Mitt hjärta har flyttat tillbaks

Jag minns så väl den där dagen för snart sju år sedan som jag fick ett brev i brevlådan med en bild tagen från Grundtjärn, med en vy ut över sjön och skogen. Just den där vyn som dagligen ger mig frid i själen, och som ni på bloggen fått se många, många gånger i mina bilder.
Men på den här bilden i brevet så var där 200 gigantiska vindkraftverk placerade i skogen. Det var ett montage på hur det skulle se ut när det nyligen påbörjade vindkraftsprojektet skulle vara klart. Det kom som en chock för alla boende i närheten. Jag kunde inte ens förstå att det var sant.

Jag hade bara bott här i Grundtjärn i ett år då. Jag hade nyss hittat mitt hem på jorden, och den här nyheten kändes som ett knivhugg rakt i hjärtat. Allt jag älskade med denna plats skulle försvinna. Grundtjärns framtid låg i klorna på stora företag.
Vi fick gå på informationsmöten som hölls av kostymklädda män som berättade om deras planerade miljardprojekt, och som inte kände det minsta medlidande med naturen, djuren och människorna i detta område. Det kändes som en film. Overkligt.
De tysta skogarna skulle förvandlas till en enorm industri, med åratal av byggnationer och sprängningar. Marken skulle fyllas med betong.
Mitt hjärta grät.
Det första året kändes som en olidlig väntan. Vi alla väntade på besked, om de skulle få godkänt eller inte. De fick godkänt. Det överklagades. De fick godkänt. Det överklagades. Och så höll det på. Det gick vidare till Svea Hovrätt. Det var en oändlig process, som jag tillslut knappt orkade följa.
Tänk om jag hade vetat då, vad många år av ständig oro detta skulle bli. Varje år fick vi höra att vi tillslut skulle få ett klart besked. Men allt sköts upp hela tiden.

Jag visste redan från början att om detta blir av så kommer jag behöva flytta härifrån. Det finns ingen som bor på en plats som denna, om det inte vore för allt det där som bara finns på en plats som denna. Långt bort från allt. Tystnad, skogar. Stjärnhimlen. Sådana här platser är så svåra att hitta idag. Tystnaden som finns här har många aldrig ens upplevt.
Jag visste att jag aldrig skulle klara av att se allt jag älskade med denna plats försvinna bort.
I sju år har jag ständigt levt med en tung sten. En oro för vindkraftsparken. En rädsla att jag vilken dag som helst kan få beskedet att det blir av, och att vi måste flytta härifrån. Vart ska vi flytta? Det gick inte ens att tänka sig in i att behöva lämna allt. Men jag kunde heller inte njuta fullt ut och slappna av helt och hållet. Bara att renovera något i huset blev en tudelad känsla, eftersom vi ändå hela tiden tänkte ”Vi kommer nog behöva flytta snart”. Det har varit som att bo i Grundtjärn på lånad tid. Och varje gång jag tittat ut över vyn, så har en sorg gjort sig påmind.
För några dagar sedan fick vi det helt overkligt underbara beskedet att Mark- och Miljööverdomstolen nekat till vindkraftsparken! Det var det allra sista beslutet som kunde tas, och vad det än blev så kunde det inte längre överklagas. Jag kunde inte förstå att det var sant. Senaste året har jag gått och förberett mig mentalt för en flytt och ett negativt besked.
Jag ville bara gråta och skrika av glädje. I samma sekund kunde jag känna hur något tungt lättade från mina axlar, och hur jag kunde andas på riktigt igen. Efter sju långa år.

Grundtjärn, älskade Grundtjärn. Vi får bo kvar. 
Renarnas vinterbetesland kommer förbli orörda och kungsörnarnas bon kommer inte att skövlas bort.
Tysnaden kommer att få leva kvar här, med sina ekon av en förfluten tid, och finnas kvar att lyssnas till för framtida generationer.
Vintergatan kommer fortfarande få sträcka sig över vinternattens himmel, helt utan ljusföroreningar. Naturen runt om kommer få leva vidare.

Jag kan inte ens beskriva med ord lyckan och lättnaden jag känner just nu. Det känns som om jag flyttat till Grundtjärn på nytt igen. 
Jag är så otroligt tacksam för alla dom som engagerat sig och kämpat för naturen omkring Storsjön och Fängsjöhöjden. Jag vill ge ett extra stort tack till min ”granne” på andra sidan sjön, Anita Berglund som envist kämpat alla år och som orkat fortsätta när andra tappat hoppet.
Jag vet att det finns många andra i denna kommun som fått uppleva ett negativt besked, eftersom Sollefteå kommun just nu har flest vindkraft i hela Sverige. Men den här platsen, den fick vi behålla. Och det är jag så oändligt tacksam över.

