Att älska ensamheten och leva ihop med någon

Efter att jag berättade här på bloggen om Johan så har jag fått många frågor och önskemål om att jag ska skriva och berätta mer om hur det känns att bo ihop med någon när jag är så van att vara själv. Valde ut en av dessa kommentarer här som jag tänkte svara på, eftersom jag själv tycker att det är en väldigt bra fråga som det finns mycket att skriva om.

Hej Jonna!
Jag har funderat lite på hur du resonerar kring ”egentid” nu när du har flyttat ihop med Johan. Du har ju tidigare beskrivit hur dessa egna stunder i naturen eller av kreativitet behövs för att du ska må bra och jag känner igen mig i det. Jag tycker att det är så svårt att prioritera min egna tid när det finns en människa som jag älskar över allt annat i samma hus.. Och ändå så märker jag att jag verkligen behöver de där stunderna för mig själv. Hur gör du? – Malva

Först och främst, tack för din fråga Malva. Det här är något som jag själv funderat på jättemånga gånger, speciellt innan jag träffade Johan. Jag tycker att det är ett viktigt ämne att ta upp! Jag har stundtals tänkt att jag kanske aldrig kommer passa att leva ihop med någon, just eftersom jag verkligen behöver den där egentiden för att må bra.

Jag har bara bott ihop med John i snart två månader, men har redan fått så mycket svar på mina frågor och fått så mycket nya insikter och andra perspektiv på det hela. Så jag tänkte dela med mig lite nu av hur jag ser på det här med egentid, och hur man får ihop sin kärlek till ensamheten med kärleken till sin partner eller den man lever ihop med.
040504
Man skulle ju kunna tänka sig att det skulle bli en enormt stort förändring i mitt liv den dagen som jag flyttar ihop med någon. Att det skulle bli ett starkt kontrast till min annars ensamma och fria vardag. Det trodde jag med, och därför har jag egentligen inte riktigt längtat efter tvåsamhet, därför att jag inte ville förlora den delen av mitt liv. Jag har velat undvika att bli kär så att jag kan få fortsätta vara själv och lägga all min tid på det jag vill.

Två månader har jag bott ihop med Johan nu, och vet ni vad? Allting har skett så naturligt att jag knappt känt övergången från att vara ensam till att vara två. Det blev aldrig någon stor förändring i mitt liv eller mindre tid till det jag vill. Ingenting har egentligen förändrats på det sättet, förutom alla underbara känslor, och den starka kärleken som varje dag förgyller mitt liv nu. Men just när det gäller den där egentiden som jag var så rädd att förlora, så känns den alldeles orörd. Den har jag kvar, på grund av att jag och Johan är så himla lika när det gäller den biten. Vi behöver båda egentid för att må bra, och därför blir det aldrig någon grej av det. Jag har inte ens känt eller tänkt den tanken att “nu behöver jag egentid“, för det får jag så naturligt hela tiden att det liksom sköter sig själv.
040501
Den största anledningen till att jag trodde att egentiden och ensamheten skulle försvinna om jag flyttade ihop med någon, beror helt enkelt på tidigare erfarenheter. Jag har i tidigare förhållanden stundtals känt mig väldigt kvävd eftersom den andre personen inte alls varit i behov av att vara själv lika mycket som jag, och inte heller haft en förståelse för mitt behov av att vara själv. De få gånger jag försiktigt bett om att få vara själv så blir det istället till ett problem där personen tror att jag vill vara själv för att jag inte längre tycker om den eller för att undvika personen osv. Då skär det sig ganska snabbt och det blir obalans. Det blir ett problem av något som inte är ett problem.

Jag minns i början av mitt och Johans förhållande, hur jag nästan tippade på tå och ville be om ursäkt om jag t.ex behövde gå in i arbetsrummet och sätta mig och jobba en stund på kvällen. Jag var van med tanken på att det skulle bli besvikelse, sura miner och kanske till och med ett bråk på grund av en sådan sak. Jag blev alltid lika förvånad när jag såg hur Johan bara log och sa att det var bra att jag gjorde det jag behövde göra. Det var en sådan lättnad. I början gick jag ofta ut till Johan i köket stup i kvarten bara för att se så allt var okej och försäkra mig om att han inte var sur på mig. Haha. Idag känns det helt absurt, nu när jag istället vant mig vid den förståelse, respekt och kärlek som Johan ger mig.

Men det är ju så det ska vara, mellan två personer som lever tillsammans. Att kunna ge varandra utrymme är så viktigt. Om båda ger varandra utrymme att vara precis sig själv, så blir det aldrig något problem av det. Istället tycker jag att egentiden gör att tiden man har tillsammans bara blir ännu mer underbar. Som en god cirkel.

