När saker och ting inte blir som man tänkt

Brukar ni försöka läsa av ”tecken” i vardagen? Alltså att ni brukar känna efter om ni är på rätt väg eller inte? Ibland tycker jag nästan det är lite otäckt hur många saker som en efter en kan visa sig t.ex gå fel eller rätt, för att liksom valla en fram till rätt väg. Jag tror stenhårt på det, att om man är uppmärksam så går det att få någon slags vägledning. Lite som att lyssna till sin magkänsla eller sin intuition.

Idag hände en sådan där grej som från första sekund kändes som en enda stark motvind och som också slutade i att jag lyssnade på magkänslan och bara vände på klacken och tänkte ”nu räcker det, jag är inte rätt just nu”. Och i samma sekund som jag bestämde mig för att ändra plan så kändes det liksom i kroppen hur något ”lättade”. Detta låter kanske jättekonstigt för vissa, men jag tror också att många av er känner igen er.

Jag skulle egentligen åkt till Stockholm idag över dagen för att göra en liten filminspelning. För att göra historian kort så håller jag just nu på med ett roligt filmprojekt som jag fått i uppdrag av Google Arts & Culture, som handlar om att spela in några ljud som jag förknippar med det Svenska kulturarvet.
Det var ganska ont om tid, deadline nu på söndag. Jag var ganska sent ute med ett visst ljud som jag visste att jag ville ha. Ljudet av nyckelharpa, ett att våra äldsta instrument i Sverige. Finns nog inget instrument som jag så starkt tycker bär på den där urnordiska känslan, och när jag väl får en stark idé så kan jag liksom inte släppa det, även om det blir krångligt och svårt att få till.

Det slutade med att jag eftersökte någon som kunde spela nyckelharpa på min facebook. Efter bara några minuter fick jag tag i en jätteduktig folkmusiker som spelar nyckelharpa, och som hade tid på förmiddagen på torsdag. Jag blev överlycklig! Problemet var bara att jag då var tvungen att åka till Stockholm. Men just i stunden kändes det ganska okej. Jag är alltid beredd att gå över eld för att få till de scener jag vill. Så att åka till Stockholm kändes ändå ganska bra. Speciellt nu när jag hade fått tag i en så duktig musiker.

Tanken var först att jag skulle ta bilen ned, men insåg att jag aldrig skulle klara av att köra bil i Stockholm. Där går gränsen. Insåg att jag var tvungen att ta flyget på torsdag morgon och flyg hem på torsdag kväll för att hinna med. Och jag är flygrädd som vissa av er vet, inte överdrivet, men tillräckligt för att jag ska gå och ha ångest inför det. Så redan där började det kännas jobbigt. Men jag tänkte att jag måste göra detta så det är bara att bita ihop.

Jag hade en tydlig bild över att jag ville spela in scenerna i en miljö som speglar vår svenska historia. Men det var ju tvunget att vara lugnt och tyst för att inspelningen skulle bli bra. Musikern som skulle medverka tipsade om Skansen, och när jag kollade upp det så kändes det PERFEKT! Helst ville vi spela in inomhus i ett gammalt, vackert hus för att få bästa ljudet, så jag mailade Skansen snabbt och frågade om det fanns någon möjlighet att vara i ett av de gamla husen i en timma och spela in scenen. Men då behövdes tillstånd och övervakning undertiden, och jag var såklart för sent ute. Och sen kände jag ändå att jag aldrig skulle kunna jobba med en bra känsla om någon var tvungen att ”titta på”. Är så känslig för det.
Så jag tänkte ”jaja, men då spelar vi in scenen ute på det vackra området kring Skansen och de vackra husen där”. Och till min förvåning behövdes det även skriftligt tillstånd för det. Det var alltså inte tillåtet att varken fota eller filma på Skansen-området utan tillstånd, så det var helt kört.

Detta var alltså igår. Så dagen innan inspelningen hade jag  fortfarande ingen aning om var vi kunde spela in dessa scener i en vacker, lugn gammeldags miljö. Och vi hade ont om tid, bara några timmar fram till lunch, så vi kunde inte åka för långt utanför stan. Var hittar man ett gammalt hus/en vacker park/ett lugnt område i Stockholms stad? Jag känner inte till något alls. Som tur var hade musikern lite mer koll än jag och tipsade om lite fina områden utanför. I total desperation kontaktade jag en herrgård som hyrde ut rum till konferenser för att fråga om jag fick hyra ett av husen (Obs: dyrt!) men det var fullbokat. Och dessutom låg det långt utanför stan.

Det kändes redan då helt fel allting. Stockholm kändes inte som rätt plats. Jag visste att om jag hade fått filma här i mina hemtrakter bland alla vackra gamla gårdar och hus så hade det varit så mycket enklare. Det är liksom lite annorlunda här. Jag hade kunnat ringa någon som ägde en gård och de hade sagt ”men åh så roligt, nyckeln ligger i krukan intill dörren. Lås bara när du klar”. Att hitta stället med rätt energi och rätt stämning i en storstad dagen innan inspelning och med ont om tid att ta sig dit…det gick liksom inte.
Som en sista utväg bestämde vi oss för att göra inspelningen ute i naturen kring djurgården. Varken jag eller musikern hade tänkt oss det från början, men det var vår enda lösning just då. Problemet var att det i väderprognosen stod att det skulle börja regna efter 11 på förmiddagen, så det kändes lite riskabelt.
Efter en natt utan nästan någon sömn på grund av en jobbig magkänsla inför filminspelningen och platsen och oro inför flygresan så satt jag sen i bilen med Johan vid 5 på morgonen på väg in till flygplatsen i Gideå utanför Örnsköldsvik. Jag sa till Johan att allt kändes så konstigt. Som om det inte riktigt kändes som om jag verkligen skulle vara i Stockholm om bara någon timma. Då blev jag ännu mer orolig, och tänkte att det kanske var för att planet skulle störta (haha).

