När naturen ger tillbaks

101106

En vacker höstkväll förra veckan tog jag spaden och gick till potatislandet för att äntligen få gräva upp jorden och se vad som gömde sig där i. Jag hade ingen aning om det ens skulle bli någon potatis i år, eftersom vi satte dom ganska sent. Men jag blev så glad när jag såg att det blivit några potatisar på varje planta. Inte stora, men lika fina ändå! Små pluttar som lyste upp som guldkorn i den mörka jorden.
101102Få saker är ju så tillfredsställande som att gräva fram potatis! Jag tror jag får något slags utskick av endorfiner i kroppen varje gång jag hittar en potatis i jorden. Att se hur hinken fylls gör att jag känner mig alldeles rik.
101101
101103Jag minns i somras hur mycket vi kämpade med potatislandet och jordgubbslandet. Vågar inte ens tänka på hur många arbetsdagar i tid det gick till att rensa allt och få ordning på det. Det blev inga jordgubbar, men plantorna har spritt sig som en epidemi så jag tror vi kommer svämmas över av jordgubbar nästa år. Men potatis fick vi, och när jag satt här och grävde fram dom så fick jag verkligen den där känslan som jag hoppades att jag skulle få känna till hösten när jag som mest slet med potatislandet; ”Det var värt det”. Åh, det var så värt det. All den tid vi la ner gjorde att jag nu fick sitta här i kvällssolen och få en stund av ren och skär livskvalitet. Just där i juni kändes det inte värt det. ”Potatis kostar ju inte ens mycket!” minns jag att jag tänkte. ”Jag går minus på att göra det här!” skrek tankarna i huvudet. Men nej, jag gick plus. Om än några månader senare. Plus i livskvalitet. Det måste vara något medfött i oss människor att känna en djup lycka över att samla ihop skatterna av något man lagt sitt hjärta och själ i. Det tror jag.
101104Jag åt potatis till middag hela förra veckan. Det var så gudomligt gott. Jag har alltid älskat potatis, men den smakar ännu godare när jag vet att den är skapad av jorden i mitt trädgårdsland och av den rena luften i Grundtjärn. Och av kodyngan från kvigorna jag kulade för 🙂
101105101108Älskar skördetiderna. Det känns så lyxigt att få plocka in allt som naturen har att ge. För två veckor sedan hade vi så mycket tomater att vi nästan kunnat sälja. Och örterna har växt sig otroligt stora. Jag önskar bara att de gick att hålla vid liv genom vintern, men nu ska vi plocka in det sista och frysa in så vi kan ta tina till matlagning och annat. Och lingondrickan kokade jag ihop förra veckan, och hällde även på i petflaskor och fryste in så att det bara är att ta fram nu under vintern när man kan behöva en vitamin-boost.
101109När solen gått ner och dimman börjat dansa över ängen gick jag in med dagens skörd. En hel hink potatis. Det är inte så mycket, men det räcker för att jag ska få känna glädjen i att skörda sin egen mat. Nu blir det mycket potatis till maten framöver, eftersom vi inte har någon jordkällare. Däremot har vi ett kallt förråd inne i huset där vi förvarar den så länge.

Har ni fått någon skörd i år? ♥ Kram på er!

The beauty of letting go

Dessa dagar i oktober har varit så vackra att jag nästan inte vetat hur jag ska bära mig åt för att ta in allt. Just oktober bär på något speciellt. Det är månaden när löven faller från träden och den vita frosten blandas med de varma färgskalorna. Ett vakert kontrast som jag önskar att jag hittat ord till att beskriva.
100504100507100420Mörkret faller allt tidigare på kvällarna, men på himlen tänds då stjärnorna, för att sedan blandas med de gröna och blå nyanserna från nattens dansande norrsken. Varje kvällspromenad med hundarna den senaste tiden har varit i sällskap med norrskenet.
100501När sommarens magi försvinner så ersätts det istället med något helt annat. En helt annan magi, som är minst lika vacker och häpnadsväckande. Att få gå ut varje kväll och blicka upp mot stjärnhimlen och norrskenet, det är livskvalitet för mig. Jag bara älskar det. Mörkret och kylan blir så mycket lättare att handskas med när man på grund av det får uppleva så mycket vackert.
100502100505100503

