Några ögonblick från söndagen

Oktoberluften är så speciell. Så kall och rå men ändå så klar och ren. Med inslag av den kryddiga doften från den färglada löven. Tänk att det redan är oktober. På något sätt känns det som vi hoppade över september i år, men jag gissar att jag får den känslan eftersom jag under nästan hela september var på resande fot.

Men nu är jag hemma igen. Och i går kändes det äntligen som jag fick lugn och ro att landa.
Jag spenderade största delen av söndagen ute i skogen. Det var en märklig känsla att gå ut i skogen igen med kameran över axeln.
Det känns så längesen sist. Men vad härligt att få komma tillbaks till skogen och känna hur den omfamnar mig igen.
100301Det är så vackert med ljuset i oktober. Det är så försiktigt på något vis. Letar sig så fint in genom skogen och träffar några gulnade löv på ett litet träd och får det att lysa upp som guld.
100313100308Tänk att naturen kan skapa så vackra färgskalor. Utan att ens försöka. Det bara sker. Och det blir magi.
100306100305Nayeli är ute och jagar i höstljuset. Hon har blivit så rund och frodig igen. Vinterpälsen gör sig redo för kallare tider.
100302100304Efter min härliga skogspromenad mötte jag upp med min gammelmorbror Tage som var ute och höll på att klyva nästa vinters ved. Jag frågade om han trodde att det var försent att plocka lingon, eftersom det varit flera minusgrader senaste nätterna. Men han trodde att det fortfarande gick att plocka, så jag fick låna en plockare och begav mig sedan ut i skogen en sväng igen för att plocka lingon, så jag kunde fylla på med lite lingondricka och lingonsylt inför vintern.
100311Jag älskar att plocka lingon. Det går så fort! Det tar inte lång tid innan man fyllt en hink om man är på rätt ställe.
100310Det var så skönt att komma ut i skogen och plocka bär. Jag har verkligen sett fram emot oktober. Jag har tänkt att saker och ting kommer lugna sig nu. Just september var ju den mest intensiva tiden jag någonsin varit med om. Så oktober tänker jag blir lite lugnare. Ett lugnare tempo.
100312Vilken lycka att få bo intill skogen, och bara kunna gå ut en söndagseftermiddag och plocka bär och tanka sig full av ny energi. Jag är glad att lingonen inte hade frusit sönder än. Söndagkvällen ägnade jag åt att koka flera liter saft, så nu har vi så det räcker ett tag.

Hoppas ni hade en jättefin helg allihopa! Stor kram på er ♥

FacebookTwitter

Ögonblick från en tisdag

Men TACK underbara ni för era tips om D-vitamin! Jag visste inte att det ändå är så många som äter det under vintern. Nu blev jag jättepepp på detta och ska så fort som möjligt börja äta D-vitamin. Jag tror säkert att det kan påverka positivt och göra att jag känner mig piggare under den solfattiga tiden på året.

Det konstiga är att jag blir som mest trött och hängig under månaderna februari, mars och april. De är definitivt de månaderna under året som jag minst tycker om. Fast de flesta norrlänningar brukar leva upp som mest då. Pimpla på isen, åka skoter, sola i snön! Tjoho! Men då brukar jag ofta känna mig ganska nöjd med vintern och längta efter den riktiga våren, solen och värmen. Det är ljusare dagar men solen är ändå inte tillräckligt stark för att ge någon större effekt. Så jag brukar faktiskt må bättre i november/december konstigt nog. Men jag tror det är för att det då inte gått så långt tid sedan det faktiskt var soligt och varmt. Men i februari och mars så har det nästan gått ett halvår utan riktig sol och då börjar kroppen känna av det. Det är bara min teori!

I alla fall, tusen tack för tipsen. Ni är bäst! ♥
Här kommer några bilder tagna just nu i stunden.

