Så mycket att vara tacksam för

Hej på er!

Jag kom nyligen in efter att ha varit ute på ett litet vinteräventyr i skogen för att prova mina nya snöskor. Det var igår som jag gjorde ett försök att ta mig ut i skogen för att fota några vinterbilder (bland annat den nya headern som jag la upp igår) och höll nästan på att fastna i snön ute på en myr. Det var så djup snö att de gick över midjan på vissa ställen! Att ens ta mig en meter fram blev en otrolig kraftansträngning och som resulterade i många liter snö i skorna. Jag fick krypa fram och sedan försöka platta till snön så jag fick en liten plätt att stå på. Jag har aldrig varit med om så mycket snö som nu! Jag insåg då att den här vintern kommer bli otroligt svår när det gäller fotografering om jag inte kan ta mig ut i naturen.

Så kom jag att tänka på snöskor! Det är så många som tipsat om det och jag har alltid velat ha ett par snöskor. De har dock alltid känts som om prislappen är lite för hög. De brukar kosta runt 2000 :- på de ställen jag kollat på. Så då har jag alltid tänkt att det kan vänta till senare. Men igår kände jag att det var dags att köpa ett par snöskor, så jag skulle kunna ta mig ut i skogen och fota i snön!
Jag blev så överraskad att de ändå var så ”små”. Jag hade väntat mig att de skulle vara enorma och väldigt klumpiga att gå i. Men de var ju inte jättemycket större än skorna, vilket gjorde att de kändes smidigare. Dock kände jag en liten tvekan inför att dessa skulle klara av den djupa snön i skogen. Anade att den här modellen av snösko kanske inte riktigt var gjord för det jag hade tänkt.
Den här bilden tog jag i morse, glatt ovetande om vilket otroligt träningspass som väntade ute i snön senare.
Man kan ju säga att snöskorna fick sig ett rejält test. I början när jag skulle ta mig ut i skogen från vägkanten gick det jättebra. Jag blev SÅ glad. Men det var för att snön längs vägkanten var packad på grund av snöplogen, så snöskorna sjönk inte ned. Så fort jag sedan kom ut en bit i skogen så blev snön mer porös och mjuk och då hjälpte inte snöskorna så mycket. Det gick såklart mycket lättare än om jag bara hade haft skor, speciellt när det gäller att undvika att få snö innanför skorna och byxorna, eftersom själva snöskon gör ett bra hål i snön. Men jag sjönk ändå ned 50 cm -1 meter i snön på många ställen, så det gick inte så lätt som jag hade önskat.
Många gånger blev det istället såhär…
Att försöka resa sig upp när man sjunkit ned över en meter i snön och sen inte har något att hålla i sig i, det är verkligen en utmaning. Jag var helt slut efter denna lilla skogspromenad.
Jag tror nog dessa snöskor funkar jättebra till lite mer lindrigare snöområden. Kanske för att vandra på en skoterled eller annat. Men att gå i djupsnö mitt i skogen, då är det nog bara skidor som gäller. Men nu vet jag det i alla fall. Och snöskorna kommer säkert till användning de gånger som jag inte kan ta med mig skidorna.
Det blev i alla fall en härlig stund i skogen! Och jag passade på att starta en liten livesänding också, för mina prenumeranter på Patreon. Kom på nu att jag ju inte ens skrivit om min Patreon sida här på bloggen än, det ska jag göra snart! Det är en sida där man kan prenumerera på en kreatör och få tillgång till bland annat extra material och annat smått och gott. Det har på bara två månader förändrat mitt yrkesliv och gjort mig mer fri i mitt arbete. Bland annat gett mig en möjlighet att få jobba med kulningen och göra klart min skiva i år. Är så obeskrivligt glad och tacksam för det.
En del av er bloggläsare har redan hittat dit och blivit prenumeranter trots att jag inte skrivit om det här än. Har massor att skriva och berätta om Patreon, så det blir ett eget inlägg snart!
I alla fall, livesändningen blev lite kaotisk. Två gånger föll jag ned i djupa snöhål och så kom det in snö i mikrofonen på mobilen. Men den klarade sig! Sen förfrös jag nästan fingrarna innan jag hade tagit mig till bilen. Men det blev i alla fall en rolig och händelserik promenad, och kul att få dela den live med andra.
Trots den djupa snön och svårigheten att ta sig fram så kändes det så skönt att få komma ut i skogen. Det har blivit alldeles, alldeles för lite av det senaste tiden. Naturen påverkar oss på ett sådant fantastiskt sätt. Tänk om vi alla fick en sådan här stund varje dag. Det skulle göra gott…!
När jag kom hem igen möttes jag av Johan och Nanook, och en mysig brasa i kaminen. Johan var hemma på lunch. För ja, tro det eller ej, men från och med nu så jobbar han hemma i Grundtjärn på fredagar. Det känns nästan overkligt fortfarande. Kan ni gissa med vad? Silversmide! Det var ju inte längesedan som han satte sig vid arbetsbänken för första gången och smidde sin första ring. Efter det var det som om han fann en ny passion i livet. Den första veckan kunde han inte ens sova på nätterna för han bara ville att det skulle bli morgon så han kunde fortsätta haha. Det var så häftigt att få se. Och vilken naturbegåvning! Bara den första veckan gjorde han helt otrolig vackra smycken, som han bland annat gav bort som julklappar. Jag fick en vacker silverring, och det går knappt att förstå att han nyss lärt sig detta.

