Den här våren är som ingen annan jag upplevt. Under den första veckan i maj har jag fått betrakta de mest spektakulära snöfall jag någonsin sett. Stora, virvlande flingor som liksom ser ut att sväva långsammare än vad de brukar. Kanske vill de stanna i luften extra länge, och ta tillvara på flygturen, innan de landar på marken som är lite för varm för att de ska kunna stanna kvar en längre tid.
Jag minns så väl i december. Min sorg och frustration över att vintern aldrig kom. Jag behövde snö och stilla vinternätter för att kunna skapa min luciafilm. Jag skrev till och med en dikt då, om ni minns. Som ett sista försök till att låta vintern öppna sin dörr.
”Snälla sommar, släpp taget nu.
Låt isen sjunga sin sång och frosten vandra över äng och myr.
Låt molnen skingras på himlen
och nattens stjärnor lysa som vår fyr.
Sommar, styr din värme in mot hamn.
Jag behöver vinterns vita tårar för att ljusa upp i mörkrets vrår.
En stilla natt i vinterns famn.
Med ingen vind som blåser elden ur mitt hår.”
Och nu har det varit precis tvärtom. Jag har känt mig nedstämd för att vintern aldrig släpper taget och låter våren ta plats. För knopparna under lagret av snö inte får en chans att slå ut. Ledsen över att jag ska missa årets vackraste tid.
Men så var det som om jag fick svar på min dikt. Denna kyliga majkväll nere vid sjön. Alla dessa tunga känslor som jag burit på för att jag inte kan kontrollera vädret och årstiderna. Det kändes plötsligt få självklart.
Det är inte vintern som ska släppa taget.
Det är jag.
Jag tror naturen svarade mig och fick mig att förstå att det är lönlöst att försöka styra och kontrollera något som man inte kan styra eller kontrollera. Att lägga så mycket känslor i något där jag inte har makten att kunna förändra, och göra motstånd mot det som är. Det finns inget sämre att lägga sin energi på.
Naturen låter sig aldrig kontrolleras av någonting. Och det är det som är så vackert. Den är så fri.
Årstiderna försöker aldrig leva sig upp till våra förväntningar. Naturen jämför sig aldrig med sina tidigare år. Den oroar sig inte för hur den borde bete sig eller hur en viss årstid borde se ut. Den bara är.
Med stolthet strör den nu sina snöflingor över vårt land. Bryter gränser och skapar vackra scener som vi får njuta av. Eller bli besvikna av. Det är upp till oss hur vi reagerar. Världen upplevs inifrån oss själva.
Det var som om jag efter det släppte all förväntan över våren. Naturen skyndar inte framåt. Och det ska inte jag heller göra. Vintern får stanna precis så länge den behöver. Kanske tycker den om att vila en stund i vårens famn. Det hade jag också gjort.
Det blir ju så vackra färger då. Våren och vintern tillsammans. Gulnade ängar, vit snö, is och porlande bäckar. Och ibland kommer den. Tusen fåglars sång, från skogarna intill. Det vackraste av ljud. Men bara när vindarna tystnar och solen hittar ett hål genom molntäcket. Men jag litar på att vår jord är den bästa dirigenten. Den har funnits så mycket, mycket längre än jag.
Jag litar på att den låter sången höras när det är meningen att den ska höras.
Kanske pausar den sången med hjälp av kylan. Så att vi också ska uppleva tystnaden. Och aldrig ta något för givet.
Så nu omfamnar jag denna kyliga maj. Vackra maj, som blandar årstiderna precis som den vill. Ibland känns det som vi behöver uppleva mindre bra stunder så att vi ska lära oss något utav det. Att se från ett annat perspektiv och inse att det vi inte kan förändra där ute, kan vi istället förändra i vårt inre.
Nu önskar jag er alla en underbar helg! ♥ Stor kram på er!