Några tankar från en influencer – #jagärinos

För mig är det väldigt nytt det här med att bli kallad influencer. Det var inte förrän ganska nyligen som jag tog till mig vad det faktiskt betyder. Det är ett nytt ord för en relativt ny yrkesroll.
Influencer kallas man när man på olika sätt påverkar många människor via olika sociala plattformar, som t.ex en blogg, på Instagram eller en Youtube-kanal. Man delar helt enkelt med sig av något offentlig och på så sätt inspirerar andra människor med texter, videor, bilder eller annat kreativt som skapats. Som influencer har man en stor möjlighet till att just påverka andra.  Oftast så har man byggt upp ett förtroende till sina följare under många år, vilket också gör att de tar till sig väldigt starkt av det man skriver, berättar eller delar med sig av. Man påverkar helt enkelt, vare sig det är vardagsbetraktelser och personliga berättelser, eller samarbeten med andra företag. Detta är ju något som växt något enormt senaste åren. Det var inte längesedan som dessa plattformar inte ens fanns, så hela den här branschen är väldigt ny.

Att jobba som influencer är det bästa jag vet. Jag skulle för allt i världen inte kunna tänka mig ett bättre drömjobb. Det passar mig helt perfekt. Det ligger dock enormt mycket jobb bakom som aldrig riktigt syns, och det tog många år av slit innan jag kom till den här punkten, men nu är jag så evigt tacksam att jag inte gav upp. Jag är fri att skapa som jag vill. Jag är min egen chef och jag får både möjlighet till att vara kreativ samtidigt som jag får nå ut till människor som tycker om det jag gör. Jag får berätta och inspirera. Jag får chans att samarbeta med företag jag tycker om och jag kan använda mina sociala plattformar som ett sätt att marknadsföra det jag gör. Även om min inkomst inte alltid kommer direkt från blogg och Instagram så är det där min grund ligger, för det är där jag visar upp det jag gör. Det blir som en enorm portfolio.
Därifrån når jag ut och får nya spännande möjligheter till jobb, som t.ex min tapetkollektion.

Det är det jag älskar mest med dagens nya teknik, att vi har en mycket större möjlighet idag att nå ut till människor. Vi är inte längre lika beroende över ett bra betyg från skolan eller att vänta på att få ett godkännande från någon annan för att kunna leva på sin talang eller sin kreativitet. Vi är mer fria att prova våra egna vingar. Vi kan skapa, skriva, fota, filma och dela med världen och hitta just de människor som finner värde i det man gör. Det är precis det jag gjort nästan varje dag de senaste sju åren. Delat mina tankar och känslor. Visat upp mina bilder, mina filmer, mina målningar och mina sånger. Och på det viset sakta men säkert byggt upp en trogen skara följare. Det är fantastiskt, och jag är verkligen tacksam.
Jag var 21 år när jag startade bloggen, i samband med att jag flyttade från Göteborg till Grundtjärn. Och jag skulle kunna skriva en hel bok om hur min resa varit från att jag startade bloggen tills idag då jag lever helt och hållet på mitt yrke som influencer. Det känns verkligen som om jag spenderat en hel livstid på att bygga upp det som jag har idag. Det enda som fick mig att hålla ut och fortsätta kämpa var min kärlek till att skapa och berätta.
När jag började blogga och dela med mig av mina bilder, texter och filmer så fann jag min passion i livet. Att beröra andra människor. Att påverka.

Men det är allt annat än enkelt att vara influencer. Det ligger så enormt mycket jobb bakom.
Samtidigt som det ännu inte riktigt blivit en accepterad yrkesroll i samhället. 
Speciellt senaste året, när allting liksom tog fart och växte för mig, så har jag stundtals haft svårt att greppa hur jag någonsin ska hinna med allt. Man driver i princip en stor verksamhet alldeles ensam, där man själv ska ansvara för alla olika områden. För min del så innebär det att jag är fotograf och ska se till att ta foton till alla sociala kanaler – helst nya varje dag. Jag ska skriva inlägg, som kan liknas vid stora reportage eller artiklar i tidningar, också det helst varje dag – på alla kanaler. Jag ska redigera bilder och planera en passande layout. Filma och redigera videobloggar, helst en gång i veckan. Jag ska vara företagets kontaktperson och ansiktet utåt, och se till att svara på allt från telefonsamtal till mail. Med detta inräknas även sammanlagt ca 500 kommentarer varje dag från alla mina olika sociala kanaler. Jag hinner givetvis inte svara på allt, men försöker så gott jag kan.

Jag ska även vara säljare (åt mig själv), skicka välgjorda offerter till olika jobbförfrågningar, och ansvara för fakturor, budget och ekonomin. Jag ska också göra redovisningar efter samtliga samarbeten med statistik och siffror. Jag ska vara mitt företags talesman och ställa upp på intervjuer och reportage, som kan ta så mycket mer tid och energi än någon kan ana. Jag ska vara ansvarig för administration och se till att allt tekniskt funkar. Utöver det säljer jag produkter och ska paketera varor och sköta en webshop. Sen, ska jag behålla kreativiteten mitt i allt sorl av jobb, eftersom det är det jag lever på i grunden. Min kreativitet.

