När allt känns extra meningsfullt

Hej på er!
Idag har regnet öst ner hela dagen, men det kändes ganska skönt efter en helg som spenderats mestadels ute. Det är något väldigt skönt med regnigt väder ibland. Så avslappnande. Ingen jobbig känsla av att man egentligen vill vara ute men behöver sitta inne för att få saker gjorda.
Så idag har jag varit här hemma mest. Suttit framför datorn och så smått börjat komma igång med den nya veckan. Jag har nyss ätit tre skålar med glass och krossad choklad, så just nu mår jag egentligen inte så bra haha. Jag kan verkligen inte hantera att ha glass hemma.

Helgen var så himla underbar. Jag och Johan ägnade hela dagarna åt lite olika projekt ute som behövdes göra. Göra ordning i växthuset, en väldans massa röjning ute på markerna och en hel del inkastning av ved. Sällan mår jag så bra som de där dagarna när jag får vara ute och greja. Få ta i lite. Och sedan på kvällen gå omkring och beundra hur fint resultatet blev efter dagens hårda jobb.

Tänka visa lite bilder från helgen, så ni får se vad det är vi grejar med här hemma.
Veden ska in i vedboden, och redan i fredags kväll hade vi fått över halva veden. Det kommer kännas SÅ skönt när vinterns ved är inne i vedboden.
Nanook låg bredvid och tittade på, och slogs med myggen som nu börjat komma. Förra året var myggen redan här i början av maj, men i år är liksom allt försenat. Så det är inte förrän nu som jag verkligen börjat känna av dom. Efter helgen kom jag undan med bara ca 20 myggbett. Tur att jag har en sådan hatkärlek till myggbett. Finns det något bättre skönt-jobbigt än att klia på myggbett?
Tomatplantorna som fått växa upp vid fönstret inne i sovrummet kändes nu tillräckligt stora för att få flytta ut till växthuset. Förra året hade vi hela övervåningen full med tomatplantor. Denna gången var det inte lika många. Jag ville dra ned lite på odlingen i år, eftersom det annars kan bli ett stressmoment om det blir för mycket.
Häggen har slagit ut, och det doftar ljuvligt ute nu.
Ute vid växthuset. Förra sommarens tomtatplantor var kvar så först fick jag ta tag i en rejäl utrensning.
Växthuset är ju ganska litet, men det är helt lagom för oss. Två pallkragar finns där inne, och i år fick tomaterna extra mycket plats att bre ut sig på.
De här tomatplantorna heter ”Moonglow”, och de fröna fick jag av Stefan Sundström när vi ockuperade Sollefteå BB i våras. Han sa att det var de godaste och nyttigaste tomaterna, och han är ju en riktig tomatexpert. Så jag fick upp 8 stycken Moonglow-plantor, som jag varit extra kärleksfull och rädd om. Ser verkligen fram emot att få skörda ”månljus tomater” till sensommaren 🙂
Växthuset färdigt! Tomaterna såg lite ledsna ut efter flytten, men efter två omgångar med vatten mådde de bättre igen. Nu ska bara träplankan som ligger över takfönstret bort, så de får riktigt mycket ljus.
Johan hade varit ute på ängen och röjt medan jag planterat i växthuset. Han såg så fin ut där han kom och gick.
Det känns så underbart att få vara ute och greja tillsammans med Johan. Även om vi ibland håller på med olika saker, så fylls jag med sådan lycka och kärlek när jag tittar bort mot honom. Allt känns så extra meningsfullt. Jag får så mycket mer kraft av vetskapen att jag inte längre bara gör något för mig själv. Numera är det för oss. Det blir så mycket roligare.
Utanför växthuset hade jag två tomma pallkragar så jag bestämde mig för att sätta lite potatis i dom. Jag hade en påse med gammal potatis i kylen som var helt perfekt för att sätta i jorden. Vi har ju egentligen ett stort potatisland ute i trädgården men jag vet inte än om vi kommer sätta någon potatis där i år. Så då kändes det lättare att göra det i pallkragarna. Väldigt lätt att rensa, och i lagom mängd.
Jag skulle nog kunna tänka mig att göra i ordning några fler pallkragar som vi har i ladan. Jag tycker det känns så mycket lättare att odla saker i pallkragar. Som om man får mer kontroll på ogräset. Potatislandet ute på ängen…det spelar ingen roll hur många gånger man rensar. Efter 1 vecka har det börjat växa en gräsmatta där. Det tar så otroligt mycket tid att hålla rent där, så det roliga liksom försvinner. Så hmm..har i några tips så får ni gärna dela med er. Tycker ni det låter som en bra idé att odla potatis i pallkragar? Någon som har erfarenhet?
Det var en väldigt härlig lördag ute på markerna. Det är ju sådana här dagar jag verkligen längtar efter på vintern. När man kan vara ute och greja och se hur allting växer till liv.
Lördag kväll och natt spenderade jag i ateljén, och fortsatte med mina ”rosegold” målningar. Experimenterade med färgblandningar och försökte hitta vackra nyanser.
Och igår (söndag) så var vi ute och röjde större delen av dagen. Den största ängen är helt klar nu, tack vare att Johan spenderat all sin lediga tid med att röja. Helt otroligt! Det känns SÅ skönt. Hade vi väntat ännu ett år med att röja så hade slyn växt så otroligt mycket, och då tar det så mycket mer tid.
Det var vår helg i stora drag. Hoppas att ni också hade en superfin helg allihopa! TACK för allt fint ni skriver.
Kramar i massor ♥