Jag vill också bara säga att det här inlägget inte handlar om vindkraftens vara eller icke vara. Den debatten har jag lämnat sedan länge. Det här inlägget är bara rakt från hjärtat, från mitt perspektiv och mitt liv här.
Om lyckan över att få bo kvar på den platsen jag älskar och glädjen i att naturen och djurlivet får bevaras.
Nu känns det som ett nytt kapitel tar vid. Nu vågar mitt hjärta flytta tillbaks igen. Nu släpper jag oron över att behöva lämna Grundtjärn.
Nu bor vi här, på riktigt.

När kraften kommer tillbaks

Hej på er!
Oj vad veckan har gått fort! Den är ju inte slut än, men insåg nu att jag inte gjort ett inlägg sedan i måndags.
Men dagarna har varit intensiva. Jag bestämde mig för att verkligen försöka rycka upp mig den här veckan och beta av en sak i taget. Det kändes som det var så mycket jag behövde komma ikapp med efter den där sista förkylningen och dippen, och det tyngde ned mig. Men de här dagarna har varit så himla bra. Jag var fått mycket gjort, utan att stressa.
Skrivit upp listor varje dag med vad jag ska göra, och strykt över allt eftersom. Varje gång känns det som en liten sten försvunnit från axlarna.

Jag har också fortsatt även denna veckan att äta riktigt nyttig mat och inget socker. Det har nu snart gått två veckor sedan jag började med det. Och jag kan säga nu att jag märker en så otrolig, nästan otäck skillnad. Jag mår så otroligt mycket bättre. Känner mig pigg och lätt. Och sötsuget har nästan försvunnit nu. Jag behöver inte längre socker för att hålla mig på banan. Jag till och med slutade med kaffe under den här veckan, bara på en obestämd kort tid, för att jag ville ge kroppen ännu mer ”rening”.  Har druckit grönt te istället. Och det har funkat förvånansvärt bra. Jag mår så bra.

Det känns verkligen som en nystart nu. Nu är den tunga perioden över, och nu i efterhand är jag tacksam för allt. Jag lärde mig mycket om mig själv, och insåg att jag ville ändra på lite saker. Ska gå in lite djupare på det i ett annat inlägg.
Jag blev verkligen så otroligt inspirerad också efter att ha läst era fantastiska kommentarer på det stora inlägget jag gjorde. Blev både inspirerad och peppad av er som hade massor med tips och råd att ge, men också alla ni som kände igen er i min situation. Att läsa att ni också kände för att ta nya tag och prova på att leva lite mer hälsosamt.
Jag blev verkligen jätteglad! Har skrivit ned några böcker som ni tipsat om som jag ska köpa, och har även fått massvis med fantastiska recept både här och på mailen.
TACK älskade ni! ♥
Det har varit två underbara, soliga dagar, och jag har passat på att sitta en stund ute i solen varje dag. Jag tror inte det spelar någon roll hur mycket D-vitamin vi än äter. Det solen ger, det är liksom något annat. En livskraft.

Jag tycker vi gör det bra här uppe i norden. Jag tycker vi alla borde ge oss en rejäl klapp på axeln varje vår, när vi har klarat av ännu en solfattig vinter. Sen kan ju vintern vara helt magisk också! Jag älskar vintern, med kylan, snön och rimfrost!
Jag skulle aldrig vilja välja bort vintern. Inte för något. Men det finns också perioder när jag känner att bristen på sol har sugit ut livet ur kroppen på något vis. Så fasen vad bra vi är, vi klarade det i år också! 🙂
Och nu har vi den fantastiska våren framför oss!

Igår var en himla fin dag. Jag fick mycket gjort och på eftermiddagen när jag tittade ut genom fönstret och fick se torkvindan nästan begravd i snön så fick jag en idé om att göra en liten film. Bara en rolig grej liksom. Tog på mig min fina sommarklänning som jag ännu inte fått använt och begav mig ut med lite tvätt i den djupa snön. Årets träningspass kan jag lova.
Det mesta jag tänkte på i stunden var ”Måtte inte någon granne se mig haha”.