Men jag väljer det själv, och trots att det ibland innebär så galet mycket jobb så älskar jag det, och skulle aldrig vilja göra något annat än det jag gör nu.
Trots alla dessa ansvarsområden och det omfattande jobb som det innebär med att vara influencer, så har det än idag inte blivit ett helt respekterat yrke. Företag jagar oss ständigt med de mest skamlösa förslag och nästan dagligen måste vi på olika sätt kämpa för att bli respekterade. Och den jobbigaste biten har inte varit allt jobb som det inneburit. Utan att stå ensam med alla frågor. Eftersom det är en helt ny bransch så har det inte funnits några tydliga riktlinjer, vilket gör att det varken blir lätt för företagen eller influencers. Missförstånd och osäkerhet.

Det är inte helt lätt att komma in in en nystartad bransch, där ingen riktigt vet vad som gäller. Hur funkar det att jobba som influencer? Hur ska jag märka ut inläggen när jag gör samarbeten? Måste jag märka ut inlägg om jag länkar till min egen webshop? Vad är reklam?  Vad kostar en bild att sälja? Vad menas med PR? Om ett företag skickar en produkt utan att jag bett om det, måste jag skatta? Vad får jag skriva och inte skriva?
Vad är mitt värde? Vad ska ett sponsrat Instagram-inlägg kosta?

Så många frågor, och så lite svar. Inga kollegor att bolla idéer med. Ingen att fråga om råd.
Den biten höll på att krossa mina drömmar. Jag undvek alla mail som handlade om samarbeten eftersom jag överhuvud taget inte visste vad jag skulle svara. Jag vågade inte ta betalt och kände att själva business-biten var som ett enda stort mörker. Om något företag ville köpa bilder eller om någon ville göra ett samarbete så hade jag ångest i flera dagar för att jag inte visste vad jag skulle svara. Ändå är det en sådan otroligt viktigt del i att vara influencer, annars kommer ekonomin aldrig att gå runt. Precis som för vilken företagare som helst.

I samma veva som jag var på väg att ge upp, på grund av att jag inte klarade mig ekonomiskt (som jag skrev om i det här inlägget) så lärde jag känna Linda Hörnfeldt, som är VD och grundare för Influencers of Sweden, som startades för ett år sedan. Då hette det Better Bloggers, och var även då som ett nätverk för bloggare. Linda fick mig att se på mitt jobb med helt nya ögon. Jag kunde ställa alla de där frågorna jag innan varit helt ensam i, och hon gav sitt perspektiv på saken. Herregud, det var på riktigt som att öppna en ny dörr. För första gången fick jag en uppfattning om mitt eget värde som influencer. Jag fick självförtroende och ryckte upp mig.

Efter det ändrades allt. Och för ett år sedan startade hon Influencers of Sweden, tillsammans med Sara Rönne och Clara Lidström. En branschorganisation för bloggare. Jag vet inte hur jag ska sätta ord på hur mycket detta betytt för mig.

I en bransch där man så länge varit ensam och famlat omkring i mörkret, så finns nu en plats där man kan fråga om ALLT som rör vårt yrke. Det blir en otrolig gemenskap och en plats för alla, såväl nya som gamla influencers att hämta information och hjälpa varandra. Det blir som en fackorganisation för bloggare, där kan man diskutera om allt från hur man ska ta betalt eller hur man ska bemöta företag som kommer med skamlösa förslag. Jag här lärt mig så otroligt mycket därifrån.
Därför blev jag så otroligt illa berörd idag när jag såg en artikel som handlar om olika stora influencernätverk (de som kopplar samman företag med influencers för samarbeten) som gjort uppror mot Influencers of Sweden (Inos). De påstår kort och gott att InoS driver sin egen agenda, för egen ekonomisk vinning. Detta är så fel som det bara går att bli, därav det här långa blogginlägget. Dock har Linda nu gett ett briljant svar på tal, som ni kan läsa här. Och Clara Lidström har precis lagt ut ett inlägg som sätter huvudet på spiken.

Utdrag ur Clara’s blogginlägg;
Jag känner mig alldeles trött av tanken på det. Att ännu en gång kommer ett gäng chefer (som själva inte producerar innehåll utan bara profiterar på det) och berättar vad influencers ska göra. Kritiserar en organisation som kämpar för influencers men som samtidigt motarbetas av de företag som omsätter mångmiljonbelopp på att knyta dessa till sig.

Till skillnad från InoS så tjänar dessa företag och influencernätverk pengar på att koppla ihop företag med influencers. Influencers of Sweden är en ekonomisk förening där all vinst går tillbaka till medlemmarna. Det fungerar ungefär som vårt fackförbund, som jag skrev tidigare. Därför kändes det bara så orättvist att läsa artikeln. InoS står på medlemmarnas sida och alla har möjlighet att vara med och bestämma agendan. Det stärker oss i vårt yrke så att vi kan fortsätta jobba med det vi älskar. Jag är så evigt tacksam för det, och vet att det är många fler därute som delar min tacksamhet.

Ja, som ni kanske märker så var den här biten väldigt viktig för mig. Har knappt kunnat tänka på annat idag, och jag kände att jag ville skriva lite om detta, från en influencers perspektiv. Nu när jag ändå har möjlighet att påverka 🙂 Och samtidigt dela med mig lite av hur yrket som influencer faktiskt fungerar.

