Drömmar som ger perspektiv

Av någon märklig anledning var jag sådär obeskrivligt trött idag. Jag kände mig alldeles energilös och allt jag tänkte på var att få gå och lägga mig. Så på eftermiddagen runt fyra tiden så gick jag och la mig en stund. Jag somnade hårt och drömde en dröm som fick mig att vakna alldeles kallsvettig.
Jag drömde att jag vaknade, och gick ner för trappan för att gå ner i köket. Men när jag kom ner för trappa var jag inte längre i mitt hus här i Grundtjärn. Jag var tillbaks till lägenheten i Göteborg. Den såg ungefär likadan ut, bara att den var mycket större. Det var kväll och ganska mörkt överallt. ”Johan!!” ropade jag förtvivlat. Men jag fick inget svar. Jag sprang omkring i lägenheten, i stora rum och långa korridorer för att leta upp Johan, men han fanns ingenstans. Jag grät och skrek och det kändes som om allt som hänt under alla 6 åren bara varit en dröm. Att jag nu vaknat och insett att jag fortfarande bor kvar i Göteborg. Och att Johan bara existerade i en dröm. Det var en sådan fruktansvärd känsla att jag bara vill gråta när jag går igenom drömmen i huvudet igen.

Plötsligt kom Johan in genom ytterdörren. Jag blev så lättad och överlycklig att han fanns. Han hade bara varit ute och slängt soporna.
Allt kändes nu bättre, men väldigt förvirrande. Vi gick omkring i den stora, lyxiga lägenheten, som tydligen var vår. Utanför fönstret syntes en vägg av höghus med lysande lampor i fönstren. Vi gick in i ett gigantiskt vardagsrum och satte oss i en väldigt snygg soffa. Ett vardagsrum, som jag drömt om att skaffa i flera år här i Grundtjärn. Men där i drömmen, så kunde jag inte glädjas åt någonting. Det spelade ingen roll hur fint och glamouröst livet där i lägenheten verkade. Vi hade allt man kan drömma om. En espressomaskin och en TV som täckte en hel vägg. Vackra golv och stora garderober med spegelväggar. En spiraltrappa som ledde upp till övervåningen i lägenheten.
Men allting kändes kallt. Jag fick en känsla av instängdhet. Som om jag befann mig i ett fängelse. Johan fanns där, men allt annat som jag älskade i livet var borta. Inga djur, ingen trädgård, inga öppna vidder, ingen vedspis. Ingen själ.

Sen vaknade jag till på riktigt. Alldeles panikslagen och svettig. Jag hade sovit i två timmar och kände mig alldeles snurrig.
Jag rusade upp ur sängen och sprang ner för trappan. På vägen ner ropade jag ”Johan?!”, och till min stora lättnad fick jag höra hans varma röst från köket. När jag kom in möttes jag av ett leende där han satt och skrev vid köksbordet. Jag fylldes med en djup glädje.
Allt fanns kvar. Jag var hemma, med allt som jag älskar. Utanför lyste kvällssolen med sitt gyllene ljus över ängarna och jag kände en känsla av att vara rikast i världen, trots att ingen lyxig soffa, ingen TV eller espressomaskin syntes till. Men framför vedspisen låg lite aska från veden vi eldat tidigare i morse. På trasmattorna syntes lite hund och katthår från våra älskade djur. På diskbänken låg disken prydligt uppställd i diskstället, som Johan diskat medan jag sov. Jag var hemma. Och plötsligt kände jag en sådan kärlek till alla de där små sakerna, som ibland är lätt att förbise, men som i det stora hela ändå betyder så mycket. Små tecken, små saker som ger hemmet en själ. Små tecken på att man är omgiven av kärlek.

081101Ibland behöver man se saker från ett annat perspektiv för att verkligen uppskatta det man har. Ändå känner jag tacksamhet varje dag för att jag bor i Grundtjärn och lever min dröm. Men nu ännu mer. Ibland har jag varit rädd att jag just ska vakna upp och inse att allt var en dröm. Men det blir lätt att man känner så, när allt känns lite för bra för att vara sant. Speciellt sen Johan kom in i mitt liv. Han satte guldkant på min guldvärld.

081103Det är så lätt att man ibland blir förblindad av att sträva efter något bättre hela tiden. Det är väl egentligen en naturlig instinkt till att få sitt liv tryggare. Men ibland spårar det ur. Speciellt som vårt samhälle ser ut idag, där vi hela tiden påminns om vad vi ska köpa för att få ett bättre liv, hur vi ska inreda, vad vi ska ha för kläder, hur vi ska se ut. Vi matas omedvetet hela tiden av allt som får oss att känna att vi måste ha mer.
Men det är det som är grejen. Att vi ska känna oss lite missnöjda med vårt liv så att vi ska lägga våra pengar på att fixa till allt. Fixa vår fasad.
Problemet är att vi aldrig blir nöjda, så länge vi bara fixar ytliga saker.

