I ärlighetens namn

Jag vet inte ens vart jag ska börja någonstans, med tanke på alla ämnen som drogs upp i förra inlägget.
Om miljöförstöring, om min trovärdighet, om reklam.
Jag känner att det är dags att skriva det här inlägget nu. Jag har varit nära på att skriva om det förut också, eftersom jag vid varje tillfälle jag gjort ett samarbete (6 gånger i år) fått väldigt stark kritik. Men det är först nu som jag verkligen blev ledsen. Alltså riktigt ledsen.
Och jag tänker inte låtsas att jag är någon stark människa som låter allt rinna av mig som en gås. Det är egentligen hela kärnan i det här blogginlägget. Att jag inte är någon supermänniska. Jag är bara jag. En helt vanlig Jonna, som precis som ni lever på ett snurrande klot ute i rymden och som försöker göra sitt bästa av livet vi fått här på jorden.
041102Precis som varje gång jag gjort ett inlägg där jag tydligt märkt ut att det är ett samarbete, så var jag lite nervös för hur det skulle tas emot. Eftersom jag i princip drev bloggen helt utan samarbeten i nästan fem år och tjänade ihop vad andra skulle kalla en fickpeng varje månad på allt jobb jag la ner, så har det kommit som en bomb i ett orört paradis att jag plötsligt började göra samarbeten. Vi är vana att se reklam överallt. Varje dag. På TV, i tidningar, i bloggar, ja över hela internet. Men inte i Jonnas blogg. Jag valde att tacka nej till allt möjligt, om jag så gjorde det med gråten i halsen, för att jag verkligen, verkligen behövde pengarna. Men om det inte kändes rätt, så kunde jag inte skriva om det helhjärtat. Och så rädslan förstås, för att mina läsare skulle känna att det inte var äkta. Det var helt enkelt inte värt det. Har jag lagt ner så mycket tid och kärlek på att skapa min blogg så ville jag inte kasta bort relationen till mina läsare, och min trovärdighet, på att få några tusenlappar mer i månaden. Även om det hade gjort min tillvaro ekonomiskt så mycket lättare. Men jag har aldrig valt den väg som ger mig mest pengar. I så fall skulle jag aldrig satt min fot här i Grundtjärn.

Många tunga år har det varit. Roliga och spännande också förstås, med vackra, lyckliga stunder. Men också, väldigt kämpigt. Ni som följt mig under flera år har kunnat se hela utvecklingen. Från min allra första vinter, när jag låg med Nanook tätt intill mig på golvet intill kaminen för att hålla värmen i -38 grader. Till att varje år kunna få det lite bättre. Ett steg i taget har varit mitt mantra. Jag kan inte få allt på en gång, men jag kan varje dag göra något som tar mig närmare min dröm.
Min dröm att få bo kvar i Grundtjärn. Mitt paradis på jorden, och kunna försörja mig och leva på det jag älskar att göra. Och inte bara överleva.
Att få leva på mitt skapande. Fortsätta blogga, fota, skriva, måla, och inspirera andra. Det har varit mitt mål hela tiden.

092602

I maj månad hamnade jag i en kris. Jag hade nyligen vunnit ”Årets inspiratör” på Finest Awards i april, nordens största bloggala. Det kändes stort. Jag grät av lycka där jag satt i publiken med mitt diplom tätt intill mig, och med Johan bredvid mig. ”Nu kommer allt ordna sig” tänkte jag. Nu kommer saker att hända som gör att jag inte längre behöva leva parallellt med tanken på att ge upp mitt bloggande, på grund av att jag helt enkelt inte kan försörja mig på det med tanke på all den tid jag la ner.

Veckan efter hade något otäckt tomt över sig. Jag antar att jag hamnade i en sådan där depression som är väldigt typiskt när man under lång tid kämpat för något. Har hört att speciellt kreativa människor kan hamna i det. Som regissörer som jobbat länge med en film. Eller författare som skrivit på en bok som lanserats. Även om filmen blev succé, och boken hamnade etta på alla listor, så är det något tomt över hela situationen. För mig kändes det så. Ingenting hade egentligen ändrats. Diplomet hängde på väggen och livet skulle fortsätta igen. Men orken fanns knappt där. Jag kände mig så fruktansvärt oinspirerad. Ja, nästan sorgsen…