KRAM på er ♥

Tankar om att skaffa barn

Redan tidigt i våras började några kommentarer trilla in. Och senaste tiden, för att inte tala om inlägget från midsommarafton, så har spekulationerna varit i full gång. Är Jonna gravid?

Jag tänkte att jag bara måste ta upp detta nu så ni slipper undra och spekulera kring detta. Det var bilden på ängen när jag och Johan håller om varandra som satte igång allt, eftersom Johan höll sin hand på min mage. Jag kan hålla med om att det kan väcka tankar om att vi väntar barn, eftersom just en hand på en mage ofta symboliserar just det. Men vi hade inte en tanke på det när vi tog bilderna. Vi bubblade av kärlek och ville bara föreviga vår första midsommarafton på bild. Så handen på magen var bara av kärlek. Så jag är alltså inte gravid : )

Jag tar absolut inte illa upp av spekulationerna. Jag kan förstå att tankarna går åt det hållet och det är ju egentligen bara bra att ni är öppna och vågar fråga, så att jag får en chans att reda ut det hela. Det här med att få barn är ju något av livets största mirakel, och man vill ju inte att andra ska tro eller hoppas något som inte är sant.

Jag och min älskade brorson Noak

Jag och min älskade brorson Noak

Det är så himla märkligt nu när jag kommit upp i en viss ålder där det faktiskt är vanligt att man skaffar barn. Jag känner verkligen en skillnad om jag jämför på hur det var för några år sedan. Plötsligt är det ett aktuellt ämne att prata om. Plötsligt har många av ens vänner ett barn eller två. På facebook dyker det upp bilder på nyfödda bebisar från bekanta nästan dagligen.  Jag fyller 27 år om några dagar. Herregud. Jag minns när jag var liten och mamma berättade att hon fick min storebror Isac när hon var 27 år. Då tänkte jag ”Oj vad gammalt, jag vill ha barn mycket tidigare”. Haha, och nu tänker jag ”Oj…hon var lika gammal som jag är nu…vad tidigt!
Det är inte klokt vad konstigt det känns att jag faktiskt befinner mig där just nu. I den där åldern, när man utifrån plötsligt ses som en potentiell mamma istället för att få höra ”ha ingen brådska med barn, de kan du ta senare”. Att nu är jag i en ålder där jag börjar förväntas att längta efter att bilda en egen familj. Det är lite läskigt och häftigt på samma gång.

Jag och lilla Malte, som är son till mina vänner Åsa och Arvid.

Jag och lilla Malte, som är son till mina vänner Åsa och Arvid.

Jag har egentligen aldrig varit någon som längtat efter barn och egen familj. Det känns så hårt och ”fel” att skriva det, men jag tror definitivt inte att jag är den enda. Jag har aldrig känt att barn är meningen med livet, som en del känner och säger. Jag tror att vi alla har vår egen mening med livet. Men jag kan definitivt förstå om barn blir någons allra största mening med livet. Som sagt, vi tycker ju alla olika.
Jag har alltid tänkt att den där längtan efter barn kanske kommer någon gång i framtiden. Men bara om jag finner den som jag vill dela mitt liv med. Eftersom jag senaste året tänkt att jag säkerligen inte kommer göra det, och leva själv hela livet, så kändes det inte heller som att jag någonsin skulle få uppleva att få egna barn. Den längtan skulle inte komma naturligt om jag levde själv, eftersom det då fanns så mycket annat jag vill göra. Det var ingen tanke som kändes det minsta jobbig heller. Jag kände mig nöjd ändå. Jag skulle aldrig ha svårt att fylla livet med mening utan barn.

Sen kom Johan in i mitt liv, och hela min värld och min syn på hur framtiden ändrades. Sidor som jag aldrig tidigare sett hos mig själv började allt mer framträda. Och ganska snabbt började tankarna på barn att snurra i huvudet. Någonstans började jag känna den där längtan över att någon gång få barn, med Johan. Den tanken som innan känts så främmande och långt bort var nu nära och på riktigt.
På ett sätt kändes det som en lättnad. Jag som trodde att jag aldrig skulle känna den längtan.
062704
Vi får frågan lite då och då. ”Jaha…nu är det utökning som väntar förstår jag?”.

Men vi skakar på huvudet med ett leende. Inte just nu. Vi är inte redo för det än.
Och även om vi vore det, så brukar jag också säga att man ju aldrig heller kan ta det för givet, att man kan få barn, eller ens vill ha barn. Det är ju helt upp till var och en. Och det är ju ett mirakel egentligen. Som det största uttryck för kärlek i fysisk form. Att skapa ett nytt liv med någon. Bara tanken på att det ändå så ofta fungerar gör mig snurrig av livets storhet och mysterium.

062706
Jag och Johan brukar ändå prata om barn ganska ofta. Vi älskar att fantisera, drömma och försöka se framför oss hur det skulle vara att få barn. Hur det skulle kännas att se sitt barn för allra första gången. Ofta får vi tårar i ögonen när vi pratar om det, eftersom bara tanken av det gör oss så rörda. Det känns så stort. Så vackert. Det skulle vara en enorm lycka om jag någon gång fick uppleva att få ett barn med Johan. Men just nu vill jag bara att det ska stanna där, som en tanke och något som känns roligt att fantisera kring.

