Vad är ett riktigt jobb?

Du Jonna är nog den enda som kan göra vad du vill, när du vill, och inga krav att du måste göra vissa saker.
Vilket drömliv du lever med hund och katt

Jag vet att den här kommentaren skrevs i all välmening och inte på något sätt är menat som kritik, men jag vill bara använda den som en utgångspunkt i ett ämne jag vill belysa. Och nu kommer ett otroligt, helt fruktansvärt långt blogginlägg, och jag förstår att kanske inte ens hälften kommer att läsa allt. Men jag känner att detta också är ett ämne som är viktigt, därför att jag vet att fler människor som på ett eller annat sätt lever ett annorlunda liv eller jobbar på ett mer fritt sätt kan känna igen sig i detta.
Det är något som berört mig ett antal gånger och jag inser att vi behöver, eller jag behöver, få fram verkligheten och sanningen bakom att leva som konstnär eller egenföretagare. Jag kommer säkert gå från ämnet lite och fördjupa mig i annat i den här texten också, men det är för att det berör så många fler punkter.

Det händer ibland att jag får mail och kommentarer som låter lite liknande sådär.
Åh Jonna, jag önskar jag kunde leva som dig, utan att den jobbiga vardagen och alla måsten och krav. Jag skulle också bara vilja göra vad jag vill. Du lever mitt drömliv”.

Det var mer vanligt förr att jag fick den här typen av kommentarer. Men det händer fortfarande då och då. Det är ju egentligen en jättefin kommentar. En komplimang! Någon som beundrar ens liv och drömmer sig bort till det. Men jag har faktiskt alltid haft väldigt svårt för att veta hur jag ska bemöta det. Jag blir lite mållös på något vis. Order försvinner. För det känns konstigt och fel att behöva förklara mig att ”jag visst har krav och måsten”, samtidigt som det känns fel att bara spela med, tacka och låtsas som att det är sanningen.

Ja, idag efter fem år med en krokig väg, med mycket upp och nedgångar och kämpande, kan jag helt ärligt med ett leende på läpparna säga att jag lever mitt drömliv. Men det är inte för att jag inte har några måsten eller krav, med jobb och vanliga vardagar. Det är för att jag bor på en plats jag trivs på, nära naturen och att jag jobbar med det jag älskar och får möjlighet till att leva ut min kreativitet och mina idéer. Men att jag gör det, betyder inte att det utesluter allt det andra som de flesta av oss har i ett vardagligt liv. Krav, press och måsten av olika slag.
091802

I förrgår morse när jag var hos Tage innan vi skulle ut och jobba i skogen, så tittade jag en kort stund på Nyhetsmorgon. Det var en intervju med äventyrerskan Anneli Pompe, som jag även följt på Instagram ett bra tag. Hon var bland annat den första svenska kvinnan att bestiga Mount Everest, och har tagit rekordet i fridykning, hon jobbar som fotograf, föreläsare, guide och författare. Ja lite allt möjligt helt enkelt, precis som jag själv.

Efter en stunds intervju kommer slutligen en fråga som chockade mig lite. Som berörde mig.
Jag är helt fascinerad över att du ägnar så mycket tid till detta. Men….det här med vanligt liv då? Jobb och rutiner?? Nej?
De har bjudit dit henne för att hon kort ska berätta om sitt liv och vad hon gör. Hennes fantastiska bilder spelas i bakgrunden och hennes nyskrivna bok ligger på bordet framför. Ändå får hon frågan om hon jobbar! Och om hon har rutiner och en vardag? Det borde vara självklart. Hon lever ett annorlunda liv, jobbar med det hon älskar och brinner för och har säkerligen helt andra arbetstider och rutiner än vad många andra, det är precis därför hon är där, men ändå var hon tvungen att behöva förklara vad hon gör och om hon lever ett vanligt liv.