När jag sedan kom in igen redigerade jag den på en gång och la ut på min officiella Facebook sida. 1 timma senare hade den 35 000 visningar.
Och nu, inte ens ett dygn senare, så har den 1,4 miljoner visningar. HAHAHA! Jag skrattade så jag nästan inte kunde prata när jag igår ringde mamma efter att jag hade lagt ut den och såg att den delades så fort. Det kunde jag aldrig ana.

Jag tror att det har varit en väldig tuff vinter på många håll. Väldigt mycket snö och dåligt väder. Inte bara i Sverige. Så jag tror väldigt många verkar känna igen sig. Och sen tror jag att det är en underbar sak att tillslut få skratta åt eländet. Det är verkligen det bästa som finns.
När något känns så jävligt så man tillslut bara skrattar åt det. Det är så många stunder i mitt liv, speciellt mina år i Grundtjärn, som skrattet lyft mig upp igen. Det är som om den glädjen på bara några sekunder kan sopa bort veckor av tyngd.

Det känns i alla fall jätteroligt att filmen blev så uppskattad! Ska bli kul att se hur den fortsätter spridas nu dagarna som kommer. Internet är verkligen en spännande värld.
Lite senare på kvällen när jag satt och jobbade med lite  bilder så ringde mamma och sa ”JONNA! Det är ett gigantiskt norrsken ute!”.
Jag blev nästan lite rädd. Eller, det kändes så ovanligt. Jag har varken sett eller fotat ett norrsken på hela vintern. Det har ju knappt varit stjärnklart. Mest bara snö. Men jag slängde på mig kläderna och stövlarna och begav mig ut med kameran. ÄNTLIGEN NORRSKEN! Det hade inte kunnat komma mer lägligt. Alltså, det kändes som om himlen skickade energi och vackra färger. Så himla vackert!
Varje gång jag får se norrsken såhär stort över hela himlen så blir det en slags spirituell upplevelse på något sätt. Att blicka upp mot detta får mig alltid att se livets storhet. Det får mig att väldigt starkt känna att det finns så, så mycket mer. Så mycket mer. Vi här på jorden har bara fått ta del av en liten smula. Kanske därför känns det så underbart när vi i vissa stunder i livet får se en glimt av något annat. Stunder när vi upplever hur det är att verkligen befinna sig i nuet och för en kort stund känna sig ett med allt.
Mamma hängde med ut och hjälpte mig hålla Nanook så jag kunde koncentrera mig på att fota. Jag skrattade åt mamma när jag sa att hon verkligen har ett jobb med mycket blandade arbetsuppgifter nu. Allt ifrån pappersarbete och mail och administration, till paketinslagning och hjälp med diverse fotoprojekt. Tända hundra ljus ute i skogen en natt, hjälpa till att köra när jag åker norrut eller att hålla koll på hunden medan jag fotar norrsken. Saker som för mig är helt ovärderligt. Saker som underlättar så enormt mycket för mig.
Nya äventyr varje dag. Och arbetstider som verkligen inte går efter den normala mallen, haha. ”Men det är ju det som är kul!” sa mamma. Och det är ju tur det! Tre månader har hon nu varit anställd hos mig. Och det är verkligen ett av de bästa beslut vi någonsin tagit.
Ett tag så verkligen kokade norrskenet på himlen. Det rörde sig så fort och blev så otroligt ljust att bilden nästan blev överexponerad. Jag och mamma bara stod och gapade. ”MEN TITTA!!” sa vi om vartannat. Våra röster ekade i hela byn.
Det kändes så fint att äntligen få se ett rejält norrsken igen. Det var så längesen sist. Och det börjar ju verkligen bli i sista sekund. Redan i april så börjar himlen bli mindre mörk. Stjärnorna avtar allt eftersom och i maj är himlen för ljus för att se stjärnor. Nu kommer snart våren och sommarens ljusa kvällar och nätter. Så därför var jag extra glad över att få uppleva detta innan det var försent.