Mitt i allt var det deklarationstider och årets alla tunga räkningar kom på en och samma gång. Trots att saker hade gått så bra sista tiden, så hade jag aldrig legat så mycket back i ekonomin som nu. Jag kände nästan panik över att jag var tvungen att ändra på något i mitt liv. Det här funkade inte längre.
Allt kändes så absurt. Bloggen var större än någonsin. Jag minglade runt på Café Opera och vann Årets Inspiratör samtidigt som jag knappt kunde betala mina egna räkningar.
040510Dagarna gick och allt mer började jag vänja mig med tanken på att bloggen nu nått sitt slut. Eller, min ork hade nått sitt slut. Jag orkade inte spendera fler år av mitt liv på att leva i osäkerhet. Jag orkade inte lägga min själ i allt jag gör och samtidigt behöva gråta mig till sömns för att jag inte vet hur jag skulle få nästa månad att gå ihop. Jag var så lycklig, och så olycklig på samma gång. Lycklig för att få bo i Grundtjärn och nära naturen, och att jag fick dela allt med min älskade Johan. Lycklig för att jag fick göra det jag tycker allra mest om. Men olycklig för att jag såg att det inte skulle hålla i längden. Det gick stundtals, men de hårda slagen kom alltid tillbaks, och jag sjönk mer och mer för varje gång.

Jag skulle lägga ner bloggen. Jag bad min mamma att hålla utkik efter jobb i Junsele, där hon själv jobbar. Jag började kolla runt på arbetsförmedlingens hemsida. Det kändes hemskt. Jag ville inte. Jag ville inte ge upp. Jag grät inombords. Har jag kämpat alla år för att slutligen ge upp? Det kändes som jag snubblade vid mållinjen. Mina nära och kära försökte peppa mig, de ville ju såklart inte att jag skulle lägga ner allt. Men jag viste inte hur jag skulle få ork och nya motivation. Svackan var så obeskrivligt stark denna gången. Jag kunde inte hantera alla jobbiga känslor och tanken på framtiden. Det var en fruktansvärd känsla. Ett mörker.
040615Men så visste jag också att man aldrig ska ta beslut när man mår dåligt. Och jag mådde väldigt dåligt just då. Så jag bestämde mig för att lägga upp en plan på hur jag skulle göra.

Jag skulle ge det tre månader.
Juni, juli och augusti. Tre månader att försöka förändra saker och ting.
Om mitt liv såg precis likadant ut när sommaren var slut och jag fortfarande inte kunde försörja mig bra på mitt skapande, så skulle jag söka ett jobb och lägga bloggen vid sidan om. Tre månader hade jag på mig.
Och jag bestämde mig för att ge mitt allt för att någon möjlighet skulle öppna upp sig. Jag skulle pressa ur det sista av min trötta, kreativa själ och försöka rädda min dröm om att leva på mitt bloggande, mitt fotograferande, mitt skrivande, mitt målande och allt som jag älskar att göra.
Och jag gav mitt allt.
051202

Något hände. Något mirakulöst.
För från den stunden jag bestämde mig, så var det som en stor dörr öppnades upp och möjligheter kom från alla håll och kanter. Folk och företag hörde av sig med alla möjliga spännande jobbförfrågningar. Bra förfrågningar. Sådant som jag bara kunnat drömma om att få göra. Ena dagen efter den andra fick jag berätta för Johan om nya spännande och intressanta uppdrag och jag kände ett sådant hopp. För första gången under alla år kändes det som om jag på riktigt började få chans till att göra sådant jag verkligen ville göra. Samtidigt så peppade min vän Linda Hörnfeldt mig (Hon är även grundaren till Better Bloggers som är Sveriges yrkesnätverk för bloggare) till att våga göra samarbeten på bloggen. Hon fick mig att känna en självkänsla som bloggare som jag aldrig tidigare känt. Precis som alla andra som jobbar förtjänar jag också en lön för den tid jag lägger ner på mitt skapande. Det är väl självklart att jag nu ska våga tacka ja till samarbeten som känns roliga och rätt för mig. Det är ju en del av mitt jobb! Varför ska jag blogga helt gratis, när jag faktiskt nu har en chans att kunna få en inkomst från mitt bloggande, som i sin tur gör att jag kan fortsätta blogga, skapa och fota och dela med mig av mitt liv? Plötsligt kunde jag släppa tanken om att jag skulle behöva lägga ner bloggen efter sommaren.
051206 051703Allting ändrades från maj månad.
En ny fas i mitt liv tog vid. Under sommaren så har så mycket hänt att jag knappt kan förstå att allt faktiskt bara hänt under tre månader. Senaste tiden har varit den bästa tiden i mitt liv. Jag har känt mig så fylld av kreativitet eftersom jag inte längre behöver ägna hälften av min energi åt att vara osäker på om jag klarar mig ekonomiskt. Jag har fått roliga jobb och samarbeten som gör att jag klarar mig och kan leva bättre på det jag älskar att göra. I maj lanserade jag en tapetkollektion med Photowall, vilket innebar att några av mina bilder från Grundtjärn nu fick börja klä väggarna hemma hos folk i både Sverige och utomlands. Det var även i maj månad som jag fick göra ett jätteroligt samarbete med Hyundai, då jag fick låna en av deras bilar och göra vad jag ville. Jag åkte till Norrbotten. Tog några av mina bästa bilder hittills och hade the time of my life ute på vägarna. De ledde även sedan till att jag fick fortsätta samarbetet och jobbar nu som deras influencer och fotograf. Jag fick ju nyligen också den stora äran att fotografera deras nya kampanjbilder vilket definitivt var mitt största fotojobb hittills. I maj och juni fick jag även göra stora samarbeten på Instagram med Adobe photoshop (som jag använder i mitt jobb varje dag) och med Spotify som jag dagligen lyssnar på. Jag var så glad för det! Sedan gick ett av mina kulningsklipp viralt på nätet och jag fick tiotusentals nya följare på alla mina sociala medier, vilket i sin tur ledde till fler positiva händelser.
052315052608