Direkt när jag kom till flygplatsen så stod det att det skulle vara försenat en hel timma på grund av tjock dimma så att planet jag skulle åka med inte kunde landa. En hel timma var otroligt mycket förlorad tid på grund av den begränsade tiden jag skulle ha för inspelningen på förmiddagen. Och på grund av att dimman inte släppte så blev planet nästan ännu en timma till försenat, och det var då jag insåg att det inte skulle gå.
Vi skulle få skynda att hitta en plats vid Djurgården och stressa med filminspelningen och riskera att det började regna. Det blev en klump i magen och när jag satt där så kände jag hur fel allt var. Det var för många tecken på att det här inte var rätt. När jag gör något kreativt så är jag så känslig för hur det känns inuti.
Det är så viktigt att rätt känsla är där. Att jag känner att jag har med mig det där ”flowet”. Då vet jag att det blir bra.
Men när en klump växer sig större i magen så vet jag att det inte är rätt.

Som tur var kunde jag få avboka flygbiljetterna på grund av förseningen (trots att man ju aldrig kan styra hur vädret blir) och få pengarna tillbaks. Var så otroligt tacksam för det. Jag ringde sedan Johan och som tur var kunde han ta komptid och hämta mig på flygplatsen igen.
Efter allt elände så kände jag en sådan enorm lättnad när jag bara ”gav upp” och insåg att detta inte var rätt, och fick sätta mig i bilen med Johan igen. Och såklart en lättnad över att inte behöva sätta sig på flygplanet.
Det kändes så konstigt att vara så glad trots att inspelningen inte blev av, men det kändes som om det fanns en mening med detta. Efter så många år i det här yrket så har jag lärt mig lita på min magkänsla. Jag tar ”tecknen” på största allvar. Och när det känns väldigt bra att vända på klacken och gå motsatt håll…ja då var motsatt håll den rätta vägen.

Och sen fick jag reda på att deadline för filmprojektet blev uppskjutet en vecka. YES!!!
Så nu är jag på ruta ett igen med det här lilla projektet. Men jag får en känsla över att det kommer lösa sig på något sätt. Ska ta itu med det i morgon.
Innan vi åkte hemåt så åkte vi förbi Jula så att jag kunde köpa skruvar till några ramar som skulle monteras. Och sen passade jag på att köpa en massa nya penslar! Finns nog inget roligare att köpa än just målarpenslar. Och nu hade dom mina absoluta favoritpenslar som jag inte sett i sortimentet på så länge. Dom runda penslarna!
Så ja, för er som undrar, jag köper bara mina målarpenslar och målartillbehör på byggvaruhus.
Med korgen full av nya målarpenslar åkte vi sedan hem till Grundtjärn igen. Dagen blev verkligen inte som jag tänkt, men den blev nog som den skulle bli. Nu tar jag nya tag i morgon igen så att jag kommer in i rätt känsla och kan ro det här projektet i land. Allt löser sig!

Om ni orkat läsa hela blogginlägget så förtjänar ni en storslagen applåd haha. Var nog i behov av att skriva av mig lite. Och det är som sagt alltid så roligt att dela allt med er. Vardagens alla små stunder.
Jag hoppas ni haft en fin dag! Så hörs vi snart!

KRAM ♥

En rensning för kropp och själ

Godkväll på er!
Det är fredagkväll och jag tänkte att jag ville göra ett litet inlägg innan det blir helg. Jag hade tänkt göra det mycket tidigare på dagen men jag vet inte riktigt vad som hände. Tiden verkligen rusade förbi idag.

Den här veckan har varit lite speciell. Både bra och dålig på samma gång. Har känt mig väldigt trött och matt och Johan har varit hemma från jobbet hela veckan på grund av förkylningen som nu i slutet liksom satt sig på balansnerven, så han blir väldigt yr av och till. Jag hoppas verkligen det släpper snart.

Igårkväll gjorde jag en storstädning i köket. Rensade ur i skafferiet och tvättade hyllplanen. Gjorde plats för lite nya matvaror som vi köpte när vi var och storhandlade tidigare i veckan. Vi gjorde en rejäl handling och har fyllt skåpen med allt som är nyttigt. Efter den här vintern med den ena förkylingen efter den andra är vi båda fast beslutna med att vi vill ägna mycket mer fokus åt hälsan, och lära oss laga mer näringsrik mat. Och ja, leva mer hälsosamt i det stora hela.
För första gången i livet tycker jag det känns så spännande och roligt att faktiskt ägna mer tid åt det. Det känns som den här vintern verkligen gav mig en viktig läxa.
Så i veckan så bläddrade vi igenom recept och kokböcker och bestämde oss för att lära oss några helt nya goda vegetariska rätter. Sådana som vi aldrig tidigare gjort. Det som alltid skrämmer bort mig från att prova nya recept är att det ofta krävs så mycket ingredienser som jag sällan har. Då är det som om jag tappar lusten på en gång.
Sen har matlagning alltid legat sist på listan över saker jag tycker om här i livet. Maten har alltid känts som ett nödvändigt ont. Något som tar tid ifrån det som jag egentligen vill göra.