Det är nog väldigt svårt att komma bort från det och inte påverkas. Vi gör nog det alla, mer eller mindre.
Men denna drömmen fick mig att verkligen se från ett annat perspektiv. Det behövs ibland. Att bli påmind om det man har, och inte hela tiden bara påminnas om det som vi inte har. Att varje dag verkligen ägna en stund åt att känna tacksamhet för livet, och känna tacksamhet för allt som man har.
081102Nu ska jag ta en kvällspromenad med Johan och hundarna. Kanske gå förbi kvigorna och se hur dom har det denna vackra augustikväll. Andas in lite sensommarluft och sedan äta några varma mackor. Sedan hoppas jag att resten av kvällen och en bit av natten spenderas inne i ateljén. Nu när jag sovit en stund på eftermiddagen lär jag nog vara ovanligt pigg senare.

Hoppas ni mår bra allihopa, och att ni har en jättefin kväll! Ta hand om er ♥
Kramar

Fjällräven polar 2013

Nu äntligen sitter jag här med en kopp varm choklad bredvid mig och tänker tillbaks på den fantastiska resa jag fått vara med om. Eftersom jag fått uppleva så mycket under så kort och intensiv period så är det nästan svårt att försöka sortera minnena till olika dagar och vad som hände när osv. Men det känns ändå viktigt att försöka göra det så gott jag kan så länge jag minns alla de där små detaljerna som gör det roligt att läsa sedan i framtiden 🙂

Det var flera väldigt duktiga fotografer bland deltagarna, bland annat Joel Forsman från Finland som fotande en hel del, så jag kommer att lägga till några av hans bilder nu också. Och även från några andra deltagare och några av Fjällrävens bilder. Det är det som är så roligt att det finns så otroligt mycket bilder från resan eftersom nästan alla hade en kamera. Så det är roligt att samla ihop lite olika bilder. Dessutom hade jag lite problem med fotograferandet ett tag, men det kommer jag berätta mer om varför längre fram i texten 🙂

Här är en film som en av deltagarna vid namn Kamaran Ali gjorde. Helt fantastiskt vad han lyckades fånga många härliga stunder från resa. Titta gärna på den i Fullscreen och HD om möjligt 🙂

Dag 0 – Stockholm 8 april
Den stora dagen hade äntligen kommit och i alldeles för god tid satt jag på Örnsköldsviks flygplats och väntade på mitt plan som skulle gå till Arlanda, där jag skulle möta upp de andra deltagarna. Jag var nervös och hade knappt kunnat sova under natten. Medan jag satt där på en bänk och väntade ringde lokaltidningen Allehanda och gjorde en liten intervju som ni kan läsa här.
När jag väl satt på planet blev jag ännu mer nervös. Flygvärdinnan serverade lite fika. Jag tog en kopp kaffe och när hon frågade om jag ville ha en chokladboll eller en dammsugare till kaffet så ville jag ha en chokladboll, men jag tog en dammsugare?! Ett bevis på att hjärnan inte riktigt fungerade som den skulle 😀 Men det gjorde ingenting. Jag åt dammsugaren och drack upp kaffet och innan jag visste ordet om det så hade planet landat och jag stod inne på Arlanda och såg säkert aningen förvirrad ut. Jag ställde mig tillslut i mitten någonstans och väntade, och slutligen kom två andra deltagare för att hämta mig och visa mig vart samlingsplatsen var.

Någon timma senare befann vi oss i Sigtuna på ett slags hotell där vi även skulle spendera natten. Vi hälsade på varandra och fick god lunch och allt sådant där. Och jag fick även träffa mina lagkamrater! Vi var alla uppdelade i lag som vi skulle samarbeta i. Mina lagkamrater var Carl-Johan från Sverige, och Andrea och Andreas från Norge. Underbara människor som jag direkt kände att det skulle funka bra med! 😀
Och sedan var det dags för utbildning! Johan Skullman som var vår ledare höll i utbildningen. Han pratade om bland annat resan vi skulle göra, hur kroppen fungerade och inte fungerade i kyla, hur man skulle hålla sig varm osv.

Utbildning med Johan Skullman

Utbildning med Johan Skullman

Senare fick vi även våra kläder och lite annan utrustning som vi skulle ha till resan.

Jag provar min jacka och mössa för första gången :)

Jag provar min jacka och mössa för första gången 🙂

Det var en väldigt rolig stund som alla hade längtat efter, speciellt eftersom vi också skulle få behålla kläderna. Våra namn fanns på jackorna och det kändes så speciellt att se det! 😀
Vi kollade så alla storlekar passade bara och jag hade tur med alla mina kläder. Allt satt som en smäck! Senare på kvällen när man kom in på hotellrummet så provade jag alla grejerna igen. Det kändes helt fantastiskt att ha alla de där plaggen jag typ alltid drömt om. I alla fall sedan jag flyttade hit haha. Nu klarar jag en till vintern, garanterat 😉

Mer utbildning. Johan visar hur kläderna skall användas osv.

