Tankar om att skaffa barn

Redan tidigt i våras började några kommentarer trilla in. Och senaste tiden, för att inte tala om inlägget från midsommarafton, så har spekulationerna varit i full gång. Är Jonna gravid?

Jag tänkte att jag bara måste ta upp detta nu så ni slipper undra och spekulera kring detta. Det var bilden på ängen när jag och Johan håller om varandra som satte igång allt, eftersom Johan höll sin hand på min mage. Jag kan hålla med om att det kan väcka tankar om att vi väntar barn, eftersom just en hand på en mage ofta symboliserar just det. Men vi hade inte en tanke på det när vi tog bilderna. Vi bubblade av kärlek och ville bara föreviga vår första midsommarafton på bild. Så handen på magen var bara av kärlek. Så jag är alltså inte gravid : )

Jag tar absolut inte illa upp av spekulationerna. Jag kan förstå att tankarna går åt det hållet och det är ju egentligen bara bra att ni är öppna och vågar fråga, så att jag får en chans att reda ut det hela. Det här med att få barn är ju något av livets största mirakel, och man vill ju inte att andra ska tro eller hoppas något som inte är sant.

Jag och min älskade brorson Noak

Jag och min älskade brorson Noak

Det är så himla märkligt nu när jag kommit upp i en viss ålder där det faktiskt är vanligt att man skaffar barn. Jag känner verkligen en skillnad om jag jämför på hur det var för några år sedan. Plötsligt är det ett aktuellt ämne att prata om. Plötsligt har många av ens vänner ett barn eller två. På facebook dyker det upp bilder på nyfödda bebisar från bekanta nästan dagligen.  Jag fyller 27 år om några dagar. Herregud. Jag minns när jag var liten och mamma berättade att hon fick min storebror Isac när hon var 27 år. Då tänkte jag ”Oj vad gammalt, jag vill ha barn mycket tidigare”. Haha, och nu tänker jag ”Oj…hon var lika gammal som jag är nu…vad tidigt!
Det är inte klokt vad konstigt det känns att jag faktiskt befinner mig där just nu. I den där åldern, när man utifrån plötsligt ses som en potentiell mamma istället för att få höra ”ha ingen brådska med barn, de kan du ta senare”. Att nu är jag i en ålder där jag börjar förväntas att längta efter att bilda en egen familj. Det är lite läskigt och häftigt på samma gång.

Jag och lilla Malte, som är son till mina vänner Åsa och Arvid.

Jag och lilla Malte, som är son till mina vänner Åsa och Arvid.

Jag har egentligen aldrig varit någon som längtat efter barn och egen familj. Det känns så hårt och ”fel” att skriva det, men jag tror definitivt inte att jag är den enda. Jag har aldrig känt att barn är meningen med livet, som en del känner och säger. Jag tror att vi alla har vår egen mening med livet. Men jag kan definitivt förstå om barn blir någons allra största mening med livet. Som sagt, vi tycker ju alla olika.
Jag har alltid tänkt att den där längtan efter barn kanske kommer någon gång i framtiden. Men bara om jag finner den som jag vill dela mitt liv med. Eftersom jag senaste året tänkt att jag säkerligen inte kommer göra det, och leva själv hela livet, så kändes det inte heller som att jag någonsin skulle få uppleva att få egna barn. Den längtan skulle inte komma naturligt om jag levde själv, eftersom det då fanns så mycket annat jag vill göra. Det var ingen tanke som kändes det minsta jobbig heller. Jag kände mig nöjd ändå. Jag skulle aldrig ha svårt att fylla livet med mening utan barn.

Sen kom Johan in i mitt liv, och hela min värld och min syn på hur framtiden ändrades. Sidor som jag aldrig tidigare sett hos mig själv började allt mer framträda. Och ganska snabbt började tankarna på barn att snurra i huvudet. Någonstans började jag känna den där längtan över att någon gång få barn, med Johan. Den tanken som innan känts så främmande och långt bort var nu nära och på riktigt.
På ett sätt kändes det som en lättnad. Jag som trodde att jag aldrig skulle känna den längtan.
062704
Vi får frågan lite då och då. ”Jaha…nu är det utökning som väntar förstår jag?”.

Men vi skakar på huvudet med ett leende. Inte just nu. Vi är inte redo för det än.
Och även om vi vore det, så brukar jag också säga att man ju aldrig heller kan ta det för givet, att man kan få barn, eller ens vill ha barn. Det är ju helt upp till var och en. Och det är ju ett mirakel egentligen. Som det största uttryck för kärlek i fysisk form. Att skapa ett nytt liv med någon. Bara tanken på att det ändå så ofta fungerar gör mig snurrig av livets storhet och mysterium.

062706
Jag och Johan brukar ändå prata om barn ganska ofta. Vi älskar att fantisera, drömma och försöka se framför oss hur det skulle vara att få barn. Hur det skulle kännas att se sitt barn för allra första gången. Ofta får vi tårar i ögonen när vi pratar om det, eftersom bara tanken av det gör oss så rörda. Det känns så stort. Så vackert. Det skulle vara en enorm lycka om jag någon gång fick uppleva att få ett barn med Johan. Men just nu vill jag bara att det ska stanna där, som en tanke och något som känns roligt att fantisera kring.

Det känns ändå skönt att vi båda känner samma sak, att vi vill vänta. Även om man inte alltid har makten att bestämma om eller när man ska få barn, så känner jag mig inte alls redo för att bli mamma nu. Jag är så himla nöjd med livet just nu och jag har så mycket projekt och idéer som jag vill förverkliga och utveckla och lägga min tid och fokus på. Det känns inte alls som någon brådska med familjelivet och på något sätt känns det som jag verkligen vill att vi först ska få massor med tid tillsammans och bara göra vad vi vill. Leva fritt utan för mycket att anpassa sig till. Verkligen njuta av tiden när vi bara har varandra att tänka på. Så får vi se sedan vad framtiden kommer med ♥
062707
Hur tänker ni kring barn? Har ni egna barn eller drömmer om att skaffa barn? Eller kanske har ni valt att inte ha barn?Hur länge väntade ni innan ni kände er redo? Eller blev det en överraskning? Skulle vara så intressant att höra era tankar kring detta stora ämne ♥

128 Kommentarer på “Tankar om att skaffa barn

  1. Jojhanna

    Dricker en kopp rött the o läser din text om att få barn,,Otroligt vad fint o nyanserat du skriver om ett ämne som en del nog skulle uppfatta som lite känsligt o privat,,Well done! 🙂 Själv fick jag min första dotter när jag var 22 o andra 25, fantastiskt välkomna o älskade 🙂 ,,Mao har jag varit/ är en ung mamma o det är förstås både för o nackdelar,,Nu när de flugit ur boet tar jag igen lite 😉 Ha en fin dag! 🙂

    Reply
  2. Lovis

    Så fint du skriver om det, och vilket tålamod du har med kommentarer och frågor.

    Jag tycker att folk borde hålla tyst med sina aningar eller funderingar om andras eventuella barn-på-gång, för jag vet hur otroligt ont det kan göra med sådana kommentarer när detta att inga barn kommit inte är följden av egna val.

    Jag var på väg att få barn efter många års längtan, en längtan som till slut blev plågsam och nästan giftig. Det blev inget barn, och istället för ett barn har jag nu vetskapen att någon dog inuti mig. Det är tufft att bära.

    Reply
  3. Sanna

    Jag tycker personligen inte att det är något man frågar. Det är faktiskt inte något som angår någon annan än paret själva.

    Reply
    • Mary

      Mmm. det är väl var och ens ensak, hur familjen ska se ut?! Det är inget som andra ska ha synpunkter på… För övrigt, så visar det sig väl med tiden – OM en familj utökas med barn…svårt att dölja liksom.. Se´n så kan man inte deltajplanera livet… Barn får man väl, man skaffar inte (låter som att beställa på postorder ungefär!)..

      Reply
    • Csmilla

      Bästa kommentaren! Man får barn om man ska ha. Man skaffar dem inte. Alla ska inte ha. Förstår sorgen om man inte ”ska ha” eller inte får! Kände själv att jag inte skaffade utan fick!

      Reply
      • Fröken

        ”Alla ska inte ha barn.” Det låter säkert hårt för de som kämpar för att få barn, men själv så kan jag känna stor tröst i de orden. Själv kom jag inte på förrän när jag var 38 år att jag ens skulle vilja försöka få vara en mamma. Jag har själv väldigt långt upp i åren känt mig som ett barn, ja det händer fortfarande ofta. Inte på ett omoget sätt utan mera på ett lekfullt sätt som jag tycker väldigt mycket om! Nu har ytterligare sju år gått och jag har förstått att jag aldrig kommer att få barn. Ibland funderar jag på det och ibland är jag ledsen över det, men oftast är jag nöjd med livet så som det är. Livet bär på så många möjligheter och de flesta styr vi inte alls över!

        Reply
  4. Dryden

    Jag håller med flera av kommentarerna här, folk ska fullständigt skita i om det ska bli tillökning och när (eller mer ”när” eftersom det för många inte finns ett ”om” i frågan). Det är som att det vore en självklarhet för folk att skaffa barn så fort den partner kommer in i ens liv och att det är ändamålet med hela livet. Jag kan nästan bli provocerad eftersom frågeställaren sällan har en aning om vad som döljer sig bakom kulisserna. Att vissa inte vill skaffa barn (helt främmande och onormalt för många) eller att folk inte ens KAN skaffa barn. Att få den frågan när en har försökt i flera år är inte bara procoverande och kränkande, den kan gräva väldigt djupa sår i den eller de som får frågan.

    Kort och gott – sluta ställ ”skämtsamma” frågor om folks privatliv som ni inte har med att göra, och framförallt om ni inte vet vad som utspelar sig bakom kulisserna.

    Med vänlig hälsning
    Självvalt barnlös men med två bonusbarn

    Reply
    • Åsa

      Så befriande skrivet, tack!
      Jag är en av dem som inte haft någon längtan alls mer än bara små glimtar av den.
      Vi har gått igenom IVF, 3 gånger och inte lyckats.
      Det är hemskt och det är påfrestande, men mest ledsen av allt blir jag över att jag inte känner längtan som verkar komma så klockrent för många kvinnor och män 🙂

      När vi varit mitt i den så är det spännande och pirrigt och ”vårt hemliga”, och varje gång mensen inte kommer eller beter sig annorlunda, så hoppas jag, inser jag någonstans. Sååå kanske jag har en längtan. Kanske den finns där.
      Jag blir ledsen varje gång det inte blir, men det går över lika fort igen.

      Kanske är det för att jag aldrig haft små barn runt mig, eller småsyskon.
      Glimtarna har varit att jag kanske missar livet största som alla säger, men mest hör jag bara av alla hur embarmligt jobbigt det är, å då lockar det ännu mindre 😉

      Men att hetsas av denna fråga tycker jag är nästan kväljande. Så, snälla människor, tänk på hur ni antyder och är nyfikna. Även om de flesta är av välmening, så vet du inte om du trampar snett.

      Stor kram Jonna för ett fint inlägg och till Dryden för ett mycket klokt inlägg.
      Kram Åsa

      Reply
    • Mary

      Håller helt med. Min man svarade en gång iskallt ”jag kan inte FÅ barn, jag är steril….”. Då blev det tyst kan jag säga. Han brukar inte få frågan så ofta, men han vet hur många gånger jag får frågan och hur många ggr andra kvinnor i vår umgängeskrets får frågan. Vissa av dem kan faktiskt inte få barn och/eller har kämpat i åratal med IVF och allt möjligt kring det. Då är det mkt ångest inblandat i att få den frågan i tid och otid.

      För övrigt så sa ju min käre kloke man sedan att, nej han är inte steril, men att det var fruktansvärt oförskämt att fråga så när man inte vet ngt som vad den personen kämpar med. Man kan ju vara ofrivilligt barnlös. Nej, en makalöst idiotisk frågeställning som kan riva upp stora sår hos den som får frågan!

      Reply
      • Maria

        Hej ja fundera på detta med par som inte kan få barn på det vanliga sättet
        Det är så mycket tal om provrörsbefrukting osv men känns verkligen som aboption som val möjlighet nästan har försvunnit för många,
        Mina föräldrar kunde inte få barn efter som min pappa hade testikelcanser så dom valde adoption,
        Jag är inte eller ens i närheten av att bli mamma själv men är nyfiken hur ställer nu er till det ?
        Varför är intresset så lågt

        Reply
    • Kristina

      Kan inte annat än hålla med. Ska tillägga att som mamma och gravid (har 2 småttingar) så kommer folk med mängder av åsikter och kommentarer. Bland det värsta jag har hört är ”Inte ska du väl ha fler barn?!”. Så det finns fler sidor av saken!

      Reply
  5. Evy

    Oj vad du är klok och öppenhjärtad. Det är bra att du kan tala om sådan här saker, både med din Johan och med oss alla vänner här ute i cyberrymden. Tänk att kunna snacka med sin kille om längtan eller inte längtan efter barn. Allra helst som ni inte bott samman längre än ni har. Klart att ni ska vänta. Barn går inte att skynda fram.
    Själv var jag 27 år då jag fick mitt första barn men då hade jag bott ihop med min man över ett år och känt honom i 4 år. Fick sedan två barn till med 4 års mellanrum. Fungerade bra och jag var som sagt 35 år då jag fick yngsta.
    Nu är mina barn vuxna och det börjar bli läge för barnbarn känner jag. Men se det får man INTE prata högt om. De kommer när de kommer och inte då jag vill. Och det är ju helt rätt. Har nu två barnbarn som min äldste son gett mig och hoppas att mina två yngre, varav dottern är 30 år nu, någon gång inom en inte alltför avlägsen framtid kanske även de får små telningar. Skulle vara roligt, men är inte något måste.
    Världen är full av oönskade, ensamma, sjuka och fattiga barn så varför ska vi vara egoister och köra vår egen kopieringsmaskin? Egentligen? Och ändå är lyckan fullkomlig då den fungerar :D.