030305020306020308De här blickarna får jag av djuren när jag suttit och jobbat för länge. (Titta inte på mitt smutsiga golv. Min dammsugare har varit trasig i tre månader nu vilket betyder att jag måste låna min mammas dammsugare och det sker inte så regelbundet)
020307020309

FacebookTwitter

Årets vackraste ögonblick

Nu när vi kommit in i det nya året vill jag blicka tillbaks på året som var och minnas allt det fina. Jag tycker annars det är lätt att man fokuserar på det som inte var så bra, eller det man önskar var annorlunda.
Året hade både upp och nedgångar, som för de flesta människor. Men jag vill tänka att både det som var negativt och positivt gett oss något. Att vi växt inuti av det.

2014 var ändå ett helt fantastiskt år. Jag fick vara med om så mycket fina ögonblick som jag tänker tillbaks på med glädje. Vissa av dessa stunder har jag fångat på bild, och därför tänkte jag nu visa några av mitt års vackraste ögonblick.

Har ni något speciellt ögonblick som ni tar med er från 2014?


010901
Årets första riktiga vårkväll. När jag tog ut utemöblerna och drack kaffe till ljudet av fågelkvitter.

010902När häggen slog ut.

010903Jag skaffade en underbar lite kattunge, som jag döpte till Nayeli.

010904Jag och mina vänner tittade på soluppgången en natt i juni nära årets ljusaste natt.

010905Och alla dessa vackra, ljusa juninätter när jag aldrig gick och lade mig och istället var ute i naturen och fotade.

010930Denna tidiga morgon, när solens första strålar spred ett gyllene ljus över ängen. Jag satte mig ner på ängen bland alla blommor och jag kunde nästan känna hur allt vibrerade av liv. Ett av sommarens vackraste minnen. Min ”header-bild” höst upp på bloggen är tagen samma morgon.

0109312014 var mitt livs varmaste sommar, och varje dag gick jag ner till sjöng för att svalka Nanook och mig själv. Underbart!

DCIM101GOPROJag fick besök av mina härliga vänner från Danmark och Finland i juli. Rasmus och Joel som jag lärde känna på Fjällräven Polar. Vi hade några extremt roliga dagar tillsammans.

010908Alla härliga, soliga dagar som jag hade vid mitt nybyggda lilla växthus. Det blev min favoritplats under sommaren.

010910När jag under flera dagars tid slitit i skogen med att plocka hjortron under det sämsta tänkbara hjortronåret, men tillslut fick ihop sju brukar med sylt som jag dessutom fick sälja till ” Stockholms-pris”, 150:- burken. Vilken lycka.

010911Jag vandrade 11 mil på kungsleden på tre dagar. En av mina hårdaste utmaningar någonsin men också en dröm som gick i uppfyllelse. Här står jag på kungsledens högsta punkt. Filmen jag gjorde från vandringen kan ni se HÄR.

010929Dessa dagar fick jag se de mest fantastiska vyer. Minnen för livet.

010912Jag målade huset rött! Innan var det grönt. Och jag hade i flera år tänkt att måla det rött. I år blev det äntligen gjort!

010913Hösten var varm och jag spenderade mycket tid ute i skogen. En kort tid där som jag mådde sådär extra, extra bra.

010918Höstens färger var häpnadsväckande.

010915I september fick jag också se årets största norrsken. Jag befann mig uppe på en hög höjd för att kunna se bättre. Magisk natt!

010916Kvällarna var varma ändra fram till slutet av september och jag spenderade många kvällar nere vid sjön för att balansera stenar.

010917De kvällarna var också helt magiska. Allt var så vackert. Så stilla. Jag kände ren lycka varje kväll jag var nere vid sjön och skapade stenkonst.

010919Jag fick se min livs första kungsörn när jag låg på en liten öppen moss-plätt ute i skogen och tittade på himlen. En upplevelse som kändes sådär filmisk. Jag kände i stunden att det var ett ”tecken” eftersom jag så länge velat se kungsörn.