Såg ni också något norrsken igår? Kan tänka mig att det kanske syntes mer söderut också eftersom det var så stort.
Hoppas att ni har en underbar vecka allihopa! Stor kram på er ♥

När hjärtat får visa vägen

Hej på er!
Nu var det några dagar sedan jag sist skrev här. I fredags eftermiddag så var det dags för mig att köra hemåt till Grundtjärn igen efter en helt magisk liten resa i norr.
Det har verkligen varit så obeskrivligt fina dagar att det nästan känns som om jag drömt alltihop.
Är verkligen så glad att ni hängt med på resan här i bloggen. Ändå har ni fått sett så himla lite av allt fantastiskt jag fått uppleva. När jag kom hem igen hade jag minneskorten fullproppade med både filmer och foton som jag nu håller på att bearbeta. Filmade såklart för en videoblogg under resan också, även om det blev lite mer sporadiskt än annars eftersom jag i första hand filmade för en annan film.
Men jag tänkte sätta mig och redigera videobloggen ikväll och förhoppningsvis bli klar med den till i morgon, så att ni ska få se lite mer av mina dagar i Stora Sjöfallet och Stekenjokk.
De två sista dagarna var jag i vackra Stekenjokk. Jag hade nästan glömt hur fantastiskt vackert det är där. Det känns som om man kliver in i en annan värld. En annan planet. Det är sådana fantastiska vyer med öppna vidder och höga berg som reser sig i horisonten.
Jag förstår fortfarande inte hur jag kunde ha så fruktansvärt tur med vädret. På riktigt. Just i fjällen är vädret ofta så skiftande, och den här tiden på året kan man nästan räkna med regn och rusk. Men alla dagar så sken solen ensam på himlen. Jag är så tacksam. För det gjorde ju också att jag fick se de mest fantastiska solnedgångar varje kväll.
Att få vara på en sådan här plats väcker samma känsla i mig som att få bli serverad ett buffébord med det allra vackraste man vet. Så mycket man älskar på en och samma gång. Som om ett barn får kliva in i den största lekpark man kan tänka sig, där allt roligt man någonsin kan drömma om finns. Här finns vilda fjällbäckar, stora berg, fält med bomullsblommor och färgnyanser som tar andan ur mig. Och allt är gratis. Jag får vräka i mig av allt det vackra och fånga det på bild. Jag kan inte förklara. Jag hamnar i långvariga lyckorus när jag springer omkring på fjällen såhär.
Den här bilden tog jag efter min första dag i Stekenjokk, när jag var på väg tillbaks till Marsfjäll Mountain Lodge i Saxnäs igen, där jag bodde i två nätter. Jag var kvar i Stekenjokk tills mörkret börjat lägga sig, och i samma veva reste sig månen ovanför bergen. Jag stannade bilen och rusade ut för att ta en bild. Det var så mäktigt och vackert. Åh, det griper nästan tag i hjärtat på mig nu när jag går igenom bilder från resan. De här dagarna betydde väldigt mycket för mig. På så många olika vis.
Jag har som sagt SÅ mycket mer bilder att visa er. Och jag hoppas bli klar med videobloggen från resan i morgon. Återigen, jag blir så himla glad för era fina kommentarer och att ni uppskattar mina små resereportage. Att vara ute såhär och resa och samtidigt blogga och dela det med er, det är verkligen något av det bästa jag vet. Jag hoppas det blir många fler sådana här resor nästa år!

Nu ska jag se vad jag kan klippa ihop för videoblogg av mina små spretiga filmklipp från resan. För mitt i allt så gick skärmen på min videobloggs-kamera sönder, vilket gjorde det mycket svårare för mig att filma till videobloggen. Så det blev ganska stora hopp ibland. Men, något ska jag nog få till! 🙂

TACK för allt fint ni skrivit under resan. När jag hinner sen så ska jag gå tillbaks i inläggen och försöka svara på lite kommentarer. Ni är fantastiska! ♥
Stor kram på er! 

Tillbaks där allt började

Hej på er!
Först och främst, wow…TACK för alla otroligt fina kommentarer på förra inlägget. Blir ju alldeles tårögd av att läsa. Ni är ju bara för underbara. Ska sätta mig ner och läsa igenom varenda kommentar ikväll och svara er. Vill bara säga hur glad jag blir!

Har ju inte bloggat på några dagar nu men har verkligen haft fullt upp efter en fantastiskt fin midsommarafton. Jag hoppas ni också haft en bra midsommar. Jag tänkte att jag snabbt skulle berätta för er om en rolig liten resa som väntar nu senare i veckan, som bestämdes alldeles nyss. Jag ska tillbaks till brottsplatsen. Tillbaks till Göteborg! Och till och med tillbaks till Stenungsund som ligger utanför Göteborg, där jag bodde från att jag var 4-17 år!
Som sagt så bestämdes den här lilla resan ganska hastigt. Jag och Johan ska egentligen ner till Småland för att titta på en bil (Johan ska byta till en rejäl fyrhjulsdriven bil nu) och eftersom vi ändå ska ned hela vägen till Ljungby så tänkte vi göra en liten semester av det hela, och passa på att besöka mina hemtrakter. Johan har aldrig varit i Göteborg heller, så då känns det extra roligt att åka dit med honom.

