I en värld av berättande

Det här blogginlägget innehåller ett samarbete mellan mig och Nextory
081810

Om jag ska vara helt ärlig, så var det väldigt längesedan jag läste en riktig bok, från början till slut. Kanske flera år sedan. Det har mest blivit att jag tagit fram någon bok när jag ska lägga mig, och hinner läsa en sida innan jag somnar med boken i famnen. Ofta då en faktabok av något slag. Om symboler och gyllene snittet i naturen, om indianer och shamaner, eller kanske den stora boken om universum. Men den är så tung att hålla upp när man ligger ner så den läser jag bara när jag är riktig pigg.

Jag hade heller aldrig någonsin lyssnat på en ljudbok, fram till för två veckor sedan när jag fick ett erbjudande om att göra ett samarbete med tjänsten Nextory som har just ljudböcker och e-böcker. Det konstiga var att jag sedan min resa till Norrbotten i maj många gånger funderat på att lyssna på en ljudbok, eftersom jag under alla de hundra milen jag körde insåg att det var så otroligt mysigt att lyssna på någon som berättade om något. Det kom sådana där dokumentärer på radion ibland, och ofta blev jag så fast i berättelsen att jag var tvungen att sitta kvar i bilen och lyssna klart även om jag egentligen skulle gå ut och fota. Det är så det ska kännas. Det är väl så nära man kan komma känslan av att inte kunna lägga ifrån sig en bok för att man bara måste fortsätta läsa.

Men i och med samarbetet med Nextory så har jag också fått använda deras tjänst gratis en månad (vilket ni också har möjlighet till, läs mer om erbjudandet längst ner i inlägget) och har därför börjat lyssna på mitt livs första ljudbok, och tänkte berätta lite om detta. Jag insåg att jag gör detta inlägget så fruktansvärt mycket längre än vad jag egentligen behöver, men det finns så mycket att skriva om detta ämne. Det känns nog lite som om jag gläntat på en dörr som länge vart stängt. Dörren in till böckernas värld.
081808Jag får då och då böcker skickade till mig av olika förlag och författare, antagligen med lite hopp om att jag ska läsa den och kanske ge ett uttalande om boken här på bloggen eller i andra sociala medier. Jag älskar att få böcker. Det känns som att få en liten skatt. En skatt av någons inre värld och av någons tid. Jag blir lika glad även om det är böcker som jag i min vildaste fantasi aldrig ens skulle titta på i en bokhandel, och allra sist köpa. Men det är det som är så kul med det. Jag gillar tanken på att det är en bok som det kanske var meningen att jag skulle få.

Den här boken ”Körsbärslandet” av Dörte Hansen fick jag i början av sommaren. Utan att egentligen veta om det är en bok jag kommer tycka om så sa jag till Johan ”Den här ska jag läsa under sommaren!”. Blev det någon bokläsning tror ni? Inte ens en sida.
Problemet för mig är tiden. Eller, det känns orättvist att säga så. Vi har alla lika många timmar per dygn. Jag kanske ska säga prioriteringen. Enda stunderna jag känner att jag har tid, ro och lust att läsa en bok är när jag går och lägger mig, och som jag skrev innan så hinner jag knappt läsa en sida innan jag blir så trött att ögonen går i kors. Så därför har jag senaste åren knappt läst något. Jag vill, men jag hittar ingen sätt att få det att fungera med min vardag just nu.

