Så mycket att vara tacksam för

Godkväll på er!
Jag hade egentligen inte tänkt göra något blogginlägg ikväll men så kände jag så starkt att jag bara var tvungen att framföra två saker innan jag går och lägger mig. Ibland vill man ju inte vänta med att uttrycka känslor. De måste få komma ut på en gång!

Först, några ord till er. 
Nog har jag länge vetat att jag har världens finaste läsare här på bloggen. Så engagerade, så trogna och så varmhjärtade. Det har varit det som sedan dag ett gjort att det varit så otroligt roligt och givande att fortsätta dela med mig av mitt liv här. Jag får tusenfalt tillbaks. Men efter den här veckan och efter alla kommentarer känns det nästan lite overkligt. Tänk att ni är så många som verkligen bryr er om mig. Jag kan verkligen känna det genom era ord. Att människor som egentligen aldrig ens träffat mig ändå kan känna så starkt och ge så mycket kärlek. Det är så fantastiskt fint att jag nästan tappar orden. Jag vet inte hur jag ska göra för att ni ska förstå hur mycket det betyder för mig. Jag vill verkligen att ni ska veta att jag är så innerligt tacksam och lycklig över att just ni finns här, och för att ni lyssnar, läser, skriver, delar, tycker till och ger mig leenden i hjärtat. Ni inspirerar mig varje dag och får den här bloggen att kännas levande. Tack, tack tack!
Sen vill jag också berätta att mitt hjärta dansar lite extra idag, för jag och Johan firar två år tillsammans idag, den 13 november. Jag har just fått uppleva de två lyckligaste åren i mitt liv, allt tack vare denna människa som förtrollar min värld. Det känns som tiden innan Johan bara är som en dimma. Som en förberedelse inför det verkliga. Bara jag får gå med honom genom livet så kommer vi klara allt.

En gång trodde jag Johan hade försvunnit. Han var på baksidan och hängde tvätt, men jag hade ingen aning om det.
Jag ropade i huset efter honom. Blev ängslig. Gick ut i ladan. I vedboden. Ropade. Ingen Johan. Jag kunde inte begripa hur han kunnat försvinna på bara någon minut.
Jag blev jätterädd. Jag fick gråten i halsen när jag tänkte tanken att det nu hade skett. Nu hade han blivit hämtad från jorden för att åka hem igen, till någon helt annan galax. Någonstans har jag alltid tänk att han inte kan vara härifrån.
Idag var vi tvungna att åka tillbaks till Sollefteå igen för några ärenden. Eftersom jag ännu inte bör köra bil så långt på grund av synen så körde Johan mig. I morgon kommer han dock återgå till jobbet igen. Han har tagit ledigt i över en vecka på grund av detta, och det är bara så fint av honom. Han har varit ett otroligt stöd.
Vi klev upp vid femtiden i morse. Nanook är ingen morgonhund som ni kanske ser. Det snöade ute och jag fick så starka julkänslor. Får det även när jag tittar på denna bilden, trots att det inte finns något julpynt någonstans.
Det blev inte taget några sådana där romantiska bilder på oss denna två-årsdag. Det var mycket annat som kom i vägen idag. Men det spelar egentligen ingen roll vad vi gör. Det finns liksom ingen annan på denna jord som jag hellre skulle vilja handla toalettpapper med än just Johan. Allt känns bra, bara jag får vara med honom.
Är glad att vi fick denna måndag tillsammans, innan vardagen återgår till det vanliga i morgon.

Nu blir det en dusch och sedan sova. Jag hoppas att ni haft en jättebra måndag allihopa!
Och återigen, tack för allt! Sov så gott mina änglar ♥

Några dagar som ger minnen för livet

Hej mina solstrålar!
Åh, ledsen att jag inte uppdaterat här sedan i måndags. Jag hoppades ju kunna göra i alla fall något mer blogginlägg, men datorns batteri tog slut utan att jag visste ordet om det. Men nu är jag åter hemma i Grundtjärn igen hos min Johan och alla djur, och jag har fotat slut på kamerabatteriet, fyllt två stora minneskort med bilder och filmer, och fyllt mitt hjärta med de vackraste vyer och minnen.

