Vad är ett riktigt jobb?

Du Jonna är nog den enda som kan göra vad du vill, när du vill, och inga krav att du måste göra vissa saker.
Vilket drömliv du lever med hund och katt

Jag vet att den här kommentaren skrevs i all välmening och inte på något sätt är menat som kritik, men jag vill bara använda den som en utgångspunkt i ett ämne jag vill belysa. Och nu kommer ett otroligt, helt fruktansvärt långt blogginlägg, och jag förstår att kanske inte ens hälften kommer att läsa allt. Men jag känner att detta också är ett ämne som är viktigt, därför att jag vet att fler människor som på ett eller annat sätt lever ett annorlunda liv eller jobbar på ett mer fritt sätt kan känna igen sig i detta.
Det är något som berört mig ett antal gånger och jag inser att vi behöver, eller jag behöver, få fram verkligheten och sanningen bakom att leva som konstnär eller egenföretagare. Jag kommer säkert gå från ämnet lite och fördjupa mig i annat i den här texten också, men det är för att det berör så många fler punkter.

Det händer ibland att jag får mail och kommentarer som låter lite liknande sådär.
Åh Jonna, jag önskar jag kunde leva som dig, utan att den jobbiga vardagen och alla måsten och krav. Jag skulle också bara vilja göra vad jag vill. Du lever mitt drömliv”.

Det var mer vanligt förr att jag fick den här typen av kommentarer. Men det händer fortfarande då och då. Det är ju egentligen en jättefin kommentar. En komplimang! Någon som beundrar ens liv och drömmer sig bort till det. Men jag har faktiskt alltid haft väldigt svårt för att veta hur jag ska bemöta det. Jag blir lite mållös på något vis. Order försvinner. För det känns konstigt och fel att behöva förklara mig att ”jag visst har krav och måsten”, samtidigt som det känns fel att bara spela med, tacka och låtsas som att det är sanningen.

Ja, idag efter fem år med en krokig väg, med mycket upp och nedgångar och kämpande, kan jag helt ärligt med ett leende på läpparna säga att jag lever mitt drömliv. Men det är inte för att jag inte har några måsten eller krav, med jobb och vanliga vardagar. Det är för att jag bor på en plats jag trivs på, nära naturen och att jag jobbar med det jag älskar och får möjlighet till att leva ut min kreativitet och mina idéer. Men att jag gör det, betyder inte att det utesluter allt det andra som de flesta av oss har i ett vardagligt liv. Krav, press och måsten av olika slag.
091802

I förrgår morse när jag var hos Tage innan vi skulle ut och jobba i skogen, så tittade jag en kort stund på Nyhetsmorgon. Det var en intervju med äventyrerskan Anneli Pompe, som jag även följt på Instagram ett bra tag. Hon var bland annat den första svenska kvinnan att bestiga Mount Everest, och har tagit rekordet i fridykning, hon jobbar som fotograf, föreläsare, guide och författare. Ja lite allt möjligt helt enkelt, precis som jag själv.

Efter en stunds intervju kommer slutligen en fråga som chockade mig lite. Som berörde mig.
Jag är helt fascinerad över att du ägnar så mycket tid till detta. Men….det här med vanligt liv då? Jobb och rutiner?? Nej?
De har bjudit dit henne för att hon kort ska berätta om sitt liv och vad hon gör. Hennes fantastiska bilder spelas i bakgrunden och hennes nyskrivna bok ligger på bordet framför. Ändå får hon frågan om hon jobbar! Och om hon har rutiner och en vardag? Det borde vara självklart. Hon lever ett annorlunda liv, jobbar med det hon älskar och brinner för och har säkerligen helt andra arbetstider och rutiner än vad många andra, det är precis därför hon är där, men ändå var hon tvungen att behöva förklara vad hon gör och om hon lever ett vanligt liv.

(Ni kan se klippet HÄR, spola fram till 06.20 om ni inte vill se hela intervjun)

Jag blev nog så himla berörd av det därför att jag kände igen mig så mycket i situationen. Den här känslan av att få frågan om vad man jobbar med, trots att personen som frågar precis köpt en tavla eller lyssnat på en föreläsning. Eller när någon med förvåning undrar hur jag har så mycket tid. Men hallå, det är mitt jobb! Det är så himla knäppt, och jag kan ibland känna att det finns vissa som gör det just för att man ska känna sig förminskad och hamna i en försvarssituation. Det är långt ifrån alla gånger, men det har verkligen hänt.

Sen vet jag att det är stor skillnad på när någon beundrar ens liv för att det är kravlöst och utan måsten, och när någon ifrågasätter om man har några måsten, ett jobb eller en vardag. Men det grundar sig ändå i samma ovetskap. Vi har en så stark, färdig bild av hur ett vanligt liv och ett jobb ska se ut att vi inte kan tänka oss hur det funkar att inte ha det så. Att bara för att man lever och jobbar på ett annat sätt än vad som anses vanligt, kanske har andra arbetstider eller får göra mycket roliga saker i jobbet, så anses det som kravlöst och enkelt.

Varje gång jag fått en sådan här kommentar så har jag börjat grubbla i mig själv. Varför känns det jobbigt när någon skriver så? Varför gör det mig lite ont och varför känner jag att jag måste gå in i försvarsställning? Varför upplever jag det som nedlåtande mot det jag gör?

Jag tror det beror på att det helt enkelt inte alls är så. Jag lever inte ett liv utan måsten och krav, och jag gör inte vad jag vill när jag vill. Däremot bestämmer jag mina arbetstider till stor del själv och känner mig väldigt fri i det jag gör. Jag kan ibland vara uppe och jobba hela natten och sover när andra går till jobbet, och tvärtom. Och jag vet också att mina måsten, krav och den press jag känner säkert skiljer sig en hel del från många andra, just för att jag jobbar med andra saker. Jag lever idag på mitt skapande i många olika former, så min ”måste-lista” kan skilja sig en hel del från mängden.

Men ännu mer tror jag att det gör ont för att det då känns som att det jag gör och jobbar med ibland upplevs som en lek för andra. Som något kravlöst och något som bara blir till. Det är inget fel med det heller. Det vore helt underbart. Men jag tror att det berör mig på det viset eftersom jag lägger så enormt mycket tid, kraft och energi i det jag gör idag. Jag ser det både som det jag älskar och som mitt jobb. Om jag någonsin skulle känna mig helt ledig och få tid över till något annat, så skulle jag ändå göra precis samma sak som jag jobbar med. Skapa. Fånga det vackra i vår värld och få väcka känslor hos människor.
081818

091804

Jag önskar att jag kunde ta er in i min hjärna en dag. Den går på högvarv jämt och jag tänker hela tiden på nya saker att skapa. Nya bilder att ta. Nya texter att skriva. Nya filmer att filma. Det är som en kanal som nästan alltid är öppen. Ibland behöver jag inte ens tänka, det bara kommer. Som ett ständigt flöde. Jag får så mycket idéer och tankar och känslor som jag vill förmedla att jag inte begriper hur jag någonsin ska kunna hinna allt under min livstid.

Samtidigt har jag höga krav på mig själv och känner ofta prestationsångest. Det är inget beundransvärt och inget jag eftersträvar, men det är sanningen. Så när en ung tjej skriver att hon önskar att hon hade mitt liv utan krav, press och måsten så gör det nästan ont i mig att det är den bilden hon får av det jag gör. Dels för att det livet nog är väldigt svårt att få. Jag anser mig ändå leva väldigt fritt eftersom jag är min egen chef och jag bestämmer väldigt mycket själv. Men jag upplever mig inte leva ens i närheten av ett kravlöst liv utan måsten. Tvärtom, så är det mer måsten och krav än innan eftersom jag dessutom bor i ett vedeldat hus långt bort från affärer och bara det tar mycket tid och kräver mycket för att få vardagen att går runt, och skapar en viss stress ibland. Och sedan tror jag det gör ont i mig också därför att jag upplever en brist på respekt för det jag gör, även om det inte alls är personens mening.

Det är som om man skulle titta på en långfilm. En riktigt fin långfilm, typ ”Sagan om ringen”, och tro att den blev gjord i en enda tagning, som var helt kravlös och gjorde sig själv. Resultatet blev vackert och sagolikt, för i det så gömmer sig tusentals timmar av arbete med tusentals medarbetare som gjort den möjlig med hårt arbete under lång tid.
Men det får man ju inte se. Men även om det inte syns på filmen så är det underförstått.

I det jag visar utåt idag, i bloggen, på instagram , på utställningar osv, så syns ju bara resultatet av hårt arbete. Själva jobbet syns ju inte. När jag lägger ut ett blogginlägg med en serie av bilder är det inte ovanligt att det i dom gömmer sig tiotal timmar av arbete, från den stund de blev tagna till redigering och efterbearbetning. Det är bara ibland jag visar när jag jobbar med olika projekt, vare sig det varit framför datorn, när jag slår in tavlor/fotoprints, när jag målar i ateljén eller i någon ”bakom kulisserna film” Men för det mesta brukar jag bara vilja visa resultatet. Jag ser bloggen som en slags portfolio, blandad med vardagsskildringar och vardagsbilder, tankar och känslor. En plats där jag vill skänka glädje och påverka människor positivt.
091805

Sen förstår jag helt och hållet att bloggar kan vara väldigt missvisande. Det kan nog vara lätt att som bloggläsare bara se till det som visas utåt och tro att det är allt som existerar i bloggarens liv. Jag väljer ju helt själv vad jag vill dela med mig av. Det är som om bloggen är en egen liten värld som jag får skapa precis som jag vill.

Men det blir ju bara en liten, liten del av ens liv som visas. Och för det flesta är det underförstått att man lever livet och går igenom alla dess prövningar precis som andra. Även om jag ofta får uppleva magiska stunder i skogarna, dricka te framför en brasa och springa fritt över ängarna, så känner jag också press över att få in pengar till nästa månad, oroar mig över skitproblem och har dåliga dagar. Jag vill inte att någon ska må dåligt och tro att mitt liv är i ett paradis. När det kommer till sådana saker så skiljer det sig inte mycket alls från någon annans liv. Däremot vet jag också att mycket beror på hur man ser och tänker på saker. Jag har alltid försökt tänka positivt och inte se jobbiga händelser som ett hinder. Jag vill inte låta något orosmoln dränera mig på energi när jag kan lägga den på något mycket bättre. Men det har tagit tid och tålamod att komma dit.

Förut kunde en sådan fråga eller kommentar rubba hela mig och nästan få mig till tårar. Därför att jag var så otroligt sårbar när det gällde mitt val av liv. Det kändes nästan som jag ville be om ursäkt för att jag inte gjorde det jag ”borde”.
Jag visste stenhårt att det var det här jag ville göra, att jag var på en väg som kändes rätt för mig, men för många andra så ansågs det avvikande och jag mådde stundtals jättedåligt när jag ibland klandrade mig själv med att jag inte hade ett ”riktigt” jobb och att jag bara ”flög omkring” kravlöst som jag ville. Även om jag visste att det inte var sant så kunde jag ändå inbilla mig det om någon tyckte så eller skrev så.

Under flera år kämpade jag emot samhällets förväntningar av en ung människa idag. Det var som att jag ständigt höll i en debatt i mitt huvud. Den ena sidan var mig själv i sin renaste form. Den riktiga Jonna som lyssnade på hjärtats röst och inte såg några hinder till att göra det jag älskar. Medan den andra sidan var den som samhället på något sätt format, där jag lärt mig att ”jag inte ska tro att jag är något” och ”göra rätt för mig”. Skaffa utbildning, ett bra jobb, tjäna bra med pengar, pensionsspara, ha en snygg lägenhet nära city, och roa mig på helgerna.
Trots att jag visste att det inte var rätt för mig, så var det ändå som att det ibland fick mig att må skitdåligt över att jag inte levde det livet. En nedlåtande kommentar över det jag gjorde kunde trigga igång fruktansvärt jobbiga känslor i mig.

Jag fick dåligt samvete för att jag inte levde ett liv som jag inte ville leva. Hur knäppt är inte det!?