Men nu har jag på senare tid känt en slags inre längtan till att faktiskt lägga lite mer tid på det. Jag VILL tycka det är roligt och jag vill lära mig laga god mat, för i slutändan kommer det få mig att må bättre och om jag mår bättre, ja då vinner jag både tid och livskvalitet på det. Det blir win win.
Och senaste dagarna har det verkligen känts så himla roligt och spännande när vi suttit och kollat igenom goda recept och lärt oss om olika råvaror och vad de innehåller för olika näringsämnen. Och det var en fröjd att åka och storhandla och fylla kundvagnen med allt möjligt nyttigt. Och varje dag och kväll har vi lagat och lärt oss en ny maträtt, och experimenterat med kryddor, grönsaker, baljväxter och rotfrukter. Det är så intressant och jag ser verkligen fram emot en ny, friskare tid nu.
Och åhhh…det pirrar i magen när jag ser på alla vackra färger från frukt och grönt. Vi har fyllt upp hela fruktskålen med allt möjligt gott. Till och med en ananas, så att jag ska kunna göra den där färska ananasdrinken jag drömde om i förrgår när jag satt och fulgrät för jag längtade efter en solsemester.
Det känns som en rikedom att få ha en fruktskål såhär. Det vill jag ha jämt.
Och till frukost blandar vi nu våran egen musli med havregryn, solrosfrön, chiafrön, hampafrön och banan. Vilken jäkla energiboost på morgonen. Annars brukar jag ofta ta några mackor utan pålägg för jag inte orkar ta fram osten. Och till lunch, samma sak. Mackor, mackor och åter mackor. Lite nyponsoppa då och då. Snabbt ska det gå!

Men jag inser nu att jag verkligen misskött ganska mycket vad gäller hälsan. Som tur är så är Johan väldigt duktig på mat och tack vare honom så har vi för det mesta alltid ätit en bra middag på kvällen. Och det är verkligen tur! Men de gånger han har varit på resejobb så har jag i princip inte lagat ett enda mål mat under en hel arbetsvecka.
Jag har inte tid” tänker jag. Men nej, så är det inte. Jag väljer att inte lägga min tid på det. Och det funkar ju ganska bra. Jag klarar mig på mackor.
Men inte längden. Då säger kroppen ifrån.
Vi har också fyllt på förrådet med massvis av olika vitaminer. Har ju fått ganska många bra tips av er läsare.
Bland annat har vi nu D-vitamin, magnesium, betakaroten, järn, ashwaganda, zink och kalium. Och då jag tappat så extremt mycket hår senaste tiden (fäller typ mer än djuren) så beställde vi precis nu något som heter Priorin. Har aldrig provat det innan. Kanske någon av er har några erfarenheter av det? Det sägs i alla fall innehålla mycket näring till håret, så jag hoppas verkligen att det ska hjälpa! Tog de första tabletterna idag, så det blir spännande att se om jag märker någon skillnad efter några veckor.

Jag kände också en stor längtan efter att göra en detox. Ingen riktig detox på det sättet, men att under några veckor nu vara lite extra noggrann med vad jag äter. Jag har gjort en veckas detox två gånger innan, och det var helt fantastiskt. Inte under tiden, men efteråt! Vilken otroligt energi jag fick. Då hade jag under en veckas tid bara druckit väldigt nyttiga juicer och ätit som mest grönsaker. Och druckit massvis med vatten. Efteråt kände jag mig pånyttfödd. Den energikicken jag kände då…den var liksom obeskrivbar.

Nu tänker jag inte riktigt göra så. Jag kommer äta mat som vanligt. Men väldigt nyttig mat! Samtidigt har jag nu påbörjat en 30-dagars örtkur som fungerar som en slags detox för njurar, tarmar och levern. Och samtidigt ska jag dricka nyttiga teer och äta mycket frukt och grönt. (OBS, bilden är inte reklam även om det kanske ser ut så haha 🙂 )
Det känns som om jag liksom vill rena kroppen från allt som varit den senaste tiden. Rena själen. Så att det sen finns plats för nytt.Sedan snart en vecka tillbaks så har jag inte ätit något socker (förutom det som finns i maten och frukterna osv). Jag kan starkt konstatera att jag varit väldigt sockerberoende det senaste halvåret. Speciellt sedan jag började bli sjuk. Det var som om jag inte brydde mig då. Jag har ätit så otroligt mycket choklad, glass och godis.
Och sen när jag skaffade studion i Myckelgensjö så var jag såklart väldigt slarvig med maten. Jag glömde ta med mig mat för det mesta, och åt mig istället mätt på godis och kakor. Jag har hela tiden känt att det inte är bra. Jag blir otroligt sänkt av att äta mycket socker. Nästan deppad.
Men sen blev det ett beroende och varje dag har jag krävt att få i mig något sött för att orka med dagen.

Förra helgen slängde jag in en massa godis och choklad i elden i kaminen haha. Jag kände ”NU FÅR DET FAN VARA NOG!”.
Sedan dess har jag fått hålla i mig hårt när socker-abstinensen nästan fått mig att darra. Jag har desperat letat i alla kökets luckor efter godis. Men det finns inget. Istället har jag fått äta gouji-bär och smoothies med bär jag plockat i skogarna. Det känns i stunden inte alls som den typ av ”sötsak” jag är sugen på. Men det hjälper, och efteråt känns det så bra att jag inte tryckte i mig godis och kakor. Nu efter nästan en veckas tid så känns det redan så mycket bättre. En vecka tycks vara en kort tid, men för mig är det ett riktigt stort framsteg haha 😀
Jag kommer inte sluta helt med sötsaker. Jag kommer alltid älska choklad. Men däremot känns det viktigt för mig att under den här närmsta tiden sluta helt och hållet med sötsaker för att jag ska kunna få bort beroendet. En socker-detox helt enkelt.