040503

Däremot finns det ju en annat perspektiv på den här frågan “Jag tycker att det är så svårt att prioritera min egna tid när det finns en människa som jag älskar över allt annat i samma hus…” som Malva skrev.
Hon satte faktiskt ord på något som jag verkligen kan känna igen mig i. Och det har ju inget att göra med att man inte får det utrymme man behöver. Det kan vara tvärtom, som i mitt fall, att jag verkligen får utrymme till hur mycket egentid jag vill. MEN, när det finns någon i närheten som man älskar och som man helst bara vill vara med hela tiden, så vill man inte ens vara själv.
Det blir liksom tvärtom, att man prioriterar bort egentid för att kunna vara ännu mer med den man lever ihop med, vilket egentligen bara är fint.

I början så hade jag väldigt svårt för att slita mig från Johan, även om jag egentligen behövde det. Speciellt på kvällarna när han kom hem från jobbet. Eftersom jag inte har ett jobb med fasta tider så brukar jag se kvällarna som en tid då jag är som allra mest kreativ och egentligen jobbar som mest. Men när Johan fanns där hemma så kändes det nästan omöjligt att stänga in mig i arbetsrummet själv och jobba. Den fokusen försvann lite eftersom det kändes mycket mysigare att bara vara med honom. Allt annat suddades liksom ut, men som istället ledde till att jag sköt upp saker till nästa dag och som tillslut kunde göra mig lite stressad. Men det blev bättre och lättare efter ett tag och jag lärde mig att bli lite mer hård när det gäller rutiner och tider.

Egentid är en förutsättning för att jag ska kunna vara kreativ, och eftersom hela mitt jobb är beroende av min kreativitet så måste jag få vara själv för att få saker gjorda. Men den biten har löst sig väldigt bra och jag tycker att jag kommit in i en rytm nu som känns bättre än vad jag någonsin haft det.
030201
Jag är ju själv hela dagarna eftersom Johan jobbar på annan ort, och då får jag ju hur mycket egentid som helst. Mina dagar ser inte så mycket annorlunda ut än när jag bodde själv. Jag brukar försöka hinna göra klart så mycket som möjligt under dagen så att vi får så mycket tid som möjligt med varandra på kvällarna, och jag tycker om att ha det lite som en “morot”. Eftersom vi kliver upp vid 4 på morgonen då Johan pendlar långt så brukar inte kvällarna bli så långa. Och ibland går jag och lägger mig tidigt med honom, men om jag vill vara uppe hela natten i ateljén så gör jag det. Jag mår väldigt bra av den här balansen av att kunna välja precis själv samtidigt som jag har Johans rutiner att falla in på som en slags utgångspunkt. Så egentiden som jag behöver för att må bra löser sig själv hela tiden. Det är inget som jag ens måste fundera på utan allting faller på plats naturligt.

Som jag skrev tidigare så blev det aldrig någon stor förändring i mitt liv när jag flyttade ihop med Johan. Inte vad gäller den biten i alla fall. Det är ju en stor förändring vad gäller mitt liv i stort sett, att plötsligt ha någon att dela allt med och någon som jag ser hela min framtid med. Att få vakna och somna med den jag älskar varje dag, och att få dela alla mina funderingar med någon. Att få älska och bli älskad. Det är ju mitt livs största och vackraste händelse.

040502
Jag tror att det är så det blir när det är rätt. Som min tremänning Åsa sa en gång “När det är rätt, så är det lätt“.
Allt som jag tidigare var rädd för att förlora om jag levde ihop med någon, har jag fortfarande kvar. Jag känner inte att jag behövt offra någonting eller ändra mitt sätt att vara eller leva. Det har bara flätats samman med Johans liv och skapat en vardag och ett liv i balans. Det är som om jag fått det bästa av två världar. Jag har fått behålla kärleken till ensamheten och all min egentid, samtidigt som jag har hittat mitt livs stora kärlek att dela mitt liv med.
Ja, det bästa av två världar ♥

Skulle vara jätteroligt om ni ville dela med er av era tankar och känslor kring detta ämne. Är ni också i behov av mycket ensamtid och kanske lever ihop med någon? Hur gör ni för att det ska funka? Eller har ni också varit med om situationer när det inte funkat alls? Eller bor ni kanske ihop med någon som behöver mycket egentid? Skulle var intressant att höra era tankar ♥

(Rösta på mig i Finest Awards här! Man kan rösta 1 gång/dag. Tusen tack)

49 Kommentarer på “Att älska ensamheten och leva ihop med någon

  1. Lina

    Jag har turen att leva med en som behöver lika mycket egentid som jag. Vi har båda ett socialt arbete och tycker det är skönt att komma hem till stillsamhet och tystnad. Det bästa jag vet är när vi gör varsin sak, men ändå njuter av varandras sällskap, fast lite på håll. Han kanske grejar i köket och jag i ateljén, men det är ändå inte alls som att vara hemma ensam.
    Han är verkligen mitt livs stora kärlek och om en månad har jag tänkt fria 😀

    Reply
    • Jonna Post author

      Åh så fint det låter, jag kan verkligen känna igen mig i det du skriver om att göra var sin sak, men ändå njuta av varandras sällskap. Åhh vad underbart att du tänkt fria om en månad!! 😀 ♥ Så vackert!!

