För exakt en vecka sedan blev jag tvungen att ta ett beslut som just då kändes så himla jobbigt och fel. Och det är något som smugit sig på och som jag mått dåligt över i tja…nog två månader nu. Det är egentligen ingen stor grej. Knappt något som några utanför märker av. Men för mig är det en ganska stor grej. Mest kanske känslomässigt.
Jag har blivit tvungen att på obestämd tid nu ha en “röstvila”. Jag kommer alltså inte kunna sjunga och kula på ett tag. Jag har förmodligen överansträngt min röst under lång tid och har helt tappat kraften och klangen i min röst. Det har känts lite som om jag tappat en bit av min själ.
Jag har blivit ledsen varje gång jag sjungit…eller försökt sjunga, för att min röst helt enkelt inte längre bär upp den känsla jag vill förmedla. Den orkar inte.
Bara att prata har senaste månaden känts ansträngt och jag går runt med konstant lite ont i halsen hela tiden.
Många av er vet ju att jag i år håller på att spela in och göra en skiva. En skiva med främst kulning. Något jag gått och drömt om att göra ganska länge. Så i år bestämde jag mig för att satsa mycket tid på just det här projektet, för att förhoppningsvis kunna bli klar med skivan i slutet av 2018.
Och jag fick dessutom turen att få samarbeta med en riktigt duktig musiker. Att kombinera kulning och sång med nyckelharpa och andra gamla instrument…det blir magi! Det blir precis den känslan jag önskar.
Så många av er kanske märkt av att jag t.ex inte bloggar lika mycket som annars eller är lika aktiv på andra sociala kanaler. Jag gör inga samarbeten och tackar nej till i princip alla förfrågningar och jobbmöjligheter. Det är helt enkelt för att jag främst fokuserar på skivan i år.
Ja, bara den biten har varit sjukt lärorikt, att liksom, tacka nej till alla spännande möjligheter hela tiden.
Trots att det är lockande så har jag hela tiden behövt gräva i mitt hjärta och fråga mig själv “Vad är viktigast för mig nu? Vad vill jag lägga min tid på nu?“. Och då har jag alltid kommit fram till att jag hellre vill lägga tid på mitt musikprojekt. Hur jobbigt det än känns att säga nej till något som jag kanske också drömt om att få göra. Men det känns som en bonuslärdom jag får av det här året.
Att också våga backa, att våga säga nej, att inte behöva följa strömmen av framgång.
Det har varit tungt vissa gånger. Jag har känt mig osäker. Förstör jag min “karriär” nu när jag säger nej till precis allt för att jag vill göra den här skivan?
Men sen har jag ändå alltid landat i mig själv. Påmint mig om att det viktigaste man gör är att välja det som känns rätt i hjärtat.
Jag gillar att tänka “Om jag hade dött nu…precis just nu…vad skulle jag då ångrat att jag inte gjort?”
Då hade jag bland annat tänkt “Fasiken också att jag inte hann klart med min skiva. Jag hade ju så gärna velat att mina sånger fick leva vidare och skänka lugn och styrka till människor” För ja, människors reaktioner på min musik och min kulning är en av de största inspirationskällor jag har till den här skivan.
Jag tror nog det är därför den blev så himla, himla viktig för mig. Det blev som ett kall.
Jag kommer alltid minnas den morgonen för något år sedan när jag låg i sängen och snoozade. Jag kände mig trött och lite nere. Ingen inspiration överhuvudtaget. Jag tog upp mobilen och läste mailen. Då hade jag fått ett mail av en amerikansk man som var före detta soldat i Afghanistan.
Han led av något som kallas PTSD (Post traumatic stress disorder). Något som är väldigt vanligt bland just de som varit ute i krig.
Han berättade att han inte kunnat sova en hel natt på flera år och att han led något fruktansvärt.
Men, så hade han upptäckt en av mina kulnings-videor på YouTube, och han berättade att han brukade lyssna på kulningen varje kväll innan han gick och la sig, och för första gången på flera år så kunde han slappna av och somna gott. Han skrev och tackade mig innerligt, och sa att om jag någonsin skulle ge ut en skiva, så ville han köpa en.
Efter att jag hade läst hans mail så var det som om något vaknade inom mig. Jag kände mig djupt berörd, och djupt inspirerad. Jag minns att jag kravlade mig upp ur sängen, satte fötterna på golvet med ett duns och sa högt;
“Tack, nu vet jag vad jag ska göra!”
Att göra den här skivan har definitivt varit mitt mest…utmanade kreativa projekt jag någonsin hållit på med. Dels tror jag det beror på att skapa musik är något helt nytt för mig, men också för att sättet att jobba på är helt nytt för mig. Jag har behövt pusha mig själv fram lite. Och sen har jag gjort tusen misstag på vägen.
