När rädslan tar över

Jag vet inte om jag någonsin berättat för er att jag är flygrädd?
Jag tror jag inte nämnt det. Kanske för att jag inte känt att det var så allvarligt att det stoppat mig från att resa. Men det har ändå orsakat en väldans massa onödig ångest.

Senaste två dygnen så har jag varit rejält nervös inför i morgon. Och nu fick jag bara känslan av att jag ville skriva av mig om detta och dela det med er. På något vis känns det lättare då. Jag skulle egentligen lägga upp ett blogginlägg nu med lite vackra bilder jag tog i förrgår men jag kan inte göra det om jag sitter och biter på naglarna och är nervös. Hela känslan försvinner liksom. Så jag sparar dom till sen.

Det är konstigt det där med min flygrädsla. Jag har upplevt att den blivit värre ju äldre jag blivit. Konstigt, eftersom jag också flugit mer de senaste åren än vad jag någonsin gjort. De är oftast de här kortare flygningarna som gör mig allra mest nervös. Som t.ex förra veckan när jag flög tur och retur mellan Örnsköldsvik och Stockholm. Det upplevs för mig mycket läskigare än när jag flög till USA. Det kanske låter helt knäppt. Men det är något med de här mindre flygplanen som liksom dånar av alla olika ljud och som skakar mycket mer av minsta turbulens. Och sen att starten och landning sker så nära inpå.

Jag inbillar mig saker. Som att säkerheten kanske inte är lika stor när det är kortare flygturer. Att planen inte kollas lika noggrant och att piloterna kanske inte tar flygningen på lika stort allvar som om de skulle flyga över atlanten. Jag vet, det är bara korkat att tänka så. Men jag kan inte hjälpa det. Ni vet när man sitter och väntar på att man ska få stiga ombord, och man ser personer som jobbar där ute med planet och tankar det och gör det redo för flygning? Ofta då sitter jag och granskar intensivt hur personerna ser ut när de jobbar. Ser de less ut? Ser de jätteunga och oerfarna ut? Ser de ut att inte bry sig? Eller ser de ut som om de tar planets säkerhet på största allvar?

Jag blir jättenervös om det ser ut som om de inte ”gör något”. Trots att jag innerst inne vet att de säkerligen vet vad de håller på med och att allt går rätt till.
När jag flög förra veckan, speciellt på hemvägen, så upplevde jag det som om det var ungefär 50% chans att jag skulle få landa säkert hemma i Örnsköldsvik igen. Jag bad av hela mitt hjärta att allt skulle gå bra så jag skulle få möta upp Johan på flygplatsen och få krama om honom. En del av mig upplevde på riktigt känslan av att jag aldrig mer skulle få göra det. Under start och landning så går jag in i någon slags hemsk fas av total rädsla där det känns som om jag svävar mellan liv och död. Jag kniper ihop ögonen och spänner hela kroppen och då och då öppnar jag ögonen för att titta ut och för att se om andra passagerare ser rädda ut, så att jag ska kunna avgöra hur situationen är.

Jag räknar alltid antal säten fram till nödutgångarna och ser till att jag vet exakt hur jag ska göra i en nödsituation. Som sagt så upplever jag det som om det är jättestor chans att något går fel. Även om jag vet att så inte är fallet. Men känslan i kroppen är svår att få bort.
Det är väl någon slags panik över att inte ha kontroll. Även om jag vet att det är så ofantligt mycket större risk att befinna sig i biltrafiken så är det den här känslan av att jag inte kan göra något. Jag är fast i planet. Om det störtar så är det kört.

Som ni säkert förstått så har jag ändå aldrig låtit min flygrädsla stoppa mig från att resa. Det är väl en deal jag gjort mig med själv. Att aldrig låta rädslan styra. Jag var dock nära att göra det igår.

Jag ska till Lofoten i morgon (!!!) på en kort press-resa med Samsung där jag ska vara med på ett roligt event. Men jag ska även stanna där en extra dag själv så att jag hinner uppleva lite mer av den fantastiska natur så finns där. Att resa till Lofoten har varit en dröm i många, många år.

Nu hör det till saken att jag i morgonbitti måste ta 4 olika flyg för att komma dit på eftermiddagen. Något som jag gått och varit nervös för nu. Jag brukar kunna ta det ganska bra om jag vet att det är ett flyg. I mängden av alla tusentals flyg som går varje dag så känns chansen så liten att något skulle hända. Men nu när det är fyra olika flyg på ditvägen, och sen lika många tillbaks igen, så inbillar jag mig att chansen att det går bra är mindre än chansen att det inte kommer gå bra.

I går var jag in till Sollefteå för att hämta mitt nya pass, och då råkade de vara så att båda receptionisterna var sjuka så att jag inte kunde hämta ut passet just då på morgonen. På en gång tänkte jag ”Det är ett tecken! Jag ska inte åka.
Det var nästan så att jag kände en lättnad. Jag kan inte hämta ut mitt pass, så därför kan jag inte åka.
Men självklart kunde jag hämta ut det idag, eller senare på dagen igår. Det kunde lösa sig. Men det var nästan så att jag höll på att avboka hela resan på grund av att jag hittade en bra anledning till att slippa flyga.

Sen insåg jag att jag höll på att låta rädslan styra, vilket skulle resultera i att jag missade en resa som jag länge drömt om. Så då tog jag mig i kragen och åkte senare på dagen tillbaks till Sollefteå och fixade passet. Så nu blir resan av och jag kommer i morgon befinna mig i vackra Lofoten (om allt går bra haha). Jag är fortfarande rädd, och jag kommer antagligen få en släng av dödsångest i varje flygplan jag sitter på. En del av mig tror fortfarande att risken är väldigt stor att något av planen kommer krascha. Men jag ska fasen inte låta det förstöra min resa. Innerst inne vet jag att jag är så överdrivet rädd för något som jag absolut inte borde vara rädd för. Så jag ska försöka behålla lugnet och njuta av resan. Kanske känns det bättre efter alla dessa flygturer?

Är det någon av er som är flygrädd? Kanske har ni några bra tips på hur man ska tänka och göra?
Oavsett så ser jag såklart väldigt mycket fram emot den här resan. Det känns lite overkligt att jag faktiskt kommer vara där redan i morgon eftermiddag. Jag hoppas att jag får med mig några riktigt vackra bilder hem!

Stor kram på er allihopa ♥

Tar vara på ljuset

Klockan är tre på dagen och solen gick precis ner bakom skogen. Timmarna med ljus minskar för varje dag som går. Nu vill jag ta vara av varje ljus minut. Det behövs inför den kommande vintern. Jag var nyss ute och såg hur solen gick ner. Det var så vackert, som alltid. Och tanken på att det är november känns nästan overklig. Mitt livs vackraste november!