När juni dansar på himlen

Jag satt djupt insjunken i datorn i ateljén när jag plötsligt tittade ut och fick se en av de tydligaste regnbågar jag någonsin sett. Jag ropade på Johan och någon sekund senare sprang jag ut i träskor med kameran hängande över axeln. Det var så vackert. Älskar när naturen bjuder på sådana här magiska och spontana scener.

Juni månad är specialist på det, att överaska med magi. Plötsligt är det som om den öppnar upp en dörr till en annan värld. Och har man tur så är man där i det ögonblicket och får uppleva det.
För mig är juni rosa. En svag ton av aprikos och rosa, med nyanser av lila. Kvällarna är så vackra, och de är så långa, så man hinner verkligen njuta av solnedgången länge.
Det var något alldeles speciellt i måndags. Jag och Johan firade att hans hus äntligen var överlämnat till de nya ägarna. Vi kunde knappt tro att det var sant. Vi svävade på moln båda två och gick hela tiden och påminde oss om att ”nu har vi BARA Grundtjärn att bry oss om”. Vi lagade god middag och öppnade Amarone flaskan som vi fick av våra grannar tidigare i våras. Under kvällen så försvann de tunga molnen och regnvädret, och solen tittade fram. Då kom vi på idén att vi skulle gå ner till sjön och ta ett kvällsdopp.
Det blev en helt fantastisk kväll när vinden avtog och solen kom fram.
Årets första dopp i väldigt kallt vatten. Eller, det var ju egentligen inte årets första dopp. I mars badade vi ju isvak och det var definitivt ännu kallare. Men jag riktigt kände hur jag ville ta ett kallt bad nu. Chocka kroppen lite. Det är ju något alldeles speciellt med känslan efter ett kvällsdopp i en stilla sjö.
Vi stannade i vattnet tills kroppen hade domnat bort av kylan, precis som vi gjorde under isvaken. Sen rusade vi in i bastun och värmde oss. Jag fick så otroligt mycket energi efter det. Skulle vilja gå ned till sjön var och varannan kväll nu och ta ett dopp, bara för att få uppleva det där ruset som man får efteråt.
När vi hade bastat klart så möttes vi av en väldigt vacker syn. Dimman började dansa längs kanterna och solen hade färgat himlen i helt fantastiskt vackra färger.
På vägen hem genom skogen. Vi stannade till nästan överallt och liksom tappade hakan. Jag vet inte hur många gånger vi sa ”tänk att vi får bo här” under promenaden hem.
Många gånger under promenaden sa jag ”Johan, kan du hålla Nanook lite?” medan jag sprang iväg för att ta bilder. Det bästa jag vet under sommaren är när det har regnat hela dagen, och sedan spricker upp till kvällen. DÅ blir det magi. Minst sagt.
Dimmorna dansar över tjärnen intill Grundtjärn. Förtrollande.
Hemma i byn var allt stilla. Tage’s lada omslöts av dimmorna och det var så vackert att det nästan gjorde ont i hjärtat.
När vi kom hem igen bytte jag om till min nya, vita sommarklänning och sedan begav jag mig ut hela natten och fotade. När jag var på väg hem var det frost i gräset. Mina strumpor och stövlar var helt genomblöta efter en och annan fotografering ute i vattnet. Jag frös så jag darrade. Men sen fick jag krypa ned bredvid en varm Johan i sängen.