Det är något sällsamt vackert med att se hur allting släpper taget och låter sig följa med i naturens cykler. Att se hur löven faller från träden utan att göra det minsta motstånd. Det är något harmoniskt och fridfullt över denna tiden på året.
För naturen vet att det inte är slutet. 

Där nutiden och dåtiden möts

Hej på er!
Efter en härlig helg är det nu åter måndag igen. Efter några koppar kaffe ute i morgonsolen och lite fotograferande ute vid ladan sitter jag nu här vid mitt arbetsrum för att ta tag i lite jobb. Det härliga med måndagar är ändå att det alltid känns uppfriskande på något vis. Som att vända blad och påbörja något nytt.

Igår, den 31 juli så var det exakt sex år sedan flyttlasset gick från Göteborg till Grundtjärn. Och idag för sex år sedan gjorde jag mitt första inlägg på bloggen från Grundtjärn. Det känns så himla konstig med tiden ibland. När jag tänker på dessa sex år så känns det både som de har gått enormt fort, samtidigt som det var en hel evighet sedan som jag flyttade. Jag har nästan svårt att minnas livet innan Grundtjärn. Det känns som jag alltid bott här.

Igår firade jag årsdagen med att fara iväg på en liten utflykt till Näsåker. Vi gick på en loppis tillsammans med mina vänner och tremänningar Åsa och Per Henrik, och där inhandlade jag några riktigt fina presenter till mig själv. Jag kände mig rik när vi åkte därifrån.
Så nu tänkte jag visa lite bilder från min söndag!
073102Det här vackra stället kallas Fäbodammen och ligger bara en bit utanför Näsåker, i Lidgatu. Jag har kört förbi det tusen gånger och alltid tyckt det sett så otroligt fint ut. Så det var verkligen dags att fara hit och kolla läget.
073101Det var min mamma och pappa som berättade att de hade en jättefin loppis här, och det var på så vis jag och Johan kom på tanken att åka hit. Vi har länge sökt efter en sådan där gammeldags kökslampa, en fotogenlampa fast som också är omgjord till el. Så då tänkte vi fara hit och kolla. Vi hittade inte exakt en sådan vi sökte, men jag hittade däremot mycket annat spännande! Jag älskar verkligen loppisar. Ändå är jag så sällan på loppis. Det är så otroligt mycket roligare att gå på loppis och hitta vackra gamla saker än att åka och inhandla nya saker. Att veta att det finns en historia bakom gör att det känns så otroligt mycket mer värt på något vis.
073103Under ett parasoll vid det mysiga caféet satt dessa eldsjälar. Sture Persson som driver hela Fäbodammens verksamhet och Göran Sandman som har loppisen. Blir glad i hjärtat av att det finns sådana här platser att besöka. Det går aldrig att hitta på samma sätt i städerna.
073111Efter loppisen och besöket på Fäbodammen (Visar er mina fynd längre ner i inlägget) så åkte vi hem till Åsa och Arvid och böjds på gofika.
073104Äntligen fick jag träffa den här underbara guldklimpen igen. Malte! Den gamla själen i en liten kropp. Det är något väldigt fascinerande över denna lilla människa. Och han har redan blivit så stor, så att han till och med lärt sig gå på pottan! Minns ni i november när jag fotade honom hemma i mitt kök? Vad han har växt sedan dess!
073105Sommar, fika och underbara vänner. Sådana här stunder som betyder så mycket! ♥
073108Efter fikat gick jag och Johan ner till Nämforsen. Johan hade aldrig sett Nämforsen och därför kändes det så roligt att få visa honom den. Jag verkligen älskar denna plats. Det är något oförklarligt kraftfullt över allting.
Det var dock stora åskmoln på väg så det blev en väldigt kort visit. Men vi ska snart hit igen.
073106De vackra hällristningarna på bergen omrking forsen.
073107073110073109Och skogen runt om forsen är också så otroligt vacker. Älskar de höga gamla granarna och de lilla bäcken.
080101Och nu, titta vilken fin cykel jag fyndade på loppisen! För endast 400 spänn! Jag är så glad över den att jag nästan spricker. En gammal Puch från 70-talet. Göran på loppisen berättade att han övertagit den från en kvinna i 70-års åldern, som köpte den när hon var i 30 års åldern. Känns så fint att få veta lite om historien bakom den, och att den ägts av en och samma kvinna i alla dessa år. Och nu får jag äran att ta över den. Jag har länge velat haft en cykel då min förra gått sönder. Så nu ser jag fram emot många härliga cykelturer i Grundtjärn framöver.
080105080102Och sen hittade jag dessa vackra och väldigt gamla koklockorna! De satt till och med kvar i läderbanden som hängt runt kossornas halsar. Jag blev alldeles rörd av att se dessa. Jag tänker mig att de kanske hängt på kor som gått omkring på fäbodvallarna för länge sedan. Jag nästan ryser vid tanken. Och ljuden….åhh! Måste spela in ett filmklipp sedan så ni får höra. Alla klockor har olika klang, och det låter så vackert tillsammans. Igår kväll tog jag cykeln och hängde koklockorna på styret och det kändes som jag var en flock kor som sprang över ängarna 🙂
080103Två av klockorna hade inget band så de var lösa. Men lika fina ändå! Så jag fick fem koklockor allt som allt.
080104Jag hittar inget årtal på läderbanden men däremot hittade jag denna finna platta med ett namn inristad. Visst står det J.Stranqvist Edsele?
Jag undrar hur gamla dom är. Vackert är det i alla fall ♥