Men det grundade sig i rädslan. Den där rädslan som vi idag känner för allt möjligt. Som jämt och ständigt stoppar oss från att tro på oss själva och våra drömmar. Rädslan att inte passa in och att inte känna respekt av andra. Som får oss att ägna ett helt liv åt att göra det vi inte vill, för rädslan att tappa vår trygghet. I ca 80 år vandrar vi på jorden och är livrädda att tappa det som vi ändå ska tappa en dag. Det är absurt, men jag älskar den tanken för det får mig att våga. Det får mig att släppa hämningar och våga riskera allt som jag egentligen inte vill ha i mitt liv för att få göra det som jag vill ha i mitt liv. För innerst inne vet jag att kärleken och det som vi har inuti oss är det viktigaste, och det kommer vi aldrig tappa. Oavsett om vi bor på gatan och pantar burkar eller lever i ett slott med lyx och flärd.
091803

Den där rädslan släppte jag till stor del för kanske ett halvår sedan. För att jag inte orkade ha det så. Jag orkade inte klandra mig själv för att jag inte hade ett liv och ett jobb som ansågs normalt, för att jag hade brist på vanliga rutiner och för att jag inte hade tydliga framtidsplaner. Jag orkade inte behöva känna den oron och osäkerheten kring mitt liv. Jag insåg hur fruktansvärt onödigt det var. Så då släppte jag det.
Bara sådär.

Idag känner jag mycket mer självsäkerhet kring det jag gör. Jag vet att mina dagar, rutiner och måsten ser väldigt annorlunda ut jämfört med många andras. Men jag vet också att det inte gör något, för det är något jag valt och trivs med.

Idag litar jag mer på mig själv än på samhället och andra människors förväntningar.

Tack för er tid och för att ni läst ♥
Dela gärna med er om ni har era egna tankar, känslor och funderingar kring detta ämne. 

FacebookTwitter

129 Kommentarer på “Vad är ett riktigt jobb?

  1. Hanna från Skalmsjö

    Så bra skrivet av dig. Jag lever inte riktigt som dig, men jag går efter mitt hjärta och inte normen, så förstår mycket av det du skriver. Du är en inspirationskälla för att du är den du är.

    //Hanna

    Reply
  2. Camilla

    Otroligt bra skrivet, du ska vara stolt över dig själv som vågar gå din egen väg. Jag tänker att många kommentarer kommer från att man själv inte vågar ta steget, att man är fast i en trygghet man inte vågar ta klivet ifrån.
    Kram, Camilla

    Reply
  3. Zandra

    Jonna! Vad glad jag är att du skrev detta inlägget =)
    Känner precis igen mig. Driver eget som fotograf och får ibland kommentaren ”Du måste skaffa ett riktigt jobb” och det kan göra mig så himla ledsen.
    Känner mig stärkt och inspirerad av din text, så Tack! =D

    Reply
  4. Andreas

    Dagens inlägg – som inte alls kändes långt att läsa – är nog ett av de finaste jag läst av dig eftersom det är så lätt att relatera till. Jag tror många som tycker att du lever ett ”kravlöst drömliv” är avundsjuka eftersom de bara ser resultatet av alla timmars arbete utan att veta hur mkt energi som går åt till att göra det du gör. Drömmen har alltid funnits hos mig att flytta ”till landet” men – ”vad ska jag jobba med då?” – har jag alltid undrat. Du har hittat ett sätt att få livets pussel att gå ihop även om det kan vara knepigt ibland. STOR eloge till dig för det fantastiska arbete du gör och med tanke på den otroliga energi du lägger på dina projekt så är det inte så konstigt att resultaten blir Fantastiska !

    ”En plats där jag vill skänka glädje och påverka människor positivt.”
    DET är precis vad du gör med ditt skrivande och dina bilder.

    Var stolt över dig själv och Fortsätt att göra det du älskar!

    Kram <3
    /Andreas

    Reply
  5. Yvonne

    Otroligt bra skrivet, jag jobbar också fritt med en massa olika saker bl a har jag egna tidningar och kontoret har jag hemma. Lämnade ett fast jobb i huvudstaden och flyttade ensam till småstaden och blev egen företagare, det är 25 år sedan. Jag har aldrig ångrat mig trots att det inte finns några fasta arbetstider men jag har en frihet att välja att arbeta så och jag måste för att få in pengar. Men har genom åren hört grannar undra om jag gick hemma och drog bena efter mig. Speciellt när jag var yngre kom de kommentarerna. Nu kanske de tror att jag är pensionär, vad vet jag! Men det är det bästa jag gjort och jag får vara mer kreativ som min egen chef!
    Kram Yvonne

    Reply
  6. Johan

    Så otroligt bra skrivet, Jonna!

    Även fast jag inte riktigt lever eller jobbar som du gör, så har ändå mina tankar legat och undrat hur faktiskt folk uppfattar det hela. Jag vill inte låta duktig på något vis, men jag har misstänkt att många ser det på helt fel sätt. Vissa ser bara ”fasaden” eller som du säger ”Resultatet av arbetet” men inte arbetet bakom och ja, arbetet bakom kanske inte syns i den mening att man inte ser när det utförs. Dock så är det lite sorgligt när någon presenterar ett verk av något slag som är slående vackert, vare sig det är en text, ett fotografi eller en målad tavla, eller alla tre tillsammans, och sen tror man att det/den bara kom till *knäpp* SÅDÄR!
    Att ha talang betyder inte att det är enkelt…

    Tvärtom har jag faktiskt tänkt att du nog har en stor press på dig. Även fast du som sagt gör det du älskar och lever som du absolut vill göra, så finns det alltid måsten i denna värld. Man måste kämpa i än vad man sysslar med. Dessutom, med frihet kommer mer ansvar.

    Det glädjer mig att du känner dig mer hemma i din tillvaro nu och det är inget konstigt att du känt som du gjort tidigare. Grejen är den att det är världen som är konstig, inte du. Du förstår bättre och fler borde göra detsamma och i den ”lilla värld” som du skapat åt oss här så tror jag du har bidragit till en hel del förändring och jag är ganska säker på att detta bara är början.

    Fortsätt vara den kreativa, underbara människa som du är. Backar dig hela vägen.

    Och jag vet inte om det bara är jag, men din text i det här inlägget var inte för lång. Du får gärna fortsätta så 😉

    Reply
  7. Paula

    Fast…det förvånar mej att du tar så illa vid dej.
    Folk menar nog bara att du inte måste stiga upp tidigt på morgonen för att du måste till jobbet en viss tid, eller att du kan välja att gå ut en solig dag och njuta av det vackra vädret istället för att sitta inne till arbetsdagens slut, som de flesta av oss som har ett ”riktigt jobb”. Du lever ju på din hobby, vilket knappast är lika arbetsamt som att gå till ett jobb man egentligen inte skulle ha valt om man inte kände sej tvungen för att ha en inkomst.
    Så…bli inte frustrerad över såna kommentarer utan fortsätt ta dem som ”komplimanger” och var tacksam.

    Reply
    • Marit

      Detta var verkligen en dum kommentar! Du säger att det är Jonnas ”hobby”, men det är ju hennes jobb!! Och den är säkert lika arbetsam som nåt ”vanligt arbete”. Det är just sådana kommentarer som du nu just levererade som är så sårande, du har inte förstått nånting verkar det som.

      Reply
    • My - Morgonkaffet.se

      När jag ser Jonnas fotografier och blogg så tycker att det är ganska uppenbart att hon lägger ner väldigt mycket tid och energi (och hjärta och själ) på sitt jobb varje dag. Jag är ganska säker på att Jonna inte bara går ut och knäpper en perfekt bild på 5 minuter som hon sen slänger upp på bloggen i all hast och sen är det klart för dagen. Bara för att hon älskar det hon gör så är det inte schysst att förminska hennes arbete till bara en ”hobby”.

      Nu får du ju tänka på att hon är fotograf, stylist, bildbehandlare, skribent, filmskapare OCH hon marknadsför sig själv (och samtidigt lyckas hon dessutom hålla en fin kontakt med sina följare). Det är inte alla som har så många olika yrken på samma gång… 😉

      Reply
    • Thérèse Eriksson

      Det är så tråkigt att du inte förstår Paula, att det känns nedlåtande att höra människor tala om ”riktiga” jobb. Som om det Jonna, jag och många andra kreativa själar gör inte är på riktigt. Visst, vi har en fördel i att vi trivs med våra jobb, men förhoppningsvis gör även den som är sjuksköterska, lärare eller butiksbiträde också det.

      Att jobba med sin hobby är inte alls så glamouröst som det låter, för när hobbyn blir det som ska ställa maten på bordet så går det från hobby till jobb, och då kommer alla krav och måsten som ett brev på posten. Och jag kan utan omsvep säga att det finns delar av mitt jobb som författare och föreläsare som jag hemskt gärna kunde vara utan: usel SGI, osäker månadsinkomst, ständig oro för att kunder inte ska betala fakturor i tid, mängder av pappersarbete för att få Skatteverket nöjda, oändliga timmar av mailkonversationer med uppdragsgivare osv.

      Att säga att Jonnas jobb ”knappast är lika arbetsamt” som det du kallar ett ”riktigt” jobb är helt enkelt inte sant. Men det är ingen tävling om vem som har det värst och bäst. Låt oss helt enkelt konstatera att olika typer av jobb vara arbetsamma på olika vis. Så låt Jonna ha sin upplevelse, utan att förminska den genom att tala om för henne vad hon borde känna i stället.

      Reply
    • Paula

      Jag tänker inte svara för vad alla ni andra gör, för det har jag ingen aning om. Har inte heller kommenterat er!

      Jag har svarat på det Jonna skrev. Å det Jonna gör är det hon älskar allra mest. Hon väljer när hon ska börja. Hon väljer när hon ska avsluta dagen. Hon väljer vad hon ska göra å om hon ska göra nåt alls den dagen.
      Hon gör det till å med på sin ”fritid”. Ja, ni ser. Jag tillåmed sätter citationstecken på fritid =)

      Att tro att det är samma sak som att gå till en fabrik, eller kanske en verkstad eller för all del ett sjukhus, där du inte väljer när du ska börja, inte heller när du ska sluta. Du får inte ens välja när du ska vara ledig. Det måste du ansöka om. Å det är knappast nåt du skulle göra på din fritid.

      Det är ju DET som Jonna flydde ifrån när hon lämnade Göteborg. Eller har jag fattat det fel?

      Nej, Jonna har inget ”vanligt arbete”. Hon lever sin dröm. Det har hon ju sagt så många gånger. Jag tror att hon tar illa vid sej, för det är sina egna fördömande ord som ringer i öronen, ingen annans. För jag tror knappast att det var nåt illa menat med deras påstående. Jag tror att de flesta beundrar Jonna å önskar att de vore lika modiga, att lämna ”vardagen” för att få leva sin dröm.

      Reply
    • Emma

      Man kan vara tacksam över att man kan överleva på ett jobb (som då inte längre är en hobby) som man gillar, utan att för den delen uppskatta missuppfattningarna kring vad detta innebär. Oavsett om man har sitt dröm-9-till-5-jobb eller är egenföretagare.

      Det är underbart att vara sin egen chef, att själv ”bestämma” vilken tid man ska börja och sluta, att kunna ta en lång lunch på tisdag för att springa ärenden och istället jobba extra på söndag, att inte behöva begära semesterdagar i januari för att kunna göra något i augusti. Det är det. Det är dock långt ifrån kravlöst. Jag sätter också ”bestämma” inom citationstecken för de flesta av oss bestämmer inte egentligen när vi ska jobba, bara för att vi är vår egen chef och disponerar över vår egen tid. Det bestämmer ekonomin, tillgången på kunder, trender, etc. Egenföretagare jobbar statistiskt sett mycket mycket mer än någon som har ett 9-till-5-jobb och visst är det underbart att inte tvingas ta ett telemarketingjobb för att överleva, istället får vi göra den här andra lite förnedrande eller otrevliga uppgiften för att överleva – om vi inte känner att vi har råd att säga nej denna månaden och eftersom vi inte vet om vi har något jobb nästa vecka så har vi sällan råd att inte jobba om vi kan jobba. Vår semester som vi kan ta när som helst är inte heller som att ta semester från ett vanligt jobb. Tar jag två veckors semester förlorar jag fyra veckors inkomst eftersom jag inte kan ta nya jobb veckan innan och inte får nya jobb på en vecka efter. Om mitt jobb inte var beroende på att det var jag som utförde det kunde jag förstås hyra in någon i de där två veckorna, vilket också tar tid och pengar.

      Att aldrig lämna sitt jobb. Att aldrig veta om man har ett jobb imorgon. Att vara medveten om exakt hur många kronor varje minut man inte jobbar – för att man har tagit ledigt eller för att det inte finns någon som vill betala för ens jobb just nu. Att vara ansvarig för allt administrativt och ta alla ekonomiska smällar. Det är realiteten av att göra något kreativt som man älskar. Hade man inte kunnat göra det från den platsen man älskar (i mitt fall inte Norrland utan Bretagne) och med lite ”frihet” hade nästan ingen tyckt att det var värt det.