Åh, jag får en reaktion att jag vill gråta när jag tittar på bilderna som jag just nu håller på att överföra till datorn. Det väcker redan så mycket minnen och känslor. Det har varit tre magiska dagar och det känns nästan som jag varit borta mycket längre. Och att bara se Nanook så lycklig har varit den största lyckan med resan. Att få dela detta äventyret med honom och ge honom den bästa födelsedagspresent han någonsin kunnat drömma om. Jag är så tacksam och glad för dessa dagar.

Jag har så mycket att berätta och visa er. Har massvis med bilder och filmer att gå igenom nu så i några blogginlägg framöver kommer ni få höra mer från vår resa. Ska läsa och svara på era kommentar sedan också! Tusen tack för alla tips också med ställen att besöka. Jag har försökt hinna med så mycket som möjligt, men Stekenjokk stal mitt hjärta. Så vi spenderade mycket tid där.

Nu blir det lite kvällsmat och vila här hemma. Tack för att ni följt med så gott ni kunnat!
Visar tre bilder jag hunnit överföra så länge. Så kommer det mer sen.
Puss och kram från mig och en väldigt trött och nöjd Nanook ♥
082405Det känns konstigt att tänka att vi igår låg här på en fjälltopp och njöt av den värmande solen och de friska fjällvindarna. Vilken känsla det var. Vilken frihet. Det kändes som vi var uppe i himlen.
082402Att bara få se dessa landskap är som det godaste ögongodis man kan tänk sig. Flera gånger har jag nästan velat nypa mig i armen för att jag trott att jag drömt.
082401Hans ögon har lyst av lycka under hela resan. Som att han ständigt har gått runt med ett leende. Det har värmt mitt hjärta må ni tro. Nu ligger han och sover gott på mattan här i köket, och jag tror han är lika lyckligt över resan som jag. Så många minnen som kommer finnas med för resten av våra liv.

Några ord om att vara mörkrädd

Ibland får jag frågan vem jag var innan jag flyttade till Grundtjärn för fem år sedan. Det är en svår fråga att svara på. Men en sak vet jag säkert att jag var då, som jag inte är längre. Mörkrädd.
Det är så märkligt, för jag var verkligen jättemörkrädd under min uppväxt. Jag hade mycket fantasi och lätt för att skrämma upp mig själv. Till och med i vuxen ålder, strax innan jag flyttade hit, så vågade jag ibland inte gå upp på toa på natten för jag var så mörkrädd. Jag kunde till och med bli rädd mitt på ljusa dagen för att jag skrämde upp mig med läskiga tankar och scener från hemska skräckfilmer, eftersom jag ändå inte kunde låta bli att liksom söka mig till att skrämma upp mig själv.

Konstigt nog så tänkte jag inte på min mörkerrädsla alls när jag bestämde mig för att flytta till Grundtjärn, in till den gamla skolan från 1800-talet som jag bodde i under första året här. Och det som är ännu mer konstigt är att min mörkerrädsla helt försvann från den dag jag satte min fot här. Jag har ingen aning om varför och hur jag bara kunde sluta vara mörkrädd sådär. Det är för mig en gåta. Men det är en himla tur, för annars hade jag aldrig kunnat bott kvar.

020816
Den första vintern i den gamla skolan var verkligen utöver det vanliga. Det känns ju som en typisk myt att det ska spöka i gamla skolor. Men det jag upplevde på nätterna under det året som jag bodde där går verkligen inte att förklara på något annat sätt än att det spökade. I alla fall i min verklighet. Ingen behöver tro mig eller hålla med. Det är bara min egen upplevelse.
Men jag anpassade mig ganska fort. I november, fyra månader efter att jag flyttat upp, så hände något var och varannan natt. Under vintern hade jag till och med döpt ett ”spöke” till eldvaktaren, eftersom det varje natt hördes tydliga steg ifrån hallen där elden brann i kaminen. Nanook skällde på nätterna åt ingenting och jag gjorde en kort liten film på det som ni kan se HÄR. Jag skulle kunna skriva en hel bok om alla nattliga upplevelser som jag fick vara med om. Men ändå kände jag mig aldrig så rädd att jag ville flytta ut. Kanske för att jag visste att om jag tillät mig att bli för rädd så skulle jag behöva flytta. Och det ville jag verkligen inte. Så då stängdes de känslorna av och sedan dess kan jag knappt bli mörkrädd.

