På väg

Hej på er!
I skrivande stund befinner jag mig 10 000 meter upp i luften, på flyget på väg till San José i Kalifornien. Jag är så himla glad att här fanns både internet och möjlighet till att ladda datorn, så att jag kunde slänga iväg ett litet blogginlägg nu under resan.
Allting har gått jättebra hittills, och jag börjar verkligen förstå att det här är på riktigt. Jag har känt mig sådär sprudlande glad hela dagen och som pricken över i:et så fick vi flyga i lyxiga Lufthansa business class, vilket gör att den här långa flygresan på 11 timmar istället känns som att spendera tid på ett spa. Jag trodde inte ens att det var möjligt att resa såhär bekvämt. Stolarna går att fälla ner helt och hållet så om en stund ska jag lägga mig och sova ett tag. Och vi blir uppassade med god mat och dryck, och det finns mängder med filmer att se på. Det kommer i alla fall inte bli svårt att få tiden att gå : )

Åhh…det pirrar i magen när jag tänker på att vi om 8 timmar kommer vara i ett land jag aldrig tidigare satt min fot i. När vi landat ska vi hämta ut en hyrbil och sedan köra ca 15 mil till Mariposa, som är en liten stad intill Yosemite. Där kommer vi sedan att träffa och äta middag med personal från Yosemite nationalpark. Gissar att man kommer vara ganska snurrig vad gäller dygnsrytmen då, men man anpassar sig nog ganska fort. Ska som sagt försöka sova lite om en stund så jag är så utvilad som möjligt.

Här kommer några bilder från dagen!
090704Vi sov på hotell intill Arlanda natten till idag, och klockan ringde redan 03.00 eftersom vårt första flyg gick tidigt på morgonen. Vi var trötta men väldigt glada på flyget mot Frankfurt 🙂
090701Planet lyfte i soluppgången. Jag fick en vacker sista utsikt över Sverige.
090702Och väl i Frankfurt bytte vi till planet som ska ta oss till Kalifornien. Vi fick ju den stora turen att få åka i Business Class så att vi kommer fram utvilade och redo för äventyren i Yosemite. Jag har aldrig tidigare åkt i Business Class. Det är ju en upplevelse bara det!
090705Sköna stolar som går att justera precis som man vill, jättegod mat och TV-skärmar med filmer och spel. Och för att inte tala om personalen som passar upp hela tiden. Åh, vilken bra start på resan. Annars känns det ju som en sådan här resa verkligen kan få en att bli dödstrött och sliten i flera dygn efteråt. Men nu känns det bara som en riktigt skön stund för att vila ut. Och jag är så glad att jag även kunde få gjort lite jobb under tiden.

Jag klippte ihop en liten videoblogg med några snabba klipp från vår resa hittills. Enjoy!

Nästa gång vi hörs så är vi framme i Mariposa! Tack för alla lyckoönskningar med resan, och jag är så glad att ni vill följa oss på detta äventyr. Jag ska försöka hålla er uppdaterade så mycket jag bara kan. Stor kram till er alla ♥

Kulning – sången som bär på en urkraft

När jag var tolv år hörde jag kulning för första gången. Jag var på en klassresa i Stockholm och vi besökte ett musik-muséum, där en kvinna guidade oss runt och berätta om musikens historia. Jag minns ingenting från det besöket, förutom ett minne som etsat sig fast i mitt hjärta och som jag minns in i varenda detalj. Det var när guiden började prata om kulning. En form av sång som har sina rötter i medeltidens fäbodskötsel i Norden, och som kvinnorna på fäbodvallarna använde för att locka hem djuren på kvällarna. Hon beskrev det med en sådan passion och berättade att det förr i tiden ansågs vara något magiskt och mystiskt över kulning. Mina öron var spetsade. Mina ögon var stora och jag tog in vartenda ord hon sa. Kulning är ett lockrop, och en bladning av rop och sång, och som på grund av sina intensiva, starka och höga toner kan höras kilometervis över berg och dalar.

Jag vet inte varför jag blev så fascinerad när guiden berättade om det här, men det bara tilltalade mig på alla plan. Och sedan visade det sig att den här kvinnan även kunde kula. Hon bad oss barn att hålla för våra öron, eftersom hon sa att det skulle låta väldigt, väldigt högt. Hon ställde sig upp framför bordet och kupade sina händer vid munnen och började sedan kula.