Precis såhär vill jag att juni ska vara. 

När rädslan tar över

Jag vet inte om jag någonsin berättat för er att jag är flygrädd?
Jag tror jag inte nämnt det. Kanske för att jag inte känt att det var så allvarligt att det stoppat mig från att resa. Men det har ändå orsakat en väldans massa onödig ångest.

Senaste två dygnen så har jag varit rejält nervös inför i morgon. Och nu fick jag bara känslan av att jag ville skriva av mig om detta och dela det med er. På något vis känns det lättare då. Jag skulle egentligen lägga upp ett blogginlägg nu med lite vackra bilder jag tog i förrgår men jag kan inte göra det om jag sitter och biter på naglarna och är nervös. Hela känslan försvinner liksom. Så jag sparar dom till sen.

Det är konstigt det där med min flygrädsla. Jag har upplevt att den blivit värre ju äldre jag blivit. Konstigt, eftersom jag också flugit mer de senaste åren än vad jag någonsin gjort. De är oftast de här kortare flygningarna som gör mig allra mest nervös. Som t.ex förra veckan när jag flög tur och retur mellan Örnsköldsvik och Stockholm. Det upplevs för mig mycket läskigare än när jag flög till USA. Det kanske låter helt knäppt. Men det är något med de här mindre flygplanen som liksom dånar av alla olika ljud och som skakar mycket mer av minsta turbulens. Och sen att starten och landning sker så nära inpå.

Jag inbillar mig saker. Som att säkerheten kanske inte är lika stor när det är kortare flygturer. Att planen inte kollas lika noggrant och att piloterna kanske inte tar flygningen på lika stort allvar som om de skulle flyga över atlanten. Jag vet, det är bara korkat att tänka så. Men jag kan inte hjälpa det. Ni vet när man sitter och väntar på att man ska få stiga ombord, och man ser personer som jobbar där ute med planet och tankar det och gör det redo för flygning? Ofta då sitter jag och granskar intensivt hur personerna ser ut när de jobbar. Ser de less ut? Ser de jätteunga och oerfarna ut? Ser de ut att inte bry sig? Eller ser de ut som om de tar planets säkerhet på största allvar?

Jag blir jättenervös om det ser ut som om de inte ”gör något”. Trots att jag innerst inne vet att de säkerligen vet vad de håller på med och att allt går rätt till.
När jag flög förra veckan, speciellt på hemvägen, så upplevde jag det som om det var ungefär 50% chans att jag skulle få landa säkert hemma i Örnsköldsvik igen. Jag bad av hela mitt hjärta att allt skulle gå bra så jag skulle få möta upp Johan på flygplatsen och få krama om honom. En del av mig upplevde på riktigt känslan av att jag aldrig mer skulle få göra det. Under start och landning så går jag in i någon slags hemsk fas av total rädsla där det känns som om jag svävar mellan liv och död. Jag kniper ihop ögonen och spänner hela kroppen och då och då öppnar jag ögonen för att titta ut och för att se om andra passagerare ser rädda ut, så att jag ska kunna avgöra hur situationen är.

Jag räknar alltid antal säten fram till nödutgångarna och ser till att jag vet exakt hur jag ska göra i en nödsituation. Som sagt så upplever jag det som om det är jättestor chans att något går fel. Även om jag vet att så inte är fallet. Men känslan i kroppen är svår att få bort.
Det är väl någon slags panik över att inte ha kontroll. Även om jag vet att det är så ofantligt mycket större risk att befinna sig i biltrafiken så är det den här känslan av att jag inte kan göra något. Jag är fast i planet. Om det störtar så är det kört.