    Lycka till i ert planerande och skynda långsamt. Barnen kommer då tiden är den rätta och då är det bara att tacka och ta emot 😀

    Reply
  6. Hilding R

    Jag var 23 när första barnet (dotter) kom. Vi hade ”övningskört” nästan ett år innan det blev resultat. Nu fyller hon 50, har själv 4 barn å 3 barnbarn. Det var trevligt att hon ville ha mej med på dans då hon var tonåring.

    Reply
  7. ulrika

    Jag kan tycka att om man som kvinna inte vill ha barn eller av andra anledningar valt att inte skaffa barn så blir man ifrågasatt.
    Jag har en kognitiv funktionsnedsättning som enkelt förklarat gör att jag inte kan jobba heltid utan endast halvtid. Detta för att min hjärna jobbar dubbelt så mycket. När jag kommer hem från mitt jobb så lägger jag mig så fort jag har ätit lunch. Jag behöver sova mellan 2-4 timmar efter jobbet. Och går och lägger mig mellan 20-21. Har ett sömnbehov på ca 14 timmar på ett dygn. Låter detta som ett bra liv för ett barn? Jag tycker inte det. Jag får regelbundet åsikten att jag inte har träffat rätt person bara, det kommer då. Alltså längtan efter barn. Jag skulle jättegärna ha barn men anser att det inte funkar pga funktionsnedsättningen. Jag har ett syskonbarn som inte alls är jobbig att vara med men jag behöver en dag att vila efter att hen har varit hos mig. Så hen kan inte komma lördag-söndag utan det blir alltid fre eftermiddag till lördag eftermiddag. Söndagen blir till att sova och vila.
    Tycker inte att folk ska lägga sig i om man vill/ kan ha barn mm. Det är enligt mig upp till var och en.
    Kram, Ulrika .

    Reply
  8. Sofie

    Jag var 19, skulle fylla 20, när min son Alve föddes. Inte planerat men vad gör väl det 😊. Man anpassar sig fort.

    Tror inte man kan planera för mycket, kommer de så kommer de. Och är det så att man inte hunnit resa av sig, fått drömjobbet än eller har de pengarna man vill ha på banken så är det ingen fara. Allt ordnar sig, är min erfarenhet 😃. Vi har båda utbildad oss under småbarnsåren och nu är sonen så stor att han är ett underbart sällskap på resor mm.

    Tyckte det var bra som nån skrev här…barn är något man (eventuellt) får…inte skaffar. ☺

    Reply
  9. Gizze

    Fantastiska Jonna…
    Du är så mogen och har ett så ödmjukt och fint sätt!

    Tycker faktiskt människor är fräcka som frågar om barn, att det sen när det väl händer, kan man säga att jo jag gissade detta..men det är privat så människor utifrån tycker jag ska låta bli och lägga sig i.

    Jag var dryga 23 när jag fick min son..nu är han snart 23…tiden går..
    När min mor fick mig var hon 29 och det ansågs Gammalt som förstföderska…nu finns ju inga såna åldrar..

    När ni känner att det känns rätt, då är det dags att försöka..Barn är verkligen det bästa i livet, men gör det ni vill innan-så ni inte tycker att barnet /barnen sätter käppar i hjulet (Sen finns det ju fantastiskt mycket kul att göra Med barnen )

    Njut av att få va med din Johan du! Kramar från Värmland / Gizze

    Reply
  10. Andrea

    Jag kommer inte skaffa barn. Det var inte förrän typ i år som jag helt öppet vågade säga det utan att vara rädd för vad folk ska tycka. Jag har under hela min uppväxt(speciellt senare tonåren och framåt) programmerats av vuxna om att jag kommer skaffa barn, som om det var lika självklart som att man skulle tappa sina mjölktänder. Och sånt gör mig så förbannad.

    För att inte tala om alla vars kommentarer börjar med:

    -”Ja, och sen när du skaffar barn..”
    -”Ere inte dags snart..?”
    -”Åhh, vänta bara tills du får barn”

    Ok, för det första. Man vet aldrig om personen man pressar är fullständigt sjuk i huvudet och kanske skulle komma att misshandla barn om de får egna. Alla är inte psykiskt stabila t.ex, och att pracka på tankar om barn på fel person kanske får förödande konsekvenser. Varför hetsar man så om barn, utan att ens veta nåt om personen i fråga?

    För det andra: Man kanske inte ens kan få några. Ironiskt nog så hamnar förmodligen jag själv här, har Endometrios och det kan resultera i att personen blir steril. Haha. Och dessutom så kan man bli ännu sjukare om man låter ett stort foster slita sönder en inifrån. Brukade faktiskt skämta rått om att ”Höhö, vem vet, det kanske är nåt fel på mig så att jag inte ens kan få några?” Tänk va rätt jag verkade ha…

    Ja damn, barnfrågan e sjukt laddad för mig. Blir fantastiskt provocerad, då jag själv inte riktigt förstår det ”mirakulösa” i det som alla envisas med att kalla det, den biten känns som hjärntvätt ärligt talat. Men mysigt om andra kan se det så, och då får de göra det och jag hoppas de blir lyckliga. Så länge man inte spär på lögnen till barnlösa om att barn är livet och det finaste man kan göra i världen. Man kan va lycklig på många sätt, och det är inget fel med att avstå barn.

    Reply
  11. Linda

    Sambon och jag har varit tillsammans i 8 år. Vi är 28 och 24 och ingen av oss vill ha barn. Det är tydligen rätt provocerande för vissa och många tar oss inte på allvar utan avfärdar oss med typ ”vänta bara, det kommer”. Ganska irriterande. Jag har svårt att förstå varför andra (ofta mer eller mindre främlingar) inte kan acceptera att man väljer bort barn.

    Reply
    • När Annie fotograferar i Kalifornien

      Amen på det! Och är så trött på folk som säger ”du kanske inte har träffat den rätte än”. Hur sjutton vet andra vad som är rätt för mig, och varför kopplar man kärleken till ens partner med barnlängtan? Det finns gott om folk som får barn utan ”den rätte” och en hel del som lever med ”den rätte” hela livet utan att vilja byta blöjor. Kärlek har många skepnader och det är synd att det särskilt som kvinna är så provocerande att inte vilja.

      Reply
  12. Grusvägen hem - längtan efter ett enklare liv

    Jag såg kommentarerna och tycker att du hanterar det väldigt bra som gör ett så fint och intressant inlägg av det. Tack för att du delar med dig!

    Jag fyller också 27 i år och har ännu inga barn. Jag känner så väl igen mig i vad du skriver! Att plötsligt vara i barnproducerande ålder, alla kommentarer, vänner som får barn och nyfödisar i facebookflödet. Jag har också träffat mannen i mitt liv och vi är lite längre fram än er i processen då vi har kommit till den punkten att vi faktiskt är redo för barn och känner att det börjar bli dags. För oss är det livet som står ivägen just precis nu. Det skulle funka att få bebis nu, men om vi väntar lite till så skulle det funka ännu bättre och vi skulle hinna med ett par saker som vi gärna vill göra innan. Så inte riktigt än, men snart (om allt funkar). Faktiskt så känns det inte så frustrerande som jag trodde att det skulle göra att gå och vänta. Snart är det ju dags att prova lyckan och vi har mycket kul innan, så det känns mest mysigt!

    Reply
    • När Annie fotograferar i Kalifornien

      Är i samma situation. Är 25 och fyller 26, min sambo är 26 och fyller 27. Vi har känt varandra i nio år och bott ihop i två. Frågorna haglar in särskilt sedan han tog examen. Jag tar examen om ett år och vi bor i USA för tillfället. Ja, jag drömmer om att en dag får barn med honom, men det är helt fel läge nu. Jag vill inte få barn i ett främmande land utan familjen omkring mig. Händer det så löser vi det, men vi känner båda att vi helst väntar några år till. Att längta betyder inte att det ska hända nu på en gång. Ska jag ha barn så är det med honom, men händer det inte så är det inte det viktigaste. Vi har det fantastiskt som vi har det och livet är fullt av andra drömmar.

      Reply
  13. Gabriella

    Håller med övriga. Frågor om ”barn på gång” är väldigt personligt och någonting man inte bör fråga. Jag och min sambo har varit tillsammans i snart 6 år och har fått frågan ett par gånger men vi känner båda att viljan finns men de finns så mycket annat vi vill göra först! Man kan ju inte direkt ångra sig ett år senare och bah när, jag ska nog resa lite till först eller så..

    Reply
  14. Valerie

    Oh Jonna, life cannot be planned. It’s different for all of us. I met my husband, the love of my life when I was 36. We enjoyed life together four 4 years before we decided to have a child. I don’t recommend having a child at 42, but I wouldn’t change a thing. Our son is the most important thing in our lives. Waiting awhile, getting to know each other, sharing experiences is so important in a marriage, so when you do decide to have children there are no ”what if’s”. You’ll know when the time is right for you.

    Reply
  15. Eirin

    Jeg er 30 år gammel og frivillig barnfri. Jeg synes ikke at det å få barn er noe ”mirakel”.., det er jo tvert imot noe enhver idiot kan få til 😉 Og dessverre er det altfor mange barn i verden som har dårlige foreldre – eller ingen foreldre i det hele tatt. Dersom man virkelig ønsker seg barn og har all den kjærligheten og tryggheten å gi, så synes jeg at man skal adoptere eller være fosterforeldre. Ingenting forsvarer å produsere flere, bare fordi man ønsker seg en mini-me… Det er bare egoistisk.

    Selv holder jeg meg til hunder og katter! ^^

    Reply
    • Andrea

      Håller med faktiskt! Jag har stött på folk som kallar en egoistisk för att man inte vill ha egna biologiska barn. De föräldralösa barnen ute i världen glöms bort av alla ändå. Tåls att tänka på faktiskt.

      Reply
    • Hanna

      Det är såklart jättebra att adoptera eller vara fosterförälder, det finns så många barn i världen som behöver trygghet och kärlek. Men att säga att det är egoistiskt att vilja ha ”egna” barn (biologiska alltså), det tycker jag är fel. Det handlar inte om att man vill ha en ”mini-me” som du uttrycket det, det är så mycket djupare känslor än så. På samma sätt som man bör respektera de som inte vill ha barn, så tycker jag att man bör respektera de som vill det.

      Reply
      • Andrea

        Klart man ska respektera varandra! Men glöm inte bort att barnen aldrig valde att födas, att skaffa barn är föräldrarnas egna längtan så då är det automatiskt lika egoistiskt som att inte vilja skaffa dom. De djupa känslorna är ju enbart en instinkt att föra sina gener vidare, precis som vilket annat däggdjur som helst. Vi människor är bara duktiga på att sätta ord på det, så det framstår som nåt heligt.

        Reply
      • Sandra

        Bra kommentar Hanna. Handlar om så mycket mer.

        Jag älskar att vara mamma och hoppas att få lyckan att kunna skaffa ett syskon till mitt barn (hade väldigt svårt att bli gravid, försökte i flera år). Barn är livets mening för mig.

        Men precis som du skriver ska man respektera de som inte vill ha barn. Precis som de ska respektera oss som vill ha barn.

        Tycker ofta det blir smutskastning när diskussionen kommer upp på tex bloggar. Ena sidan säger det är egoistiskt att skaffa barn när det finns så många hemlösa barn, medan andra tycker det är egoistiskt att inte skaffa barn.

        Kan vi inte bara komma överens om att vi gör som vi själva vill och kan.

        Reply
  16. Anni

    Jag var 27 år när jag gifte mig. Vi blev vigda ute i naturen, åkte häst och vagn och bjöd på pizza, kaffeost och Sorundatårta. Det var ett enkelt hippiebröllop i vårt kollektiv. Vi som par fick fem barn. Jag har också gjort resan att återvända till moder Jords rötter och leva nära naturen och människor, för att sedan resa vidare i livet med ansvar för barn, hem och jobb. Min bästa tid var när jag levde nära naturen och människor. Det var fint, härligt och romantiskt.

    Reply
  17. Natalie

    Jag och min sambo fick vårt första barn efter 3 år tillsammans. Jag är 24 och han 29. Kram 🙂

    Reply
  18. Lisa

    Så fint att du tar upp ämnet och vågar vara ärlig med dina tankar/känslor. Jag och min partner hade varit tillsammans i 9 år innan vi kände att vi var redo att sätta ett barn till världen. Det är ett enormt och ofta överväldigande ansvar, upplever vi. Som vi ser det är inte samhället anpassat för barn. Stress, ensamhet osv. Vi förväntas att lämna bort små barn på förskola vilket vi inte tror är bra för en individs trygghet och utveckling. Vi kommer försöka vara hemma med vårt barn och ge honom en så trygg start i livet som möjligt. Tufft och krävande med väldigt givande och roligt.

    Reply
  19. Gunilla

    Så skönt det skulle vara om alla fick ha fria åsikter om allt i samhället,
    vad det än gäller, skaffa barn, politiska åsikter m.m.

