När rädslan tar över

Jag vet inte om jag någonsin berättat för er att jag är flygrädd?
Jag tror jag inte nämnt det. Kanske för att jag inte känt att det var så allvarligt att det stoppat mig från att resa. Men det har ändå orsakat en väldans massa onödig ångest.

Senaste två dygnen så har jag varit rejält nervös inför i morgon. Och nu fick jag bara känslan av att jag ville skriva av mig om detta och dela det med er. På något vis känns det lättare då. Jag skulle egentligen lägga upp ett blogginlägg nu med lite vackra bilder jag tog i förrgår men jag kan inte göra det om jag sitter och biter på naglarna och är nervös. Hela känslan försvinner liksom. Så jag sparar dom till sen.

Det är konstigt det där med min flygrädsla. Jag har upplevt att den blivit värre ju äldre jag blivit. Konstigt, eftersom jag också flugit mer de senaste åren än vad jag någonsin gjort. De är oftast de här kortare flygningarna som gör mig allra mest nervös. Som t.ex förra veckan när jag flög tur och retur mellan Örnsköldsvik och Stockholm. Det upplevs för mig mycket läskigare än när jag flög till USA. Det kanske låter helt knäppt. Men det är något med de här mindre flygplanen som liksom dånar av alla olika ljud och som skakar mycket mer av minsta turbulens. Och sen att starten och landning sker så nära inpå.

Jag inbillar mig saker. Som att säkerheten kanske inte är lika stor när det är kortare flygturer. Att planen inte kollas lika noggrant och att piloterna kanske inte tar flygningen på lika stort allvar som om de skulle flyga över atlanten. Jag vet, det är bara korkat att tänka så. Men jag kan inte hjälpa det. Ni vet när man sitter och väntar på att man ska få stiga ombord, och man ser personer som jobbar där ute med planet och tankar det och gör det redo för flygning? Ofta då sitter jag och granskar intensivt hur personerna ser ut när de jobbar. Ser de less ut? Ser de jätteunga och oerfarna ut? Ser de ut att inte bry sig? Eller ser de ut som om de tar planets säkerhet på största allvar?

Jag blir jättenervös om det ser ut som om de inte ”gör något”. Trots att jag innerst inne vet att de säkerligen vet vad de håller på med och att allt går rätt till.
När jag flög förra veckan, speciellt på hemvägen, så upplevde jag det som om det var ungefär 50% chans att jag skulle få landa säkert hemma i Örnsköldsvik igen. Jag bad av hela mitt hjärta att allt skulle gå bra så jag skulle få möta upp Johan på flygplatsen och få krama om honom. En del av mig upplevde på riktigt känslan av att jag aldrig mer skulle få göra det. Under start och landning så går jag in i någon slags hemsk fas av total rädsla där det känns som om jag svävar mellan liv och död. Jag kniper ihop ögonen och spänner hela kroppen och då och då öppnar jag ögonen för att titta ut och för att se om andra passagerare ser rädda ut, så att jag ska kunna avgöra hur situationen är.

Jag räknar alltid antal säten fram till nödutgångarna och ser till att jag vet exakt hur jag ska göra i en nödsituation. Som sagt så upplever jag det som om det är jättestor chans att något går fel. Även om jag vet att så inte är fallet. Men känslan i kroppen är svår att få bort.
Det är väl någon slags panik över att inte ha kontroll. Även om jag vet att det är så ofantligt mycket större risk att befinna sig i biltrafiken så är det den här känslan av att jag inte kan göra något. Jag är fast i planet. Om det störtar så är det kört.

Som ni säkert förstått så har jag ändå aldrig låtit min flygrädsla stoppa mig från att resa. Det är väl en deal jag gjort mig med själv. Att aldrig låta rädslan styra. Jag var dock nära att göra det igår.

Jag ska till Lofoten i morgon (!!!) på en kort press-resa med Samsung där jag ska vara med på ett roligt event. Men jag ska även stanna där en extra dag själv så att jag hinner uppleva lite mer av den fantastiska natur så finns där. Att resa till Lofoten har varit en dröm i många, många år.

Nu hör det till saken att jag i morgonbitti måste ta 4 olika flyg för att komma dit på eftermiddagen. Något som jag gått och varit nervös för nu. Jag brukar kunna ta det ganska bra om jag vet att det är ett flyg. I mängden av alla tusentals flyg som går varje dag så känns chansen så liten att något skulle hända. Men nu när det är fyra olika flyg på ditvägen, och sen lika många tillbaks igen, så inbillar jag mig att chansen att det går bra är mindre än chansen att det inte kommer gå bra.

