På en liten resa

Hej på er!
Kände att det var dags att lägga upp ett litet inlägg och berätta vart jag håller hus. Har ju inte bloggat sedan i fredags. I söndags åkte jag till Stockholm och kommer att vara här till i morgon. Så i skrivande stund befinner jag mig mitt i den stora staden.
Jag är här på lite spännande möten med samarbetspartners och har verkligen haft så otroligt roligt. Lärt känna massor med fina människor och fått hitta på en massa roliga saker (som att t.ex besöka Fotografiska!). Jag har ju knappt hunnit fotat något men jag försöker lägga upp lite bilder och filmer på Instagram Stories, så in och kika där om ni vill se lite mer av mina dagar här.

Jag är så glad att det är som sommarvärme här i Stockholm nu. Nu under helgen som var så kom äntligen värmen till Grundtjärn också. Vi hade så fina, soliga dagar och kvällar och det kändes nästan sorgligt att lämna Grundtjärn när allt var som vackrast. Värmen gjorde att träden äntligen så smått började våga slå ut och gräset började genast skifta färg från gult till grönt.

Lördag kväll var så magiskt på alla sätt och vis. Jag och Johan fikade i solen och jag passade på att köra lite med min nya drönare och fånga lite vackra vyer över byn.
Lördag kväll i Grundtjärn. Jag och Johan på den gamla vägen genom byn. Det nästan griper tag i hjärtat när jag tittar på denna bilden. En sådan magisk kväll. Och jag kan inte låta bli att känna lite hemlängtan. Ni kommer få se lite mer bilder från denna kvällen senare när jag kommit hem igen.
Bara några dagar efter att isen hade sjunkit. Så vackert att äntligen få se den öppna sjön igen. Speciellt från denna vyn.

Nu ska jag göra mig i ordning för att strax möta upp med min vän Linda. Senare ska jag på en kurs med United Screens där jag kommer få lära mig lite om Youtube. Ser verkligen fram emot denna dagen! Hoppas ni har det bra allihopa!
Kramar i massor ♥

Helgen i Åre

Tänk att man över en helg kan få växa så mycket inombords. Jag känner verkligen att jag gjort det, efter en Winter Workation i Åre tillsammans med Influencers of Sweden och trettio andra branschkollegor. Trettio andra fantastiska människor som jag fått dela både erfarenheter, skratt och gråt tillsammans med. Jag som först inte ens tänkte åka, på grund av någon slags rädsla inför den sociala situation som det skulle innebära. Men jag är så evigt tacksam att min vän Linda peppade mig till detta. Jag känner att den här helgen blev den bästa tänkbara inledning på det nya året. Plus att jag fått många nya vänner som jag redan längtar efter att träffa igen. Vilken lycka!


Winter Workation var den perfekta blandningen av jobb och semester. Vi blandade helt enkelt föreläsningar och diskussioner med härliga aktiviteter som bland annat skoteråkning, skidåkning, yoga, bastu och spa. Hela grejen var att vi tillsammans skulle dela med oss av erfarenheter och stärka varandra, nätverka och ha roligt. Föreläsningarna, eller ”sessionerna” som vi kallade det, hölls av oss själva. Vi är alla inom samma bransch men har alla helt olika erfarenheter, så de som ville fick helt enkelt en avsatt tid att dela med sig av något som kunde va till inspiration för de andra.
Det kunde bland annat handla om hur man tar kontakt med företag man vill samarbeta med, hur man enklast använder sig av SEO, hur man tar bra bloggbilder och hur man tacklar företag som ”inte har någon budget” men ändå vill samarbeta.
Vi har även delat mycket känslor.  Med och motgångar. Prestationsångest och svackor. Men mest av allt, peppat och inspirerat varandra. 

Jag har verkligen lärt mig så mycket av detta. Jag känner verkligen en helt annat ”power” nu. Redo att ta tag i saker som jag varit osäker på. Redo att fortsätta utvecklas och jobba framåt med det jag älskar.
På förmiddagar och eftermiddagar hade vi ”sessioner”. Vi var många som hade frågor kring att sälja och samarbeta med företag. Här hade vi våra experter inom just de området som berättade och svarade på frågor. Från vänster, Maria Strömberg Bååth, Sara Rönne, Emelia Arvidsson och Linda Hörnfeldt.
På dagarna hade vi fritid och gjorde en massa roliga aktiviteter. Första dagen var det skoteråkning, och jag delade skoter med den fantastiskt grymma Maryem Nasri.
Jag tror vi alla upplevde samma sköna känsla av att vara bland så många andra människor som gör precis samma sak som en själv. Alla sprang vi runt med kamerorna, filmade videobloggar och letade efter rätt ljus. Här har vi Katta, Linda, Helena och Elin.