Så det var lite om mina äventyr från igår. Hoppas ni alla haft en underbar helg och att ni får en bra start på den nya veckan!
Kram på er! ♥

10 konstiga saker jag trodde när jag var liten

Det underbara med barn är ju att de har en helt annan uppfattning om verkligheten än vi vuxna. Utan spärrar eller ramar. De skapar en uppfattning om omvärlden på ett sätt som egentligen kan verka ganska logiskt, men som ändå är helt fel mot hur det egentligen funkar. Att lyssna på ett barns tankar kan ju vara bland det roligaste som finns.

Jag minns själva några uppfattningar jag hade om livet och världen som egentligen var helt fel men som för mig var hur verkligt och normalt som helst. Så nu tänkte jag dela med mig av några tankar från en liten Jonna för länge sedan.

Jag och min brorsson Noak förra sommaren. Nu är han i den där underbara åldern då han börjar fundera och uttrycka sina tankar om livet.

Jag och min brorsson Noak förra sommaren. Nu är han i den där underbara åldern då han börjar fundera och uttrycka sina tankar om livet.

  • Att en bankomat funkande så att man bankade på den för att få ut pengar. Jag minns när jag var liten och satt i bilen och pappa sa ”Jag ska bara gå till bankomaten och ta ut pengar”. Jag var kanske 3-4 år då. Jag tänkte då på alla gånger som jag velat ha något, en leksak eller något gott, och tjatat i affären och mamma och pappa sagt ”Nej, vi har inte pengar till det”. Jag förstod inte varför de inte hade kommit på den briljanta idén som jag redan listat ut. Det var väl bara att gå och banka lite på bankomaten så kommer det mer?

  • Att ordet ”Spann” och ”Spanien” var samma sak. Jag förstod aldrig det där med att landet Spanien låg inuti en hink.

