En rädsla kring att få barn

Jag har funderat så mycket på det här den senaste tiden. Någonting ligger i gnager i mig och jag känner mig stundtals både besviken, arg och orolig. Det handlar om det här med att BB läggs ned i Sollefteå. Det var ett fruktansvärt slag i magen på alla vi boende i Västernorrlands län. Vi är många som redan hade flera mil till sjukhuset, men plötsligt fick dubbelt så långt. Dock slutar det inte där. Troligtvis kommer även samma sak ske i Örnsköldsvik, som blir vårt nästa närmaste BB, 9 mil bort. Det besultet är inte taget än, så än finns hopp kvar. Men det skulle i så fall betyda att många kommer ha nära 20 mil till närmaste BB. Och för vissa, ännu längre.

Clara Lidström skrev en debattartikel om detta här om dagen, gå gärna in och läs det HÄR.

Precis som Clara skriver så drabbar inte detta bara glesbygden. Storstädernas sjukhus och BB är överbelastat och det finns ingen plats för de som ska föda barn. De får ringa runt och leta plats, skickas till olika sjukhus och invänta att någon ska kunna ta emot dom. Fy sjutton säger jag bara. Jag kan inte ens tänka mig in i den oron och den panik som de blivande föräldrarna ska behöva gå igenom den dagen då deras barn ska komma till världen. En känsla av övergivenhet.

Självklart blir det överbelastat på de fåtal BB som kommer finnas kvar, när de läggs ned i mindre orter. Någonstans måste ju alla ta vägen. Och inte ser de större sjukhusen till att göra sig redo för att ta emot alla mindre städers och hela glesbygdens förlösande kvinnor. Istället skär de ner på personal även där. Sparar pengar. Som de gör överallt inom vården. Barnmorskor, sjuksköterskor, undersköterskor…allihopa kämpar och går snart på knäna inför den fruktansvärda press de har på sitt jobb.

Det är inte konstigt att det då inte finns plats. Hur kan man lägga ner BB i en stad och förvänta sig att sjukhushet i nästa stad (som redan hade nog mycket från början) ska klara av att ta emot alla nya från staden där BB lades ner? Utan att utöka. Det är en så fruktansvärt enkel ekvation. Det blir överbelastat. De kan inte ta emot fler.

Om jag tänker mig in hur det kan bli, så är det inget konstigt framtidsscenario att vi kommer behöva åka 20 mil i förlossningsvärkar till Sundsvall för att sedan inte få plats på BB, och slutligen i rädsla och panik behöva föda barn med huvudet före i golvet.

Men för att vi ska kunna tackla det här problemet bättre, så har ABF i Sollefteå ordnat kurser i bilförlossning för blivande föräldrar.
 Jag menar, det är väl jättebra?
Tänk om vi inte kan knipa ihop ordentligt under alla mil på väg till BB, och står inför att behöva välkomna barnet i bilen på en enslig grusväg, tillsammans med en orolig och rädd partner. Då kan det vara bra att veta vilka grejer man ska ha med sig.
T.ex en ren sax, en filt och en gummimatta.

Allvarligt, det är tragiskt att det ska behöva vara såhär. Jag har inget emot kurserna i bilförlossningar egentligen. Jag kommer kanske själva behöva gå den någon dag. Men det är tragiskt att det ska behövas. Det är 2017, och om man jämför med tillgången till BB från förr, så har det inte blivit bättre. Vi håller på att backa bandet.

Sjukvården har blivit bättre rent tekniskt. Allt fler överlever problematiska förlossningar tack vare den kunskap och de hjälpmedel som vi har idag, och tack vare duktig sjukvårdspersonal. Det är sorgligt att vi då inte tar vara på det. Det är sorgligt att vi nu ska behöva återgå till en osäkrare sjukvård, där både kvinnor och deras nyfödda barn riskerar att inte överleva förlossningen.
Det får mig verkligen att undra vart Sverige är påväg? Jag växte upp med känslan på att vi lever i världens bästa land, med trygghet och säkerhet på alla dess vis. Men nu känns det som det håller på att braka ihop på riktigt.
Hade vårt Sverige prioriterat samhällets välmående och medborgarnas trygghet, så är tillgången till bra sjukvård det allra sista som skulle läggas ned. De allra, allra sista där det ska behöva göras besparingar.