    Reply
  20. Rebecca

    Jag tycker du är modig som tar upp ämnet Barn. Det är ett svårt ämne och väcker många olika känslor hos olika människor. Det är viktigt att prata om tycker jag – för att förstå vad det faktiskt handlar om!

    Känslan du beskriver befann jag mig i de första åren i min relation med min älskade livskamrat. Och förra våren blev vi gravida och januari i år föddes det största mirakel världen skådat. … Men livet blir aldrig som man tänkt sig och det går aldrig någonsin att ta livet för givet. Vår dotter visade sig vara svårt sjuk i cancer. Efter en 10 veckors intensiv kamp svek hennes kropp. Hon var för liten för att klara av den tuffa behandlingen.
    Natten vi kom hem från sjukhuset, utan vår älskade Nora (som betyder ljus), dansade ett makalöst norrsken på himlen. (Jag skrev ett mail till dig då för att höra om du lyckades fånga henne på bild men fick aldrig något svar).

    Nu har min syn, mina värderingar och mina drömmar om livet, döden och barn förändrats.

    Du har en fin blogg, tack för känslan du skapar och förmedlar!

    Reply
  21. Camilla Jørvad

    Jeg er fotograf og har to skønne børn på 5 og 6 år som jeg elsker og vil beskytte til verdens ende. Men jeg har altid respekteret folk der vælger ikke at få børn. Jeg mener ikke børn er hele meningen med livet. Der er masser af andre ting der definerer mig end at være ‘mor’ og en masse andre ting, relationer og passioner der gør livet meningsfyldt og værd at leve.
    Jeg synes også det er et kæmpe pres at lægge på et lille nyt menneske at de skal være meningen med ens liv. Og hvis nu man slet ikke kan få børn, skal man så bare opgive livet?…

    Børn er en skøn oplevelse, på godt og ondt, og i nogle perioder føles det somom der er mere ‘ondt’ end godt, derfor er det også så vigtigt at man først begynder dette nye kapitel i ens liv når/hvis man føler sig helt klar til det og ikke fordi familien eller samfundet forventer det af en 🙂

    Alt held og lykke med dit fantastiske liv og fremtid uanset om det inkluderer børn eller ej! 🙂

    Reply
  22. Caroline

    Känner helt som du. Nu när man äntligen har hittat nån speciell att leva livet med så är det skönt att njuta av det i några år utan att känna en press över att skaffa barn. Vill ha lite egentid med honom först, även fast vi pratar jämt och ständigt om hur gärna vi vill ha barn en dag 🙂 Fråga! Vart har du köpt den där jättevackra vita klänningen som du har på midsommarbilderna? 🙂

    Reply
  23. Mary

    Vad modigt av dig att lyfta frågan och våga prata öppet om det <3 Som kvinna förväntas man vilja ha barn och att vara mer vag i sin längtan eller säga att man vill skjuta beslutet på framtiden ses inte alltid med blida ögon, speciellt inte när man träffat en partner man kan skaffa barn med. Jag har aldrig varit sugen på barn, jag vet inte, det har helt enkelt aldrig varit så för mig. När mina vänner fantiserat om familjelivet har jag drömt om annat som kretsar kring kreativitet, landet, resor och upptäckarlust. Vandra i fjällen, fota, skapa… När andra längtar efter att flytta ut i radhus så längtar jag efter att flytta ut på landet i en enslig stuga. Allt eftersom vi alla blivit äldre och dom skaffat barn och kört hela " lämna-hämta-dagis-aktiviteter-skola-barn nr 2" så har jag längtat efter att vara vaken hela natten och måla eller ge mig ut på en skogspromenad vid 03-snåret. När jag skriver vad jag vill göra, som en listan på vad jag längtar efter, så står inte barn och familjeliv där.

    För bara några år sen var vi, jag och M, helt inställda på att skaffa barn eftersom det är "det man ska göra". Det var liksom bara så. Vi pratade även om det som något som skulle bli mysigt, men längre fram. Ju närmare vi kom det där "längre fram" ju mindre pratade vi om det och vi insåg båda att vi faktiskt inte längtar efter barn. I dagsläget har vi sagt att det nog inte blir några barn för oss, vi väljer aktivt bort det eftersom vi vill fylla livet med så mkt annat och inte har den längtan efter barn som andra verkar ha. Vi har högt i tak och pratar mkt om det och har lovat både oss själva och den andre att vara öppen och diskutera om det ifall någon av oss ändrar oss eller får andra känslor. I dagsläget tror jag inte det komer hända, eftersom jag är 37, men man vet ju aldrig. Det tror jag är väldigt viktigt i en relation, att man vågar prata om det och lyssnar, speciellt vid ett så pass stort beslut som barn och familjeliv.

    När vi började prata om det så började vi också söka lite efter annan information och kom också i kontakt med andra par som frivilligt valt bort barn. Det är så stigmatiserat, som att man är mindre lycklig och att det fattas en något, när man väljer att inte skaffa barn. Ofta kommer kommentarer som "när du blir äldre så kommer du ändra dig" eller "vem ska ta hand om dig när du blir gammal" eller andra kommentarer i den stilen. Alternativt vad det är för fel på en om man väljer bort barn. Idag har vi som av en slump flera vänpar som inte heller vill ha barn och det känns skönt att hittat andra som känner likadant.

    Oavsett vad man väljer och vad man vill så tror jag att öppenhet i relationen är viktig. Och låt ingen annan varken stoppa dig eller tvinga dig eller er till något ni inte är redo för. Och det är verkligen ingen annans business om/när/hur man väljer att göra med just detta, oavsett om man blir gravid när man är 18 eller 42 eller väjer att inte bli gravid alls.

    Stor kram <3

    Reply
  24. Sue-Ellen

    Jag är frivilligt barnlös och nu vid 45+ har folk slutat fråga. De ser väl att jag är nöjd och lycklig som jag är.
    Om ämnet kommer på tal brukar jag säga att jag satsade på barnbarn direkt eftersom jag hittade en man som var farfar 🙂
    När jag träffade min första man sa jag länge (och trodde på det). -inte barn just nu men senare. När vi båda passerat 30 lämnade han mig och det var nog lika bra det.

    Du har så kloka tankar och det är bra att låta besluten ta lite tid. Lycka till!

    Reply
  25. Sofia

    Jag hade planerat att vara 27-28 när jag fick mitt första barn. Men hon tog 4 år och två ivf att få så jag var fyllda 33 när hon kom. Hon föddes med en nyss konstaterad funktionsnedsättning och det är inte förrän nyligen vi har känt att ork och vilja finns för en till. Så i höst hoppas vi på lycka i ivf-lotteriet igen. Innan vi lyckades fann jag tröst i tanken att man kan vara en viktig vuxen i barns liv, även om det inte är ens egna.

    Reply
  26. Helga

    Jag är gravid i vecka 33 med mitt första barn. Är 28 år. Har faktiskt inte fått så många frågor om barn innan, kanske eftersom jag varit ihop med min sambo så länge och ingen i vår bekantskapskrets har barn. Tycker dock att folk ska låta bli att fråga sånt över huvud taget (för att inte tala om allt folk ska skita i att säga när en väl är gravid… men det är ju en heeeelt annan roman). 1. för att jag tror att folk i väldigt mkt större utsträckning frågar kvinnor (precis som att män inte får barn eller va) och 2. de har ingen aning om vad personen har med sig. Vissa kan inte få barn, vissa vill inte ha barn osv. Det är faktiskt en personlig sak. Du skriver fint Jonna, det är najs att du har ett sånt tålamod med alla typer 😉

    Reply
  27. ♥Maria Ljusalv♥

    Tack kära, fina Jonna, för din öppenhjärtlighet..♥
    När jag var ung, så levde jag ihop med en kille som skapade musik, medan jag målade
    mina sagoinspirerade målningar. Hans underbara musik, blev till mina bilder, och mina bilder blev till
    hans musik. Vi levde så nära varandra i vårt skapande, att det just då inte fanns någon plats för barn..
    Även om jag ibland är ledsen över att jag inte födde några egna barn, så är jag ändå så innerligt tacksam
    för all den skönhet, som jag hela tiden får i mitt skapande.

    Det är säkert redan skrivet i Stjärnorna hur du ska göra med ditt liv….
    Lyssna…..så får du svar ♥

    Reply
  28. Annabelle pedersen

    Hej Jonna, synes du er så vildt god til at blogge og det ser vildt godt ud. Bare bliv ved! Må man spørge hvilket wordpress tema du bruger? Mange hilsner Annabelle fra Danmark.♥

    Reply
  29. Lovisa

    Jag är 26 år och har aldrig känt någon längtan efter barn, och kommer mer största sannolikhet vara frivilligt barnlös livet ut. Jag känner mig väldigt trygg i den tanken, barn är helt enkelt inte något för mig, jag har så mycket annat spännande jag vill ägna livet åt. Det värsta är ju tyvärr att folk fortfarande är väldigt oförstående mot dom som väljer att inte skaffa barn, framförallt kvinnor. Jag, och alla tjejkompisar jag har, har fått höra sen vi själva var barn att vi någon gång kommer bli mammor, det finns liksom inget val i det. Det är aldrig ”om”, det är alltid ”när”. Jag tror väldigt många kvinnor känner sig pressade att skaffa barn utan att riktigt vilja eller vara redo för det. Det är något som helt enkelt ingår i livspaketet, något man SKA göra, speciellt efter man skaffat partner. Jag ogillar hela den strukturen så starkt att det med all säkerhet nog bidrar ytterligare till att jag inte vill ha barn.

    Reply
  30. Madeleine

    Älskar din text. Min åsikt är att alla får bestämma själva. Jag själv valde att ha barn när jag var 30 då jag inte ville som min mamma vara en väldigt ung mamma. Sen vid 21 blev jag oplanerat gravid, men då jag var i ett stadigt förhållande så det kändes ändå ganska tryggt att få barn så vi valde att behålla. Min son fyllde nyss 4 år och ärligt talat är han min stora kärlek i livet men mitt liv är inte meningen att vara hans mamma bara, men jag tror däremot att då han älskar äventyr lika mycket som jag att vi är resekompisar, mamma och son och vänner i ett. Jag vill se världen och det ska jag se med mitt barn.

    Reply
  31. Sofia

    Om jag inte haft så bra självkänsla och fixar att vara annorlunda så hade jag nog blivit tvungen att skaffa barn. Tänk på det ni som ”pressar” på. Är sjukt nöjd med mitt liv. Tycker om mitt brorsbarn, det får räcka.

    Reply
  32. Pompe-Tiger

    Det tycks vara många som blir provocerade av att få frågan om att skaffa barn. Ni som känner er provocerade måste förstå att dom som ställer frågan på ett lite klumpigt sätt oftast inte gör det av ondo utan p.g.a. att de inte vet bättre. Men att ställa frågan behöver absolut inte vara fel om det görs på ett smidigt sätt.

    Det vore tråkigt om ”barnfrågan” helt måste bannlysas bara för att det finns en chans att någon kanske är steril eller av andra anledningar valt att inte skaffa barn. Ibland är vi lite väl lättkränkta och tar våra könsorgan på för stort allvar. Vill man inte ha barn eller inte kan få barn så är det väl bara att svara: ”Vi vill inte ha barn” eller att ”Vi kan inte få barn”. Och törs ni inte stå upp för att ni inte vill ha barn så har ni större problem än dom som frågar. Jonnas svar kom inte ur ett kränkt eller provocerat tillstånd och det var därför det var så bra och tydligt. Antagligen för både barnälskare och barnhatare:)

    Men många är som sagt också väldigt klumpiga när de ställer frågan och det kan så klart vara provocerande. Så vad är då ett bra sätt att ställa frågan på??? Jag har ingen aning. Svara gärna på det här under. Men dom som ser barn som det absolut största och mest fantastiska i hela världen (speciellt äldre personer) får ju ingen bättre förståelse för den ”moderna” världen om dom möts av ett kärlekslöst svar.

    Reply
    • Lovis

      Fast nä, det kan inte ha undgått någon att inte alla kan välja att få barn. ALLA känner till det.

      Jag tycker faktiskt inte att någon ska fråga någon om det där med barn. De vänner jag kan prata med om barnlängtan är de vänner jag delar allt med, och då behöver de inte fråga för de vet hur vi har det på den fronten. Bekanta, släktingar, arbetskollegor ska bara hålla tyst i den saken.

      Reply
      • Lovis

        Ser förresten att du tror det här skulle vara ett problem från äldre till yngre. Själv har jag fått mest respekt och förståelse från äldre.

        Reply
    • Andrea

      Ptja, uttrycka det klumpigt eller inte. Det handlar snarare om integritet, barnfrågan angår inte folk om man inte tar upp den själv. Man ska låta bli att lägga sig i där, precis som att man ska låta bli att lägga sig i nåns vikt/utseende/lön/kärleksliv/läggning osv.

      Problemet är att ”Vi vill inte få barn” tyvärr ger följdfrågor. En del e fräcka nog att börja förhöra en, och det kan va sjukt laddat. Bara för att du tycker att en del ”tar sitt könsorgan på för stort allvar”, rättfärdigar det dig inte att köra upp huvet där och kolla läget närhelst det passar. Om man ska va krass.

      Reply
  33. Frida

    Du är klok Jonna! För mig var barn meningen med livet och jag älskar dem över allt annat! Men idag hade jag önskat att vi fått mer tid för oss innan de kom. Men så kommer de ibland också utan att man lyckas styra över det 😉 Njut av er förälskelse och tid tillsammans, lev er dröm och låt familjelivet komma sedan. Ni hinner!