      Reply
  2. Gunilla

    Så himla skönt att höra att det funkar för dig….med både ensamhet och tvåsamhet. Jag har själv levt i ett förhållande, länge, med både man och barn och där man verkligen inte kan säga att det fungerade med ensamheten så ofta. Jag är som du så jag har ganska stort behov av att få vara för mig själv. Nästan fem år efter min skilsmässa träffade jag en ny man – vilket jag ju INTE skulle, jag hade ställt in mig på att leva själv och tyckte det kändes väldigt bra. Men så blev det ju inte ……..utan det blev så himla mycket bättre. Vi har samma intressen av natur, han har fått mig att börja fågelskåda, och vi fotar båda två så vi gör mycket (nästan allt) tillsammans. Men jag är sjukpensionär och har inget jobb, vilket han har, så jag får ju min egentid när han är där. Och så många som frågar ” men vad gör du hela kvällarna när du är ensam? blir det inte tråkigt?” – neej, det blir ju inte det. Jag njuter av dom timmarna och gör sånt som jag vill göra och så har vi roligt tillsammans när han inte är på jobbet. Så visst har vi det bra???

    Reply
    • Jonna Post author

      Åhh vad glad jag blev o läsa om din historia. Så härligt att ni fann varandra och att ni trivs så bra ihop!!
      Kärlek ♥

      Reply
  3. Ida

    Det beror mycket på det du säger om rätt person också. Jag hade svårt att få mina förhållanden att fungera för ingen förstod varför jag behövde vara ensam. Nu är jag gift med en man som är likadan och då fungerar det toppen. Vi vet att vi saknat varandra när en är borta, men det är helt okej att den som är hemma säger att den njuter av ensamheten.
    Samma gäller med att kunna göra saker utan den andra. Sitter en ihop med sin partner mår en inte bra till slut.

    Reply
  4. Anonym

    Det är faktisk märkligt att man sitter här och bryr sig om hur det går för en människa man inte känner på riktigt, men det gör jag när jag läser en till fantastisk kärleksförklaring från dig, jag bli riktigt rörd. Och kan konstaterar att en konstnär inte behöver vara ensam, olycklig och utfattig för att kunna prestera. Skönt att höra att Johan inte stör dig, att han till och med är ett komplement. För du får inte mattas av i din konstnärliga utfoldelse!

    Reply
  5. Henry

    Jonna- alla lycka på denna jord jag önskar er båda!
    Trevlig och empatisk skriftligt och eftertänksamt !
    Gemensam tid och fri personlig tid – så det är bra !
    Skickar en varm kram till ni båda ♥ 🙂

    Reply
  6. Louise Stigell

    Vad intressant att höra dina tankar om det här! Jag skrev om exakt samma sak för några veckor sen: http://lugnochfin.se/om-att-vara-ensamvarg-och-sambo/

    Jag är själv extremt introvert men har bott med min sambo i många år. Ska inte sticka under stol med att det blir jobbigt ibland, typ när vi har bott för trångt så att jag inte kunnat gå undan någonstans, eller om han varit hemma sjuk en vecka (jag jobbar hemifrån).
    Som tur är så har min sambo överseende med att jag ibland fräser åt honom eller sparkar ut honom ur huset. Annars hade det nog inte hållit så pass länge mellan oss, haha.

    Jag tror att nyckel till att få det att funka är att vara med en person som framför allt förstår ens behov av ensamhet, och som gärna dessutom är likadan. Då blir det aldrig bråk om saken, båda vinner på att vara ifrån varandra ibland, plus att man njuta av att “vara ensamma tillsammans” som är så himla mysigt: man sitter i samma rum men båda pysslar med varsitt och man kan smyga iväg och pussa på varandra då och då. =)

    En annan fin grej med att bo med någon som är borta på dagarna medan man själv jobbar hemma är ju just att man kan se fram emot när de kommer hem. Man både får ha kakan och äta den. Jag har ofta känt att det hjälpt mig hålla bra rutiner och det där som kallas för “work life balance”. =)