  • Att om man drack såpbubblor så skulle det bli pratbubblor när man pratade. Jag drack en hel klunk med såpbubblor i hopp om detta, men det slutade istället med att det kändes som jag skulle kvävas och hostade i panik. Inga bubblor.

  • Att den värsta smärtan med att få barn var att bebisen skulle bita så hårt i bröstet när man ammade den.

  • Att EU var ett land. Jag minns när det var omröstning om Sverige skulle gå med i EU. Jag blev jätterädd när jag tittade på TV:n och trodde att hela Sverige skulle behöva flytta till EU. Och det såg inte vackert ut där! (Tror det var något TV inslag från Stockholm när stressade folk gick omkring på plattan).

  • Att alla som hette Oskar var elaka pojkar. Det var för att en väldigt högljudd och bråkig kille hette Oskar på mitt dagis. Han gjorde sönder sandleksaker och stängde in mig i en sådan där grön låda med grus ute på gården. Och jag var ju helt övertygad om att han hette Oskar därför att han var som ett åskväder. Oskar = Åskar.

  • Att rumpor var fyllda med bajs. Så de som hade väldigt stora rumpor hade helt enkelt inte varit på toaletten på väldigt, väldigt länge.

  • Att ”Bregott” betydde godis. Jag minns så väl när jag var ca 3 år och mamma och pappa hade nattat mig men jag hörde från mitt rum att de sa till min storebror Isac ”Kan du gå och köpa ett paket Bregott?”. Jag blev så himla sur därför att jag ju förstod att de lurat mig och tänkte sitta uppe hela kvällen och äta massa gott utan mig. Massa Bregott.
Jag räfsar löv i Grundtjärn för många herrans år sedan :)

Jag räfsar löv i Grundtjärn för många herrans år sedan 🙂

  • Att jag inte skulle kunna skaffa barn eftersom jag var så dålig på matte och inte skulle kunna hjälpa mitt barn med matteläxorna. (Ja, mamma satt med mig varje vecka medan jag grät över matteböckerna, redan från första klass).

  • Att om man råkade svälja kärnor från t.ex äpplen så skulle det växa äppelträd i magen. Jag var väldigt noga med att rensa bort alla kärnor så jag inte skulle få det problemet.

Har ni något roligt ni minns att ni trodde eller tänkte när ni var små? ♥

När det inte går som tänkt

Idag var en konstig dag när ingenting riktigt föll ut som jag tänkt mig. Jag var nog lite för laddad inför att vardagen skulle sätta igång igen och tänkte att jag skulle vara pigg klockan 4 i morse trots att jag la mig vid midnatt, och hade en lång planering inför allt som skulle göras idag. Men jag hade ont i halsen och kände mig inte alls kry i morse. Ni vet när man blir sådär matt så man knappt orkar bära kaffekoppen. Så jag tänkte att jag skulle lägga mig en stund till och kliva upp vid 6 istället, men somnade så hårt att jag inte vaknade av något av alla alarmen jag ställt på mobilen. Istället vaknade jag alldeles kallsvettig klockan 9 och rusade upp och insåg att jag var försenad med allt som skulle göras.

Sedan bara jävlades allting. Jag tappade ut kaffe över skrivbordet och skrivaren vägrade funka trots att jag försökt med precis allt nu. Jag blev försenad till Junsele där jag både skulle hämta och posta paket. Jag behövde nämligen åka två vändor idag för att skicka iväg ett paket som jag skulle hämta ut först. Ja, en massa strul helt enkelt. Jag kände nästan gråten i halsen på vägen hem eftersom det kändes som hela dagen bara for iväg.

Men solen lyste så vackert och när jag körde över bron till den frusna Edsforsen med alla stenar så var det som om naturens skönhet tog tag i mig och påminde mig om att andas. Jag stannade bilen, tog med mig kameran och stativet och gick ner till forsen. På bara en minut var det som om jag glömt vad jag var stressad över. Jag visste att jag borde åka hem för att hinna med resten av dagens planering men plötsligt kändes det inte alls lika viktigt. Jag kunde ju lika gärna jobba senare ikväll.

