Sången från förr

070401

Igår kväll, ungefär vid samma tidpunkt som min senaste kulningsfilm nådde 1 miljon visningar, så rymde kvigorna från sin hage här i byn. Det händer då och då att någon hoppar över stängslet eller bara går rakt genom. Nu hade alla lyckats ta sig ut och sprang på vägen genom byn. Mamma ringde och bad mig kontakta Frida i grannbyn Myckelgensjö som äger kvigorna. Hon brukar ha dom här på sommarbete, vilket är jättebra för oss i Grundtjärn eftersom markerna då hålls öppna.

Frida var på väg men eftersom det är över en mil att åka hit så gick jag till mamma och sa att jag ville prova att kula in dom. Jag ville verkligen få bevis på om det skulle fungera. Jag tog en kratta i handen och sedan satte vi oss i bilen och körde ikapp dom. De hade redan hunnit till slutet av byn och sprang i full fart ut mot grusvägen i skogarna. Det gäller att vara snabb så de inte sprider ut sig i skogen, då kan de vara näst intill hopplöst att fånga in dom igen.

Mamma släppte av mig i farten och körde in på en sidoväg så hon inte skulle stå i vägen med bilen för korna om de skulle vända om. Jag hade inte värmt upp rösten så jag visste inte om jag skulle klara av att börja kula direkt. Men så fort jag började kula så stannade de upp och började lyssna. Kanske kände de igen mig från natten när jag kulade för dom i hagen. Efter några kulningar började de vända om och jag sprang mot mamma och gav henne min mobil så hon kunde filma.

Vilken känsla det var att se hela flocken vända om och springa emot mig! Haha jag fick ett sådant lyckorus! Det sprang sedan fram till bilen och strax därefter kunde vi mota in dom i en annan hage precis bredvid. Vilken lättnad vi kände när vi stängde igen hagen och alla 25 kor var inne. Sedan kom Frida strax därefter och var glad över att inte behöva jaga korna denna gång.
Det var en härlig känsla att kunna få nytta av kulning och lockrop på riktigt. Inte bara som en slags konstform. Jag förstår verkligen att kvinnorna på fäbodarna använde kulning för att locka hem boskapen på kvällarna. Det är något med dessa ljud som får korna att lyssna. Inte bara kor, utan andra djur också. Det här gav mig ännu en boost till att fortsätta lära mig denna uråldriga röstteknik.
070405Frida Bylund från Myckelgensjö. Utan tvekan världens coolaste mjölkbonde. Som jag beundrar hennes styrka och tålamod! Hon fick rusa iväg mitt i matlagningen för att åka till Grundtjärn när alla i byn kontaktade henne om kvigorna som rymt.
Det var ju även Frida som gav mig målarjobbet på bondgården när jag flyttade hit för sex år sedan, så att jag kunde stanna ett tag till. Är henne evigt tacksam för att jag fick en sådan bra start när jag tog det stora steget att flytta från Göteborg.
070404Mamma på vägen i Grundtjärn, och kvigorna som rymde till vänster. Fin kväll blev det, med ett bra avslut ♥

FacebookTwitter

Kulning – sången som bär på en urkraft

När jag var tolv år hörde jag kulning för första gången. Jag var på en klassresa i Stockholm och vi besökte ett musik-muséum, där en kvinna guidade oss runt och berätta om musikens historia. Jag minns ingenting från det besöket, förutom ett minne som etsat sig fast i mitt hjärta och som jag minns in i varenda detalj. Det var när guiden började prata om kulning. En form av sång som har sina rötter i medeltidens fäbodskötsel i Norden, och som kvinnorna på fäbodvallarna använde för att locka hem djuren på kvällarna. Hon beskrev det med en sådan passion och berättade att det förr i tiden ansågs vara något magiskt och mystiskt över kulning. Mina öron var spetsade. Mina ögon var stora och jag tog in vartenda ord hon sa. Kulning är ett lockrop, och en bladning av rop och sång, och som på grund av sina intensiva, starka och höga toner kan höras kilometervis över berg och dalar.

Jag vet inte varför jag blev så fascinerad när guiden berättade om det här, men det bara tilltalade mig på alla plan. Och sedan visade det sig att den här kvinnan även kunde kula. Hon bad oss barn att hålla för våra öron, eftersom hon sa att det skulle låta väldigt, väldigt högt. Hon ställde sig upp framför bordet och kupade sina händer vid munnen och började sedan kula.

De flesta barnen rynkande på pannan och tyckte det lät för högt trots att de höll för öronen. Men jag ville knappt hålla för öronen alls. Jag var helt trollbunden av hennes kulning. Jag rös och kände mig djupt rörd av det jag hörde. Det var något med melodierna. Något vackert, sorgligt och tidlöst. Toner som jag aldrig tycktes hört innan. När hon var klar frågade jag ut henne om allt möjligt. Hur lär man sig? Hur börjar jag? Vart kan jag öva utan att någon ska höra? Jag var tolv år, och ville lära mig kula som henne.