      For the record: jag älskade verkligen att vara arkeolog också, innan jag började skriva för mitt levebröd, och att ligga ute i fält 5-6 veckor i taget utan kontakt med familjen, utan el och rinnande vatten, utan privatliv, i extrema temperaturer, med fysiskt tungt arbete, börja jobba 6:30 och sluta 19:00 (med siesta i mitten) 7 dagar i veckan. Det kan vara väl så ”arbetsamt” att jobba med något man älskar. Vissa jobb måste man älska.

      Reply
    • made by mary

      Hur menar du nu att det inte skulle vara lika mkt jobb för att man jobbar med sin hobby? Varför är det inte lika mkt jobb, skulle gärna vilja ha en förklaring hur du resonerar? Jag jobbade på kontor som Leveransansvarig tidigare innan jag valde att säga upp mig och jag kan säga att det är MER jobb att driva blogg samt eget inom min genre av frilans. Då har jag även jobbat sen jag var 16-17 och haft allehanda jobb att jämföra med under de 20 åren jag varit i arbetslivet såhär långt. Visst har man friheten att ta en promenad en solig dag när alla andra sitter inne på sina kontor eller vad de nu jobbar med. Visst är det frihet att kunna välja när och hur man jobbar, men det betyder inte att man inte får jobba arslet av sig kanske dubbelt så hårt mot ett vanligt jobb. Dessutom är det alltid skillnad på att ha en hobby mot att göra hobbyn till jobb, för du får ofta ett annat förhållningssätt när hobbyn plötsligt blir jobb och det finns krav inblandat. För det är det som händer när man gör sin hobby till jobb. Många är det som försöker göra jobb av sin hobby och helt tappar lusten och ångrar att de gjorde det till jobb. Fotografi är ett typsikt bra exempel på detta. Och jobbar man dessutom med social media är man aldrig riktigt ledig. Ibland känns det ok för att man jobbar med sin hobby men ibland är det faktiskt riktigt tungt, på ett sätt som inte går att förstå om man inte varit där själv. Inte ens på min smekmånad kunde jag vara helt ledig, för det funkar inte att göra så när man jobbar med den typen av jobb jag har och förmodligen inte det Jonna jobbar med heller eftersom det rör sociala medier. Jag lever också min dröm, men det betyder inte att det inte är extremt slitsamt, att jag fått offra både det ena och andra som de som jobbar på ”ett vanligt arbete” kan ta för givet. Visst måste du ansöka om att vara ledig, men många kan faktiskt vara helt lediga när de är lediga, det kan inte jag och förmodligen inte Jonna heller. Kanske någon vecka att det kan funka, men 4-6 veckor som ”alla andra” är…ja du det får man se sig i stjärnorna efter. När jag är sjuk finns där ingen som täcker upp för mig, det spelar ingen roll om jag får cancer eller influensa. Ingen. Är. Där. Och dessutom måste jag göra allt själv, ingen kollega att fråga, ingen annan att förlita sig på. Det finns många gånger människor ”pikar” (eller skämtar, men efter att skämtat återkommer ofta så är det mer pik än skämt) att det verkar himla glassigt att sitta i soffan och blogga även om blogga inte är allt jag gör. Och då, ja då har man inte fattat någonting alls faktiskt.

      Så det känns som du misstolkar ”leva sin dröm” eller ”jobba med sin hobby” som att det är kravlöst, utan problem och inte lika slitsamt och det är långt ifrån sanningen.

      Reply
  8. Jonny Hallberg

    För att nå dit du gjort krävs mycket arbete och mod. Jag tror också att det finns ett och annat som du fått göra avkall på. Men å andra sidan lever du det liv du vill. Jag har själv arbetat hemifrån över tjugo år och har svårt att tänka mig något annat.
    Lev väl och fortsätt leva ditt liv.

    Reply
  9. Åke

    Du är bara som du är ,och det är bra.
    Men jag beundrar dit mod att göra din resa.
    Än en gång det var ingen kritik på något vis från min sida.
    Ha det så bra

    Reply
  10. Stefan

    Jag kan känna att du trampar lite vatten med din blogg. Samma ämnen tas upp om och om igen. Detta har du ventilerat ganska många gånger. Om att inte ha ett vanligt jobb. Vad fan nu ett vanligt jobb är??? Allting handlar ju bara om att dra in stålarna till räkningarna oavsett vad man gör. Missförstå mig rätt. Du är ju kanonsöt på alla sätt o vis. Men skulle vara roligt om bloggen liksom tog nån ny vändning, något spännande hände. Fast visst det gör det ju när du visar bilder från dina resor osv. Jaja jag bara tycker vissa ämnen kan man nu.

    Reply
    • K

      Vilken vändning är det du väntar på?
      Jag tycker att det är väldigt viktigt att reflektera kring vilka sociala konstruktioner vi människor skapar och i och med att det tas upp i media, så är det ju fortfarande så att man väntar sig och har en stereotyp inställning om ”vad ett vanligt jobb är”. Och det är bra att lyfta den reflektionen.

      Reply
      • PJ:s byffé – från by till fe

        Intressant att Stefan framför lite kritik av bloggen; det måste det också komma eftersom det finns tusentals läsare och alla har vi olika uppfattningar och behov. Konstigt vore det annars.

        Det som han uppfattar som upprepningar tycker jag är stommen i bloggen, teman som återkommer och som gör bloggen unik. De flesta bloggar har en stil och ett innehåll som upprepas, precis som livet självt. Egentligen är Jonnas blogg mångfasetterad till skillnad från rena mode- mat- hobby- träningsbloggar o.s.v. T.ex. blev jag glatt överraskad när hon plötsligt skrev om skogsarbetet härom dagen; något som hon också skrivit om tidigare men som är verkligheten på landet om man vill ha värme i stugan. Dagen före var det bildbomb med vackra höstbilder och i måndags var en filosofisk utläggning om ensamheten. Detta med skriverier och analyser av livet är en utveckling som skett på bloggen och som jag välkomnar. Responsen är som synes stor.

        ”Allting handlar ju bara om att dra in stålarna till räkningarna oavsett vad man gör.” Ja, det är den trista verkligheten för många men så finns det de som går sin egen väg vilket också har sitt pris.

        Det som jag mest lade märke till i Stefans kommentar var meningen ”Du är ju kanonsöt på alla sätt o vis.” Visst, så sant, men samtidigt vore det nedlåtande om man bara läser bloggen därför. Kanske i ännu högre grad än att ifrågasätta Jonnas val av liv eller bloggens innehåll? Jag tror ändå inte att Stefan har den enkelspåriga synen, annars hade han inte framfört kritik av innehållet.

        Nu väntar vi bara på en dragspelsvideo med Jonna; världen är full av låtar. 🙂

        Reply
        • Jonny Hallberg

          Jag tror att både du och Stefan söker något. Ni kan inte läsa helt förutsättningslöst och ta ta till er de som är bra för er. Ibland blir jag så trött. Varför kan man inte bara njuta av vackra bilder och inspirerande text. Hade jag kunnat blocka folk på din sida så hade jag gjort det. Kram och fortsätt vara du. Vi är många som du hjälper

          Reply
          • PJ:s byffé – från by till fe

            Också jag tror något, nämligen att du avser min kommentar eftersom den finns i samma tråd. Själv schabblade till det och hamnade under K:s kommentar även om det var menat direkt under Stefans kommentar.

            Helt rätt, jag söker något (Stefan må svara för sig själv): meningen med livet. Jonna har valt en livsstil som skiljer sig från de flesta andras. Det är det som hon bloggar om och som gör att jag följer hennes blogg. Egentligen inget märkvärdigt, men hon går sin egen väg.

            Kanske du ändå missuppfattat något? Jag försöker förstå Stefans resonemang även om jag har annan åsikt om bloggens innehåll och utveckling.

            Själv då: vad söker du?

            Reply
            • K

              PJ, passar på att nyttja Jonnas kommentarsfält för att ge dig lite lovord för din blogg 🙂 Gillar dina reflektioner, analyser,din humor och ditt språkbruk. Och sist men inte minst så har jag upptäckt alldeles ny musik, som verkligen faller mig i smaken. Nu har jag Katarina Barruks toner som pepp låga dagar. Tack!

              Reply
            • Jonny Hallberg

              Jag gläds åt Jonnas blogg. Jag finner lugn och inspiration. Vad gäller mitt liv så har jag det bra på landet och med jobb också. Men jag har inte förmågan att sprida sådan förutsättningslös glädje som Jonna gör. Och hennes glädje smittar. Jag blir glad. Och så kommer några surkartar och förstör. Ett vanligt fenomen i dagen samhälle. I bland känns det som att det som är fint ska tryckas ner.

              Reply
    • Anna-Maria

      Men alltså, det kanske är dags för dig att sluta läsa här i sånafall istället för att skriva elaka kommentarer på ett inlägg som Jonna dessutom tar oss med på son inre resa. Skämmes! Och kramar till dig Jonna som ger oss så mycket!

      Reply
    • Marit

      Din kommentar är nedlåtande mot Jonna. Om du tycker så här ska du sluta läsa Jonnas blogg och i stället läsa nån annans.

      Reply
    • Jonny Hallberg

      Du Stefan. Är det bara en söt tjej du är ute efter eller vill du följa Jonnas resa. Kan man inte följa vardagen och ta den för vad det är så ska du nog hitta någon annan. Förlåt Jonna nu gick jag i försvar för dig. Kanske blev det fel.

      Reply
    • Mellan skog och gård

      Stefan, din kommentar är nedlåtande, förminskande och förolämpande mot Jonna. Det är inte att delta i en diskussion, det är att vara elak mot en annan människa.

      Och Jonna, din blogg är så, så bra. Och du är så, så bra.

      Kram Elin

      Reply
      • Tomas

        Näe. Drygt 99 av100 har positiva kommentarer och jag ser inget elakt i Stefans kommentar, mer ett krast konstaterande. Tänkte samma sak själv men är oviktigt när Jonna hittar så rätt och så ofta. Och det berör så många. Ärlighet uppskattas nog mer än att vara helt okritisk. Många gånger förundras jag över bilderna här på bloggen eller konstverk som de egentligen bör kallas. Lika med de inlägg som berör och är rätt i tiden, genomtänkta och skrivna som den känslomänniska hon är. Men det är kommentarerna som gör att bloggen lever vidare. Låt Jonna bestämma själv över sin blogg. Den lyser som klarast då. ?

        Reply
  11. Erika

    Mycket bra skrivet Jonna! Jag tror det handlar om drivkraft med, du har en enorm sådan och jag kan absolut se hur mycket jobb/tid du lägger ner. De som inte gör det men som kanske önskar att de skulle vilja ha ”ett liv” som dig har förmodligen långt ifrån samma drivkraft och vilja som dig. För hade de det så skulle de ju göra det de verkligen ville ändå. Så tänker jag även om mig själv, jag kan ”önska” att jag gjorde så mycket mer men jag har inte det drivet, och det är något som jag långsamt håller på att lära mig, att hitta ett sätt att få ut min kreativitet som gör mig nöjd. Det är ju så lätt att se på andra och tycka att de har det bättre än en själv men man ser ju som du säger bara ytan. Allt det där jobbiga, som att få vardagen att gå runt, motgångar, osv. är ju inte lika roligt att dela med sig, och din blogg finns ju främst för att skapa glädje och energi.

    Sen så är ju vi alla uppväxta med arbetslinjen. 40 timmar i veckan ett jobb på papperet, Lite konstigt ändå i dessa tider när vi kan göra så mycket på internet och folk i princip kan skapa vilket jobb som helst på egen hand. Jag har ju valt att inte jobba heltid, och det är också något som skapar frågor, varför det? hur har jag råd? jag väljer själv det liv jag vill leva och det livet kostar inte särskilt mycket, och jag får ut så mycket mer livskvalitet än när jag var fast i heltidsträsket.

    men slutligen, fortsätt göra världen till en bättre plats, du behövs!

    / Erika

    Reply
  12. Rania

    Jag har precis också bloggat lite om det där, att livet som frilansare med arbete hemifrån öppnar upp till att kunna pausa i arbetet för att njuta på dagen – medan man istället sedan arbetar på kvällen. Men jag skriver också om att försöka leva mer sparsamt och konsumera mindre så att man inte behöver arbeta 100% utan även har tid till att faktiskt leva och vara ute och göra sådant man tycker om. Sen blir jag lite ledsen när jag hör att folk tycker att man har ett så bra liv, ett drömliv och de ser det som något så speciellt. Vill man bo på landet, jobba mindre på kontor och mer ute i naturen tex. kan man nu göra det! Man måste ändra sitt liv, och det tar tid – som du skrev, Sagan Om Ringen spelades inte in i ett svep – men det går, det är möjligt. Så som du, jag eller någon annan lever – det är inte ouppnåeligt.