De flesta barnen rynkande på pannan och tyckte det lät för högt trots att de höll för öronen. Men jag ville knappt hålla för öronen alls. Jag var helt trollbunden av hennes kulning. Jag rös och kände mig djupt rörd av det jag hörde. Det var något med melodierna. Något vackert, sorgligt och tidlöst. Toner som jag aldrig tycktes hört innan. När hon var klar frågade jag ut henne om allt möjligt. Hur lär man sig? Hur börjar jag? Vart kan jag öva utan att någon ska höra? Jag var tolv år, och ville lära mig kula som henne.

Tänk att det skulle gå över tio år innan jag faktiskt tog tag i saken. Men jag har tänkt på det länge. Och varje år har längtan växt sig starkare när jag varit på invigningen av den årliga festivalen Urkult här i trakterna. Vid midnatt, när Eldnatten börjar, så är det första man får höra just kulning. En eller två kvinnor som kular i natten och jag blir tårögd varje gång. Det är bara något med det som berör mig ända in i hjärtat. Just därför har jag länge velat lära mig denna tekniken själv, då jag upplever att känslan kulningen ger mig är en känsla som jag kan relatera till när jag är i skogen och i naturen.

kulning - jonna jinton

Senaste två månaderna har jag övat lite nästan varje dag. När jag kört bil. När jag varit i ateljén. När jag duschat. När jag varit ute i skogen. Ja, i princip vid varje tillfälle jag haft möjlighet. Ni anar inte hur jag har låtit, dag som natt. Det började med lätta uppvärmingsövningar och allt eftersom tiden gått har jag börjat ropa så högt att det ekar i mina väggar här hemma. Jag har velat ta det lugnt, eftersom det är lätt att man belastar stämbanden fel då det är mycket kraft och höga toner och frekvenser. Så jag lät det ta ganska länge innan jag verkligen provade mina kulningsvingar.

Jag minns det så väl, första gången jag kände att jag kulade på riktigt. Det var för två veckor sedan ungefär. Det var en speciell känsla i gommen, och jag fick fram väldigt starka toner utan att det kändes påfrestande. Det kändes plötsligt naturligt, och jag upplevde tonerna som pilar som for genom luften. Intensivt och målinriktat, och tonerna ekade genom skogarna. Jag hoppade upp i luften av lycka och kunde inte sluta le, eftersom jag nu kände att jag kommit en bit på vägen.

Jag har mycket att lära än, och jag ser fram emot att fortsätta öva så att jag en dag verkligen kan behärska den här sångtekniken. Det skulle kännas väldigt fint att få fortsätta ge liv åt kulning, som allt mer försvinner i historien och dör bort med äldre generationer. Det känns redan nu som om kulning blivit en sådan naturlig del av känslan när jag är i skogen. Och jag känner i varenda cell i min kropp att det nästan vilar något uråldrigt, mystiskt över kulning. En urkraft, som med sina toner borrar sig in i våra hjärtan och påminner oss om något. 

Jag spelade in en kort sekvens när jag kulade i skogen för någon vecka sedan, så att ni skulle få höra hur det låter. Vissa kanske har hört kulning innan, och vissa kanske aldrig ens hört talats om det. Det finns ju många sätt att kula på, men jag föredrar den melodiska kulningen som blir just en blandning av rop och sång.

Så, here wo go! ♥

Ett nytt ljus

Jag fick en pannlampa, som lyser så starkt att jag nästan trodde att jag omedvetet skulle råka kontakta utomjordingar från yttre rymden när jag tidigt, tidigt i morse var ute och hämtade ved och tittade på den nästan rysligt klara stjärnhimlen. Nu kommer jag aldrig famla runt i mörkret längre, och slipper använda mobilens inbyggda lampa och tappa den hundra gånger om när jag hämtar ved.
010402En vacker stund mitt emellan natt och morgon, under miljoner blinkande stjärnor. Hunden Danny, som ni kommer få veta lite mer om senare, gjorde mig sällskap och satt tätt intill mig och värmde mina händer, medan Nanook sprang omkring i snön längre bort och lekte med ett vedträd. Jag log för mig själv  när jag tittade upp mot alla stjärnor. Trots att det ofta är stjärnklart kan stjärnhimlen skilja sig så mycket från gång till gång. Ibland är den sådär extra klar, utan det minsta dis, vilket gör att man nästan tappar andan när man ser den. Önskar jag kunnat ta er dit denna morgon så ni fick uppleva det på riktigt. Känslan att sitta där i snön och blicka upp mot det oändliga… ♥

Att våga sätta värde på det man gör

Jag känner att jag bara måste ventilera mig om en sak som jag stör mig fruktansvärt mycket på. Jag kan tänka mig också att det inte bara berör mig, utan kanske är något som många råkar ut för som jobbar inom något kreativt eller driver eget företag.