När jag skulle prova Nextory nu i augusti så såg jag till min förtjusning att denna boken fanns som ljudbok där. Så det var ingen tvekan av val, jag hade ju redan bestämt mig för att läsa denna boken, som handlar om en kvinna som heter Vera och som var ett flyktingbarn från Ostpreussen.
081809Så senaste tiden så har jag lyssnat på ljudboken lite då och då. Många gånger inne i ateljén eftersom jag spenderat mycket tid där. Oftast lyssnar jag på musik, men det kommer stunder när jag inte alls vills lyssna på musik när jag målar. Då vill jag lyssna på något lugnt prat. Sällan har radion just exakt det som jag vill lyssna på, och då har ljudboken passat perfekt.
081801081803Jag är alltid väldig noga med vad jag lyssnar på när jag är inne i ateljén, likaså när jag redigerar bilder eller skriver blogginlägg. Jag måste ha ”rätt stämning”. Ibland räcker tystnaden. Men oftast vill ja ha något form av ljud som inspirerar. Det blir mycket instrumental musik, men ibland musik med lite mer drag i.  Ofta sent på kvällarna tycker jag om att lyssna på ett pratigt radioprogram. Men det är skört med radion, för rätt som det är kommer en jobbig låt eller något som stör. Eller att de pratar om ett ämne som inte passar in. Så jag har verkligen njutit av att kunna lyssna på en ljudbok dessa stunder istället. Då vet jag vad jag får. En lugn, harmonisk röst som berättar och får mig att lyssna sådär intensivt så att jag knappt tänker på vad jag gör. Och de stunderna är de bästa.
081805Här om dagen var jag inne i vedboden för att fota lite bilder när jag lyssnade på ljudboken. Jag älskar ljuset och hela stämningen där inne. Så jag gillar att gå in där ibland för att fota vissa saker, och för att få lite inspiration.
081806Men jag fastnade verkligen där inne. Trots att bilderna var klara så satt jag kvar på den gamla träkistan länge och bara lyssnade. Det blev en sådan otroligt fin stund på något vis. Ljuset föll in så vackert mellan springorna i träväggarna. Sommarvindarna blåste starkt utanför och fick hela ladan att knaka till ibland. Jag riktigt myste där jag satt skyddad från blåsten och tittade på svalorna som flög omkring uppe bland takbalkarna.

Ibland har jag fått för mig att det inte är bra att läsa böcker, se på filmer osv när jag själv är mitt uppe i en skapande process. Som att jag är rädd att jag ska påverkas så starkt av det att jag tappar fotfästet i min egen värld ett tag. Men när jag satt där i ladan och lyssnade den här dagen, så var det som om jag verkligen insåg hur skönt det var att för en stund lämna sin egen bubbla, och kliva in i någon annans värld. Att fullt ta del av något som någon annan skapat i sitt inre. Som att få en paus.

Sen, att lyssna.
Hur ofta gör vi det numera egentligen? Och då menar jag att verkligen lyssna, för att ta in. Och inte lyssna för att ge ett svar.
Vad underbart det är. Det påminner mig om när jag var liten och mamma och pappa läste sagor varje kväll. Av min barndom så är det bland det starkaste minnena jag har. Berättandet, som funnits i oss sedan urminnes tider. Som lär oss fantisera och visualisera. Så viktigt det är.

Som Einstein sa ”Om du vill att dina barn ska bli kloka, läs sagor för dem. Om du vill att de ska bli ännu klokare, läs fler sagor för dem.

Så jag är glad, att den moderna tekniken gjort det möjligt att lyssna på böcker, och inte bara läsa dom. Jag tänker också att det måste vara en underbar utveckling för de som har skadad syn eller är blinda. Ett steg i rätt riktigt, och något jag kommer fortsätta med framöver.

Som sagt, så har jag ett samarbete med Nextory och får nu erbjuda mina läsare en gratis månad för att prova på deras tjänst. De har tusentals titlar i både e-böcker och ljudböcker som man kan läsa/lyssna på offline. Det är heller ingen bidningstid om man skulle vilja börja prenumerera på tjänsten. Om ni är intresserade av att prova detta, så får ni en gratis månad HÄR. Se till så att koden JONNA står med som kampanjkod.