(Ni kan se klippet HÄR, spola fram till 06.20 om ni inte vill se hela intervjun)

Jag blev nog så himla berörd av det därför att jag kände igen mig så mycket i situationen. Den här känslan av att få frågan om vad man jobbar med, trots att personen som frågar precis köpt en tavla eller lyssnat på en föreläsning. Eller när någon med förvåning undrar hur jag har så mycket tid. Men hallå, det är mitt jobb! Det är så himla knäppt, och jag kan ibland känna att det finns vissa som gör det just för att man ska känna sig förminskad och hamna i en försvarssituation. Det är långt ifrån alla gånger, men det har verkligen hänt.

Sen vet jag att det är stor skillnad på när någon beundrar ens liv för att det är kravlöst och utan måsten, och när någon ifrågasätter om man har några måsten, ett jobb eller en vardag. Men det grundar sig ändå i samma ovetskap. Vi har en så stark, färdig bild av hur ett vanligt liv och ett jobb ska se ut att vi inte kan tänka oss hur det funkar att inte ha det så. Att bara för att man lever och jobbar på ett annat sätt än vad som anses vanligt, kanske har andra arbetstider eller får göra mycket roliga saker i jobbet, så anses det som kravlöst och enkelt.

Varje gång jag fått en sådan här kommentar så har jag börjat grubbla i mig själv. Varför känns det jobbigt när någon skriver så? Varför gör det mig lite ont och varför känner jag att jag måste gå in i försvarsställning? Varför upplever jag det som nedlåtande mot det jag gör?

Jag tror det beror på att det helt enkelt inte alls är så. Jag lever inte ett liv utan måsten och krav, och jag gör inte vad jag vill när jag vill. Däremot bestämmer jag mina arbetstider till stor del själv och känner mig väldigt fri i det jag gör. Jag kan ibland vara uppe och jobba hela natten och sover när andra går till jobbet, och tvärtom. Och jag vet också att mina måsten, krav och den press jag känner säkert skiljer sig en hel del från många andra, just för att jag jobbar med andra saker. Jag lever idag på mitt skapande i många olika former, så min ”måste-lista” kan skilja sig en hel del från mängden.

Men ännu mer tror jag att det gör ont för att det då känns som att det jag gör och jobbar med ibland upplevs som en lek för andra. Som något kravlöst och något som bara blir till. Det är inget fel med det heller. Det vore helt underbart. Men jag tror att det berör mig på det viset eftersom jag lägger så enormt mycket tid, kraft och energi i det jag gör idag. Jag ser det både som det jag älskar och som mitt jobb. Om jag någonsin skulle känna mig helt ledig och få tid över till något annat, så skulle jag ändå göra precis samma sak som jag jobbar med. Skapa. Fånga det vackra i vår värld och få väcka känslor hos människor.
081818

091804

Jag önskar att jag kunde ta er in i min hjärna en dag. Den går på högvarv jämt och jag tänker hela tiden på nya saker att skapa. Nya bilder att ta. Nya texter att skriva. Nya filmer att filma. Det är som en kanal som nästan alltid är öppen. Ibland behöver jag inte ens tänka, det bara kommer. Som ett ständigt flöde. Jag får så mycket idéer och tankar och känslor som jag vill förmedla att jag inte begriper hur jag någonsin ska kunna hinna allt under min livstid.

Samtidigt har jag höga krav på mig själv och känner ofta prestationsångest. Det är inget beundransvärt och inget jag eftersträvar, men det är sanningen. Så när en ung tjej skriver att hon önskar att hon hade mitt liv utan krav, press och måsten så gör det nästan ont i mig att det är den bilden hon får av det jag gör. Dels för att det livet nog är väldigt svårt att få. Jag anser mig ändå leva väldigt fritt eftersom jag är min egen chef och jag bestämmer väldigt mycket själv. Men jag upplever mig inte leva ens i närheten av ett kravlöst liv utan måsten. Tvärtom, så är det mer måsten och krav än innan eftersom jag dessutom bor i ett vedeldat hus långt bort från affärer och bara det tar mycket tid och kräver mycket för att få vardagen att går runt, och skapar en viss stress ibland. Och sedan tror jag det gör ont i mig också därför att jag upplever en brist på respekt för det jag gör, även om det inte alls är personens mening.