052703

Det var också i juni som Ulrika på Flygstolen mailade och frågade om jag var intresserad av att bli ambassadör för nationalparken Yosemite i Kalifornien och göra samarbeten ihop. Då trodde jag nästan att jag drömde. Efter allt bra som hänt, så händer även detta! Mitt livs dröm….Yosemite! Att inte bara få åka dit på semester, utan faktiskt åka dit för att jobba med det jag älskar att göra. Det var för bra för att vara sant. Nu i september blev det ju verklighet och jag och Johan fick åka iväg på en oförglömlig resa. Och som pricken över i:et blev både jag och Flygstolen så nöjda med vårt samarbete ihop att vi kommer fortsätta det även framöver. Kan inte med ord beskriva vilken glädje detta är för mig!
091303 091002 091502Resten av sommaren spenderade jag med att måla tavlor och lägga ut mina nya webshop, och i helgen hade jag premiärvernissage för min nya kollektion på kulturnatten i Norrköping. Det har varit minst sagt intensiva månader. Men jag gjorde det jag hade lovat att göra. Att ge mitt allt för att inte behöva ge upp det jag älskar att göra.
071509

Sommaren är slut, och bloggen är fortfarande vid liv. Mer än någonsin. Aldrig har jag känt mig så kreativ som de senaste månaderna. Jag har kunnat lägga ännu mer tid på blogginlägg och bilder och verkligen leverera den kvalitet som jag önskar. Jag kan ägna en hel dag från morgon till sena natten åt att redigera en film eller skriva ett blogginlägg, eller vara ute i skogen och fota, utan att få dåligt samvete. Jag får göra så många olika roliga projekt. Ena veckan åker jag iväg någonstans, och nästa vecka är jag hemma i Grundtjärn och gräver i trädgårdslandet. Jag har min Johan och våra älskade djur. Jag tror att jag på riktigt nått fram till den punkt jag en gång bara kunde drömma om.
Jag lever på den plats jag älskar, med den person jag älskar, och får jobba med det jag älskar.
080503070603
Aldrig har jag känt mig så lycklig som nu. Och samtidigt har jag aldrig fått så mycket kritik som nu. Mail och kommentarer som handlar om att min trovärdighet brister. Att jag säljer mig själv. Att jag tappat min genuina stil och att jag inte längre är den Jonna jag en gång var. Att jag blivit ”kommersiell” och en vandrande reklampelare. Att jag bara bloggar för pengar och att jag inte längre är äkta.

Jag har mer och mer märkt att mitt liv för några år sedan används som någon slags konkurrent till mitt liv idag. Som en jämförelse för att lyfta fram hur mycket sämre min blogg och det jag gör är idag.
Jag kom ihåg när din blogg kändes äkta och genuin.”
Det är trist att se hur du säljer dig själv numera
Jag trodde faktiskt att du skulle fortsätta vara dig själv och gå din egen väg. Tråkigt och se hur du blir precis som alla andra
Din blogg var mycket bättre förr. Du kändes mer jordnära

Det är en himla märklig känsla att bli jämförd med sig själv. Att höra hur det man gjorde och hur man levde var bättre förut. Speciellt när det för mig känns helt tvärtom. För mig är det så mycket bättre nu än förut.
Jag kan förstå om det var charmigare att läsa om mitt väldigt enkla och kämpiga liv de två första åren och jag kan helt och hållet förstå att det var renare att läsa en blogg helt utan reklam. Men livet förändras hela tiden, och bloggen är en sådan stor del av mitt liv och därför ändras den i takt med att mitt liv ändras. Och viktigast av allt, så är jag precis samma Jonna nu som då.
Bara lite mer erfarenhet i bagaget.
081512
Jag kan ärligt säga att dessa ord sårat mig många gånger. Det är lätt att tro avståndet mellan våra datorskärmar på något sätt bygger upp en mur och att jag kanske bara rycker på axlarna. Men det är klart att det gör ont att höra sådant. Jag är en känslig person och kommer antagligen behöva leva med den känsligheten för resten av mitt liv. Och helt ärligt, finns det någon som vill höra att man ”säljer sig själv” och blivit ett ”kommersiellt jippo”? Det är inga snälla ord, även om den som skriver dom säkert känner precis så. Just därför gör det så ont.
Anledningen till att jag blir ledsen är för att det känns så orättvist. Självklart förstår jag grunden i den mesta av kritiken. Reklam är sällan roligt. Man skrollar bort den på TV:n, bläddrar förbi den i tidningarna. Försöker undvika den på nätet. Om det inte är något som intresserar en såklart.