Mer utbildning. Johan visar hur kläderna skall användas osv.

Haha, killarna i sina "ninja suits" som vi kallade dem för. Vi fick sådana allihopa. Det är ett slags underställ, men de såg väldigt roliga ut på. Vi tjejer fick en knallrosa likadan, och den hade jag på mig under hela resan under ytterkläderna :)

Haha, killarna i sina ”ninja suits” som vi kallade dem för. Vi fick sådana allihopa. Det är ett slags underställ, men de såg väldigt roliga ut på. Vi tjejer fick en knallrosa likadan, och den hade jag på mig under hela resan under ytterkläderna 🙂

 

Jag, Vera och Heini i våra "ninja-suits" :)

Jag, Vera och Heini i våra ”ninja-suits” 🙂

Dag 1- Norge Tromsö 9 april
Bussen till Arlanda skulle gå tidigt på morgonen så vi var uppe i gryningen för att packa våra väskor med all vår nya utrustning och äta frukost. Ännu en natt då jag sovit dåligt. Jag var verkligen helt uppe i varv efter alla intryck och nya människor man lärt känna. Men någon timmas sömn räckte. Jag var pigg ändå och redo för att resa mot Norge.
Och alla var uppspelta, glada, spända och förväntansfulla. När vi var på plats på Arlanda fick alla problem med sina flygbiljetter så det vart lite stressigt där ett tag, men tillslut satt vi ändå på planet mot Oslo. Och där bytte vi till ett plan som skulle gå till Tromsö.

Framme i Tromsö, påväg mot vår buss. Foto: Dirk Hattermann

Framme i Tromsö, påväg mot vår buss. Foto: Dirk Hattermann

Vi åkte buss någon halvtimma tills vi kom till ett slags boende i Tromsö. Här skulle vi spendera ännu en natt innan det riktiga äventyret satte igång. Men den här dagen var minst lika viktig. Nu skulle vi få ännu mer utrustning, i form av tält, sovsäckar och en massa andra tillbehör. Vi var utomhus nästan hela dagen och Johan Skullman lärde oss hur man satte upp tältet, fick igång köket/brännaren och alla lag fick även träffa sin egen ”slädhundsguide”, eller hundförare som skulle lära oss allt om hur släden fungerade och hur man kör hundspann. Denne skulle även åka först i ledet i varje lag för att leda vägen och hålla koll på laget så allt gick rätt till. Mycket som kan gå fel också, tro mig haha 😀 Vårt lag fick Anna Norman som slädhundsförare, och jag är så glad för det! Hon var jätteduktig och vi fick riktigt bra utbildning så att vi kände oss redo inför nästa dag då vi skulle få träffa våra hundar.

När mörkret hade lagt sig var vi fortfarande ute och höll på att tända upp våra ”kök” för första gången. Vet inte exakt vad de kallas, men det var inte helt lätt att tända upp dom och få allt att fungera.  Det var iskallt ute och jag var riktigt trött efter en lång dag så tålamodet var nog inte det bästa. Tillslut fick jag i alla fall lite hjälp av en annan deltagare som kunde det där och äntligen fick jag igång det. Det var ju väldigt viktigt att man lärde sig eftersom nästa dag var man ute i vildmarken och då var man tvungen att kunna för att man skulle kunna laga sin mat och koka snö till vatten.

Johan Skullman lär oss hur man sätter upp ett tält. Foto: Joel Forsman  www.joelforsman.fi

Johan Skullman lär oss hur man sätter upp ett tält. Foto: Joel Forsman www.joelforsman.fi

Det blev ännu en väldigt sen kväll innan allt var klart. Innan läggdags packade vi våra väskor igen och nu med all ny utrustning som vi fått. Jag kände mig proppad med information och var lite nervös inför hur jag skulle lära mig allt tills nästa dag, då det började på riktigt. Jag var rädd för att jag inte skulle få igång köket osv. Det var så mycket på en gång och jag började inse att det var mycket mer överlevnad än vad jag hade  kunnat tänka mig. Allt var helt nytt och det var så mycket olika moment som skulle memoreras och det gjorde mig lite nervös. Men jag förstod också att nog de flesta kände likadant. Kvällen slutade ändå väldigt bra med att alla sprang runt i sina rum och grejade med sakerna, packade väskor och pratade och skrattade.

Det blev sent innan vi kom i säng och denna natten kunde jag inte sova en endaste blund! Jag borde varit dödstrött efter så många nätter med nästan ingen sömn, men mitt hjärta bultade så hårt och allt bara snurrade runt i hjärnan. Jag var totalt uppspelt och kände mig inte det minsta trött. Framåt småtimmarna låg jag bara vaken och väntade på att nästa dag skulle börja. Jag såg fram emot den så mycket, för det var ju då allt skulle börja på riktigt och vi äntligen skulle få träffa våra hundar och påbörja Fjällräven Polar 2013!