Haha det känns verkligen som en stor förändring den här veckan. Allt på en gång! Det krävdes kanske att vi båda skulle känna oss såhär svaga och trötta efter vintern för att vi skulle få lite kraft till att faktiskt göra lite förändringar. Det är ju ofta så. Bra saker kommer ur det som är jobbigt och tungt. För utan motgångar så skulle vi ju aldrig veta hur vi faktiskt vill att det ska vara. Och jag vill må bra nu. Jag vill känna mig frisk och stark igen. Jag vill känna kraften att springa och ut fota i skogen, så som jag alltid gjorde förut.
Jag vill prioritera hälsan först, för den är det viktigaste vi har. Välmående och balans. Det ska bli mina nya ledord för det här året.
Jag och Johan gick ut en stund idag med Nanook i skogen. Snön föll fortfarande. Det har snöat dygnet runt i flera dagar nu. Vintern verkar inte alls bry sig om att det är den första vårmånaden. Den fortsätter i samma tempo. Men det gör inget. Jag vet att våren snart är här.
Nanook var lycklig över att få springa i skogen en stund.
Det syns inte på bilden, men det var så otroligt vackert i skogen idag. Snöflingorna dinglade sakta ned och bakom molnen syntes ett speciellt ljus från solen. Jag och Johan satte oss ned i en snödriva en stund och bara tittade upp mot de vackra granarna. Naturen alltså…det finns ingen plats som helar själen så mycket som i just naturen.
Ska försöka komma ut i naturen en liten stund varje dag nu. Bara en liten stund gör så otroligt mycket.
Nu väntar en mysig helg med lite kalas och spelkväll med vänner. Det kommer sitta gott! Vad ska ni hitta på i helgen?
Vill passa på att tacka för alla era fina tips på förra inlägget också! Det är så fint att ni delar med er av era erfarenheter.

Ps: om ni har några tips gällande nyttiga recept eller något annat som jag kan behöva lära mig nu (vad som helst) så tar jag tacksam emot det. Det här är som en ny värld för mig 🙂

Hoppas ni får en otroligt fin helg! Stor kram på er ♥

Drömma sig bort

Hej mina solar!
Vill bara börja med att återigen tacka för att ni är så himla goa jämt. Era fina kommentarer känns som varma kramar ända in i själen. Ni ska bara veta hur mycket energi och inspiration det ger. Speciellt en sådan här tid när livet känns lite extra motigt och tungt. Så tack kära ni!
Under den senaste veckan har jag i princip ägnat all min tid åt att måla. Jag har ändå inte känt mig tillräckligt pigg för att göra något annat, och att försvinna in i färgernas värld kan verkligen vara helande. Jag påbörjade ju en ny kollektion vinter-tavlor för en tid sedan. Så jag har jobbat på med den nu dag som natt. Lyssnat på vacker musik, druckit ingefära-te och sett på medan snön yr utanför fönstren.
För en tid sedan så beställde jag nya linnedukar att måla på. Hade slut på dukar nämligen. Så denna gången beställde jag riktigt rejäla dukar, de absolut finaste dukar och kilramar man kan hitta. Äkta linne med fin struktur. Och jädrar vilken känsla att få måla på dom. Ni ser t.ex den uppspända duken bakom mig, den har liksom extra många kilramar för att få absolut bästa stabilitet. Kan ju säga att man går som en katt runt het gröt innan jag vågar lägga på första lagret med färg.
Den här tavlan målade jag samma kväll som isproppen hade släppt i avloppet. Haha, tycker mig se att det inspirerade mig lite.
Sen har vi bara försökt ta det lugnt här hemma. Johan är fortfarande hemma från jobbet på grund av förkylningen, men nu börjar han också krya på sig. Nu hoppas vi verkligen att vi klämt ur de sista sjukdomarna för den här vintern.

Dock har nu min katt Nayeli blivit sjuk (tror vi) och fick åka in till veterinären igår, samtidigt som någon av katterna (vi har inte tagit reda på vilken av dom än) börjat kissa inne. Bara skvätt liksom. Små droppar på vissa speciella ställen på övervåningen. Ser ut som markeringar.
Var helt bombsäker på att det var Nayeli eftersom hon dricker så ovanligt mycket vatten (därför vi åkte till veterinären).  Men en kväll nyligen när jag satt på yogamattan och försökte vara lite hälsosam så kom Toulouse (kastrerad hankatt) och kissade på mig och yogamattan.
Förstod ingenting! Rusade ned med yogamattan till duschen och sedan dess har vi inte riktigt vetat vem av dom som kissar inne. Idag har vi skurat golvet (för hundrade gången) och särat på katterna för att försöka lista ut detta. Nayeli är hos min mamma för tillfället.

Ni vet den nya soffan vi köpte? Den är full av kissfläckar nu. Både i soffan och på kanterna. Suck! Någon dag när vi listat ut detta och fått bukt med problemet måste hela soffan tvättas. Tur att det är avtagbara tyger.
Nu måste vi bara se till att ta reda på vem av dom som kissar inne och sedan ta reda på varför.
Även om jag känner mig piggare igen så har jag känt mig lite deppad den här veckan. Ingen ork eller lust till att göra något speciellt. Förutom att måla då. Har längtat efter sommaren så det nästan värkt i hjärtat på mig. Ofta brukar den längtan komma någonstans i mars eller april.
Just denna veckan har jag antingen velat gå i ide som en björn och bara sova tills allt är bra igen och tills värmen återkommit. Eller så har jag velat packa väskorna och bara åka iväg någonstans. Till ett varmt ställe och dricka nyttiga smoothies med färsk ananas.
Innerst inne vet jag att det bara är en slags flykt ifrån nuet att vilja åka bort när allt känns lite extra jobbigt. Nu är vi här, och allt är bra, trots allt. Snart kommer vi båda känna oss pigga och glada igen. Men jag tycker om att bara få drömma mig bort en stund ibland.

Om du fick göra precis vad du ville nu, vad skulle du göra då?” frågade jag Johan idag när vi satt i köket och sippade på var sitt glas med citronvatten.
Då skulle jag resa iväg med dig till ett varmt land” svarade han.
Haha, bara av att höra de orden fick mig att börja gråta.