Jag har bara varit i Göteborg en gång sedan jag flyttade där ifrån för sju år sedan. Och det var ett väldigt hastigt besök, i samband med en dokumentär som filmstudenter från London spelade in (ni kan se min film från den veckan HÄR). Jag var bara där i princip en och en halv dag och schemat var ganska intensivt med inspelningen, så jag hann liksom inte riktigt smälta allting. Nu ska vi vara i Göteborg från fredagkväll och hela lördag, och sedan på söndagen så åker vi 5 mil norr om Göteborg, till den plats där jag växte upp. Stenungsund.

Där har jag inte varit på snart tio år. Jag känner mig redan helt galet nostalgisk när jag tänker på att vi ska dit. Jag ska få se huset där jag växte upp och gå omkring i bostadsområdet där jag lekte och sprang omkring med alla mina vänner när jag var liten. Gå upp på ”berget” bakom huset där jag alltid lekte och byggde små kojor. Gå förbi min gamla skolan och bara se hur allt ser ut nu. Kanske kommer man stöta på några som man känner igen?  Jag har speciellt senaste året verkligen längtat efter att få komma dit igen. Det här ser jag SÅ mycket fram emot.

Och självklart ska ni få följa med på resan också! I både vlogg och bilder!
Det är så konstigt, för det har varit molnigt i princip dygnet runt i flera dagar nu. Och så tänkte jag bara gå ut nu snabbt och ta en bild med de blomstrande syrenerna, och då plötsligt kom solen fram i ca 30 sekunder innan den försvann igen. Jag älskar när sådant händer! Så det ser väldigt mycket somrigare och varmare ut på bilden än vad det faktiskt är. Men syrenerna doftade underbart!

Nu blir det en promenad med Nanook innan det är dags för middag. Hoppas ni har en härlig tisdag allihopa!
Kram på er ♥

När naturen ger tillbaks

101106

En vacker höstkväll förra veckan tog jag spaden och gick till potatislandet för att äntligen få gräva upp jorden och se vad som gömde sig där i. Jag hade ingen aning om det ens skulle bli någon potatis i år, eftersom vi satte dom ganska sent. Men jag blev så glad när jag såg att det blivit några potatisar på varje planta. Inte stora, men lika fina ändå! Små pluttar som lyste upp som guldkorn i den mörka jorden.
101102Få saker är ju så tillfredsställande som att gräva fram potatis! Jag tror jag får något slags utskick av endorfiner i kroppen varje gång jag hittar en potatis i jorden. Att se hur hinken fylls gör att jag känner mig alldeles rik.
101101
101103Jag minns i somras hur mycket vi kämpade med potatislandet och jordgubbslandet. Vågar inte ens tänka på hur många arbetsdagar i tid det gick till att rensa allt och få ordning på det. Det blev inga jordgubbar, men plantorna har spritt sig som en epidemi så jag tror vi kommer svämmas över av jordgubbar nästa år. Men potatis fick vi, och när jag satt här och grävde fram dom så fick jag verkligen den där känslan som jag hoppades att jag skulle få känna till hösten när jag som mest slet med potatislandet; ”Det var värt det”. Åh, det var så värt det. All den tid vi la ner gjorde att jag nu fick sitta här i kvällssolen och få en stund av ren och skär livskvalitet. Just där i juni kändes det inte värt det. ”Potatis kostar ju inte ens mycket!” minns jag att jag tänkte. ”Jag går minus på att göra det här!” skrek tankarna i huvudet. Men nej, jag gick plus. Om än några månader senare. Plus i livskvalitet. Det måste vara något medfött i oss människor att känna en djup lycka över att samla ihop skatterna av något man lagt sitt hjärta och själ i. Det tror jag.
101104Jag åt potatis till middag hela förra veckan. Det var så gudomligt gott. Jag har alltid älskat potatis, men den smakar ännu godare när jag vet att den är skapad av jorden i mitt trädgårdsland och av den rena luften i Grundtjärn. Och av kodyngan från kvigorna jag kulade för 🙂
101105101108Älskar skördetiderna. Det känns så lyxigt att få plocka in allt som naturen har att ge. För två veckor sedan hade vi så mycket tomater att vi nästan kunnat sälja. Och örterna har växt sig otroligt stora. Jag önskar bara att de gick att hålla vid liv genom vintern, men nu ska vi plocka in det sista och frysa in så vi kan ta tina till matlagning och annat. Och lingondrickan kokade jag ihop förra veckan, och hällde även på i petflaskor och fryste in så att det bara är att ta fram nu under vintern när man kan behöva en vitamin-boost.
101109När solen gått ner och dimman börjat dansa över ängen gick jag in med dagens skörd. En hel hink potatis. Det är inte så mycket, men det räcker för att jag ska få känna glädjen i att skörda sin egen mat. Nu blir det mycket potatis till maten framöver, eftersom vi inte har någon jordkällare. Däremot har vi ett kallt förråd inne i huset där vi förvarar den så länge.