Här kommer en egen liten videosnutt som jag filmade under den första och andra dagen. Sedan lade min filmkamera av på grund av kylan haha. Det kändes förjävligt just då men jag fick i alla fall filmat lite grann! 😀

Dag 2 – Starten!
När klockan äntligen ringde hade jag fortfarande inte somnat. Jag var överlycklig att det äntligen var morgon. Vi åt frukost och begav oss iväg med bussen tidigt för att åka till Signaldalen uppe i bergen där vi skulle träffa hundarna och packa våran släde och sedan fara iväg! 😀

Det var ganska kaotiskt när vi kom fram. 218 hundar sammanlagt! Som skällde och ylade och inte ville något annat än bara springa iväg. Men jag vande mig ganska fort. Vi åkte i våra lag, ganska direkt efter varandra. Några lag åkte innan det var vår tur. Anna, våran hundledare sa till mig att jag skulle stå med båda fötterna på bromsen i början, annars skulle de dra iväg med mig alldeles för fort. Och hon hade verkligen helt rätt. När repet knöts loss så stod jag med all kraft på bromsen och hundarna lyckades nästan dra mig ändå. De var otroligt starka! Men med Annas ord i huvudet lyckades jag få en bra och lugn start. Jag körde igenom startflaggorna och kände hur adrenalinet pumpades i kroppen. Nu var vi påväg!

Den första delen var otroligt tung! Det var uppför hela tiden och slingriga skogsvägar. Jag fick hjälpa hundarna med att putta på släden och ibland springa bredvid i uppförsbackarna. Tillslut kom vi till en riktigt brant backe och jag trodde nästan jag skulle svimma av utmattning. När vi kom upp för den stannade vi en stund och jag drack en hel flaska med vatten och jag lutade mig mot släden för att andas ut. Då undrade jag hur jag skulle orka mer uppförsbackar, men som tur var så blev det bättre efter det. Då var det mer planare uppförsbackar. Det var häftigt att se hur landskapet förändrades så fort. Från skog till plötsligt bara vita fjäll och berg.

Några timmar efter starten var vi högt uppe och allt man kunde se var snö och fjäll. Det är mina hundar som man ser här på bilden närmast :)

Några timmar efter starten var vi högt uppe och allt man kunde se var snö och fjäll. Det är mina hundar som man ser här på bilden närmast 🙂

Vårat lag, med Anna först. Foto : Joel Forsman www.joelforsman.fi

Vårat lag, med Anna först. Foto : Joel Forsman www.joelforsman.fi

 

Efter några timmar stannade vi vid en ”checkpoint” och fick äta soppa och bröd. Om jag inte fattade fel så var det en kvinna som bodde i en stuga där under någon månad och det var hon som serverade maten åt oss. Så det var bara första dagen som vi skulle få serverad lunch såhär, så det var väldigt uppskattat. Jag var riktigt hungrig och även lite kall, så det var så gott med varm soppa och bröd. Vi alla satt ner en stund och pratade om hur häftigt och roligt det hade varit hittills. Sedan behövde några av oss tjejer kissa och då kom vi till ett problem som jag länge hade undrat över. Hur ”går man på toa” här? När det bara är vitt överallt, och folk åt vartenda håll. Inte ett endaste träd att gå bakom. För killarna var det inget problem. Men för oss tjejer?
Vi stod en stund och pratade och undrade hur vi skulle göra. Tillslut bestämde vi oss för att hjälpa varandra. Vi fick bort en bit och sedan ställde vi oss bredvid varandra och bildade en ”vägg” så att var och en kunde kissa bakom ”väggen” 😀  Snacka om girlpower!
Det var på något sätt en härlig känsla att alla var i samma situation så att man var tvungen att samarbeta. Det gjorde att man väldigt fort lärde känna varandra på ett djupare sätt.

Efter pausen fortsatte vi igen. Hundarna var väldigt starka efter pausen och precis när vi skulle dra iväg igen föll jag med släden tre gånger i rad. Det var djupsnö så bromsarna tog inte, och hundarna bara sprang allt vad dom kunde. Men jag skötte det bra ändå. Jag höll kvar i släden och reste mig upp igen. Man får ju absolut inte släppa greppet om släden, för då springer hundarna iväg. Det var den första regeln vi fick lära oss. ”Dont let go of the sledge”. Den meningen har återupprepats i mitt huvud många gånger under dagarna när det varit svårare terräng.