Nu när vi kommer börja med smyckena igen (förhoppningsvis kommer de första smyckena ut i februari) så kommer det inte bara vara jag och min mor Anita som tillverkat och designat smyckena. Även Johan! Och det känns så fantastiskt roligt. För bara någon månad sedan så existerade inte ens den tanken. Och nu kommer han jobba fredagar med detta, så han har gått ned till 80% som elektriker. Jag tycker det är otroligt modigt att ta det steget. Men det är ju så. Livet är för kort för att tveka. Det gäller att våga hänga med när möjligheterna öppnar upp sig. Och följa hjärtat. Följa sin passion!

Det ska bli så roligt att få visa upp lite mer av detta sen. Under helgen tänkte jag också sätta mig och jobba lite i smedjan, och påbörja ett silverarmband som jag länge gått och tänkt på. Det var längesedan sist, som jag gjorde ett smycke. Ja, flera år sedan. Men det sitter kvar än. Sådant där glömmer man nog aldrig bort. Det är som att lära sig cykla. Kunskapen sitter kvar för alltid.
Det blev bästa lunchen på länge!
Det blev verkligen ett inlägg med allt möjligt! Men det blir så när väl inspirationen kommer tillbaks. Då kommer allt på en gång!
Nu ska jag sätta mig och svara på några av era fina kommentarer på förra inlägget! Tack för allt ni skriver och delar med er av. Blir så glad!

Nu önskar jag er alla en otroligt fin och mysig helg! KRAM på er ♥

Så mycket att vara tacksam för

Godkväll på er!
Jag hade egentligen inte tänkt göra något blogginlägg ikväll men så kände jag så starkt att jag bara var tvungen att framföra två saker innan jag går och lägger mig. Ibland vill man ju inte vänta med att uttrycka känslor. De måste få komma ut på en gång!