Har ni fått någon skörd i år? ♥ Kram på er!

Till solen och tillbaks

Det här blogginlägget innehåller ett samarbete mellan mig och Hyundai

083021

Det blev ganska hastigt bestämt att jag skulle ge mig ut på vägarna igen. Jag hade knappt förberett något. Men jag längtade så efter de öppna vidderna igen. Jag längtade efter att få känna den där speciella frihetskänslan igen, som jag får av att åka iväg med en bil under oplanerade förhållanden. Jag ville av hela mitt hjärta ge Nanook den bästa present han någonsin kunnat drömma om. En resa med mig till nya platser. Och samtidigt ville jag fota några riktigt fina bilder till mitt samarbete med Hyundai. Jag har ju sedan juli kört deras Hyundai i30 och detta var sista månaden med den bilen så jag ville verkligen göra en sista, rolig resa med bilen innan det var dags att lämna ifrån sig den. Jag visste att om jag inte gör de nu, så kommer jag inte hinna innan snön faller. Fyra starka anledningar räckte. Så då packade jag mina grejer på några timmar, och gav mig av. En roadtrip till Stekenjokk.
083003Jag hade ju sett lite bilder från Stekenjokk innan och hade lite koll på hur det såg ut. Men jag var på riktigt nästan lite chockad när jag verkligen kom dit på kvällen. Det var mer än vackert. Det var som om jag kom till mina drömmars landskap. Jag kände sådan lycka över att få spendera två dagar här, även om jag önskat att det var en vecka. Minst.
083005Det hade regnat nästan hela resan men när jag kom fram till Stekenjokk på kvällen så upphörde regnet, och jag var ute och fotade en hel del innan det blev för mörkt.
083025Det var så mycket jag ville göra. Det blir alltid så när jag kommer till en plats som inspirerar mig. Det bara bubblar inom mig och jag får tusen, miljoner bildidéer. Jag sprang hit och dit för att hinna fota landskapet, bilen, solnedgången, Nanook…ja allt! Jag skrattade för mig själv när jag såg den här bilden som jag råkat knäppa av i farten. Den säger så mycket om hur det ser ut ”bakom” alla bilder. Mycket, mycket spring. Men det är på ett härligt sätt. Ofta i dessa stunder blir jag varken trött, kall eller andfådd. Ja bara kör på, och jag älskar när det blir så.
083006

Även under denna resa så sov jag i bilen. Jag visste inte riktigt hur det skulle gå med tanke på att denna bilen ändå är mycket mindre än Santa Fe’n som jag körde i våras. Men det gick hur bra som helst!
Detta är ju egentligen en mer ”vardaglig” bil för mer vanlig körning. Deras storsäljare till och med! Vilket jag kan förstå nu efter att jag lånat den under sommaren. En bekväm, lättsam bil som är otroligt bränslesnål. Med mig har den dock fått utstå med lite annan typ av körning eftersom jag bor som jag gör. Mer skogsvägar och nu en roadtrip till fjällen. Men jag kunde inte vara mer nöjd. Med bravur tog den mig och Nanook till fjällvärden och även gav oss värme och tak över huvudet.
083004083002
083008Vår första morgon i Stekenjokk. Jag var så lycklig denna stunden. Jag åt fruktsoppa och mackor till frukost och tittade ut över landskapet och kände förväntan inför dagen då jag skulle få upptäcka denna plats mer. Nanook var nog lite förväntansfull han med.
083007083011En glad Nanook i bilen innan vi for iväg en sväng längs den långa vägen genom Stekenjokk.
083012
082509

083022Det är så märkligt egentligen. Jag har så länge jag kan minnas drömt om att få ge mig ut såhär. Åka på roadtrips alldeles själv och upptäcka vackra platser. Senaste åren i Grundtjärn så har jag tänkt på det jättemycket. Jag har verkligen känt en längtan. Ibland har jag tänkt ”Nej, nu tar jag bara bilen och drar iväg!”. Kan ni känna igen den känslan?

