Som en nyvaken björn

Åhh vad har hänt? För några dagar sedan gick jag runt i vinterjacka och nu är det sommarvärme ute. Alltså, idag har jag inte gjort många knop. Det har bara varit för underbart ute. Jag känner mig som en nyvaken björn som klivit ur sitt idé och helst bara vill ligga i lingonriset och tina upp efter den långa vintern. Jag är helt säker på att det är sådana här dagar man kommer minnas för resten av livet. ”Minns du den där tidiga vårdagen i maj som var så varm och underbar?

Ja tänker jag säga då. Och jag satt inte inne vid datorn hela dagen och jobbade. Jag satt ute mot husväggen och njöt av solens varma sken mot kinden, och kände doften av kokkaffe och vår.
050401Min lillebror Filip har kommit till Grundtjärn nu och ska stanna hela helgen. Jippie!!! Han kom förbi mig och Johan idag och vi kokade mer kaffe och satt ute i solen och njöt av livet.
050403

050409050402050407Johan var ledig idag som många andra, så han har ägnat hela dagen åt att röja i trädgårdslandet. Nu börjar det verkligen hända grejer där!
050408Jag begav mig ut en stund för att leta efter björkar att tappa björksav från. För nu äntligen har tjälen gått ur marken! Men jag hittade inga bra björkar! Det finns massor med björkar men inte med grenar långt nere på stammen. Jag sågar ju av en liten gren istället för att borra hål i björken. Och då måste man hitta en bra gren att såga, men just sådana björkar är det väldigt svårt att hitta. Jag känner mig lite osäker på det där med att borra, eftersom jag vet att det finns risk att man dödar trädet om man gör fel. Någon som har något tips?
050405Jag hade några bra björkar utanför huset som jag tappat från förra året, så jag fick upp två flaskor där som just nu samlar upp de magiska dropparna.
050406Jag hoppas hitta ett annat bra ställe att tappa på med många bra björkar. Vill ha riktigt mycket björksav så det alltid finns flaskor med färsk björksav nu under maj månad.
050404Jag fick i alla fall en härlig promenad ute i skogen. Det är så skönt att känna marken under fötterna igen, och den där friheten att kunna gå vart som helst utan att behöva stoppas av djup snö. Alla färger var så vackra och solen värmde så skönt. Underbara, älskade vår ♥

Har värmen kommit till er också? Hoppas verkligen det!! Och hoppas ni har en jättemysig dag! Kram på er! ♥

När det inte går som tänkt

Idag var en konstig dag när ingenting riktigt föll ut som jag tänkt mig. Jag var nog lite för laddad inför att vardagen skulle sätta igång igen och tänkte att jag skulle vara pigg klockan 4 i morse trots att jag la mig vid midnatt, och hade en lång planering inför allt som skulle göras idag. Men jag hade ont i halsen och kände mig inte alls kry i morse. Ni vet när man blir sådär matt så man knappt orkar bära kaffekoppen. Så jag tänkte att jag skulle lägga mig en stund till och kliva upp vid 6 istället, men somnade så hårt att jag inte vaknade av något av alla alarmen jag ställt på mobilen. Istället vaknade jag alldeles kallsvettig klockan 9 och rusade upp och insåg att jag var försenad med allt som skulle göras.

Sedan bara jävlades allting. Jag tappade ut kaffe över skrivbordet och skrivaren vägrade funka trots att jag försökt med precis allt nu. Jag blev försenad till Junsele där jag både skulle hämta och posta paket. Jag behövde nämligen åka två vändor idag för att skicka iväg ett paket som jag skulle hämta ut först. Ja, en massa strul helt enkelt. Jag kände nästan gråten i halsen på vägen hem eftersom det kändes som hela dagen bara for iväg.

Men solen lyste så vackert och när jag körde över bron till den frusna Edsforsen med alla stenar så var det som om naturens skönhet tog tag i mig och påminde mig om att andas. Jag stannade bilen, tog med mig kameran och stativet och gick ner till forsen. På bara en minut var det som om jag glömt vad jag var stressad över. Jag visste att jag borde åka hem för att hinna med resten av dagens planering men plötsligt kändes det inte alls lika viktigt. Jag kunde ju lika gärna jobba senare ikväll.

