En viktig fråga att ställa sig själv

Sista tiden har jag tänkt mycket på en fråga som jag brukar få då och då. En fråga som jag aldrig riktigt känt att jag hittat ett bra svar till. En sådan där fråga som man bör ha ett riktigt bra svar på, för att få det att låta som man har koll på det man gör, och varför man gör det.

Vad är din drivkraft i det du gör?

Just den frågan är väl kanske ganska vanlig egentligen, i olika intervjuer osv. Men det är faktiskt en himla bra fråga, som jag tror vi alla borde ställa till oss själva ibland. Egentligen så har jag alltid vetat svaret bara att jag inte har tänkt på det, och inte tagit det till ytan riktigt. Jag har trott någonstans att jag inte riktigt vet vad min drivkraft är. Varför håller jag på med det jag gör egentligen? Vad är det som gör att jag år efter år fortsätter på det spår jag valt? Vad kämpar jag för?
Även om det borde vara självklart vad som driver en, så tror jag inte det är det för alla. Det var det inte för mig, så därför tror jag att det kan vara nyttigt att komma fram till det.
jonna jinton - northern lights

För när jag tänkt mycket på den frågan sista tiden, och faktiskt kommit fram till ett väldigt simpelt svar, så var det som om mycket lättade inom mig. Det var som att jag fick en förklaring till varför jag ägnar min tid åt det jag gör idag. Och när jag fick den förklaringen så kändes det så skönt. Som att jag gav mig själv ett godkännande. Det lät bra. Mer än så behöver det inte vara.

Min drivkraft inom mitt skapande och mitt jobb, är att beröra människor. Det är helt och hållet det jag vill med allt vad jag tar mig för. Väcka känslor. En längtan. En känsla av något vackert, om de så bara är för en liten stund. Pengar och trygghet är ju självklart också en drivkraft. Att jag ska kunna klara mig ekonomiskt och kunna leva på det jag gör. Men att beröra har alltid gått i första hand. Annars skulle jag inte i tre år i rad köpa upp marschaller för mina sista slantar innan jul.
021121

Det känns ibland som jag skulle kunna gå genom eld och vatten bara för att få veta att det jag gjorde eller skapade berörde någon på djupet. Jag vet inte hur många gånger jag nästan gråtit och svurit åt mig själv för att jag nästan halvt förfrusit mig, bara för att ta den där bilden, eller filma det där klippet, så att jag sedan ska kunna komma hem och ladda upp det och beröra folk. Det är så knäppt egentligen, men min morot är att jag ska få någon att känna något med mitt skapande. Att jag själv ska uppleva känslor som jag sedan kan föra vidare till andra. Om det så bara är för en kort stund. Men vetskapen att någon kände en känsla av frihet, värme, lättnad eller tacksamhet just den stunden…det är värt allt!
021111
När jag kom fram till att min drivkraft är att beröra människor, så fick jag också svar på en annan fråga som jag ställt mig själv många gånger. Varför kan jag inte bara välja EN sak att göra, och satsa 100% på det? Då hade livets väg blivit lite smidigare på många sätt. Men nej, jag ska blogga, fota, skriva, måla, sjunga, spela instrument, balansera stenar, göra filmer och allt annat i skapande väg som jag bara älskar. Tänk om jag lagt all tid och fokus på bara en av dessa saker? Man har ju alltid fått höra att det är bäst att bara fokusera en sak och sopa banan med det. Det är liksom ett känt begrepp om man ska göra karriär. Men är det verkligen det som livet handlar om?

Jag har ibland klandrat mig själv för att jag är som en vind. Ena stunden blåser jag åt ena hållet och nästa dag ett helt annat. Men jag kan inte ens tänka mig hur jag skulle kunna tycka om att bara välja en av dessa saker att göra resten av livet. Det skulle ju vara som att stå framför det godaste buffébord någonsin och för alltid bara äta potatissalladen. Spelar ingen roll hur god den än är, men efter 1 år med bara, bara potatissallad så är den inte så himla god längre. Livet är ju fyllt med så mycket smaker, och jag tycker det är den där mixen av allting som gör det så himla gott!
021106

021107Och jag vet nu att jag måste ha alla delar för att kunna beröra. Jag ser det som verktyg. Jag kan inte spika fast brädan om jag inte har hammaren. Det är inget fel i att vilja fokusera på en enda sak. Jag tror det är ganska vanligt, speciellt om man verkligen vill göra karriär inom något. Men jag kommer aldrig kunna vara en sådan person som lägger all fokus på en enda sak. Om den dagen kommer, då är det för att elden i mig har slocknat. Och det kommer jag aldrig tillåta.