I går var jag in till Sollefteå för att hämta mitt nya pass, och då råkade de vara så att båda receptionisterna var sjuka så att jag inte kunde hämta ut passet just då på morgonen. På en gång tänkte jag ”Det är ett tecken! Jag ska inte åka.
Det var nästan så att jag kände en lättnad. Jag kan inte hämta ut mitt pass, så därför kan jag inte åka.
Men självklart kunde jag hämta ut det idag, eller senare på dagen igår. Det kunde lösa sig. Men det var nästan så att jag höll på att avboka hela resan på grund av att jag hittade en bra anledning till att slippa flyga.

Sen insåg jag att jag höll på att låta rädslan styra, vilket skulle resultera i att jag missade en resa som jag länge drömt om. Så då tog jag mig i kragen och åkte senare på dagen tillbaks till Sollefteå och fixade passet. Så nu blir resan av och jag kommer i morgon befinna mig i vackra Lofoten (om allt går bra haha). Jag är fortfarande rädd, och jag kommer antagligen få en släng av dödsångest i varje flygplan jag sitter på. En del av mig tror fortfarande att risken är väldigt stor att något av planen kommer krascha. Men jag ska fasen inte låta det förstöra min resa. Innerst inne vet jag att jag är så överdrivet rädd för något som jag absolut inte borde vara rädd för. Så jag ska försöka behålla lugnet och njuta av resan. Kanske känns det bättre efter alla dessa flygturer?

Är det någon av er som är flygrädd? Kanske har ni några bra tips på hur man ska tänka och göra?
Oavsett så ser jag såklart väldigt mycket fram emot den här resan. Det känns lite overkligt att jag faktiskt kommer vara där redan i morgon eftermiddag. Jag hoppas att jag får med mig några riktigt vackra bilder hem!

Stor kram på er allihopa ♥

Spridd över världen

Det var snart två veckor sedan som jag la upp filmen på min facebooksida, där jag kular för korna i den dimmiga juninatten. Det var natten mot min födelsedag, och dimman dansade över ängarna efter dagens regnskurar. Det var något magisk i luften, sådär som det kan vara under sommarnätternas ljusaste period. Myggorna bet mig så jag knappt kunde behärska mig när jag spelade in kulningen. Man riktigt ser hur jag gnuggar mig i ansiktet för att få bort dom från mina ögonlock.

När jag stod där med korna och kulade i natten, inte hade jag någon aning om att just den stunden som jag fångade på film skulle sprida sig över hela världen. Ja, hela världen.
071301De senaste två veckorna har verkligen varit lite utöver det vanliga. Det har inte märkts så mycket här hemma i Sverige. Men i tidningar i många delar av världen, och till och med i Amerikanska TV program, har man kunnat se min kulning för korna. Den har nu fått sammanlagt 3 miljoner visningar på Facebook och Youtube. På bara några dagar har jag fått över 40 000 nya följare på min offieicella facebooksida. Följare från olika delar av världen. Och varje dag svämmar mailinkorgen över av mail från fans, musikproducenter, dokumentärfilmare och tidningar. Det är nästan så det blir svårt att hantera allt och svårt att veta hur jag ska hinna möta den här ”vågen”. Jag kan omöjligt svara på allt hur mycket jag än vill. Det blir för mycket för att hinna med. Men jag är också så innerligt tacksam. Det känns så otroligt roligt och spännande, och med allt detta öppnas så mycket nya möjligheter upp.

Klippet har delats av några stora sidor som bland annat DailyMail, AFVNature World News, LiveLeak, Viralnova.
Och i länder som t.ex Ryssland, KinaVitenamn, Indien, JapanTyskland, ThailandSpanien, Turkiet, Bosnien, Australien, Frankrike, Nederländerna, Norge, Danmark, KroatienTjeckien, Grekland, Rumänien, Slovakien, Brasilien