Vi var ute i många timmar efter lunchen. Vi åkte högre och högre upp hela tiden och efter några timmar minns jag att jag fick en speciell känsla. Det kändes både fascinerande, vackert och skrämmande på samma gång. När jag tittade mig runt omkring insåg jag verkligen vad högt uppe på jordklotet vi befann oss. Vi var omgivna av den arktiska tundran. Vi var som på världens ände. Här fanns ingenting. Bara snö och kyla.
Efter några timmar började det blåsa, och jag började frysa. Vi stannade och tog på oss våra stora Polar Parkas. Det är en stor, varm jacka som man tar på sig över den andra jackan. Den är nästan som ett tält. Och den håller värmen väldigt bra.
Det började blåsa mer och mer, och tillslut började snön fara sådär vackert över marken.

Det är nästan lite svårt att minnas de här timmarna när vi var ute. Det kändes som väldigt länge, och jag var helt slut och matt i kroppen. Solen började gå ner och det började blåsa mer och mer. Jag trodde nästan aldrig att vi skulle komma fram. Och mot slutet var det ganska långa och sega uppförsbackar som verkligen tog den sista energin ur mig. Det var väldigt tungt och jag var alldeles skakig och matt.

Men plötsligt tror jag mig se två flaggor långt, långt där borta i den yrande snön. Ja…CHECKPOINT! Jag kan inte beskriva den känslan som jag kände just då. En tår rann innanför mina skidglasögon och jag kände sådan lättnad att vi äntligen nått fram till stället där vi skulle campa över natten…Rostujaure!

Framme i Rostujaure där vi satte upp våra tält för att sova vår första natt.

Framme i Rostujaure där vi satte upp våra tält för att sova vår första natt.

 

Det var som sagt en otrolig lättnad att vara framme. Men det var en rejäl storm som hade blåst in. Sällan har jag känt mig så slut som jag gjorde just då. Jag gick av släden och kände hur matt jag var i hela kroppen. Jag var så hungrig att jag darrade. Men jag visste också att det kommer dröja innan det blir dags att äta. För en annan viktig regel är att hundarna alltid ska komma först. Och det är en hel del moment med hundarna innan det är klart. De ska sättas upp linor där hundarna sedan ska sättas fast under natten. Sedan ska man fixa mat till dom. Och allt det här var nytt för oss så det tog ett tag innan man kom in i vad som skulle göras.

Maten till hundarna bestod av stora frysta korvar med kött och annat. De här korvarna skulle man hugga i bittar med en yxa, och sedan koka vatten och göra som en gryta av allting. Och då skulle man först hämta vatten och ja, en massa andra förberedelser.

Sedan var det tags att sätta upp tälten. Vi hade ett tält per två personer. Så jag delade tält med den andre svensken Carl- Johan och  Andrea och Andreas från Norge delade tält. Vi satte upp tälten bredvid varandra så vi hade som ett litet ”camp”. Det var inte helt lätt att   minnas exakt hur tältet skulle sättas upp. Jag var helt slut i huvudet men som tur var hade Carl-Johan lite bättre koll.

När tältet var uppsatt så var det dags att koka snö till vatten så att vi kunde få mat. Konstigt nog så lyckades jag få eld i köket redan på första försöket! Vilken kick jag fick då. Det kändes så himla bra!  Maten var i fyrkantiga förpackningar. Man fick en var till varje måltid, och i den här förpackningen låg det proteinbarer, choklad, energidryck och massa andra saker, och även själva huvudrätten då, som var torrt förpackad i en vakuumpåse som man sedan öppnade och hällde vatten i.

Klockan var nog 23.00 innan jag äntligen fick i mig mat. Då var jag så fruktansvärt hungrig. Jag tyckte maten smakade jättebra då, och jag bara vräkte i mig allt.
Sedan var det bara att plocka upp allt och städa och strax efter det kröp vi in i tältet. Alla var helt slut efter denna dagen. Jag han knappt träffa några andra än de i min grupp.

Det var otroligt skönt att krypa ner i sovsäcken. Men det blåste väldigt mycket så det lät lite läskigt där inifrån tältet. Jag vaknade flera gånger under natten och trodde att tältet skulle blåsa iväg. En gång under natten började även alla 218 hundar att yla samtidigt. Eftersom jag var helt snurrig så vaknade jag och blev livrädd. Jag sa till Carl-Johan att det måste vara något hemskt som hänt eftersom alla hundarna ylade. Och flera gånger under natten höll jag på att irra runt och fick för mig massa konstiga saker. Tur att Carl-Johan inte vaknade av min nattliga aktivitet. När jag vaknade på morgonen visste jag inte vad jag hade drömt och vad som var verklighet, så jag var tvungen att fråga Carl-Johan om det var sant att en av våra ledare sagt åt oss under natten att vi måste packa ryggsäcken innan vi fick gå ut ur tältet. (?!)