032901Nere vid forsen hörde jag vattnet porla och den milda vårvinden blåste i mitt hår. Jag visste att om jag åker hem nu så kommer den här dagen bara bli en vanlig tisdag som kommer glömmas bort efter någon vecka. Men om jag stannar kvar här en stund och tar in allt vackert runt omkring mig, så kommer jag för alltid minnas den här tidiga vårdagen nere vid forsen. En sådan stund kan påverka så otroligt mycket. Det är verkligen därför jag behöver naturen runt omkring mig. När jag tappar takten så får naturen mig att hitta rytmen igen. Och åh…den känslan är bara så skön.

Jag blev så glad är jag hittade stenar som tinat upp från isen så jag bestämde mig för att göra årets första stenbalans. Men det gick sådär. Att balansera stenar är skört. Är man inte själv i fullständig balans innan så brukar det sällan funka så bra. Väldigt intressant faktiskt. Men har man gott om tid på sig så kan det också funka som ett sätt att lugna ner sig och balansera sig. Det beror lite på. Jag hoppades i alla fall kunna göra en ny video där jag gör någon fin stenbalans men det blev bara mos av allting, som det mesta den här dagen. När jag väl lyckades så hade kamerans batteri tagit slut mitt i så det blev bara en halv balans.

Men jag skrattade när jag såg filmen nu i efterhand, så jag tänkte lägga upp den ändå. Eftersom jag får sååå mycket kommentarer på min officiella facebook sida om att mina stenbalanser är fake så kanske det kan vara bra att visa när det inte går som tänkt. För att helt enkelt visa att det finns en verklighet bakom det med många tunga lyft, klämda fingrar och otaliga försök. För det mesta visar jag ju bara resultatet av en lyckad stenbalans, men då syns inte alltid allt slit där bakom. Oavsett, så var det en väldigt mysig stund nere vid forsen. Det behövdes en dag som denna!

Hoppas att ni haft en bra tisdag allihopa! Kram på er ♥

(Rösta på mig i Finest Awards här. Man kan rösta 1 gång/dag. Tusen tack!)

Som i en saga

Förutom att den här helgen har varit så solig, vacker och underbar på många sätt och vis så har även nätterna varit alldeles sagolikt vackra med en nästan overkligt klar stjärnhimmel, ett magiskt norrsken och en liten skärva av månen som lyst upp så vackert i mörkret. Jag har flera gånger stått och gapat över hur galet vackert det är när jag varit ute med kameran på kvällarna. Och så blickar jag bort mot huset, som lyser upp under den mäktiga stjärnhimlen. Det ryker från skorstenen och jag ler av tanken på att min älskade Johan är där inne, med alla våra fina djur. Sedan blickar jag ut över byn, och över skogarna och över norrskenet som magiskt sveper fram himlen. Tar ett djupt andetag av den friska, klara luften och känner en sådan enorm tacksamhet över alltihop. Platsen, livet, kärleken. Känslorna nästan svämmar över och för några sekunder känns det som jag ska sväva ut i rymden.
031305031320

Jag pulsade in i björkskogen för att se hur norrskenet dansade ovanför trädkronorna. Det var så vackert och stillsamt, och jag tror björkarna kände samma sak.
031321

Jag tittade inte på melodifestivalen i lördags, men jag tittade på detta. Och det ångrar jag inte en sekund.
031322

Får aldrig nog av att titta upp mot vintergatan som sträcker sig över himlen. Det ger en perspektiv, på hur små vi är i vår enorma galax, i vårt oändliga universum. Ja, rymden och natthimlen är något av det bästa jag vet här i livet, därför att det ger mig en känsla av att allt är så mycket större än det vi kan se och förstå. Och hur små vi än är så är vårt liv något så obeskrivligt stort och värdefullt. Och stjärnorna påminner oss om att ta tillvara på vår tid här på jorden, och leva fullt ut.