Det är som om man skulle titta på en långfilm. En riktigt fin långfilm, typ ”Sagan om ringen”, och tro att den blev gjord i en enda tagning, som var helt kravlös och gjorde sig själv. Resultatet blev vackert och sagolikt, för i det så gömmer sig tusentals timmar av arbete med tusentals medarbetare som gjort den möjlig med hårt arbete under lång tid.
Men det får man ju inte se. Men även om det inte syns på filmen så är det underförstått.

I det jag visar utåt idag, i bloggen, på instagram , på utställningar osv, så syns ju bara resultatet av hårt arbete. Själva jobbet syns ju inte. När jag lägger ut ett blogginlägg med en serie av bilder är det inte ovanligt att det i dom gömmer sig tiotal timmar av arbete, från den stund de blev tagna till redigering och efterbearbetning. Det är bara ibland jag visar när jag jobbar med olika projekt, vare sig det varit framför datorn, när jag slår in tavlor/fotoprints, när jag målar i ateljén eller i någon ”bakom kulisserna film” Men för det mesta brukar jag bara vilja visa resultatet. Jag ser bloggen som en slags portfolio, blandad med vardagsskildringar och vardagsbilder, tankar och känslor. En plats där jag vill skänka glädje och påverka människor positivt.
091805

Sen förstår jag helt och hållet att bloggar kan vara väldigt missvisande. Det kan nog vara lätt att som bloggläsare bara se till det som visas utåt och tro att det är allt som existerar i bloggarens liv. Jag väljer ju helt själv vad jag vill dela med mig av. Det är som om bloggen är en egen liten värld som jag får skapa precis som jag vill.

Men det blir ju bara en liten, liten del av ens liv som visas. Och för det flesta är det underförstått att man lever livet och går igenom alla dess prövningar precis som andra. Även om jag ofta får uppleva magiska stunder i skogarna, dricka te framför en brasa och springa fritt över ängarna, så känner jag också press över att få in pengar till nästa månad, oroar mig över skitproblem och har dåliga dagar. Jag vill inte att någon ska må dåligt och tro att mitt liv är i ett paradis. När det kommer till sådana saker så skiljer det sig inte mycket alls från någon annans liv. Däremot vet jag också att mycket beror på hur man ser och tänker på saker. Jag har alltid försökt tänka positivt och inte se jobbiga händelser som ett hinder. Jag vill inte låta något orosmoln dränera mig på energi när jag kan lägga den på något mycket bättre. Men det har tagit tid och tålamod att komma dit.

Förut kunde en sådan fråga eller kommentar rubba hela mig och nästan få mig till tårar. Därför att jag var så otroligt sårbar när det gällde mitt val av liv. Det kändes nästan som jag ville be om ursäkt för att jag inte gjorde det jag ”borde”.
Jag visste stenhårt att det var det här jag ville göra, att jag var på en väg som kändes rätt för mig, men för många andra så ansågs det avvikande och jag mådde stundtals jättedåligt när jag ibland klandrade mig själv med att jag inte hade ett ”riktigt” jobb och att jag bara ”flög omkring” kravlöst som jag ville. Även om jag visste att det inte var sant så kunde jag ändå inbilla mig det om någon tyckte så eller skrev så.

Under flera år kämpade jag emot samhällets förväntningar av en ung människa idag. Det var som att jag ständigt höll i en debatt i mitt huvud. Den ena sidan var mig själv i sin renaste form. Den riktiga Jonna som lyssnade på hjärtats röst och inte såg några hinder till att göra det jag älskar. Medan den andra sidan var den som samhället på något sätt format, där jag lärt mig att ”jag inte ska tro att jag är något” och ”göra rätt för mig”. Skaffa utbildning, ett bra jobb, tjäna bra med pengar, pensionsspara, ha en snygg lägenhet nära city, och roa mig på helgerna.
Trots att jag visste att det inte var rätt för mig, så var det ändå som att det ibland fick mig att må skitdåligt över att jag inte levde det livet. En nedlåtande kommentar över det jag gjorde kunde trigga igång fruktansvärt jobbiga känslor i mig.