När jag det senaste halvåret gjort samarbeten, så är det ändå samarbeten som jag med 100% har kunnat skriva ärligt och helhjärtat om. Det är samarbeten där jag fått helt fria händer att göra det på ett sätt som passar mig. Jag har fått ställa mina krav och villkor på mina samarbetspartners så att samarbetet blir så bra för mig som möjligt. Och sen, när ett sponsrat inlägg kommer, så har jag varit väldigt noga med att tydligt märka ut att det är just ett samarbete, så att det blir lättare att scrolla förbi eller förbise inlägget om man störs av det eller inte tycker om företaget som jag samarbetar med.
Annars, är det lätt att göra smygreklam. Då reagerar sällan folk med kritik eftersom de inte ens vet att det är reklam det handlar om. Men det är olagligt idag, och jag skulle aldrig vilja lura er på bloggen. När jag gör ett inlägg som på något sätt är sponsrat med en länk eller ett erbjudande, så märker jag alltid ut det i början av inlägget. Dock så väcker det ju då ironiskt nog mycket mer upprörda känslor när man gör så, men det är ett sätt för mig att låta mina läsare själva ta ansvar för om de vill läsa eller inte.
040702För mig är det också viktigt att göra även de sponsrade inläggen på ett äkta vis. Och det kan jag endast göra om det jag skriver om är något jag verkligen står för. Om det är något som verkligen intresserar mig , eller som passar min livsstil. Något jag tycker är roligt!
Vi större bloggare får otroligt många mail varje vecka med alla möjliga förslag till samarbeten. De ena värre än det andra. Så 99% av alla samarbeten sollas bort, eftersom de inte passar en själv och bloggen. Är säker på att de flesta bloggare känner igen sig i detta. Det känns viktigt att framföra detta då en del verkar tro att jag hoppar på det första bästa bara för att tjäna en slant. Men som jag skrev tidigare, så tog det mig några år innan jag fick något samarbete som kändes bra att skriva om. Annars hade jag kunnat tjäna pengar på bloggen redan efter något år.
Men det finns ingen seriös bloggare som vill kasta bort år av jobb för ett dåligt samarbete och några extra slantar i kassan. Det kan jag lova er.

Det finns inte heller någon bloggare som kan ägna mer än ett heltidsjobb åt att leverera material på bloggen, utan att ha samarbeten.
Det är så intressant det där. Jag undrar hur vissa folk utifrån tänker om oss som bloggar, och hur vi skulle tjäna pengar på det vi gör utan att ha samarbeten/annonser osv? Det är gratis underhållning som världens befolkning får ta del av varje dag.
Jag försöker dagligen blogga. Ibland två gånger per dag om jag har den tiden. Ofta tar det flera timmar för ett blogginlägg, om man ska räkna in tiden det tog att ta fotona, redigera, skriva texten osv. Det är inte sällan som jag ägnat en hel arbetsdag åt ett enda blogginlägg, som självklart inte då är sponsrat, utan ett obetalt blogginlägg.
Det är samarbetena som gör att jag kan fortsätta blogga. Utan det där sponsrande blogginlägget varje månad, så skulle de 30 andra blogginläggen inte finnas. För det finns inte en chans i världen att jag skulle ha råd och möjlighet att ägna all den tiden till alla de andra inläggen. Det var därför jag var nära på att lägga ner hela bloggen, eftersom jag helt enkelt inte fick in några pengar på den. Och i dagens verklighet och samhälle så behöver vi en lön för att få vardagen att gå runt.

Det verkar dock som om den biten inte riktigt blivit accepterad i bloggvärlden och inom sociala medier. Kanske för att det idag fortfarande är ett relativt nytt yrke? Eller för att det är en kvinnodominerande bransch? Det är ingen som skäller och kritiserar någons trovärdighet för att den personen jobbar och tjänar en lön på ett företag, trots att den personen kanske inte ens trivs på sitt jobb. Den kanske bara jobbar för att få in en lön? Men inte behöver den varje månad få höra att den säljer sig för sitt jobb. Det är sällan någon som blir upprörd över annonser i tidningar eller när Zlatan gör reklam för Volvo. Eller när sportstjärnor blir sponsrade av företag som vill synas. Bloggare har råkat illa ut i många år och jag är rent av trött på förväntningarna som vi har på oss. Att vi inte får tjäna pengar på det vi gör utan att behöva höra hur vår genuina känsla försvunnit. Att ett inslag av reklam under en månad, som dessutom är välskrivet och med kvalitet, kan få någon att bli rosenrasande och häva ur sig det ena efter det andra. Att någon som följt en helt gratis i flera år kan på ett enda inlägg tappa all sitt förtroende för en. Det är för mig helt obegripligt. 
071206
Därför tycker jag, och även många andra, att det är bra med samarbeten och sponsrade inlägg. Jag blir jätteglad när jag ser samarbeten på bloggar jag tycker om. För då vet jag, att på det blogginlägget fick hon/han betalt! Vilket betyder att bloggen kan fortsätta att leva! Då vet jag att den personen fick en välförtjänt lön efter allt jobb som den lägger ned. Sen kanske jag inte alls föll för reklamen eller det sponsrade inlägget. Det kanske inte alls intresserade mig, men då scrollar jag vidare. Det är ingen big deal. Jag litar ändå på att bloggaren valt ut samarbetet med omsorg, och att det är något som gynnar och känns roligt för den personen.

