Att släppa taget

Den här våren är som ingen annan jag upplevt. Under den första veckan i maj har jag fått betrakta de mest spektakulära snöfall jag någonsin sett. Stora, virvlande flingor som liksom ser ut att sväva långsammare än vad de brukar. Kanske vill de stanna i luften extra länge, och ta tillvara på flygturen, innan de landar på marken som är lite för varm för att de ska kunna stanna kvar en längre tid.
Jag minns så väl i december. Min sorg och frustration över att vintern aldrig kom. Jag behövde snö och stilla vinternätter för att kunna skapa min luciafilm. Jag skrev till och med en dikt då, om ni minns. Som ett sista försök till att låta vintern öppna sin dörr.

Snälla sommar, släpp taget nu.
Låt isen sjunga sin sång och frosten vandra över äng och myr.
Låt molnen skingras på himlen
och nattens stjärnor lysa som vår fyr.

Sommar, styr din värme in mot hamn.
Jag behöver vinterns vita tårar för att ljusa upp i mörkrets vrår.
En stilla natt i vinterns famn.
Med ingen vind som blåser elden ur mitt hår.

Och nu har det varit precis tvärtom. Jag har känt mig nedstämd för att vintern aldrig släpper taget och låter våren ta plats. För knopparna under lagret av snö inte får en chans att slå ut. Ledsen över att jag ska missa årets vackraste tid.

Men så var det som om jag fick svar på min dikt. Denna kyliga majkväll nere vid sjön. Alla dessa tunga känslor som jag burit på för att jag inte kan kontrollera vädret och årstiderna. Det kändes plötsligt få självklart.

Det är inte vintern som ska släppa taget.
Det är jag. 

Jag tror naturen svarade mig och fick mig att förstå att det är lönlöst att försöka styra och kontrollera något som man inte kan styra eller kontrollera. Att lägga så mycket känslor i något där jag inte har makten att kunna förändra, och göra motstånd mot det som är. Det finns inget sämre att lägga sin energi på.

Naturen låter sig aldrig kontrolleras av någonting. Och det är det som är så vackert. Den är så fri.
Årstiderna försöker aldrig leva sig upp till våra förväntningar. Naturen jämför sig aldrig med sina tidigare år. Den oroar sig inte för hur den borde bete sig eller hur en viss årstid borde se ut. Den bara är.

Med stolthet strör den nu sina snöflingor över vårt land. Bryter gränser och skapar vackra scener som vi får njuta av. Eller bli besvikna av. Det är upp till oss hur vi reagerar. Världen upplevs inifrån oss själva.

Det var som om jag efter det släppte all förväntan över våren. Naturen skyndar inte framåt. Och det ska inte jag heller göra. Vintern får stanna precis så länge den behöver. Kanske tycker den om att vila en stund i vårens famn. Det hade jag också gjort.

Det blir ju så vackra färger då. Våren och vintern tillsammans. Gulnade ängar, vit snö, is och porlande bäckar. Och ibland kommer den. Tusen fåglars sång, från skogarna intill. Det vackraste av ljud. Men bara när vindarna tystnar och solen hittar ett hål genom molntäcket. Men jag litar på att vår jord är den bästa dirigenten. Den har funnits så mycket, mycket längre än jag.
Jag litar på att den låter sången höras när det är meningen att den ska höras.

Kanske pausar den sången med hjälp av kylan. Så att vi också ska uppleva tystnaden. Och aldrig ta något för givet.

Så nu omfamnar jag denna kyliga maj. Vackra maj, som blandar årstiderna precis som den vill. Ibland känns det som vi behöver uppleva mindre bra stunder så att vi ska lära oss något utav det. Att se från ett annat perspektiv och inse att det vi inte kan förändra där ute, kan vi istället förändra i vårt inre.

Nu önskar jag er alla en underbar helg! ♥ Stor kram på er!

Att släppa taget

Först och främst, tusen tack för alla fina gratulationer på förra inlägget. Och inte minst tack för all pepp ni gav mig. Blev rörd att så många ändå förstod och höll tummarna att det skulle ordna sig. Tack älskade ni ♥

Det har varit en vacker helg med soliga dagar, frostig kyla och stjärnklara nätter. -21 har vi här i skrivande stund. Älskar luften ute just nu. Den känns så ren. Som om varje andetag rensar hela kroppen och ersätter tunga regnmoln med vackra iskristaller.
I lördags åkte jag och Johan ut i skogen en sväng på kvällen. Jag skulle kolla lite platser och provfilma inför mitt misslyckade projekt, och kolla om det ens var möjligt att få till det trots avsaknaden av snö. Trots att det inte alls blev bra, så var kvällen helt magisk. Vi stod där inne i skogen och ovanför oss sträckte sig vintergatan över den nattsvarta himlen och i nordlig riktning dansande  norrskenet.
Kylan gjorde så det knäppte i skogarna. Det ljudet hade jag aldrig hört innan jag flyttade hit. Kommer aldrig glömma när jag sprang till gammelmorbror Tage och förtvivlat sa att det hördes skott från skogen. Pistolskott. Men det är bara träden som ”knäpper” till när det blir kallt väldigt fort, och de kan ibland låta så högt att det ekar i skogarna.
Kylan kommer ofta med så mycket vackert. Fina ljusfenomen och vackra, mystiska ljud.