032901Nere vid forsen hörde jag vattnet porla och den milda vårvinden blåste i mitt hår. Jag visste att om jag åker hem nu så kommer den här dagen bara bli en vanlig tisdag som kommer glömmas bort efter någon vecka. Men om jag stannar kvar här en stund och tar in allt vackert runt omkring mig, så kommer jag för alltid minnas den här tidiga vårdagen nere vid forsen. En sådan stund kan påverka så otroligt mycket. Det är verkligen därför jag behöver naturen runt omkring mig. När jag tappar takten så får naturen mig att hitta rytmen igen. Och åh…den känslan är bara så skön.

Jag blev så glad är jag hittade stenar som tinat upp från isen så jag bestämde mig för att göra årets första stenbalans. Men det gick sådär. Att balansera stenar är skört. Är man inte själv i fullständig balans innan så brukar det sällan funka så bra. Väldigt intressant faktiskt. Men har man gott om tid på sig så kan det också funka som ett sätt att lugna ner sig och balansera sig. Det beror lite på. Jag hoppades i alla fall kunna göra en ny video där jag gör någon fin stenbalans men det blev bara mos av allting, som det mesta den här dagen. När jag väl lyckades så hade kamerans batteri tagit slut mitt i så det blev bara en halv balans.

Men jag skrattade när jag såg filmen nu i efterhand, så jag tänkte lägga upp den ändå. Eftersom jag får sååå mycket kommentarer på min officiella facebook sida om att mina stenbalanser är fake så kanske det kan vara bra att visa när det inte går som tänkt. För att helt enkelt visa att det finns en verklighet bakom det med många tunga lyft, klämda fingrar och otaliga försök. För det mesta visar jag ju bara resultatet av en lyckad stenbalans, men då syns inte alltid allt slit där bakom. Oavsett, så var det en väldigt mysig stund nere vid forsen. Det behövdes en dag som denna!

Hoppas att ni haft en bra tisdag allihopa! Kram på er ♥

(Rösta på mig i Finest Awards här. Man kan rösta 1 gång/dag. Tusen tack!)

När alla sinnen vaknar till liv

Varje vår så känns det som om jag föds om på nytt och upplever livet för allra första gången. Som om jag andas för första gången.  Det är som om alla sinnen vaknar upp ur en sömn och är känsligare än någonsin. Bara ljudet av fågelkvitter kan få min själ att dansa av lycka. Och jag kan inte beskriva den känslan som fyller hela mitt hjärta när jag får se det där vårljuset på himlen på kvällarna. Det är som en befrielse. Hela mitt väsen vaknar till liv igen och en våg av bubblande lycka sköljer över mig.
031407

När man minst anar det

Det är inte klokt vad saker ibland kan ta en snabb vändning. I fredags så la jag upp videon när jag kular på min officiella facebooksida. Ni vet den videon som jag delade här på bloggen för någon vecka sedan. Jag vet inte riktigt vad som hände efter det, men den spred sig som en löpeld och i skrivande stund har den visats över 1,2 miljoner gånger!

Tidningen Land skrev ett reportage om detta idag. Klicka på bilden för att komma till reportaget.

Tidningen Land skrev ett reportage om detta idag. Klicka på bilden för att komma till reportaget.

Och den bara fortsätter att delas hela tiden. Folk från hela världen skriver kommentarer och jag bara överöses med så fina ord och komplimanger för kulningen.
Jag sitter och gapar framför datorn och har nästan svårt att ta in att det här verkligen händer på riktigt.
Jag blir berörd på så många vis. Dels så är det så himla, obeskrivligt roligt att få så mycket respons, så många nya följare från hela världen och så mycket uppskattning för videon. Och sen, blir jag väldigt berörd över att andra blir berörda av den. När jag läser kommentarerna från folk blir jag nästan tårögd. Det är så många som får starka känslor av kulningen. Samma känslor som jag själv känner; Att det är just något magiskt kraftfullt över kulning, och som väcker något till liv i en. Att så himla många andra känner samma sak gör mig lycklig i hjärtat.