Vad har ni för relation till böcker/ljudböcker/e-böcker? Läser ni mycket? Skulle vara jätteroligt att få höra lite om era tankar. Och ge gärna tips på böcker ni tycker om! Så får jag lite tips inför vad nästa ljudbok blir framöver ♥

FacebookTwitter

I mina drömmars värld

Jag sitter här i en soffa vid receptionen på hotellet i Björkliden, och blickar ut över lapporten som idag lyser upp av sol och klarblå himmel. En fantastisk dag har kommit, efter en fantastisk natt.
Jag försöker komma på hur jag ska uttrycka mig i ord för att förklara den underbara natt som jag hade ute i vildmarken. Jag kan inte riktigt sätta ord på vad som gjorde att den kändes så magisk. Det var hela stämningen. Som om vacker musik spelades i bakgrunden till alla storslagna scener. Det var som om hela fjällvärlden sjöng med och jag kände mig så fri. Stundtals undrade jag om jag drömde, eller om jag råkat dött utan att jag visste om det, och hamnat i något slags paradis. För hur kunde något som detta finnas på riktigt? 
052609052604Jag var ute hela kvällen och natten, och fick se hur färgerna på himlen skiftade färg i takt med dimmorna som dansade över bergen. Molntäcket hade börjat spricka upp vilket gjorde att midnattssolens strålar ibland tittade fram och spred ett mjukt, gyllene ljus över fjällen på andra sidan.
052606Jag åkte som vanligt runt på vägarna och stannade precis där jag ville. Det blev många, och långa pauser eftersom landskapet hela tiden bjöd på vackra skådespel som jag bara inte kunde missa. Ibland kunde jag vara ute i två timmar i sträck för att fota och filma, och sedan gick jag in i bilen igen för att ladda kamerabatteriet, lyssna på radio och dricka varmt kaffe. Sedan var jag redo att ge mig ut igen.
052605052603Det finns väldigt många hjärtformade stenar här uppe. Väldigt mycket kärlek från naturen, med andra ord ♥
052611Det var mitt i natten när jag nådde riksgränsen. Jag stannade bilen vid tullen och begav mig sedan ut till fjälls. Där var de mest sagolika landskap jag kunde tänka mig. Det var något speciellt med kontrasten av det karga landskapet och den mjuka, aprikosfärgade himlen. Det pirrade i magen när jag vandra runt bland öde marker.
052610Jag vandrade upp på ett vackert berg för att få utsikt över fjällen och för att titta på soluppgången.
052607Midnattssolen brann vid bergets topp, och jag tappade nästan andan. Det var så vackert. Jag stannade till snabbt för att ta en bild, eftersom jag nu lärt mig hur fort vädret ändras bland fjällen. På någon minut kan tjock, vit dimma dra in över landskapet och det känns alltid lite kusligt på något vis. Den är så rå och kall. Går igenom alla kläder. Och luften blir fuktig att andas. Och det är något spöklikt när man ser hur den dansar runt om en. Kuslig, men också vacker. Och bara några minuter efter denna bild togs så kom den vita dimman.
052608Känslan när jag kom upp på toppen och satte mig på den stora stenen var oslagbar. Som om jag kommit upp i himlen. Jag satt här länge och betraktade landskapet och dimmans rörelser. Det ser så mystiskt ut med alla dessa stora stenar som vackert ligger utplacerade längs bergen. Jag undrade hur länge sedan sist som denna stenen nuddande en människa? Och tanken på att jag satt på en sten som funnits i tusentals och åter tusentals år fick mig att nästan rysa lite. Av något slags behagligt obehag.
052613Klockan var nästan fem på morgonen när jag åter kom till Abisko. Då möttes jag av ett spegelblankt Torneträsk. Det såg så fridfullt och stilla ut. Som om det sov djupt.
052615Jag fortsatte mot vandradehemmet, för att krypa ner i sängen och sova några timmar på morgonen. När jag kom tillbaks till mitt rum så kändes det nästan som om jag precis vaknat ur en djup sömn. Ur en dröm. Jag satte mig på sängkanten och tänkte på natten som varit. Den kändes alldeles overklig på något vis. Som om jag fått kliva in i en annan värld. En annan dimension. En sådan där natt som jag kommer minnas för resten av mitt liv.
052612Jag klippte ihop en videoblogg av några klipp som jag filmade igår. Det blev en väldigt lång videoblogg. Jag hade så mycket jag ville prata om. Orden bara flödade. Kanske för att natten bjöd på så härlig energi. Så jag öppnade upp mig lite och pratade om bland annat att bli alldeles besatt av en idé, och hur glad jag blir för allt fint som ni skriver. Och lite ”bakom kulisserna” till bilderna och filmerna som jag håller på att filma. En stor applåd till er om ni orkar titta på hela ♥
Eftersom vädret är klart idag så ser jag fram emot ännu en alldeles magisk natt här i Abisko. I natt blir det förmodligen helt klar himmel och jag kommer vara ute för att fånga och njuta av varenda sekund. Jag hoppas så innerligt att jag har lite fler vackra natt-bilder att visa er i morgon.
Tack igen underbara ni för att ni följer mig på resan! ♥ Ha nu en fantastisk dag och kväll! Kram på er!