Det komiska är att jag mitt i allt fick mitt antagningsbesked igår till en ettårig kulnings-utbildning i Stockholm. Till min stora besvikelse kom jag inte in. Har reservplats 28. Så jag antar att jag får fortsätta lära mig denna teknik på egen hand. Men det verkar ju gå bra hittills : )
Idag fick jag en video av en följare i USA som heter Ramana, och som sett mig på en amerikansk TV-show som heter Tosh.O. Hon tog kameran och filmade skärmen och skickade till mig så jag skulle få se. Är otroligt tacksam att hon gjorde det! Jag låg dubbelvikt på golvet av skratt kan jag lova! 😀
071302Det är minst sagt en märklig värld vi lever i just nu, när vi med hjälp av tekniken kan sprida det vi gör över alla världens gränser. Det är både lite övermäktigt att tänka på det, samtidigt som det finns så många fördelar med det. Jag tror att med hjälp av internet så kan vi liksom sudda ut barriärer mellan länder och olika kulturer. Jag vågar tro att det minskar fördomar om andra. Minskar rasism. Vi kan sprida budskap (på både ont och gott) och påverka mycket lättare än innan internet fanns. Det är lättare för människor att få kontakt och det inger en känsla av att världen inte är lika stor längre. På en sekund kan vi skicka något till andra sidan jorden.

Det gör det ju också lättare idag för människor att visa upp vad det gör. Jag tänker mycket på de som sysslar med olika kreativa saker. Konstnärer, musiker, författare, hantverkare. Ja allt möjligt! Med hjälp av internet kan man skapa som en gigantisk portfolio att visa upp för resten av världen. Det blir lättare att nå ut till just de människorna som faller för just det som du skapar. Det är definitivt det bästa med internet tycker jag. Det är ju tack vare det som jag idag kan leva det liv jag gör och samtidigt nå ut till många människor. Man behöver inte längre vänta på ett godkännande av universitet, förlag, gallerier, producenter osv. Man kan bara köra på och göra det man älskar ändå, och förhoppningsvis lyckas nå ut till människor som tycker om det du gör. Jag är väldigt, väldigt tacksam för att tekniken lett oss dit idag.
040510Nu önskar jag er en fantastisk onsdag! Tack för att ni finns. Tack för att ni läser min blogg och följer mig på livets stig. Stor kram ♥

Det vi inte kan styra över

Godkväll på er!
Klockan är snart elva på kvällen och jag och Johan kom nyss in efter att ha varit ute och grejat i trädgårdslandet. Det är lätt att glömma bort tiden när det är så ljust ute på kvällarna. Men också skönt att kunna vara ute så länge. Tänk vad mycket mer man hinner än på vintrarna när det blir mörkt mitt på dagen.

Nu håller vi på att göra ordning för det kommande potatislandet. Något som var lättare sagt en gjort. Trots att vi gick några varv med jordfräsen där i våras och rensade lite ogräs så hade det redan hunnit växa upp en äng. Inte klokt vad det växer mycket där man inte vill att det ska växa. Jag var lite naiv som vanligt och trodde att vi skulle hinna sätta potatisen ikväll. Men det blir nog några kvällar till innan allt är klart.
Förhoppningsvis kommer det en dag under hösten då vi får plocka upp vår alldeles egen potatis, och då kommer det kännas värt allt slit.
062015062020Efter många varv lyckades vi ta oss igenom alla starka rötter. Det är väldigt tungt att gå med jordfräs, så vi turades om. Den ena gick med jordfräsen och den andra fick börja kratta upp allt ogräs och alla rötter. Jag insåg när jag stod där med krattan att det kommer ta sin tid att få upp allt. Det gäller ju att få jorden så ren som möjligt så att allt inte växer upp direkt igen. Hur gör ni för att få bort ogräs egentligen? Redan nu har en gräsmatta börjat växa över våra jordgubbar, trots att vi gjorde allt så noggrant. Kan det bero på jorden tro?
062017Haha och åh, vet ni? Ni är så himla gulliga som skrev så fint på förra inlägget om att ni såg fram emot mina bilder som jag ska ta den här natten. Årets ljusaste natt och fullmåne. Men jag sitter här och nästan mår lite dåligt över oron att jag inte kommer kunna leverera några vackra bilder överhuvudtaget. För molnen har dragit ihop sig och det blåser starka vindar. Solens syns inte till, och inte heller månen. Det är så lite magi i luften att om jag så vore uppe hela natten och verkligen gjorde mitt allt för att hitta något vackert så skulle jag komma hem tomhänt. Jag är inte inspirerad för fem öre. Och det känns så himla ledsamt att göra er besvikna. Jag ville så gärna få uppleva en sådan där riktigt vacker juninatt, med dansande dimmor och midnattsljus, och fånga den på alla möjliga sätt så att ni även skulle få uppleva det genom mina bilder.