Men tack vare att jag kom fram till vad min drivkraft är, så kunde jag acceptera det och sluta klandra mig själv för att hålla på med ”för mycket” saker. Jag måste det för att må bra och för att kunna göra det som jag brinner för helt enkelt. Det kändes som en enorm lättnad.

021120

Nu blev det här en längre text än vad som var tänkt, men det kändes som jag ville få ut det här. När jag ställde den frågan till mig själv och verkligen började tänka till, så kändes det som jag också lärde mig mycket om mig själv. Kanske kan det inspirera någon annan till att ställa sig samma fråga.


Vad är din drivkraft? Vare sig det handlar om ditt jobb, eller ditt liv i det stora hela. Vad är det som driver dig till att göra det du gör? 

En ny horisont närmar sig

Så var det bara en dag kvar innan nyårsafton och det där årliga pirret börjar kännas i magen. Spänning och förväntan inför ett helt nytt år som snart sätter fart samtidigt som det känns konstigt att släppa taget om året som var. Jag minns den här dagen förra året. Aldrig tidigare hade jag laddat upp med en sådan kraft inför det nya året. Det var som om jag satte ned foten och bestämde mig för att jag aldrig, aldrig mer skulle känna mig nedstämd på nyår över att jag inte riktigt uppnått det jag ville och drömt om.

Så hela det här året har egentligen varit en slags nystart. Från första dagen i januari bestämde jag mig för att det här skulle bli ett väldigt bra år. Och det blev det. Jag har aldrig tidigare känt mig så nöjd och lycklig över allt jag fått vara med om under dessa tolv månader. Jag har gett mitt allt i att bryta gamla mönster och släppt så mycket oro och rädsla och det har verkligen förändrat allt. Så inför det nya året känner jag mig bara väldigt pirrig och glad. För jag känner på mig att det väntar en ny horisont där framme, med ett 2016 som kommer bli helt fantastiskt. Känner ni det också? ♥
123001Jag kommer skriva ett inlägg sedan med lite olika händelser från året. Lite tillbakablickar från bloggen och en liten sammanfattning om vad jag ändrat på för att nå en positiv förändring och vad jag ser fram emot under 2016 : )

En ny värld har öppnat sig

Efter snart fem år i Grundtjärn utan vettig mobiltäckning har jag nu en ny mobil med nytt mobiloperatör och täckning överallt! Även i mitt sovrum. I mitt arbetsrum. Ja, till och med inne på toa! ÖVERALLT! Jag kan ringa och smsa människor. När jag vill! Jag behöver inte längre springa ut på ängen för att leta efter täckning. Jag behöver inte längre ha 15 missade samtal och 17 olyssnade röstmeddelanden. Äntligen kan jag ta del av nutides moderna teknik fullt ut. Det var banne mig på tiden!

Som jag skrev för ett tag sedan så fick vi en ny mast uppsatt i närheten i höstas. Det var Tele2 som gjorde det. Innan hade vi Telia och det var det enda som fungerade här. Men jag skulle nog inte vilja påstå att det verkligen fungerade. Det var under all kritik.Under alla år jag bott här har jag bloggat och jobbat med internet på 0,4 mbit/sekund och en mobiltäckning som jag var tvungen att leta efter utomhus. Ibland hade jag tur att kunna ringa från fönstret i köket, om jag tryckte upp näsan riktigt hårt om fönsterrutan.

Att vara så beroende av internet och mobiltäckning samtidigt som det fungerat så fruktansvärt dåligt har gjort många saker svårt för mig. Bara att kunna ringa och ta emot samtal har varit ett stort projekt. Men nu i oktober bytte jag mitt internet till Tele2 och har nu 20 mbit/sekund!! OCH nu för några dagar sedan så fick jag äntligen bytt till Comviq som har täckning både hos Telia och Tele2, vilket gör att jag nu i princip kommer att kunna ringa från djupaste skogen. YES!!