    Reply
  34. Madde

    Ja det är konstigt det där med ålder. Innan jag fyllde 30 så sa min familj och vänner- skaffa absolut inte barn, plugga klart, res osv. Typ samma dag jag fyllde 30 så säger familj och vänner- är det inte dags att skaffa barn , du blir ju inte yngre, hur länge ska du vänta… På riktigt, jag blev helt ställd 🙁 Jag har aldrig riktigt haft sug efter att skaffa barn men nu när jag är några år över 30 känner jag endå en press om att tiden rinner iväg men jag känner mig inte redo att släppa det fria liv jag lever idag. Sedan är min sambo mycket äldre än mig och han är inte speciellt sugen på barn.
    Sedan tycker jag det är otroligt tråkigt att folk förutsätter att man ska ha barn, bara för att man är tillsammans och har ett ordnat liv, alla vill inte ha barn och det borde respekterats, istället behandlas man som en paria.

    Starkt inlägg av dig Jonna 🙂 Kul att läsa allas kommentarer också, vi tänker olika allihop, som tur är 🙂

    Reply
  35. Åsa

    Håller med många andra här i att barn inte är något man skaffar, det är något man, om allt klaffar, lyckas få. Efter att försökt i två år vilket hittills resulterat i två missfall så har jag blivit smått allergisk mot frågor som ”Är det inte dags för er snart?” eller ”När ska ni skaffa barn?” – för att dessa frågor gör så fruktansvärt ont (även om jag vet att det inte är folks avsikt) Nu har jag dock lovat mig själv att inte ljuga på den frågan så frågar folk får de också ett ärligt svar vilket brukar tysta dem… Hur som helst tycker jag att det är en fråga som är helt upp till er och om och i så fall när ni bestämmer er för att försöka önskar jag er all lycka 🙂

    Reply
  36. Lena - gott för själen

    Fantastiskt fint av dig att så öppenhjärtigt berätta om era tankar och så tålmodigt hantera (i mina ögon) korkade kommentarer/frågor!

    För mig är det helt obegripligt hur man kan fråga/kommentera om eventuell graviditet! Jag vet hur det känns att längta och vänta. Fruktansvärt plågsamt trots att vi bara försökte ett knappt år innan det lyckades och trots att jag dessutom redan hade två barn. Så jobbigt var det för mig/oss. Så snälla snälla ni som känner behov av att kommentera/fråga, jag ber er tänka er för.

    Kram Lena

    Reply
  37. Rebecka

    Jag fick mitt första barn (en son) i december. Jag träffade min man bara några månader innan han blev till, men det kändes med en gång att jag ville ha hundra barn med den här mannen, som att min kropp bara skrek efter det.. :p hade ALDRIG känt så innan så för mig var det att jag träffade mitt livs kärlek som verkligen satte fart på längtan. Sedan kände jag även att det var dags då jag gärna ville bli mamma innan jag är 30 år. Vår son är vår största lycka och kärleken till honom är bortom alla gränser..ingen dag är tråkig längre 🙂 och dessutom blir jag så tokkär när jag ser min man med vårt barn 🙂
    Gör det som känna rätt för er, allt kan man inte planera i livet. Barnen som kommer till oss är en gåva. Kram!

    Reply
  38. Pamela

    I never thought I wanted to have children. I like children, but it was never a desire or need to have my own. When I met my husband, we did really think about it. But it the end, I think you should (ideally) have children if you feel passionate about that choice. That it is something that you feel called to do as much as you do your art. If it is truly a calling, then you will be able to do the work with a centered and full heart. I did not want to have children to try to fill some void of my own, to fix something missing in my own life. I don’t think that ever works.

    You didn’t find Johan by searching for a husband. You were in a centered place, and when you met him, it sounds like the relationship was a calling, and less of a ”choice”. It was a rightness you did not even have to explain.

    If children do become a ”calling” for you, you will know it. But for now, live your life to the fullest breath as it is right now. You have so many plans and adventures ahead of you! I am so glad you are doing what is right for you, and what will feed your soul. That is always the way forward.

    Reply
  39. Therese Lantz

    Jättefint och bra skrivet! Jag har heller aldrig längtat efter barn och trodde också att jag aldrig skulle vilja ha barn. 🙂 Men efter 9 år med min sambo bestämde vi oss att vi visst vill ha barn och sedan efter drygt ett år blev vi gravida, då var jag 31 år. 🙂 Men åh så arg jag blir på alla kommentarer folk ger till kvinnor (män verkar oftast slippa, suck) om att skaffa barn. En helt idiotisk och okänslig fråga!

    Reply
  40. Erika

    Jag tycker verkligen inte att du ska skaffa barn nu bara för att många anser att det är ”dags”, det är dags när man själv känner att man är redo att välkomna ett nytt liv till världen. Min mamma fick mig när hon var 33 och jag har en kompis vars mamma är 20 år äldre än henne, så man skaffar barn när man själv vill ha dem! 🙂

    Reply
  41. Hanna

    Det är precis som om jag skulle ha skrivit det du skriver! Jag känner exakt likadant, har aldrig haft någon längtan efter barn eller tänkt så mkt på det förrän de senare 3 åren, men mest som framtidsdrömmar. Skjuter hela tiden på det också, så redo är jag inte 😛 Jag fyller 30 i år och har varit tillsammans med min stora kärlek i 8 1/2 år, gifta i 5 år. Alla började fråga oss om barn direkt efter att vi gift oss men vi har alltid sagt att det får vänta. Det är och har varit mkt i privatlivet som gjort att det inte har varit läge heller, och dels för att jag nu vill kunna hitta tillbaka till mig själv och dels har jag så mkt kreativt jag vill och ska göra! Jag har inga som helst problem att fylla mitt liv utan barn 😊 Men 30-årskrisen börjar väl komma och iom det funderar man på hur länge det finns möjlighet rent biologiskt att vänta. Känns som att det är det som påskyndar, inte min egen vilja, bara rädslan över att det en dag är försent utan att jag har utforskat chanserna att ens kunna få barn. För det tar jag absolut inte för givet. ❤️

    Reply
  42. Ann

    Jag hittar inte känslan som säger att jag vill ha barn, ibland känns det redan som jag haft barn, har alltid tagit hand om andra vuxna som behövt råd och stöd och lite i det tappat bort längtan efter barn. Men ibland önskar jag att jag kunde välja om i mitt liv, satsa mer på mig själv och kanske i den satsningen nå nya drömmar, kanske om att skaffa barn.. men för att kunna ge till någon ny.. så behöver man först fylla på sitt eget självvärdekonto och det kontot har varit ganska tomt för mig. Så viktigt att känna att man själv är värdefull, så man kan lära sitt barn detsamma.

    Reply
  43. leif

    Bra skrivit Jonna!
    Vem vill få barn till denna värld.

    Barn är som restskatten inget man skaffar men nått man får.
    En liten busig lintott med tio tår.
    Snart sticker dom från hemmet.
    Får egen restskatt,vilken upprepning.
    Vad tjänar det till när man ändå väntar på sin svepning.

    leif. i moll

    Reply
  44. Anonym

    Så klokt o fint skrivet! Jag har precis blivit mamma till världens finaste lilla unge och hon är alldeles underbar och viktigast och finast för mej av allt i hela världen! Jag älskar att vara mamma och jag älskar att ha henne hos mej!

    Men, just nu (min dotter är 4mån) är jag verkligen BARA mamma! Att få gå en liten promenad SJÄLV, gå och handla SJÄLV, sitta och läsa på balkongen SJÄLV, att få sy en stund, måla, skriva lite dagbok, göra yoga, träna… Det är sällan det händer och så fort det ska till så krävs en hejdundrandes planering. Och då har jag en sambo som tar precis lika stort ansvar för min dotter som jag gör.

    Min dotter är det finaste som finns och jag blir lycklig bara av att se henne, ha henne hos mig, av att höra hennes små andetag och snusningar från hennes säng just nu… Visst förstod jag och var helt inställd på att livet skulle förändras, men att ha så lite egentid som jag har nu, det kunde jag nog inte förstå.

    Mej gör det inget. Jag är gärna mamma för hela slanten och vill ge min dotter ALLT av trygghet och närhet just nu, men visst ska det bli skönt när hon får fasta sovrutiner och man kan få lite egen kvällstid mellan sådär 19-> framöver…

    Vad vill jag ha sagt? Jo, att man ska förstå hur mycket man behöver ge av sig själv när det kommer ett litet barn till en. För det tycker jag verkligen att man ska! Jag tror att det är en så stor skaffa-barn-hysteri i samhället så många får barn utan att vara beredda på livet med barn. Det finns inga rätt och fel. Man måste inte ha barn, livet utan ungar eller livet med ungar… Två olika liv som berikar lika mycket, beroende på vem man är och var man befinner sig i livet. Så tror jag.

    Blir så glad av att läsa ditt inlägg och kloka tankar och vill bara säga att lyssna till era hjärtan! Utgå från eran livssituation och välj utifrån era tankar och känslor. Det finns inga rätt och fel i den här frågan tror jag. Men jag tycker att väljer man att sätta ett litet liv till världen så måste man vara beredd på att ge allt av sig själv. Men så får man ju också så otroligt mycket tillbaka!

    Reply
  45. Therese

    Du skriver så fint och ärligt Jonna! Som alltid! Sjukt att detta inlägg kommer nu.. För ja har själv gått omkring och fått tanken.. Undra om man helt plötsligt kommer in och ser någon bild på ett ultraljud eller dyl på din blogg? Fyllde precis 29. Och tro mig.. Typ varje gång jag går in på sociala medier så är det någon ny ultraljudsbild, BB bild eller bebisbild. Man blir bombad.. Jag har nog alltid vetat att jag vill bli mamma, ha barn. Hela graviditeten och allt där ikring fascinerar mig! Det är nog det enda jag vetat riktigt säkert att jag önskar. Efter gymnasiet hade jag svårt att vet vem jag var eller vad jag ville, resa, flytta, plugga, jobba?.. Men barn! Något som jag alltid varit säker på. Men nu står jag här i ”barnafödarålder” och har en man i mitt liv som vill försöka. Och så går det trögt, har ett defekt kan man säga som heter pcos som med korta drag kan beskrivas som att jag har oregelbunden mens och inte ägglossning varje månad = assvårt att försöka ha koll på ägglossning. Sedan i höstats blev jag ändå gravid rätt snabbt. Men den lyckan blev kortvarig då jag fick missfall efter ca 13 veckor. Det är tufft att vara i denna gyllene ålder. Med vänner som gasar förbi en.. En ständig oro över att tänk om det aldrig går.. Och allas frågor och kommentarer att jaha.. När blir det barn? Önskar ibland att jag inte skulle önska barn så mycket.. Att det fanns en annan väg jag skulle vilja välja. Men det är väl bara att hoppas och tro att vi får ett barn en dag. Tycker det i alla fall är moget, klokt och fint att du vågar berätta dina tankar. Lev i nuet, precis som du gör och resten får framtiden visa! Kram tessan

    Reply
  46. Malin

    Va fint du skriver!
    Jag är 25 och bor ihop med världens bästa kille enligt mig. Jag har alltid älskat barn, varit mycket barnvakt och jobbat på förskola. Och jag har längtat efter barn sen jag visste att jag en dag eventuellt skulle kunna bli mamma.
    Men vi är inte redo än. Och ska vänta några år vilket känns helt rätt!
    Det är så dubbelt det där med att längta efter barn…. Tänkt om jag inte kan få barn? Som jag så länge längtat efter… Men jag tror det löser sig på ett eller annat sätt sedan när vi är redo.
    Tack för din underbara blogg!

    Reply
  47. Hanna

    Du skriver väldigt nyanserat som öppnar upp för tankar och vänliga diskussioner. Jag är 26 år och min sambo är 34, vi har ett fint hus ihop och en fungerande vardag sedan fem år. Han har velat ha barn sedan länge men varit respektfull inför att jag vill utbilda mig först. Nu är min treåriga utbildning strax klar och allt ställs på sin spets – vår relation, eventuella barn och så vidare. Jag tvekar inte kring frågan barn eller ej för barn vill jag gärna ha utan min tveksamhet ligger i om det är min sambo jag ska ha barn med. Tidigare har det varit självklart att han ska vara pappan om någon, men nu när som sagt allt ställs på sin spets tvekar jag. Det är ett så stort beslut att det gör mig matt.

