Mystiska röster i dimmorna

Dansade dimma. Det måste vara något överjordiskt. Det har jag tänkt ända sedan den natten 2011, när jag barfota gick ut till en tjärn i skogen på årets ljusaste natt. Aldrig i hela mitt liv hade jag sett dimmor som dansade så tätt och så fort. Jag var alldeles full av förundran och fascination. Det var något av det vackraste jag sett.

Jag gick ut en bit på myren för att ta ett foto intill tjärnen och dimmorna. Allt var knäpptyst. Det enda som hördes var Nanook en bit bort, surret från myggorna omkring mig, och mina och klafsande steg när mina fötter sjönk ned i sumpmarken. Plötsligt hörde jag röster. Jag stannade till och blev alldeles stel. Lyssnade och hörde det igen. Röster. Många röster. Så tydligt. Men jag kunde inte urskilja vad de sa.
Hallåååå?!” ropade jag med lite förtvivlan i rösten, även om jag inte riktigt förväntade mig att någon skulle svara. Vem i hela världen skulle råka befinna sig vid denna ödsliga skogstjärn mitt i natten?
Ekot av mitt eget rop var det enda jag fick till svar. Jag ropade igen.

Jag stod kvar en stund, allt eftersom rösterna avtog mer och mer. Jag var fortfarande alldeles stel av någon skräckblandad förtjusning. En del av mig ville bara springa därifrån, men samtidigt kände jag att det inte fanns något att vara rädd för. Det är röster i dimmorna, tänkte jag. Det kanske finns en mening bakom alla sägner och myter om dansande dimmor. Kanske bär de med sig röster från förr. Kanske är de som väsen.
De svävar mitt emellan två världar. De tillhör varken jord eller himmel. Något oförklarligt, men också något så vackert och magiskt.

Sedan dess har detta hänt mig flera gånger, och jag känner alltid en slags vördnad inför dansade dimma. Att fotografera i dimma är bland det bästa jag vet. Inte bara för att det skapar magiskt ljus till bilderna. Men också för att de ger bilderna en stämning som aldrig någonsin skulle gå att fejka eller återskapa. Det måste vara på riktigt.
Jag jagar dimman under tidiga morgnar och sena kvällar och nätter. Och det är verkligen en speciell känsla att gå in i ett stråk av dimma. Som att kliva in i något kallt, underjordiskt.
Jag gjorde en liten sång till en film med scener jag filmade en tidig morgon vid min lilla skogstjärn. En sång till dimmorna, och till skogstjärnen som aldrig slutar förvåna mig med de mest magiska stämningar och skådespel. En plats som ger mig så oändligt mycket inspiration. Sången har jag spelat in här hemma, i min lilla studio.

Har ni också upplevt några mystiska, oförklarliga händelser i naturen? Jag har ännu fler berättelser som jag kommer dela med mig av framöver. Skulle vara så intressant att höra om ni själva också varit med om något.
Kram på er  ♥