Jag är så glad! Jag har inte fattat det än. Igår behövde jag ringa ett samtal till banken och direkt kände jag ”åh…nu måste jag ta med mig papper ut på ängen och ringa där”. Men sen kom jag på att jag faktiskt har täckning! Så jag kunde ringa från mitt arbetsrum! Shit, jag kände mig så himla proffsig där jag satt framför datorn och ringde ett samtal. En ny värld har öppnat sig för mig!

Och det känns så skönt. Så tryggt. Bara vetskapen om att jag faktiskt kan ringa vart jag vill när jag vill betyder mycket för mig. Innan Tele2 satte upp sin mast här kändes det alltid jobbigt att veta att jag inte kunde nå omvärlden om jag verkligen behövde det. Många brukade säga då: ”MEN ÅHHH, DU KAN VISST RINGA NÖDSAMTAL, DÅ KOPPLAR DEN BARA PÅ ETT NÄT SOM HAR TÄCKNING!!” . Men nej, det fanns inget annat än Telia, så oavsett om jag höll på att dö så skulle jag inte ens kunna ringa en ambulans.
Nu känner jag ett enormt lugn av att veta att det alltid kommer fungera. Jag behöver inte tänka på vart jag lägger telefonen på natten eller känna en oro att det skulle ta alldeles för lång tid att leta täckning om en nödsituation skulle uppstå. Att kunna nå omvärlden via mobil är en trygghet idag som vi kanske tar för givet. Men nu när jag levt utan det så länge så uppskattar jag det och kan verkligen redan känna hur mycket lättare och effektivare mitt liv blivit.

Jag har en plupp täckning i mitt sovrum. Wiiiiii!

Jag har en plupp täckning i mitt sovrum. Wiiiiii!

Det komiska mitt i allt är att sedan jag fick bra täckning för några dagar sedan, så har inte en enda människa ringt mig förutom min mamma, och min granne Rozi som ringde idag när Nanook hade rymt och berättade att han var hos dom och kissade på komposten. Men ingen annan.
Innan har jag haft missade samtal och röstmeddelanden nästan varje dag. Men bara för att det äntligen funkar nu så har väl redan hela världen gett upp i att kontakta mig haha.

Att kasta sig ut

Då var klockan över midnatt och söndag övergick till måndag. Veckan som var är slut och det känns skönt. Det var en väldigt intensiv vecka för mig med en bergodalbana i känslor. Som vissa av er märkt har jag verkligen gjort en ”nystart” med bloggen och även i mitt liv, som jag lovade mig själv till det nya året.
Jag vill göra förändringar i livet som gör att jag lägger mer tid på det jag verkligen vill, och utvecklar det. Och lämnar bakom mig det som jag gör bara för att jag tror att jag måste det.

Denna veckan har bloggdesignen blivit helt klar. Mycket tid som lagts på att fixa alla smådetaljer som är så viktiga. Den största händelsen denna veckan var nog ändå att jag och Allehanda.se avslutade vårt samarbete efter tre år tillsammans. Vissa av er kanske märkt att deras banner försvunnit högst upp?

Det var ett ganska jobbigt och stort steg att ta. Dels för att jag verkligen tyckt om att blogga för dem, men också för att de varit min enda trygghet ekonomiskt. Den enda lilla lönen jag alltid vetat att jag kommer få i slutet på månaden. Trots det så känner jag att det är dags att prova mina egna vingar nu. Köra solo. Och se mig om efter nya möjligheter. Jag är enormt tacksam för tiden med Allehanda, och jag hoppas att dom är nöjda med mig också. Men nu går vi skilda vägar.

Den här veckan har jag både skrattat och gråtigt åt min naivitet. Min naturliga fallenhet för att bara kasta mig ut utan att veta vart jag landar. Och ofta fantisera ihop händelser som låter väldigt troligt i mitt huvud men som sedan får mig att inse att verkligheten inte alltid hinner med.
Men efter några dagar med funderingar har jag nu hunnit landa i allt. Nu känner jag mig hoppfull, glad och ser bara möjligheter. Jag vet att det kommer bli riktigt bra tillslut och jag bara älskar känslan av ”ny energi” som jag känner just nu.