Min fina brorsson Noak.

Tanken med det här inlägget var egentligen att jag vill dela mina känslor inför det här. Jag tar upp ämnet med Johan var och varannan dag, därför att det ligger i mitt bakhuvud och får mig att känna en viss oro inför framtiden.

Jag är inte gravid, och att få barn och bilda familj är inget som känns aktuellt för oss just nu. Men det betyder inte att jag inte tänker på hur det skulle vara om jag skulle bli gravid. Om vi vill och kan få barn längre fram. Och inte minst, för alla de som väntar barn nu. Eller snart. För alla mina systrar i hela länet som kommer behöva föda i bilen. Som kommer behöva vara rädda. Som inte får känna den trygghet som fanns en gång.
För alla i hela Sverige för den delen, som inte får plats och som inte får möjlighet att föda sitt barn i trygga händer.

Även om jag inte har någon erfarenhet av detta, så känner jag att just en förlossning måste vara något av det mesta fantastiska och mest känslosamma en människa kan vara med om. Att få se sitt barn för första gången. Att få välkomna ett nytt liv till jorden. Bara tanken griper tag i hjärtat på mig. En känsla så stark att det nästan får en att tappa fotfästet.

Jag kan verkligen tänka mig in i den stora betydelsen av att få föda i lugn och ro. I säkra händer. Att få känna sig omsvept av trygghet och värme. Att få hjälp av människor som vet vad de gör. Som finns där. Att få känna att man inte är ensam och övergiven.
Att man som blivande mamma får ge sitt barn den allra bästa tänkbara start i livet genom att under förlossningen få känna styrka, glädje, och trygghet istället för oro, panik och rädsla. Att med sin eventuella partner får dela en stund av enorm lycka, istället för att resten av livet minnas det som en hemsk upplevelse. Det tror jag kan påverka mer än vad vi anar.

Jag grubblar. Funderar. Frågar Johan.
Vad hade vi gjort? Om vi väntade barn, skulle vi behöva flytta? Skulle vi behöva gå kursen i bilförlossning? Skulle jag våga riskera vårt barns liv? Skulle vi välja bort att få barn på grund av detta? Skulle rädslan för förlossningen bli större än lyckan att få bära ett nytt liv?

Ja, som jag känner just nu.

Vi har valt att bo långt ifrån en stad. Vi har valt ett liv på landsbygden. Vi har prioriterat bort närheten till vissa saker, för att istället få närheten till naturen. Jag har accepterat tanken på att vi bor 6 mil ifrån sjukhuset. Bodde. Snart kanske 10 eller 20 mil bort från närmaste sjukhus och BB. Det är en enorm skillnad. Jag kan inte låta bli att känna oro inför det.

Min mamma hade inte överlevt två av hennes tre förlossningar om hon inte hade haft tillgång till akut vård under förlossningen. Min mamma hade inte överlevt om hon fött barn i bilen på väg till sjukhuset. Det väcker mycket tankar och känslor hos mig. Det väcker rädsla inför alla det framtida förlossningar som kommer ske i bilar. Eller i sjukhus där personalen inte räcker till och där det brister i resurserna. Vilka kommer behöva sätta livet till för att Sverige lägger ned sjukhus och BB på mindre orter? Det kan vara du, det kan vara jag. Det kan vara vår bästa vän. Det kan vara vem som helst.

