Att slitas mellan två språk och en liten tillbakablick från förr

Hej på er!
Tack snälla för all fin respons på mitt förra inlägg om webshopen. Så roligt och höra att ni tycker om den! För er som undrade så kommer jag senare försöka göra en svensk version av sidan också om det inte är allt för krångligt. Ska kolla upp det! Det är jobbigt det där med språket ibland. Har många gånger de senaste året hamnat i funderingar och grubblerier kring om jag ska göra något på svenska eller engelska. Även om bloggen har mest svenska läsare, och för alltid kommer vara skriven på svenska, så har jag i det stora hela numera en mycket större skara följare utanför Sverige på de andra sociala plattformarna. Vilket såklart känns helt fantastiskt roligt! Det är en sådan fin möjlighet att få nå ut med det jag gör utanför landets gränser, och det är såklart en dröm på ett vis. Men då har ju jag många gånger behövt ta beslut om jag ska göra något på svenska eller engelska, vilket inte alltid varit enkelt.

Som t.ex min Youtube-kanal där 95% av mina 75 000 följare inte pratar svenska. Efter många råd och tips och en lång tid av grubblerier så valde jag att börja göra mina videor på engelska istället. Det kändes egentligen från mitt håll ganska roligt och spännande, men det fanns också en rädsla att göra några av mina svenska följare besvikna. Jag förstår ju om det inte längre blir samma sak, och att några kanske tappar intresset för mina videor, speciellt om man har svårt att förstå engelska. Så under en lång tid gjorde jag inga videor, för jag orkade inte ta ett beslut av rädslan att såra eller göra folk besvikna. Men tillslut tänkte jag såhär; vad vill jag? Vilket alternativ känns bäst och får mig att bli mer inspirerad till att skapa videor och vloggar? Och då kändes det plötsligt inte svårt att ta ett beslut. Och jag blev faktiskt så otroligt lättad över att jag inte fick så mycket negativ respons för det som jag först hade trott. Men det är ju så, när man har de finaste och mest förstående läsarna och följarna i världen. För det har jag verkligen. Det är inte många gånger som det blivit en massa negativ respons, och det är jag så tacksam över.

Lite så blev det ju med min webshop också, men beslutet att göra den på engelska tog jag redan vid en min förra webshop, så därför ville jag fortsätta med det. Men som sagt så hoppas jag kunna göra en svensk version också! Vill inte att några ska känna sig utestängda på grund av svårigheter med språket ♥
Den här veckan har varit speciell på många vis. Mamma har ju börjat jobba i företaget och nu håller vi som mest på att gå igenom en massa saker så att mamma får chans att rensa i röran. Det är så skönt att ha någon som tar itu med allt det där svåra. Som att ringa Tullverket och ta reda på allt hur det fungerar med leveranser och frakter till andra länder. Sådant som bara känts som en stor svart ångestklump för mig innan. Någon som tar tag i allt som jag annars skjuter upp.

Dessutom har den här veckan varit så obeskrivligt vacker. Det har varit kallt minsann. Runt -23 på nätterna. Men som alltid när det blir riktigt kallt så blir det också väldigt vackert. På dagarna har jag fått några minuters sol i ansiktet, och det har betytt så mycket. Och sen, att bara få andas den här krispiga luften! När det är kallt ute så känns det alltid som om jag äntligen kan andas på riktigt igen. Kan ni känna igen er i det?
Den här morgonen tog jag med mig datorväskan på sparken för att åka till mamma och ha ett litet möte. När jag åkte där på sparken i solskenet så kom jag att tänka på kontrasterna mot förr, innan jag bodde här. Det såg lite annorlunda ut när jag åkte till jobbet då. Trängsel på spårvagnar och bussar. Stress genom stan. Inte som nu, när jag har tusen kvadratmeter för mig själv åt alla håll. Inga människor att trängas med. Inga starka parfymer att må illa av. Ingen cigarettrök på perrongen. Ingen stress över att missa nästa buss. Här kan jag gå i det tempot som passar mig. Jag kan glida fram över det isiga underlaget utan att behöva väja för mötande människor. Jag flyger fram.