Sen är det ju en annan sak om man verkligen berörs illa av det företag som bloggaren samarbetar med. Och det är ju här vi kommer in på det senaste inlägget. Jag kan absolut förstå att man blir ledsen och besviken om bloggen man följt under lång tid börjar samarbeta med företag som man inte tycker stämmer överens med bloggen eller personen bakom bloggen. Eftersom en blogg är så personlig, så blir det en helt annan sak att se en annons eller ett sponsrat inlägg på bloggen, än att se en annons i tidningen. Allt som personer skriver blir ju väldigt personligt riktat åt läsare. Återigen, det är därför det är så viktigt med vilka man väljer att samarbeta med. Det ska vara något som känns roligt och som får en att utvecklas, och självklart något man står för till 100%.
080814
Jag var faktiskt inte beredd på att vissa skulle ta så illa vid sig åt mitt senaste samarbete med Flygstolen. Jag var beredd på att återigen få kritik och höra att jag ”säljer mig” och att det är tråkigt med reklam på bloggen, som jag alltid fått höra vid sponsrade inlägg.
Men nu var det så mycket djupare än så. Nu handlade det om att jag samarbetade med ett företag som säljer flygresor, vilket innebär att jag nu är med och bidrar till miljöförstöringen på jorden. Att jag, som ju älskar naturen så mycket, valt att samarbeta med något som är farligt för miljön.
Och då blev det ju tal om mitt samarbete med Hyundai också. Bilar är ju också en bidragande orsak till luftens föroreningar, och även där blev det till att jag valt samarbeten som står för miljöförstöring, konsumtion och föroreningar.

Alla får ju självklart ha åsikter. Jag fick redan i maj många frågor om hur jag som älskar naturen kan samarbeta med ett bilföretag. Och som sagt, så kan jag förstå grunden till frågan. Bilar är dåligt för miljön, liksom flyg. Liksom väldigt mycket annat som vi gör och använder idag. Det finns så mycket att ifrågasätta i vårt sätt att leva. I mitt liv att leva. Och att folk ifrågasätter och engagerar sig i miljöfrågor är ju egentligen en sak jag tycker är bra och viktig!
081102
Jag som bor på landsbygden och har några mil till affären, är helt beroende av bil. Det var det första jag köpte när jag flyttade upp. En gammal volvo 245. Utan den hade jag inte kunnat åka till jobbet som jag fick i Myckelgensjö, och jag hade inte kunnat handla mat eller hälsa på mormor och morfar i Sollefteå. I de stora städerna kan man klara sig utan bil, vilket är väldigt bra (inte för att det märks med tanke på alla köer inne i städerna) men här ute på landsbygden är det omöjligt att klara sig utan bil.