Som ni säkert förstått så har jag ändå aldrig låtit min flygrädsla stoppa mig från att resa. Det är väl en deal jag gjort mig med själv. Att aldrig låta rädslan styra. Jag var dock nära att göra det igår.

Jag ska till Lofoten i morgon (!!!) på en kort press-resa med Samsung där jag ska vara med på ett roligt event. Men jag ska även stanna där en extra dag själv så att jag hinner uppleva lite mer av den fantastiska natur så finns där. Att resa till Lofoten har varit en dröm i många, många år.

Nu hör det till saken att jag i morgonbitti måste ta 4 olika flyg för att komma dit på eftermiddagen. Något som jag gått och varit nervös för nu. Jag brukar kunna ta det ganska bra om jag vet att det är ett flyg. I mängden av alla tusentals flyg som går varje dag så känns chansen så liten att något skulle hända. Men nu när det är fyra olika flyg på ditvägen, och sen lika många tillbaks igen, så inbillar jag mig att chansen att det går bra är mindre än chansen att det inte kommer gå bra.

I går var jag in till Sollefteå för att hämta mitt nya pass, och då råkade de vara så att båda receptionisterna var sjuka så att jag inte kunde hämta ut passet just då på morgonen. På en gång tänkte jag ”Det är ett tecken! Jag ska inte åka.
Det var nästan så att jag kände en lättnad. Jag kan inte hämta ut mitt pass, så därför kan jag inte åka.
Men självklart kunde jag hämta ut det idag, eller senare på dagen igår. Det kunde lösa sig. Men det var nästan så att jag höll på att avboka hela resan på grund av att jag hittade en bra anledning till att slippa flyga.

Sen insåg jag att jag höll på att låta rädslan styra, vilket skulle resultera i att jag missade en resa som jag länge drömt om. Så då tog jag mig i kragen och åkte senare på dagen tillbaks till Sollefteå och fixade passet. Så nu blir resan av och jag kommer i morgon befinna mig i vackra Lofoten (om allt går bra haha). Jag är fortfarande rädd, och jag kommer antagligen få en släng av dödsångest i varje flygplan jag sitter på. En del av mig tror fortfarande att risken är väldigt stor att något av planen kommer krascha. Men jag ska fasen inte låta det förstöra min resa. Innerst inne vet jag att jag är så överdrivet rädd för något som jag absolut inte borde vara rädd för. Så jag ska försöka behålla lugnet och njuta av resan. Kanske känns det bättre efter alla dessa flygturer?

Är det någon av er som är flygrädd? Kanske har ni några bra tips på hur man ska tänka och göra?
Oavsett så ser jag såklart väldigt mycket fram emot den här resan. Det känns lite overkligt att jag faktiskt kommer vara där redan i morgon eftermiddag. Jag hoppas att jag får med mig några riktigt vackra bilder hem!