Det känns ändå skönt att vi båda känner samma sak, att vi vill vänta. Även om man inte alltid har makten att bestämma om eller när man ska få barn, så känner jag mig inte alls redo för att bli mamma nu. Jag är så himla nöjd med livet just nu och jag har så mycket projekt och idéer som jag vill förverkliga och utveckla och lägga min tid och fokus på. Det känns inte alls som någon brådska med familjelivet och på något sätt känns det som jag verkligen vill att vi först ska få massor med tid tillsammans och bara göra vad vi vill. Leva fritt utan för mycket att anpassa sig till. Verkligen njuta av tiden när vi bara har varandra att tänka på. Så får vi se sedan vad framtiden kommer med ♥
062707
Hur tänker ni kring barn? Har ni egna barn eller drömmer om att skaffa barn? Eller kanske har ni valt att inte ha barn?Hur länge väntade ni innan ni kände er redo? Eller blev det en överraskning? Skulle vara så intressant att höra era tankar kring detta stora ämne ♥

Tankar om vindkraft

Vilken vild diskussion det blev om vindkraften i tidigare inlägg. Men det är helt förståeligt och jag tycker det är bra att man skapar diskussion kring vindkraft. Det är ju något som är väldigt aktuellt idag. Och det är viktigt att folk får tycka till.

Jag har egentligen tidigare varit väldigt rädd för att ta upp det här med vindkraft på bloggen. Jag känner inte att det är rätt ”ställe” att ta upp debatten. Kanske rädd för att det ska bli mycket negativ respons och arga miner. Och det blir det ju. Därför att man tycker så himla olika om vindkraft och vissa berör det väldigt mycket. Som till exempel mig. Jag är en av de där människorna som hotas av en vindkraftspark utanför mitt fönster. Just därför är detta ett ämne som gör mig nästan gråtfärdig så fort jag tänker på det. I två år har jag gått och förnekat något som är på väg att hända. Tänkt att något kommer komma i vägen så att det inte blir av. Men det har inte gått att förtränga helt. Det har ändå legat där djupt inne och skapat en oro. En oro av att jag kanske kommer behöva lämna mitt vackra Grundtjärn. Därför att sveriges största vindkraftspark på över 150 verk, 210 meter höga planerats att byggas här. 210 METER HÖGA! Med högintensivt blinkande ljus, infraljud, buller och miltals av vägar i den vackra vildmarken.

Jag är den sämsta människan på att argumentera. Jag är helt seriös. När någon säger ”Men vart ska vi få energin ifrån då? Det är ju grön energi, det är ju jättebra?” Så vet jag liksom inte på vilket sätt jag ska svara för att få personen att förstå vad jag menar. Kanske för att jag inte är så duktig när det gäller all fakta och vad som egentligen är ”rätt” här. Om det nu finns något rätt. Jag har inte pluggat på allt vad det gäller energi, el och vindkraft osv. Och grön energi, det ju bra. Det är ju fri energi. MEN, på vilken bekostnad?

Det som jag inte förstår är att vi ska sätta upp tusentals vindkraftverk i våra vackra skogar, ”grön energi”, samtidigt som vi skövlar naturen och djurlivet. Det går inte ihop i mitt huvud. Ibland undrar jag varför man inte bygger dem nära städerna istället. Dels för att det är där elen behövs, men också för att där är det redan buller, ljus och annat. Där blir det ju inte lika stor kontrast som här. Men jag förstår vad det är som håller på att hända. ”Ner med folket till storstäderna, samla dem där för det är billigaste, sen bygger vi hela Norrland till en energi-industri”.

Jag fick en bra fråga i kommentarerna igår som jag tänkte försöka svara på.
Susanne – Inte för att vara sådan, men kan du inte berätta om varför du tycker att det är så illa med vindkraftverk? Alltså ur ditt perspektiv. Är lite nyfiken eftersom jag tycker att de är så bra. Men jag har aldrig bott i närheten av några så jag har ju aldrig ”störts” av dem.

Grejen är ju den att jag inte tycker illa om själva vindkraften. Det är nog så med de flesta, man tycker det är helt okej så länge man inte själv drabbas av dem. Jag har aldrig tidigare tänkt så mycket på vindkraft, om det är bra eller dåligt, fram till den dagen då jag fick ett brev i postlådan från FORSCA. Det var en bild tagen från Grundtjärn, med ca 200 vindkraftverk utplacerad i skogen runt om. Då först kunde jag förstå alla de där sura gubbarna och tanterna på radion som var arga för att vindkraftverk skulle byggas i just deras samhälle. För mig var det hjärtskärande att se bilden. Jag kunde inte tro att det var sant.

Att jag tycker det är så hemskt med de här vindkraftverken som skall byggas här har inget att göra med att jag är jättemycket emot vindkraft. Nej, det har bara att göra med att jag av hela mitt hjärta vill bo här. Det är så vackert, så fridfullt. Det är svårt att hitta en sådan här plats numera.
Man måste komma hit för att förstå den där tystnaden, det där lugnet, friheten. Om det åker en liten bil på andra sidan sjön på kvällen så nästan dånar det. Så tyst är det här. Och natthimlen, norrskenet….allting här är så äkta. Det är ingen anlagd park med träd och ett elljusspår. Det är på riktigt. Det är riktigt skog som ger mig en känsla som inte går att förklara.