Filmen som jag spelade in på kungsörnen.

010920I oktober fick jag en resa till Italien och Dolomiterna av företaget Gore-tex för att prova vandringsskor. Den dagen uppe i bergen kände jag mig så otroligt glad och lycklig. Som om jag var på toppen av mitt liv.  Jag minns att jag tittade ut över de dimsvepta bergen och kände att allt var möjligt. En enorm tacksamhet över att få befinna mig på ett av jordens vackraste ställen. 

010921Jag fick hålla i SVT´s  podd ”Mitt i naturen-eftersnack” tillsammans med Markus Torgeby. Det kändes otroligt roligt och jag lärde mig mycket av det.

010922Jag hade invigning av galleriet med utställning av mina smycken och tavlor. Det var fullproppat med folk inne i galleriet som åkt flera mil för att besöka utställningen. Det kändes enormt roligt. Så tacksam att så många ville komma.

010924Årets första snö kom.

010926Isen växte till liv och jag låg tätt intill för att lyssna på isens sång, som är något av det mest fascinerande ljud jag vet. I år lät isen extra mycket. 


010927Jag fick ett paket från Anja Pärson och hennes fru Filippa. Deras egen-designade underställ. Åh vad glad jag blev då. Kände mig coolare än någonsin 😉

010928Årets vackraste ögonblick avslutas med lucianatten, när jag gick ut i skogen helt ensam och tände upp hundratals marschaller och lussade, samtidigt som jag spelade in allt och gjorde en film. En obeskrivligt vacker natt. Filmen kan ni se här.

FacebookTwitter

Ögonblick

Idag hade jag en sådan där drömmorgon som jag längtat efter länge. När solen lyser klar på himlen, och det är alldeles vindstilla, så som det bara är på natten eller tidigt på morgonen. Jag kokade en kopp kaffe och gick ut till växthuset. Tittade till mina växter. Mina kryddor, grönsaker och solrosor.

Satte mig på gräset och bara njöt av solens värme. Det är få gånger jag fått känna den där riktiga solvärmen den här sommaren. Men det varade i bara fem minuter. Och jag visste att det bara skulle bli en kort stund. Vita, vackra slöjmoln omringade solen och tillslut var den där inne, i ett moln. Allt blir som förändrat direkt. Det gyllene morgonljuset blir till ett färglöst, grått sken. Den svaga brisen som i solljuset kändes mild och mjuk blev nu lite för kall. Koppen med nybryggt kaffe som jag höll i mina händer var plötsligt min enda värmekälla. Som om det vore en kall hösttdag kupade jag mina händer runt den. Tittade på himlen och undrade om solen skulle vara tilllbaks snart. Men hela himlen hade förvandlats från blå till näst intill heltäckande vit. Jag tog min kaffekopp och gick in.

Helst ville jag vara arg och ledsen på alla moln, som gör att mina växter stannat i växten och som gör att jag till och med fryser inomhus och måste elda.
Men istället försöker jag vara glad för de där underbara fem minuterna som gjorde min morgon så vacker.

Som min fina och kloka vän Åsa sa igår ”Frihet är ett ögonblick”.
Och jag tror det är samma sak med lycka. Av mina erfarenheter här i livet, så är lycka inte ett grundläggande tillstånd i ens liv, som vi så ofta förgäves söker och vill uppnå, för att vi tror att alla andra har det.
Lycka är ett ögonblick. En stund av fullkomlig närvaro i nuet. En stund då vi blir vår allra renaste själ och helt och hållet kan ta in stunden. Som att nästan bli ett med det.
Som en vacker soluppgång. Eller ögonblicket när ens lilla barn skrattar. Eller en stilla, vacker kväll vid en spegelblank sjö och ljuset på himlen i just det ögonblicket är så perfekt att man inte ens kan tro att det existerar något så vackert.
Alla har vi våra egna små ögonblick, som kanske ingen annan förstår, men som för en själv skänker en enorm frid och lycka.