Medan han drömmande beskrev de blågröna vattnet, fötterna på varma stenar, gröna träd och mjuka sandstränder så satt jag och verkligen storgrät. Ni vet den där riktiga ”gammelful-gråten” när ansiktet bara vill skrynkla ihop sig och snoret rinner och halsen liksom knyter sig för man försöker att inte släppa ut allt haha. Det kommer så kraftigt, som en våg av gråt som man har svårt att hejda. Jag skrattade och grät samtidigt, för jag insåg hur himla knäpp jag måste sett ut. Johan bara log och torkade mina tårar. Han är så bra att gråta med. Han förstår att det inte är så allvarligt som det ser ut. Det bara måste få komma ut liksom.

Jag grät inte för att jag var ledsen, utan bara för att det var så jäkla skönt att bara få vara där en stund i tankarna.
En paus från snön, kylan, förkylningarna, snoret och kattpisset. En paus från precis allt.

Ibland räcker det att bara få drömma sådär en stund. Då känns allt lite bättre.
Sen tog jag en D-vitamin och en varm dusch. Det är så nära en solsemester som jag kan komma just nu.
Och nu sitter jag här vid datorn och försöker få gjort lite jobb, och snart blir det en promenad med lille Nanook ute i snön.

Sänder er alla en stor varm kram! Hoppas ni får en riktigt fin onsdag ♥

Att fånga isens sång och vinterns själ

Hej på er!
Idag lyser solen på en klarblå himmel och det gör mig så glad att se hur solen står tillräckligt högt på himlen för att lysa in i köket nu. Den där känslan är lika underbar varje år. Ljusets återkomst.
Den här veckan har jag ju bara varit hemma och jobbat eftersom jag vill vänta lite tills jag känner mig helt och hållet frisk igen innan jag sätter igång på riktigt med saker och ting. Så jag har inte varit i min studio i Myckelgensjö nu på nästan två veckor, förutom när jag och Johan åkte dit en kväll för att hämta hem datorn och lite annat som jag behövde för att kunna jobba här hemma istället.
Men jag ser fram emot att åka dit på måndag igen. Jag hann ju knappt vara där någonting innan jag blev sjuk igen. Jag hann liksom aldrig komma igång på riktigt. Så en del av mig tror nästan att allt var en dröm. Att min vackra studio och arbetsplats bara var något tillfälligt. En dröm som jag sedan vaknade ur, och som nu suddas bort mer och mer för varje dag.
Men så är det inte. Den finns kvar och väntar tålmodigt på att jag ska komma dit och sätta igång med mina projekt. Vilken lycka!
Istället har jag den här veckan ägnat mycket tid åt målning. Och jag är så innerligt glad att inspirationen och känslan kommit tillbaks. Nu känner jag det där flowet och den där speciella energin som krävs för att jag ska kunna måla.

Ni anar inte hur frustrerad jag känt mig under vintern nu. Jag har försökt målat flera gånger, men jag har inte kunnat! På riktigt, det har varit som om ett lock lagts över mig. Som om någon hade trollat bort allt jag någonsin lärt mig om målning. När jag försökte måla så blev det bara hemska, tunga färger i den mest fruktansvärda röra man kan tänka sig. Haha, att bara titta på målningarna fick mig att må illa! Så tillslut struntade jag i att försöka, för jag insåg att jag inte kan tvinga fram den känslan.
Jag visste inombords att det kommer en dag när inspirationen och känslan kommer tillbaks igen. När allt är i balans och när locket lyfts och energin kan flöda fritt igen.

Och den här veckan kände jag att något hände. Något kom tillbaks igen, och när jag en kväll började måla så var det som det mest naturliga jag någonsin gjort. Det kändes fjäderlätt. Som musik. Jag bara följde med och färgerna dansade på dukarna.
Jag fick en väldigt stark känsla av att jag ville måla i blått igen. Blå är min absoluta favoritfärg när det gäller att måla. Den är frisk och klar. Den är helande och stärkande. Den är kall som midvinterns vindar och djup som de mörkaste hav.

Jag har lagt märke till nu har målningarna styrs av naturens egna cykler och årstider. Nu är det vintermålningar som gäller. Jag inspireras av isens mönster. Jag inspireras av de blåa, kalla vinterljuset, snöflingor och snöstormar och vinternattens dansande norrsken och de isande vindars sus. Jag vill fånga isens sång och vinterns själ i mina tavlor.
Nordanvind ska denna nya serie tavlor heta.
När jag frågade er om vilka inlägg ni önskar att jag ska göra mer av på bloggen så var inlägg om målning det mest önskade! Jag blev så himla chockad, för det kunde jag aldrig ana. Men det gör mig väldigt glad att så många är intresserade av att börja måla eller att hitta lite ny inspiration till målning.

Jag har ju gjort inlägg innan där jag berättat om vilka färger och verktyg jag använder. Och precis som förut så använder jag mig mycket av färgerna från Golden Acrylics som heter High flow acrylics. Och jag har även börjat använda något som heter Acrylic Ink.
Innan jag börjar måla så gör jag ofta olika lager med texturer. Här har jag till exempel använt mig av något som heter Crackle Paste och som skapar sprickor när det torkar. Det finns massvis med olika medier man kan använda till målning, och det skapar häftiga effekter som sen blir extra vackra när man målar över dom.
Sen brukar jag lägga mycket tid med att blanda fram olika nyanser av färger innan jag påbörjar en målning. Jag brukar blanda färger tills jag hittar en nyans jag tycker om och sedan målar jag på ett papper och skriver upp vilka färger jag använda. Sen brukar jag döpa dom till olika namn. Den här färgen döpte jag till ”Lofoten blue” och är inspirerad av Lofoten på vintern.