Först, några ord till er. 
Nog har jag länge vetat att jag har världens finaste läsare här på bloggen. Så engagerade, så trogna och så varmhjärtade. Det har varit det som sedan dag ett gjort att det varit så otroligt roligt och givande att fortsätta dela med mig av mitt liv här. Jag får tusenfalt tillbaks. Men efter den här veckan och efter alla kommentarer känns det nästan lite overkligt. Tänk att ni är så många som verkligen bryr er om mig. Jag kan verkligen känna det genom era ord. Att människor som egentligen aldrig ens träffat mig ändå kan känna så starkt och ge så mycket kärlek. Det är så fantastiskt fint att jag nästan tappar orden. Jag vet inte hur jag ska göra för att ni ska förstå hur mycket det betyder för mig. Jag vill verkligen att ni ska veta att jag är så innerligt tacksam och lycklig över att just ni finns här, och för att ni lyssnar, läser, skriver, delar, tycker till och ger mig leenden i hjärtat. Ni inspirerar mig varje dag och får den här bloggen att kännas levande. Tack, tack tack!
Sen vill jag också berätta att mitt hjärta dansar lite extra idag, för jag och Johan firar två år tillsammans idag, den 13 november. Jag har just fått uppleva de två lyckligaste åren i mitt liv, allt tack vare denna människa som förtrollar min värld. Det känns som tiden innan Johan bara är som en dimma. Som en förberedelse inför det verkliga. Bara jag får gå med honom genom livet så kommer vi klara allt.

En gång trodde jag Johan hade försvunnit. Han var på baksidan och hängde tvätt, men jag hade ingen aning om det.
Jag ropade i huset efter honom. Blev ängslig. Gick ut i ladan. I vedboden. Ropade. Ingen Johan. Jag kunde inte begripa hur han kunnat försvinna på bara någon minut.
Jag blev jätterädd. Jag fick gråten i halsen när jag tänkte tanken att det nu hade skett. Nu hade han blivit hämtad från jorden för att åka hem igen, till någon helt annan galax. Någonstans har jag alltid tänk att han inte kan vara härifrån.
Idag var vi tvungna att åka tillbaks till Sollefteå igen för några ärenden. Eftersom jag ännu inte bör köra bil så långt på grund av synen så körde Johan mig. I morgon kommer han dock återgå till jobbet igen. Han har tagit ledigt i över en vecka på grund av detta, och det är bara så fint av honom. Han har varit ett otroligt stöd.
Vi klev upp vid femtiden i morse. Nanook är ingen morgonhund som ni kanske ser. Det snöade ute och jag fick så starka julkänslor. Får det även när jag tittar på denna bilden, trots att det inte finns något julpynt någonstans.
Det blev inte taget några sådana där romantiska bilder på oss denna två-årsdag. Det var mycket annat som kom i vägen idag. Men det spelar egentligen ingen roll vad vi gör. Det finns liksom ingen annan på denna jord som jag hellre skulle vilja handla toalettpapper med än just Johan. Allt känns bra, bara jag får vara med honom.
Är glad att vi fick denna måndag tillsammans, innan vardagen återgår till det vanliga i morgon.

Nu blir det en dusch och sedan sova. Jag hoppas att ni haft en jättebra måndag allihopa!
Och återigen, tack för allt! Sov så gott mina änglar ♥

Natten så fager, ljus som en dager

Tiden är här, när jag kan springa ut vid midnatt under de skiftande blå ljuset från himlen. Dimman dansar, fåglarna kvittrar och Nanook springer i lyckorus precis som jag.
Det här är ren lycka för mig. De ljusa nätterna och den där alldeles speciella stämningen som bara kan bli under maj och juni. Det känns som jag får en sådan kraft av allt det vackra att jag bara flyger fram. Åt vilket håll jag än tittar så ser och känner jag något som liksom tar andan ur mig.
Isen släppte äntligen taget och sjönk ned i vattnet. Dagen därpå var hela sjön öppen. Så fantastiskt att äntligen få se vattnet och himlens spegelbilder igen.
Nayeli följde också med ned till sjön. Det var så fint att få ha både Nanook och Nayeli vid min sida denna första riktiga ljusa natt.

En ny tid börjar nu. De ljusa nätternas tid. Och jag ska vara där för att uppleva varenda sekund.

