Ingen sorg i Göteborg

Hej på er!
Nu är jag tillbaks hemma i skogarna igen efter några väldigt roliga och intensiva dagar på resande fot. Vi kom hem igår och jag måste säga att det tagit lite tid att landa efter alla intryck. Lite snurrig har jag faktiskt känt mig det här dygnet. Vi åkte först ca 120 mil till Ljungby för att köpa en bil som vi tittat på, och sedan åkte vi mot Göteborg där vi bodde två nätter i min pappas lägenhet i Västra Frölunda. På söndagen åkte vi till Stenungsund där jag växte upp och efter det körde vi de 100 milen hem till Grundtjärn igen.

Alltså, de här dagarna har varit så underbara på så många vis. Jag hade ju länge känt nu att jag verkligen ville resa tillbaks, både till Göteborg och Stenungsund. Under många år så kände jag nästan tvärtom, att jag inte alls ville tillbaks. Men nu längtade jag starkt efter att få återse platserna där jag växte upp. Komma tillbaks och se allting från ett annat perspektiv. Och det var väldigt betydelsefullt.

Så det blev några dagar med mycket minnen, kärt återseende av vänner och en rejäl dos av Göteborgs härliga stämning.
Jag insåg nu när jag kom hem att jag inte alls hade fotat och filmat så mycket som jag hade tänkt innan. Det började bra på resan dit men sen vet jag inte vad som hände. Trodde jag skulle fylla hela bloggen med bilder från Göteborg och Stenungsund nu men det blev inte riktigt så. Hade jag haft längre tid på mig skulle jag velat gå runt och fota mycket mer. Men nu blev det så kort om tid så jag tror den mesta fokusen gick åt att bara vara där och uppleva i stunden.

På bilden ovan står jag i Brunnsparken i Göteborg. Tyckte det var roligt att jag nu plötsligt kände mig som en turist i min gamla hemort, där jag stod och posade på den välkända bron. Johan älskade Göteborg. Och jag måste erkänna att jag kände mig lite stolt över att få visa upp staden. Det är något med stämningen och folket. Det är en sådan enorm skillnad på hur det känns när jag är i Stockholm. Här är allt lite mer avslappnat. Folk rör sig lite långsammare och här får man lite mer tid till att stanna upp och tänka till utan att man blir överkörd av strömmen med människor. Sen är det något med dialekten. Den känns så varm och välbekant. Så glad och välkomnande. Allt sådant här tänkte jag inte på när jag bodde här.

När jag bodde i Göteborg så var jag inte alls lycklig med livet. Jag kände mig förvirrad, instängd och kvävd. Så Göteborg förknippade jag med ett liv jag inte trivdes med. Men egentligen var det ju min längtan efter ett helt annat liv, ute i naturen, som gjorde att jag otrivdes i stan.
Göteborg hade ingenting med det att göra egentligen. Jag hade varit olycklig i vilken stad eller på vilken plats som helst. Jag ville ju till Grundtjärn.

Nu när jag kom hit igen så kändes det nästan som om jag ville säga förlåt till Göteborg. Förlåt för att jag skyllde min olycka på en stad som inte kunde hjälpa att jag inte trivdes där. Jag är ju ändå så tacksam att jag fick några år i Göteborg. Om jag ändå skulle bott i en stad så är det Göteborg jag föredrar. Och allt fantastiskt som jag fått uppleva dessa år och all den lycka jag känner för mitt liv idag, har jag ju att tacka allt jag tidigare fått uppleva. Allt som hänt i ens liv, både bra och dåliga upplevelser, har ju lett en dit man är idag. Så tack Göteborg. Tack.
Vi bodde i min pappas lägenhet i Västra Frölunda. Nu var det ju så precis att pappa är i Grundtjärn nu under semestern så vi gick liksom om varandra. Men det var väldigt smidigt att vi kunde bo här. Nära och bra in till stan. 
På lördagen hade vi bestämt att vi skulle gå på Universeum (eftersom det skulle regna HELA dagen), men nu vart det istället strålande sol och supervarmt, så vi gick mest runt på stan i solen. Fikade och åt min favoritmat Sushi. Det finns det gott om i Göteborg 🙂 På kvällen åkte vi sedan och hälsade mina älskade vänner Jannike och Arild och deras familj.
På söndag åkte vi till Stenungsund som ligger 5 mil norr om Göteborg, där jag bodde från att jag var 5-16 år gammal. Så Stenungsund är ju den plats där jag växt upp på. Och vi besökte såklart Kristinedal (bilden ovan), området där vi bodde i alla år. Från att vi klev ur bilen här så blev jag liksom lite snurrig. Det var en väldigt märklig känsla, eftersom det var så extremt längesedan jag var här.