Grundtjärn har alltid varit platsen där jag känner mig hemma, och naturen runt omkring här är helt makalöst vacker. Något som jag vill ska finnas kvar! Jag tror det är svårt att förstå hur mycket en sådan här stor vindkraftspark skulle förstöra. Det är lätt att tro att det kommer stå små fina vindsnurror där i skogen och inte ge ifrån sig ett knyst. Men så är det inte, det kommer bli som att bo i ett industriområde.  Och bara alla de åren som kommer ta att bygga parken. Och stjärnorna, det kan jag glömma sedan.

Vi människor som bor här, i den här vackra naturen, bor här på grund av naturen, stillheten och tystnaden osv. Allt det jag flyttade hit för, allt det jag längtade efter när jag bodde i Göteborg, det kommer att försvinna med vindkraftsparken. Och det gör så ont. Så ont så ni anar inte. Jag vill bara gråta.

Jag kommer aldrig att vilja stanna om nu bygget sätter igång 2014. Blir det av så kommer jag att flytta. Jag skulle inte klara av att se hur mitt paradis förvandlas till något jag aldrig trodde skulle kunna hända. Och det gör så ont att ens skriva detta. Jag har länge gått och känt mig lite halv. Känslan av att inte kunna rota sig helt och hållet, därför att jag ”kanske” kommer behöva flytta i framtiden. Det är en fruktansvärd känsla.

Trots att både Sollefteå och Örnsköldsviks kommun nu sagt ja så hoppas jag ändå. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte blir av.

Så, vad tycker ni själva om vindkraft? Är det bra eller dåligt? Är det någon här som bor bredvid en vindkraftspark eller har någon erfarenhet av det? Dela gärna med er av era tankar.

Den här utsikten kan snart vara ett minne blott..

Den här utsikten kan snart vara ett minne blott..

 

Tankar om utbildning

Tycker alltid om att läsa era kommentarer! Och det är roligt att få ta del av era egna erfarenheter, perspektiv och tankar. Det var ganska intressant att läsa några kommentarer på mitt inlägg ”När allt stannar” som jag skrev igår. Jag blev lite förvånad hur vissa hade tolkat mitt inlägg. Och jag måste ändå säga att det var väldigt märkligt hur många som efter att läst mina grubbel-tankar om livet och framtiden tipsade om att jag ska börja plugga istället, eller skaffa ett ”riktigt” jobb och se till att få en god och trygg ekonomi. Konstigt att ens så många drog den slutsatsen att det var det jag grubblade över. Lite komiskt, men intressant.

Mitt inlägg handlade varken direkt om pengar, eller utbildning eller att jag inte trivdes med det jag gör. Oavsett om man är jätterik, superlycklig eller har en 5 års utbildning bakom sig så kan man nog gå och grubbla över livet ändå. Det är jag helt säker på att alla gör ibland. Att grubbla lite ospecifikt över hur ens liv ser ut om ett år, och vad man kommer göra i framtiden, det är för mig oundvikligt att göra. Även om det för det mesta är onödigt att göra det om man gör det av rädsla, och det var det jag ville lyfta fram. Ibland stannar man upp och funderar, och grubblar och oroar sig över onödiga saker, eller ibland viktiga saker. Man är ju inte mer än människa 🙂

Jag driver två företag, jag jobbar med det jag älskar, jag bor dit jag längtat större delen av mitt liv. Jag tjänar inte mycket pengar men tillräckligt för att kunna leva, och jag har tusen idéer på vad jag vill göra för att utveckla det jag gör idag. Jag känner ofta en väldigt djup tacksamhet över att jag får leva så som jag gör, och att jag klarat det hittills.

Ändå får jag faktiskt ofta frågan ”Men Jonna, ska du inte utbilda dig?”. Och så frågar jag ”Ehh naaee jag vet inte, varför då tänkte du? Och så får jag svaret ”Det är ju alltid bra att ha något att luta sig tillbaks på, någon grund att stå på

Jag kan absolut förstå tänket där, speciellt hos den äldre generationen då långt ifrån alla ens hade möjlighet att utbilda sig då. Så jag förstår att det känns som en självklarhet att man ska göra det när man har möjligheten, det är ju en väg till ett tryggt, stabilt liv. I alla fall ekonomiskt, om man nu får jobb efteråt ( 😉 ) Men det är ju en annan diskussion.

Så vill man utbilda sig och har hittat en intressant utbildning, så är det ju jättebra, och säkert väldigt roligt!  Men det är inte allas vilja, eller dröm. Och något jag tycker är viktigt att lyfta fram är; Man måste inte ha utbildning för att ”bli något”. Det beror självklart på vad man vill göra. Men det har man ju koll på själv om det krävs utbildning för det eller inte. Andra kanske inte ser möjligheten, men någon måste ju börja trampa en stig på okänd mark för att visa att det faktiskt gick att ta den vägen också. 

Jag måste också erkänna att ibland när någon frågat om jag inte ska utbilda mig istället så känner jag mig rent av kränkt. Visst, jag har valt en osäker väg i livet, jag lever på mitt skapande och är aldrig riktigt säker på hur nästa månad ser ut. MEN, jag gör det jag älskar, jag får vara kreativ och jobba på mitt sätt, och jag har stått emot att följa en väg som jag inte ville gå.
Så när någon säger ”Men Jonna, har du inte tänkt på att skaffa dig en utbildning” så är det nästan som att höra ”Men Jonna, sluta upp med tramset, du kommer ingen vart på det där, skaffa utbildning istället och se till att gör något vettigt

Det är ju självklart beroende på i vilken situation man får höra det. Det kan vara helt i välmening också. Men ibland gör det mig riktigt upprörd, och då tycker jag bara att personen har lite snävt perspektiv på vilka möjligheter det faktiskt finns. Eller ett helt annat perspektiv är väl mer rättvist att säga.