    Men jag förstår folk, sociala medier vinklar lätt vardagen och det Jobb man gör, som frilansare och /eller med ett kreativt yrke är inte lika tydligt. Det viktiga är såklart att vara säker i sig själv och fortsätta stå för vem man är och det man gör, men jag tror vi behöver få folk att förstå mer kring hur våra arbeten fungerar och att man kan leva livet på ett annat sätt än vad som är normen i samhället.

    Bra skrivet Jonna, hejja dig! Kul och bra med den här typen av inlägg, det öppnar verkligen upp för tankar, åsikter och diskussioner.

    Reply
  13. Silje

    Stå på, Jonna! Du gjør en fantastisk jobb med denne bloggen, noe som vises både i tekstene og i bildene! Med dette blogginnlegget gir du oss en reflektert og veldig bra skrevet tekst som gjør at vi forstår litt mer av hvordan din hverdag er også utenfor bloggen. Vil ellers bare få si at bloggen din er en av mine favoritter, og du imponerer stadig vekk med dine vakre bilder. Håper du får en kjempefin helg! 🙂

    Reply
  14. K

    Bra skrivet. Men framförallt bra reflekterat. Gillar verkligen dina reflektioner och funderingar kring livet. Och tack för ett långt inlägg.

    Din blogg funkar som en tröst, dagar när jag känner mig låg. De berör verkligen. Så otroligt mycket TACK för all den tid du lägger på det.

    Apropå Johans inlägg.”Vad är talang”? Kan alla vara konstnärliga, leva kreativt och utvecklas inom det? Eller är det bara vissa få förunnat?
    Absolut inget kritiskt menat – utan vill bara väcka tankar. <3

    Kram Jonna

    Reply
  15. Skogsmusen

    Alltså Jonna jag blir rå rörd… det är hemskt att vi ska behöva tvivla på det som brinner i våra hjärtan. VI tystas ner, när vi borde lära oss att öppna oss och lyssna till våra drömmars mål. Men det är så otroligt svårt. Jag vet liksom inte hur något annat kan se ut. Vad är rätt för mig? Var förväntas av mig?
    Sedan huruvida vardagen ser ut bestämmer vi själva, beroende på hur vi lever och hur vi vill leva. Och det borde ingen annan få avgöra.
    Jag älskar att du går så innerligt in i det du gör. Och lev det liv du finner värt att leva, vi har en inre kompass och du verkar så bra på att lyssna på den.
    Fortsätt att följa dina drömmar.
    Kram <3

    Reply
  16. Ilona

    Jag blir så himla lugm i själen när ja läser din blogg men tänker varje gång att herregud va ja skulle vilja kunna fota spm du. Sen inser ja att själva fotandet är bara en del och den kanske man kan lära sej men de är ju så mycke mer. Bara känslan för naturen o se det vackra är inget man kan lära sej utan det måste man ha i sej och även en slags ödmjukhet till vår natur. Sen skulle jag själv aldrig klara av att varje månad oroa mej för att inte få ihop ekonomin så egen företagare är inte för mej.
    Jag hoppas du fortsätter med ditt otroliga arbete och att du inser att du är en av få som klarar av detta. Kram

    Reply
  17. Anders Innala

    Huvet på spiken! Så där känner jag också när folk beundrande och smått avundsjukt uttrycker att jag lever min dröm. Javisst, och det är delvis mitt eget fel när jag delar mitt livs positiva upplevelser på facebook och instagram, men i ärlighetens namn så får man inte många gilla när man framhäver allt slit bakom. De ser bara att jag sitter och kör båt i finvädret och missar när jag har lera upp till knäna i en snöstorm i november. Jag tänker dela ditt suveräna inlägg med mina vänner för det säger precis det jag känner :”För fan, det här ÄR mitt jobb!” Tack Jonna.

    Reply
  18. Johanna

    Tack för att du ger en viktig påminnelse om hur viktiga våra liv är. Fortsätt att inspirera och leva så som du vill ♡

    Reply
  19. Soulmama

    Ja, jag minns hur mycket det sårade mig, då jag som konstnär och egenföretagare blev utbränd för ett par år sedan (jag är det ännu tyvärr, men har nu först varit på sjukledigt några månader och fått vila upp mig), och en ”vän” sade: ”Hur kan du vara utbränd då du är arbetslös!?”

    Du förstår säkert hur chockad och ledsen jag blev. Jag som hela tiden är min egen värsta chef, hela tiden måste vara kreativ, och arbeta häcken av mig för att försöka slippa undan utkomststöd från socialen och klara mig på egen hand med lönen jag skrapar ihop från mitt arbete… Och så påstår någon att jag är arbetslös!?

    Dessutom kan man ju nog bli sjuk också då man är arbetslös, utbränd rentav. Personliga problem och kriser spelar ju också in. Arbetslivet är inte allt – MEN JAG HAR ETT ARBETSLIV också här i min egen vrå av världen.

    Reply
  20. Clara Edvinsson

    Bra Jonna! Jag såg också Pompes intervju och började fundera när hon fick frågan ”men har du inget vanligt liv?”. För henne är ju det hon gör varje dag, hennes jobb, liksom du gör varje dag är ditt jobb. Jag tycker sådana personer är coola som har vågat tagit steget och följt sin dröm (som du). Men vägen dit är inte alltid så enkel, speciellt inte när samhällets syn på hur ett jobb Ska vara. Att alltid behöva förklara sig! När man får lite mer erfarenhet i olika saker inser man hur otroligt mycket tid vissa saker tar, jag menar att skriva ett blogginlägg går inte på några sekunder. Ännu mindre om man har en blogg med otroligt vackra foton (som du har) för där ligger det mycket tanke och tid bakom. Samt att alla väljer vilket liv dem vill spegla i den sociala medie-världen. Älskar det sista fotot! (som jag vet tar mycket tid att få till, med år av träning bakom kameran, få en tanke om objekt, gå ut och faktiskt praktiskt fota det, för att senare redigera, behandla och dessutom skriva ett sådant här bra inlägg). Kör hårt Jonna!

    Reply
  21. Ingela

    För mig har det handlat en del om att när jag valde att vara hemma med mina barn längre än vad som anses ”normalt” så har människor undrat ; ”ska du inte börja arbeta snart?” En kvinna var väldigt frågande och undrade ofta om jag ”var hemma fortfarande eller?” under åren som gick. Helt otroligt i min värld då jag tycker att jag hade full arbetstid hemma med barnen. Sedan tyckte jag att det var synd om alla andra barn som blev tvingade till förskola och helst innan ett års ålder o.s.v. Detta har förundrat mig. Det är också bevisat av forskare och läkare att barn mår bäst av att vara hemma till tre års ålder. Nej, för mig var det självklart. Men det är tufft att bryta med normer för det är det som man gör vid dessa exempel. Jag tycker om det du skriver om att vi lever ca 80 år här på jorden och att vi är rädda för att tappa det som vi ändå ska tappa tillslut. Jag har valt att följa Jesus och han är den som gör mig lycklig. Han ger den frid som är evig. Jag vill verkligen inte leva mitt liv i rädsla för att tappa det som ändå är förgängligt. =)

    Reply
  22. Martin

    Väl skrivet, jag skulle vilja se Peter Jihde ställa samma fråga till typ Zlatan: När skall du skaffa dig ett riktigt jobb med rutiner? Fortsätt med det du gör Jonna, för det gör du bra!

    Reply
    • Ninna

      Exakt så Martin! Har gjort samma reflektion många gånger när folk har synpunkter på ”ett riktigt jobb”. En stor gräsmatta full med vuxna män som springer fram och tillbaka efter en boll – är det ett riktigt jobb? Och med så`na enorma summor pengar som det handlar om? Tja det kan man fundera på. Personligen är jag en sportnörd, så ja, jag tycker det är ett riktigt jobb. Men inte riktigare än att jobba med konst av olika slag. Nu är jag konstnörd också, och tycker det är ett riktigt jobb, i den mån jag alls delar upp jobb i riktiga och oriktiga. Men konstigt är det att det värderas så olika.

      Reply
  23. Johannes

    Bra skrivet Jonna. Egentligen borde det vara självklart för alla att det du gör bygger på en hel del hårt arbete. Att du inte bara virvlar omkring planlöst. Men visst kan man känna sig avundsjuk när man ser vyerna du tittar ut över, skogen och vattnet och soluppgångarna.
    I stället för att undra vad du gör ”på riktigt” kan man verkligen beundra att du faktiskt har den disciplin som krävs för att vara sin egen chef, det är ju långtifrån alla kreativa personer som lyckas fokusera såpass på sina mål för talang är bara en av ingredienserna i ett recept på framgång med något, ingen når ända dit genom att bara flumma runt. Inte om man vill nå ut till en bred publik som kan uppskatta något äkta och personligt. Och du har lyckats med att både göra fantastiskt fin konst och att nå ut till alla möjliga människor som kanske inte ser så mycket konst annars.

    Reply
  24. Nicklas

    Så otroligt bra skrivet Jonna! Jag har fått höra flera gånger att ”varför skaffar du dig inte ett riktigt jobb?” Jag som egenföretagare hade ju ett så kallat riktigt jobb plus den egna verksamheten innan jag flyttade hit upp. Vart tvungen att ha två jobb för att klara av det dyra boendet jag hade i södra Sverige. Många tyckte att jag bart inte riktigt klok när jag sa upp mitt fasta jobb och flyttade hit upp! Och jag ska erkänna att det första året här uppe vart riktigt tufft ekonomiskt men det liv jag lever här uppe betyder så oerhört mycket för mig det kan inte ersättas i pengar. Dom två sista åren här har jag fått många kunder och fullbokat med jobb under sommarmånaderna som oftast blir långa arbetsdagar! Ibland kan det kännas tungt att inte få någon ledighet under sommaren men ledigheten under vintern betyder mycket för mig! Ja jag har ju en del jobb här på vintern med all ved som ska fixas! Fortsätt leva som du gör, för jag ska fortsätta leva som jag gör:) Kram/Nicklas <3

    Reply
  25. Evelina

    Varför du inte tycker om dessa typer av kommentarer/frågor.. Hade jag varit du, och fått den kommentaren om att jag ”inte gör något”, medan jag egentligen jobbar dygnet runt med något (även om det är ”roliga saker”, så hade jag nog tagit lite illa upp jag med 🙂 Så jag tycker det är en normal reaktion!

    Reply
  26. Cornelia

    Jag förstår dig till 100 % Jonna, om inte än bättre efter det här inlägget. Du beskriver så bra! Det är nog omöjligt för någon människa att inte känna den där pressen och kraven på sig själv i någon form. På något sätt blir vad man än sysslar med en vardag tillslut. Sålänge man inte har någon annan som betalar ens räkningar så har vi alla ett krav på oss själva. Och tur är väl det, tror ingen skulle vara lycklig ändå om de slapp jobba och fick allt serverat på silverfat! Jag beundrar verkligen dig på alla sätt och vis! Beundrar ditt mod och att du vågat följa dina drömmar trots samhällets krav om vad du ”borde göra”. Kram

    Reply
  27. PJ:s byffé – från by till fe

    Många av dina bilder är helt fantastiska, videos som väcker förundran och att du utvecklats som skribent, påbörjat en verksamhet som föreläsare, förmedlar ett annorlunda liv med värderingar nära naturen, konstnärliga ambitioner. Detta är ditt liv och ditt jobb, ditt uttryckssätt, din utveckling. Jag är glad att jag får följa din blogg!

    Jag har också hört frågan ”vad lever hon av?” när din blogg kommit till diskussion. Normen är att det inte finns något annat sätt att försörja sig på än att springa i ekorrhjulet. En trist realitet för många men som det ändå går att bryta sig ur. Det gäller att tro på sig själv, våga släppa taget och ifrågasätta; gå på magkänsla. Det är en stor utmaning och en risk men också en belöning som är mera värd än penningar.

    Reply
  28. R::bert

    I think everything has its price. It is about what costs you want to pay for what kind of life. And often security costs freedom, convinience costs fortune and vice versa.

    The other question is, how do you define your self worth? Through work and performance? Through beauty and talents? Or through the simple fact, that you are?

    What a pity that these things are discussed in our schools and societies not so common! Perhaps many things would be much more relaxed (and your article wouldn’t be necessary).

    Reply
  29. Tomas.

    Tack JJ för det du gör. Kliver upp i ottan (min tid) och tar de vackra bilderna som jag får se här. Redigerar långt in på småtimmarna och gör det många av oss inte kan eller ser. Jag tror att de flesta inte förstår, på rätt sätt. Hur du fungerar och jobbar. Visst du lever din dröm men kan du släppa skapandet för en tid eller helg? Vissa saker måste göras just då när det händer. Har själv ett yrke där jag ständigt blir frågasatt. Ofta så är det okunskap bakom och en övertygelse att det är ju så enkelt. Att det som syns sen i det jag gör visar inte den förberedelse bakom som krävs och sker. Inte många som har pejl på det inte. För övrigt så vill du nog inte ha mig och andra i huvudet 🙂 Åtminstone mig antar jag 😉 Jag tycker om det du gör och gillar dig som du precis som du är. Ha en fin helg nu. Störrekra zzzzz.