(Rösta på mig i Finest Awards här)

Kulning – sången som bär på en urkraft

När jag var tolv år hörde jag kulning för första gången. Jag var på en klassresa i Stockholm och vi besökte ett musik-muséum, där en kvinna guidade oss runt och berätta om musikens historia. Jag minns ingenting från det besöket, förutom ett minne som etsat sig fast i mitt hjärta och som jag minns in i varenda detalj. Det var när guiden började prata om kulning. En form av sång som har sina rötter i medeltidens fäbodskötsel i Norden, och som kvinnorna på fäbodvallarna använde för att locka hem djuren på kvällarna. Hon beskrev det med en sådan passion och berättade att det förr i tiden ansågs vara något magiskt och mystiskt över kulning. Mina öron var spetsade. Mina ögon var stora och jag tog in vartenda ord hon sa. Kulning är ett lockrop, och en bladning av rop och sång, och som på grund av sina intensiva, starka och höga toner kan höras kilometervis över berg och dalar.

Jag vet inte varför jag blev så fascinerad när guiden berättade om det här, men det bara tilltalade mig på alla plan. Och sedan visade det sig att den här kvinnan även kunde kula. Hon bad oss barn att hålla för våra öron, eftersom hon sa att det skulle låta väldigt, väldigt högt. Hon ställde sig upp framför bordet och kupade sina händer vid munnen och började sedan kula.

De flesta barnen rynkande på pannan och tyckte det lät för högt trots att de höll för öronen. Men jag ville knappt hålla för öronen alls. Jag var helt trollbunden av hennes kulning. Jag rös och kände mig djupt rörd av det jag hörde. Det var något med melodierna. Något vackert, sorgligt och tidlöst. Toner som jag aldrig tycktes hört innan. När hon var klar frågade jag ut henne om allt möjligt. Hur lär man sig? Hur börjar jag? Vart kan jag öva utan att någon ska höra? Jag var tolv år, och ville lära mig kula som henne.

Tänk att det skulle gå över tio år innan jag faktiskt tog tag i saken. Men jag har tänkt på det länge. Och varje år har längtan växt sig starkare när jag varit på invigningen av den årliga festivalen Urkult här i trakterna. Vid midnatt, när Eldnatten börjar, så är det första man får höra just kulning. En eller två kvinnor som kular i natten och jag blir tårögd varje gång. Det är bara något med det som berör mig ända in i hjärtat. Just därför har jag länge velat lära mig denna tekniken själv, då jag upplever att känslan kulningen ger mig är en känsla som jag kan relatera till när jag är i skogen och i naturen.

kulning - jonna jinton

Senaste två månaderna har jag övat lite nästan varje dag. När jag kört bil. När jag varit i ateljén. När jag duschat. När jag varit ute i skogen. Ja, i princip vid varje tillfälle jag haft möjlighet. Ni anar inte hur jag har låtit, dag som natt. Det började med lätta uppvärmingsövningar och allt eftersom tiden gått har jag börjat ropa så högt att det ekar i mina väggar här hemma. Jag har velat ta det lugnt, eftersom det är lätt att man belastar stämbanden fel då det är mycket kraft och höga toner och frekvenser. Så jag lät det ta ganska länge innan jag verkligen provade mina kulningsvingar.

Jag minns det så väl, första gången jag kände att jag kulade på riktigt. Det var för två veckor sedan ungefär. Det var en speciell känsla i gommen, och jag fick fram väldigt starka toner utan att det kändes påfrestande. Det kändes plötsligt naturligt, och jag upplevde tonerna som pilar som for genom luften. Intensivt och målinriktat, och tonerna ekade genom skogarna. Jag hoppade upp i luften av lycka och kunde inte sluta le, eftersom jag nu kände att jag kommit en bit på vägen.

Jag har mycket att lära än, och jag ser fram emot att fortsätta öva så att jag en dag verkligen kan behärska den här sångtekniken. Det skulle kännas väldigt fint att få fortsätta ge liv åt kulning, som allt mer försvinner i historien och dör bort med äldre generationer. Det känns redan nu som om kulning blivit en sådan naturlig del av känslan när jag är i skogen. Och jag känner i varenda cell i min kropp att det nästan vilar något uråldrigt, mystiskt över kulning. En urkraft, som med sina toner borrar sig in i våra hjärtan och påminner oss om något. 

Jag spelade in en kort sekvens när jag kulade i skogen för någon vecka sedan, så att ni skulle få höra hur det låter. Vissa kanske har hört kulning innan, och vissa kanske aldrig ens hört talats om det. Det finns ju många sätt att kula på, men jag föredrar den melodiska kulningen som blir just en blandning av rop och sång.