Allting kändes så mycket mindre än vad jag trodde. Alla hus, alla gator, alla parkeringar. Det var som om allt var ihoptryckt. Och sen, känslan att gå på den väg man sprungit på så många gånger som barn. Jag vet inte, det var så mycket känslor på samma gång. Det var som om en del av mig reste tillbaks i tiden.
Vi bodde i ett radhusområde, och här är gården som är precis utanför huset. Det kändes väldigt märkligt att sitta vid gungorna igen. Och återigen…Ochad litet allting var! Den här gården kändes ju stor när vi sprang omkring här som barn. Vi lekte alla möjliga lekar. Och det var verkligen en helt underbar plats att växa upp på.
Och så gick vi upp på mitt ”berg”. Bakom huset vi bodde i så fanns det här lilla berget, där jag alltid lekte. Även det hade krympt 🙂
Och bakom berget låg skolan. Så det tog en minut för mig att gå till skolan när vi bodde här. Det var riktigt härligt.
Och sen hade vi turen att få träffa min gamla granne Berndt Johansson, som fortfarande bor kvar i Kristinedal. Jag var SÅ glad att se honom igen. Det var verkligen en höjdpunkt. Så vi stannade där ett tag och fick en god kopp kaffe medan vi pratade gamla minnen.
På väg tillbaks var jag ju bara tvungen att göra en snurr runt ”de gula stångarna” som jag alltid gjorde när jag var liten.
Sen avslutade vi med att gå en promenad genom Stenungstorg och längs hamnen. Det var söndag eftermiddag så det mesta var stängt och det var väldigt lugnt på folk. Jag höll hela tiden utkik på om jag skulle se någon jag kände igen. Kanske någon gammal klasskamrat eller kompis.

Sen tog vi en pizza på en pizzeria som fortfarande fanns kvar och var sig lik, och Johan tittade på mig med ett varmt leende medan vi åt. Jag undrade om jag inte hade betett mig lite märkligt under vår lilla visit i Stenungsund, och han nickade och log.
Jag förstod det, eftersom jag kände mig aningen förvirrad. Det var som att befinna sig i dåtiden och nutiden på samma gång, och hjärnan liksom gick på högvarv för att smälta allt.

Men det kändes väldigt bra. Jag var väldigt glad att äntligen få besöka platsen där jag växte upp. Jag hoppas det blir fler tillfällen framöver och med lite mer tid.
Det här blev en kort sammanfattning av våra dagar i Göteborg och Stenungsund. Är väldigt tacksam för den här lilla resa. Det kändes verkligen som det behövdes. Nu är vi tillbaks till Grundtjärn och tystnaden igen och det känns underbart ♥

Hoppas ni har det bra allihopa! Och TACK för alla kommentarer. Ska som vanligt gå igenom och svara er lite senare.
Stor kram på er ♥

En försiktig liten sorg

Som jag önskar att jag hade fått skriva till er nu och berätta att jag vunnit fotoresan till Yukon. Men tyvärr gjorde jag inte det. Det var en väldigt lång dag igår med mycket väntan. Eftersom dom ligger 9 timmar bakom oss så var det inte förrän sent på kvällen som de började dela ut andra priser varje timme för att sedan sist berätta vem vinnaren av resan var, och då skulle klockan vara över 1 på natten här. Men strax efter tio så blev jag vinnare av en T-shirt, och då visste jag också att jag inte vann resan. Några timmar senare kom dom ut med den lyckliga vinnaren, som ni kan kolla upp mer här på tävlingssidan.