    Reply
  30. Carl

    Det finns många kvinnor och män som inspirerat mig genom åren. Som gett mig kraft och mod att fortsätta framåt som en egen liten soloföretagare. Som förträngt ångesten som man ibland kan känna över att få in inkomster månaden man har framför sig.
    För många lönearbetare förstår inte att många av oss småföretagare har mindre i ”lönekuvertet” än de har. De har målat upp en bild inom sig att alla vi företagare täljer guld med kniven, jobbar när vi vill och bara har det så bra! Och visst finns det några av oss som lyckas väldigt bra, det är sant. Men de hör ju mer till undantagen.

    De kvinnor som har inspirerat mig mest som företagare är utan att nämna er i någon särskild ordning, Annelie Pompe, som du skriver om, Annelie Utter, naturfotografen, Wonna de Jong, kvinnan som kom fattig från Polen och byggde upp en miljardindustri inom boende och så du, Jonna Jinton. 🙂
    Alla ni fyra, underbara, stolta, starka, kämpande, kreativa, framåtsträvande, vackra och intelligenta kvinnor har gett energin att sträva vidare då dagarna varit grå och tungsinnet runnit över en. Jag är säker på att ni även inspirerat andra män och många kvinnor till att våga gå vidare, ta stegen in i det okända, satsa allt på ett kort, gå sin egen väg, lägga alla negativa ord bakom en, lägga alla negativa energitjuvar i garderoben och tro på det man vill göra, orädd, fylld av kraft och mannamod.

    Och det mina vänner, det är verkligen att jobba!

    Reply
  31. Sunny

    Var glad att du tidigt i livet kommit till insikt om – hur du vill ha det! För mig som nästan är hundra år äldre än du – tog det många år. Att ha en gnagande känsla av att något är fel, men inte kunna sätta fingret på, är frustrerande och gör en till en missnöjd individ. Att knöka in sig i leden och bli deformerad gagnar inte någon eller något. Själv ser jag mig som en fri själ och är numera inte anställd. Trots det tråder ingen brist på sysselsättning eller arbete, bara det att jag styr själv och ingen annan.
    De som har rättat in sig i leden, inget fel i det om man trivs, kan inte förstå dig för att för dem ar det omöjligt att föreställa sig ett sådant liv som du har. Många har inte ens tänkt tanken. Därför får du kommentarer av ren okunnighet och brist på insikt.

    Reply
  32. Stina

    Tack för ett fantastiskt inlägg. Jag känner igen mig så otroligt mycket eftersom jag också lever och jobbar på ety icke-traditionellt sätt. Tack för att du är den du är. Fortsätt med det! <3

    En sak som jag märkt är att det är enklare att leva ett "icke-traditionellt" liv här i USA. I Sverige så är normen mycket starkare och snävare, man ska leva på ett visst sätt annars får man räkna med att bli ifrågasatt och bedömd. Här i USA är levnadssätten så många och varierade att normerna inte upplevs lika starka. Jag får alltid förklara mig mer hemma i Sverige än vad jag gör här!

    Reply
  33. Magnus

    Jag blir en smula ledsen av att du skall behöva försvara och förklara ditt val av liv. Har inte vårt samhälle kommit så långt i sin utveckling idag att det finns en allmän förståelse och insikt att människor försörjer sig på en mängd olika sätt, och att de allra flesta får kämpa och gneta på för brödfödan? Uppenbarligen är det inte så eftersom du känner att du måste förklara dig och det är ju rätt beklämmande egentligen.

    Du har i alla fall fått mig att fundera mycket över vad jag skulle kunna försörja mig på istället för det jag arbetar med idag. Jag längtar oerhört mycket efter ett annat liv! Ett liv där jag framför allt inte är slav under klockan men än har jag inte kommit på hur jag skall kunna bryta mig loss och ta steget. Tyvärr har jag inte någon hobby eller talang som skulle kunna ge mig en försörjning så jag får fortsätta att fundera, men drömmen om att kunna leva närmare naturen, och framför allt styra mina arbetstider, lever vidare.

    Reply
  34. Markus

    Hi
    Ich bin aus Österreich. Ihre Bilder sind wirklich eine Art Poesie und eine Liebeserklärung an die Natur. Ich denke Ihre Bilder drücken auch ganz gut die Freiheit aus die jedem in der Natur zuteilwird. Es bedarf sicher großen Mutes so ein Leben zu Leben von Freiheit. Was aber sicher auch seine Schwierigkeiten mit sich bringt im Vergleich zum Leben in der Stadt. Es bedarf sicher einer Menge Zeit solch schöne Bilder zu erstellen?
    Liebe grüße Markus

    Reply
  35. Sofia

    Att det enorma jobb du gör inte skulle vara riktigt eller lika mycket värt har jag aldrig tänkt. Inte heller att du är problemfri och alltid glad. Däremot kan jag känna mig avundsjuk på att du gör det du älskar. Tror att det är få som skulle välja att göra det de jobbar med en ledig dag eller vecka. Men jag vet att du kämpat för att komma dit. Tack för att jag får följa ditt liv ❤

    Reply
  36. Marit

    Bra skrivet Jonna, och bra funderingar du har! Jag förstår precis hur du tänker, och jag tycker inte alls att det var ett för långt inlägg du hade, mera sådant tack! Du är så insiktsfull och klok, trots dina unga år. Jag håller med dig till fullo i allt vad du skriver.

    Reply
  37. Emma

    Jag förstår inlägget och jag förstår känslan. Jag själv står med ett ben i vardera värld och jobbar både med ett arbete där jag måste vara på plats ett antal timmar, ett så kallat ”vanligt jobb”. Ett samhällsnyttigt jobb. Sen jobbar jag även med min hobby. Ett intresse som funnits många år och som är oerhört slitsamt men väldigt roligt. Det drar inte in mycket pengar men tillräckligt för att jag kan ägna mig åt det och jobba lite mindre på det andra arbetet. Jag kan dock inte komma ifrån att jag gör detta sistnämnda jobb mycket för min egen skull, och det är däri skillnaden ligger. Det andra jobbet hjälper andra människor i en helt annan dimension, och ger mig därför ett värde som jag inte vill vara utan. För mig har det alltid varit viktigt, att bidra och att arbeta för mina medmänniskor. Jag har inga problem att se och erkänna den här skillnaden. Mitt ”hobbyjobb” ÄR inte lika slitigt, för kraven ser helt annorlunda ut. Dagarna är fria, som dina. Visst finns det uppgifter, arbete att utföra. Men nej, jag tar inte illa upp när människors kommenterar. Att det är fantastiskt att ha ett intresse som delvis ger pengar. Det är få förunnat Jonna, och många människor gör det du och jag gör på sin fritid. Kanske inte i samma utsträckning. Men man måste förstå, det är en skillnad och visst har vi skapat det själva men betyder det att vi inte är lyckligt lottade? Nej. För det är vi ju.

    Reply
    • Lotta

      Men om du delvis jobbar med en fast lön har du ju helt annan förutsättning ekonomiskt än den som inte har det. Då är det ju också lättare att se mer avspänt på den andra delen, att inte känna samma ekonomiska press. Det är ju en helt annan kategori.

      Reply
    • Lotta

      Det är konstigt att det ser ut som det gör, egentligen. Världen skulle ju vara så grymt torftig utan kulturella yttringar, och vi människor knappt överleva. Vara som zombies. Det tillhör ju våra grundläggande behov, fast det yttrar sig olika och graden skiftar. Men det ska bara komma till oss och helst inte kosta något.
      Det borde ju likställas med mat och husrum.

      Reply
  38. caroline

    SÅ bra inlägg! Att våga berätta att man är/varit sårbar och hur man tagit ur sig det och att stå upp för sig själv!! Du och alla ni inspirerar!

    Reply
  39. Helena

    Det du skriver är så bra, väl uttryckt och sant! Jag kan verkligen relatera till det och trots att jag är mycket äldre än dig så lyckas du sätt ord på något som skavt inom mig länge och som jag själv ändå inte adresserat än.
    Jag vill också säga att det du gör när du delar med dig av din konst, ditt skapande, dina tankar och känslor är en gåva till det energimässiga nätverk vi alla tillhör, det är ett bidrag som kommer oss alla till gagn, antingen vi vet om det eller ej. Och det lever kvar och plötsligt faller en av dina magiska gnistor ner på någon av oss och inspirerar, glädjer eller tröstar. Någongång, någonstans. Det är vackert <3

    Reply
  40. j

    Du är underbar! Tack för alla timmar du lägger på dina fantastiska bilder och tack för att du delar med dej! Kram

    Reply
  41. leif

    Hej Jonna!
    häng inte upp dej på jobbsnacket.
    Du kan så mycket mera än andra tänk på det istället. Det enda som betyder nått är att du har till uppehället och får njuta av ditt liv.

    Ta bilden vid forsen den är ett konstnärligt mästerverk, jag får rysningar när jag ser den.
    Där är du den kvinnliga motsvarigheten till NÄCKEN. Den är en bildernas svarta bälte kan inte göras bättre, fortsätt med det jag vill njuta mera.Du trollbinder mej.

    Många Kramar

    Reply
  42. Rasmus

    Jag tycker att detta är ett helt lysande blogginlägg, Jonna!
    Som inspiratör för många kommer ett ansvar: Det är inte bara att börja leva som du och jag tycker om att du klargör det.
    Och naturligtvis har du haft oumbärligt stöd från din familj i början, de flesta av oss har behövt en startsträcka med support från de närmsta.
    Vi gillar alla musik, men få kan komponera riktigt bra musik. Du ”komponerar” vackert och gör det med en begåvning och ett driv som inte många har. Alltså är du konstnär, och det är ännu tydligare efter din livskris i vinter att du nu är leveduktig som sådan.
    Jag önskar dig fortsatt utveckling och framgång till min och andras glädje!
    PS. Din inspiration har just kostat mig 1000 spänn, var tvungen att köpa en fjärrutlösare efter din förklaring 😉

    Reply
  43. Omedvetenellermedvetenkonsumtion

    Hehe… jag har inte läst hela inlägget innan jag skriver en kommentar (har inte riktigt tiden och ron att sitta och läsa allt idag, återkommer säkert till det en annan dag) och jag har inte läst alla kommentarer, så jag vet inte om någon annan redan skrivit detta som jag tänker skriva till dig nu.

    Jag tror att många som inte själva upplevt det liv du lever, inte inser hur det är att leva så.
    Ta veden som exempel – har man inte slitit hårt med sin ved för att få värme, till en lång kall vinter, så förstår man inte hur mycket jobb det är. Och hur mycket ved som kan gå åt!
    Du fotar och filmar när du gör detta jobb med veden – så du gör dessutom dubbelt jobb, ser till så du får värme den kalla årstiden OCH material till bloggen – men det man troligen ser om man inte varit i situationen själv, är romantiska, jättefina bilder från livet på landet.
    Och även fast du även berättar i din text om hur mycket jobb det varit, så kan det vara svårt att ta det till sig om man inte varit där själv, och ofta så sållar man ju som betraktare – ser det man vill se.

    Sen reflekterar jag också över att du tar så illa vid dig.
    På ett vis inte konstigt att du gör det.
    Och visst är det lätt att tröttna på om man hela tiden blir ifrågasatt!
    Men i det stora hela, jag tycker det ser ut som (här på bloggen i alla fall) att du mest får förstående kommentarer och tillrop – liksom hur är procenten fördelad mellan positivt/förstående och ”negativt”/ifrågasättande/nedvärderande genom okunskap?
    Det är så lätt att hänga upp sig på det som är negativt och låta tankarna gå igång på det – speciellt när man är av typen som ställer höga krav på sig själv (det är lätt att man vill bli älskad av alla, men det går inte, då vi alla har så olika åsikter, tycke och smak)

    Och så tänker jag att det kan handla om sin egna uppväxt – de flesta idag är väl ändå uppväxta med vad ett ”riktigt jobb” är och även om vi vill frångå normer vi lärt oss tidigt i livet, så är det inte bara bara att släppa allt det där hur som helst.
    Och detta säger jag av egna erfarenheter, då jag har valt ett ”annorlunda liv” och kommit fram till att mycket handlar om mig själv – hur jag mottar och reagerar på vad folk säger.
    Inser att när jag tar åt mig av något någon säger så handlar det ofta om exempelvis värderingar/åsikter jag fått med mig från uppväxten, som jag velat omvärdera/släppa, men kanske inte lyckats med fullt ut.