Såhär såg det ut mest hela tiden! Elin, Emilia och Helena
På lördag och söndag var vi ett gäng som åkte skidor.Jag trodde aldrig att det skulle vara så roligt som det faktiskt var. Jag blev helt förtrollad! Jag bara längtar igen tills jag får åka skidor. Gärna med detta gänget; Helena Gunnare, Linda Hörnfeldt, Elin Kero och Emelia Westerström.

Foto: Helena Gunnare (www.ohdarling.org)

Jag hade ju som sagt aldrigt åkt skidor innan. Men det var ändå inte riktigt så svårt som jag hade föreställt mig. Jag övade tre gånger i barnbacken, och sedan tog vi de stora liftarna upp mot toppen av ett fjäll. Jag trodde först jag aldrig skulle ta mig ner. Men jag hade tur som fick lära mig att åka skidor med mina vänner, som hade överseende med min ”ankröv” som putade ut i syfte att försöka hålla balansen. Och som alla tålmodigt väntade på mig medan jag plogade mig ner för de brantaste ställena. Och när jag väl började komma in in i tekniken så var det som värdlens lyckorus bubblade inom mig. Vilken känsla! Vilken frihet. Mer, mer, mer!

Ni kan bland annat se en av mina vurpor i Elin’s (Nevnarien.se) fantastiska videoblogg här nedan. Hon har verkligen fångat vackra stunder från helgen och jag blev alldeles gråtig när jag såg den nu. Så jag kände att jag ville dela den här med er för er som vill få en liten bättre inblick i vad vi gjorde. Ni får även se lite fuldans, skoteråkning och lyckan över en kopp varm choklad. Tack Elin för att du gjorde denna fina videoblogg!

Helgen är över men i hjärtat bubblar en lycka över alla nya vänner jag funnit. Alla vackra stunder och skratt. Alla gånger vi peppade varandra till att doppa oss i ”isvaken” på kvällarna i spat. Och applåderna man fick om man klarade det. Alla mysiga pratstunder och alla de gånger man haft så hög igenkänningsfaktor när något delat tankar och känslor att jag nästan fått rysningar. Vilken jäkla girl-power helg. Jag kunde inte varit mer tacksam.
Nu ser jag fram emot nästa gång vi ses och forsätter stärka våra band. Och vår bransch.

Tack till Linda Hörnfeldt och Sara Rönne som gjorde det här möjligt och ordnade ett event jag kommer minnas för resten av livet. Och tack också till Holiday Club där vi bodde och spenderade den här helgen, och till Skistar som gjorde mig helt hooked på skidåkning, och till Camp Åre för den roliga skotersafarin. Och inte minst, tack till alla andra bloggare som inspirerat och gjort helgen till ett minne för livet. Det har varit den bästa kick-offen för 2017! Nu kör vi.

I väntan på vintern

120610

Ängens blommor från sommaren står ståtligt kvar och reser sig mot himlen. Kanske tror de att vintern är över redan och våren är på ingående. Jag förstår dom. Jag tror aldrig december känts så mycket som april tidigare. Is på vägarna och snö som klumpvis ligger utspritt över en naken, gulnad mark och vittnar om en kommande vår.
120715120613När kvällssolen lyste upp himlen i brinnande färger kunde jag inte låta bli att tycka att det var vackert. En färglös värld mot de starka färgerna på himlen. En sådan vacker kontrast, och jag var bara tvungen att springa ut en stund och fånga det vackra ljuset. En eftermiddag i december. Eller, en tidig vårkväll i april.
120615120616

Snälla sommar, släpp taget nu.
Låt isen sjunga sin sång och frosten vandra över äng och myr.
Låt molnen skingras på himlen
och nattens stjärnor lysa som vår fyr.

Sommar, styr din värme in mot hamn.
Jag behöver vinterns vita tårar för att ljusa upp i mörkrets vrår.
En stilla natt i vinterns famn.
Med ingen vind som blåser elden ur mitt hår.

120612

Något på hjärtat?