Så, here wo go! ♥

Ord som värmer

Jag är så otroligt tacksam för att jag har så snälla läsare. Under alla år jag bloggat har jag översköljts med den ena fina kommentaren efter den andra. Jag vet inte hur många gånger jag suttit med tårar i ögonen och berörts på djupet av era ord. Och jag vet inte hur många gånger som en vänlig kommentar lyft hela min dag.

En av de första saker jag gör när jag börjar min dag är att läsa era kommentarer och det gör jag därför att jag helt enkelt får så otroligt mycket inspiration och energi från det. Som jag sa i blogbussiness-podden med Linda Hörnfeldt så är ju den här dialogen och kommunikationen med läsarna en av de bästa sakerna med att blogga. Att beröra och påverka varandra. Att jag får öppna mitt hjärta och dela med mig av något och sedan känna den responsen tillbaks.
Kan tänka mig att det kan liknas vid när en artist sjunger på en scen och hela publiken sjunger med i en låt som den skrivit. En magisk conneciton. En känsla av att bli förstådd från båda hållen, och det är en obeskrivlig känsla. Jag får så mycket utav det. Så först och främst vill jag bara tacka för alla kommentarer. Tacka för att ni ger av er tid. Och så vill jag tacka alla för att ni bara läser bloggen. För att ni kommer in här med öppet hjärta och gör den levande. Tack ♥

071706

Tänkte dela med mig av några kommentarer som gjort mig lite extra glad de senaste dagarna! Så förstår ni vad jag menar.

”Hej finaste Jonna! Vill så gärna dela en härlig händelse med dig. För ett tag sedan beställde jag fyra bilder av dig. Jag valde länge men tog sedan de som jag kände ”talade” till mig. Att du var med på alla fyra bilderna var inte ett medvetet val, utan det slumpade sig så. Jag satte upp bilderna vid sidan om sängen, så de är det första och det sist jag ser varje dag.


Mitt barnbarn Cecilia är tre år och hon vilar ofta, eller sover, i min säng. Vi brukar alltid ligga och prata lite med varandra innan hon somnar. När bilderna kom upp på väggen, låg hon helt tyst länge, länge och studerade bilderna noga.
För att denna kommentar inte ska bli så lång, skriver jag ihop vår dialog och hoppar över barnspråket.
Jaha en älvflicka. Mormor vet du varför hon är så ledsen (bild 1 är den när du är som en ljus skepnad som sitter framför fönstret) Jo det är för att en häxa har fångat henne. Nu måste hon vara inne hela tiden och städa, tvätta, diska och laga mat. Älvor vill inte vara inne, de vill vara ute i skogen och dansa. Nu står Jonna i fönstret och ropar på Cecilia och mormor, att de ska komma och rädda henne. Hjälp, hjälp, Cecilia och mormor rädda mig från den elaka häxan. Jag är ledsen och rädd, kom fort. (På nästa bild sitter du på en sten i skogen) Nu är älvan så glad för att vi har räddat henne. Jonna bor i skogen, omväxlande bor du under en gran, i en grotta eller i ett litet hus. Det är min uppgift att detaljerat berätta hur det ser ut, antal rum och vilka möbler etc som du har. (Tredje bilden sitter du i en rosa dröm vid vattnet) Nu väntar älvan på sina kompisar som är sjöjungfruar och bor i sjön. De leker samling, utelek, i kuddrummet och så har de sångsamling. (På den fjärde bilden står du och tittar ut över en äng) Älvan Jonna saknar sin mamma och pappa. De är en kung och en drottning, som bor i det stora slottet i den stora staden. Älvan vill inte bo i staden för hon vill bo i skogen och leka med alla andra älvor, sjöjungfruar och alla djuren. Snart kommer hennes mamma och pappa och har semester hos henne i skogen och då blir hon så glad, så glad. Sagan ändrar sig lite från gång till gång men grundtemat är alltid så här. Cecilia undrar vad älvan på tavlorna heter. Jag berättar att det är en flicka som heter Jonna.
Tänkte att du kanske ville veta hur dina bilder har satt igång fantasin hos en treåring. Kram från” mormor Lena”. ”

Mitt hjärta log när jag läste den här kommentaren. Jag blir så innerligt glad att ett litet barn fantiserar kring mina bilder och skapar en sådan vacker berättelse. Som en egen liten värld. Vilken lycka det ger mig ♥