    Reply
    • L

      Jag går i precis samma tankar. Sambon sedan sex år har känts självklar fram till nu när det börjar dra ihop sig då båda känner sig redo för barn inom snar framtid. Jag är idag 26 och han 29 och vi har sedan ett år tillbaka tagit examen och börjat jobba. Jag har längtat lääänge efter barn men när han sa att även han är redo för barn (och giftermål) kände jag mig inte alls lika glad som jag trodde. Lutar åt att gå vidare i livet utan honom men det är så svårt att veta vad som är rätt…

      Reply
      • Hanna

        Det är alltid skönt att höra att någon delar ens tankar. För mig lutar det också åt att gå vidare men det är så otroligt svårt, både tanken att vara utan honom men nästan mest hur han skulle ta ett uppbrott. Varje gång jag påbörjar en tanke kring vår relation numera känns det som att springa in i en vägg – varken stanna eller lämna känns bra. Hoppas verkligen det löser sig för dig på bästa sätt. Om jag skulle rådgöra en vän skulle jag säga lämna om du känner så men jag vet tyvärr att det inte är så enkelt 🙂

        Reply
  48. 4 barnsförälder

    Jag känner många som vill ha barn, men inte just nu. Jag känner inga stabila par som kan, men inte vill ha barn. Deras förklaringar ter sig som efterhandskonstruktioner. Og så känner jag allt för månget ensamlevande och par som inte lyckas föra släktet vidare, fast det finns en stark önskan därom.
    Vi är hårdvarumässig gjort för att för allt i världen föra släktet vidare, vi är genernas redskap i det avseende, och vad vi i övrig pysslar med är i sammanhanget en bisak. För de flesta är föräldraskapet totalt omvälvande, man går från en egocentrerad tillvara till att bli 100% inriktad på den nya människans ve och väl. Så mycket av det man kunde göra förut är en omöjlighet med ett barn. En halv timmes egentid pr dag blir en lyx, ostörd nattsömn blir en lyx. Som tur är har naturen även här ordnat det så att föräldrakärleken är en så riklig belöning att avsaknaden av den tidigare friheten mildras.
    Själv fick jag halvsent i livet i rätt snabb följd fyra barn, och jag kände mig inte redo för det första barnet, men det kom med uppgiften. Jag fick lägga många ungdomsvanor på hyllan och hade knappt ork och tid att sakna dem. Man blir försörjare, måste släpa hem till brödfödan och allt som behövs i en barnfamilj.
    Det är en viss orättvisa i att män kan vänta betydligt längre med föräldraskapet än kvinnor, men så är biologin. Vi behöver de unga åren i frihet så vi kan etablera en bas med utbildning, jobb, bostad, och njuta lite av vad världen kan bjuda på av intressanta, roliga och sköna intryck innan det inte finns tid, råd och möjlighet. Och för att växa ihop, kanske?
    En veckas egotripp upp efter 45’n? Glöm det! Ranta omkring i skogarna halva och hela nätter? Glöm det också! Fördjupa sig i målning eller något annat som kräver tid och uppslukad engagement och kontinuitet blir omöjligt. Förbered dig på ideliga avbrott, korta stunder av egentid och tidvis utmattning gränsande till vansinne. Det är det mest sannolika samariet i föräldrarollen de första åren.
    Så ta ett par år med din rätt så nyfunna käresta, lev livet, bygg upp din hemmabas och verksamhet så den tål den förändring som ett barn ovillkorligen medför.

    Reply
  49. Peer

    Du imponerer stadig med dine gjennomtenkte blogginnlegg. Barn er en gave og et ansvar, og ingen menneskerett. Du blir samtidig rik og sårbar som forelder. Velger man ”å gå for det” må man også være forberedt på det uforutsigbare. Livet kan ikke settes på formel. Alle må finne sin vei. Mine tre gaver er en småbarnspappa for mine to barnebarn, en voksen singel og en ”attpåskatt” som er russ i år. 😘

    Reply
  50. Jon Ross

    This will probably have been translated comically, but c’est la vie…Jag tror du har rätt i väntan på att få barn. Du och Johan är nya och njuter av varandras liv. Om det någonsin fanns två personer mer kär, har inte jag sett dem. Kärlek är mer än en känsla. Det är ett åtagande. Du har för att kunna säga ‘Jag förlåter dig’ lika lätt som du kan säga ‘Jag älskar dig’. Och att kunna säga till dig själv ‘Jag skulle lita på denna person med mitt liv’. Jag hade som med min flickvän i tjugofem år. Bara döden parted oss. Om du har alla rätt grejer, (och jag är säker du gör). Då kommer du att spektakulära föräldrar. För nu, bara älska varandra i stycken.

    Reply
  51. Lars 8463

    Tack för din mjuka öppenhet!
    Jag är frivilligt barnlös.
    Har varit sambo med och utan
    bonusbarn, så barn har jag
    ingenting emot, tvärtom!
    Däremot har jag aldrig känt
    behovet av att få egna och det
    finns så mycket att se och göra.
    Men det är mitt liv, mitt val.
    Jonna
    Det är ditt liv, dina val.
    Nu när du har din älskade Johan
    så har ni i alla fall möjlighet att
    utforska nya val den dagen allt
    känns rätt för er.
    Tack för din mjuka öppenhet!
    En mjuk kram ❤

    Reply
  52. Sabina

    Min man och jag är 28 och har varit tillsammans 12 år, detta gör alla i vår närhet oerhört stressade så jag får barnfrågan alltför ofta. Det är väldigt jobbigt eftersom jag skulle vilja ha barn nu, men vår ekonomi tillåter inte. Och utöver det har jag en sjukdom som gör att jag inte vet ifall jag ens kan innan vi har försökt. Så jag tycker det är synd att folk ska lägga sig i så mycket och tjata.

    Reply
    • Anna Malaga

      Jag skaffade barn för att jag älskar livet och gärna ville ge det som gåva till någon <3. Det innebär ett stort ansvar och det måste man vara redo för. Som förälder måste man göra sitt bästa för att uppfostra barnen till bra människor och för att de ska ha en bra barndom och goda förutsättningar att ha ett bra liv även när man inte finns där för dem. Men som sagt, jag är själv väldigt tacksam att jag fick chansen att vara här.
      Det irriterar mig att folk måste ha åsikter om att folk har barn eller inte. De verkar dessutom aldrig vara riktigt nöjda; man har för få eller för många, alla är av samma kön eller man är för ung eller för gammal när man får dem 😉 Så bry dig inte om att försvara dina val, det har folk inte med att göra alls. Om man inte vill vara förälder är det bättre att man inte är det. Lycka till med allt!

      Reply
  53. Carola

    Fint av dig att skriva om det där med barn. 😊 Jag kände själv att jag ville ha barn- men inte än. .. Så det dröjde ända tills jag var 37 innan min lilla älskling kom och nu känns det som att jag har all tid i världen att bara vara med henne, för det mesta annat är redan avklarat liksom.🌞

    Reply
  54. Mamma till många, både de som fick leva på jorden och de som inte fick.

    Ett fint inlägg om ett känsligt ämne. Som många andra så reagerar jag på ett par saker. För det första så ska man vara väldigt bekanta för att överhuvudtaget diskutera om någon annan väntar barn. För det andra så skulle jag vilja att alla slutade använda uttrycket skaffa barn. Det förvånar mig att det fortfarande tillåts användas fast det dagligen sårar så många människor. Jag märker ju att du är väldigt ödmjuk inför det här med att få barn men som en vänlig gest mot andra så vore det även fint att i fortsättningen använda något annat ord. Jag är en av de personer som redan som liten kände att meningen med mitt liv var att få många barn. Till all lycka så hittade jag en man som också önskade det. Men trots att båda vill få barn så är det ingen självklarhet att ens önskan uppfylls. Jag har fått många missfall och har sörjt dem alla men till vår stora glädje har vi också fått många barn. Jag känner fortfarande att trots att jag inte alltid är den mamma jag skulle vilja vara så är det här min livsuppgift. Jag älskar att vara mamma!

    Reply
  55. Denise

    Man ska aldrig behöva försvara att man inte vill ha barn! Säg till
    alla som det är bara om någon undrar.

    Reply
  56. Anneli

    Jag har aldrig känt längtan efter barn. Många har sagt att ”det kommer”. Mer frekvent ju äldre jag blivit… Men det har det inte gjort.
    Det är väldigt mycket jobb med barn och jag känner att de verkligen förtjänar all ens uppmärksamhet. Och jag har så mycket annat jag vill göra 🙂
    Nu när jag har flera brorsbarn förstår jag mer om varför folk väljer att skaffa barn men jag känner ingen längtan efter egna. Det är helt underbart att få umgås med dem, busa, gosa och bara vara. Och sedan gå hem till vår egna lugna vrå 🙂
    När jag träffade min man tänkte jag att det kanske skulle komma men det gjorde det inte. Och det är 20år sedan nu 😉 Det kan reta mig lite, att folk tänker att vi inte är ”tillräckligt” kära för att vilja ha barn tillsammans. Vad har det med saken att göra? Jag tänker snarare att vi får mer tid för oss om vi inte har några barn. Bara vi två. Och våra katter 🙂
    Vad jag vill säga är att det inte är ett mått på hur stark kärleken är, att man vill ha barn tillsammans. För vissa finns helt enkelt inte den längtan.
    Nu när jag är över fyrtio har folk slutat fråga. Men visst tycker många att det är underligt och undrar om jag är känslokall. Det känns inte så kul…
    Men jag är så glad över hur vårt liv blivit. Inga barn men massor av kärlek 🙂
    /Lyckligt barnfri

    Reply
  57. Gunilla

    Så fint skrivet av dig Jonna!
    Det är många år sedan det hände men det sitter där i min kropp.
    Jag o min man gifta oss på 70-talet, mkt unga 21år. Vi ville vänta med barn. Det gick några år sedan började jag längta.
    En av mina svägerskor sa, – du måste skaffa barn före 25år annars kan du låta bli!
    Det gjorde ont att höra och än idag minns jag dem orden.
    Vårt första barn föddes två månader för tidigt. Levde bara drygt en vecka.
    Vilken sorg och smärta. Kändes som om jag inte ville ha några barn efter det.
    Men längtan blev för stor. Hade turen att sedan bli mamma till två gånger till. Så jag fick tre barn. Först en pojke och sedan två flickor med några års mellanrum. Idag även några barnbarn att glädjas åt.?
    Det finns så mkt glädje men oxå mkt sorg när det gäller att längta efter barn.
    När man själv blivit drabbad av sorg så är det lättare att inte ta ngt för givet.

    Även som du skrev Jonna att du trodde inte du skulle ha barn men så när man träffat rätt partner som kommer längtan. Sedan får livet utvisa hur det kommer att bli.
    All kärlek till dig och Johan!

    Reply
  58. Jenny

    Hej!
    Jag undrar något som inte har nåt med själva inlägget att göra… Var köper du dina kläder? Vilka butiker? 🙂 Jag älskar din stil! 😃

    Reply
  59. Marianne L.

    Jag vill jätte gärna ha barn och vet vem det skulle bli med för är kär och gift med viktigaste personen i mitt liv.

    Men jag skulle aldrig (och jag menar det verkligen) ha mage att skaffa barn. Planeten har redan för många människor som lever på ett sätt som förstör naturen samtidigt som naturen alltid vinner och när det behövs kommer den ta kål på oss. En annan orsak till att jag inte vill ha barn är hur samhället ser ut. Både jag och min man har blivit mobbade som barn och bara att risken finns att ens eget barn skulle bli det gör att jag inte kan utsätta någon för att födas. Jag tycker också att det är fruktansvärt så segregerat det samhälle vi lever i är. Bara en sån sak att barn delas in i grupper och största delen av barndomen umgås med andra barn som mest har dåligt inflytande för att barn har så mycket att lära! Jag önskar mig ett samhälle där alla var samlade. Pensionärer som unga. Så mycket vi kunde lära av varandra istället för att leva avskilt. En till sak som också gör att jag inte kan tänka mig barn är tanken på att det skulle få ett medfött fel som tex en CP-skada. Just för att det barnet aldrig skulle vara lika mycket värt i samhällets ögon som andra barn. (Själv skulle jag älska barnet oberoende hur det föddes). Jag jobbar själv med barn som har CP och det är så fruktansvärt att se hur de bemöts av sina ”friska” jämnåriga och hur de formas av att samhället inte är gjort för olikheter. Och klassamhället. Jag kommer själv från en arbetarfamilj och har inte privilegiet att kunna lära mina barn att bli medelklassare. Något som genast skulle underlätta deras anpassning till samhället och göra allt mycket lättare än vad det är att vara arbetare och tex inte förstå sig på ”fint språk”. Alltså hur en talar för att inte bli bemött med nedlåtande ögon.

    Nackdelarna med barn är så många att det aldrig skulle vara värd min egen lycka i det. Istället lever jag på ett sätt som får mig att må bra. Lycklig kommer jag aldrig bli för ute i världen finns så många grymheter att påminnas om varje dag. Krig. Rasism. Sexism. För att inte tala om specisism! Utnyttjande av djur som är precis lika kännande varelser som vi människor. Jag umgås bland andra människor som tänker på jorden och som aktivt jobbar på förändring. Att folk inte ifrågasätter samhället så mycket som jag tycker att en borde anser jag handlar om att vi inte lär oss. Så jätte viktigt att prata mera om världen vi lever i. Inte bara våra egna världar! Fast de är lika viktiga de med.

    OBS: Jag tycker att det är en dålig handling att skaffa barn så som världen ser ut nu (adoptera hellre) men det säger aldrig allt om en människa. Alla är vi så mycket. Jag gillar dig Jonna för att du tar fina bilder och visar på ett allternativ till drömmar om: stadsliv, resor (massa flyg hit och dit), festande (alkohol (som är ett gift) skulle vara förbjudet), överkonsumtion…

    Reply
    • Mamma till många, både de som fick leva på jorden och de som inte fick.

      Jag förstår dig riktigt bra. Ibland får jag riktigt ont i magen när jag tänker på vilken värld mina barn växer upp i. Tyvärr kan man inte skydda dem från allt men hos mig har ändå längtan till och glädjen över barnen vunnit. Jag gör det bästa av situationen. Visar dem kärlek och respekt och jag hoppas att det ska räcka för att de ska känna att de har ett bra liv. Sen finns det ju en hel del goda människor också och jag hoppas förstås att de mest ska råka på sådana.