011802
I 9/10 jobbförfrågningar jag får (det kan handla om allt från fotojobb/samarbeten/utställningar/köp av bilder/föreläsningar osv)
så låter det alltid på samma sätt. Någon hör av sig, oftast via mail, och är väldigt intresserad av något slags samarbete eller att jag ska utföra ett jobb åt dom på något sätt. Jag blir alltid jätteglad såklart, TILLS jag läser raden ”Tyvärr har vi ju väldigt liten budget till det här…

Det slår aldrig fel. Jag har på sista tiden börjat undra om det bara är jag som alltid får jobbförfrågningar från företag eller personer som inte har råd att betala mig det som de egentligen tycker att det är värt. För jag förutsätter att anledningen till att de nämner att de har liten budget är för att de själva inser att de inte kommer ha råd att betala mig det som jag kommer att behöva för att tjäna på det tillräckligt för att det ska kännas bra.

Jag tror absolut att det har att göra med vad man jobbar med. Och eftersom kreativa och konstnärliga yrken av olika slag aldrig riktigt fått den status jag tycker att det förtjänar så är det liksom helt okej för folk att vilja ha produkten eller jobbet mycket billigare.

Tänk om jag skulle gå till affären och lägga upp varorna på bandet och säga till kassörskan ”Jag vill köpa det här, men min budget är tyvärr för liten för det, men det kanske går att ordna ändå?” Eller leja en snickare för att renovera köket och  först säga ”Jag kommer inte ha råd att betala det som jobbet är värt, men du kanske ändå kan känna att det gynnar dig på något sätt?”

012404
Jag menar inte att peka ut någon med detta, eftersom jag förstår att ingen egentligen menar något illa med det. Att någon vill att jag ska göra ett jobb är ju egentligen smickrande i sig och gör mig väldigt glad, även om de själva tycker att de inte har den tillräckliga budgeten för det. Jag önskar bara att det här ska lyftas fram lite mer. Att man inte ska behöva sänka sig prismässigt bara för att man driver eget företag eller jobbar med något som inte tycks ha riktigt ”fasta” priser.

Just i år så har jag bestämt mig för att vara mycket mer noggrann med vad jag lägger min tid på. Allt för många gånger så har jag satt mig i situationer eller tackat ja till olika saker som i slutändan inte gett mig någonting. Det här året ska jag få lite mer skinn på näsan och våga välja det som känns bra, och inte bara tacka ja till första bästa i hopp om att få in några slantar. Det här året vill jag lära mig sätta värde på det jag gör, och inte sänka mig för att vara snäll mot någon annan eller för att jag tror att det ska gynna mig på något mirakulöst sätt i slutändan. Jag har insett att det inte funkar i längden. Och det är helt upp till mig att förändra det.

Underbaraclara har skrivit ett jättebra inlägg som ni kan läsa HÄR, om hur man ska ta betalt som egen företagare. Jag har läst det många gånger, men som jag nu verkligen vill ta till mig på riktigt. Jag har alltid tyckt det varit svårt att kombinera mitt jobb med att ta betalt, något som man tycker borde vara det mest självklara. Men det är svårt, och det kommer jag nog alltid tycka oavsett. Men att våga sätta rätt värde på det man gör tror jag är en väldigt bra grund, och där ska jag börja nu.

Är det någon som känner igen sig i detta eller har några tankar och erfarenheter att dela med sig av? Varför är det såhär? Och kanske är ni några som också känner att ni skulle behöva sätta mer värde på det ni gör! ♥

Att fastna halvvägs

Som jag skrivit tidigare så har det här året startat med många prövningar på olika sätt. Det började med branden och efter det så har det känts sådär ”tungt”, som att jag gått i motvind.