Dag 3- 11 April

Jag vaknade redan vid 4 tiden på morgonen och väckte Carl-Johan för jag trodde att vi hade försovit oss. Men vi behövde inte gå upp förrän klockan 6 och det kändes så otroligt skönt när jag fick sova en stund till.

Morgonen gick bra vad jag kan minnas. Vi bestämde kvällen innan vad vi skulle göra för olika sysslor. Jag och Andrea skulle hjälpa Anna med att mata hundarna och lite sådant där, medan killarna skulle fixa igång köken och koka snö så vi kunde äta frukost och även få varmt vatten i våra termosar som vi kunde ha till lunchen senare.

Det var gott med frukost och jag kände mig ändå ovanligt pigg trots ännu en natt med dålig sömn. Men det tog lång tid innan allt var klart. Det var verkligen mycket rutiner att följa hela tiden, både på morgon och kväll. Och som sagt ska hundarna alltid komma först så frukosten och sig själv får man snabbt klämma in där någonstans emellan.

Men sedan var det äntligen dags att fara iväg med hundarna. Och ganska snabbt kändes det som om  det var på väg att bli lättrare. Mer nedförsbacke. Och Anna hade berättat att vi mot slutet av dagen skulle börja åka ner mer mot skogen igen. Våran ena ledare Anders Cederlund sa åt oss att passa på att njuta av det här arktiska landskapet nu, för senare kommer det se annorlunda ut. Och jag tyckte det var häftigt hur snabbt landskapet ändrades beroende på hur högt upp man var. Så fort man åkte neråt igen så började några stackars krokiga träd att synas.

Tiden gick ganska fort på förmiddagen där och plötsligt var det tid att stanna och äta lite lunch. Jag hade varmvatten i min termos som jag hällde i påsen med mat. Men jag han inte mer än ta några tuggor innan jag plötsligt kände mig väldigt illamående. Jag visste att det var väldigt viktigt att äta så trots att jag kände mig illamående försökte jag truga i mig några tuggor till, men sedan satte det bara stopp. Jag var nära på att spy så jag fick helt enkelt stänga igen påsen med mat. Istället drack jag en energidryck och tog några tuggor av chokladen.

Resten av dagen på släden gick ändå bra. Mot slutet åkte vi in i en skog som var jätterolig att åka i, och det tyckte alla de andra också. Det var krokiga och guppiga vägar och det gick neråt så hundarna sprang fort. Kan inte beskriva riktigt, men det var en otroligt härlig känsla att åka där efter så många timmar på sega raksträckor eller tunga uppförsbackar. Jag fick en frihetskänsla och det var så roligt!

Jag vart alldeles chockad när jag tillslut såg flaggorna längre fram, där vi skulle stanna över natten. Tiden hade gått så fort idag, och det kändes så mycket lättare än dagen innan. Och vädret hade varit helt underbart hela dagen. Soligt och vackert och vindstilla. En fantastisk dag helt enkelt.

Såhär såg det ut där vi skulle tälta vår andra natt.

Såhär såg det ut där vi skulle tälta vår andra natt.

Sedan var det dags för de vanliga rutinerna med hundarna och tält och snö-kokning. Under hela kvällen frös jag jättemycket och jag mådde fortfarande illa. Jag försökte få i mig mat men jag var så nära på att spy så fort jag kände lukten. Jag förstår fortfarande inte riktigt varför det blev sådär. Jag är verkligen inte kräsen när det gäller mat och jag tyckte maten var helt okej. Men det var som att kroppen bara sa ifrån.
Istället fick jag äta allt jag kunde av det andra som låg i förpackningarna, mackor, choklad…ja en hel del choklad blev det. Och energidrycker.

Här sitter jag och kokar vatten i vårat camp :) Foto: George Soare

Här sitter jag och kokar vatten i vårat camp 🙂 Foto: George Soare

Men jag kände att jag ändå fått i mig för lite för jag frös något så fruktansvärt. Allt blev jättejobbigt att göra eftersom kroppen var så kall. Jag försökte på alla sätt att bli varm men så fort jag satte mig ner eller stod still så började jag frysa.

Här hade vi vårt camp, Sverige och Norge :)

Här hade vi vårt camp, Sverige och Norge 🙂

 

På kvällen lärde oss Johan Skullman hur man skulle sova en natt utan tält. För nästa dag skulle vi nämligen få prova på det.

På kvällen lärde oss Johan Skullman hur man skulle sova en natt utan tält. För nästa dag skulle vi nämligen få prova på det.

Efter att Johan Skullman lärt oss om hur man gör för att sova under bar himmel gjorde hundförarna upp en eld och stekte renkött över elden som de sedan lade på mackor och gav oss. Jag blev jätteglad och tänkte att nu äntligen kanske jag kan få i mig något. Men så  fort jag tog en tugga kände jag hur jag var på väg att spy. Så jag gav bort min macka till Geroge Soare som tyckte dom var jättegoda! 🙂

Jag var i alla fall glad över den mysiga stunden som vi fick allihopa där vi elden.