Så även om jag älskar naturen och ju flyttade hit för att leva nära naturen, så har ja aldrig pratat illa om bilar. Eftersom att jag själv är beroende av bil. Jag tror inte heller att vi kommer att sluta köra bil. Inte än på många, många år. Så där tänker jag att det bästa jag kan göra utifrån min situation är att se till att ha en så miljövänlig bil som möjligt.
Och en ny bil är många gånger bättre miljömässigt än en gammal bil.
Det löser inget problem på djupet, men det är bättre än ingenting. Och det är mitt sätt att se på saken. Därför tycker jag inte alls att det är konstigt att jag samarbetar med Hyundai. Det är inget som går emot mina värderingar, och dessutom har jag på grund av samarbetet med dom fått så många nya möjligheter till att utveckla mitt fotograferande och fånga nya platser på bild. Jag åkte på roadtrip i maj, och sedan en resa med Nanook. Jag har fått upptäcka fjällens landskap och tagit bilder och filmer som jag är så nöjd med. Jag tror och hoppas att jag inspirerat många andra att resa och uppleva Norrland. En fotograf klarar sig sällan utan bil, och jag är en av dom som känner att en bil ger mig friheten att utveckla mitt fotograferande.
Och vad gäller vårt samarbete, så har jag svårt att tro att någon bloggläsare spontant går och köper en ny Hyundai på grund av mina sponsrade inlägg. Att köpa en ny bil är nog något man planerar länge. Däremot kanske jag kan påverka att de som tänkt köpa en ny bil, väljer en Hyundai. Det vet man aldrig. Men jag tycker om deras bilar, jag tycker att fotojobben är jätteroliga (om än svåra och utmanande) och jag står för att jag samarbetar med dom.
082529
052305
Likaså är det nu med mitt samarbete med Yosemite och Flygstolen.
Självklart tycker jag som många andra att det är hemskt att miljön får ta så mycket stryk för att vi människor reser, kör bil, äter kött, konsumerar osv. Vi lever ju uppenbarligen på ett sätt som skadar vår natur. Ändå slutar vi inte leva som vi gör.
Jag är en av dom som kör bil. Och jag är även en av dom som flyger. Hur mycket jag än älskar naturen, så skulle jag inte säga nej till att resa med flyg om det innebär att jag får uppleva och se världen och fascineras av naturen på andra platser på jorden. Det kanske låter hårt och egoistisk, men jag är bara ärlig.
Att få bli ambassadör för Yosemite och samarbeta med Flystolen var bland det häftigaste som hänt mig. Även om man kan förknippa flyg med miljöförstöring, så förknippade jag det här samarbetet med att få resa till en plats jag drömt om att se, och ta helt magiska foton. Och kanske inspirera andra att själva uppleva denna plats.
Jag fick ställa villkor och skräddarsy resan helt efter mina önskemål, och jag kunde inte varit mer nöjd med det här samarbetet. Allting har varit fantastiskt, så därför känner jag också att jag kan skriva helhjärtat om det och om Yosemite. Den resan gav mig möjlighet att fotografera på platser jag drömt om att se i så många år. Och ta sådana där bilder jag bara fantiserat om att ta. Att fotografer reser för att dokumentera nya platser och uttrycka det en ser för sin omvärld, det är för mig inget konstigt alls.

Det är många människors dröm att få möjlighet till att kombinera resa och jobb. Den drömmen blev verklighet för mig nu. Jag kan inte annat än känna sprudlande glädje och tacksamhet över det.
091306

Om jag har förstått det rätt så finns det läsare här som aktivt valt att ta avstånd från att resa med flyg och bil på grund av att de är två källor till miljöförstöring. Det avståndstagandet i sig är ju väldigt starkt gjort, med tanke på dagens möjligheter till att se världen. Det krävs en enorm dos engagemang för att faktiskt hålla sig till dessa principer. Och om den livsstilen känns bra för den personen, så säger jag bara ”wow, go for it!”.

Det som jag dock tycker känns fel är när de sedan tar illa vid sig att jag reser med bil och flyg. Att jag som älskar naturen så mycket inte tar avstånd från detta. Och inte minst att jag dessutom samarbetar med företag som Hyundai och Flygstolen.
Jag tycker om folk som känner stort engagemang för något och som dessutom kan påverka något positivt med det. Folk som brinner för något, och som vågar visa det. Men jag tycker inte om när folk med starkt engagemang eller extrema åsikter klandrar andra som inte känner likadant, eller lever efter samma övertygelse. Var och en gör vad som känns rätt för den. Var och en måste ta sitt eget ansvar.

Att försöka påverka eller inspirera andra till att se saker på ett annat sätt är aldrig fel. Men jag tycker det är viktigt att det görs med respekt. Att aldrig förminska någon annan för att den inte håller med eller tycker och tänker likadant.

091701
Det hade funnits mycket mer grund i kritiken angående flygresor om det hade funnits andra alternativ att välja emellan. Om jag t.ex hade haft valmöjligheten att resa med ett flygplan som gick av solceller eller liknande, men ändå valde ett sämre alternativ.
Men i dagsläget finns inget annat alternativ, därav kan jag inte påverka det valet.

Och det hade även funnits mycket mer grund i kritiken gällande både bilar och flygresor om jag engagerat mig mycket i dessa frågor och argumenterat emot resor med bilar och flyg. Något som jag faktiskt aldrig ens tagit upp i bloggen. Tvärt om har jag tidigare ofta bloggat om mina tidiga morgonturer och nattliga färder med bilen genom skogarna. Och något jag inte begriper är att det inte fanns några reaktioner när jag bloggade om hur jag satt på flygplanet för några veckor sedan, eller när jag gjort alla blogginlägg från Yosemite, som ju kanske kan inspirera andra att vilja resa. Då fick jag ingen som helst reaktion. Men så fort det står att det är ett sponsrat blogginlägg så blir det plötsligt väldigt starka reaktioner. Jag får inte ihop det riktigt.