Förra veckan, i samma veva som hela bloggen kraschade så gick även min ytterdörr sönder. Den hade redan börjat gå sönder tidigare då jag och hela min familj lyckades låsa ute oss samma natt som det hade brunnit i mina föräldrars hus. Så inte nog med branden fick vi även bryta oss in i mitt hus med en kofot den kvällen.

Efter det har låset fortsatt hänga upp sig ibland men förra veckan så gick det sönder helt, och jag blev inlåst. Hur mycket kraft jag än tog i fick jag inte upp dörren. Även om jag slog med en hammare på låset så rubbades det inte. Låset hade gått sönder helt och handtaget bara hängde löst. Så för att komma ut och in fick jag ta vägen genom fönstret. När jag var på väg in genom fönstret igen och fastnade på mitten och kände mig som en tjock gris på julbordet kunde jag inte annat än skratta åt allt elände. Det kändes som allt bara rasade samman för mig och att jag spolats tillbaks till första året jag bodde i Grundtjärn då allt var så spartanskt och ingenting funkande.

012604
Som tur var fick jag sedan låna min gammelmorbror Tages kofot igen och bryta upp dörren. Den här månaden har jag brutit mig in i mitt eget hus tre gånger. I förrgår när mamma var på besök hos mig och sedan gick så råkade dörren gå i lås igen och det gick inte att rubba den.

ÅH NEJ, nu har jag låst in dig” skrek mamma från andra sidan dörren när vi precis sagt hejdå.
Ingen fara, till vänster om dig står en kofot, det är bara att bryta upp den” sa jag lugnt och mamma skrattade åt hur knäppt det kändes att kofoten blivit min nya extranyckel.

012605
012607

Men nu blir det nya bullar. Den där gamla dörren har varit ett problem i många år då den drar in kyla något fruktansvärt. Den är ungerfär lika tät som ingen dörr alls, och har gjort att min hall blir som en iskall källare på vintrarna, trots att jag har ett stort element där inne. Men just i det rummet eldar jag för kråkorna. Så även innan dörrens lås var sönder så har jag längtat efter den dagen jag kan sätta in en ny dörr.

Idag kom snickaren hit och tog mått och nu är en ny dörr beställd och snart kommer jag att kunna gå in och ut precis som vanligt och till och med kunna ha öppet mellan hallen och köket på vintern! En vit fin dörr med en liten glasruta i mitten som släpper in lite ljus. Åhh, det kommer bli ett lyft för hela huset känns det som. Ett stort steg i rätt riktigt. Nu kan det bara bli bättre! ♥ 

En otäck start på året

Det känns väldigt tråkigt att det allra första blogginlägget på det här nya året ska handla om en otäck olycka som hände igår kväll. På ett sätt kändes det inte alls som jag ville skriva om det, eftersom det kändes så jobbigt, men samtidigt så vill jag skriva om det för att visa och kanske varna andra. Det sker så otroligt många sådana här olyckor varje år, speciellt den här tiden när vi har så mycket ljus tända. Och jag har verkligen lärt mig hur viktigt det är att vara förberedd nu.

010307
Jag vet att det finns några som läste i tidningen sent i går om en villabrand i Grundtjärn. Det var inte mitt hus. Men mina föräldrars hus. Min mammas föräldrarhem. Under nyår samlades nästan hela familjen här för att fira tillsammans. Något som bara händer ungefär en gång per år numera när vi alla bor så utspritt i landet.
Och igår kväll var sista kvällen som vi hade tillsammans innan alla skulle åka hemåt igen, så vi åt tillsammans och skulle sedan fika och spela spel. Jag såg verkligen fram emot den här kvällen och natten. Jag ville ta vara på den så mycket jag bara kunde.

När vi efter maten satt oss i vardagsrummet för att äta glass så hör vi plötsligt en smäll inifrån köket, så min pappa reser sig för att gå och kolla. Sedan hör jag han ropa ”DET BRINNER!!!” och alla springer mot köket. Jag fick en chock när jag såg elden. Den hade redan hunnit sätta eld på gardinerna och började brinna upp mot taket. Min första tanke var att hela huset skulle brinna upp, för elden växte så otroligt fort. Jag fick totalpanik. Det första och nästan enda jag minns att jag gjorde var att jag släppte ut hundarna från huset så att de inte skulle springa och gömma sig på övervåningen.