Nu, efter att jag gjort min andra resa såhär, så frågar jag mig själv ”Varför gjorde jag det aldrig?”.
Det var som om att jag förut tyckte det var ett enormt stort projekt att åka iväg på en roadtrip. Något jag måste planera länge. Något som skulle bli jättedyrt och som jag inte skulle ha råd med. Vart ska man bo? Vad ska man äta? Allt det där gjorde att jag tänkte att det var något svårt. Ett stort steg. Men sedan min resa i maj när jag gjorde min livs första roadtrip i samband med mitt samarbete med Hyundai, så var det som om en ny värld öppnade sig. Efter att jag gjorde den resan och tog det steget så försvann den där ”muren” som jag byggt upp. Plötsligt kändes det inte alls som något vidare stort projekt.
083023Speciellt nu när jag varit ute en andra gång, så inser jag att det inte alls behöver bli varken en lång, dyr eller stor resa. Att bara åka iväg några mil kan få en att upptäcka nära platser man aldrig tidigare sett. Och bara den där känslan av att lämna hemmet och vardagen en stund. Det behövs ingen hundramils resa för det.
Den här resan blev ungefär 60 mil, som jag delade upp på tre dagar. Jag tyckte inte alls att det blev så farligt mycket körning. Helt lagom när jag reste med hund och stannade mycket. Jag tror allt som allt att denna resan kostade mig 800 kr ungefär. Jag tankade bilen full i Junsele för 520 kr, och sedan köpte jag mat till mig och Nanook för 280 kr. Det var den enda jag köpte under hela resan.
083001Egentligen kostade det mig mindre än 800 kr för resan om man ska vara petig, eftersom strax under halva tanken fortfarande var fylld när jag kom hem igen. Så strax över 500 kr för en roadtrip. Fast, det beror ju såklart på vilken bil man har, hur långt man kör och hur man bor/äter osv. Men det är ett exempel i alla fall. Och som jag sa innan så är den här bilen så otroligt bränslesnål. Trodde något hade blivit fel när den fortfarande hade så mycket diesel kvar.
083015Jag är så glad att jag nu kommit över det där jobbiga steget och faktiskt vågat ge mig ut mer, och insett att det inte alltid behövs så mycket. I och med samarbetet så har jag ju ”tvingat” mig själv att ta det steget. Annars kanske jag skulle ha tänkt ”Jag vill åka iväg men jag borde inte prioritera det nu”, och så skjuter jag upp det till nästa vår…till nästa höst osv. Det är bara att göra det. 
083013Tänk vilken lycka att få ha så mycket utrymme helt för sig själv. Det är konstigt ibland tycker jag, att vi bor så många här på jorden och trängs i städer och lider av bostadsbrist. Men här…just då, var jag helt själv. Det blir ett knepigt perspektiv, som jag gillar att grubbla på medan jag blickar ut över fjällen.
083010083018Sista solnedgången i Stekenjokk, strax innan jag tog med mig Nanook ut på fälten med vita ängsull för att fånga det sista av solen tillsammans. Jag stannade bilen för att ta lite bilder i det vackra motljuset. Ljuset är allt i fotografering. Verkligen allt. Att vara fotograf är att ständigt jaga ljuset i alla dess olika former och nyanser.
083019 083020082543083026Ännu en resa i bagaget. En resa i hjärtat. I mig själv. Med Nanook. Jag är så tacksam för alla upplevelser som jag får vara med om som blir till de vackraste minnen. Nu väntar fler resor.

Hoppas ni tyckte om bilderna och att ni kanske känner er lite inspirerade till att göra en liten roadtrip själv. Tack för att ni finns och gör det här möjligt! Stor kram på er ♥

Tillbaks i norden

Efter en resa på över 30 timmar kom jag ikväll hem till mitt kära Grundtjärn igen. Trots att jag bara varit borta i drygt en vecka känns det som jag varit borta jättelänge, och allt kändes så nytt. Som om jag såg allt med nya ögon igen. Alla färger syntes starkare och lukten av skog och äng doftade mer än någonsin. Tystnaden när jag öppnade bildörren och klev ut på gården nästan dånade i öronen. Allt som hördes var koklockorna som ekade från kvigorna längre bort på ängen.