Här stannar jag till en stund varje dag. Andas in av solskenet för att få lite energi. För ja, jag känner att mörkret tär, även om jag också älskar det. Tröttheten kryper sig på, men samtidigt ska jag i år ha i åtanke att vi under vintertiden får lov att vara trötta. Vi får sakta ned vårt tempo. Vi får lov att sova mer och bli mindre produktiva. Det är ju trots allt naturens egen cykel. Vi behöver spara på den lilla energi vi får nu, till att må bra. Inte till att ägna den åt att hacka ned på oss själva för att vi inte är tillräckligt duktiga eller för att vi inte får gjort lika mycket som vi annars får. Nej, vi rår om oss själv nu tycker jag, i den här mörka tiden. När solen inte lyser lika starkt får vi bli vårt egen och varandras ljus.
Tänk vad mycket som är sig likt ändå. Här är jag, min första vinter i Grundtjärn, 2010. Samma grusväg, samma hund och samma kameraväska som slarvigt ligger nedkastad på marken. Samma glädje över att få bo här.

Tänk om jag visste då att jag skulle bo kvar här sju år senare. Att allt skulle ordna sig. Att jag skulle få fortsätta på den kreativa vägen och driva eget företag. Att bloggen skulle vara mer levande än någonsin och att jag skulle ha alla er att dela min vardag med. Att jag skulle få hitta min själsfrände och dela livet med en man jag älskar mer än något annat. Att Nanook fortfarande skulle vara frisk och pigg och springa omkring och leka i snön, och att jag dessutom skulle ha två katter och en stjärnkviga. Att få tänka sig in i något så vackert, det skulle nog knappt vara möjligt då.  Jag är så väldigt tacksam att jag är kvar här, och det hoppas jag får vara länge, länge till. 

Nu börjar mörket lägga sig här och jag ska ut på en promenad med Nanook igen innan det blir kolsvart. Jag hoppas att ni har en jättebra torsdag allihopa!
Kram på er ♥

Tillbakablick

Den senaste veckan har jag gått tillbaks i tiden väldigt mycket i tankarna, inför föreläsningarna. För att ta fram sådant som hände då, för flera år sedan, precis i början på mitt nya liv i Grundtjärn. Mycket känslor och minnen har kommit tillbaks från den tiden som jag nästan hade glömt bort. Trots att åren har gått så fort så känns det som evigheter sedan jag sov där på golvet framför kaminen min allra första vinter.

032209

Den här bilden är tagen då, när jag var 21 år och upplevde min allra första vinter i Grundtjärn. Den kallaste vintern jag någonsin varit med om, med -38 grader i nästan två veckor. När jag tittar på bilden nu så undrar jag vad jag tänkte då. Då visste jag ingenting om vad skulle ske. Jag hade inga planer. Ingen aning om vad som väntade. Ingen aning om att jag skulle sitta här fyra år senare och titta på bilden och skriva dessa ord i min blogg, fortfarande boendes i Grundtjärn. Jag visste inte någonting och förväntade mig ingenting. Det enda jag visste var att jag ville vara där. Just där.

032211032210

Nanook var en liten valp och tänk om vi visste då vilka underbara år vi skulle få framför oss. Och som vi fortfarande har framför oss. Åh...livet är bra märkligt.

Nanook var en liten valp och tänk om vi visste då vilka underbara år vi skulle få framför oss. Och som vi fortfarande har framför oss. Åh…livet är bra märkligt.

 

På föreläsningen i lördagsvar där några som lyssnade och själva hade egen blogg. Har hittat några jättefina blogginlägg om föreläsningen som ni gärna får kika in på om ni vill läsa om den från någon annans perspektiv, vilket ju nästan är ännu mer intressant. Länkar till några av blogginläggen som jag hittat här :

Fina Christina, Lundagård, Villniles, Husmor Anna, yoga♥löpning, Aliciallyn, Galleri GRO

 

 

Tillbakablick

Idag, för exakt ett år sedan. 7 november 2010.

Då hade jag ingen aning om vilket spännande år som väntade mig, och vilken hård vinter jag skulle gå igenom 😉

Nanook var en bitsk liten valp. Den mesta tiden gick till att gå in och ut hela tiden, torka upp kiss på golvet, tvätta mattor och vakna 51 gånger varje natt för att Nanook bröta runt. Jag sov minimalt lite och drömmarna om att någon gång skaffa barn hade slutat existera i mitt huvud haha.

Han hade tur som var så söt, den lille skrutten! 🙂

Denna bilden är tagen idag, exakt ett år sedan bilden ovan. Tänka sig, det blev en ståtlig man av honom ändå! 🙂 Min älskade Nanook!