Trevlig helg på er mina älskade läsare ♥

Så mycket kärlek

Åh vad ni återigen berör mig med era fantastiska ord. Sitter framför datorn och både skrattar och gråter åt era kärleksberättelser. Man skulle ju gjort en bok med alla era samlade berättelser! Jag bara älskar att få höra om hur par träffade varandra. Det är alltid så fascinerande historier bakom. Det är även en vanlig fråga som jag brukar ställa till folk. Vet ni varför? Därför att jag älskar att se hur något plötsligt börjar tindra i ögonen på par som berättar om sin allra första tid tillsammans. Det syns extra tydligt på äldre par. De är som att de blir nykära igen när de tänker tillbaks på allting. Prova det så får ni se 

Jag ska läsa igenom alla era fina kommentarer och svara er lite senare. Just nu har jag precis fått i mig lite lunch och ska ut med hundarna i solen en sväng, innan jag återgår till jobbet igen. Det är en lugn dag här hemma i Grundtjärn och jag sitter mest och jobbar framför datorn och i ateljén idag. Lyssnar på vacker pianomusik och dricker kaffe.

031601

Idag åt jag ”frukostbullar” till lunch. Jag är en riktig mack-människa. Jag skulle kunna leva på mackor. Det går fort och det är gott! Speciellt när det blir hembakat bröd! Det är så rysligt goda och jag tröttnar aldrig på dom. Jag brukar alltid baka frukostbullar till frukosten på lördagar. Men de funkar ju lika bra som lunch också. Tar bara tio minuter!
031603

Nanook ligger och sover i solen som skiner in genom fönstret. Åh, älskar denna tiden när solen lyser in i köket igen!
031604
Och Danny tränger som vanligt ihop sig i fåtöljen. Han är som en stor, gosig bebis.
031602

Mums! Helst ska man äta dom direkt, så smöret smälter! Så jädrans gott.
031605

Och det är ett fasligt springande på katterna ut och in nu. De är soligt och varmt ute, men slaskigt och blött, vilket gör att de vill gå ut, och sedan ångrar sig. Då ställer de sig i fönstret såhär och blänger på mig tills jag är tvungen att gå och öppna. Men snart är den riktiga våren här och då kommer de vara ute dygnet runt, så jag får passa på att njuta av tiden som de hellre är inne och ligger i mitt knä och kurrar.
031606

Idag var sotaren här för att sota skorstenen, vilket gjorde att jag inte kunde göra upp en eld direkt på morgonen. Så det var riktigt skönt nu när jag kunde göra upp en eld igen och få lite värme inne. Det var inte kallt inne, bara lite sådär rått så man går och småfryser. Men jag satte mig framför kaminen nu och värmde fötterna samtidigt som jag åt lunch, medan Nanook tittade bedjande på mig. Känns skönt nu också att skorstenen är sotad och ren efter vinterns hårda eldande. Då känns det tryggt att elda!

Önskar er alla en fortsatt fin onsdag ♥ Tack igen för all kärlek ni ger!  Kram på er!

(Rösta på mig i Finest Awards här)

Så vackert att det gör ont

Jag har haft en himla tur som fått uppleva en alldeles magisk vinter mitt i allt jobbigt som hänt. Det är i naturen jag hämtar kraft, energi och inspiration, och förra veckan behövde jag det mer än någonsin. De senaste två veckorna har varit väldigt kyliga. Över -25 grader den mesta tiden. Som vanligt har det varit kämpigt med värmen inomhus, men det har jag knappt tänkt på, eftersom det ute har varit ett magiskt vinterland.

Varje dag har jag klätt mig riktigt varmt för att gå ut och andas in lite iskall vinterluft och uppleva naturen i rimfrost. Det har verkligen betytt så mycket för mig att få vara omgiven av allt det här vackra. Ibland har jag nästan tappat andan när jag tittat mig omkring. Det är så vackert att det nästan gör ont.

012820
012707012702012710012706012703012709012711012705
012704012719

Minnen som värmer

I kväll var jag ute och högg mig en gran och nu står den här bredvid mig och lyser så vackert. Vilka otroliga julkänslor som plötsligt svämmade över mig nu. Jag som trodde det var kört igår efter allt regn och slask. Men nu när jag känner doften av granen så väcks så mycket minnen till liv.
jonna jinton jul
Jag blir alltid lite nostalgisk den här tiden på året. Det påminner mig så mycket om när jag var liten. Mina föräldrar skapade alltid så himla mysiga jular med så mycket julkänslor. Och vi hade så många härliga traditioner, som jag först nu i vuxen ålder kan se tillbaks på från ett annat perspektiv.