Jag hade glömt bort att oktober kunde vara så vacker. Det känns annars som en månad som liksom glöms bort. Både och oktober och november är alldeles för underskattade. Det är något sorgligt vackert över trädens nakenhet och den tjocka morgondimman.
101701Att sitta på en stubbe en tidig oktobermorgon bland den smältande frosten i den råa morgonluften och betrakta dimman och ljusets stilla rörelser är så obeskrivligt lugnande. Så här skulle jag velat börja varje morgon.
101702På tal om ingenting så tänkte jag snart göra en videoblogg där jag svarar på era frågor. En ”frågor & svar” video helt enkelt. Har sparat några frågor jag fått tidigare i kommentarer och mail, men tänkte också nämna detta så ni kan passa på att ställa frågor nu om ni har något på hjärtat 🙂 Alltid roligt med frågor och jag kommer försöka svara på så många som möjligt. Så om ni undrar över något så kan ni lämna en kommentar till det här inlägget med er fråga så kanske jag tar med den i videon sedan.

Vill också passa på att tacka för alla fina kommentarer på förra inlägget! Ni är bara för underbara ♥
Hoppas att ni fått en härlig start på den nya veckan! Kram på er!

På väg

Hej på er!
I skrivande stund befinner jag mig 10 000 meter upp i luften, på flyget på väg till San José i Kalifornien. Jag är så himla glad att här fanns både internet och möjlighet till att ladda datorn, så att jag kunde slänga iväg ett litet blogginlägg nu under resan.
Allting har gått jättebra hittills, och jag börjar verkligen förstå att det här är på riktigt. Jag har känt mig sådär sprudlande glad hela dagen och som pricken över i:et så fick vi flyga i lyxiga Lufthansa business class, vilket gör att den här långa flygresan på 11 timmar istället känns som att spendera tid på ett spa. Jag trodde inte ens att det var möjligt att resa såhär bekvämt. Stolarna går att fälla ner helt och hållet så om en stund ska jag lägga mig och sova ett tag. Och vi blir uppassade med god mat och dryck, och det finns mängder med filmer att se på. Det kommer i alla fall inte bli svårt att få tiden att gå : )

Åhh…det pirrar i magen när jag tänker på att vi om 8 timmar kommer vara i ett land jag aldrig tidigare satt min fot i. När vi landat ska vi hämta ut en hyrbil och sedan köra ca 15 mil till Mariposa, som är en liten stad intill Yosemite. Där kommer vi sedan att träffa och äta middag med personal från Yosemite nationalpark. Gissar att man kommer vara ganska snurrig vad gäller dygnsrytmen då, men man anpassar sig nog ganska fort. Ska som sagt försöka sova lite om en stund så jag är så utvilad som möjligt.

Här kommer några bilder från dagen!
090704Vi sov på hotell intill Arlanda natten till idag, och klockan ringde redan 03.00 eftersom vårt första flyg gick tidigt på morgonen. Vi var trötta men väldigt glada på flyget mot Frankfurt 🙂
090701Planet lyfte i soluppgången. Jag fick en vacker sista utsikt över Sverige.
090702Och väl i Frankfurt bytte vi till planet som ska ta oss till Kalifornien. Vi fick ju den stora turen att få åka i Business Class så att vi kommer fram utvilade och redo för äventyren i Yosemite. Jag har aldrig tidigare åkt i Business Class. Det är ju en upplevelse bara det!
090705Sköna stolar som går att justera precis som man vill, jättegod mat och TV-skärmar med filmer och spel. Och för att inte tala om personalen som passar upp hela tiden. Åh, vilken bra start på resan. Annars känns det ju som en sådan här resa verkligen kan få en att bli dödstrött och sliten i flera dygn efteråt. Men nu känns det bara som en riktigt skön stund för att vila ut. Och jag är så glad att jag även kunde få gjort lite jobb under tiden.

Jag klippte ihop en liten videoblogg med några snabba klipp från vår resa hittills. Enjoy!

Nästa gång vi hörs så är vi framme i Mariposa! Tack för alla lyckoönskningar med resan, och jag är så glad att ni vill följa oss på detta äventyr. Jag ska försöka hålla er uppdaterade så mycket jag bara kan. Stor kram till er alla ♥

Kulning – sången som bär på en urkraft

När jag var tolv år hörde jag kulning för första gången. Jag var på en klassresa i Stockholm och vi besökte ett musik-muséum, där en kvinna guidade oss runt och berätta om musikens historia. Jag minns ingenting från det besöket, förutom ett minne som etsat sig fast i mitt hjärta och som jag minns in i varenda detalj. Det var när guiden började prata om kulning. En form av sång som har sina rötter i medeltidens fäbodskötsel i Norden, och som kvinnorna på fäbodvallarna använde för att locka hem djuren på kvällarna. Hon beskrev det med en sådan passion och berättade att det förr i tiden ansågs vara något magiskt och mystiskt över kulning. Mina öron var spetsade. Mina ögon var stora och jag tog in vartenda ord hon sa. Kulning är ett lockrop, och en bladning av rop och sång, och som på grund av sina intensiva, starka och höga toner kan höras kilometervis över berg och dalar.