      Reply
  60. Carl Stridsberg

    Jag och min, Anna, har varit gifta i snart 43 år tillsammans och har två utflugna barn. En son och en dotter. Det bästa med att få barn är att man oftast får barnbarn! 🙂 Vi har två små flickor som vi älskar så mycket. Att ha barn eller inte ha barn. Det är en fråga varje par svarar bäst på själva.
    För de som inte kan få barn väntar en hel värld därute med föräldralösa små barn man i så fall kan försöka adoptera. Vet flera som gjort det och de är väldigt lyckliga med det. Både barnen och de nya föräldrarna..

    FAVORITCITAT
    ”Uppskatta de små sakerna. En dag kommer du kanske att se tillbaka och inse att det var de stora sakerna. ~ Robert Brault”

    Kram till dig och Johan, Jonna! <3
    //Carl

    Reply
  61. Amedei

    Det är så härligt att läsa dina reflektioner kring livet. Du resonerar så sunt tycker jag, är ärlig mot dig själv och lyssnar inåt. Det är på nåt sätt då man kan närma sig det liv man verkligen vill leva. Att göra val utifrån det man känner och inte utifrån vad som råkar vara det vanligaste. Har själv processat mycket kring att skaffa familj eller inte. På nåt sätt krävs det en extra portion av styrka och självreflektion för att kunna lyssna på vad man egentligen vill, drömmer om, längtar efter – så man inte blir ”smittad” av normen-rösterna. Det som är viktigt för mig är att följa känslan och låta den vägleda mina beslut, t.ex. i val av man; jag var över 40 och hade fortfarande inte hittat rätt men envisades med att jag ville känna de rätta känslorna – jag hade hittat rätt när jag kunde vara helt mig själv med honom, glad, busig, kände mig smart & vis, när babblet bara flödade, när jag kunde dela för mig viktiga upplevelser och intressen o.s.v. Det var inte okej för mig att känna mig för mycket / för lite av olika saker i relationen oavsett hur reko killen än var, han var säkert bra för någon annan men inte för mig. Att vänta tills de rätta känslorna kom medan hela ens omgivning hade skapat sig ett ”vanligt liv” krävde mycket självprat så man inte bara tog någon för att inte uppfattas som konstig och annorlunda. Fick så ofantligt mycket frågor och påståenden; men du som är så, nåt fel måste det ju vara på dig, du är för kräsen eller du letar efter nåt som inte finns.

    Egentligen är det ju likadant med känslan inför att försöka bli en familj eller inte. Den där längtan och drivkraften har aldrig infunnit sig för mig. Har haft så mycket annat att längta efter; att bli kär, dansa, resor, naturupplevelser, det kreativa, mina vänner… Har också ett jobb där jag kan göra skillnad, att vara med och bidra till att en människa har kommit närmare det liv de önskat ger också mening i livet. Eller att bara vara en annan viktig vuxen i ett barn eller ungdoms liv.

    Vi har så lätt att pådyvla våra egna livsmål på andra och värdera utifrån det, mitt sätt är rätt sätt, min lycka borde vara din lycka – det är kanske därför vi ställer frågor om folk vill ha barn eller inte. Man tror att alla funkar ungefär som mig. De allra flesta vill nog ge, få och uppleva kärlek men det finns ju massa olika vägar dit.

    Egentligen kan man ju bara svara för den känslan man har just nu, jag kan inte säga att jag aldrig vill ha barn, inget är statiskt. Nu är jag förvisso 40+, träffade mannen i mitt liv för 2 år sen och nu vet jag att jag vill leva livet och njuta av det som jag så länge längtat efter. Om vi hade träffats för tio år sen hade vi kanske efter en tid ”lekt av oss” och känt oss redo för nästa steg, det kommer jag aldrig veta, men så här blev det för mig.

    På nåt sätt har aldrig vår samhällsmodell lockat mig att skaffa barn i, ärligt talat tycker jag att det verkar jobbigt, jag ser mina vänner som stundom kämpar med livspusslet. Tvivlar inte alls på att det är en vidunderlig och djup kärlek, samtidigt kommer jag aldrig förstå vad jag missar. Jag känner så otroligt stark kärlek och längtan till och i naturen, och till människor oavsett om de kommer ur mig eller inte . Visst hade det varit mysigt och häftigt att se en liten varelse som liknar mig/oss, som vi kan visa världen och forma till en trygg och levnadsälskande individ.

    Kanske hade jag velat skaffa barn om man levde lite mer som förr, med en hel drös släktingar på nära håll som kunde delansvara. En del av mina vänner har dåligt samvete när de tar vara på de barnvakter som finns att tillgå, de ser det lite som ett misslyckande när de ”överanvänder” mormor, farfar, syskonet. Men jag tycker det bara är smart, jag tror det är så det är tänkt på nåt sätt. Man kanske inte ska ”hålla” med dagens livsdesign med 07.30-16-jobb + pendling + hushållssysslor + hålla igång vänkrets + träna + följa nyheter + renovera + kompetensutveckla sig… Det är ju vi människor som har skapat förutsättningarna i samhället och det är ju inget som säger att det är rätt för alla och att alla vill leva så. Tror samtidigt att vi nått en punkt där vi biter oss själva i svansen, där väldigt många av oss är fångar under de lagar och regler vi själva skapat. Och nu är det lite krångligt och omständigt att hitta en politik som gradvis ska kunda vända hjulet som snurrar så starkt och snabbt.

    Jag längtar tills det är helt odramatiskt, accepterat och självklart att skapa ett liv utifrån den man är och inte den man förväntas bli. När det inte finns ett rätt sätt och en strävan som alla ska stöpas in i. Om fler var sanna och äkta mot sig själva skulle vi kanske ha ännu fler singelhushåll, fler öppet homosexuella relationer, fler kollektiv, fler månskensbönder, fler nomader o.s.v. Vi har ju på många sätt kommit dit idag att vi kan välja, vi kan försörja oss utan att bilda familj. Nu behövs ännu fler förebilder som visar på olika sätt att leva, så att de som är runt tjogo idag helt odramatiskt kan känna och välja vilken ”grupp” de kanske tillhör, och dessutom ha friheten att välja om efter en tid.

    Jag älskar människor som vågar leva sin dröm, som har mod att göra val som inte är som de flesta andras. Det är delvis därför jag diggar dig Jonna!

    Reply
  62. I

    Vilket fint inlägg Jonna! Jag har levt i en relation i 8-9 år och är lika gammal som dig och jag känner likt dig igen att nu börjar verkligen barnen ploppa upp runt om mig 🙂 Jag har två underbara syskonbarn jag verkligen älskar och älskar verkligen barn, helt fantastiska. Men har levt ett väldigt turbulent liv och äntligen har lugnet blivit en del av min vardag, tid för reflektion istället för överlevnad och min världsbild har förändrats, ifrån att drömma om kärnfamiljen drömmer jag om att bo i ett torp ihop med min sambo och våran hund. Vi har så himla roligt ihop. tiden ihop är den jag värdesätter mest och jag har insett att tiden jag lagt på att överleva har gjort mig mer taggad på att leva för mig, för oss. Jag vill inte ge något mer av mig själv. För ett barn är en gåva som förtjänar all tid och uppmärksamhet i världen och jag är inte villig att ge det. Mitt inre barn är mitt vuxna kompass och jag tänker ge det mitt allt.

    Kan låta egoistsikt men jag vet hur jag fungerar som människa, jag ger allt till de jag älskar och kärleken till ett barn skrämmer livet ur mig. Jag känner enorm glädje för de som får uppleva det men ingen sorg över att jag valt att inte göra det själv. Ett eventuellt barn för mig innebär att det med största sannolikhet ärver min sjukdom och att medvetet sätta ett barn till livet där resan för oss kommer börja med smärtsamma operationer och med långa sjukhusvistelser under uppväxten. Jag såg hur det tog på min mamma och jag vet hur mycket det tog av mig. Idag syns inget av min sjukdom men jag vet andra som plågas av att inte vilja skaffa barn pga liknande sjukdomar men samtidigt längtar efter det och sjukdomen står oftas ivägen för en adoption eftersom sjukdomen kan variera ifrån mild grad till att man inte är en funktionell människa. Så jag hoppas verkligen att folk kunde sluta fråga, för alla som väljer att avstå ifrån barn gör det inte av ren vilja.

    Reply
  63. Denise

    Fint skrivet, det här med barn väcker mycket känslor.
    Vi väntande 6 år med att skaffa barn, jag ville det tidigare men vi träffades när båda gick i gymnasiet (17 och 18 år) och kände väl att vi båda ville hinna med lite annat innan.
    Sedan visade det sig vara svårare än vi förväntat oss att bli gravida. Efter 1 år sökte vi hjälp och det visade sig att jag har PCOS (oregelbundna menscykler som i mitt fall gjorde att mina äggblåsor stannade i en viss fas och aldrig släppte iväg DET ägget. Men det kunde hända någon gång att det blev ägglossning men då är det mycket annat som ska klaffa). Det var troligtvis den anledningen till att vi hittills inte lyckats. Jag började äta hormoner föra att gynna till ägglossning, fick 6 kurer utskrivna och på 4e kuren blev jag gravid. Idag är vi beräknade med just den lilla personen som valde att stanna och växa inuti mig.
    Det är en häftig upplevelse och jag ser framemot att möta vårat barn snart.
    Det är ingen självklarhet att bli gravid men man hoppas att alla som vill ska kunna bli det på något sätt. Hjälp och stöd finns att få, tyvärr finns det inga garantier.
    Ni verkar så fina du och Johan, njut av det ni har 💕

    Reply
  64. Magnus

    Jag noterar att det inte är speciellt många killar/män som kommenterat det här med barn eller inte barn. Vad det kan bero på vet jag inte för vi är ju ganska många manliga läsare här, men till alla er kvinnor som ev tror att det bara är ni som får frågor om barn och att vi män slipper undan, ni har fel.
    Jag har under de senaste 10-20 åren (jag närmar mig 50 nu) otaliga gånger mötts av att man förutsätter att jag har fru och barn. ”Hälsa frun”, ”hur gamla är dina barn”, ”hur många barn har du” osv. Varför förutsätter folk alltid, nästan i alla fall, att alla i vuxen ålder har en egen familj med livskamrat och barn? DET provocerar mig egentligen mer än om man frågar om jag har barn.

    Jag minns att jag tänkte att om jag skall bli pappa så ville jag bli det innan jag fyllde 30. Detta för att det inte skulle bli så stor åldersskillnad på mig och barnet/barnen som det var på mig och min pappa. Senare i livet har jag dock insett att även om jag också skulle vara 39 när jag blev pappa så hade inte vår åldersskillnad märkts på samma sätt som dom 39 åren gjorde mellan mig och min pappa. Min pappa växte ju upp i ett Sverige som såg väldigt mycket annorlunda ut än vad det gjort under min livstid.

    Nu blev jag inte pappa innan 30 men däremot kom det in två barn i mitt liv när jag var 33. Dom var 7 och 9 när jag träffade deras mamma och att plötsligt befinna sig i en slags papparoll var både spännande och svårt. Visst pratade vi om fler barn, speciellt när hennes lillasyster fick sitt första barn, men vid den tiden bodde vi inte under samma tak på heltid och så länge vi inte gjorde det ville jag inte bli biologisk pappa. Nu tog förhållandet slut innan vi kom så långt som till gemensamt boende och barn. Uppbrottet tog dessutom så hårt på mig att förhållandet tog tio år av mitt liv trots att det egentliga förhållandet var betydligt kortare än så, och därmed försvann ju många ”bilda-familj-år” för mig. Upplevelsen gjorde också att jag fått svårt för det här med kärleken. Att lita på och våga släppa in en annan person i mitt liv igen. Dessutom är jag en sådan person som har ett stort behov av egentid och att då hitta någon man kan vara ”ensam tillsammans” med är inte helt enkelt.

    Idag är jag rätt säker på att jag inte vill bli pappa, även om jag skulle möta den stora kärleken. Jag känner mig helt enkelt lite för gammal för att få en bebis i mitt liv nu. Jag känner att jag helt enkelt inte skulle orka, och jag har dessutom alltid haft svårt för skrikande barn. Kommer på mig själv med att bli irriterad bara av att höra grannens små barnbarn skrika och gråta. Kanske hade mitt tålamod med det varit betydligt större om det var mitt/mina egna barn, men det vet jag ju inte. Dessutom skulle jag vara pensionär sedan några år den dagen mitt första egna barn blev myndig. Kanske skulle jag inte ens få uppleva den dagen så nä, ett nytt litet liv i mitt liv känns väldigt avlägset. Dessutom måste jag ju först hitta någon att få barn tillsammans med för som man är det ju lite svårt att ordna på egen hand. 😉

    Reply
  65. Angelica

    Hej.
    Jag vill börja med att berätta hur mycket din blogg berör mig. Jag håller just nu på att varva ner mitt Internet-användande, avsluta konton både här och där, för att fokusera på det jag verkligen vill göra i livet; skriva, skapa och vara nära naturen. Men din blogg insåg jag snabbt att jag inte kommer att kunna vara utan, eftersom du ger mig just den inspiration jag annars söker utanför datorn. Så nu har jag Bloglovin-appen på mobilen och din blogg är den enda jag följer. Jag använder alltså inte Bloglovin som man brukar, eftersom det bara är dina inlägg jag har i flödet blir det mer som att ha en bok med fina texter och otroliga bilder, en bok som ständigt blir längre, och den boken vill jag inte vara utan. Tack för den inspiration och tro på livet och självständigheten som du ger mig!