Jag vet att jag inte är ensam om att känna en frustration över det som håller på att hända. Jag är inte den enda kvinnan i Sverige som numera känner en oro inför att få barn. Vi är många och vi blir fler. Jag kan för allt i världen inte förstå eller acceptera att vi blir av med något som vi istället borde prioriterat.

Jag tror att det här i slutändan blir ett dyrt pris för Sverige. Mycket dyrare än de slantar de sparar in på att lägga ned våra sjukhus och vår tillgång till BB och annan sjukvård. Vad tror ni? Har ni någon erfarenhet eller tankar kring detta? Delar ni samma tankar och känslor eller tycker ni att det är bra med besparingarna på tillgången till BB och sjukvård? Dela gärna med er! 

FacebookTwitter

En rädsla om att gå miste om det finaste

Det slår aldrig fel. Den här tiden på året drömmer jag alltid mardrömmar. Alltid samma typ av mardrömmar. Dom handlar inte om spöken, död eller att jag blir jagad. Inte om läskiga monster eller farliga situationer.

Mina mardrömmar handlar om att jag gått miste om hela våren och tiden när alla växter och blommor slår ut. Det låter mesigt men den sorgen som jag känner i dessa drömmar är hjärtskärande. Jag gråter i drömmarna.
Jag tittar ut genom mitt fönster och ser att alla blommor på ängen redan slagit ut. Häggen har redan blommat och bladen flyger i vinden. På ängarna står lupiner och vaggar i kvällsbrisen och släpper sina frön.
Jag missade allt. Jag var inte där när naturen föddes på nytt och tog sitt första andetag. Jag var inte där och tog emot den i min famn.

Tiden kring maj och juni är för mig en näst intill helig tid. Magisk på alla dess vis. En tid då jag vill fånga varje sekund. Jag tror att dessa drömmar kommer den här tiden på året eftersom det närmar sig. Det blir någon slags omedveten rädsla av att jag ska missa den. I natt drömde jag att jag gick ut i min trädgård och såg meterhöga solrosor som var utslagna och alldeles torra. Jag hade inte ens vattnat dem. De dog och jag grät.

Sådan tur att det bara är drömmar. För vi har ju hela våren framför oss fortfarande. Vi ska inte missa något av den, eller hur? 🙂

030908
030906030905030907030902

FacebookTwitter

En rädsla jag har

Idag sitter jag här och grejar med ett bildspel som jag trodde jag skulle hinna klart med i natt. Men ibland behövs några timmars sömn för att återfå energi och få till slut-finishen. Sedan ska jag börja förbereda mig inför ett föredrag som jag ska hålla på en konferens i Finland, Helsingfors nästa vecka. Det är även då jag ska visa upp mitt bildspel.

Rädsla att hålla föredrag
Åh jag vet inte vad det är för fel på mig, men det här med att prata inför folk är något jag haft stora problem med under lång tid. Jag har tackat nej till 99% av alla förfrågningar jag fått om att hålla i en föreläsning/föredrag. Egentligen vill jag ju tacka ja, men prestationsångesten och nervositeten väger tyngre och då slutar det med att jag tackar nej. Så fruktansvärt tråkigt. Det sätter så många käppar i hjulen för mig och stoppar upp så många möjligheter i mitt liv.

Men det är något jag vill ta tag i nu. Jag måste helt enkelt utmana mig själv. Ta tjuren i hornen och bara göra det! Så att åka och hålla det här lilla föredraget är för mig ett stort steg framåt. Förhoppningsvis kommer jag känna att det inte var så farligt som jag trodde och känna att jag kan göra det igen. Att jag åker därifrån stärkt och känner att jag kommit en bit på vägen mot att våga och vilja prata inför folk.

Är det någon av er som känner igen sig i detta? Eller någon som har några tips vad man ska tänka på inför ett föredrag? Hur man ska bli mindre nervös? Någon som är van att hålla i föreläsningar här? Skulle vara guld värt med lite tips och pepp inför det här.

Ha en underbar måndag ♥

FacebookTwitter