Stor kram på er allihopa ♥

När naturen ger tillbaks

101106

En vacker höstkväll förra veckan tog jag spaden och gick till potatislandet för att äntligen få gräva upp jorden och se vad som gömde sig där i. Jag hade ingen aning om det ens skulle bli någon potatis i år, eftersom vi satte dom ganska sent. Men jag blev så glad när jag såg att det blivit några potatisar på varje planta. Inte stora, men lika fina ändå! Små pluttar som lyste upp som guldkorn i den mörka jorden.
101102Få saker är ju så tillfredsställande som att gräva fram potatis! Jag tror jag får något slags utskick av endorfiner i kroppen varje gång jag hittar en potatis i jorden. Att se hur hinken fylls gör att jag känner mig alldeles rik.
101101
101103Jag minns i somras hur mycket vi kämpade med potatislandet och jordgubbslandet. Vågar inte ens tänka på hur många arbetsdagar i tid det gick till att rensa allt och få ordning på det. Det blev inga jordgubbar, men plantorna har spritt sig som en epidemi så jag tror vi kommer svämmas över av jordgubbar nästa år. Men potatis fick vi, och när jag satt här och grävde fram dom så fick jag verkligen den där känslan som jag hoppades att jag skulle få känna till hösten när jag som mest slet med potatislandet; ”Det var värt det”. Åh, det var så värt det. All den tid vi la ner gjorde att jag nu fick sitta här i kvällssolen och få en stund av ren och skär livskvalitet. Just där i juni kändes det inte värt det. ”Potatis kostar ju inte ens mycket!” minns jag att jag tänkte. ”Jag går minus på att göra det här!” skrek tankarna i huvudet. Men nej, jag gick plus. Om än några månader senare. Plus i livskvalitet. Det måste vara något medfött i oss människor att känna en djup lycka över att samla ihop skatterna av något man lagt sitt hjärta och själ i. Det tror jag.
101104Jag åt potatis till middag hela förra veckan. Det var så gudomligt gott. Jag har alltid älskat potatis, men den smakar ännu godare när jag vet att den är skapad av jorden i mitt trädgårdsland och av den rena luften i Grundtjärn. Och av kodyngan från kvigorna jag kulade för 🙂
101105101108Älskar skördetiderna. Det känns så lyxigt att få plocka in allt som naturen har att ge. För två veckor sedan hade vi så mycket tomater att vi nästan kunnat sälja. Och örterna har växt sig otroligt stora. Jag önskar bara att de gick att hålla vid liv genom vintern, men nu ska vi plocka in det sista och frysa in så vi kan ta tina till matlagning och annat. Och lingondrickan kokade jag ihop förra veckan, och hällde även på i petflaskor och fryste in så att det bara är att ta fram nu under vintern när man kan behöva en vitamin-boost.
101109När solen gått ner och dimman börjat dansa över ängen gick jag in med dagens skörd. En hel hink potatis. Det är inte så mycket, men det räcker för att jag ska få känna glädjen i att skörda sin egen mat. Nu blir det mycket potatis till maten framöver, eftersom vi inte har någon jordkällare. Däremot har vi ett kallt förråd inne i huset där vi förvarar den så länge.

Har ni fått någon skörd i år? ♥ Kram på er!

The beauty of letting go

Dessa dagar i oktober har varit så vackra att jag nästan inte vetat hur jag ska bära mig åt för att ta in allt. Just oktober bär på något speciellt. Det är månaden när löven faller från träden och den vita frosten blandas med de varma färgskalorna. Ett vakert kontrast som jag önskar att jag hittat ord till att beskriva.
100504100507100420Mörkret faller allt tidigare på kvällarna, men på himlen tänds då stjärnorna, för att sedan blandas med de gröna och blå nyanserna från nattens dansande norrsken. Varje kvällspromenad med hundarna den senaste tiden har varit i sällskap med norrskenet.
100501När sommarens magi försvinner så ersätts det istället med något helt annat. En helt annan magi, som är minst lika vacker och häpnadsväckande. Att få gå ut varje kväll och blicka upp mot stjärnhimlen och norrskenet, det är livskvalitet för mig. Jag bara älskar det. Mörkret och kylan blir så mycket lättare att handskas med när man på grund av det får uppleva så mycket vackert.
100502100505100503

Det är något sällsamt vackert med att se hur allting släpper taget och låter sig följa med i naturens cykler. Att se hur löven faller från träden utan att göra det minsta motstånd. Det är något harmoniskt och fridfullt över denna tiden på året.
För naturen vet att det inte är slutet. 

Där nutiden och dåtiden möts

Hej på er!
Efter en härlig helg är det nu åter måndag igen. Efter några koppar kaffe ute i morgonsolen och lite fotograferande ute vid ladan sitter jag nu här vid mitt arbetsrum för att ta tag i lite jobb. Det härliga med måndagar är ändå att det alltid känns uppfriskande på något vis. Som att vända blad och påbörja något nytt.

Igår, den 31 juli så var det exakt sex år sedan flyttlasset gick från Göteborg till Grundtjärn. Och idag för sex år sedan gjorde jag mitt första inlägg på bloggen från Grundtjärn. Det känns så himla konstig med tiden ibland. När jag tänker på dessa sex år så känns det både som de har gått enormt fort, samtidigt som det var en hel evighet sedan som jag flyttade. Jag har nästan svårt att minnas livet innan Grundtjärn. Det känns som jag alltid bott här.

