Inte min starka sida

Det var 21 år sedan sist, som jag stod på ett par skidor. Jag bodde i Sollefteå på den tiden. Bara en kort stund, men tillräckligt för att mitt hjärta skulle slå rot i Västernorrland så att jag många herrans år senare skulle flytta hem.

En vinterdag åkte vi skidor i Hallstabacken, jag och min familj. Jag minns det så väl. Jag var 3 år då. Barnbacken kändes som värsta stupet. Min stora fula hjälm skavde mot hakan och skidorna föll av precis hela tiden. Jag har en bild i huvudet av hur pappa försökte hjälpa mig på med dom igen medan jag stod med gråten i halsen och surade.
Jag fick lära mig att om man ville bromsa så skulle man vinkla skidorna in mot varandra, vilket resulterade i att jag gjorde det alldeles för mycket så att de gick i kors och jag gjorde ett antal kullerbyttor nedför barnbacken. Trots att jag var så liten så minns jag att jag tänkte att det var tur jag inte bröt nacken. Slå kullerbyttor med skidor på är en konst i sig.

Kanske var det minnet från den dåliga dagen i Hallstabacken som gjorde att jag inte haft något intresse i skidåkning på så många år. När jag gick i högstadiet anordnade skolan ibland skidresor till Sälen för de som ville. Jag vart inte ett dugg intresserad! Trots att alla mina vänner åkte på de där skidresorna stannade jag hellre hemma. Och nu, trots att jag bott här över tre år så har jag inte fixat en bra skidutrustning än.
Det känns nästan oförskämt att bo såhär som jag gör och inte åka ut på skidturer då och då.
Men jag är ganska säker på att mina tidiga minnen av skidåkning inte var tillräckligt bra för att jag skulle fastna för det. Nästan så jag undvikt det till och med. Det vart inte min grej helt enkelt. Men jag tror det snabbt kommer vända så fort jag verkligen lär mig, och gör ordning skidorna så det fungerar bra.

Jag provade bara lite snabbt idag, med Tegnäs skidorna som jag hittade i ladan för ett tag sedan. Jag har inte fixat dom än så de trillar av hela tiden, men jag ville bara känna ”känslan” liksom! Men nog fick jag flashback från förr. När jag sätter fötterna i skidorna så känns det som jag ”sitter fast” i något som gör mig osmidig och mindre snabb. Jag känner mig så fruktansvärt klumpig och hjälplös. Som en nyfödd kalv som stapplar fram på sina ynkliga ben. Har nog sällan känt mig så dålig på något som jag gör när jag står på ett par skidor.

Men, jag ska ta tag i saken! Tjära in dom, valla dom och byta ut spännena så stöveln sitter fast för en gångs skull. Jag ska banne mig lära mig åka skidor 😀

Livets andra sida

Godkväll på er fina läsare!
Jag är nyss hemkommen från Sollefteå, där jag varit på sjukhuset hos min mormor. Det har varit några jobbiga dagar, och jag har inte haft orken att skriva om det på bloggen än. Min mormor hade äntligen tillfrisknat och blivit piggare igen efter att hon bröt benet och legat på sjukhuset länge. Hon och morfar fick nyss flytta in till en jättefin lägenhet på ett underbart äldreboende i Näsåker. Sedan dess har det bara blivit bättre.

När jag, min mamma och min bror var och hälsade på dem i Näsåker här om dagen var mormor så härligt pigg och glad. Hon pratade och skrattade och för första gången på jättelänge satt hon uppe med oss och fikade vid köksbordet i rullstolen. Jag var så glad. Både vi och hon kände ett hopp igen om att hon skulle kunna vara på benen snart och själv kunna gå runt i lägenheten, och börja leva som vanligt. Inte på väldigt länge hade jag hört henne prata och skämta sådär som hon gjorde den dagen, som hon alltid gjort förut. När vi åkte där i från kände vi sådan glädje att hon började bli pigg igen efter att varit sängliggande i många veckor.

I förrgår på kvällen, fick min mamma ett telefonsamtal om att mormor var på väg med ambulans till sjukhuset i Sollefteå. Hon var medvetslös och det visade sig sedan att hon fått en kraftig stroke. Vi har varit med henne hela tiden på sjukhuset nu. Hon kan inte längre röra sig eller prata, endast titta med ögonen, och röra lite på vänsterhanden. Det känns så sorgligt. När hon äntligen hade blivit pigg igen. Men jag blir så glad varje gång jag frågar henne ”Mormor, hör du mig?” och hon svarar genom att klämma med sin hand som jag håller i min hand. Då vet jag att hon är med, även om hon inte kan svara.

Jag vet inte hur det kommer att bli nu. Jag ska in till sjukhuset i morgon igen. Det gör bara så ont att se henne ligga sådär. Jag önskar att jag hade vetat den dagen jag var och hälsade på dem, att det kanske var sista gången någonsin som jag fick höra henne skratta och prata, och se henne le. I så fall, hade jag stannat där ännu längre, bara för att ta in varje sekund och varje ord, varje skratt och varje leende.

Jag hoppas så innerligt att hon ska tillfriskna. Att allt bara ska bli bra igen, att hon ska kunna röra sig och prata igen. Jag vet att det är näst intill omöjligt för hennes del. Hon är så orkeslös, eftersom hon dessutom har en sjukdom som gör att hon nu inte kan syresätta sig bra, inte ens med syrgas längre. Men jag hoppas ändå på ett mirakel. För mirakel sker hela tiden 🙂

Det ska bli skönt att få komma dit i morgon igen och träffa henne. Men det är också skönt att vara här hemma i stugan i kväll och rensa tankarna och känslorna lite. Det behövs också.

Hoppas att ni har en mysig helg allihopa.
Kramar i massor till er! <3

En bild från igår när jag var på sjukhuset. Morfar sitter och håller mormors hand.

Min mormor Iris. Denna bilden togs för 9 månader sedan. Tänk vad mycket som kan ändras fort. Livet är verkligen märkligt, på så många sätt.