FacebookTwitter

Vaknar till en ny vecka

Godmorgon på er!
Efter en kylig och stjärnklar natt har nu solen gått upp och ny dag har vaknat till liv. Det är måndag, och vi har en helt ny, orörd vecka framför oss. Jag känner mig ovanligt pigg trots lite sömn och nästan inget kaffe. Det kanske var morgonpromenaden i soluppgången som gjorde det. Gav mig sådan där energi som varken sömn eller kaffe kan ge.

041101Det var inte ett moln på himlen så jag anade tidigt i morse att det skulle bli en vacker soluppgång, så jag tog ut hundarna och satte dom ute i kopplen en stund, medan jag och katten tog en liten sväng i det vackra morgonljuset.
041103Det märktes att det varit en kylig natt, på all frost. Det är därför snön ofta inte smält bort här helt och hållet förrän i maj någon gång, eftersom nätterna är så kalla och gör att det tar lång tid innan tjälen går ur marken, även om dagarna är varma och soliga. Men våren är ändå ovanligt tidig här i år.
041106Det har kommit små vackra knoppar på träden. 
041108 Nayeli är så rolig. Hon följer mig överallt. Varje promenad med hundarna så är hon med. Och även om jag går ut i skogen så följer hon med mig. Hon är som en liten hund.041104041102041105Snart dags att göra ordning i pallkragarna och förbereda i växthuset. Det växer så det knakar här hemma från alla frön jag sådde förra veckan. Det kommer bli mycket odling i år, och det ser jag fram emot!
041109Efter den här mysiga morgonpromenaden känner jag mig redo för en ny vecka. Hoppas ni gör det också! Nu ska jag koka lite kaffe och äta lite mer frukost. Jag har en massa bilder från helgen, och även lite filmklipp från min och Johans tur till stan i lördags, så jag kommer lägga upp det lite senare idag : )

Hoppas ni haft en fin helg och ha nu en underbar måndag! Kram på er ♥

(Rösta på mig i Finest Awards här! Man kan rösta 1 gång/dag. Tusen tack ♥)

FacebookTwitter

En dörr till en annan värld

I morse var jag uppe i gryningen och begav mig ut i skogen för att fota. Där fick jag möte med de första solstrålarna som strilades genom granarna. Dimman låg tät mellan träden och det ekade av brutna kvistar när jag gick fram genom skogen.

Jag har länge använt mitt fotograferande för att skapa en stämning av en sagovärld. En annan slags dimension, som jag ibland får till mig så starkt att det nästan gör ont, för jag måste uttrycka det. Som en djup längtan efter något jag inte kan sätta ord på. Jag insåg i morse att när jag befinner mig där, mitt i skogens magi, så blir den här världen alldeles verklig för mig. Det blir på riktigt. Och jag tror det kanske är därför jag gör det. Konsten blir som en slags dörr in till något annat. Något som tar mig närmare kärnan till livets mysterium och till en plats som känns mer levande än någonting annat.