Igår firade jag årsdagen med att fara iväg på en liten utflykt till Näsåker. Vi gick på en loppis tillsammans med mina vänner och tremänningar Åsa och Per Henrik, och där inhandlade jag några riktigt fina presenter till mig själv. Jag kände mig rik när vi åkte därifrån.
Så nu tänkte jag visa lite bilder från min söndag!
073102Det här vackra stället kallas Fäbodammen och ligger bara en bit utanför Näsåker, i Lidgatu. Jag har kört förbi det tusen gånger och alltid tyckt det sett så otroligt fint ut. Så det var verkligen dags att fara hit och kolla läget.
073101Det var min mamma och pappa som berättade att de hade en jättefin loppis här, och det var på så vis jag och Johan kom på tanken att åka hit. Vi har länge sökt efter en sådan där gammeldags kökslampa, en fotogenlampa fast som också är omgjord till el. Så då tänkte vi fara hit och kolla. Vi hittade inte exakt en sådan vi sökte, men jag hittade däremot mycket annat spännande! Jag älskar verkligen loppisar. Ändå är jag så sällan på loppis. Det är så otroligt mycket roligare att gå på loppis och hitta vackra gamla saker än att åka och inhandla nya saker. Att veta att det finns en historia bakom gör att det känns så otroligt mycket mer värt på något vis.
073103Under ett parasoll vid det mysiga caféet satt dessa eldsjälar. Sture Persson som driver hela Fäbodammens verksamhet och Göran Sandman som har loppisen. Blir glad i hjärtat av att det finns sådana här platser att besöka. Det går aldrig att hitta på samma sätt i städerna.
073111Efter loppisen och besöket på Fäbodammen (Visar er mina fynd längre ner i inlägget) så åkte vi hem till Åsa och Arvid och böjds på gofika.
073104Äntligen fick jag träffa den här underbara guldklimpen igen. Malte! Den gamla själen i en liten kropp. Det är något väldigt fascinerande över denna lilla människa. Och han har redan blivit så stor, så att han till och med lärt sig gå på pottan! Minns ni i november när jag fotade honom hemma i mitt kök? Vad han har växt sedan dess!
073105Sommar, fika och underbara vänner. Sådana här stunder som betyder så mycket! ♥
073108Efter fikat gick jag och Johan ner till Nämforsen. Johan hade aldrig sett Nämforsen och därför kändes det så roligt att få visa honom den. Jag verkligen älskar denna plats. Det är något oförklarligt kraftfullt över allting.
Det var dock stora åskmoln på väg så det blev en väldigt kort visit. Men vi ska snart hit igen.
073106De vackra hällristningarna på bergen omrking forsen.
073107073110073109Och skogen runt om forsen är också så otroligt vacker. Älskar de höga gamla granarna och de lilla bäcken.
080101Och nu, titta vilken fin cykel jag fyndade på loppisen! För endast 400 spänn! Jag är så glad över den att jag nästan spricker. En gammal Puch från 70-talet. Göran på loppisen berättade att han övertagit den från en kvinna i 70-års åldern, som köpte den när hon var i 30 års åldern. Känns så fint att få veta lite om historien bakom den, och att den ägts av en och samma kvinna i alla dessa år. Och nu får jag äran att ta över den. Jag har länge velat haft en cykel då min förra gått sönder. Så nu ser jag fram emot många härliga cykelturer i Grundtjärn framöver.
080105080102Och sen hittade jag dessa vackra och väldigt gamla koklockorna! De satt till och med kvar i läderbanden som hängt runt kossornas halsar. Jag blev alldeles rörd av att se dessa. Jag tänker mig att de kanske hängt på kor som gått omkring på fäbodvallarna för länge sedan. Jag nästan ryser vid tanken. Och ljuden….åhh! Måste spela in ett filmklipp sedan så ni får höra. Alla klockor har olika klang, och det låter så vackert tillsammans. Igår kväll tog jag cykeln och hängde koklockorna på styret och det kändes som jag var en flock kor som sprang över ängarna 🙂
080103Två av klockorna hade inget band så de var lösa. Men lika fina ändå! Så jag fick fem koklockor allt som allt.
080104Jag hittar inget årtal på läderbanden men däremot hittade jag denna finna platta med ett namn inristad. Visst står det J.Stranqvist Edsele?
Jag undrar hur gamla dom är. Vackert är det i alla fall ♥