Jag vet inte varför jag blev så fascinerad när guiden berättade om det här, men det bara tilltalade mig på alla plan. Och sedan visade det sig att den här kvinnan även kunde kula. Hon bad oss barn att hålla för våra öron, eftersom hon sa att det skulle låta väldigt, väldigt högt. Hon ställde sig upp framför bordet och kupade sina händer vid munnen och började sedan kula.

De flesta barnen rynkande på pannan och tyckte det lät för högt trots att de höll för öronen. Men jag ville knappt hålla för öronen alls. Jag var helt trollbunden av hennes kulning. Jag rös och kände mig djupt rörd av det jag hörde. Det var något med melodierna. Något vackert, sorgligt och tidlöst. Toner som jag aldrig tycktes hört innan. När hon var klar frågade jag ut henne om allt möjligt. Hur lär man sig? Hur börjar jag? Vart kan jag öva utan att någon ska höra? Jag var tolv år, och ville lära mig kula som henne.

Tänk att det skulle gå över tio år innan jag faktiskt tog tag i saken. Men jag har tänkt på det länge. Och varje år har längtan växt sig starkare när jag varit på invigningen av den årliga festivalen Urkult här i trakterna. Vid midnatt, när Eldnatten börjar, så är det första man får höra just kulning. En eller två kvinnor som kular i natten och jag blir tårögd varje gång. Det är bara något med det som berör mig ända in i hjärtat. Just därför har jag länge velat lära mig denna tekniken själv, då jag upplever att känslan kulningen ger mig är en känsla som jag kan relatera till när jag är i skogen och i naturen.

kulning - jonna jinton

Senaste två månaderna har jag övat lite nästan varje dag. När jag kört bil. När jag varit i ateljén. När jag duschat. När jag varit ute i skogen. Ja, i princip vid varje tillfälle jag haft möjlighet. Ni anar inte hur jag har låtit, dag som natt. Det började med lätta uppvärmingsövningar och allt eftersom tiden gått har jag börjat ropa så högt att det ekar i mina väggar här hemma. Jag har velat ta det lugnt, eftersom det är lätt att man belastar stämbanden fel då det är mycket kraft och höga toner och frekvenser. Så jag lät det ta ganska länge innan jag verkligen provade mina kulningsvingar.

Jag minns det så väl, första gången jag kände att jag kulade på riktigt. Det var för två veckor sedan ungefär. Det var en speciell känsla i gommen, och jag fick fram väldigt starka toner utan att det kändes påfrestande. Det kändes plötsligt naturligt, och jag upplevde tonerna som pilar som for genom luften. Intensivt och målinriktat, och tonerna ekade genom skogarna. Jag hoppade upp i luften av lycka och kunde inte sluta le, eftersom jag nu kände att jag kommit en bit på vägen.

Jag har mycket att lära än, och jag ser fram emot att fortsätta öva så att jag en dag verkligen kan behärska den här sångtekniken. Det skulle kännas väldigt fint att få fortsätta ge liv åt kulning, som allt mer försvinner i historien och dör bort med äldre generationer. Det känns redan nu som om kulning blivit en sådan naturlig del av känslan när jag är i skogen. Och jag känner i varenda cell i min kropp att det nästan vilar något uråldrigt, mystiskt över kulning. En urkraft, som med sina toner borrar sig in i våra hjärtan och påminner oss om något. 

Jag spelade in en kort sekvens när jag kulade i skogen för någon vecka sedan, så att ni skulle få höra hur det låter. Vissa kanske har hört kulning innan, och vissa kanske aldrig ens hört talats om det. Det finns ju många sätt att kula på, men jag föredrar den melodiska kulningen som blir just en blandning av rop och sång.