    Åh, hoppas detta inte blev för svammligt, utan att du förstår vad jag menar!
    Jag är så glad för att du jobbar med det du gör, för det berikar och inspirerar i mitt liv! TACK!! <3
    Och jag ser att du arbetar galet hårt, och du får ut ett otroligt bra resultat av det!
    Önskar dig en härlig helg!

    Reply
  44. Katten - Bucket Life

    Det mesta har sagts här i kommentarerna redan men jag vill bara säga att jag tror att det här med arbetslinjen och vad som är ”ett vanligt jobb” kommer att luckras upp och förändras ganska rejält framöver.
    Frilansandet ökar, liksom insikten om att det finns andra vägar att ta än de traditionella. Vem vet, om 20 år kanske det är tvärtom, att det är jättelustigt att jobba för någon annan och gå till samma plats, mellan samma tider varje dag? Varför skulle vi när vi kan jobba varsomhelstifrån liksom?

    Jag har mest mött positiva reaktioner på mitt val att bli egen, men jag jobbar för min kund halva min tid så jag kanske bara är ”halvkonstig” i andras ögon 🙂

    TIll sist – jag blir otroligt imponerad av allt bra du skapar, inte bara för att det är så vackert, unikt och starkt jämt utan också för att jag vet hur otroligt mycket jobb som ligger bakom. Du är helt galet bra!

    Reply
  45. Anneli

    Kan förstå vad du menar Jonna. När jag var arbetslös kände jag mig otroligt misslyckad och värdelös. Fick dåligt samvete om jag sov länge på morgonen eller om jag gjorde något som jag tyckte var roligt en dag. Jag borde ju gå upp klockan sex på morgonen, lägga ner all min tid och själ på att hitta jobb och sen känna skam för att jag inte bidrog till samhället och gjorde rätt för mig. Sen kom jag att jobba med ett ”vanligt” jobb under ett par år. I omgivningens ögon var jag ju duktig och gjorde mig nu förtjänt av att få njuta lite på min lediga tid. Själv mådde jag dock väldigt dåligt både fysiskt och psykiskt och all min lediga tid gick bara åt för att återhämta mig från jobbet. Idag har jag ett mer fritt sätt att arbeta, jag jobbar bara deltid och kan rätt så mycket själv bestämma när jag ska jobba. Jag får inte dåligt samvete eller känner mig lat och att jag inte drar mitt strå till stacken. Idag njuter jag av att vara ledig och kunna göra precis vad jag vill, Jag lägger ner majoriteten av min tid på att göra sådant jag vill och som jag mår bra av. Visst jag tjänar mindre pengar och ses kanske av många som fattig, men jag känner mig mer rik idag än jag någonsin har gjort. Även om jag lever enklare, med mindre utgifter och konsumtion, njuter jag av friheten att jag själv kan välja vad jag ska göra med MIN tid.

    För mig handlade det om att släppa samhällets och omgivningens förväntningar och syn på mig. Man måste leva för sin egen skull, inte för andras. Att spendera all sin tid med att försöka behaga alla och få alla att tycka om en gör ingen lycklig. Jag tror att när folk fäller sådana kommentarer handlar det ibland helt enkelt om att de är avundsjuka, men oftast tror jag att de är beundran och nyfikenhet och att de helt enkelt menar att de också skulle vilja kunna försörja sig på att göra det som dom vill och tycker om, För när man jobba med det man älskar och så känns det ju inte som ett jobb.
    Att du reagerar så starkt på kommentarerna och tar illa vid dig, fastän du själv oftast är medveten om att de är väl menade,
    tror jag kanske kan vara för att du fortfarande har lite rädsla för vad andra rycker och tänker om dig och att det du gör och det liv du har valt att leva inte ska vara rätt nog i deras ögon. Skit i vad folk tycker och tänker, ta åt dig det som är positivt och får dig att må bra och strunta i resten. Skriver detta med största kärlek för jag tycker du är en underbar bloggare och konstnär. Du är bra på det du gör och sprider ljus och glädje med ditt arbete. Tvivla inte på ditt värde, som du aldrig någonsin behöver bevisa eller göra dig förtjänt av genom att redovisa hur många timmars tid du lägger ner på ditt arbete. Njut av ditt liv och gör vad du vill med din egen tid.

    Reply
  46. Ulf Henriksson

    Hej Jonna! Jag vill att du skall veta att jag beundrar dig oerhört mycket. Inte för att du är vacker och ung, utan för att jag vet vilken disciplin det krävs för att jobba som du gör. Jag upphör aldrig att förvånas över hur mogen du är och hur tuff du är. Dessutom är du ju en väldigt bra multikonstnär med ett fantastiskt öga för bra bilder. Dessutom ger du ju både Sollefteå och Ö-vik fin reklam med din verksamhet.

    Reply
  47. Rebecka

    Jag har alltid tänkt ”Wow, vilken häftig människa som skapar sådana otroligt vackra ting! Hon måste jobba väldigt hårt, den där Jonna.” Ditt engagemang inför det du gör skiner igenom i den här bloggen varje dag. Det är svårt att sätta ord på, men vissa inlägg skimrar det liksom om, som om du har tagit en bit av naturen och bokstavligt talat tryckt in den i datorn. Magi.

    Det är många här som säger att du inte borde bry dig om det som folk skriver och att du är bra ändå. Men alltså. Någonstans tror jag att vi har hamnat snett i detta individualistiska samhälle, där vi får råd om att bara skaka av oss det som inte behagar oss. Fortsätt le och låt ingenting komma innanför din sköld av ”skinn på näsan”. Visst, att bli nedklampad på och tillintetgjord är aldrig okej, men att konstant stänga av hela vårt känslospektra tror jag inte är bra i längden.

    Mer intressant är kanske då att diskutera vad som får oss människor att säga sådana saker som kommentaren ovan? Trots att den är skriven i all välmening så vittnar den om bristfällig förmåga att sätta sig in i andra människors situationer (inget ont alls om personen bakom kommentaren nu, tänker på denna typen av antaganden i allmänhet). Kanske för att vi glömt bort vår empati i en värld som hyllar den enskilde individens frammarsch, där JAG, JAG, JAG är det enda som räknas?

    Den här diskussionen lämpar sig kanske egentligen inte i ett kommentarsfält på en blogg, men det var vad jag kom att tänka på när jag läste inlägget. Fortsätt göra det du gör, Jonna!

    Reply
  48. Mormor Trollpackan

    Ja du Jonna att man ska behöva må dåligt för att man inte valt ett vanligt Svenssonliv år 2015 är skam.
    Alla dessa MEEEEEEN vad jobbar du med kan göra en skogstokig.
    Du om någon har väl promenerat den långa vägen för att kunna jobba med det du älskar.
    Undrar hur många av dom som tycker du bara roar dig har bott i kall stuga, huggit ved, levt enkelt.
    Ingen skulle jag tro.
    Det du sysslar med kallas också hantverk. Folk tror att allt hantverk poppar ut färdigt ur datorn eller symaskinen på fem minuter.
    Jag har själv upplevt alla dom där MEEEEEEEN ett otaliga gånger.
    Jag jobbade, hade egen firma, jobbade för mycket och fick värk.
    Fick lägga ner och blev sjukpensionär. Hur många människor jag mött vet jag ej som rynkade på näsan när dom fick veta att jag inte jobbade.
    Jag hittade också en avkoppling och glädje i hantverket och håller på med textil det lilla jag orkar.
    Men så en dag kom jag på hur korkade och titelsjuka folk är.
    Var på en större tillställning när en parant dam kom fram och frågade.
    Vad jobbar du med då?
    Fan flög i mej och jag svarade Fritidsforskare!!!!!
    Tanten blev eld o lågor o sa OOOOOOO vad intressant.
    Så till sist Jonna DU är en sann hantverkare och lova att du fortsätter att vara det och lev DITT liv i skit i andras tycke.

    Reply
  49. Sandra

    Läste i en bok att vi svenskar alltid frågar vad personen jobbar med i typ första meningen. Istället för att fråga ”vem är du” så frågar vi vad personen jobbar med.

    Trist att det är så. För vi är inte våra jobb. Och man kan arbeta trots att man inte jobbar dagtid eller skift. Finns olika jobb, men det tänker inte så många på.

    Jag förstår de där kommentarerna sårar, för det är att förminska dig och det du gör.

    Reply
    • Siri - livet i Stavanger

      Det gørs här i Norge också och jag blir galen på det här som jag blev i Sverige haha… Du frågar liksom før att sortera in mig i en box och det du frågar är då vad jag gør før att ställa mat på bordet istället før att fråga vad jag gør när jag inte jobbar vilket alltså är mycket mer mig?
      Jag tror dock att vi kan bidra till att få slut på det genom att inte själva fråga det och även om man säger vem är du och de svarar titel säga glatt att men det är väl inte vem du är? det är ju vad du gør før att få mat på bordet 🙂 Liksom ge folk en tankeställare utan att vara pikande eller fientlig på något sätt

      Reply
  50. Julia

    Jättebra skrivet, som alltid!
    Jag själv går just nu genom den fas när jag börjat plugga men folk frågar mig ändå vad jag vill göra senare. Det enda svar jag har är att jag vill ta körkort, fixa jägarexamen och köpa ett hus, jag har ingen aning om vad jag vill jobba med men jag låter inte det hindra mig. Jag vill göra det jag älskar, vad det nu än är. Din blogg har hjälpt mig inse att jag måste lyssna på det jag vill och vad det är som är viktigt för mig i livet.
    Tack för att du är en stor inspirationskälla i mitt liv, och en röst som påminner mig om att det jag vill är viktigast, inte vad andra vill.

    / Julia

    Reply
  51. I wish

    Jag har växt upp med en konstnärs-själ, så jag har inblick bakom kulisserna. Därmed vet jag hur den sortens liv kan se ut (det är olika för alla men annorlunda jämfört med ”arbetar-liv”), många har dessutom en partner som hjälper dem, eller en hel familj, det har inte min närmsta konstnär <3 Det jobbas, det handlar om en slags producerande, tillverkning av tillräckligt stora kvantiteter av konstnärliga ting, varenda grej med en touch av konstnärens liv och hjärta (den här sortens tillverkning tar inte plats i en fabrik där den som tillverkar stämplar in och ut). Konstnären hoppas att det den gör ska beröra, lysa upp i tillvaron, kanske åt just dessa som går till sitt jobb på fabriken varje dag 😉 Känslan när en person lyser upp då den får syn på det som skapats med själ och hjärta därhemma, det som till exempel en konsthantverkare får se då den är ute på mässor, det är speciellt att kunna ge någon det (förhoppningsvis positiva) den upplever då den ser konsten som tillverkats. Och så har vi idè-flödet, det aldrig sinande, helt underbart att få se och ta del av på nära håll, och för mig är det ett privilegium att få vara test-pilot för olika nya skapelser, haha! Så kul och fint att få helt spontant reagera på det här som tänks fram, och ge synpunkter och funderingar 🙂
    Jag skrev i min första kommentar på din blogg, att jag gärna bott som du, men att det inte går då jag måste vara praktisk och realistisk, rent krasst handlar det om att min kropp är, och länge varit, för sliten för att orka. Min kropp protesterar högt av allt det där, tyvärr, och jag behöver orka med min hobby (mina hundar har en p1a) och så är det bra att orka jobba… Bor man i hus, vedeldat eller ej, blir det mer utgifter, man måste orka jobba mer, osv, och med vedeldat ska man orka hålla på med ved, och allt annat som en stuga långt ute i friheten skulle innebära, jag behöver ork till mina små hjärtan (hundarna) och att få vila när jag kommer hem efter att ha slitit på nåt jobb, och mest vila får man i lägenhet, men som sagt – lägenhets-liv kan också vara ensamt och fritt.
    Den där kommentaren -"Men vad kul att bara få hålla på med sin hobby!" Den är nog (oftast) inte illa menad, även om konstnärer som lever på sin konst ofta får den, reagerar på den, och hamnar i försvar eftersom det ligger så mycket "jobb" bakom att visa upp allt det där fina/söta/fantasifulla/vackra, på ett bord, eller på en hemsida.
    Många konstnärer jobbar ju mer, mycket mer, än många som "är på sina jobb" under samma antal timmar. Som exempel kan jag säga att jag ibland hjälper min närmsta konstnärs-själ med produktionen, med lite "finishing touches", och de gånger jag gjort det har jag kunnat ta med den "produktionen" till mitt vanliga jobb och där har man höjt på ögonbrynen, sagt "stackars dig" och "shit, vad mycket", ska du göra alla de där?!!!? Men jag bara hugger in – jobbar på -producerar – för jag vet att efter några timmar kommer alla de där som ligger i "ska göras färdiga-högen" ligga i "färdiga-högen" och då har jag hjälpt min kära enpersons-konstnär lite, så att denne får vila sina flitiga fingrar/armar.