Jag fick dåligt samvete för att jag inte levde ett liv som jag inte ville leva. Hur knäppt är inte det!?

Men det grundade sig i rädslan. Den där rädslan som vi idag känner för allt möjligt. Som jämt och ständigt stoppar oss från att tro på oss själva och våra drömmar. Rädslan att inte passa in och att inte känna respekt av andra. Som får oss att ägna ett helt liv åt att göra det vi inte vill, för rädslan att tappa vår trygghet. I ca 80 år vandrar vi på jorden och är livrädda att tappa det som vi ändå ska tappa en dag. Det är absurt, men jag älskar den tanken för det får mig att våga. Det får mig att släppa hämningar och våga riskera allt som jag egentligen inte vill ha i mitt liv för att få göra det som jag vill ha i mitt liv. För innerst inne vet jag att kärleken och det som vi har inuti oss är det viktigaste, och det kommer vi aldrig tappa. Oavsett om vi bor på gatan och pantar burkar eller lever i ett slott med lyx och flärd.
091803

Den där rädslan släppte jag till stor del för kanske ett halvår sedan. För att jag inte orkade ha det så. Jag orkade inte klandra mig själv för att jag inte hade ett liv och ett jobb som ansågs normalt, för att jag hade brist på vanliga rutiner och för att jag inte hade tydliga framtidsplaner. Jag orkade inte behöva känna den oron och osäkerheten kring mitt liv. Jag insåg hur fruktansvärt onödigt det var. Så då släppte jag det.
Bara sådär.

Idag känner jag mycket mer självsäkerhet kring det jag gör. Jag vet att mina dagar, rutiner och måsten ser väldigt annorlunda ut jämfört med många andras. Men jag vet också att det inte gör något, för det är något jag valt och trivs med.

Idag litar jag mer på mig själv än på samhället och andra människors förväntningar.

Tack för er tid och för att ni läst ♥
Dela gärna med er om ni har era egna tankar, känslor och funderingar kring detta ämne. 

FacebookTwitter

Fråga inte vad jag gör

Vad gör jag ute på en myr djupt in i den norrländska skogen halv tolv på natten, iklädd flanellkjorta och lång sommarkjol, och har dragkamp med en hund som vägrar komma tillbaks med mina förtappade strumpor?

Det är när jag tittar på material som detta som jag ibland kan undra om jag verkligen är riktigt klok.

Men, jag håller faktiskt på att filma inför en liten video som jag ska lägga upp om någon dag. Då kommer ni förstå bakgrunden till detta lilla klipp ; )

FacebookTwitter

Vad äter jag egentligen?

En fråga som jag får allt oftare är ”Men Jonna, vad äter du egentligen?”.
Haha, jag tycker det är roligt att det nästan skapats en mystik kring vad jag äter, eftersom jag aldrig skriver om mat. Jag bloggar aldrig om när jag lagar middag eller vad jag äter. Jag delar aldrig med mig av recept eller bilder på min senaste maträtt.

Vet ni varför? Därför att det inte finns något intressant alls att säga kring maten jag äter. Det är så basic man kan göra det. Det saknar kreativitet, passion och känsla. Mat för mig är i princip ett nödvändigt ont. Något jag måste klämma in i vardagen bara för att överleva.

