En fråga att ställa till oss själva

011204

Det är inte alltid så lätt att veta vad man vill göra här i livet. Vi har så mycket möjligheter idag. Nästan så mycket att det blir en press på att välja rätt väg. Eller bara en jobbig känsla när det finns så många vägar att ta men ändå känner att det inte finns något som känns sådär helt genuint rätt. Och så verkar det som om alla andra vet precis vad dom vill göra. Som dem som redan hittat sin väg när dem är små. De som vet vad de vill göra och har ett starkt mål i livet. Som aldrig verkar grubbla över om det är på rätt spår. Jag har alltid önskat att jag varit sådan som vetat jag vill göra av mitt liv. Men bara den frågan ”Vad vill du bli/göra?” ger mig en sådan enorm press och en jobbig känsla. Så känner jag fortfarande idag, när någon frågar mig det. Men jag tror att vi är många som känner så, även om fasaden utåt visar något annat. Det är som om man famlar fram i livet som om det vore ett mörkt rum. Känner sig försiktigt fram, för man vet inte riktigt åt vilket håll man skall gå. Men jag tror inte det behöver vara något negativt att inte veta helt vad man vill. Tvärtom. Om man känner sig fram, så känner man i stunden vad som känns bra, och då leder det en vidare till det man vill. Hjärtats röst kanske inte alltid hörs så tydligt. Men om man lyssnar till viskningarna och tar ett steg i taget kanske det leder en till något som känns helt rätt.

En fråga som jag tycker är jättebra att ställa till sig själv är ”Om jag var helt ekonomiskt oberoende och aldrig någonsin behövde tänka på att jag måste göra något för att tjäna pengar, vad skulle jag göra i mitt liv då?” Pengar har ju en tendens att sätta enorma begränsningar i våra liv. Gränser för vad som är möjligt och omöjligt. Men den här frågan suddar ut dem begränsningarna och lyfter fram det som vi egentligen vill göra. Och lyfter också fram det som vi tror vi aldrig kan göra eller åstadkomma på grund av bristen på pengar.

En annan väldigt viktigt sak som den frågan gör är att få oss att tänka till ”Så som jag lever mitt liv idag, är det så jag vill leva det?

Om jag själv tänker till kring den frågan, så blir jag väldigt glad, för jag inser att jag till stor del gör det som jag vill göra. Om jag var helt ekonomiskt oberoende så skulle jag utan tvekan ändå bo här, i Grundtjärn. Sen skulle jag väl säkert lyxa till en jädrans massa i livet, som att t.ex fixa/renovera huset, förenkla saker i vardagen och kanske ha någon bostad i ett varmt land att rymma till ibland. Men vad skulle jag göra? Jag skulle fortsätta med det jag gör idag, men det skulle vara mycket enklare. Jag skulle fortsätta skapa. Fota, skriva, måla, designa. Men helt utan oro över hur nästa månad ska bli. Och jag skulle kunna gå från idé till projekt med en gång. Jag skulle aldrig behöva invänta pengar för att kunna köpa nytt material som behövs. Jag skulle helt ärligt göra det jag gör idag, och utveckla alla mina projekt. Och kanske en bubbelpool på det? 😉

011207
Vad skulle ni göra om ni ställer den frågan till er själv? Skulle ni sluta jobba? Eller har ni ert drömjobb? Göra något helt annat? Flytta? Bo kvar? Börja med något kreativt eller annat som ni alltid drömt om? Eller skulle ni ha liknande liv det ni lever idag? Det skulle vara otroligt intressant att läsa era tankar kring detta.

Sedan beror självklart inte allt på pengar. Men det är en stor del i våra liv som får oss att se saker som möjliga eller omöjliga.

FacebookTwitter

Vi har det underbaraste framför oss

I natt drömde jag att det var midsommarafton. Och i drömmen tyckte jag allt kändes så konstigt, för jag hade inga minnen från våren. Som om jag bara plötsligt hoppat fram i tiden.
Det var midnatt och ett mystiskt ljus hade lagt sig över Grundtjärn och jag tittade ut genom fönstret och såg att det växte lila lupiner över hela ängen. Det var så vackert. Så kom jag på att jag inte hade hunnit göra någon midsommarkrans, och hela midsommarafton var över. Och jag blev jätteledsen för att jag hade missat hela våren och till och med hela midsommarafton. Jag kände hur det stack till i hjärtat och jag ville bara skrika. Sedan vaknade jag och blev överlycklig över att det bara är mars och att jag inte missat en endaste sekund av våren eller sommaren. Den har ju inte ens kommit än.

Allt underbart är kvar och väntar oss
🙂

FacebookTwitter