Jag känner mig så harmonisk och fylld med energi efter semestern i Italien. Jag kan inte nog beskriva hur tacksam jag är för de fina dagarna jag fått, och för alla fina minnen jag nu bär med mig. Jag kan inte minnas senast jag kände mig så utvilad och återhämtad. Som om jag verkligen laddat upp batterierna. Jag känner ingen jobbig känsla alls att semestern är slut. Ingen ångest över att vara tillbaks till vardagen igen. Tvärtom så känner jag mig så nöjd som det bara går efter den här veckan, och så inspirerad att komma hem igen och ta nya tag. Efter en otroligt seg och långvarig resa hem så kände jag mig ändå så pigg när jag kom hem att jag knappt visste vad jag skulle göra av all energi.

Min mamma hämtade upp mig vid busstationen och sedan åkte vi direkt till galleriet där jag haft utställning i två veckor. Den avslutades idag så vi som ställt ut skulle hämta hem våra tavlor, så det passade bra för mig att göra det direkt då jag ändå var i Sollefteå. Och jag blev så positivt överraskad över att jag sålt flera tavlor under tiden jag varit borta. Vilken otroligt skön känsla att komma hem till det! När jag sedan kört hem de 6 milen till Grundtjärn och skulle börja packa in alla mina väskor och tavlor så blev jag så tagen av den vackra, stilla kvällen att jag var tvungen att lämna packningen till senare. Istället sprang jag iväg med min kamera och fotade lite.

I skrivande stund sitter jag här hemma vid köksbordet igen, med min älskade lilla familj tätt intill. Hunden Nanook på mattan bredvid och katten Nayeli sovandes i mitt knä. Hela mitt hjärta känns fyllt av glädje efter alla fantastiska dagar. Jag har som sagt massor av bilder från resan kvar som jag inte visat er än. I morgon ska jag gå igenom bilderna från resan så ni får se lite mer av vad vi gjort under veckan.

Nu ska jag gå och lägga mig, i min egen säng. Det ska bli skönt. Sov gott kära ni så hörs vi i morgon ♥

Jag kom hem till en så vacker kväll, så istället för att börja packa upp så gick jag ut och hälsade på kvigorna nere vid sjön.

072704

Vackra Grundtjärn. Känns fint att vara hemma igen. Jag älskar känslan av att komma hem efter att ha varit borta ett tag. Allt känns så nytt och annorlunda. Som om jag ser allt med nya ögon igen och uppskattar allt ännu mer än innan.
072703072702072701

Tillbaks till verkligheten

I morse 05.30 var jag ute i den gråa morgondimman med Nanook. Han behövde gå ut. Sedan gick jag in och lade mig en stund till. Jag drömde att jag var ute på stan i Sollefteå med Nanook och Nayeli. Det var fest och alla var fulla och odrägliga och ville klappa och hålla dom och jag försökte skydda dom allt vad jag kunde. Nayeli råkade fastna i en askkopp som hängde på en vägg. Den var gjord av glas och full med fimpar, och jag fick inte ut henne. Hon satt där inne och skrek. Samtidigt rymde Nanook iväg bland folk och trafik. Panik!

I nästa dröm träffade jag gruppen Alcazar. De behövde en ny dansare och undrade om jag ville ta på mig jobbet! Wow, jag tackade ja! 🙂 Men sedan var jag tillbaks i Göteborg igen. Min första dag, på mitt gamla jobb. Personalrestaurangen på Liseberg. Jag skulle börja jobba där igen. Bland disk, stress och stekos. Lysrör som gjorde ont i mina ögon och en känsla av att kvävas. Här vill jag inte vara.

Jag vaknade, och mina ögon öppnades och jag kisade mot fönstret. Solen lyste där ute, på kritvita björkar med frost. Jag har bara drömt. Vilken lättnad. Jag är Grundtjärn. Mitt hem. Med allt det vackra omkring mig. Med Nanook och Nayeli sovandes bredvid mig i sängen. Och jag får vakna till den vackraste av morgnar. Tack, tack tack 

030502030504030501