Så det var lite om mina äventyr från igår. Hoppas ni alla haft en underbar helg och att ni får en bra start på den nya veckan!
Kram på er! ♥

10 konstiga saker jag trodde när jag var liten

Det underbara med barn är ju att de har en helt annan uppfattning om verkligheten än vi vuxna. Utan spärrar eller ramar. De skapar en uppfattning om omvärlden på ett sätt som egentligen kan verka ganska logiskt, men som ändå är helt fel mot hur det egentligen funkar. Att lyssna på ett barns tankar kan ju vara bland det roligaste som finns.

Jag minns själva några uppfattningar jag hade om livet och världen som egentligen var helt fel men som för mig var hur verkligt och normalt som helst. Så nu tänkte jag dela med mig av några tankar från en liten Jonna för länge sedan.

Jag och min brorsson Noak förra sommaren. Nu är han i den där underbara åldern då han börjar fundera och uttrycka sina tankar om livet.

Jag och min brorsson Noak förra sommaren. Nu är han i den där underbara åldern då han börjar fundera och uttrycka sina tankar om livet.

  • Att en bankomat funkande så att man bankade på den för att få ut pengar. Jag minns när jag var liten och satt i bilen och pappa sa ”Jag ska bara gå till bankomaten och ta ut pengar”. Jag var kanske 3-4 år då. Jag tänkte då på alla gånger som jag velat ha något, en leksak eller något gott, och tjatat i affären och mamma och pappa sagt ”Nej, vi har inte pengar till det”. Jag förstod inte varför de inte hade kommit på den briljanta idén som jag redan listat ut. Det var väl bara att gå och banka lite på bankomaten så kommer det mer?

  • Att ordet ”Spann” och ”Spanien” var samma sak. Jag förstod aldrig det där med att landet Spanien låg inuti en hink.

  • Att om man drack såpbubblor så skulle det bli pratbubblor när man pratade. Jag drack en hel klunk med såpbubblor i hopp om detta, men det slutade istället med att det kändes som jag skulle kvävas och hostade i panik. Inga bubblor.

  • Att den värsta smärtan med att få barn var att bebisen skulle bita så hårt i bröstet när man ammade den.

  • Att EU var ett land. Jag minns när det var omröstning om Sverige skulle gå med i EU. Jag blev jätterädd när jag tittade på TV:n och trodde att hela Sverige skulle behöva flytta till EU. Och det såg inte vackert ut där! (Tror det var något TV inslag från Stockholm när stressade folk gick omkring på plattan).

  • Att alla som hette Oskar var elaka pojkar. Det var för att en väldigt högljudd och bråkig kille hette Oskar på mitt dagis. Han gjorde sönder sandleksaker och stängde in mig i en sådan där grön låda med grus ute på gården. Och jag var ju helt övertygad om att han hette Oskar därför att han var som ett åskväder. Oskar = Åskar.

  • Att rumpor var fyllda med bajs. Så de som hade väldigt stora rumpor hade helt enkelt inte varit på toaletten på väldigt, väldigt länge.

  • Att ”Bregott” betydde godis. Jag minns så väl när jag var ca 3 år och mamma och pappa hade nattat mig men jag hörde från mitt rum att de sa till min storebror Isac ”Kan du gå och köpa ett paket Bregott?”. Jag blev så himla sur därför att jag ju förstod att de lurat mig och tänkte sitta uppe hela kvällen och äta massa gott utan mig. Massa Bregott.
Jag räfsar löv i Grundtjärn för många herrans år sedan :)

Jag räfsar löv i Grundtjärn för många herrans år sedan 🙂

  • Att jag inte skulle kunna skaffa barn eftersom jag var så dålig på matte och inte skulle kunna hjälpa mitt barn med matteläxorna. (Ja, mamma satt med mig varje vecka medan jag grät över matteböckerna, redan från första klass).

