I drömmarnas värld

Jag drömde en sådan himla härlig dröm i natt. Jag drömde att jag kunde flyga. Som alltid när jag flyger i mina drömmar så har jag i drömmen kommit på ett speciellt sätt som gör att jag kan sväva. När jag var väldigt liten så flög jag alltid omkring på en legobit i mina drömmar. Haha. En gul lång stor legobit. Jag var tvungen att använda just den legobiten för att kunna flyga. Så egentligen så flög inte jag. Det var legobiten som flög och jag satt på den. Den flög sakta fram. Jätteseg legobit, verkligen. Men det var ändå en härlig känsla.

Numera har jag lämnat legobiten och flyger på mycket häftigare sätt i mina drömmar. Ofta så börjar det med att jag i drömmen hoppar högt i luften. Och så märker jag att jag landar lite för sakta än vad gravitationen borde tillåta. Så jag hoppar igen, och känner samma sak. Tillslut börjar jag komma på hur jag ska hoppa för att hålla mig i luften så länge som möjligt. Det är en alldeles fantastisk känsla! När jag övat ett tag kan jag hoppa som man kan göra på månen. Jag flyger egentligen inte helt. Jag hopp-flyger.
När jag vaknat efter en sådan dröm så brukar jag alltid stå och hoppa ett tag. Det känns som det ska fungera! Jag måste bara komma på rätt sätt att hoppa haha.

I andra drömmar så sjunger jag toner i en viss frekvens som gör att jag börjar lyfta. Det är riktigt häftigt. ”aaaaaaaaaaaa” kan det låta. I drömmen känns det så fruktansvärt logiskt. Ofta i drömmarna där jag svävar på det sättet så är jag med andra människor som kan göra samma sak. Så vi brukar hålla våra händer och göra långa toner i samma frekvens, och så lyfter vi allihopa! Så himla skön känsla.

Men i natt flög jag på ett helt annat sätt. Jag hade på mig en vit lång kjol, som jag ofta haft på mig de senaste åren när jag varit ute i skogen och fotat. Jag stod ute på grusvägen och plötsligt så började jag sväva. Det hade med kjolen att göra. Om jag hade den i rätt vinkel, och liksom nästan satte mig på den, så kunde jag flyga. Jag flög längs grusvägen och svängde in höger mot Näsåker. Jag flög en liten bit tills jag kom till höjden ovanför Grundtjärn, där man kan skymta byn längre bort. Jag blev alldeles chockad, för på kalhygget nedanför vägen växte det fullt med sommarblommor. Stora vackra prästkragar och blåklockor. Den vackraste sommaräng man kan tänka sig. Samtidigt var solen på väg ner och det spred sig ett gyllene ljus över hela ängen. Det var så vackert att jag rös. Jag förstod att det måste vara något alldeles magiskt eftersom det fortfarande bara är april. Jag stannade där länge och bara tittade.

Det började mörkna och jag skulle precis flyga hemåt igen när en gammal man kom på en moped. Jag ville skynda mig att flyga iväg innan han såg mig. Jag vred och vände på kjolen och försökte få den i rätt vinkel, men det fungerade inte längre. Jag kunde inte flyga. Mannen åkte förbi mig och tittade förvånat där jag stod med min vita kjol och såg vilsen ut. Återigen var jag barfota och plötsligt kom en svärm med mygg, och de bet mig blodig på mina fötter och ben medan jag i mörkret fick gå hem hela vägen till Grundtjärn igen.

Haha, lite tråkigt slut. Men det brukar ofta vara så i flygdrömmarna, att om jag försöker för mycket så fungerar det inte längre. Det var i alla fall en otroligt fin och härlig dröm ändå.

Brukar ni också drömma flygdrömmar? Berätta gärna! 🙂

flyying

FacebookTwitter