    Sedan tänkte jag även kommentera det här med barn, när jag ändå skriver här. Jag är också 27 år och jag har en son. Han kom till under en period i mitt liv när jag led av psykisk ohälsa, vetskapen om att han skulle komma fick mig att ta tag i mitt liv och se framåt, lära mig ta ansvar och orka vidare. Jag tror idag att det var meningen och det praktiska och ekonomiska ordnade sig på olika sätt. Han är inget kärleksbarn som blivit till för evig kärlek med den rätta, han är ett barn som blev till i ett förhållande som då varat i två veckor, men han är älskad och varmt välkomnad av både mig och sin pappa. Idag ser det ut som så att jag och hans pappa är på väg att separera. En liten del av mig känner en sorg över att det inte är med mitt livs kärlek som jag fått mitt älskade barn, men samtidigt kunde jag inte önska mig en bättre pappa åt honom, även om den pappan inte är den rätta mannen för just mig. Så främst känner jag en oerhörd tacksamhet över att jag redan vid 24 års ålder fick uppleva den kärleken och glädjen som föräldraskapet innebär. Jag är inte säker på att jag vill dela mitt liv med en ny man, jag vill skriva och vara för mig själv med mina tankar och några väl utvalda vänner, lägga fokus på det barn jag alltså redan har. Att få både den självvalda ensamheten, kreativiteten, det liv jag drömmer om istället för kärnfamiljsnormen, men ändå få uppleva föräldraskapet är en gåva, tänker jag.

    Reply
  66. Irene

    Oj, ett så stort och känsligt ämne… fast samtidigt det naturligaste i världen :-).
    Jag och min man har inga barn, och nu har vi kommit till den punkten att folk slutat fråga haha.. jag har själv aldrig känt den där ”tomheten” som andra kan uppge att de kände innan de fick barn, jag har trivts i mitt eget sällskap såväl som tillsammans och faktiskt inte blivit påverkad alls av alla de som frågat eller upplyst om att det är ”meningen med livet” ( med den inställningen så skulle det innebära att jag och alla andra som inte har barn lever helt i onödan och riktigt så illa tycker jag inte att det är 😉 ). Barn är absolut en av meningarna med livet, men livet är inte bara barn… och jag är tacksam över att leva i ett land där många också HAR möjligheten att välja om de vill ha barn eller inte. I en annan tid, på en annan plats hade jag kanske varit mamma idag… nu är jag inte det och det är inget som jag sörjer, det är som det är.. det är nog flera orsaker bakom men en del av det är nog att jag var singel när mina bekanta träffade sina kärlekar och fick sina barn, jag arbetade också som barnskötare så jag levde i det där ”familjelivet” fastän jag inte själv var mitt i det.. känner det ändå som att jag nu har mycket gemensamt med dem vars barn nu börjar närma sig utflyttningsstadiet, som att vi är i samma livsfas på något vis och därav känner jag mig inte alls så utanför som man kanske skulle kunna tro :-).

    Reply
  67. Erin

    I am happy to hear that you both would like to have children. It is important for conscious couples who can raise their children well, and raise them in nature, to bring children into this world. It is the most important thing I have done. Children are the continuation of life. Children are a gift. Many of us don’t feel ready or think we are ready and feel like we have so much to do first, but I am glad my first child was born at age 24. Before this, as I have been reading your blog, I have felt that you and Johan will be such wonderful parents and look forward to that time for you. Wishing you the best and that you are blessed with children in the right timing.

    Reply
  68. Annie

    Jag är lika gammal som du. Jag och min make har svårt att få barn. Det är en sådan tuff del av livet, som jag hoppas löser sig med medicinsk hjälp.
    Om suget efter barn inte finns – så ska man givetvis vänta. Alla vill inte ha barn. Alla är inte redo i samma ålder. Folks kommentarer är verkligen vansinniga. Jag vet inte hur ofta jag får frågor och kommentarer, och som ofrivilligt barnlös vill man bara dö av sorg när de kommer. Det är en privat fråga, som kan väcka otroliga känslostormar, så är det bara.

    Reply
  69. Isa

    Tack för ett bra inlägg! Jag och min sambo är 29 år bägge två och har varit tillsammans hur länge som helst (firade nyss nioårsdag). Ändå är vi ganska förskonade från sådana frågor som du beskriver. Det har hänt någon enstaka gång men inte mer. Undrar varför det är så olika, för många i kommentarerna verkar, liksom du, ha fått frågan ganska frekvent.

    Jag tänker på att få barn med skräckblandad förtjusning. För det mesta vill jag verkligen ha barn, fast lustigt nog är min barnlängtan som störst när jag tänker på egna framtida barn, och som allra minst när jag träffar andra människors barn…vet inte om det är ett bra utgångsläge 😛 (Eller så är det bara ett klassiskt fall av ”egna barn, andras ungar”. Hoppas!)

    Det som hindrar oss i nuläget från att skaffa barn är ekonomin, vi har låga löner plus att ingen av oss har fast jobb. Jag vet mycket väl att det inte är nödvändigt med stabil ekonomi för att skaffa barn men jag är själv uppvuxen i en familj som i perioder knappt hade några pengar och den erfarenheten vill jag helst bespara våra framtida barn. (OBS, dålig ekonomi behöver såklart inte spela så stor roll, men för mig gjorde det det.) Så nästan hela tiden går jag runt och längtar efter barn, samtidigt som jag känner mig helt bakbunden av vår begränsade ekonomi och inte kan komma på något sätt att stärka den så att vi skulle kunna skaffa de där barnen. Dessutom skulle vi egentligen behöva börja försöka få barn SNART eftersom jag av olika skäl tror att jag kommer att ha svårt att bli med barn, så det blir jag också stressad av. Känns som att barnalstrandet är inne i ett synnerligen drygt moment 22 😛

    Reply
  70. Caroline

    Ligger här i sängen, med min dotter sovandes intill. Som jag fick vänta och längta efter detta barn. Gifte mig när jag var 23 år och vi försökte få barn i några år. Har alltid sett mig själv som mamma och velat ha barn, gärna tidigt. Genomgick flera IVF utan lyckat resultat och valde sedan en annan väg. Adoption. Utredningar, medgivande och ännu mer väntan. Åratal av väntan innan jag äntligen fick uppleva lyckan att få barn. Hon är mitt allt och jag älskar denna lilla varelse mer än livet självt. Hur just vi fick varandra, är lika outgrundligt svårt att förstå som rymdens storlek. Att jag fick bli mamma till denna underbara dotter är livets mirakel. Född av en annan kvinna, på andra sidan jorden och lämnad i mina armar till att växa upp invid min sida och med all kärlek ett hjärta rymmer. Hur tacksam är inte jag?
    Kram på dig Jonna!

    Reply
  71. Carin A

    Jag är 27 och min sambo 29, vi har fyra barn – två pojkar som är 5 och 4 år, och två tjejer som är 2 och 1 år. Tätt, intensivt och liv i luckan! ”Planerade”, efterlängtade och högst välkomna, alla fyra! Vi kände båda att vi ville ha en stor familj, vi hade känt varandra i tre år när första sonen föddes. Vi tänker inte att barnen är ”livets mening”, det är en tung börda att vara någon annans mening i livet. Svårt att förklara på djupet i ett inlägg, blir lätt fel. Barnen är en viktig och oändligt älskad del av våra liv, de deltar i våra liv, de får vara mitt i händelsernas centrum av våra liv utan att UTGÖRA händelsernas centrum. Vet inte riktigt hur jag ska förklara… Det rör så mycket känslor, det här med att ”ha” barn eller inte. Jag tycker verkligen inte att det är egoistiskt att inte vilja ha barn. Trots att jag har fyra själv tycker jag att det snarare är egoistiskt att ha barn. Vad är det för värld de föds till? Vi kan inte garantera dem hälsa, trygghet, fred, kärlek (jo vår kärlek, men inte andras), vi vet inte ens vad som händer när de ska lämna jordelivet – vi föder dem in i ett kretslopp vi inte vet utgången av… Jag blir helt skräckslagen ibland, detta utsätter jag dem för bara för att jag/vi vill ha barn i vårt liv. Svårt och viktigt ämne, men nu är våra fyra här och de är så älskade någon kan bli. Vi bor också på landet, och jag erkänner att vi inte tillräckligt noga och allvarligt tänkte på alla praktiska konsekvenser. Nu när de två äldsta vill ha kompisar blir det en del körande, och de får ju inte gångavstånd till skolan precis. Vi har svårt att tänka oss att flytta, men hur blir det för barnen när de blir större? Det är lätt att blunda för det praktiska, men till slut hinner det ju ändå ikapp en. Idylliskt att bo på landsbygden när de är små, men hur blir det med kompisar, skola, fritid när de blir äldre och kanske vill vara med på aktiviteter som fotboll t ex, som vår Wilmer pratar om nu… Inte lätt att få ihop allt. Hur tänker ni om detta, om ni nu alls tänkt så långt? För övrigt är det för mig otänkbart att ens antyda något om andras ”skaffa barn” eller inte. INGEN har med det att göra. Fint att du tar upp detta stora och känsliga ämne, du gör det så finkänsligt och ödmjukt!

    Reply
  72. Anette

    Vilket fint inlägg Jonna! Du skriver så insiktsfullt och ödmjukt. Och så intressant att läsa allas kommentarer! Jag har själv inga barn, inte för att jag inte önskat det, utan för att jag inte har träffat någon att få barn med. Och nu är det för sent (är 47). När jag var yngre så längtade jag i perioder, men ändå inte så mycket som jag har förstått att många andra gör. Jag har t ex aldrig känt att jag har velat försöka få barn på egen hand, utan partner. För mig har det alltid varit kopplat till en kärleksrelation och längtan efter en livskamrat har varit större än längtan efter barn.

    Jag kan inte säga att jag i mitt dagliga liv sörjer att inte ha barn, eller känner längtan och saknad. Men det kan vara svårt på ett rent existentiellt plan, vetskapen om att det inte kommer någon efter mig, att livet som sträcker sig bakåt i en obruten kedja av människor tar slut med mig. Jag tänker också på alla dessa djupt kvinnliga/mänskliga erfarenheter, märkliga och vardagliga på samma gång, som jag aldrig får dela: upplevelsen av att bära ett liv inom mig, kraften i en förlossning och den där kärleken som alla pratar om. Jag har fortfarande hopp om en livskamrat dock! Och vem vet, kanske jag träffar någon som har barn och barnbarn som jag kan ”snylta” lite på…

    Reply
    • E

      Jag fick lite fukt i ögat där, Annette! Du skriver fint, och är du samma Annette som jag tidigare har kommenterat är det inte bara detta inlägg som är fint. Även du måste vara det. Dina tanker är som tagna ur min egen värld och jag hoppas på att du åtminstone hittar din eviga *wingman”. Jag hade dina tanker igår: En genetisk kedja som mot alla odds har klarat sig fram i 3-4 milliarder år bör inte ta slut med mig. Och att aktivt välja att inte formera sig är höjden av egoism och naturstridighet och är att likna med genetisk suicid.

      Reply
      • Andrea │ Noukah - Art & Life

        Oj, nej. Det är inte egoism att avstå den såkallade genetiska kedjan. Det finns över 7 miljarder människor på planeten och talet bara fortsätter öka. Naturen skiter i om några enstaka individer avstår från att ”rätta sig i ledet”. Skuldbelägg inte de som väljer den vägen. Alla har rätt till sina egna val. Jag är en av de, och det är inte som att mina förfäder applåderar om att jag ynglar av mig. De är döda, de finns inte längre. De hade sina chanser att göra val i livet och nu är det min tur.

        Reply
          • Andrea │ Noukah - Art & Life

            Japp, ”Anonym! Och det är precis det alla andra gör – sina egna val. Alla är isåfall lika stora egoister så skuldbelägga det andra laget man sjäv inte gillar är bara orättvist, anklagande och inskränkt.

            De flesta som skaffar barn bidrar till överbefolkningen.

            De flesta som avstår barn vill ofta ha kvar sin frihet.

            Ingen av dessa adopterar redan födda barn som behöver någon. Alltså är båda sidor lika stora egoister, om man ska komma med pekpinnarna som du Anonym och E försöker göra. Och än en gång, naturen skiter i om några individer väljer att ”begå genetiskt självmord”. Tanken är fin men ska inte missbrukas för att manipulera de som inte känner att de vill föpra nåt arv vidare.

            Reply
            • Ottilia

              Det är väldigt farligt med en åldrande befolkning,där dem äldre ökar snabbare än den yngre generationen. så nog behövs varenda unge som föds !
              Sen har tyvärr naturen flera sätt att ”straffa” kvinnor på som inte har fött barn..risken för bröst/livmoder/äggstockscancer ökar. Trist men sant. Kvinnokroppen är gjord för att ”användas”.

              Reply
              • Andrea

                Ottilla: Jag tror ärligt talat inte att mänskligheten kommer dö ut. Jorden är rätt så snedbefolkad och det finns miljoner barn som ingen vill ha. Tyvärr så är det svårt att fördela hela jordens befolkning så det blir i balans.

                Alla kvinnor är INTE ämnade att föda barn. Det finns kroniska sjukdomar som förvärras om man utsätter sin kropp för något så påfrestande. Och cancer får ju folk ändå. Min släkt skonades inte från det bara för att de födde barn. Så nä. Varenda livmoder behövs faktiskt inte.