Sedan bara skrek jag av rädsla för allt jag ville vara att få ut alla. Jag trodde ju redan att det var kört och ingen idé att ens försöka släcka elden. Men min mamma som bor i huset visste ju exakt var brandsläckaren var så hon sprang direkt och hämtade den och sedan gav hon den till min lillebror som snabbt gick in i köket, hukade sig ner och släckte elden med pulverbrandsläckaren.
Jag kommer aldrig glömma den lättnaden när jag såg hur pulvret kvävde elden och den minskade för varje sekund. När den var släckt skyndade vi oss ut ur huset allihopa och stängde dörren. Trots att det säkert bara gick 30-40 sekunder från att vi såg elden till att den var släckt så känns det som flera minuter när jag tänker tillbaks på det.
010303
Jag har aldrig känt sådan panik förut. Jag bara stod utanför och grät efter den fruktansvärda händelsen. Det var så mycket känslor på samma gång. Skräck, panik, lättnad.
Efter en stund kom en hel drös med brandbilar och ambulans från olika närliggande byar och orter. Så där fick man ju verkligen bevis på att även om man bor långt bort så gick det så fort det kunde och togs på fullt allvar. Vi var fortfarande oroliga innan brandkåren kom att branden skulle ta sig igen men den var helt släckt.
010103
Hela kvällen kändes som scener ur en otäck film. Grundtjärn lyste upp av blåljus och halsen gjorde ont av pulvret som vi andats in och vi stank av rök. Allt kändes bara totalt overkligt. En kväll med familjen som skulle bli så mysig och rolig men som slutade i kaos. Ändå, så gick det så otroligt bra när man tänker på vad som hade kunnat hänt. Några sekunder till och branden hade kunnat spridit sig såpass att brandsläckaren inte räckt till, och på några minuter hade hela huset varit övertänt.
010304
Men tack…tack gode gud för brandsläckare. Jag kan ju säga såhär, att även om jag varit väldigt rädd för brand och haft stor respekt för eld redan innan, så är det på ett helt annat sätt nu. Jag har lärt mig något för livet. Nu har jag fått se i verkligheten hur det ser ut när en eld, tyst och lömsk bara sträcker sig upp mot taket och slukar allt i sin väg. Det går så fort att man inte har tid att få panik, så jag är så tacksam att andra i min familj hade lättare att behålla fokus. För det hade inte jag. Rädslan tog över mig helt och allt jag ville var att bara rymma därifrån.

Det var sådan otäck känsla att se sin egen familj i en sådan situation, som man annars bara ser på film. Att se rädslan och paniken och röken och elden. Jag mår dåligt bara jag tänker på det. Speciellt en minnesbild från när mamma som släckte det sista av elden kröp ut ur köket och sedan kippade efter andan i mina armar. Jag var så rädd att hon dragit in giftig rök och skulle dö.
010302
Vi vet fortfarande inte hur branden började. Det fanns tända ljus på bänken och det vi trodde först var ju såklart att ljusen på något sätt startat branden men efter närmare titt så ser det inte alls ut som om branden började där. Snarare i hörnet av fönstret. Men det får vara oklart tills en brandtekniker tittat närmare på det hela. Det känns jobbigt att inte ha hittat anledningen till att branden startade, men jag hoppas verkligen att gåtan blir löst.

Min lillebror Filip och hans flickvän Johanna på en madrass i mitt kök, med hundarna tätt intill.

Min lillebror Filip och hans flickvän Johanna på en madrass i mitt kök, med hundarna tätt intill.

Efter den jobbiga händelsen fick vi tränga ihop oss hemma hos mig istället. Vi fick lägga ut madrassen lite här och där och återigen kändes allt bara så konstigt. Men det var så otroligt mycket blandade känslor. Vi alla var ju fortfarande i chock. Och jag har nog aldrig känt en sådan stark mix av skräck och trygghet på samma gång. Alla mådde ju bra. Allt gick ju bra, men ändå var det svårt att smälta vad som hänt.

Mamma, pappa, Johanna och storebror Isac hemma hos mig.

Mamma, pappa, Johanna och storebror Isac hemma hos mig.

Jag sov i en sovsäck i min atelje under natten, men jag somnade inte förrän tidigt på morgonen. Jag låg bara vaken och kände panik över vad som kunnat hänt, och såg allting spelas upp framför mig om och om igen. Men det var skönt att alla var samlade och jag kan inte nog beskriva hur tacksam jag är över att elden släcktes i tid.