Frusen och trött men glad över mackan med renkött som jag sedan ändå inte kunde få i mig haha. Foto: George Soare

Frusen och trött men glad över mackan med renkött som jag sedan ändå inte kunde få i mig haha. Foto: George Soare

 

Jag blev lite varmare och mådde lite bättre senare vid midnatt. Då var vi några som samlades utanför vårt camp och vi pratade och hade en riktigt mysig stund. Och ännu lite senare så blev det lite norrsken. Det var många som aldrig hade sett det förut så det var roligt! 😀

Natten dock, blev nog en av de värsta nätterna någonsin. Jag frös så otroligt mycket att jag ibland vaknade och hade panik för att jag trodde att jag skulle frysa ihjäl eller något. Jag darrade så okontrollerat och försökte röra mig så mycket jag kunde i sovsäcken. Jag gnuggade mina händer mot benen för att försöka få upp blodcirkulationen. Men ingenting fungerade. Jag somnade av och till. Nästa gång jag vaknade så hade jag råkat åka ner i sovsäcken, så jag hittade inte ut. Och eftersom jag redan var lite panikslagen av kylan och inte riktigt var helt mig själv så fick jag ännu mer panik. Jag trodde jag skulle kvävas i sovsäcken och det tog några sekunder innan jag fattade vart jag var och tills jag lyckades hitta hålet och ta mig ur.

Men tillslut somnade jag ändå och jag och Carl-Johan sov så hårt att vi till och med försov oss en stund på morgonen. Det behövdes nog också kan jag tänka mig 😉

Dag 4- 12 april

Just stunden på morgonen där var nog värst. Jag hade frusit hela natten och mådde riktigt, riktigt dåligt. En stund där innan jag kommit igång så minns jag att jag grät någon tår för mig själv haha. Jag skrattar åt det nu men just då så mådde jag verkligen inte bra. Jag var besviken på mig själv för att jag inte kunde få i mig någon mat och för att jag frös så mycket. Jag som trodde kylan skulle vara mitt minsta problem.

MEN, sedan när jag kom igång och matade hundarna och blev varm igen så mådde jag plötsligt mycket bättre! 😀

Jag och Andrea matar hundarna på morgonen.

Jag och Andrea matar hundarna på morgonen.

När vi äntligen var klara med allt och jag stod på släden igen och fick susa iväg med hundarna så kände jag sådan glädje. Det var verkligen det jag varje morgon längtade efter som mest, att få åka iväg med hundarna igen. För då plötsligt mådde man så bra, och det var sällan jag frös när jag stod på släden.
Och den här dagen blev ännu lättare än den innan. Nu var det nästan bara skog och rolig terräng så det gick väldigt fort! I slutet så var det en riktigt läskig, lång backe, och jag gjorde världens vurpa. Men jag höll kvar i släden hela tiden och släpades en bit innan jag lyckades ta mig upp och bromsa. De fick allt på film som tur var, så jag gissar att det kommer med på den riktiga filmen senare. En bild har jag att visa er nu i alla fall! 🙂

Så här såg det ut efter backen där jag ramlade och höll kvar i släden så jag släpades efter hundarna haha.

Så här såg det ut efter backen där jag ramlade och höll kvar i släden så jag släpades efter hundarna haha.

Vi stannade inte ens och åt lunch den dagen eftersom vi var framme vid nästa camp ganska tidigt på eftermiddagen, runt 15 tiden något. Det kändes återigen helt fantastiskt att komma fram, speciellt eftersom det var ett underbart ställe. Nu märktes det verkligen att vi kommit längre ner och in mot inlandet. Det var tallskog och det började kännas mer som den natur jag är van vid. Jag mår verkligen bra av att vara nära skogen. Det har jag märkt.

Vi blev klara med allt i ganska god tid. Vi gav hundarna mat och ja, allt det där som skall göras. Johan Skullman hade ännu en liten utbildning med oss inför natten då vi ska sova utan tält. Han visade oss hur man skulle gräva ett litet vindskydd i snön och hur man gjorde upp eld osv. Väldigt lärorikt.