Och så blir jag ju så otroligt inspirerad av att fortsätta. Jag får frågor om längre kulningsfilmer och om det går att köpa en CD skiva med min kulning. Det vore ju verkligen en dröm, att ge ut en skiva med kulning från skogarna i Grundtjärn!  Det ska jag försöka göra verklighet av det här året! Men först måste jag lära mig mer. Jag övar varje dag och längtar redan tills jag kan spela in nästan kulningsfilm.

Jag är så glad över detta så ni anar inte. Det påverkar positivt på så många sätt! Och efter en jobbig start på året med många motgångar så känns det som det istället blivit en rivstart nu, med många nya möjligheter som öppnas upp. Jag är så tacksam. Och återigen vill jag tacka er mina kära bloggläsare, för att ni ger så mycket och för att ni inspirerar mig ♥

021502

Tänk om jag kunnat ana denna vackra januaridag i skogen när jag spelade in filmen, att den skulle sprida sig över världen. Även om klippet bara är en halv minut lång så ägnade jag minst en kvart åt att göra omtagningar och se till att jag fick bästa möjliga ljud, ljus och miljö. Under tiden jag kulade och spelade in så kände jag ingenting annat än magi. Men efteråt insåg jag att jag inte hade någon känsel i mina händer. För första gången på riktigt var jag rädd att jag förfrusit dom. Men efter några minuter fick jag liv i dom igen och jag kunde med glädje vandra hemåt mot Grundtjärn och såg fram emot att redigera filmen. Då hade jag ingen aning om att den korta lilla film-snutten skulle beröra så många. Åhh, vad detta gör mig glad ♥

Sikta framåt när livet drar dig bakåt

Åh jag kan inte nog uttrycka hur lättad och tacksam jag är över att förra veckans blogg och serverkrasch är över. Jag såg att vissa av er lagt märke till att jag lagt upp de ”förlorade” blogginläggen igen. Jag gick upp vid 04 i morse och satt vid datorn med en kopp kaffe fram tills solen gick upp och gjorde bloggen hel igen, och det kändes som en enorm lättnad när det var klart.

Och jag var så himla glad över att det var måndag idag. Nu kan jag lämna förra veckan bakom mig och komma igång med allt igen. När jag var som mest ledsen över allt som kraschade för mig förra veckan (för tro mig, det är inte bara bloggen som strulat sista tiden) så tänkte jag på ett citat som jag verkligen älskar, och som alltid får mig att känna lite jävlar anamma och inte ge upp.

”An arrow can only be shot by pulling it backward. So when life is dragging you back with difficulties, it means that it’s going to launch you into something great. So just focus, and keep aiming!”

Även om tekniken inte funkat som den ska under förra veckan så har jag ändå varit ute varje dag och fotat. Det har varit helt otroligt magiska dagar, så jag har en hel drös med bilder jag ska visa er lite senare.

Även om tekniken inte funkat som den ska under förra veckan så har jag ändå varit ute varje dag och fotat. Det har varit helt otroligt magiska dagar, så jag har en hel drös med bilder jag ska visa er lite senare.

Haha jag tror aldrig jag skrattat så mycket åt en bild på Nanook förut. Kan man se mer bedrövad ut? Vet inte hur han lyckades se så himla ledsen ut. Han var glad ändå och sprang fritt i skogen och lekte i snön. Han kanske också kände sig lite nere över allt bloggstrul ; )

Haha jag tror aldrig jag skrattat så mycket åt en bild på Nanook förut. Kan man se mer bedrövad ut? Vet inte hur han lyckades se så himla ledsen ut. Han var glad ändå och sprang fritt i skogen och lekte i snön. Han kanske också kände sig lite nere över allt bloggstrul ; )

012506