En vän till mig (som jag lärde känna via min Patreon) som heter Cenk och bor i Turkiet var nyligen på en resa i Lofoten. Han besökte bland annat Bleikestranda i Andøya, som några av er vet är en strand som kom att få en otroligt stark betydelse för mig. På den stranden har jag en av mina starkaste och lyckligaste minnen någonsin. Ni kan läsa om varför och se filmen HÄR. Cenk visste hur mycket den här stranden betydde för mig så han åkte dit och skickade en massa små filmklipp från stranden på vintern, trots att det var isande kallt och blåste starka vindar och han nästan förfrös sina händer av att filma med mobilen. Och när jag fick se de här filmklippen här om kvällen så fick jag så otroligt mycket inspiration.
Det var vackert! Det såg så kallt och kargt ut, men så vackert med vattnet som strilades mellan de isiga stenarna. Och så de mörka bergen i bakgrunden. Och ljudet av vågornas kraft mot stranden och det starka vindarna. Jag blev så inspirerad att jag blandade ihop den här färgen som jag döpte till ”Lofoten blue” och sedan använde till en av tavlorna jag påbörjade samma natt.
På kvällarna nu så lyser kvällssolen in i ateljén, och det blir ett så magiskt vackert ljus. Ljuset kommer egentligen inte direkt från solen, för fönstret är mot norr. Ljuset kommer från ett fönster från en av stugorna på andra sidan vägen. Så när solen går ned träffar ljuset fönstret som sedan reflekterar ljuset in i ateljén. Så vacker hur ljuset kan resa sådär.
Nu ska strax gå ut på en liten promenad i solen och få i mig lite D-vitamin, sen tänkte jag ägna resten av dagen och kvällen med att fortsätta måla. Det gäller ta vara på inspirationen och energin när den väl kommer!

Hoppas ni har en UNDERBAR dag allihopa! Sänder er en stor, varm kram! ♥

Uppäten och vissen – men full av nya insikter

Hej mina vänner!
Den här veckan har verkligen varit en av de värsta på länge. I mitt senaste inlägg som jag gjorde i måndags så berättade jag ju att jag blivit sjuk igen, men det var verkligen bara början. Jag hade redan då på känn att det rörde sig om något än ännu en förkylning. Mest på grunden av de blodiga såren jag fick i näsan.
För varje dag som gick så fick jag sår på fler ställen. På munnen. I munnen. Ont i öronen och halsen.
Infekterat tandkött som gjorde så fruktansvärt ont. Ända in i käkbenet. Det värsta av allt var ändå näsan. Varje dag som jag vaknade upp så var det som om någon skärt med en kniv i näsan. Har aldrig haft så ont på så många ställen samtidigt.

Jag gjorde mitt allt för att försöka klara av det själv. Ville inte behöva ringa vårdcentralen. Kanske mest för att jag tycker det är så himla jobbigt att ringa ett sådant samtal. Läste alla era fina tips som ni gav på förra inlägget. Jag tog kraft till mig att koka en liter lingonsaft för jag tänkte att det skulle göra susen. Haha.
På onsdag morgon hade jag nästan panik. Det kändes som om något åt upp mig inifrån. Såren blev större och spred sig som en löpeld och det gjorde så ont överallt att jag knappt ville andas, prata och svälja. Jag ringde vårdcentralen direkt på morgonen och fick en tid en timma senare! Johan, min ängel, skjutsade mig in. När vi åkte hem igen med penicillinförpackningarna kändes det som det bästa som någonsin uppfunnits. Tack gode gud för penicillin. Jag köpte en flaska vatten på affären så jag kunde ta de första tabletterna med en gång.
Sen dess har jag spenderat dagarna i sängen. Pendlat mellan att känna mig bättre och känna mig sämre. Men det tar ju alltid några dagar innan penicillinet verkligen börjar verka. Jag har fått hjälp av min mamma och av Johan att gå ut med Nanook, och jag är så tacksam för det. Har verkligen inte haft någon ork till någonting.
Katterna har legat i sängen och sovit med mig hela dagarna ♥
Stundtals har jag känt mig så himla ledsen. Senaste tre månaderna har verkligen varit en prövning. Det började med blodproppen, och sen i nästan tre månader i sträck har det varit något som tyngt ned mig fysiskt (det har varit mer än det jag delat med mig av på bloggen) och det är så himla olikt mig. Jag har verkligen fått mig en tankeställare. Jag har insett hur viktig hälsan är, och hur otroligt tacksam jag ska vara varje dag som jag får vara frisk.

Hälsan har aldrig varit ett problem för mig. Jag har alltid varit ovanligt frisk. Har haft ett ovanligt starkt immunförsvar och aldrig behövt lida av värk eller annat. Dessa dagar har jag tänkt mycket på alla människor som är kroniskt sjuka. De som dagligen måste kämpa sig igenom sjukdom eller värk. Fysiskt eller psykiskt. Det finns så många som nästan aldrig får uppleva hur det är att känna sig helt frisk och full av livskraft. Och det gör så ont att tänka mig in i det. Att vissa människors vardag i stort sett handlar om att ta sig igenom ännu en dag med en sjukdom. Vilken jäkla styrka dessa människor besitter. På riktigt. Det är beundransvärt.

Jag har aldrig trott att jag tagit hälsan för givet. Men det har jag verkligen gjort. Det insåg jag nu. Jag har aldrig ens behövt prioritera min hälsa, för den har funkat automatiskt. Jag har fått med mig något utav detta. Dessa tre väldigt jobbiga, händelserika månader har gett mig insikten att hälsan går före allt. Vår kropp är vårt tempel. Om vi inte mår bra och inte känner oss friska, så går det ut över allt annat. Hälsan först.
Alltid.