Har följt din blogg ett par år (men läst i princip alla inlägg hehe) men bara knapprat in någon enstaka kommentar genom åren. Jag måste bara säga det – Fantastiska inspirerande människa! Förstår du vilken ”pelare” du är för många? (utan att det ska kännas kravfyllt). En lite mer vilsen dag och man kikar in här och kanske känner att man får medkänsla och att man inte är ensam, – eller så blir man bara inspirerad till 1000 och får liksom en spark i arslet och känner hur kompassen stadgas ifrån det lite mer vilsna tillståndet. För mig är det en så härlig känsla (och ett privilegium) att kunna få det levererat till mig bara genom ett enkelt stopp vid datorn om kvällen och ett klick på din blogg. Du ger.

Jag har verkligen lagt mödan till och försökt att hitta liknande bloggar och personligheter som du som jag kan känna med på liknande vis, och inspireras av men fan Jonna, du är the one and only! Jag har än inte hittat någon som kan mäta sig ^^

All lycka / VIVUS 

Alltså, ååhh finner inga ord. Vilken otrolig pepp och energikick jag fick av de här orden. Blir både rörd och så glad att jag skulle kunna springa ett varv runt jorden.


”Alltså du. Att ha funnit din blogg är värt mer för mig än du någonsin kunnat ana. Jag har gått och grubblat för mig själv om hur jag inte mår bra i staden, och jämför det med hur jag mår när jag är i sommarstugan. Naturen har alltid varit dit jag velat rymma, för det är den platsen man kan höra ljudet av liv. Liv som finns utan att vi skapat det. Allt bara flyter på, without any effort. Men det har inte riktigt klickat för mig att det finns alternativ, man måste inte vara fast i stan. Man måste inte åka till Sydostasien. Man måste inte. Det har du visat mig. Stort stort tack till dig Jonna. Du har en trogen följare från och med nu. Kram / Paulina ”

Också ord som bara går rakt in i hjärtat ♥


”Var förut efter fotografiska in på en söderkrog och råkade plötsligt höra namnet ”Jonna Jinton” flyga igenom luften. Blev nödd att spetsa öronen mot killarna som diskuterade foto och Jonna vem hon var. Genom sorlet hörde jag:

– Det är någon ny slags smartare blondinbella som har flyttat upp till norrland och hon fotar jäklars bra…
Man kan inte göra något annat än att hålla med Stockholmsgrabbarna. 🙂 För övrigt en utmärkt podcast väl värd att lyssna på. Jag blev tvungen stanna på bryggan i solen som plötsligt värmde och sätta mig ned för lyssna på hela.
/ Jos ”

Haha det här fick mig att skratta och le. Så himla kul! Hade gjort vad som helst för att få vara där då och lyssna på hela konversationen. 


 

Veckan som varit

Den här veckan har verkligen varit rolig! Jag har en sådan himla skön och go känsla i kroppen nu såhär på söndagkväll. Lite trött, men väldigt glad. Och som pricken på i:et den här veckan så fick jag vara med och hurra på min brors examen. Det var fint.

Jag har nu också laddat upp min sista bild på Fotografiska’s Instagramkonto där jag varit veckans fotograf. ÅH vad kul det varit! Vilken känsla att få nå ut med sina bilder till så stor publik. Det har nästan pirrat i magen lite varje dag när jag lagt upp en ny bild med mina texter. Är så sjukt tacksam att jag fick göra detta!
Jag kände nu också att det här inspirerade mig ännu mer till att faktiskt göra en fotobok som jag så länge drömt om. En fotobok med bilder och texter, tankar och små betraktelser. Det har egentligen varit en dröm i flera år och vid årskiftet nu så tänkte jag att ett av målen det här året är att jag ska göra ett utkast till en sådan bok, och sedan skicka till förlag och hoppas på att något nappar. Jäklar, vilka lycka det hade varit!
För nu under veckan har jag visat mina foton på Fotografiska tillsammans med just korta texter där jag delat lite tankar och känslor bakom bilden. Det är lite så jag tänkt mig i min dröm-fotobok. Fast självklart ännu mer bearbetat. Man vet aldrig! Jag ska göra mitt allt för att nå dit. Nu känner jag mer inspiration än någonsin ♥

En bild på Fotografiska's Instagram, proppat med mina bilder :)  Har också fått enormt många nya följare på min Instagram under veckan och det känns ju jätteroligt.