Nu kommer det ta några veckor för sanering av huset då allt är täckt av pulver. Och självklart en hel del renovering från rök och brandskadorna. Det är nästan komiskt då min mamma just blev klar efter flera månaders renovering av kök och hall. Väldigt tråkigt, men samtidigt, väldigt bra att det ändå bara blev så lite skador. Hela huset hade kunnat vara borta. Och viktigast av allt, ingen kom till skada.

Åh, efter den här händelsen kommer jag fixa brandvarnare i varenda rum i hela mitt hus. Och minst tre brandsläckare. Jag hoppas att det finns fler där ute som kanske tänker till kring brandvarnare och brandsläckare, för jag vet att det är så lätt att tänka att det aldrig händer en själv. Men kolla batterierna i brandvarnaren, och kolla vart du har brandsläckaren, eller köp en brandsläckare om du inte har någon. Det är så himla, himla viktigt ♥

Nu när året börjat såhär så kan det ju bara bli bättre. Hoppas att ni haft och att ni har en underbar helg.
Ta hand om er ♥ Kramar

Vi är på rätt väg

Tack för fantastisk respons!

Jag har läst varenda kommentar och jag tackar er så enormt mycket för ert engagemang! Det har varit otroligt intressant och fin läsning som gett mig mycket blandade känslor.

Jag skrev ju det här inlägget just för att jag ville skapa diskussion kring det, för att det uppenbarligen behövs idag. För att det helt enkelt fortfarande finns brist på förståelse för alla de som arbetar med annorlunda jobb, eller som driver eget eller lever på det dom älskar. Det finns många yrkesgrupper som tillhör det här.

Inte mindre efter jag skrivit det här och läst responsen så förstår jag att det behövs. Även om den största delen verkligen håller med om den här biten så finns det fortfarande en del som är helt orubbliga i sina tankesätt och fastnat vid att sådana jobb är en hobby, och inte lika arbetssamma och något som andra gör på sin fritid.
Jag blir nästan imponerad av att det här tankesättet lever kvar. Jag hade inte blivit förvånad om jag fick höra det för 150 år sedan.

Men exakt just därför så behövs det! Inget jobb borde idag behöva ses som mindre värt eller mindre på riktigt. Precis som det gäller människor.
Det är den här bristen på respekt till andra som jag tror kommer ifrån oförståelse, och viljan att sortera andra i fack utifrån mer eller mindre värt, mer eller mindre på riktigt.
Jag tror att det här berör mig så mycket, eftersom jag själv stundtals känt den där arbetslinjen, jantelagen och den fyrkantiga världsbilden banka på dörrarna till min själ. Som gjort att jag hamnat i svackor av osäkerhet gällande om det jag gör är på riktigt och tillräckligt bra för att vara värt något i dagens samhälle. En osäkerhet som gjort att jag några gånger vart nära på att ge upp mina drömmar.

Jag tänker att…genom att ta upp det här ämnet, så kanske det finns några som besparas dessa jobbiga känslor. De som precis tagit sitt första kliv på sitt hjärtas stig. Eller de som kämpar med att få leva det liv de vill. De som vill bryta loss från ett mönster i livet de inte trivs med. De som vill få göra det som de älskar, men möter motstånd eftersom det går emot normen. Emot strömmen. Vare sig det handlar om jobb, livssituation, relationer, att våga vara sig själv. Ja, det berör hela livet egentligen.
Jag tänker att, genom att ta upp ett sådant här ämne, så kanske en förståelse för det annorlunda växer. Som att så ett litet frö. Det kanske inte blommar förrän om hundra år…men om alla på något sätt hjälper till att sprida värme och respekt, så kanske det kommer en tid när inga människor, oavsett hur de lever sitt liv eller hur det är, behöver känna att de är mindre värde eller vad de gör är mindre på riktigt.

Efter att ha läst alla hundra kommentar, så gav det mig ändå en stor dos av positivt energi.  Det är så otroligt många kloka ord och funderingar och så mycket värme, respekt och förståelse. Det gör mig så himla, himla glad. Vi är verkligen på rätt väg.
092001

Tusen tack igen för er fantastiska repsons oavsett åsikter. Tack för att ni delar med er av tankar och känslor och livserfarenheter.
Som jag sagt tidigare, ni hjälper till att göra den här bloggen levande ♥