Och valet av samarbeten kan alltid kritiseras. Det finns inget samarbete jag någonsin gjort, vare sig det handlar om böcker, musik, skor eller kläder, som gjort alla nöjda. Det finns alltid något ”smutsigt” att dra fram och något att klaga på. Till och med när jag skrivit om min egen webshop, med mina målade tavlor och mina fotoprints, har jag fått höra hur kommersiell jag blivit och hur jag tappat min ”själ”. Tänk att inte ens få vilja sälja sin egen konst utan att få höra hur ”girig” man blivit. Det är ju helt galet absurt. 

Och det är där jag undrar om de som kritiserar samarbetena så grundligt, faktiskt granskar sig själva och sitt jobb på samma villkor?
Jobbar ni på en affär? Vart tillverkas alla varor? Ni tar väl självfallet cykeln till jobbet, och absolut inte bil? Varorna som ni säljer, har de transporterats med flygplan? Är de ekologiska? Annars kanske du är med och säljer och bidrar till världens miljöförstöring? Och du äter väl självfallet inte kött på lunchen? Köttindustrin om något bidrar till jordens miljöförstöring. Vad har din chef för värderingar? Handlar hon ekologiskt som du? Om du jobbar som fotograf, så tackar du väl givetvis nej till alla företag som vill köpa dina tjänster om de på något sätt bidrar till försämring av miljön? Eller om det på något sätt är så att du BARA gör det för att tjäna en lön? Om allt ska stämma i alla led, och om allt ska vara 100% rent rakt igenom, då kan jag inte låta bli att undra vad NI jobbar med, ni som kritiserar mitt val av jobb.

Jag tror det är viktigt att granska sig själv innan man kritiserar andra.

Som alltid ger jag mitt allt i att återberätta och återskapa det jag själv får vara med om. Och jag har märkt under mina resor senaste halvåret hur mycket bilderna, texterna och filmerna uppskattas av läsarna. Bloggen får nytt syre och lever upp lite extra under dessa perioder. Det komiska är sedan när jag gör ett sponsrat blogginlägg, som är kärnan till att hela resan blev av och grunden till alla mina bilder och filmer kunnat skapats, så kan samma personer istället bli väldigt besvikna, och gärna uttrycka detta.

Så fort ett företag, ett samarbete eller pengar blandas in i min blogg, så är det som om jag inte längre förtjänar att kallas äkta. Som om allt jag tidigare gjort varit fejkat. Tänk om vi tänkte så om alla jobb. Att vårt slit under en månad inte längre är värt något om vi sedan i slutet på månaden vill ha en lön.
Va, ska du ha pengar också? Det var det värsta…jag trodde att du gjorde det här för att du var genuin. Nu har min bild av dig för alltid förändrats”.

083101
En annan viktig sak som jag vill ta upp handlar om det här med att vara en förebild. Jag har tydligen blivit utnämnd till att vara någon slags förebild för miljön och naturen enligt vissa läsare nu. Vilket i sig låter väldigt fint. Jag älskar naturen och det är därför jag flyttade hit. För att leva ett liv närmare naturen. Däremot lever jag inte alls upp till att vara en förebild för miljön. Att vara en förebild är en stor titel att bära, och i mina öron passar det för någon som gjort något extraordinärt för miljön och naturen. Eller någon som haft ett djupt engagemang i miljöfrågor. Kanske lever helt självförsörjande och inspirerat mer till den typen av leverne.
Det stämmer inte alls in på mig, även om jag såklart värnar om miljön och försöker leva så miljövänligt som möjligt i vardagen.

Men att påstå att jag är en förebild för miljön gör ju också att orimliga krav kan ställas på mig. Som att jag t.ex tappar min trovärdighet för att jag flyger, kör bil eller samarbetar med företag som säljer flygresor.
Att vara en förebild är inget jag bett om, och inget jag vill vara. Jag såg att vissa reagerade starkt på detta om att jag inte vill vara en förebild för miljön. Men jag vill inte vara det, eftersom jag vet att jag inte lever upp till det. Om jag hade velat vara en förebild trots att jag inte lever upp till det, DÅ hade min trovärdighet brustit, tycker jag.

Det är många bloggerskor som sagt upp sig om förebilder på grund av alla dessa krav som ställs.
Så när vi ändå är inne på ämnet, så säger jag också upp mig som förebild. Här och nu. Jag är bara jag, och jag vill inte känna att jag har orimliga krav att leva upp till för att inte göra andra besvikna.
Läs gärna mer om detta HÄR.
070805

Istället, så hoppas jag att jag kanske kan inspirera på andra sätt. Min passion här i livet är att uttrycka allt det vackra som naturen ger oss. Från första dagen som jag satte min fot här i Grundtjärn så har det känts som om en eld brunnit i mig och jag bara måste få skapa och visa upp allt det vackra som jag får uppleva. Jag vill fota, skriva, måla och berätta om mitt liv och de stunder som fyller mig med lycka, för att förhoppningsvis få andra att kunna ta del av det. Att få andra att känna, om så för en sekund, är min passion. Få andra att känna den där längtan efter naturen, och hur viktig den är för oss.
Kanske, kan jag till och med inspirera andra till att flytta närmare naturen? Jag vet att det finns så många där ute som längtar efter ett liv på landet, och jag vågar tro på att mina 6 år av bloggande kan ha fått andra att känna den där underbara känslan av att det är möjligt.