Och när vi har vår hälsa i balans, när vi mår bra och känner livskraft; känn tacksamhet. Varenda minut.
Jag har legat i sängen och känt hur dagarna passerat förbi mig. Tänk på hur ingenting jag vill göra blir gjort. Att jag sabbar hela året på grund av denna långvariga period av sjukdom och annat. Scrollat i Instagram-flödet och sett alla friska, kreativa människor som mår bra. Känt mig vissen. Ledsen. Uppäten.

Sen har jag tänkt på det jag skrev om ovan. Om hur tacksam jag ska vara egentligen. Att det enda jag kan göra är att acceptera läget och lära mig något av detta.

Jag kurar jag ihop mig i fosterställning under täcket. Fryser.
Tänker att jag är en liten boll som ligger i en slangbella. Allting i livet går bakåt just nu.
Men det är bara för att gummibanden spänns åt. Snart skjuter jag iväg med en jävla fart.

Så ska vi alltid tänka, när livet känns motigt.
KRAM på er älskade vänner. Ha en underbar helg ♥

Insnöad och utan kontakt med omvärlden

Åh vad jag har längtat efter denna stund när jag äntligen kan komma ut på internet igen och skriva ett inlägg. Det känns som om det gått en vecka sedan sist!
Jag vill bara skynda mig att lägga upp det här så inte internet försvinner igen. Just nu vågar jag inte lita på att det faktiskt kommer fungera. Men i en halvtimma har vi nu äntligen fått kontakt med omvärlden igen.

Under tisdagen så försvann plötsligt internet och mobiltäckningen här. Som vanligt tänkte jag att det nog bara skulle vara borta en kort stund.
Men nej. I över två dygn har vi varken kunnat ringa eller gå in på nätet, på grund av en avklippt kabel någonstans. Jag har aldrig varit med om att det tagit så lång tid att åtgärda. För mig som är helt beroende av nätet för att kunna jobba så har det känts riktigt jobbigt att behöva vänta såhär länge. Snacka om att man anpassat sig till att alltid kunna vara uppkopplad! Om vi behövde ringa ett samtal så var vi tvungna att åka nästan två mil utanför byn för att få mobiltäckning.
Mitt i allt så blev det också snöstorm idag. Det var egentligen meningen att min lillebror Filip skulle komma hit till Grundtjärn och hälsa på idag och stanna över helgen, men på grund av snöstormen så vågade vi inte ge oss ut på vägarna för att åka till Sollefteå och hämta upp honom. Så det får bli en annan helg istället. Det kändes så himla tråkigt att det skulle hända precis just nu. Och ett tag nu så trodde jag att elen snart skulle försvinna också, på grund av blåsten. Men än så länge funkar det.
Bilden ovan tog jag från fönstret idag när stormen drog in.
Det är en märklig känsla att vara utan internet så länge. Eftersom vi inte kunde göra något åt det så försökte vi göra något bra av det istället. Igår kväll så var vi till verkstaden hemma hos min mamma, där Johan fick lära sig att smida i silver och göra sin allra första silverring. Jag hade en känsla av att han säkert skulle vara väldigt duktig på det och det var han verkligen. Han lärde sig jättefort och tyckte det var riktigt roligt.
Så vi ägnade några timmar åt skapande i verkstaden igår. Jag påbörjade ett silverarmband, och det var en märklig känsla att vara tillbaks vid arbetsbänken igen. Har inte hållit på med silversmide alls sedan vi la ned smyckestillverkningen 2014. Men det var väldigt roligt att få greja med det igen. Som alltid får man så otroligt mycket idéer när man kommer in i verkstaden och ser alla verktyg och allt silvermaterial. Och eftersom vi har tankar på att börja med smycken igen längre fram så kändes det kul att fräscha upp minnet lite.

Nu vet nu i alla fall varför det varit så tyst här senaste dagarna. Nu ska jag skynda mig att lägga ut det här inlägget så inte internet hinner försvinna igen.
Jag hoppas ni har det jättebra allihopa! Vi hörs snart. KRAM på er ♥

Att slitas mellan två språk och en liten tillbakablick från förr

Hej på er!
Tack snälla för all fin respons på mitt förra inlägg om webshopen. Så roligt och höra att ni tycker om den! För er som undrade så kommer jag senare försöka göra en svensk version av sidan också om det inte är allt för krångligt. Ska kolla upp det! Det är jobbigt det där med språket ibland. Har många gånger de senaste året hamnat i funderingar och grubblerier kring om jag ska göra något på svenska eller engelska. Även om bloggen har mest svenska läsare, och för alltid kommer vara skriven på svenska, så har jag i det stora hela numera en mycket större skara följare utanför Sverige på de andra sociala plattformarna. Vilket såklart känns helt fantastiskt roligt! Det är en sådan fin möjlighet att få nå ut med det jag gör utanför landets gränser, och det är såklart en dröm på ett vis. Men då har ju jag många gånger behövt ta beslut om jag ska göra något på svenska eller engelska, vilket inte alltid varit enkelt.

Som t.ex min Youtube-kanal där 95% av mina 75 000 följare inte pratar svenska. Efter många råd och tips och en lång tid av grubblerier så valde jag att börja göra mina videor på engelska istället. Det kändes egentligen från mitt håll ganska roligt och spännande, men det fanns också en rädsla att göra några av mina svenska följare besvikna. Jag förstår ju om det inte längre blir samma sak, och att några kanske tappar intresset för mina videor, speciellt om man har svårt att förstå engelska. Så under en lång tid gjorde jag inga videor, för jag orkade inte ta ett beslut av rädslan att såra eller göra folk besvikna. Men tillslut tänkte jag såhär; vad vill jag? Vilket alternativ känns bäst och får mig att bli mer inspirerad till att skapa videor och vloggar? Och då kändes det plötsligt inte svårt att ta ett beslut. Och jag blev faktiskt så otroligt lättad över att jag inte fick så mycket negativ respons för det som jag först hade trott. Men det är ju så, när man har de finaste och mest förstående läsarna och följarna i världen. För det har jag verkligen. Det är inte många gånger som det blivit en massa negativ respons, och det är jag så tacksam över.