Jag tror att vi människor kan anpassa oss till nästan allting. Jag har varit livrädd för mörker, och det kan jag knappt tro idag när jag är ute i mörkret i skogarna om nätterna eller hämtar ved mitt i natten i vedboden. De känslorna är som bortblåsta. Och den enda förklaringen jag har till det är att jag insåg att jag var tvungen att anpassa mig, annars skulle det inte gå.
020817
Jag får ofta frågan om jag varit eller är rädd ibland, och många som skriver att de aldrig skulle våga bo själva i en stuga för att mörkret skrämmer dom för mycket. Och jag kan verkligen förstå känslan, eftersom jag själv varit mörkrädd innan. Men jag kan också säga att vi människor är helt fantastiska på att anpassa oss. Det är något jag verkligen fått bevis för. Rädsla är ju egentligen bara en slags illusion som skapas av våra tankar. Och att låta rädslan styra oss i våra livsval gör ju att vi blir som fångar. Så om någon frågar om ett tips på hur jag gjorde, så brukar jag bara säga att det bästa är möta rädslan i en situation där du inte har så många andra val än att faktiskt bara ge dig hän, och anpassa dig. Plötsligt så är det som om den inte existerar längre, och du blir fri. Det kanske låter lättare än vad det är, men det funkade för mig : )

Någon här som är mörkrädd, eller har varit? Och i så fall, hur blev ni av med er mörkerrädsla?

Man kan ju inte vara bra på allt

Varför bränner jag nästan all mat som jag steker?! Om jag bara kunde förstå mig själv. Idag försökte jag verkligen att inte bränna maten som jag skulle steka, men vad tror ni jag gjorde? Jo jag brände den.

Antingen så beror det på att jag blivit ”skadad” av att min mamma alltid varit så himla noga med att steka allt extra länge. Eller så beror det på att jag alltid har så brottom när jag lagar mat, antingen för att jag är superhungrig så jag darrar eller så vill jag bara ha det gjort…ur vägen liksom, så man kan göra annat som är roligare. Eller så beror det på att jag sätter mig vid datorn under tiden det steks på ena sidan, och tror att jag sitter vid datorn i bara 1 minut när det i själva verket var 5 minuter. Eller så…kan jag inte laga mat helt enkelt. Jag tror det är en perfekt blandning av alla de där alternativen jag nämnde ovan.

Jag skulle behöva gå en matlagningskurs. Jag kan ju för sjutton inte ens steka köttbullar utan att bränna dom. Jag är så fruktansvärt trött på den där brända smaken som jag lyckas få i nästan all mat jag lagar. Nä, nu får det vara slut på det här. Nu har jag lovat mig själv att det är sista gången jag sitter och knaprar på bränd mat 😉

Dagens matlagning...Smaklig måltid Jonna!

Dagens matlagning…Smaklig måltid Jonna!

Där jag kan vara helt mig själv

I lördags var det en jättevacker dag med sol och värme. Jag spenderade hela dagen ute i skogen på lite olika ställen för att fota och filma, och ägnade även lite tid till mitt andra stenprojekt ute i skogen som jag påbörjat för ett tag sedan.
Åh det var en sådan otroligt vacker dag. Skogen nästan lyste i grönt och jag kände sådan lycka över att få vara på alla vackra platser. Skogar, bäckar, sjöar, myrar…

Åh vad energi naturen ger. Jag får aldrig nog av det. Ju mer tid jag får vara i skogen desto mer behöver jag det.


Där jag älskar att vara

Idag begav jag mig in till skogen en sväng. Här kommer några bilder från den promenaden! =)

Det kändes som att befinna sig i en vinter-skog, trots att det snart är maj! Snön hade lagt sig i ett tjockt lager och det snöade fortfarande.

Det var väldigt vackert i skogen. Det kändes som en perfekt blandning av vinter och vår på samma gång.

Jag hittade ett älghorn som stack upp ur snön!

Det var fint! La det under en gran så jag kan hämta det någon gång ifall jag skulle behöva det. Man vet aldrig när man måste ha ett älghorn 😉

Jag gick och trallade högt för mig själv för att inte råka ut för ett plötsligt möte med en hungrig mammabjörn 🙂

Tar vara på ljuset

Klockan är tre på dagen och solen gick precis ner bakom skogen. Timmarna med ljus minskar för varje dag som går. Nu vill jag ta vara av varje ljus minut. Det behövs inför den kommande vintern. Jag var nyss ute och såg hur solen gick ner. Det var så vackert, som alltid. Och tanken på att det är november känns nästan overklig. Mitt livs vackraste november!