    Ganska talande dock, – reaktionerna från folk på "vanliga jobbet", då de ser lite bakom kulisserna på "konstnärs-jobbet". 😉

    Reply
  52. J

    Alla dessa ”vanliga” jobb som det talas om. Men att arbeta med eget företag eller annorlunda och friare arbetstider är ju faktiskt ganska vanligt idag. Tror kanske att det här vanliga svenssonlivet med det vanliga svenssonjobbet inte är så jätte vanligt idag.

    Reply
  53. Thérèse Eriksson

    Åh, Jonna. Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Jag arbetar som föreläsare och författare och stöter relativt ofta på de föreställningar du skriver om. Eftersom jag även studerar parallellt med mitt jobb, är det ibland lättare att säga att jag pluggar. Det är på något vis mer socialt accepterat. Folk har grepp om vad en student gör, men när det gäller min övriga verksamhet framstår den i mångas ögon som lyxlirande. Två timmars föredrag här, en bok där – precis som för dig så är det ju resultatet av mitt arbete som syns. Men alla nätter med deklarationsångest, alla veckor när en väntar på att få in pengar efter obetalda fakturor, alla milslånga mailkonversationer med uppdragsgivare, all research jag måste göra inför föredrag och böcker och alla timmar som man skriver, stryker, skriver om och skriver till försvinner i folks ögon. De tänker bara på resultatet. Och det är helt okej att folk inte vet vad jag gör på min arbetstid, det begär jag inte. Däremot önskar jag att du och jag och alla andra kunde få samma respekt för vårt kreativa och självstyrda arbete, som någon som har ett ”vanligt” jobb får.

    Reply
  54. Jonas

    Så bra skrivet, helt fantastiskt! Jag avundas dig som har turen (självklart har du kämpat) att få leva på det sättet som du gör. Jag drömmer om att få leva på mitt största intresse som ”bakkreatör” och kokboksförfattare. Just nu jobbar jag heltid med ett slitsamt jobb för att få livet att gå ihop rent ekonomiskt och på all min fritid jobbar jag med att bygga en grund för att få jobba som bakkreatör. Fortsätt som du gör, för jag inspireras av dig!
    Jonas

    Reply
  55. Cecilia

    Tama fåglar längtar … vilda fåglar flyger.
    För mig är det så att när jag känner behovet av att gå i försvar för det jag gör så beror det på att jag någonstans innerst inne håller liiite med ”Får jag ha det så här bra?” Och då måste jag liksom studsa upp och påpeka att jag minsann jobbat som en galärslav för min kompetens, att jag vågat saker jag är jätterädd för och att alltihopa är ett val. Kommentarer – kritiska eller berömmande – som inte alls träffar något i mig reagerar jag inte alls med försvar på, då ler jag mest och säger ”det är bara att sätta igång”
    Annars slår mig – som alltså aldrig varit här förut utan snubblade in via en kamrats länk – tre saker.
    1. De otroligt vackra bilderna, fast inte förrän du skriver det går det upp för mig att det förstås ligger en massa jobb bakom.
    2. Hur välformulerad du är – som ordmänniska vet jag att det inte heller är gratis.
    3. Hur aggressiva alla kommentarer blir så snart någon andats något som kan uppfattas som kritik. Med sådana vänner behöver du inga fiender…
    Flyg, vackra människa!

    Reply
  56. Birgitta

    Så bra att du beskriver din vardag och dina känslor. Vem säger att ett idrottsproffs ska skaffa sig ett ”riktigt jobb” eller en artist som vräker sig i lyxkläder, lyxbröllop osv. Ska skaffa ett ”riktigt jobb”. De tjänar enormt med pengar medansvar du faktiskt valt att leva med ditt skapande som ditt jobb och inte alls ligge med på listor över de med mest inkomst. Forsätt att leva ditt liv och vi följare som uppskattar dig och beundrar ditt val att leva i nuet. Trevlig helg

    Reply
  57. annika

    Jag tror att den typen av kommentarer kan dyka upp om man sällan visar på det som är tuffare eller slitsamt i livet. När de vackra stylade bilderna flyter förbi och det är få inlägg om hur mycket som krävs, då kan det nog bli så. Det är ett val du gör, självklart är bloggen bara ett utsnitt i ditt liv, samtidigt så blir det ibland lite skevt i vackra bloggar, som din, när man sällan får se läsa annat. Självklart gör man ett val där, men med alla val följer olika slags reaktioner, eftersom du valt att dela.
    Själv är jag gift med en fotograf och idag när alla kallar sig fotografer, för att alla har nära till en kamera eller telefon, så är det inte så enkelt att människor ska förstå att det är hans jobb. Han har varit sin egen i många år men idag vill människor inte betala för hans tid, de förstår inte att det är hans jobb helt enkelt. Att studion han hyr också kostar osv osv Så du är långt ifrån ensam.
    Någon skrev här uppe att ett vanligt jobb inte är så vanligt längre, många jobbar med sina datorer och kan vara var som helst, när som helst och det tror jag kommer att öka.
    Jag gillar att du går din egen väg och att du står upp för dig själv. Samtidigt tänker jag att svärtan behövs ibland, inte bara det vackra. Om du förstår hur jag menar?

    Reply
  58. Bo

    To be or not to be enslaved, that is the question! The enslaved will always defend their masters.. 😉
    Bra skrivet, jätte jätte bra faktisk!

    Fantastisk!!
    Föjler dig från södra Skandinavien 🙂

    Reply
  59. larsleksing

    Mycket bra skrivet, det är du och ingen annan som lever ditt liv så gör det som du vill göra och mår bra av.

    Reply
  60. Tussilago!

    Jag är en sån människa också som är utan ” jobb ” långa perioder. Och när man är ” arbetslös” så får jag också massor med
    kommentarer om .. har du inte hittat nått jobb än? blev du inte kvar på det och det jobbet? näe kanske var ett vikariat. Jag
    skulle aldrig ge mig på någon och fråga så dumma frågor. För vilken ekonomi jag har är väl bara jag som ska veta det.
    Så kränkande! man känner sig som en andrahands person. Varför ska en människa vägas i vågskål vad man jobbar med.
    Och ifrågasättas! Ett skapande jobb är ju betydligt tuffare också än att ” ha ett vanligt ” på många sätt. För det finns ju ingen
    mall och gå efter utan man måste själv skapa fram, vad man vill ha gjort. Och utvecklas!

    Reply
  61. Verena

    Åh Jonna, tack igen! Först inlägget om att älska självsamheten och nu det här! I båda inlägg tar du upp någonting som jag känner en stor osäkerhet kring! Jag driver eget som fotograf och tror att många inte uppfattar det som att jag faktiskt har ett jobb. Och egentligen borde man väl bara strunta i vad andra tänker och tycker, men som du skriver så finns det den där rädslan att inte känna respekt av andra. Jag är imponerad över att du bara kunde släppa de känslorna! Men du har ju såklart helt rätt! Det ÄR knäppt att forma sitt liv efter vad andra människor har för förväntningar på en! Och jag är ändå glad att jag inte gör det, jag måste bara sluta bry mig vad andra har för åsikter kring det…

    Reply
  62. Monnah

    Jag älskar din blogg och ser den som något slags själslig terapi för mig. Jag jobbar till viss del med foto och skapande av olika slag och förstår mycket väl att det ligger massor av tid bakom dina fantastiska bilder. De där frågorna om vad man gör ”på riktigt” kommer också om man väljer att stanna hemma länge med sina barn, vilket vi gjorde. Jag tycker du visar på stor mognad trots att du inte är så gammal. Jag önskar jag hade haft min livserfarenhet, den som jag har nu, då barnen var små och jag skulle behöva försvara beslutet att de inte fick gå på dagis som alla andra (stackars barn…). Nåja. Vet att du glädjer många med det du gör och åstadkommer! Tack.

    Reply
  63. Jos

    Efter SVT skickade serien ”Alla är fotografer” av Johan Rheborg och Henrik Schyffert kan det vara en tänkbar delförklaring till att medieföretagen massavskedar sina fotografer. Alla kan ju fotografera… Det blir billigast tänka så.

    – Eller är det verkligen så enkelt? Jag tror det inte och uppskattar Jonnas talande bilder som visar på en inspirerande kreativ talang och känsliga sinnen att kunna se. Något som behövs för att skildra vår nutid och visa för alla som inte har den förmågan.

    ”Fototillfällen kommer som en snigel och försvinner som en blixt” sägs det. Mycket sanning ligger i det. Bakom en enda lyckad bild kan det ligga dagar av förberedelser och allting måste stämma vid fototillfället.
    Vilket det oftast gör men inte alltid p.g.a. oförutsedda ting. För att lyckas mesta möjligt krävs det praktiskt kunnande med kanske tiotusen bilder innanför västen. Inte att förakta och nedvärdera.

    Jonna är utan tvivel duktig.

    Reply
  64. Katarina

    Hej Jonna!
    Såklart att du påverkas av vad människor tycker och tänker om dig. Det du gör kommunicerar du med yttervärlden och om du inte fick svar så vore den kommunikationen meningslös. Svaren är kanske ibland kommentarer i detta fält. Ditt sista inlägg är lätt att tycka till om för det handlar om frihet. De flesta människor tror att de vill ha frihet och fri tid att göra som de vill med. Men har man inte försökt att förvalta sin tid själv och generera den i pengar (inkomst) så ska man inte uttala sig om huruvida det är arbete eller inte. Jag tror att det är bland det svåraste vi kan göra, det där med att omvandla sitt intresse till levebröd. Därför gör inte alla det. När du genom din blogg visar oss en liten del av ditt liv och din vardag ser vi det genom ett skimmer. Och det har vi själva valt.Vi vill se att det går att leva fritt. Ibland tar avundsjukan och bitterheten över då vi inser att det inte är (vad vi tror) möjligt för oss själva att leva så. Det är då du får negativa kommentarer. Varför och vad är då folk avundssjuka eller bittra över? Att du ibland får sova på morgonen? Eller vara uppe under natten? Eller att du visar dina fantastiska bilder? För inte kan det vara ditt överflöd av materiella saker eller ditt lyxiga leverne. Är det rädsla för att du bidrar för lite till stadskassan? Det är ju isåfall lätt att dementera då du säkerligen inte belastar den särskilt mycket. Men ur den synvinkeln vet man ju aldrig hur livet ser ut framåt såklart. Är vi andra missunnsamma? Det vi själva inte får ska ingen annan heller ha? Ja det finns mycket som kan bekymra. Men så här långt har jag kommit i mina tankar; Det finns inget gjort av människan som inte är skapat ur någon form av kreativitet (menar inte produktion och återupprepningar). Titta er omkring, allt är formgivet. De stora sakerna vi talar om förutom krig, politik och ekonomi, är konst musik och underhållning. Alltså viktiga saker i våra liv. Vem lyssnar på musik? Vem ser på film? Vem läser böcker osv… Oavsett vad vi väljer och gillar står minst en kreativ människa bakom. Helt enkel behövs konstnärlighet och kreativitet för att ge oss alla livskvalitet. Alla har inte förmågan att göra något av sin kreativitet (jag tror vi alla besitter den) och konstnärlighet. De som har den kanske dessutom inte väljer att göra något med den. Alltså borde vi vara mycket tacksamma för de människor som satsar allt för att utveckla sina kreativa och konstnärliga sidor på heltid, som ett vanligt arbete. Få gör det, få lyckas nå ut, men jag tror inte att någon i slutendan vill vara utan detta exklusiva i våra liv. Så Jonna du gör ett fantastiskt arbete. Det är vi som dagligen tar del av det som ska vara tacksamma. De som säger något om vanligt arbete har helt enkelt inte förstått vad de dagligen tar del av från kreativa konstnärliga människor.

    Reply
  65. Bloggläsarn

    Det alltid någon händelse eller någon kommentar eller åsikt som man tar illa vid sig av vad det än är här i livet och det är bara normalt. Som någon skrev så är det rent procentuellt mer positiva kommentarer på denna blogg och det bevisar ju hur bra denna blogg är. Det är det man måste lära sig att sätta fokus på, det positiva, annars blir det bara jobbigt.

    Reply
  66. Skorpan

    ”Only ded fish follow the stream”…..fortsätt vara den du är! Du är en helt unik och fantastisk ung person med en gammal kvinnas själ. Jag önskar jag vågat göra likadant i din ålder, du är ett föredöme och en otrolig levande reklam för vårt vackra Norrland.
    Kram!