Lite så blev det ju med min webshop också, men beslutet att göra den på engelska tog jag redan vid en min förra webshop, så därför ville jag fortsätta med det. Men som sagt så hoppas jag kunna göra en svensk version också! Vill inte att några ska känna sig utestängda på grund av svårigheter med språket ♥
Den här veckan har varit speciell på många vis. Mamma har ju börjat jobba i företaget och nu håller vi som mest på att gå igenom en massa saker så att mamma får chans att rensa i röran. Det är så skönt att ha någon som tar itu med allt det där svåra. Som att ringa Tullverket och ta reda på allt hur det fungerar med leveranser och frakter till andra länder. Sådant som bara känts som en stor svart ångestklump för mig innan. Någon som tar tag i allt som jag annars skjuter upp.

Dessutom har den här veckan varit så obeskrivligt vacker. Det har varit kallt minsann. Runt -23 på nätterna. Men som alltid när det blir riktigt kallt så blir det också väldigt vackert. På dagarna har jag fått några minuters sol i ansiktet, och det har betytt så mycket. Och sen, att bara få andas den här krispiga luften! När det är kallt ute så känns det alltid som om jag äntligen kan andas på riktigt igen. Kan ni känna igen er i det?
Den här morgonen tog jag med mig datorväskan på sparken för att åka till mamma och ha ett litet möte. När jag åkte där på sparken i solskenet så kom jag att tänka på kontrasterna mot förr, innan jag bodde här. Det såg lite annorlunda ut när jag åkte till jobbet då. Trängsel på spårvagnar och bussar. Stress genom stan. Inte som nu, när jag har tusen kvadratmeter för mig själv åt alla håll. Inga människor att trängas med. Inga starka parfymer att må illa av. Ingen cigarettrök på perrongen. Ingen stress över att missa nästa buss. Här kan jag gå i det tempot som passar mig. Jag kan glida fram över det isiga underlaget utan att behöva väja för mötande människor. Jag flyger fram.

Här stannar jag till en stund varje dag. Andas in av solskenet för att få lite energi. För ja, jag känner att mörkret tär, även om jag också älskar det. Tröttheten kryper sig på, men samtidigt ska jag i år ha i åtanke att vi under vintertiden får lov att vara trötta. Vi får sakta ned vårt tempo. Vi får lov att sova mer och bli mindre produktiva. Det är ju trots allt naturens egen cykel. Vi behöver spara på den lilla energi vi får nu, till att må bra. Inte till att ägna den åt att hacka ned på oss själva för att vi inte är tillräckligt duktiga eller för att vi inte får gjort lika mycket som vi annars får. Nej, vi rår om oss själv nu tycker jag, i den här mörka tiden. När solen inte lyser lika starkt får vi bli vårt egen och varandras ljus.
Tänk vad mycket som är sig likt ändå. Här är jag, min första vinter i Grundtjärn, 2010. Samma grusväg, samma hund och samma kameraväska som slarvigt ligger nedkastad på marken. Samma glädje över att få bo här.

Tänk om jag visste då att jag skulle bo kvar här sju år senare. Att allt skulle ordna sig. Att jag skulle få fortsätta på den kreativa vägen och driva eget företag. Att bloggen skulle vara mer levande än någonsin och att jag skulle ha alla er att dela min vardag med. Att jag skulle få hitta min själsfrände och dela livet med en man jag älskar mer än något annat. Att Nanook fortfarande skulle vara frisk och pigg och springa omkring och leka i snön, och att jag dessutom skulle ha två katter och en stjärnkviga. Att få tänka sig in i något så vackert, det skulle nog knappt vara möjligt då.  Jag är så väldigt tacksam att jag är kvar här, och det hoppas jag får vara länge, länge till. 

Nu börjar mörket lägga sig här och jag ska ut på en promenad med Nanook igen innan det blir kolsvart. Jag hoppas att ni har en jättebra torsdag allihopa!
Kram på er ♥

En sång bland skogar och dimmor

Natten vaknar till dimmornas dans,
till röster och sånger från flera tusen år
En värld bortom bergen, som ingen trodde fanns
en plats så avskild, dit bara ekon når.

Här kommer en liten godnatt-visa till er såhär på kvällskvisten, som jag spelade in en helt magisk natt för någon vecka sedan. Ibland känns det verkligen som om jag hamnar i en annan värld för en stund. Just denna natten var en sådan.
Jag spenderade flera timmar vid den här skogstjärnen men det kändes som ett ögonblick.

Jag filmade. Fotade. Kulade. Snubblade över den mjuka, blöta myren i min långa vita klänning. Gjorde glädjetjut som ekade över berg och dal. Betraktade allt det vackra som levde runt omkring mig.
Sådana här nätter…det är ren och skär magi för mig. Och jag lägger min själ i att försöka fånga det så att jag kan återberätta det på ett sätt så ni så verkligt som möjligt kan få uppleva att ni också är där. Mitt i skogens magiska skådespel.

En liten kulning i skogen, med Mats Pettersson på mandola i slutet. En fantastisk musiker som jag har äran att få samarbeta med i den kommande kulnings-skivan som jag kommer jobba stenhårt med nu till hösten och vintern.  Det är verkligen min största dröm att få till skivan precis sådär som mitt hjärta önskar, och jag längtar efter den dag under 2018 när den är klar och redo släppas fri.

Nu önskar jag er en riktigt fin kväll allesammans. God natt och dröm vackra drömmar ♥