Så, here wo go! ♥

Ett nytt ljus

Jag fick en pannlampa, som lyser så starkt att jag nästan trodde att jag omedvetet skulle råka kontakta utomjordingar från yttre rymden när jag tidigt, tidigt i morse var ute och hämtade ved och tittade på den nästan rysligt klara stjärnhimlen. Nu kommer jag aldrig famla runt i mörkret längre, och slipper använda mobilens inbyggda lampa och tappa den hundra gånger om när jag hämtar ved.
010402En vacker stund mitt emellan natt och morgon, under miljoner blinkande stjärnor. Hunden Danny, som ni kommer få veta lite mer om senare, gjorde mig sällskap och satt tätt intill mig och värmde mina händer, medan Nanook sprang omkring i snön längre bort och lekte med ett vedträd. Jag log för mig själv  när jag tittade upp mot alla stjärnor. Trots att det ofta är stjärnklart kan stjärnhimlen skilja sig så mycket från gång till gång. Ibland är den sådär extra klar, utan det minsta dis, vilket gör att man nästan tappar andan när man ser den. Önskar jag kunnat ta er dit denna morgon så ni fick uppleva det på riktigt. Känslan att sitta där i snön och blicka upp mot det oändliga… ♥

Att våga sätta värde på det man gör

Jag känner att jag bara måste ventilera mig om en sak som jag stör mig fruktansvärt mycket på. Jag kan tänka mig också att det inte bara berör mig, utan kanske är något som många råkar ut för som jobbar inom något kreativt eller driver eget företag.

011802
I 9/10 jobbförfrågningar jag får (det kan handla om allt från fotojobb/samarbeten/utställningar/köp av bilder/föreläsningar osv)
så låter det alltid på samma sätt. Någon hör av sig, oftast via mail, och är väldigt intresserad av något slags samarbete eller att jag ska utföra ett jobb åt dom på något sätt. Jag blir alltid jätteglad såklart, TILLS jag läser raden ”Tyvärr har vi ju väldigt liten budget till det här…

Det slår aldrig fel. Jag har på sista tiden börjat undra om det bara är jag som alltid får jobbförfrågningar från företag eller personer som inte har råd att betala mig det som de egentligen tycker att det är värt. För jag förutsätter att anledningen till att de nämner att de har liten budget är för att de själva inser att de inte kommer ha råd att betala mig det som jag kommer att behöva för att tjäna på det tillräckligt för att det ska kännas bra.

Jag tror absolut att det har att göra med vad man jobbar med. Och eftersom kreativa och konstnärliga yrken av olika slag aldrig riktigt fått den status jag tycker att det förtjänar så är det liksom helt okej för folk att vilja ha produkten eller jobbet mycket billigare.

Tänk om jag skulle gå till affären och lägga upp varorna på bandet och säga till kassörskan ”Jag vill köpa det här, men min budget är tyvärr för liten för det, men det kanske går att ordna ändå?” Eller leja en snickare för att renovera köket och  först säga ”Jag kommer inte ha råd att betala det som jobbet är värt, men du kanske ändå kan känna att det gynnar dig på något sätt?”

012404
Jag menar inte att peka ut någon med detta, eftersom jag förstår att ingen egentligen menar något illa med det. Att någon vill att jag ska göra ett jobb är ju egentligen smickrande i sig och gör mig väldigt glad, även om de själva tycker att de inte har den tillräckliga budgeten för det. Jag önskar bara att det här ska lyftas fram lite mer. Att man inte ska behöva sänka sig prismässigt bara för att man driver eget företag eller jobbar med något som inte tycks ha riktigt ”fasta” priser.

Just i år så har jag bestämt mig för att vara mycket mer noggrann med vad jag lägger min tid på. Allt för många gånger så har jag satt mig i situationer eller tackat ja till olika saker som i slutändan inte gett mig någonting. Det här året ska jag få lite mer skinn på näsan och våga välja det som känns bra, och inte bara tacka ja till första bästa i hopp om att få in några slantar. Det här året vill jag lära mig sätta värde på det jag gör, och inte sänka mig för att vara snäll mot någon annan eller för att jag tror att det ska gynna mig på något mirakulöst sätt i slutändan. Jag har insett att det inte funkar i längden. Och det är helt upp till mig att förändra det.

Underbaraclara har skrivit ett jättebra inlägg som ni kan läsa HÄR, om hur man ska ta betalt som egen företagare. Jag har läst det många gånger, men som jag nu verkligen vill ta till mig på riktigt. Jag har alltid tyckt det varit svårt att kombinera mitt jobb med att ta betalt, något som man tycker borde vara det mest självklara. Men det är svårt, och det kommer jag nog alltid tycka oavsett. Men att våga sätta rätt värde på det man gör tror jag är en väldigt bra grund, och där ska jag börja nu.

Är det någon som känner igen sig i detta eller har några tankar och erfarenheter att dela med sig av? Varför är det såhär? Och kanske är ni några som också känner att ni skulle behöva sätta mer värde på det ni gör! ♥