Som att t.ex sätta krav och press på mig själv. Jag borde vi det här laget vetat att jag aldrig, aldrig kan skapa något genuint vackert om jag måste göra det under press. Det har tagit mycket tid och kraft att bara hitta fram till rätt sätt som funkar för mig. Att skapa musik är bland det roligaste jag gjort, men också svåraste.
Men det blir lättare hela tiden. Jag lär mig något varje dag som jag ägnar med musiken.
Det var faktiskt inte förrän ganska nyligen nu som jag kände att jag hittade rätt känsla för hela projektet. Mycket blev lättare nu när jag kunde ha min studio här hemma på gården också. Allt blev tillgängligt och jag kände mig mer fri i allt.
Jag fick också så mycket förståelse från musikern jag samarbetar med. Han delar helt hållet mina tankar om hur den skapande kraften bäst kommer fram. Han vet att jag inte kan göra bara en enda sak i ett år. Han är helt med på att jag går in och ut ur musiken precis som jag vill. Och det gav en lättnad i själen. En frihet. Att inte känna att jag måste.
För ja, att samarbeta med en annan är också något nytt för mig. När det gäller det kreativa så har jag alltid varit urusel på att göra något kreativt där någon annan är beroende eller påverkas av det jag gör. Då sjunker självförtroendet som en sten. Det är bland annat därför jag aldrig tar på mig beställda fotojobb eller liknande.
Jag skulle aldrig orka dra runt på den tunga stenen som blir i mitt hjärta när någon förväntar sig något av mig.
Då tappar jag nyckeln till dörren som leder in i den magiska kreativa världen.
Men jag är så enormt tacksam att jag hittat rätt person att jobba med. Någon som fungerar på samma sätt och som värderar känsla över effektivitet. För ja, effektiv har jag inte varit. Bara i mitt huvud.
Hade jag jobbat med ett skivbolag hade jag förmodligen haft kniven mot strupen vid det här laget. Och då hade det aldrig blivit en endaste låt kan jag lova.
Men så kom nu det här med rösten. Jag kände det redan tidigt i våras för första gången. Att rösten liksom inte riktigt hade samma styrka längre. Men jag tänkte såklart att jag bara måste öva ännu mer. Göra ännu mer övningar.
Det blev inte bättre. Men jag hade inte tid att ta hand om rösten, tänkte jag. Jag kör på ändå.
Speciellt som jag fick möjligheten att kula på Skansen på nationaldagen. Jag tackade först ja. Och jag tror nog att mycket av stressen kom i den vevan. Jag var inte alls redo för att uppträda för hela svenska folket. Jag var inte alls redo att stå på en scen och kula i en mikrofon.
Men där kom den där rädslan. “Jag kan ju inte tacka nej till den möjligheten!!!”
Det lät ju skitroligt, men samtidigt…ville jag ju egentligen inte. Jag visste att jag inte har tillräckligt med erfarenhet för att ta på mig det ärofyllda uppdraget nu. Jag har aldrig stått på scen och uppträtt. Jag kände mig svimfärdig av den tanken att stå där inför alla.
Jag kände att nu måste jag öka växeln lite här. Snabba på min utveckling och se till att ha tillräckligt med erfarenhet till 6 juni.
Och i samma veva så började jag komma igång med skivinspelningen efter en sjukdomens vinter som hela tiden drog ut på tiden. Jag övade och övade. I april ångrade jag mig och tackade nej till Skansen. Jag grät några tårar den kvällen.
Mest av lättnad, att jag inte längre behövde vara nervös. Nu kunde jag återgå till skivan i lugn och ro.
I maj månad blev jag besviken nästan varje morgon när jag åkte ut i skogen för att kula och rasta Nanook. Så som jag alltid brukar göra om somrarna. Jag kunde inte längre ta de där höga tonerna som jag annars med lätthet kunde ta.
Min röst började låta hes efter varje gång jag sjungit och värmt upp. Jag kände inte samma styrka och kraft längre.
Snarare tvärtom. Innan jag skulle sjunga något så kände jag att jag liksom behövde spänna mig för att överhuvudtaget få det att låta ok.
I min senaste kulnings-film när jag kular på Stjärna (i maj månad) så var det på nöd och näppe att det gick. Ni hör kanske inte, men där var 70% av kraften helt borta. Jag kämpade för att kunna göra några fåtal fraser utan att rösten skulle brista.
Och sen dess har det bara blivit värre. Jag har som sagt konstant ont i halsen hela tiden och det känns som om stämbanden liksom är svullna. Rösten känns knastrig och svag. Jag kan prata normalt (om jag inte sjungit innan) men det känns mycket mer ansträngande än annars. Det känns som jag måste till med mer kraft för att få fram ljud, och då tär det på stämbanden. Hade egentligen velat vara helt tyst. Eller bara viska.