Den där fantastiska känslan när vi bakade pepparkakor i mitten av december någon gång. ”Feliz Navidad” gick på hög volym och mamma knöt en huckle av en kökshandduk runt mitt huvud, precis som hon själv hade. Sedan bakade vi så det stod härliga till. Mätt på pepparkaksdeg somnade vi sedan gott, men mamma fortsatte baka in på natten. Och jag kommer aldrig glömma den underbara känslan när vi sedan vaknade på morgonen och det stod ett stort, pampigt pepparkakshus på bänken i köket.
Eller på luciamorgon när pappa alltid väckte oss lika tidigt som han gick upp på morgonen innan han åkte till jobbet. Det var fortfarande kolsvart ute, men på bordet i vardagsrummet stod en tallrik med varma lussebullar och ett tänt ljus. Sedan bänkade sig hela familjen framför luciamorgon på TV. Det var en helt magisk känsla.

Och kvällen innan julafton åkte granen in. Vi tog aldrig in den tidigare. Det var en tradition att det just skulle vara kvällen innan julafton. Då hjälptes alla åt att klä den, återigen med hög julmusik i bakgrunden så man kunde sjunga med. Det var en sån glädje i luften. Sådan harmoni och förväntan.

Jag har så mycket fina julminnen från barndomen. Jag känner både en enorm glädje och tacksamhet att jag fått uppleva det. Samtidigt som jag nästan kan känna en sorg över att den tiden är förbi. Nu är jag och mina två bröder vuxna, och just de där jularna hemma hos mamma och pappa, kommer jag aldrig att få uppleva på samma sätt igen. Det spelar ingen roll hur mysigt jag gör här hemma inför jul, med god julmat, en vacker gran och julbak. Det blir inte samma sak. Och det är den biten som blir till en fin liten sorg, mitt i all glädje över julen.

Men så vet jag ju att livet är så. Allt går vidare, och var sak har sin tid. Och jag kommer säkerligen någon gång i framtiden att känna mig nostalgisk när jag tänker tillbaks på min jul i Grundtjärn.
NanookÄlskade lille Nanook är glad och nöjd nu när granen kommit upp.
122204Och Nayeli har fått en jul-crush. De passar ganska bra ihop ändå, hon och bocken ♥
122202122205Nu är det snart jul mina kära bloggläsare ♥ Hoppas ni tar det lugnt i julrushen och att ni hinner njuta av denna underbara, magiska tid. Massor av kramar till er!

Inte så fredagsmysigt

Snart är det fredag kväll och jag försöker städa upp lite här hemma. Tycker det är SÅ skönt om jag får börja helgen med att det i alla fall är fint hemma. Då blir allt mycket mysigare.
Men som alltid när jag ska åka någonstans så river jag hela huset innan. River ut allt i garderoberna, slänger saker på golvet och skiter fullständigt i att jag stökar ner. Allt på grund av att min carpe-diem-känsla blir lite för stark, vilket gör att jag tänker att jag ”ändå inte kommer komma hem igen på vääääldigt länge”.
Så sen jag kom hem ifrån Finland och Stockholm har här sett bedrövligt ut. Men jag håller på att ta tag i det i kväll. Heja heja.

013005

Ni vet när jag ibland lägger upp vackra bilder på kaminen med staplad ved vid sidan om, och allt ser sådär superfint ut och lite gammeldags och shabby chic? Det är bara första timman efter jag städat som det faktiskt ser ut så. Så här ser det ut på riktigt när man har en kamin/vedpanna i köket.

013006

När jag städar tar jag 408 pauser i timmen. Det går långsamt. Men vad vore livet utan kaffepauser?
013007

Nästa anhalt blir disken. Men det tar vi sen.