En kort stund av lycka, som mina fem minuter vid växthuset i morse ♥
070301

FacebookTwitter

Magiska ögonblick

Under min tid här i Grundtjärn har jag fått uppleva så otroligt mycket fina och magiska stunder, speciellt ute i naturen. Vissa stunder har verkligen lagt sig på minnet. Sådana där stunder som var något alldeles extra. Något magiskt.

Vissa av de här magiska ögonblicken tänkte jag berätta lite mer om nu. Vissa kommer känna igen bilderna/filmerna sedan tidigare. Men när jag lade upp dem på bloggen tidigare så berättade jag inte så mycket om just min upplevelse kring den stunden. Kanske för att jag tänkte att det var bäst att hålla det för mig själv, då ingen ändå kanske skulle tro på mig. Men nu känner jag att jag verkligen vill dela med mig av de här magiska stunderna, oavsett om ni tror på det eller inte. Det är ändå något jag upplevt och som är verklighet för mig 🙂

Jag har tre speciella tillfällen som jag tänker på, som var något utöver det vanliga.

Vårskrik
Den första jag tänker nämna är en kväll i april förra året, då jag var nere vid sjön. Isen låg fortfarande kvar men luften var sådär mild och ny som den bara kan vara tidigt på våren.
Jag var nere där en stund med Nanook och tog några bilder på dimman som svävade över isen. Det såg ut som om jag var ovanför molnen. Det var otroligt vackert.

Innan jag skulle bege mig hemåt så fick jag plötsligt en känsla av att jag ville ställa upp kameran på ett stativ och filma lite när jag bara stod där och tittade ut över isen. Så jag gjorde det. Sedan började jag ”vissla” med händerna sådär som jag gör ibland. Det lät så häftigt. Det nästan ekade i skogarna runt om. Det kändes som att jag fick göra mitt eget vårskrik på något vis.

Plötsligt när jag visslat en stund så får jag svar. Från tranorna! Jag visslade, och dem svarade. Jag kan inte riktigt förklara den känslan som jag kände då. Jag blir nästan tårögd när jag tänker på det. I den stunden så kände jag mig som ett med allt runt omkring mig. Det är ett ögonblick som jag alltid kommer att minnas varmt om hjärtat.
Att jag fick det på film är jag så otroligt tacksam över. När jag lade upp det här klippet på bloggen förra året så skrev jag inte så mycket om själva händelsen, och de flesta trodde att jag hade klippt in tranornas läten i filmen. Men det hade jag alltså inte 🙂 Det var helt på riktigt. Däremot la jag till lite vacker, stämningsfull musik, så att man skulle få lite av känslan som jag kände när jag stod där.

Viskningar i dimmorna
En annan upplevelse som var helt otroligt hände när jag var ute för att fota och filma en sommarnatt. Det var inte vilken natt som helst, det var årets ljusaste natt. 21 juni om jag inte minns helt fel. Då när solen bara lägger sig ner bakom skogen en kort, kort stund innan den stiger uppåt igen. Jag hade bestämt mig för att vara ute hela natten för att verkligen kunna ta ta tillvara på den magiska stunden. Jag hade klätt mig i en vit sommarklänning och packat lite varmare kläder i bilen ifall det skulle bli för kallt. Och självklart hade jag kameran och stativet med mig för att kunna dokumentera natten.

Jag åkte runt i min volvo på de gamla skosgsvägarna och stannade till på lite olika platser för att gå ut och fota och njuta av kvällen.
Strax efter midnatt, precis innan solen var på väg upp igen, så stannade jag bilen och gick ut i skogen med min kamera tills jag kom till en vacker liten tjärn. Och där…var det alldeles magiskt! Jag hade aldrig någonsin sett sådan tjock dimma röra sig så fort någonsin. Den verkligen dansade…och jag var alldeles förtrollad. Det fanns ingen möjlighet att kunna återge hur det såg ut i vare sig foto eller film…men det var något av det vackraste jag sett. Det såg ut som om dimmorna levde.