Jag har aldrig varit lockad av utbildning. Inte ens i gymnasiet. Jag klarade skolan hyffsat bra utan att jag la någon större energi på att plugga. Jag var mycket bättre på att noggrant planera in vilka och hur många lektioner jag kunde skolka från varje månad för att det inte skulle märkas eller påverka mig för mycket negativt.
Lektionerna jag gillade mest var musiken och teatern, bilden, och gymnastiklektionerna så klart. Jag är inget läshuvud när det gäller skolämnen. Det som skolan lärde ut i stort, det intresserar inte mig så mycket. Jag upplevde en stor del av skolan som ett ställe där man skulle lära sig memorera så mycket fakta som möjligt på kort tid, och sedan spy ut allt på ett papper på provet. Jag anser att man kan lära sig allt man vill på många andra sätt också! Alla kan inte vara lika, alla kan inte intressera sig för samma saker. Och det är ju väldigt tur! Därför tycker jag att skolan i sig inte alltid är bra. Inte för alla. Då alla stöps i samma form. Man utgår ifrån att alla ska tänka likadant, och lära sig samma saker, när vi ju faktiskt är helt olika och unika! Något som är alldeles fantastiskt, men som inte tas till vara på.
Einstein sa något VÄLDIGT bra!

”Everybody is a Genius. But If You Judge a Fish by Its Ability to Climb a Tree, It Will Live Its Whole Life Believing that It is Stupid.”

Det är synd att man ska behöva känna det där tvånget från samhället att man ska plugga vidare, om det inte är det man vill. För mig var det i alla fall så. Jag hade ingen aning vad jag ville plugga till. Det fanns inget program på universitetet som kändes sådär tillräckligt intressant för att jag skulle vilja ägna flera år till att läsa om det. Det jag var intresserad av kunde jag läsa hemma. Jag hade hela bokhyllan fylld med böcker om det som intresserade mig. Men inget av de ämnena fanns att välja på i urvalet av utbildning.

Men jag rättade ändå in mig i ledet, påbörjar det där livet som fick mig att känna ångest så fort jag bara tänkte tanken. Jag sökte in till olika universitet och kom in på Socionom-programmet i Örebro. En 3-årig utbildning till något jag inte ville bli. Men vad gör man då? Man måste ju ”bli något”, man kan ju inte gå runt och känna sig som en parasit heller? Sådana gick tankarna.

Flyttlasset gick och i stunden kändes det spännande, bara för att det var något nytt. Men på första skoldagen när jag satt inne i något klassrum och lärarna gick igenom planen för första terminen, så kände jag hur gråten låg i halsen. Jag mådde så fruktansvärt dåligt, för jag förstod inte hur jag skulle kunna plugga, hur jag skulle kunna ta mig igenom det här. Alla andra var så peppade och glada inför den nya starten, en utbildning som skulle ge dem något och bli en väg till deras framtida mål. Men för mig kändes det som en väg in i ett mörkt hål, där min eld sakta skulle släckas och tillslut sätta lock på allt jag drömt om.

Jag kommer aldrig glömma den dagen. Jag stängde in mig på toaletten vid entrén och grät. Jag grät och grät så att jag nästan tappade andan. Jag satte på vattenkranen så att min panik-gråt inte skulle höras ut.
Jag vet inte hur länge jag var där inne på toaletten. Men oavsett om det var en av mina jobbigaste stunder i livet, så var det en stund som fick mig att inse något. Det var inte det här jag ville. Jag hade hamnat så fruktansvärt fel.
Och det som fick mig att bli så ledsen var att jag trodde det redan var försent. Jag hade redan flyttat till Örebro, jag hade börjat universitet, jag hade en lägenhet som jag delade med min dåvarande pojkvän och jag hade redan tagit det där steget till ett nytt liv.

I tre månader försökte jag ändå. Jag hade fått fina vänner från universitet och killen jag bodde ihop med förstod mig. Det blev tre månader med väldigt blandade känslor. Ena dagen tänkte jag att jag skulle hålla ut, och andra dagen kändes det bara så fel.
Men känslan av att det kändes fel tog ändå över allt annat tillslut.

Det var en regnig oktoberkväll som jag gick ut och ringde hem. Jag stod under ljuset av en gatulykta och jag minns så väl att jag stod där i flera minuter innan jag faktiskt slog numret. Jag skulle berätta för mina föräldrar att jag ville avsluta utbildningen och komma hem igen.

Det var inga konstigheter. Bara någon dag efter det var mamma och pappa på plats för att hjälpa mig att flytta. Jag kan inte beskriva vilken lättnad det var att komma hem igen.
Det kändes så bra. För det blev en ganska bubblande tid efter att jag kommit hem. Bara någon månad efter det startade jag och mamma vårt företag. Men det är en annan historia 🙂

Ibland är det nog så att man måste testa lite olika vägar innan man får klart för sig vad man vill göra egentligen. Jag har jobbat i restaurang, varit vårdbiträde, fastighetskötare, och pluggat. Om jag inte hade åkt till Örebro så hade jag nog aldrig fått den där idén till att starta företag, och tillslut flyttat hit.  Allt har nog ändå någon mening, även det saker som man tror var helt onödiga.