  • Att om man råkade svälja kärnor från t.ex äpplen så skulle det växa äppelträd i magen. Jag var väldigt noga med att rensa bort alla kärnor så jag inte skulle få det problemet.

Har ni något roligt ni minns att ni trodde eller tänkte när ni var små? ♥

När det inte går som tänkt

Idag var en konstig dag när ingenting riktigt föll ut som jag tänkt mig. Jag var nog lite för laddad inför att vardagen skulle sätta igång igen och tänkte att jag skulle vara pigg klockan 4 i morse trots att jag la mig vid midnatt, och hade en lång planering inför allt som skulle göras idag. Men jag hade ont i halsen och kände mig inte alls kry i morse. Ni vet när man blir sådär matt så man knappt orkar bära kaffekoppen. Så jag tänkte att jag skulle lägga mig en stund till och kliva upp vid 6 istället, men somnade så hårt att jag inte vaknade av något av alla alarmen jag ställt på mobilen. Istället vaknade jag alldeles kallsvettig klockan 9 och rusade upp och insåg att jag var försenad med allt som skulle göras.

Sedan bara jävlades allting. Jag tappade ut kaffe över skrivbordet och skrivaren vägrade funka trots att jag försökt med precis allt nu. Jag blev försenad till Junsele där jag både skulle hämta och posta paket. Jag behövde nämligen åka två vändor idag för att skicka iväg ett paket som jag skulle hämta ut först. Ja, en massa strul helt enkelt. Jag kände nästan gråten i halsen på vägen hem eftersom det kändes som hela dagen bara for iväg.

Men solen lyste så vackert och när jag körde över bron till den frusna Edsforsen med alla stenar så var det som om naturens skönhet tog tag i mig och påminde mig om att andas. Jag stannade bilen, tog med mig kameran och stativet och gick ner till forsen. På bara en minut var det som om jag glömt vad jag var stressad över. Jag visste att jag borde åka hem för att hinna med resten av dagens planering men plötsligt kändes det inte alls lika viktigt. Jag kunde ju lika gärna jobba senare ikväll.

032901Nere vid forsen hörde jag vattnet porla och den milda vårvinden blåste i mitt hår. Jag visste att om jag åker hem nu så kommer den här dagen bara bli en vanlig tisdag som kommer glömmas bort efter någon vecka. Men om jag stannar kvar här en stund och tar in allt vackert runt omkring mig, så kommer jag för alltid minnas den här tidiga vårdagen nere vid forsen. En sådan stund kan påverka så otroligt mycket. Det är verkligen därför jag behöver naturen runt omkring mig. När jag tappar takten så får naturen mig att hitta rytmen igen. Och åh…den känslan är bara så skön.

Jag blev så glad är jag hittade stenar som tinat upp från isen så jag bestämde mig för att göra årets första stenbalans. Men det gick sådär. Att balansera stenar är skört. Är man inte själv i fullständig balans innan så brukar det sällan funka så bra. Väldigt intressant faktiskt. Men har man gott om tid på sig så kan det också funka som ett sätt att lugna ner sig och balansera sig. Det beror lite på. Jag hoppades i alla fall kunna göra en ny video där jag gör någon fin stenbalans men det blev bara mos av allting, som det mesta den här dagen. När jag väl lyckades så hade kamerans batteri tagit slut mitt i så det blev bara en halv balans.

Men jag skrattade när jag såg filmen nu i efterhand, så jag tänkte lägga upp den ändå. Eftersom jag får sååå mycket kommentarer på min officiella facebook sida om att mina stenbalanser är fake så kanske det kan vara bra att visa när det inte går som tänkt. För att helt enkelt visa att det finns en verklighet bakom det med många tunga lyft, klämda fingrar och otaliga försök. För det mesta visar jag ju bara resultatet av en lyckad stenbalans, men då syns inte alltid allt slit där bakom. Oavsett, så var det en väldigt mysig stund nere vid forsen. Det behövdes en dag som denna!

Hoppas att ni haft en bra tisdag allihopa! Kram på er ♥

(Rösta på mig i Finest Awards här. Man kan rösta 1 gång/dag. Tusen tack!)