    Reply
  67. annette

    hej Jonna.
    bra ämne du tar upp.
    själv är jag sjukpensionär,och det retar folk till vansinne tydligen för jag är bara 38år…men tydligen ska man inte ha ett liv då…
    senast häromdagen fick jag höra utav en kvinna jag har träffat några gånger förut ”vad jobbar du med” som att man ÄR sitt jobb???
    och som du säger man tar illa upp ibland.
    jag jobbade mig sjuk.det säger en hel del.
    samma sak med de som bor hemma länge för att de inte får ett jobb,de får höra ”va bor du hemma fortfarande” som att de vore nåt fel på dem…inte att problemet är att de inte har ett jobb och en inkomst så de KAN flytta hemifrån.
    oftast tänker folk inte hela vägen tyvärr…
    jag har följt dig under alla år och jag VET vilket jobb du gör.
    glömmer aldrig när du hade 4grader inne! *brr,ryser vid minnet*
    men alltid lär man sig nåt under det man går igenom.
    kram på dig.

    Reply
  68. Stefan

    Jonny Hallberg. Halva nöjet med att skriva något här som kan uppfattas som kritik mot Jonna är faktiskt att se dom nästintill infantila känslostormarna som utbryter hos människor som dig. Jag tycker folk som dig behandlar Jonna som ett barn. Själv tror jag hon är en kvinna som kan svara för sig själv. Nu ska jag ut o putsa på min mercedes. Sedan köra mitt i vägen så alla med mindre attraktiva bilar får köra ut i vägrenen när jag vräker mig fram. Jag läser bara bloggen för att Jonna är söt. Om Jonna var ful skulle jag sluta läsa. Ja eller inte. Men du kan väl få tro det 😛

    Reply
  69. Boije

    Ja jisses! vad ÄR ett ”riktigt ”jobb”, egentligen?
    Ett RIKTIGT jobb borde ju vara när arbetaren utför sysslor som den VILL göra.
    Det tragiska är att så många måste jobba med saker de inte är intresserade utav…det kanske är DET som är: -inte ett riktigt jobb-

    Reply
  70. Ninni

    Jonna.
    Du är viktig och du behövs.

    Det här ämnet är så, så viktigt. Jag tror det är många människor som inte vill leva efter normen men som inte riktigt vågar.
    Och du är du en fantastisk inspirationskälla och vägledare.

    KÄRLEK
    <3

    Reply
  71. Jennifer

    Hej Jonna!
    Jag förstår exakt vad du menar och får ofta den frågan själv. Men dessutom så känner jag det ifrån samhället också. Jag flyttade nyss ifrån Stockholm och upp till Ljusdal och det var lite av en spontan grej. Jag skulle egentligen ner till Blekinge och studera något jag inte alls ville studera och valde istället att totalt vända och åka uppåt med min bil och mina ägodelar som lådg i den bilen. Det är det bästa jag gjort på vääääldigt länge och jag trivs och mår bra. Jag vill bli bonde och håller på att fota och annat. Men jag får också den där reaktionen ifrån många som undrar dels, hur jag kunde flytta ifrån Stockholm och upp hit, sedan att jag vill bli bonde. Av alla jobb i världen så vill jag välja något så dåligt i status och skit jobb. Men för mig är det de vackraste jobbet i världen. För att jag tycker om det och jag älskar det jobbet och djuren, och naturen. För mig är alla jobb bakom datorer, i affärer och som högsatta chefer skräp och hemska jobb. Jag skulle aldrig vilja byta ut min frihet och lycka emot pengar. Jag får lycka genom att må bra och må bra gör jag när jag gör något jag tycker om.
    Så tack för dina ord och för att det finns en till som känner samma sak om dem frågorna. Jag känner mig lite ensam ibland när jag får såna frågor och känner mig lite knäpp och annorlunda. Men nu vet jag att fler finns där ute. Tackar!

    Reply
  72. e

    Så vackert!
    Det är min dröm att jobba nästan som du.

    I framtiden kommer jag att ha min timmerstuga och mina hästar där långt in i skogen men jobba som egenföretagare som hovslagare. Visst har man ganska vanliga arbetstider, man anpassar ju sig efter kunderna men det är ändå något jag längtar otroligt mycket efter, att få ta ansvar och bestämma själv. Har man mer än tillräckligt med pengar kan man bara ta ledigt några extra dagar om man vill och det är nog det jag älskar mest. Alla pengar man tjänar och kan använda för att mata hästarna och fritiden man kan spendera på dem.

    Reply
  73. Eva

    Du är modig Jonna som tog steget att bli egen företagare. Något som jag drömmer om då och då men eftersom jag förstår vilken insats som krävs så vågar jag inte (inte riktigt än i alla fall). Även om man jobbar med det man brinner för, tror på, är meningsfullt o.s.v. så innebär det alltid stenhårt jobb och ofta uppoffring av något annat, i alla fall om man ska komma dit att kunna livnära sig på det. Alla de jag känner som jobbar som egenföretagare (konstnärer, psykologer, sjukgymnaster, författare) jobbar betydligt mer än mig som är anställd inom offentlig sektor. Jag är imponerad av att dem vågat släppa tryggheten och haft modet att gå sin egen väg. Du är en sån. Du är en av de som går först och visar att det är möjligt, det som många tror är omöjligt. Det som är för bra för att vara sant kan bli sant – men inte utan tid, energi, ansträngning och kunskap.

    Tur för oss andra att det finns kulturarbetare som gör allas våra liv vackrare och roligare, livet skulle vara så torrt och beigt utan.

    Reply
  74. Pingback: Måndag, Grötfrukost & 2 Bloggtips | Evelinas ekologiska

  75. Matti i Jokkmokk

    Bra skrivet. Känner igen det mesta då jag själv aldrig någonsin haft en fast anställning. Sedan 1995 har jag levt mestadels som guide och hundspannsförare. Tagit de jobb som passat min livsfilosofi.
    Lev och må.
    🙂

    Reply
  76. När Annie fotograferar i Kalifornien

    Gud vilket fint inlägg. <3 Så fint skrivet.

    Jag vill göra som du, men jag är så rädd för att tappa den där tryggheten. Letar mellanvägar. Jag älskar att fotografera men har scenskräck och vill inte bli känd eller något: bara leva i harmoni mitt ute på landet och fota naturen och dricka te utan måsten. 😉 Men det vet jag ju att man inte kan försörja sig på att ta det lugnt. Nej, skämt å sido: jag drömmer om att bli fotograf och att frilansa. Men jag är uppvuxen i en fattig familj och jag är livrädd för att hamna där igen. Jag försöker hitta ett jobb som kan ge min själ trygghet nog, en plats som är lantlig nog. Ett jobb som är kreativt.

    Det tog lång tid för mig att kasta mig ut, bryta trygghetens bojor och plugga någonting som jag kanske aldrig kommer kunna jobba med, för att jag är för feg, för svag i psyket för att orka kämpa själv. Men jag tänkte som du, att jag hellre står där fattig och rädd men lycklig, än rik och olicklig. Så ofta har jag mått dåligt över att jag inte vill leva det liv alla vill att jag ska leva. Som kvinnor förväntas att leva. Jag vill gärna ha barn en dag, men jag vill ha dem med någon lika kreativ och galen som jag. Jag vill ta dem runt jorden, för att jag vill runt jorden. Jag vill ha en liten stuga i Jämtland eller på Gotland, sitta och dricka kaffe tidigt på morgonen och njuta av ljuset. Om ett år är jag klar här borta och då är det dags att ta det där beslutet, om vart jag ska ta vägen och vad jag ska jobba med. Jag hoppas att jag på något sätt kan ha kameran i handen och vara på landet. Och jag förväntar mig inte att det blir lätt. Men jag vet att om jag vågar, så kommer det vara värt det.

    För jag kommer vara lycklig.
    Lycka är för vissa ett nyrenoverat kök. För mig är det doften av nyfallet regn och dimman över ängarna och en lycklig hund som får tuppjuck i gräset. Det är därför jag följer din blogg. För att du är där jag ser mig själv om fem år. I en liten stuga på landet med kameran i handen och hunden en bit bort och du skapar det ditt hjärta sjunger.

    Tack för att du inspirerar.

    Reply
  77. Therese

    Lite sent kommenterat kanske, men jag förstår verkligen problemet.
    Jag har precis startat eget och arbetar hemifrån. Det är sjukt mycket jobb och helt ärligt så gör jag inte så mycket annat än jobbrelaterade saker. Sambon däremot har svårt att ta in det där. Det är ju så smidigt att jag ”bara går hemma” så jag kan ju diska, laga mat, tvätta, städa osv.. Längtar tills jag har råd med ett kontor..

    Reply
  78. Therese

    HJÄLP Jonna, vad din styrka och ditt mod inspirerar!! Och du har trillat in i mitt liv i EXAKT rätt ögonblick…du skriver så klarsynt om de frågor jag tampats med i så många år. Jag har alltid känt mig som en outsider och inte kunnat förlika mig med det samhälle vi skapat, de värderingar, krav och måsten som råder. I hela mitt liv har jag försökt att passa in trots mitt starka inre motstånd. Jag har försökt göra det som förväntats av mig, men misslyckats varje gång. Jag har aldrig lyckats ha ett fast jobb. Jag har jobbat projektvis, följt mina impulser. År 2009 startade jag en hemlig blogg. Jag vågade inte stå för mina tankar och säga dem öppet. Jag delade med mig av min bloggadress endast till ett par få väldigt filosofiska och öppensinnade individer. Men utåt sett spelade jag spelet, gjorde allt för att hålla ihop. Jag kände mig som två människor i en, och undrade om jag var knäpp. Efter ett tag så slutade jag med bloggen. Jag bestämde mig för en livsväg som ansågs accepterad och kände att det var skönt att släppa de motstridiga tankar jag haft inom mig så länge. Jag gick in i förnekelse. Tänkte att ”så är livet, just deal with it”. Jag började förakta den del av mig själv som var annorlunda, försökte få den där sabla inre rösten och motståndet mot det etablerade samhället att hålla käften. Allt gick bra i några år, tills dess att känslorna blev för starka och tog över hela mitt väsen. Jag kunde inte trycka undan dem längre. Här sitter jag nu, idag, och har gett upp kriget mot mig själv. Det jag känner, känner jag ju, och det är min verklighet. Jag kan inte göra så mycket åt det. Idag står jag på tröskeln till att lev det liv mitt inre jag försökt inspirera mig till hela livet, men som jag aldrig vågat prova. Nu har jag hoppat ut i tomma rymden, jag sa upp mig för 2 dagar sedan, ifrån ett jobb som fick mig att känna ångest varje dag. Jag lyckas inte längre tvinga mig till något. Det är som att jag har gått och varit ”kreativt gravid” i så många år och nu är det dags att föda. Nu tar jag språnget, lyssnar på min inspiration/intuition och skapar det material som jag vill leva på. Det är här du kommer in, som en så viktig förebild, och visar att det är möjligt att leva i ett kreativt flöde och i tillit till sig själv. Tack för allt du delar med dig av! Kärlek <3

    Reply
  79. Pam

    Jeg tenker at det ligger en slags lengsel og sjalusi i slike kommentarer. En sorg over at man selv kjenner seg så ufri i et samfunn som styres av tildels urimelige krav og uskrevne regler. Hvem drømmer ikke om å jobbe med noe man elsker, men ikke alle får det til. Jeg tror også at vi styres dypt av jaget etter det materielle. Hadde vi innsett at vi trenger langt mindre for å være tilfredse, så hadde veien til vår egen frihet vært mye kortere. Pam i Norge

    Reply
  80. Fanny

    Är så imponerad över hur du kan sätta ord på dina tankar! Har läst hela inlägget och det var så bra! Tappar väldigt lätt tråden men jag blev helt fast i det du skrivit! Du är grym 🙂

    Reply
  81. Sara

    Bilderna i detta inlägg är helt gudomliga, kan inte beskriva med ord hur vackra de är.
    Måste bara få ställa fråga hur du tagit bilderna? Vad har du för objektiv? Inställningar på kameran? Tänk om jag liksom en gång i tiden skulle kunna ta så galet vackra bilder. Så vackert Jonna, du är en naturbegåvning!

    Du hade så gärna fått maila mig och berätta lite kort om hur du gör 🙂

    Reply
  82. Anonym

    Hej Jonna, jag snubblade in på din blogg idag. Jag vill bara säga att jag tycker du är enormt modig och stark som har klarat av att följa dig själv och inte låtit andra ramar och åsikter stoppa dig. Dina konstverk är verkligen magiska.
    kram

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.