Ändå så älskar jag mat. Jag älskar att äta god mat. Om jag äter något riktigt gott så njuter jag av varje tugga. Men det här med att göra den är inte min grej. Att laga mat har aldrig intresserat mig och jag tycker det bara tar upp en massa tid. Däremot är det mycket roligare att laga mat tillsammans med någon eller när man ska äta tillsammans med vänner osv. Då kan jag tycka det är roligt att göra god mat.
Och jag tycker mer om att laga mat på kvällarna än på eftermiddagen. Sent på kvällen, runt 23 tiden brukar jag ofta bli hungrig och då kan jag lägga lite mer tid på att faktiskt laga något gott. Min mormor var precis likadan.
Det bästa jag vet är när jag gjort något gott att äta sent på kvällen och sedan får bänka mig framför en bra serie eller film och äta helt själv i lugn och ro, efter en lång dag. Det är den bästa matupplevelsen enligt mig 🙂

Jag tycker om att äta nyttigt och mycket grönt. I perioder kan jag lägga mer tid på maten och se till att äta riktigt bra och unna mig bra mat. Och ibland så blir det i princip bara mackor, gröt och nyponsoppa i en vecka. Oftast så blir det något mitt emellan. Mycket snabba maträtter. Korv och makaroner. Pannkakor. Pajer. Sallader. Köttfärsås och spagetti. You name it.

Allt beror på vilken tid jag själv väljer att lägga på det. Men mat för mig har aldrig varit något jag prioriterat eller centrerat i vardagen. Jag brukar sällan ha någon bra rutin kring att äta. Oftast så äter jag bara när jag är hungrig. Om klockan är 3 på dagen eller 12 på natten, det spelar liksom ingen roll för mig. Det är aldrig jag som anpassar mig till maten utan det är maten som får anpassa sig efter mig 😉

Dagens "lunch" blev nästan som en försenad frukost. Rostade mackor och fruktyoghurt! Jag vart så hungrig fort så hann fixa något bättre ;)

Jag satt faktiskt och åt när jag kom på att jag skulle skriva om det här. Så jag tog en bild på min ”lunch”, som nästan blev som en försenad frukost. Rostade mackor och fruktyoghurt! Jag vart så hungrig fort så jag hann fixa något bättre 😉

När jag är mycket inne i jobb eller håller på med något kreativt så kan jag ibland glömma bort att äta. Jag kan komma på sent på kvällen att jag glömt äta middag. Inte förrän jag äter så känner jag att jag är hungrig.Ibland kan det vara tvärtom. Jag blir så hungrig så fort att jag inte hinner laga mat, för jag får nästan blodsockerfall och blir svag. Då är det bara att slänga i sig det första bästa.

Så ja, det här är den bittra verkligheten. Jag tycker om mat, men inte att laga den. Om det fanns ett piller som man kunde ta istället för att äta mat och som innehöll allt man behöver, så hade jag lätt ätit sådana piller nästan varje dag. Jättetråkigt, eller hur? Men det är sant, och det är lika bra att vara ärlig och inte låtsas som något annat.

För speciellt i bloggvärlden idag så är det ju väldigt populärt med mat. Man delar recept och visar vackra bilder på goda rätter och inspirerar folk att laga god mat. Ni anar inte hur ofta jag önskat att jag också kunnat göra det. Jag har till och med försökt men insett att jag inte kan fejka det. Det är ju nästan en norm idag att tycka om mat, laga nyttig och hälsosam mat vid fasta tider och lägga mycket tid och tanke bakom maten. Den världen är helt främmande för mig. Jag kan givetvis lära mig att laga bättre mat men jag är osäker på om jag någonsin kommer lära mig att tycka om att laga mat. Det är stor skillnad på det.

Men det är inget jag deppar över alls. Jag inser bara hur himla tråkigt det låter när jag skriver om det såhär i ett blogginlägg haha. Men jag är nöjd bara jag får äta när jag är hungrig. Och det får gärna gå fort 🙂
Så nu är det mysteriet löst.