Så, det här med utbildning har jag provat på. Men för mig kändes det inte rätt. Självklart har tanken slagit mig någon gång att jag kanske ska gå någon foto-utbildning. Men ska jag vara ärlig så har det inte riktigt lockat mig så pass att jag sökt in. Jag tror nog att jag vill försöka på mitt sätt istället. Har jag någon gång lust att utbilda mig till något, ja då gör jag det. Men vill jag inte göra det, nej då ska jag inte göra det heller 🙂

Jag har fått bevisat för mig att när man släpper taget och gör det man vill så öppnas dörrar upp med möjligheter som man inte ens i sin vildaste fantasi kunde ana.
När jag först flytta hit fanns det inte ens på kartan att jag skulle göra det som jag idag gör. Därför är det ibland så förbaskat svårt att se möjligheter från det perspektiv man befinner sig i, därför att de skapas i stunden när man ändrat på något i sitt liv.

Så jag ville med detta väldigt långa inlägg bara dela med mig av mitt perspektiv och tankar kring det här med utbildning, jobb osv. Från de erfarenheter jag själv fått. Alla har vi olika liv och säkert väldigt olika syn på vad som är viktigt. Det är det som gör det intressant också. Ingenting är rätt eller fel. Man har alla sin egen verklighet. Och det här var min syn på det hela 🙂

Berätta gärna om era erfarenheter. Hur var ni när ni gick i skolan? Vad tänker ni kring vidareutbildning? Är det ett måste, eller något ni valt bort? Dela gärna med er! ♥

Ibland liknar jag livet med ett träd. Man börjar med en stam och genom det val och händelser som sker i ens liv skapas det nya kvistar som grenar ut sig på det mest otänkbara vis. Alla helt unika.

Ibland liknar jag livet med ett träd. Man börjar med en stam och genom det val och händelser som sker i ens liv skapas det nya kvistar som grenar ut sig på det mest otänkbara vis. Alla helt unika.

Lite tankar om allt

Hej på er!
Det är lördag kväll och jag sitter här i soffan hemma hos min mamma. Jag hade ju egentligen planerat att flytta hem nu igen och börja leva som vanligt efter operationen men jag kände att jag behövde några dagar till. Jag var i Näsåker i går hos distriktsköterskan för att kolla så allt såg bra ut. ”Såret” satt ihop med små metallgrejer, såg exakt ut som om de häftat ihop de med en häftapparat, och de här grejerna skulle nu tas bort. Ju fortare man får bort dom desto finare blir ärret sedan. Nästan hela såret hade läkt bra förutom vänstersidan, så jag kunde nästan ta bort alla. Så det kändes ju bra. Ska dit nästa vecka igen och se hur vänstersidan läkt.

Men i alla fall så känner jag att det är bäst att bo kvar här hos mamma tills såret i alla fall läkt ihop bra och jag kan röra mig helt som vanligt utan att känna obehag. Lika bra att vara försiktig nu i början så man slipper problem sedan.
Jag bara längtar nu tills jag kan springa runt och leva som vanligt, bära ved och hålla på med allt sådant där som jag är van med. Känns som jag varit stilla så länge nu. Ibland blir jag lite deppig av hela det här. Samtidigt som jag är glad att det hände nu och inte senare så jag fått ställa in ”Fjällräven Polar” resan i april.

Ibland så börjar jag oroa mig för att det ändå ska bli några konsekvenser av det här, eftersom det nu fattas en äggstock. Den andra äggstocken hade nämligen också en cysta, fast den var så liten så den kunde de bara ta bort. Men det är klart att det känns jobbigt att man är 23 år, med bara en äggstock kvar, och den sista stackars äggstocken också var attackerad av en cysta. Hur kan jag vara säker på att den klarar sig bra nu då? Så att det inte händer igen. Även om det här med barn känns väldigt,väldigt långt bort just nu, så skulle jag ju ändå vara världens lyckligaste om jag någon gång i livet skulle få uppleva att få barn. Därför kommer de här jobbiga tankarna ändå upp ibland, eftersom det känns så viktigt för mig att inget mer händer. Men jag ska i alla fall se till att gå på kontroller 1 gång i halvåret för att se till att allt ser bra ut. Kanske mest för att jag inte ska gå och vara orolig och få de här dumma tankarna 🙂
Jag blev i alla fall väldigt glad när jag låg på sjukhuset och fick läsa några kommentarer från olika kvinnor som själva gått igenom samma sak men som nu hade barn och allt. Det känns så bra att höra det. Och då inser jag också hur otroligt vanligt det här är. Mer vanligt än vad jag någonsin hade trott.

Så jag ska nog bara vara väldigt glad att allt faktiskt gått bra. Snart kommer jag flytta hem med Nanook igen och återgå till vardagen. Det ser jag fram emot 🙂

Men nu, nu ska jag dricka lite kaffe och se om det går något bra på TV ikväll. Jag passar verkligen på att mysa ordentligt här hemma hos mamma. Och det är ju faktiskt lördag 🙂

KRAM på er <3 Hoppas ni har en riktigt härlig lördagkväll!