Och jag är så tacksam för den något märkliga drivkraften inom mig, för det gör att jag får uppleva de mest förtrollande stunder och fullkomligt uppslukas av det vackra. Det skänker sådan livskraft och en känsla av att vara ett med allt.
091101091105091102091104091106

FacebookTwitter

En ny värld har öppnat sig

Efter snart fem år i Grundtjärn utan vettig mobiltäckning har jag nu en ny mobil med nytt mobiloperatör och täckning överallt! Även i mitt sovrum. I mitt arbetsrum. Ja, till och med inne på toa! ÖVERALLT! Jag kan ringa och smsa människor. När jag vill! Jag behöver inte längre springa ut på ängen för att leta efter täckning. Jag behöver inte längre ha 15 missade samtal och 17 olyssnade röstmeddelanden. Äntligen kan jag ta del av nutides moderna teknik fullt ut. Det var banne mig på tiden!

Som jag skrev för ett tag sedan så fick vi en ny mast uppsatt i närheten i höstas. Det var Tele2 som gjorde det. Innan hade vi Telia och det var det enda som fungerade här. Men jag skulle nog inte vilja påstå att det verkligen fungerade. Det var under all kritik.Under alla år jag bott här har jag bloggat och jobbat med internet på 0,4 mbit/sekund och en mobiltäckning som jag var tvungen att leta efter utomhus. Ibland hade jag tur att kunna ringa från fönstret i köket, om jag tryckte upp näsan riktigt hårt om fönsterrutan.

Att vara så beroende av internet och mobiltäckning samtidigt som det fungerat så fruktansvärt dåligt har gjort många saker svårt för mig. Bara att kunna ringa och ta emot samtal har varit ett stort projekt. Men nu i oktober bytte jag mitt internet till Tele2 och har nu 20 mbit/sekund!! OCH nu för några dagar sedan så fick jag äntligen bytt till Comviq som har täckning både hos Telia och Tele2, vilket gör att jag nu i princip kommer att kunna ringa från djupaste skogen. YES!!

Jag är så glad! Jag har inte fattat det än. Igår behövde jag ringa ett samtal till banken och direkt kände jag ”åh…nu måste jag ta med mig papper ut på ängen och ringa där”. Men sen kom jag på att jag faktiskt har täckning! Så jag kunde ringa från mitt arbetsrum! Shit, jag kände mig så himla proffsig där jag satt framför datorn och ringde ett samtal. En ny värld har öppnat sig för mig!

Och det känns så skönt. Så tryggt. Bara vetskapen om att jag faktiskt kan ringa vart jag vill när jag vill betyder mycket för mig. Innan Tele2 satte upp sin mast här kändes det alltid jobbigt att veta att jag inte kunde nå omvärlden om jag verkligen behövde det. Många brukade säga då: ”MEN ÅHHH, DU KAN VISST RINGA NÖDSAMTAL, DÅ KOPPLAR DEN BARA PÅ ETT NÄT SOM HAR TÄCKNING!!” . Men nej, det fanns inget annat än Telia, så oavsett om jag höll på att dö så skulle jag inte ens kunna ringa en ambulans.
Nu känner jag ett enormt lugn av att veta att det alltid kommer fungera. Jag behöver inte tänka på vart jag lägger telefonen på natten eller känna en oro att det skulle ta alldeles för lång tid att leta täckning om en nödsituation skulle uppstå. Att kunna nå omvärlden via mobil är en trygghet idag som vi kanske tar för givet. Men nu när jag levt utan det så länge så uppskattar jag det och kan verkligen redan känna hur mycket lättare och effektivare mitt liv blivit.

Jag har en plupp täckning i mitt sovrum. Wiiiiii!

Jag har en plupp täckning i mitt sovrum. Wiiiiii!

Det komiska mitt i allt är att sedan jag fick bra täckning för några dagar sedan, så har inte en enda människa ringt mig förutom min mamma, och min granne Rozi som ringde idag när Nanook hade rymt och berättade att han var hos dom och kissade på komposten. Men ingen annan.
Innan har jag haft missade samtal och röstmeddelanden nästan varje dag. Men bara för att det äntligen funkar nu så har väl redan hela världen gett upp i att kontakta mig haha.

