Morgon i storskogen

När jag var liten brukade jag få sitta i min morfars knä medan han berättade sagor om storskogen. Jag minns det så väl. Hela känslan. Pirret i magen.
Storskogen i Norrland, som var mörk, djup och full av faror. I sagorna han berättade gick jag alltid vilse i storskogen, men sedan mötte jag en stor stark björn, som var snäll. Jag fick klättra upp på björnens rygg och sedan tog han med mig hela vägen hem till min lilla stuga. 

Aldrig kunde jag väl som liten ana att jag en dag skulle vara vuxen och bo i en stuga, och vandra runt i storskogen en tidig morgon, bland björnspår och blåbär. Bland dimma och fågelkvitter. Med morfars sagor i hjärtat som skapar en stämning lika levande nu, som då.
081502
Min lördagmorgon i storskogen. Det blev blåbär till frukost.
081503081507081509081504081506

Ibland när jag är i skogen och går fram till ett träd så brukar jag tänka att det här träden kanske aldrig någonsin nuddat en människa förut. Och att det funnits här, på samma plats, under hela mitt liv. Under allt jag varit med om i hela livet har trädet stått här, dag som natt, år efter år. Och nu möts vi. Då känns det plötsligt så himla häftigt och stort. Jag vet inte varför, men jag älskar att tänka så.
081508