Jag tror inte att en kan göra allt. Men alla kan vi göra något.
Jag kanske inte kan sluta flyga, resa eller avsluta mina jobb på grund av miljön eller på grund av att andra tycker att jag borde det. Men jag kanske kan göra annat i stället.
Jag odlar lite själv, har minskat drastiskt på konsumtionen och handlar alltid ekolokiskt om det valet finns. Källsorterar, pantar burkar och försöker få det vardagliga livet att kännas så snäll mot miljön som möjligt. Och jag vågar tro att de flesta av oss i alla fall gör så gott vi kan.
070611
Jag är så lättad och glad över att bloggen fortfarande finns, och att jag kommit dit jag är nu. Jag är också så djupt tacksam för alla fantastiska följare som sprider så mycket glädje och lycka varje dag. Ni anar inte hur mycket ni betyder för mig och för bloggen. Jag är också tacksam för att ni vågar uttrycka era åsikter och för att vi kan diskutera här på bloggen. Även om en del kommentarer kan såra och känns hårda så respekterar jag vad ni tycker och tänker, likaså som jag hoppas att ni respekterar mig, oavsett om vi tycker lika eller inte.

När det gäller det här med samarbeten, så är det något jag med glädje kommer fortsätta med. Jag ser så mycket fram emot vad som väntar nästkommande år. Samarbetena har fått min kreativitet och min blogg att blomstra, och därför vill jag fortsätta med det. Så även om vissa av er uttrycker sin besvikelse över att jag numera gör reklaminlägg på bloggen, så hoppas jag att ni efter den här långa förklaringen kan acceptera det. Kanske har ni fått en djupare förståelse till varför jag gör samarbeten och varför jag valt de samarbeten jag gjort.
Och om vissa av er istället känner att min blogg blir sämre på grund av detta, så kan jag inte göra något åt det. Jag kan inte ändra på mig eller mitt liv för att andra ska känna sig mer underhållna eller bli mer nöjda. Jag måste göra det som känns rätt för mig. Vissa kanske väljer att lämna bloggen, för att den helt enkelt inte ger er det ni förväntar er längre. Medan andra kanske istället finner den ännu mer intressant.
Om jag gör det som känns rätt för mig, så hoppas jag att ni gör det som känns rätt för er.
082522
Jag vill förmedla en sista tanke.
Jag har aldrig någonsin lagt ut något på bloggen som jag inte kan stå helhjärtat för. Jag har varit rakt igenom ärlig i alla blogginlägg jag skrivit. Kärnan i min blogg har sedan första start handlat om min kärlek för naturen och livet jag lever i Grundtjärn. Om mina naturbilder inte längre känns trovärdiga för vissa på grund av att jag kör bil, reser med flyg eller samarbetar med företag som på något sätt påverkar miljön negativt, då får det stå för er. Men jag kommer fortsätta göra det jag älskar, och jag kommer göra det från djupet att mitt hjärta. Att förmedla naturen genom mina ögon.

Och slutligen, jag kommer fortsätta vara tydlig när jag gör samarbeten. Om det är så att ni inte vill ta del av det, scrolla vidare eller undvik att läsa. Jag gör inte samarbeten för att reta upp mina läsare. Ni är det viktigaste jag har här på bloggen.
Kanske finns det några som ändå finner något av innehållet intressant. Kanske finns det folk där ute som väldigt gärna läser om mina resor och tar del av platser eller erbjudanden som ges. Jag kan inte göra alla nöjda. Men så länge jag gör det som känns rätt för mig, så tror jag det blir bra.
052701Tack för att ni läst det här inlägget, och jag hoppas som sagt att ni kanske fått en djupare förståelse kring det här, från mitt perspektiv. Det är såhär jag ser på saken.
Ni får givetvis komma med invändningar eller tycka till som ni vill, men jag kommer inte att ge mig djupare in i diskussionen efter detta. Min tanke med detta var att ge en lång och ärlig förklaring på hur livet som bloggerska kan se ut, och hur jag ser på samarbeten. Sen är det upp till er hur ni reagerar och tänker kring det. Ingens åsikt är fel, men jag hoppas vi kan mötas där i mitten någonstans.

Sist men inte minst. Ta hand om varandra.
Vi har alla kommit hit till jorden utan facit, och ingen vet egentligen vad vi gör här.
Så vi gör alla så gott vi kan. Och det räcker.

Kram, och kärlek till er alla ♥

 

FacebookTwitter