I morgonljusets varma famn

Det är något med det där allra första ljuset tidigt en morgon. När solens första strålar letar sig fram över horisonten. Genom skogar, och genom dimman. Och sen, när det slutligen snuddar vi ansiktet. Har ni känt? Det är som att uppleva ljuset för första gången i sitt liv.
Den här morgonen var så speciell. Som om solen omslöt mig i den allra varmaste, kärleksfullaste kram. Jag skulle ta en bild där jag satt i ljuset på den ensamma grusvägen. Men jag blev kvar där länge. Det var bara en så obeskrivligt stark känsla av befrielse.
Är jag död nu?” tänkte jag för mig själv. Inte på ett sorgligt vis.
Det bara kändes som om det kanske är såhär det ser ut när vi dör. Och känns.
Som om vi släpper taget om vår tunga kropp. Våra tunga känslor, bördor och vårt slit med att få vårt liv att gå ihop. Allt det tunga som det innebär att vara människa här på jorden.
Det lämnas kvar där, på marken. Sen blir vi ett med ljuset. 

Kanske känns det så? Ungefär så kändes i alla fall denna stunden.
Som om själen fick släppas fri en stund.
Men sen, känna tacksamheten över att få leva ännu en dag här på jorden. Att inte bara få vara en själ av ljus. Att få ha en kropp, och få uppleva livet från vårt perspektiv. Ögon att beundra vår vackra natur med. Soluppgången från en dimmig grusväg. Stjärnorna och norrskenet på vinternätterna.
Öron för att lyssna till fåglarnas vårsång. Till musik och till Johans röst.

Och sen, få sätta mig i bilen igen, i mina blöta gummistövlar. Köra hem till värmen, och se fram emot en ny dag med nya möjligheter, och nytt skapande.
Jag hoppas er dag blir underbar ♥ Kram på er!