Medan jag ändå har er på tråden om ämnet mat, så får ni hemskt gärna dela några e n k l a recept på maträtter som går fort att laga. Jag har extremt dålig fantasi när det gäller att komma på något nytt ♥

FacebookTwitter

Vad som än händer

Wow. Få saker kan göra mig så lugn som att se på stjärnhimlen. Jag är iskall om fingrarna så jag knappt kan skriva just nu, men väldigt glad efter att ha varit ute i natten och fotat och sett på stjärnfall. Det gick även att se ett litet begynnande norrsken bakom skogen i norr.
Stjärnhimlen var ett av mina svar när jag i radiointervjun som sändes igår fick frågan om varför jag flyttade hit, som ni kan höra en del av här. Och det stämmer verkligen. Om ni får uppleva att titta på stjärnhimlen en helt klar natt i Grundtjärn, då kommer ni förstå mig. Det är som att blicka ut mot en annan värld. Eller att för ett tag sugas in i en annan värld.

Det förvånar mig alltid hur tyst det verkar där uppe. Så stilla. Så långt bort. Sen blir jag rädd och känner mig så äckligt liten. Sen kommer den där rysningen efter det, som jag tycker så mycket om. Sen blir jag lugn och glad. Och tänker att vad som än händer i mitt liv, så finns alltid stjärnhimlen där.

northern lights

Ett litet bebis-norrsken vid trädtopparna.
021301

Om jag var en telefonstolpe, så skulle jag vilja vara en telefonstolpe i Grundtjärn.
021306

Första parkett.
021303

Jag känner mig så tacksam som får avsluta dagen med denna utsikt. Så lycklig. Tack universum ♥

FacebookTwitter

Vad älskar du idag?

Vårt tankesätt tror jag är en stor grundsten till hur vår livssituation ser ut, och hur vi mår. Hur vi uppfattar världen, och oss själva. En liten vacker, positiv tanke tror jag kan förändra så mycket, att om vi verkligen anade vilken kraft våra tankar hade skulle vi aldrig någonsin mer tänka något negativt om oss själva eller andra. Aldrig mer.

Ändå så är det så svårt att sluta tänka i negativa tankebanor. Vi är så vana med det att vi gör det omedvetet. Men jag har så många gånger fått bevis för att när tankarna ändras till det positiva, så kan mirakel ske. Det ligger en sådan kraft i att se på livet ur en positiv synvinkel. Det är då våra drömmar slår in. Jag tror det funkar så, att om vi vill något, så är det som att sätta ett litet frö i jorden. Om vi vattnar det med positiva tankar och känslor, så växer det.

021010

Nyckeln till att tänka positivt tror jag är att vara tacksam för det vi har just nu. För det är först när vi är tacksamma för det vi redan har, som något nytt kan komma in i livet. Att känna tacksamhet för även de allra minsta stunder och saker i livet kan vara den allra största kraften till förändring.

Jag brukar försöka känna tacksamhet åt något varje dag. Det spelar ingen roll vilken skitdag man haft, hur mycket problem man har i livet, vad man varit med om eller hur ledsen och sorgsen man känner sig, eller hur meningslöst livet än känns. Jag tror alltid att det finns något, hur litet det än är, som får en att le eller känna tacksamhet. Det kan vara vad som helst. Att du har ätit dig mätt idag eller att du frisk, eller har någon som du tycker om. Det finns alltid något i livet som vi älskar och kan känna tacksamhet för, de gäller bara att lyfta fram det ur sörjan av allt vi känner oss missnöjda med.


Idag är jag tacksam över att jag  fick mitt morgonkaffe. Att solen lyste på mig. Att jag kunde gå ut med Nanook utan koppel utan att han sprang iväg. Att jag nyss gjort upp en eld och känner att värmen sprider sig. Att jag fick ett vackert mail och ett fint brev på posten. Att jag har ett hem, en säng och mat varje dag. Att jag fått skratta idag. Att alla i min familj är friska och mår bra. Att jag har skogen som utsikt. Idag är jag tacksam över att jag får leva.

Vad är du tacksam för idag?

FacebookTwitter