Ja, helt ärligt så blev jag så himla ledsen att jag inte fann ord till att skriva och berätta för er sent igår. Och jag vet ju att ni är så många som hoppats med mig och det är så himla fint av er. Ni anar inte vad det betytt mycket med ert stöd! ♥
Det blev så konstigt igår bara. I en vecka har jag bara tänkt på Yukon och fokuserat stenhårt på att göra allt för att vinna den här fotoresan. Plötsligt blev det som typ meningen med mitt liv haha. Jag vet, jag är sådan. Det blir kanske nästan för mycket. Men jag ville så. Jag ville så himla mycket få se Yukon.

Så igår när jag fick beskedet så var det som om en motor stannade. Som om jag ständigt haft ett ljud i bakgrunden som plötsligt tystnade. Det kändes så tomt. Så konstigt stilla. Allt var över och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra resten av kvällen, så jag gick och lade mig men somnade aldrig riktigt. Bara korta stunder och då drömde jag konstiga drömmar om Yukon. Vid femtiden klädde jag på mig och gick ut och fotade istället.

Det känns fortfarande lite tomt och ledsamt, men det är ingen fara. Jag kommer nog låta mig vara lite ledsen idag, det är bättre än att låtsas som ingenting. En försiktig liten sorg. Samtidigt är jag tacksam att jag fick chansen att vinna den här resan, och obeskrivligt tacksam över ni varit så goa och hjälpt mig och hejat på. Att ni orkat med mitt tjat och att ni trott på mig! Jag vet också att jag gav mitt allt. Jag la min tid, mitt hjärta och min själ i mina bidrag till tävlingen, så jag vet att det inte finns något jag kunnat gjort annorlunda. Men det räckte inte hela vägen fram till Yukon denna gång.

Nu laddar vi om kör på igen. Eller hur?  : )

Kram på er underbara ni ♥
081818081901081806081804

En liten sorg

Jag vill verkligen inte klaga och sura över vädret. Men, det gör bara så ont i mig att maj och juni försvunnit, som är årets bästa tider då jag brukar vara som mest produktiv och ta det bästa fotona och filmerna. Tiden då jag får som mest inspiration och jag ägnar dag och natt ute i naturen för att fånga det magiska.

Juni är tiden då allt är i sin allra vackraste, mest fulländade form och ljuset är något alldeles speciellt. Midnattsljus och dimmor. Blomsterängar och stilla nätter med tusen fåglar som sjunger i skogarna.

Nu är det så kallt att knappt maskrosorna vill slå ut. Jag går med långkalsonger och tjocktröja, och måste elda minst två gånger varje dag för att hålla huset varmt. Jag bär in lika mycket ved varje dag som jag gör en oktoberdag.
6 grader och kalla, kraftiga vindar. Åh…jag måste bara vara ärlig. Jag känner en enorm sorg över detta. En sorg över att tiden jag älskar mest försvinner bort. Jag hoppas varje dag att det ska bli en fin dag eller kväll så att jag ska kunna skapa. Jobba. Filma. Fota. Mitt huvud och hjärta sprängs av idéer och visioner som jag inte kan förverkliga på grund av blåsten och kylan. Ja, jag är så beroende av vädret. Eller…kanske ska jag säga känslan. Jag är beroende av känslan för att skapa. Det är som två olika världar. Två olika dimensioner. En kylig, blåsig mulen kväll mot en stilla, solig, tyst kväll. Det går inte att skapa eller känna samma känsla. Inte ens när jag försöker. Det blir inte äkta.

Jag tittade på det här klippet från förra våren. Vilken lycka. En stilla sjö, solljus, värme, barfota på grusvägen. Myggor som dansar i kvällssolen och fåglarnas sång. Jag hade gjort vad som helst för att bara få lite av detta.
Nu är vi halvvägs in i juni och jag kommer inte ge upp hoppet om en magisk tid.

061501

Lite nostalgibilder från förra juni.
061502061504