                Reply
      • Anette

        Tack E! Men jag delar inte din uppfattning att det är egoistiskt att inte vilja ha barn. Tvärtom kan det ju vara en stor kärlek och osjälviskhet i att avstå, om man känner att man faktiskt inte vill eller kan ta hand om ett barn. Som några har skrivit tidigare så är barn inte något för alla. Om INGEN ville ha barn skulle vi förstås dö ut på sikt, men det scenariot är ju knappast troligt. Vi är alla olika, med olika vägar och önskemål i livet, och det viktigaste av allt som jag ser det är att vara trogen sig själv och sin egen väg. Amedei ovan uttrycker det väldigt bra och fint i sin kommentar tycker jag, läs gärna den om du inte har gjort det!

        Reply
        • E

          Jag kan faktisk hålla med om att det finns godtagbara orsakar till att välja bort barn! Och par och ensamma får utan kritik göra som dom vill, jag kan bara inte förstå att man kan välja bort förälderskap om man har en rimlig chans att ge barnet en trygg uppväxt.

          Reply
  73. Anna

    Jag var en av de som frågade. Bildspråk är väldigt viktigt, och hand på magen är ett av de vanligaste tecken man använder när man vill kommunicera att man väntar barn. Du pratade tidigare om hur du hade gett hintar om att du hade träffat någon, långt innan du visade upp Johan i bloggen. Inte alls konstigt då om man tror att du hintar något om er framtid 🙂

    Reply
    • Anonym

      Enligt många här så ska du skita i om dom ska ha barn. Du måste vara en väldigt ond människa;)

      Reply
  74. Boije

    Jag är en av dem som valt att inte skaffa barn. Om jag ångrar mig?, nej tror inte det. Det som jag kan fundera på ibland är att när jag blir riktigt gammal så är det ingen som kommer och hälsar på mig på ”hemmet”..får väl sitta där alldeles ensam. Men det är ju ingen egentlig anledning till att välja att skaffa barn. Jag har upplevt sååå många förnedrande kommentarer genom åren när det kommit fram att jag inte har barn! Barn verkar vara en Norm som speciellt kvinnor vill ”pracka på” andra kvinnor. Det har många gånger varit rena hetsen: ”Klart att du vill ha barn!” ”Du måste ju skaffa barn!” ”Du vet inte vad du missar!” ”Alla NORMALA har barn!” Ähhh komigen klart att du vill ha barn de är ju så gulliga Jag ångrar mig inte alls!” ”Är det nåt fel på dig? Kan du inte få barn? Vill du inga ha??? Men det vill ju alla!!” Riktigt jobbigt var det på en tidigare arbetsplats där påtryckningarna om att jag skulle skaffa barn blev riktigt jobbiga. Att det var nåt fel på mig som inte ville ha barn, att jag inte vågade erkänna att jag egentligen ville ha barn men att jag hade nåt fel så att jag inte kunde få barn… Ja vad svarar/säger man när man får sånt kastat på sig. Nu är jag i den åldern att alla kommentarer upphört, vilket är skönt, men det trista är att det spelar ingen roll vad man åstadkommer i livet i övrigt, det verkar vara barn som är den hemliga koden till att få finnas till lika mycket som alla andra.

    Reply
    • Andrea │ Noukah - Art & Life

      Tråkigt att du blivit bemött så illa 🙁 Men stå på dig! Du vet ju trots allt bäst. Ska man tro på studier så är man inte lyckligare bara för att man har barn. Barnfria och barnfamiljer är typ lika lyckliga. bara på olika sätt. Och alla har lika mkt rätt att finnas till, med eller utan barn!

      Reply
  75. sanna

    Jag kanske låter bitter men som överviktig har jag fått frågan allt för många ggr . Jag har blivit utskälld på krogen för att röka /dricka när jag är SÅ gravid ( och jag häller ölen över huvudet på personen medan jag säger :är bara tjock -inte på tjocken ) men jag får även höra från kollegor , när är det dags , borde ni inte , när ska ni köra igång , dina föräldrar hade blivit så glada !!?? ( som om man vill skaffa barn för sina föräldrars skull ?jag älskar mina päron men jag vill själv vara redo och att barnet kommer av kärlek och inte stress ) värsta var nog när en kollega tog mig om magen och sa ”grattis till bäbis ” och jag sa :snälla ta inte på min mage för det känns inte rätt och sen är jag faktiskt inte gravid … och personen fortsätter ta på magen och säger ”: ÄR DU SÄKER ? ”

    Eh. Ja . Jag är säker . Men tack för den.

    Så numera har jag tänkt att jag ska börja säga att jag inte kan få barn / fått flera missfall / kämpar med IVF / är tacksam för donation …

    Alltså nej , jag skulle aldrig ljuga men att folk aldrig lär sig ?hatar det . Ingen vet hur den andres historia ser ut . Faktiskt . <3

    Reply
  76. Johanna

    Dina ord skulle kunna vara mina i detta inlägg. Jag har heller aldrig drömt om barn. Det har aldrig varit ett mål i mitt liv. Men sen kom Han och tankarna kring att bilda familj föddes men först ville jag ha honom för mig själv. Vi träffades när jag var 26 och vi fick vårt första barn vid 31. Nu är jag 39 och vi har två barn och är gifta och än idag är Han den jag vill vara med. Han är min bästa vän och jag är så glad att jag fick ha Han för mig själv i några år och lära känna Oss innan vi blev en liten familj.
    Tack för att du delar med dig!
    Kram Johanna.

    Reply
  77. När Annie fotograferar i Kalifornien

    Jag fyllde 25 i vintras. Min mamma var 25 när hon fick mig och min mormor 25 när hon fick min mamma. Jag sa länge att jag skulle vara 25 när jag fick barn. Men när jag fyllde 24 insåg jag att det var på tok för tidigt och att jag är på helt fel ställe i livet. Strax efter det fick jag också veta att jag ligger i riskzonen för livmodercancer och jag måste undersökas två gånger varje år för att se så det inte utvecklas. Att få det beskedet vid 23 års ålder ändrade verkligen allt. Innan dess var jag tjej, uppfostrad att leka med dockor, ta hand om och uppmanad från alla håll att skaffa barn. Hela lekis, skolan, gymnasiet… hela tiden pratade man med tjejer om det. När ni skaffar barn. Aldrig var det någon som sa om.

    Jag har alltid älskat barn och sett det som en självklarhet att jag någon gång får barn. Alla kvinnor i min nära familj har haft jättelätt att bli gravida (mormor och farmor blev bägge gravida före äktenskapet och gifte sig för att dem var gravida) och min mamma hade slutat med p-pillren samma månad som jag blev till, hon han inte få en enda mens innan varken jag eller syrran blev till. Så i familjen har det alltid varit en självklarhet att vi kan. Så att vid 23 års ålder få veta att om viruset utvecklar sig måste jag operera bort min livmoder, var väldigt skakigt. Jag har alltid velat ha barn men aldrig känt någon stress.

    Jag och sambon pratar om det då och då. Han är fantastisk med barn och skulle bli en fantastisk pappa. Om jag skulle få barn med någon skulle det vara med honom. Jag hoppas att viruset inte bryter ut och att vi får bli föräldrar tillsammans. Men det är absolut inte längre något jag tar för givet. Jag är i helt fel läge att få barn nu – vi bor i USA långt bort från skyddsnät och familj i den dyraste staden, jag är student och han kämpar för att få ett Visa. Om vi är tillsammans om tre-fyra år skulle jag nog vilja försöka då. Men inte nu. Samtidigt som vi vet att klockan tickar för min del, och sambons pappa är svårt sjuk. Familjerna pratar om vilka bra föräldrar vi skulle bli, hans pappa önskar sig så gärna att få träffa sitt barnbarn innan han dör. Min mamma går och säger saker som ”ja du är ju tjugofem nu annie… jag var ju tjugofem när jag fick dig… mormor var ju femtio när hon blev mormor… jag fyller femtio i höst”. PRESS.

    Nu har jag vänner som får barn. Och jag har vänner som kämpar med att försöka. Två nära vänner kämpade med IVF, den ena fick sin dotter för ett par år sedan. Jag har en annan vän som nyss fick sin tredje. Och ju fler historier jag hör om det, ju mer känner jag att om det händer, så är det ett mirakel. Får jag barn så kommer jag vara sjukt tacksam. Men just nu vill jag mest att folk slutar pressa mig och istället låter mig fokucera på saker jag vill göra och behöver göra just nu…

    Alla har en historia, både till att dem har eller inte har barn <3 Alla bör respekteras och INGET beslut är egoistiskt. Inte mer egoistiskt än att leva. Jag avskyr debatten för- och emot barn. Folk blir hemska. Kallar varandra egoistiska. Seriöst? Det är inte egoism som får en att skaffa eller inte skaffa barn. Det är kärlek, längtan och drömmen om lycka. Och den ser annorlunda ut för alla. PUNKT.

    Reply
  78. Malakh Elohim

    Precis som tiden, så förändras även människorna i syn och tro.
    De är som varelser med olika klädsel. En del ändrar kläders färg och form ofta, andra låter sig gå i samma slitna t-shirts hela livet tycks det som
    andra väljer att byta senare i livet och vissa byter bara någonting på sin klädsel och behåller något annat.
    Men ofta så byter många sin förklädnad. Ibland behövs de lagas för att de blev hål i tyget.
    Så är våra värderingar, syn, personligheter.

    Min uråldriga erfarenhet har sagt att därför aldrig säga att man ”aldrig kommer att”… för det kommer en dag då saker kan bli försent.
    Några av de märkliga varelser jag mött under resans gång har levt sina liv i oskuldens och frihetens ådra.
    Tills att de en dag insåg att de gamla blivit, så att skaffa barn omöjligt blev därtill.
    De då säga ”tänk om…” och missnöje faller tät som dimma inom.

    Så vadan sagt med detta, vad är essens av dess lärdom och vishet ?
    Det äro nog att vänta tillräckligt länge för att känna sig säker eller förvissat sig om att man inte väntat för länge med beslut i livet.
    För livet går fortare än man hunnit räkna på sin fingrar tio.
    Detta gäller oavsett barnafödan eller något annat i livet.

    Det finns djupare visdom i allt detta. Vilket handlar om val och om oss människor.
    Någo’ säga mig att det icke spelar roll vad vi väljer, men att inte välja något är som att kasta bort sin tid på jorden.
    Vår plats på jord äro en möjlighet skänkes av någon annan som en gång gjort sitt val. Vi överlevde mätt för dagen för att någon annan
    gjorde ett val, dvs att kämpa vidare och slåss för brödfödans arbete.

    Märklig är människan med märklig börd och mer djupgående ursprung till sedan länge bortglömda tider.
    Det finns en djup samhörighet mellan allt det levande omkring och levande i oss, en närhet som rotar sig djupare
    än ekträdets rötter.

    Reply
  79. Kali

    I really liked the way you addressed this topic. (I am American by the way so forgive me for posting in English). I do not have any desire to have children. I am 26 and often thought my mind would change, but it hasn’t. It’s not even something I think about. It is comforting to me to see your views on this and many of the other commenters views too. I feel that there is a lot of pressure (here in the US…especially in the South where I live) to get married and have kids like right after completing college. There is so much more I want to do. I am not insulting anyone who does get married and have kids young..as I think you said something along the lines of…we are all different and it is a choice that will vary among people 🙂

    Reply
  80. My

    Jag är 40 och har sagt sedan jag var 11 att jag inte vill ha barn. Vill utveckla mig själv och inte sätta oönskade barn till en överbefolkad värld där de dessutom kan födas sjuka och råka ut för allt möjligt. Har alltid också varit öppen med att jag inte vill. Folk förstår oftast.

    Reply
  81. Sara

    Vad fint du skrivit om ämnet, från båda sidor. Hittade hit då jag under hela dagen googlat på frågan ”varför vill man skaffa barn?” En fråga som jag är mycket nyfiken på. Vad är det för känsla eller längtan man drabbas av, och hur känns det? Själv är jag är 31 år och livet är på topp. Jag har ett roligt jobb och på fritiden är jag ute i naturen, sover länge, träffar folk och gör precis vad jag vill. Har en sambo som är likadan. Ofta får vi dock kommentarer utifrån vilka det förutsätts att man snart vill skaffa barn, eller som att det är ett stadie i livet vi alla skall gå igenom ”Sova länge på helgen? Ja, njut du så länge det går” ”Åh vad härligt att bara få läsa en bok i fred, njut du så länge det går”
    Utifrån dessa kommentarer och de få jag känner som har barn är det ingen som uttrycker att det positiva med barnen överväger nackdelarna.
    När jag frågat äldre varför de skaffat barn har de sagt att ”det var så skönt att slippa tänka på sig själv” eller att de var nöjda med livet som det var; de ville inte flytta, byta jobb eller skaffa nya hobbies, men ändå ville de ha något nytt inslag i vardagen.

    Jag undrar om man någonsin kommer bli sugen på att välja bort den frihet ett barnfritt liv innebär? Då måste jag bli en annan/ny person som jag har svårt att se framför mig just nu. Skulle jag bli mindre lycklig hade jag nog tagit till andra vägar än att skaffa barn: flytta iväg, byta jobb eller dra ut på en längre resa.

    Ja, det var några av mina tankar. Önskar dig en fin vår!

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.