En bild på Fotografiska’s Instagram, proppat med mina bilder 🙂 Har också fått enormt många nya följare på min Instagram under veckan och det känns ju jätteroligt.

060701

Så nu pustar jag ut efter en intensiv vecka. Kunde inte känt mig mer tacksam och nöjd just nu. I kväll ska jag städa lite här hemma och greja med sådant som jag lagt lite åt sidan. Kanske klippa gräset också om jag hinner. Förstår inte att det växer så fort trots att det är så kallt.
060702

Vi har börjat fått de första blommorna den här veckan också. Åh, älskar de första juni-blommorna. De ser alltid så små och oskyldiga ut. Men väldigt vackra. Ser fram emot veckan som kommer, då jag gissar på att häggen kommer slå ut då. Det är ju underbart.

Hoppas ni haft en underbar helg. Kram på er ♥

 

Stark som en meteorit

När jag var tio år kom jag på världens bästa affärsidé. Jag satt och tittade på något vetenskapsprogram på TV:n där de berättade att diamanter skapas av kol. När t.ex en meteorit slår ner på jorden och kolen utsätts för ett extremt högt tryck så kan små diamanter bildas. Det är även på det sättet man kan se vart ett meteoritnedslag ägt rum.

I samma sekund som jag fick höra den här informationen från TV-programmet rusade jag ut ur vardagsrummet och sprang ut i trädgården. Jag hämtade några kolbitar från grillen på altanen. Sedan letade jag efter de största och tyngsta stenar som jag orkade bära. Jag skulle skapa en diamantfabrik. 

När jag hämtat allt jag behövde så la jag en liten kolbit på en sten. Sedan tog jag en annan sten i handen och BAAAM! Jag smällde till kolbiten med all min kraft. Det vart bara mos av kolen. Men jag försökte. Gång på gång. Jag tog i så jag vart röd i ansiktet. Jag provade olika taktiker. Tillslut gick jag upp på ”berget” som jag kallade det, som egentligen var som en väldigt stor sten precis utanför huset. Jag la kolbiten nedanför berget och sedan släppte jag stora stenar ner från berget och försökte träffa den lilla kolbiten.

Efter den här lilla historian inser jag att jag som tioåring seriöst trodde att jag hade samma styrka och kraft som ett meteoritnedslag.
Tänk om man som vuxen kunde behålla den där starka tron på sig själv som man hade som barn. Tänk om vi kunde behålla lite av den där glöden, nyfikenheten och tron på att verkligen allt är möjligt, så som vi trodde när vi var små. Nu menar jag inte att man borde gå och banka stenar på kolbitar, men ni förstår vad jag menar.
Den där kraften som finns hos barn, som så ofta slocknar när vi blir äldre, den borde vi försöka hålla kvar.

Barn ser inga gränser. De har inga färdiga mönster eller förutfattade meningar av vad som är möjligt och omöjligt. I deras värld är allt möjligt. Och det är det som är så fint. Det är det som vi vuxna borde försöka hålla vid liv hos barnen. Inte sätta stopp för barnets nyfikenhet och fantasi, hur knasiga deras idéer än är.
Som Einsteins citat ”Fantasi är viktigare än kunskap”.

Tyvärr så försvinner så mycket av det under uppväxten. Som om ett lock sätts på en bruk med fjärilar. Det finns ingen dörr längre att flyga ut och upptäcka. Som vuxna har vi ofta färdiga mönster i hjärnan för hur vi tror att saker kommer bli. Det finns inte längre något utrymme att låta fantasin och nya möjligheter ta vid.

Jag brukar försöka påminna mig själv om att alltid se saker med nya ögon. Som med ett barns ögon. Att inte döma och ha förutfattade meningar om precis allting. Det är svårt, men bara genom att bli medveten om det kan göra så oroligt stor skillnad i livet. Att släppa taget om gamla mönster och låta fantasin och känslan komma till liv. Låta sig inspireras av allt runtomkring oss och leva här och nu.

060301

Livets källa. Där ingen vet vad som egentligen döljer sig. Vi bestämmer själva vad som blir vår egen verklighet.