Jag hade hittat den perfekta platsen för att fota och ta några vackra filmklipp. Jag riggade kameran på stativet, tog av mig gummistövlarna så att jag stod barfota i sumpmarken. Jag ville inte ha några stövlar med på bild. Innan jag skulle gå ut mot tjärnen kände jag mig plötsligt lite rädd. Eller rädd är nog fel ord att beskriva det med. Men platsen var så magiskt vacker att det pirrade i magen sådär när man upplever något okänt. Jag stod där bredvid kameran en stund och tittade mig runtomkring. Allt kändes väldigt mystiskt. Det var mystik på högsta, möjliga nivå. Myggen började bita mig så tillslut tog jag mod till mig att gå fram mot tjärnen. Kameran var på och jag hade fjärrutlösaren i min hand, redo för att ta några foton.

Jag stannade ca 10 meter framför kameran, där jag hade bestämt att jag skulle stå. Det var så långt ut jag kunde gå innan jag sjönk ner för mycket i vattnet och sumpmarken.
Jag stod där och tittade mig omkring. Känslan jag kände går inte att beskriva. Det var som att befinna sig i någon annan dimension på något vis. En energi jag aldrig någonsin upplevt.

Plötsligt…hör jags svaga röster längre bort. Jag blev jättechockad och min första tanke var att det var några som satt och campade på andra sidan tjärnen. Jag blev rädd men jag stod ändå kvar på precis samma ställe. Jag lyssnade lite till. Jag kunde inte höra vad de sa, men jag hörde röster. Flera röster.
Hallååå?!” ropade jag. Det ekade i skog och berg av mitt rop. Jag fick inget svar. Så jag ropade igen. Om det nu var några människor där borta så borde de ju ha svarat. Men tanken på att några skulle vara här ute i ingenstans mitt i natten kändes ganska främmande. Jag fick inget svar, trots att jag ropade flera gånger till.

Jag stod kvar på samma ställe, helt blickstilla och jag brydde mig inte ens om att myggorna stack mig. Jag var helt fokuserad på att lyssna på rösterna, så fokuserad att jag nästan hamnade i något stilla tillstånd, där ingenting annat existerade. Jag hörde det så tydligt. Ibland skratt. Ibland bara något mummel. Jag var rädd men ändå så fachinerad. Så trollbunden. Jag kunde inte riktigt placera vart ljuden kom ifrån.

Efter en lång stund ståendes där mitt bland de dansade dimmorna, fick jag bara en känsla av att jag förstod vad det var. Det var dimmorna som viskade. Det jag hörde var inget som fanns på denna plats, men dimmorna blev som någon slags länk mellan min värld och något helt annat. Jag var fortfarande lite rädd men bestämde mig för bara ta tillvara på denna otroliga stund. Jag tog några foton när jag stod där och lyssnade. Jag tror jag allt som allt stod där i 20 minuter. Helt fast av något jag aldrig tidigare upplevt.

Fotot från när jag står och lyssnar till rösterna i dimmorna.

Fotot från när jag står och lyssnar till rösterna i dimmorna.

Mina bara armar var helt täckta av myggbett men det brydde jag mig inte om. När jag satt i bilen på väg tillbaks var jag helt upprymd och lycklig över det jag upplevt. Jag ville bara gråta. Det var så magiskt. Så mystiskt.

Vindstilla
En till upplevelse som jag kom och tänka på var ännu en natt, fast denna gången den 13 december 2011. Det var lucianatten, eller tidigt på lucia morgonen. Jag hade suttit uppe hela natten och förberett för att gå ut och lussa och ta ett foto till bloggen så att jag kunde lussa för alla bloggläsare. Det var ingenting jag hade bestämt innan, utan runt midnatt så kom jag bara på att jag ville göra det. Jag blev eld och lågor och ville verkligen göra något vackert. Jag hade ingen luciakrona, så jag sprang ut i snön och klippte av grenar från björkar på gräsmattan. Sedan virade jag björkgrenarna till en krans, och stack ner stearinljus mellan springorna och försökte få fast på något sätt. Efter några timmars grejande med det så blev det bra tillslut.

