Det varma ljuset i den kyliga morgonen

Hej mina vackra vänner!
Nu är vardagen tillbaks igen efter påskhelgen. Jag hoppas att ni alla haft en mysig påsk!
Det har jag också haft! Hela min familj har varit samlad här uppe i Grundtjärn under helgen. Mamma, pappa, och mina bröder med familj. Det är så roligt när vi är samlade allihopa. Önskar verkligen att vi bodde närmare varandra så man kunde ses sådär lite nu och då. Fast nu har nyligen min lillebror Filip flyttat till Sollefteå från Östersund, så nu bor han inte alls långt bort från Grundtjärn, så då blir det ju att man kan ses lite oftare.

Och sen har vi också varit hos Johans familj i Järved utanför Örnsköldsvik. Är så glad att jag fått en sån fin familj från Johans sida också. Vilken bonus det är egentligen. Är så tacksam att vara omgiven av så mycket familj, kärlek och fina människor.
Som vanligt efter en lite längre helg har jag nästan längtat lite efter vardagen igen. Jag brukar nästan alltid älska måndagar eftersom det innebär att jag får återgå till mitt jobb och mina små projekt. Även om ledighet också är väldigt viktigt såklart.
I morse vaknade jag ovanligt tidigt, innan klockan ringde. Klockan 6 på morgonen gick jag upp och såg den vackra morgonsolen lysa där ute, så jag bestämde mig för att börja dagen med en riktigt lång promenad i morgonsolen. Åh herregud vilket bra beslut.
Lyckorus fick jag när jag såg solens trålar genom björkträden. Vårkänslorna väcks till liv i kroppen. Det blir ett spännande kontrast till den råa kylan. -15 grader var det ute på den här lilla promenaden. Det var så svårt att förstå det. Det såg varmare ut, så jag hade inte riktigt klätt mig ordentligt. På nätterna är det runt -20 just nu, så nog blir jag påmind om att de här vårkänslorna mest sitter i mitt eget huvud, som det brukar göra den här tiden på våren 🙂
Ändå värmer solens tidiga strålar i ansiktet. Det känns lite overkligt. Nästan…gudomligt. Ja jag finner inga ord. Varenda vår händer något märkligt med mig. Det är som om vintern programmerar om mig och startar om hela min själ. För något så här underbart kan jag väl aldrig någonsin ha varit med om? Samma känsla, samma tanke återupprepar sig varje år. Därför känns varje vår som den första tiden i mitt liv. Som om jag precis fötts på nytt, och möter ljuset för allra första gången. Ja, allting upplevs lika starkt och levande som om det vore den första gången.
Nayeli följde med på hela promenaden. Man ser att hon också njuter av solljuset. Och kanske får hon också vårkänslor av en grusig asfalts-väg utan snö och is. Det är något speciellt när man kan gå som vanligt igen.
Den här morgonstunden gav mycket energi. Dock ska tilläggas att jag fick lite frossa när jag kom hem så jag gick och la mig under täcket i sängen för att värma mig, och råkade somna i en och en halv timme haha. Men fy sjutton vad skönt det var. Det var nog precis vad som behövdes för att starta igång den här nya veckan.

Idag ska jag först jobba lite här hemma och sen åker jag iväg till studion. Den här veckan ska jag och Mats (musikern som jag jobbar med) börja med vår första riktiga låt till skivan! Det känns SÅ obeskrivligt roligt. För inte så längesedan kändes den här skivan som något ouppnåeligt. Något jag var tvungen att jobba med i motvind. Men senaste veckan när jag äntligen fick komma igång så känns det istället lätt och roligt och upplyftande! Som om vi har alla världens vindar med oss. Jag har senaste veckan varit i studion varje dag förutom på lördag, om än så bara några timmar varje gång. Jag sjunger så högt att jag nästan tror att glasrutorna ska spricka. Men det är så fantastiskt att få öppna upp och fullt ut få hitta sin egen röst och prova sig fram utan att behöva lägga band på sig själv för att man tror att man hörs för mycket. I studion får jag höras hur mycket jag vill.
Varenda minut jag spenderar med musiken jag vill skapa så kommer jag ett steg framåt. Det känns i hela hjärtat.
Det här kommer bli så bra.

Vad ni ska ni göra i veckan? Hoppas ni får en underbar tisdag!
Kram på er allihopa ♥

I morgonljusets varma famn

Det är något med det där allra första ljuset tidigt en morgon. När solens första strålar letar sig fram över horisonten. Genom skogar, och genom dimman. Och sen, när det slutligen snuddar vi ansiktet. Har ni känt? Det är som att uppleva ljuset för första gången i sitt liv.
Den här morgonen var så speciell. Som om solen omslöt mig i den allra varmaste, kärleksfullaste kram. Jag skulle ta en bild där jag satt i ljuset på den ensamma grusvägen. Men jag blev kvar där länge. Det var bara en så obeskrivligt stark känsla av befrielse.
Är jag död nu?” tänkte jag för mig själv. Inte på ett sorgligt vis.
Det bara kändes som om det kanske är såhär det ser ut när vi dör. Och känns.
Som om vi släpper taget om vår tunga kropp. Våra tunga känslor, bördor och vårt slit med att få vårt liv att gå ihop. Allt det tunga som det innebär att vara människa här på jorden.
Det lämnas kvar där, på marken. Sen blir vi ett med ljuset. 

Kanske känns det så? Ungefär så kändes i alla fall denna stunden.
Som om själen fick släppas fri en stund.
Men sen, känna tacksamheten över att få leva ännu en dag här på jorden. Att inte bara få vara en själ av ljus. Att få ha en kropp, och få uppleva livet från vårt perspektiv. Ögon att beundra vår vackra natur med. Soluppgången från en dimmig grusväg. Stjärnorna och norrskenet på vinternätterna.
Öron för att lyssna till fåglarnas vårsång. Till musik och till Johans röst.

Och sen, få sätta mig i bilen igen, i mina blöta gummistövlar. Köra hem till värmen, och se fram emot en ny dag med nya möjligheter, och nytt skapande.
Jag hoppas er dag blir underbar ♥ Kram på er!