Förra veckan tog jag kontakt med en läkare. Jag fick nog och insåg att jag behövde ta itu med detta problemet. Jag insåg att min röst nog har fått sig en törn och den behöver vila. Men jag ville rådfråga med en läkare.
Jag fick en remiss till Sundsvall och i morgon ska jag dit och träffa en läkare som är just speciallist på stämband. Jag är så otroligt tacksam att jag fick en tid nu innan semestertiderna. Förhoppningsvis kanske det bara är någon slags överansträngning, men när det konstant gör ont och känns svullet så känns det värt att kolla upp. Har man otur kan man ju skada rösten ordentligt.
Och jag vill verkligen kunna fortsätta sjunga och få tillbaks min röst igen, så jag hoppas att jag kommer hem i morgon med lite mer vetskap om vad som hänt och hur jag ska göra för att rösten ska läka så bra som möjligt.
Jag påbörjade faktiskt en fantastiskt sångkurs online i våras som heter “Free your voice“. Den leds av sångpedagogen Anna Elwing.
Kursen började i april men man kunde ta det i den takt man själv ville. Tyvärr så började jag med kursen lite försent. Inte förrän i maj, när jag redan började känna problem i rösten.
De två första veckornas teman och lektioner handlar enbart om avslappning och andning. Därför att det helt enkelt är det allra viktigaste när det kommer till att utveckla sin sångteknik.
Vet ni vad jag gjorde?
Jag hoppade över dom två första veckornas lektioner helt och hållet, för det tyckte jag inte att jag hade tid med.
Bara det säger väldigt mycket om att jag verkligen inte börjat i rätt ände. Jag har pushat lite för mycket.
Hoppat över det som jag allra mest behövde.
Det roligare är att i kursen så berättar Anna om att hon varit med om en väldigt liknande situation, där hon övade och övade och rösten blev bara sämre och sämre. Tillslut fick hon rådet av sin sångpedagog att bara ta en lång paus, och inte sjunga eller öva rösten över huvudtaget. Men efter den långa röstvilan kunde hon sjunga bättre än hon någonsin gjort.
Jag rådfrågade Anna om det här med mitt röstproblem och hon berättade att det är väldigt vanligt bland sångare att råka ut för en överansträngning, speciellt om man vill väldigt mycket på kort tid. Och det känner jag verkligen igen mig i.
Jag är väldigt tacksam att jag gick just den här kursen just nu, så att jag kunde få hjälp och råd nu när jag fick problem med rösten. Annars hade jag nog varit helt förstörd och livrädd att jag kanske aldrig mer skulle kunna sjunga.
Det är så himla skönt ibland att få känna igen sig i något. Att någon upplevt eller gått igenom samma sak.
Så sedan en vecka tillbaks har jag nu “röstvila”. Och nu känns det inte alls lika jobbigt att behöva pausa som det kändes för en vecka sedan. Jag har accepterat att läget är som det är, och inser också att det nog inte är så konstigt att detta har hänt. Det finns nog mycket lärdom att ta även av detta.
Ja vet inte hur länge jag kommer behöva ha en röstvila, men det känner jag nog. Jag får se i morgon vad läkaren säger och ser. Det viktigaste just nu är att stämbanden får läka ifred så att jag inte börjar “riva i såren” sen när jag börjar igen.
Så nu under den här månaden så ska jag helt enkelt göra annat istället. Fota, bada, måla, gå igenom de två missade veckornas lektioner på sångkursen. Slappna av. Finna lite ny inspiration, och på något sätt så känns det som jag redan gjort det.
Mitt i allt så kan den här pausen nog leda till något riktigt bra i slutändan. Det ska jag se till att den gör.
Oj vad det här inlägget blev långt! En eloge till er som läst allt.
Kan tänka mig att detta är ett ämne som inte intresserar alla. Men det kändes så himla skönt att bara få berätta lite om det här. Prata ut och dela lite tankar och känslor. Jag har ju faktiskt inte visat eller skrivit så mycket om mitt jobb med skivan här på bloggen, men skivan har varit något som varit i mina tankar nästan hela tiden det här året. Så det är en ganska stor del av det jag gör just nu.
Tack underbara ni för att det alltid känns så skönt att dela saker och ting med er! Ni är bäst!
Vill också passa på att tacka mina prenumeranter på Patreon, som betytt otroligt mycket för mig under mitt jobb med skivan. Ja, i alla delar av mina kreativa projekt faktiskt. Vilken frihet jag fått i mitt skapande, när jag inte längre är beroende av att göra samarbeten med företag! Jag får ägna min tid åt det jag själv vill skapa, och det är jag så evigt tacksam för!
Nu ska jag gå och ta ett dopp i sjön, för jag sitter här i min lilla studio som blir som en bastu under varma sommardagar.
Hoppas ni har en fantastiskt fin vecka, och tack igen för allt ni ger.
KRAM på er! ♥