Jag tog på mig mitt lucianattlinne och knöt ett rött band runt midjan. Jag hade fixat några stora ljus som jag tänkte tända längs vägen också. Allt var klart. Runt 3 på morgonen packade jag ner mina grejer i en ica-kasse och tog på mig jackan över mina luciakläder och gick ut.

När jag öppnade ytterdörren kände jag hur snön yrde i ansiktet. Det var inte bara blåst, det var på gränsen till snöstorm ute. Jag hade inte haft en endaste tanke på att det kunde vara blåst ute. Det hade jag verkligen inte räknat med.
Trots att det blåste så tog jag ändå mina grejer och forsatte gå. Jag letade efter någon bra plats att börja på, men jag förstod också att det här var omöjligt. Det både snöade och blåste jättemycket. Hur skulle jag ens kunna tänka luciakronan?

Av någon anledning så gav jag inte upp hoppet. Jag hittade en plats på grusvägen där den stora ladan är. Jag ställde ner mina saker i snön och började ställa ut mina fyra stora stearinljus längs vägen. Jag tände dem men de slocknade lika fort. Jag tände dem igen, och två av dem höll sig.
Sedan tog jag av mig jackan och skorna, riggade upp kameran och gjorde allt klart. Sedan var det bara dags att försöka tända kronan. Jag ställde den på marken och försökte täcka vinden med min kropp. Men det gick knappt att tända tändstickan. Det blåste och snön yrde. Jag försökte säkert 5 gånger men ljusen slocknade lika fort som jag fick tänt dem. Jag försökte på alla sätt och vis, och kände hur kylan började bita i kroppen. Jag ville detta så mycket. Jag ville verkligen lussa och göra något vackert, men blåsten och snön släckte alla ljusen så jag insåg att det var omöjligt. Jag blev jätteledsen.

Jag skulle precis till att sätta på mig jackan igen när det plötsligt hände något ofattbart. Det blev helt vindstilla. Inte en endaste liten bris. Det blev alldeles tyst ute när man inte längre hörde vindarnas sus. Jag tittade mig omkring och blev alldeles häpen.
Någon sekund senare så tog jag fram tändstickorna igen och tände ljusen på kronan. Jag satte den försiktigt på mitt huvud och jag fram och ställde mig framför kameran.

Jag såg hur ljusens sken reflekterades i snön så jag visste att ljusen fortfarande brann. Jag kände sådan lycka!! Jag knäppte av några kort med fjärrutlösaren. Men jag hade svårt att tro att det var sant det som hände. Alldeles nyss var det snöstorm och nu vart det som om jag stod i ett rum. Det kändes som om jag fick hjälp på något sätt.

Efter någon minut började det blåsa igen och jag tog av mig luciakronan och gick fram till kameran och bara hoppades att någon av bilderna skulle bli bra. Jag hade ju inte tid att ändra några inställningar eller att ens kolla hur bilderna blev under tiden. Så jag var jättenervös. När jag såg att bilderna blev bra kände jag sådan otrolig lättnad! Jag skrek rakt ut ”TAAAAAAACK!!!!”. Snöstormen var tillbaks igen och jag var helt chockad över det som hade hänt. Vinden avtog helt under någon minut så att jag fick möjlighet att tända mina ljus och ta några kort. Det kändes som något övernaturligt nästan. Ett minne för livet. På fotot såg det nästan ut som en liten ”ljusängel” till vänster om mig. Jag brukar tänka för mig själv att det var den som hjälpte mig 😉

lucia1

FacebookTwitter