Ibland måste man stänga gamla dörrar för att nya ska öppna sig. Och ibland måste man kasta sig ut för att upptäcka att man har vingar.
011901011902011903

Det närmar sig jul

Denna otroligt vackra vinterdag har jag varit ute och huggit mig en gran. Det är första gången som jag har stor julgran hemma. Förut har jag bara haft små miniatyr-granar. Men nu ville jag slå på stort och ha en riktigt vacker julgran som sprider ett magiskt ljus här hemma. Jag har bara haft den inne en kort stund nu och ändå doftar det gran i hela huset. Åhh vilka julkänslor!

14

Det tillhör en hel del mark till huset jag bor i. Det känns häftigt att kunna gå och hugga sin egen gran 🙂 Nanook var med och hjälpte till såklart!

15 11 13

Lilla Nayeli som inte är så liten längre är ute i snön hon också.
16

 Klär granen! Jag klämde in den i sovrummet. Jag vill somna till den mysiga belysningen från granen och den härliga doften.

17

 

 

Vintern närmar sig

Under dagen började det snöa och det kom ganska mycket. Även om jag ju helst vill att snön väntar ett litet tag till så kunde jag inte låta bli att tycka att det var så otroligt vackert nu när solen gick ner och Grundtjärn var täckt i vitt. Alla årstider är så vackra på sina olika sätt.

Tittar på den vackra solnedgången och känner doften av vinter.

Det ordnar sig

Idag började dagen inte lika bra som den slutade igår. Ett tag tänkte jag att det berodde på att det är fredagen den 13:de idag. Men jag tror nog jag hamnade i ett sådant där tillstånd då minsta lilla problem blir världens största och man börjar grubbla över allt.

På morgonen hade jag åkt till Junsele på ett ärende och då hörde jag att bilen började låta konstigt. När jag kom hem lät det som om jag körde en Harley Davidson. Tittade under bilen för att se om ljuddämparen gått sönder, som den gjort en gång tidigare, men jag kunde inte se att något såg trasigt ut. Sen är jag inte så kunnig när det gäller bilar så jag har liksom svårt att avgöra om något ser konstigt ut. Jag blev i alla fall lite ledsen över det och orolig att det ska vara något jag måste lämna in. Sedan så har den vänstra bakblinkern gått sönder och trots att jag bytt lampa så funkar den inte. Måste fixa det på något sätt också.

Hela veckan har egentligen varit en vecka då allt tycks gå sönder. Eller försvinna. Min fjärrutlösare till kameran, som jag knappt klarar mig utan, har försvunnit. Eller jag måste ha tappat den. Vet inte vart den har tagit vägen. Har gått runt och oroat mig för det hela veckan. Nanook välte ner en dagljuslampa. Den sprack inte men den gick sönder. Och en massa andra småsaker har gått sönder. Mina sista par jeans som inte hade några synliga hål, sprack nu i knät. Så nu har jag inga hela brallor. Nu får jag hålla mig i Grundtjärn tills  sommaren när man kan gå ut utan byxor 😛

Så i morse, efter det där med bilen, så kom alla dessa problem över mig samtidigt. Jag började oroa mig för allt och inget, och för hur jag skulle klara mig, och hur jag skulle hinna med allt som ska hinnas med. Tiden bara springer iväg och jag känner alltid en sådan tidspress. För ett tag kändes allt bara hopplöst. Som om allt nu bara skulle falla samman. Jag satte mig på en stenplatta i solen utanför dörren och kände mig alldeles superledsen.

Plötsligt när jag satt där i solen så tänkte jag efter. Jag tänkte på norrskenet jag såg igår och mindes hur jag igår tänkte på hur små vi är under den oändliga stjärnhimlen, och att allt är så vackert, stort och fulländat precis så som det är. Och då tänkte jag på hur små alla skitproblem är som man ständigt går och oroar sig över hela livet. Små problem som man gör till världens största, och som man inte ens borde lägga energi på, för man vet ju egentligen, att allt ordnar sig alltid.

Som en våg av värme sköljde över mig och plötsligt satt jag där på stenplattan och log, och allt kändes så mycket lättare. Jag gick in och kokade kaffe och hämtade sockerkaka. Sedan gick jag ut i solen igen och drack kaffe och delade sockerkakan med Nanook. Det var en härlig stund. Nu var jag på banan igen, med ny energi och tillräckligt stark för att inte låta något annat skitproblem dra ner mig idag 🙂

När jag tittade under bilen för att leta efter anledningen till varför bilen låter så konstigt.

När allt kändes bättre 🙂

Mums

Nanook dregglade efter mer sockerkaka 🙂