Midsommarnatten

I alla år jag bott här så har jag gjort det till en tradition att vara ute natten till midsommarafton. Det är något väldigt speciellt med att få vara ute i den ljusa natten och sedan möta midsommarmorgonen. Det är som om det ligger något väldigt magiskt över just den kvällen och natten. Nästan alla dessa nätter har varit sådär ovanligt vackra. Som om naturen under hela juni tagit ett stort andetag, och nu andas ut…

Jag ville också göra det till en tradition att varje midsommar fotografera mig och Johan. Precis som vi gjorde förra året, vår allra första midsommar tillsammans. Nu frågade jag honom om han skulle kunna tänka sig att följa med mig ut i midsommarnatten för att ta bilderna. Det ville han mer än gärna. Och det resulterade i en helt magisk kväll som nästan gör mig tårögd när jag tänker på det. Det var verkligen som om naturen ville vara med och skapa bakgrundsmusiken till vår midsommarnatt.
Precis när vi gick ut på stenarna så tittade solen fram genom ett moln och skapade de mest magiska ljus. Den här stunden, när vi stod här och jag tittade in i Johans ögon, den kommer jag aldrig glömma. Det var en stämning utöver det vanliga. Och allt blev så förunderligt stilla. Det var som om det blåst i flera år och så plötsligt så stannade vinden. Och tiden.
Det blev en vacker solnedgång över Hermansjön.
Min älskade Johan, som hängde med ut på äventyr och hoppade över steniga marker i sina finskor och finkläder, så att jag skulle kunna få ta vackra bilder. Jag är så tacksam att han är så spontan och att han tycker om sådana här stunder lika mycket som jag. Och sen…jag vet inte varför men jag blir så rörd varje gång jag ser han i sina finkläder och hängslen. Som om det påminner mig om något. En tidlös känsla.

Det får mig att tänka på förr i tiden. Att vi lika gärna hade kunnat levt för 100 år sedan, och vart borta sedan länge nu. Som om det jag ser bara är minnesbilder från ett annat liv för länge sedan. Men nu lever vi nu. Just i denna stund, och det fyller mig både med den största lycka och sorg samtidigt. Att vår tid på jorden är just nu, och inte för evigt.

Jag hade aldrig upplevt det innan jag träffade Johan. Att älska så starkt att lyckan över att vi funnit varandra blandas med sorgen över att en dag är vår sista tillsammans. Men det är en vacker sorg. Kärleken får inte plats i hjärtat så den sipprar ut över kanterna i form av tårar.
Den här blomman såg vi längs stigen i skogen, och jag bara älskar dessa blommor. De lyser alltid upp på något speciellt vis. De utstrålar en stillhet som jag älskar. Men jag vet inte vad den heter. Är det någon av er som vet vilken blomma detta är? De tycks alltid växa vid mörka ställen i skogen.
Efter solnedgången vid sjön åkte vi vidare till vårt favoritställe Vackerland. Den gamla gården Högland, som vi upptäckte för precis ett år sedan. Här var allt sig likt efter en lång vinter. Som om tiden stått stilla.
Jag blir alltid drömmande när jag kommer till denna plats. Får alltid tankar om att jag hade velat bo här. Som om det nästan skär in i hjärtat på mig. Bygga upp gården igen och fylla den med liv. Men en gård mitt ute i skogen, utan el och med milslång grusväg till närmaste plogade väg, det skulle innebära mycket jobb. Mycket, mycket jobb. Så jag låter det vara en vacker dröm. En fantasi som får sjunga sin sång i mitt hjärta varje gång vi kommer hit.

Tänk vad passande det hade varit ändå. År 1868 tog en Johan Byström över gården. Och min Johan heter Johan Byström. Som om herren på gården äntligen skulle återkomma igen. Ni kan läsa historien om Högland här.
Jag och min älskade Johan, i sällskap av miljoner myggor.

Från djupet av mitt hjärta så önskar jag er alla en underbart fin midsommarafton! Kramar i massor ♥