FacebookTwitter

I drömmarnas värld

Jag drömde en sådan himla härlig dröm i natt. Jag drömde att jag kunde flyga. Som alltid när jag flyger i mina drömmar så har jag i drömmen kommit på ett speciellt sätt som gör att jag kan sväva. När jag var väldigt liten så flög jag alltid omkring på en legobit i mina drömmar. Haha. En gul lång stor legobit. Jag var tvungen att använda just den legobiten för att kunna flyga. Så egentligen så flög inte jag. Det var legobiten som flög och jag satt på den. Den flög sakta fram. Jätteseg legobit, verkligen. Men det var ändå en härlig känsla.

Numera har jag lämnat legobiten och flyger på mycket häftigare sätt i mina drömmar. Ofta så börjar det med att jag i drömmen hoppar högt i luften. Och så märker jag att jag landar lite för sakta än vad gravitationen borde tillåta. Så jag hoppar igen, och känner samma sak. Tillslut börjar jag komma på hur jag ska hoppa för att hålla mig i luften så länge som möjligt. Det är en alldeles fantastisk känsla! När jag övat ett tag kan jag hoppa som man kan göra på månen. Jag flyger egentligen inte helt. Jag hopp-flyger.
När jag vaknat efter en sådan dröm så brukar jag alltid stå och hoppa ett tag. Det känns som det ska fungera! Jag måste bara komma på rätt sätt att hoppa haha.

I andra drömmar så sjunger jag toner i en viss frekvens som gör att jag börjar lyfta. Det är riktigt häftigt. ”aaaaaaaaaaaa” kan det låta. I drömmen känns det så fruktansvärt logiskt. Ofta i drömmarna där jag svävar på det sättet så är jag med andra människor som kan göra samma sak. Så vi brukar hålla våra händer och göra långa toner i samma frekvens, och så lyfter vi allihopa! Så himla skön känsla.

Men i natt flög jag på ett helt annat sätt. Jag hade på mig en vit lång kjol, som jag ofta haft på mig de senaste åren när jag varit ute i skogen och fotat. Jag stod ute på grusvägen och plötsligt så började jag sväva. Det hade med kjolen att göra. Om jag hade den i rätt vinkel, och liksom nästan satte mig på den, så kunde jag flyga. Jag flög längs grusvägen och svängde in höger mot Näsåker. Jag flög en liten bit tills jag kom till höjden ovanför Grundtjärn, där man kan skymta byn längre bort. Jag blev alldeles chockad, för på kalhygget nedanför vägen växte det fullt med sommarblommor. Stora vackra prästkragar och blåklockor. Den vackraste sommaräng man kan tänka sig. Samtidigt var solen på väg ner och det spred sig ett gyllene ljus över hela ängen. Det var så vackert att jag rös. Jag förstod att det måste vara något alldeles magiskt eftersom det fortfarande bara är april. Jag stannade där länge och bara tittade.

Det började mörkna och jag skulle precis flyga hemåt igen när en gammal man kom på en moped. Jag ville skynda mig att flyga iväg innan han såg mig. Jag vred och vände på kjolen och försökte få den i rätt vinkel, men det fungerade inte längre. Jag kunde inte flyga. Mannen åkte förbi mig och tittade förvånat där jag stod med min vita kjol och såg vilsen ut. Återigen var jag barfota och plötsligt kom en svärm med mygg, och de bet mig blodig på mina fötter och ben medan jag i mörkret fick gå hem hela vägen till Grundtjärn igen.

Haha, lite tråkigt slut. Men det brukar ofta vara så i flygdrömmarna, att om jag försöker för mycket så fungerar det inte längre. Det var i alla fall en otroligt fin och härlig dröm ändå.

Brukar ni också drömma flygdrömmar? Berätta gärna! 🙂

flyying

FacebookTwitter