Men jag måste vara ärlig. Om natten fortsätter såhär så kommer jag inte ha några vackra bilder i morgonbitti. Jag kommer ändå ställa klockan vid 2-3 i natt och gå upp och tittade hur det ser ut och hoppas på att det lugnat sig ute. Men det ser mörkt ut.
Det känns så himla trist, eftersom det alltid varit en tradition att fånga den här natten. Och konstigt nog har det nästan alltid varit sådär riktigt vackra nätter också just under sommarsolståndet. Men i år blev det inte så. Hela juni har varit väldigt märklig. Men det är ju därför naturen är så fantastiskt också. Den lever sitt eget liv och vi kan inte göra så mycket åt det. Och jag har aldrig kunnat tvinga fram en känsla. För att jag ska få inspiration och vilja ta bilder, så behöver jag känna en viss stämning och känsla. Annars är det hopplöst.

Jag hoppas ni inte blir ledsna nu i morgonbitti när det inte bjuds på några vackra nattbilder. Förhoppningsvis kommer det en vacker natt snart så jag kan ge mig ut och fota! Då ska jag ta igen för allt jag missat : )

Sov gott underbara ni! Eller godmorgon ni som ser detta på morgonen ♥
Kramar!

Segerskrik över skogarna

042301

Jag kan knappt beskriva den underbara känslan jag kände av att vara tillbaks i skogarna i igen. Till tystnaden och lugnet. Till skogarna, sjöarna och myrarna. Till en vår som fortfarande stilla vaknar upp efter den långa vintervilan. Till snöflingor och forsande bäckar. Till doften av fuktig mossa och bark. Till ljudet av nykära svanar som flyger ovanför trädtopparna.
Mitt älskade hem.

Igår kväll när jag var ute i skogen så var jag bara tvungen att fira med lite kulning. Ett segerskrik, för att berätta att jag kommit hem igen, med ett pris! ♥

Kulning över skogarna

Igår kväll när solen var på väg ner tog jag bilen och begav mig ut på skogsvägarna. Det var längesedan jag gjorde så sist, och jag bara älskar den där känslan av frihet som jag får när jag tar med mig kameragrejerna, en termos med kaffe och planlöst kör runt på ensliga grusvägar och letar efter vackra platser och ögonblick att föreviga på bild.

Jag stannade till vid en vacker plats jag varit vid många gånger tidigare. En myr som sedan övergår till skog. När jag klev ut från bilen och blickade ut över myren så kände jag årets allra första doft av vår. Det var som om något i mig väcktes till liv bara av att känna den doften. Det är någon fuktig doft från träd, bark och mossa. Gissar att den kommer till av snön som smälter på dagarna.
031103

Solen var på väg ner bakom träden, det var alldeles vindstilla och det doftade vår. Jag fick ett rus av känslor som bara ville komma i uttryck, så jag kulade en melodi som ekade över skogarna. Eftersom min förra kulnings-film blev så uppskattad så bestämde jag mig för att spela in en ny. Så denna fredagkväll tänkte jag bjuda er på lite kulning från skogarna i Grundtjärn.
031102
Ända sedan jag började lära mig kula för några månader sedan så gör jag det nästan alltid när jag är ute i skogen. Det har blivit som en naturlig del av upplevelsen. Men den här gången var det något speciellt. Det var som om hela skogen sjöng med.


(Rösta på mig i Finest Awards här)

Lite tid över

Hej på er!
Jag tänkte bara skriva ett snabbt litet inlägg nu så ni vet att jag lever. Denna veckan har varit helt sjuk, jag har verkligen inte haft någon tid alls att sätta mig vid datorn och skriva ett blogginlägg. Just nu är jag så himla trött, jag har inte sovit på över 24 timmar, så jag ska precis gå och lägga mig nu. Men jag ville bara att ni skulle veta att jag inte glömt bort att skriva, det är bara så att jag inte hunnit. Så fort jag har tid, kanske i morgon, så ska jag skriva och berätta om allt och om varför jag absolut inte hunnit att blogga 🙂

Hoppas allt är bra med er läsare! Och tack för alla underbara kommentarer jag får från er! <3

Godnatt!