Tänk att det skulle gå över tio år innan jag faktiskt tog tag i saken. Men jag har tänkt på det länge. Och varje år har längtan växt sig starkare när jag varit på invigningen av den årliga festivalen Urkult här i trakterna. Vid midnatt, när Eldnatten börjar, så är det första man får höra just kulning. En eller två kvinnor som kular i natten och jag blir tårögd varje gång. Det är bara något med det som berör mig ända in i hjärtat. Just därför har jag länge velat lära mig denna tekniken själv, då jag upplever att känslan kulningen ger mig är en känsla som jag kan relatera till när jag är i skogen och i naturen.

kulning - jonna jinton

Senaste två månaderna har jag övat lite nästan varje dag. När jag kört bil. När jag varit i ateljén. När jag duschat. När jag varit ute i skogen. Ja, i princip vid varje tillfälle jag haft möjlighet. Ni anar inte hur jag har låtit, dag som natt. Det började med lätta uppvärmingsövningar och allt eftersom tiden gått har jag börjat ropa så högt att det ekar i mina väggar här hemma. Jag har velat ta det lugnt, eftersom det är lätt att man belastar stämbanden fel då det är mycket kraft och höga toner och frekvenser. Så jag lät det ta ganska länge innan jag verkligen provade mina kulningsvingar.

Jag minns det så väl, första gången jag kände att jag kulade på riktigt. Det var för två veckor sedan ungefär. Det var en speciell känsla i gommen, och jag fick fram väldigt starka toner utan att det kändes påfrestande. Det kändes plötsligt naturligt, och jag upplevde tonerna som pilar som for genom luften. Intensivt och målinriktat, och tonerna ekade genom skogarna. Jag hoppade upp i luften av lycka och kunde inte sluta le, eftersom jag nu kände att jag kommit en bit på vägen.

Jag har mycket att lära än, och jag ser fram emot att fortsätta öva så att jag en dag verkligen kan behärska den här sångtekniken. Det skulle kännas väldigt fint att få fortsätta ge liv åt kulning, som allt mer försvinner i historien och dör bort med äldre generationer. Det känns redan nu som om kulning blivit en sådan naturlig del av känslan när jag är i skogen. Och jag känner i varenda cell i min kropp att det nästan vilar något uråldrigt, mystiskt över kulning. En urkraft, som med sina toner borrar sig in i våra hjärtan och påminner oss om något. 

Jag spelade in en kort sekvens när jag kulade i skogen för någon vecka sedan, så att ni skulle få höra hur det låter. Vissa kanske har hört kulning innan, och vissa kanske aldrig ens hört talats om det. Det finns ju många sätt att kula på, men jag föredrar den melodiska kulningen som blir just en blandning av rop och sång.

Så, here wo go! ♥

FacebookTwitter

Sjukling

Hej på er alla fina!
Jag har varit lite ”off” senaste dygnet, men jag åkte på en liten förkylning som gjorde mig väldigt dåsig. Jag kände mig sjuk redan igår när jag var ute i gryningen och fotade men jag har väldigt lite tålamod för att vara sjuk, så jag brukar låtsas som ingenting, och då brukar det gå över. Men nu gjorde det inte det så jag har faktiskt bara legat och vilat större delen av dagen idag och förundrats över att näsan kan tillverka så mycket snor. Det känns som jag är uppe i några liter nu.

Men nu efter lunch så bestämde jag mig för att inte vara sjuk längre så nu tog jag en dusch, en kopp kaffe och försöker komma på benen igen. Det känns redan mycket bättre. Tänk vad mycket vi kan påverka med bara tankarna! Får se hur länge jag lyckas hålla uppe den här fasaden 😉 Men jag tror faktiskt det kommer bli mycket bättre redan i kväll. Lite frisk luft på det här så är jag tillbaka igen! Vill passa på att tacka för alla fina ord och kommentarer som ni skrivit! Har ju inte hunnit svara er än men ska göra det i kväll 🙂

Nu ska jag gå ut med stackars Nanook som bara fick en kort promenad i morse. Han är så himla snäll. Det är som om han känner på sig att jag inte mått bra så han har snällt legat bredvid mig hela dagen, precis som Nayeli också gjort. Djur är helt fantastiska. Vilken kärlek och trygghet de skänker ♥
090201

Fina Nanook som är det bästa sällskapet man kan tänka sig när man är sjuk. Vilket tålamod.
090203

Och Nayeli, som brukar vilja gå ut tidigt på morgonen sov bredvid mig ända till efter lunch. Så fint.
090202

 

FacebookTwitter