Carl-Johan, jag och Andrea fixar hundmaten! :)

Carl-Johan, jag och Andrea fixar hundmaten! 🙂

När jag sedan satt och kokade snö till vatten så kände jag mig plötsligt så otroligt mycket bättre igen. Illamåendet hade gått ner och jag frös inte längre. Här nere var det en annan luft och det var väldigt milt ute. Jag kokade mig en kopp varm choklad och jag bara satt där och njöt. Det var så mysigt. Nog en av de bästa stunder på hela resan. Då äntligen…kunde jag ta fram kameran. Innan så mådde jag så dåligt och frös så mycket att jag inte ens kunde komma på tanken att ta fram kameran för att knäppa kort.
Men nu äntligen! 🙂

Här är foto jag tog när jag sitter och dricker varm choklad :)

Här är foto jag tog när jag sitter och dricker varm choklad 🙂

Mina hundar låg och sov så sött! :)

Mina hundar låg och sov så sött! 🙂

Den här dagen var utan tvekan den bästa av dem alla. Jag frös inte och jag kunde verkligen njuta av allt på ett annat sätt. Vi hade mycket tid till allt och vi kunde umgås massor med de andra. Vi hade till och med tid att göra en rolig grej som vi hade pratat om innan. En Fjällräven Polar Harlem Shake! 😀

Senare på kvällen så hade de ordnat en stor brasa inne i skogen där vi alla skulle samlas. Och åååhh…det var mysigt! Jag hade verkligen hoppats på att vi skulle ha en sådan där kväll, när alla satt runt en brasa. Vi fick goda chokladkakor och varm lingonsaft. Jag satt kvar där länge. Kanske lite för länge. Resten av min grupp hade redan gått och lagt sig när jag kom tillbaks. Men det gjorde inget, det var en väldigt mysig stund.

Här sitter vi vid elden och myser. Foto: Stephanie Knödler

Här sitter vi vid elden och myser. Foto: Stephanie Knödler

Och natten var helt fantastisk. Jag kröp ner i sovsäcken under bar himmel bredvid mina lagkamrater. Jag låg och tittade på stjärnorna genom gluggen i sovsäcken. Det var så fint. Jag minns hur jag nästan blev rörd av att det var en sådan fin stund. Och det sista jag såg innan jag somnade var ett stjärnfall. Jag kände mig så lycklig.

Dag 5- Sista dagen
När jag vaknade på morgonen var jag varm. Det var första natten jag hade hållit mig varm, och jag sov utan tält. Mycket märkligt. Jag som trodde jag skulle frysa ännu mer utan tält.
Det hade snöat på morgonen så sovsäcken var täckt av vit snö. Det kändes lite charmigt. Jag var bara så lycklig över att känna mig varm. Allt blev så mycket lättare då.

Godmorgon! Så här såg det ut där vi spenderat natten. Jag sov längst till höger :)

Godmorgon! Så här såg det ut där vi spenderat natten. Jag sov längst till höger 🙂

Det här var en dag med mycket blandade känslor. Jag både längtade efter att komma i mål, samtidigt som jag önskade att jag kunde få stanna kvar i den här stunden. Nu hade jag ju äntligen lärt mig alla rutiner med hundarna, med maten, med tälten och allt sådant där. Så jag hade gärna varit kvar.

Men det var en riktigt rolig sista slädtur med hundarna. Och när vi sedan kom i mål så var jag tvungen att hålla tårarna tillbaks. Det var så mycket känslor på samma gång. Både glädje och sorg. Jag ville inte skiljas från hundarna och från alla de underbara människor som jag lärt känna. Och samtidigt så kändes det skönt att få komma tillbaks till mer bekvämligheter.

Efter att vi hade gått i mål fick vi en jättegod lunch uppe i ett stort tält. Sedan var det dags för det som vi alla längtat efter länge. Basta! 😀
Det var så otroligt skönt att få känna riktigt värme igen. Och vi tvättade av oss och det var helt obeskrivligt. Sedan, tro det eller ej, så badade jag i ett hål i isen! Eller doppade mig rättare sagt. Det tog verkligen emot att göra det, speciellt eftersom man frusit så mycket, men jag ville inte gå hem utan att göra det. Det fick bli min sista utmaning 🙂

På kvällen sedan fick vi god middag och massa annat trevligt. Och senare efter det hade vi världens roligaste fest. Jag tror aldrig jag dansat så mycket som då. Det var helt ärligt den bästa festen jag någonsin varit på. Och det är inte så konstigt när man är omgiven av så härliga människor. Vi alla kände nog väldigt mycket glädje över att vi klarat av det 🙂

Trots att jag skrivit hur mycket som helst om de här dagarna nu, så känns det inte ens som jag kunnat beskriva hälften av det jag varit med om. Det här är ju bara lite basic information om det som hänt och hur dagarna sett ut. Men det är egentligen också så mycket mer som hänt, inuti. Det har varit något väldigt unikt som jag inte riktigt kan beskriva i ord. Och det är något jag kommer ta med mig resten av livet.
Därför är jag så otroligt tacksam för den här resan!

Jag hoppas i alla fall att ni fått en liten bättre bild av hur det varit, från mitt perspektiv. Trots att det har varit stundtals väldigt kämpigt så är jag väldigt glad för det, eftersom jag nu kan känna mig stolt över att jag faktiskt gjorde det. Jag klarade det och nu har jag växt av den upplevelsen.

Tack igen alla som röstade på mig och gjorde den här resan möjlig! <3 Jag är evigt tacksam för det!  <3