Få saker tycker jag är så vackert som eldens sken ute i mörkret. De lyser upp på ett så levande sätt. Får allt runt omkring att dansa i eldens reflektioner.

Det var mitt sista försök till att ro i land mitt projekt, som jag nu ikväll släpper taget om. I alla fall för i år. Det gjorde så ont förut, men nu känns det så skönt. Att bara få ge upp och inse att det ibland inte blir som man tänkt sig. Att få släppa oron och att slippa kolla vädret hundra gånger om dagen och må dåligt över att jag inte kan kontrollera situationen.
Jag behövde snö. Lite snö på träden och i skogen för att ljusa upp tillräckligt för att kunna filma de scener jag sett framför mig. Utan snö var det inte möjligt. Och vem kunde tro att vi inte ens skulle få en centimeter snö under december. Hade jag vetat den kvällen i november att det var den enda kvällen men nysnö på över en månad så skulle jag varit förberedd. Men nästa morgon smälte den bort och sedan dess kom det inget mer. Som jag önskar att det hade gått ändå, att få till det som min vision. Men vissa saker går helt enkelt inte att styra.

Jag hade gjort vad som helst för att ni tidigt i morgonbitti skulle få vakna till min nya lucia film. Att ni skulle få känna den känslan som jag av hela mitt hjärta vill förmedla. En film som jag inte kunnat släppa tankarna på sedan en månad tillbaks. Ett projekt som blev till mitt hittills största, längsta och dyraste. Jag såg allt så tydligt framför mig och har redan filmat de delar jag haft möjlighet till. Allt för att ligga ute i god tid och vara beredd så att jag skulle hinna klart till luciamorgon.

Jag har verkligen gjort allt jag kan, men naturens krafter rår vi inte på. Så jag får istället hoppas på att få göra den till nästa år istället. Jag låter det hellre vänta tills jag kan göra den så som jag vill, än att göra den halvdant. Det känns verkligen förfärligt att behöva ”packa ihop” och skjuta upp en idé jag brinner för i ett helt år. Som att vänta en hel evighet, men å andra sidan vi ju hur fort ett år går. Det säger bara poff.

Jag har i alla fall några årsförbrukningar av marschaller att tända så länge.
Det kyliga vädret i helgen gjorde att det hela kändes lite bättre. Ett tag hoppades jag på att de kyliga graderna skulle skapa tillräckligt mycket rimfrost på träden och marken så att det skulle ljusa upp och göra det möjligt att filma. Men jag är glad att det inte blev så mycket rimfrost. För om det hade blivit det tror jag att jag skulle kunnat ge mig ut och lussat i -21 grader och det hade varit extremt svårt och kallt.
Så, nu släpper jag det och så får vi se om vintern gör en snabbare entré nästa år. Det var helt enkelt inte meningen att den skulle bli till nu.
Och det blir lucia i morgon ändå, även om det blir med en av mina äldre luciafilmer. En del av mig är fortfarande ledsen över att det inte blev som jag ville, men att lära sig släppa taget är ju en av livets viktigaste lärdomar. Nu fortsätter livet som vanligt och det kommer kännas befriande att plötsligt ha 100% fokus på allt jag gör istället för hälften som jag haft under några veckors tid.

Tack igen för era fina kommentarer. Ni berör så mycket!
Hoppas att ni haft en härlig start på den nya veckan.
Kramar ♥

The beauty of letting go

Dessa dagar i oktober har varit så vackra att jag nästan inte vetat hur jag ska bära mig åt för att ta in allt. Just oktober bär på något speciellt. Det är månaden när löven faller från träden och den vita frosten blandas med de varma färgskalorna. Ett vakert kontrast som jag önskar att jag hittat ord till att beskriva.
100504100507100420Mörkret faller allt tidigare på kvällarna, men på himlen tänds då stjärnorna, för att sedan blandas med de gröna och blå nyanserna från nattens dansande norrsken. Varje kvällspromenad med hundarna den senaste tiden har varit i sällskap med norrskenet.
100501När sommarens magi försvinner så ersätts det istället med något helt annat. En helt annan magi, som är minst lika vacker och häpnadsväckande. Att få gå ut varje kväll och blicka upp mot stjärnhimlen och norrskenet, det är livskvalitet för mig. Jag bara älskar det. Mörkret och kylan blir så mycket lättare att handskas med när man på grund av det får uppleva så mycket vackert.
100502100505100503

Det är något sällsamt vackert med att se hur allting släpper taget och låter sig följa med i naturens cykler. Att se hur löven faller från träden utan att göra det minsta motstånd. Det är något harmoniskt och fridfullt över denna tiden på året.
För naturen vet att det inte är slutet.