När jag var i Näsåker i går köpte jag en jättecool hatt inne på världens mysigaste butik. Vad jag älskar Näsåker, och alla som bor där. Lär känna nya människor varje gång jag är där känns det som.

Såret är omlagt så nu fick jag äntligen ta bort den stora tejpbiten och byta ut mot en vit och fin, fräsch kompress 🙂

Jag har åkt iväg en kort sväng med bilen en stund varje dag så att Nanook får springa av sig lite. Han är så överlycklig när han får göra det, och jag blir så glad när jag får se honom så lycklig. Och så mår både jag och han så otroligt bra av att få komma ut i skogen en stund.

Några tankar så här på en lördag

Hej på er!
Det är lördag eftermiddag och solen gick ner för en stund sedan så det är alldeles kolsvart ute. Jag sitter här med en kopp kaffe och värmer mig och ska strax sätta mig vid arbetsbänken och jobba. Mycket att göra nu inför jul och de kommande utställningarna som jag skall skriva mer om sedan 🙂

I natt drömde jag mardrömmar hela natten om att jag tappade röster på tävlingen och tillslut försvann från topplistan. Jag vaknade flera gånger och gnydde av oro och ibland nästan grät i sömnen. Och på morgonen när jag vaknade på riktigt så sprang jag till datorn och var livrädd att mina drömmar hade blivit sanna. MEN vilken lättnad jag kände när jag såg att jag fortfarande leder och att ni till och med röstat ännu mer så jag hade över 500 röster. Kommer nog gå på helspänn fram till 10 december när röstningen tar slut. Men åh jag är så himla glad för att ni engagerar er så mycket. Tack igen för all hjälp! <3

Jag var nyss ute en stund med Nanook. Ofta på lördagar brukar jag åka iväg en sväng för att låta honom springa lite fritt i skogen och så kan jag passa på att fota eller något annat. Älskar de där stunderna. Känner mig alltid lite som ny när jag kommer hem 🙂 Nu har jag fått lite frisk skogsluft så nu kan jag jobba bra ikväll.

Hoppas ni har en jättebra lördag! Kramar <3

Solnedgången var så vacker

Jag hittade ett ställe där jag aldrig varit, där jorden hade röjts upp vid ett kalhygge, och där fanns massivs med jättecoola stenar. Tyvärr så var marken stelfrusen och det gick inte att gräva eller lyfta på stenarna, men så fort våren kommer och marken tinar så ska jag fara hit. Har alltid gillat att leta efter häftiga stenar. Och senaste tiden har jag börjat läsa mycket om hur man hittar olika mineraler och kristaller. Jätteintressant! Här kan jag tänka mig att man kan hitta en del 🙂

Jonna was here 😀

Några fler tankar

Hej på er!
Så otroligt glad jag blir av den fina responsen och ert engagemang på mitt förra inlägg. Det får mig att känna en stark känsla av hopp. Jätteintressant att läsa era tankar om de här. Tack underbara ni! 🙂

Emil Källström som är centerpartistisk riksdagsledamot här i Västernorrland har skrivit ett blogginlägg utifrån det jag tog upp igår. Gå gärna in och läs det här!
Såg också en annan bloggare som skrivit ett bra inlägg om detta, som ni kan läsa på Emmisens blogg 🙂

Som sagt blir jag så glad av att se att så många verkligen engagerar sig i det här och värnar om landsbygdens framtid. Tillsammans har man nog större chans att påverka. Det tror jag.

Ha en underbar dag allihopa! <3

Några tankar i natten

Nu äntligen känner jag att jag kan pusta ut. Veckan har varit lång, stressig och för få timmar med sömn, men i natt kommer jag somna med ett leende på läpparna. Jag blev faktiskt klar med allt jag hade tänkt bli klar med. Det känns så obeskrivligt skönt. Nu kommer det lugna sig lite igen, förhoppningsvis 🙂

Utställningsrummet blev klart nu i natt också. Jag blev SÅ nöjd. Det blev precis sådär som jag önskade att det skulle bli. Ljust och fint och med bra plats för bord och lite annat. Stod där inne i säkert en halvtimma nu innan jag gick och la mig, bara för att det var så härligt att stå där inne och känna den där bubblande glädjen över att vara nöjd med resultatet 🙂

Nu ska jag sova min tredje natt här uppe i sovrummet på övervåningen. Det är så himla mysigt här. Så fort jag fått ordning här ska jag ta fler bilder så ni får se hur det ser ut.
Nu är klockan snart halv fem på morgonen. Det är nog bäst jag försöker sova lite så jag inte är helt död i morgonbitti 😉
Sov gott allihopa, så hörs vi i morgon!

Kramar i massor!! <3

I förrgår var det här mitt sovrum, och nu har det förvandlats till ett utställningsrum för smyckena. Är så glad att det blev klart nu i natt! 🙂

Smyckes-displayen som jag satt och målade här om natten gjorde sig fint på bordet och det var en underbar känsla att få hänga upp den nya kollektionen som jobbats och slitits med hårt under de senaste veckorna 🙂

Tummen upp för det! 🙂

Fick en bukett med tuplaner av min mamma idag. De blev också fina inne i rummet. Älskar tuplaner. De ger vårkänslor! 🙂