    Reply
  7. Lori McKenna

    I very much enjoyed this post. I am on the tail end of this topic, being that I am now 60 years old. When I was a young woman (it seems like yesterday; it all goes by so very quickly) I needed much time alone in order to think, to make my art, and to write. I have always been a person, just as you are, who likes and needs to spend time alone. I very much enjoy my own company as well! That was the first season of my life. Then I married and had five children. I devoted my whole being to this miracle of life and it required a different lifestyle for me. I embraced it with gusto and enjoyed very much the constant chaos, laughter, tears, and energy of raising my children. I got very little alone time however, somehow I didn’t want to be apart from them and felt most happy when we were all snuggled together. Being a mother was all about sacrifice. It was a sacrifice that yielded tremendous results and was very worth it. That time in my life, although the longest in years, went by so quickly, in the blink of an eye. Sometimes I would give anything to have that time back again. Now, at this point in my life my children are all independent and living in their own homes. My time is my own again. My husband leaves for work very early and doesn’t arrive home until about 5:30 PM. I have all the time in the world again and I have also embraced that. I try to stay in the moment and enjoy each inspiration as it comes however it took me about two years to not yearn to have the chaos and my children all around me. That is called, “empty nest syndrome”, and it is very real. Slowly but surely I have gotten back into all the things I love and I spend cherish my alone time. I socialize seldom because I guard my time alone again. My 3 dogs are my constant companions and I live by the sea which is a saving grace. Still I rise late into the night to go the my studio to paint. There is something about the quiet of the night when the world sleeps that feels very special to me. So I savor the hours between dawn and dusk. Keep writing your beautiful posts, you are an inspiration. I hope that if you marry and have children you continue to share with us because it is a joy to be a little fly on your wall. I journaled for 35 years as I raised my children. Mostly it was before blogs so it was all private but, I do enjoy looking back on it now. Blessing to you and your love, Lori (Tia)

    Reply
    • Older, but young yesterday

      I like very much knowing that there are people like you out there. People with lives similar to mine!

      Reply
  8. Lililayne

    When it is right, it is easy….these words are so true. When two people truly love each other, they do not want to change the other, but support what makes them love them so much. My husband and I got married when we were in our 50’s. We had been childhood sweethearts and eventually found our way back together. We each had busy and high profile jobs, lots of travel, lots of responsibilities. When we got married, we both left our jobs and retired to a small house on the water. We were together all the time….and we love it. Now, if one of us has to go somewhere overnight, we don’t sleep well. We each have our own interests and although we are home together every day, we do the things that make us happy. It is wonderful, just knowing the other one is just outside, or just in the other room.. I am happy for you and Johan

    Reply
  9. Amanda

    ÅH kommunikation är så viktigt när det kommer till detta. Har också varit med om att jag känt mig kvävd i tidigare förhållanden men inte varit tydlig med det, vilket jag nog nu såhär i efterhand kan påstå var det som såsmåningom orsakade slutet på relationen.
    Erfarenhet och att man lär känna sig själv bättre med tiden är ju bara nyttigt och bådar gott för framtida relationer! <3

    Reply
  10. Amanda

    Att vilja “dra sig undan” kanske verkar kallt men tillåter man sig inte att känna så, så lurar man sig själv o tillslut drar sig kärleken undan istället

    Reply
  11. Mor A' Lena Eriksson

    Åh..Det låter så underbart !
    Det är precis så det ska kännas som du så vackert beskriver..
    En dag hoppas jag att få uppleva kärlek igen o vem vet..plötsligt händer det bara..
    Tack för vackra fotografier o varm text..
    Du berikar så många !

    Reply
  12. Gunilla

    Jag har turen att vara gift med en man sedan många,många år. Närmare över fyrtio år. Vet inte om vi har helt balans men vi gillar att vara ensamma båda två.
    När barnen var små var det svårt att få till egentid. Nu när de är utflugna så är det lättare.
    Jag kan säga att vi är ensamvargar både min man och jag.
    Vi skulle nog må dåligt om vi inte hade den friheten. Men kommunikation är viktigt, berätta för din partner vad du ska göra. Hur din dag/kväll/vecka ser ut. Så det inte blir några missförstånd.

    När man levt så länge med en livskamrat så tänker man ibland på hur det skulle vara att bli helt ensam.
    Då skulle säkert inte ensamheten vara lika angenäm.

    Jag gläds mig dig Jonna att du träffat Johan. Det låter så härligt och som du beskriver så har du träffat rätt. Det känns så och så underbart du skriver att allt faller på plats.

    Önskar Dig och Din vän all kärlek och lycka!

    Reply
  13. Luna

    Hello Jonna,
    Interesting post, for me Time alone is essentional. In former relationships and marriages I was unhappy, never understood why but I do now. I need my time alone for my creativity, thoughts etc. My husband understand this and we have been married for 25 years and have two sons. I never liked crowds, lots of noice. Don’t like big city’s, this is why I really enjoye reading your blog.
    Johan looks like the perfect partner for you, I can see it by looking at his face he seems very friendly in the way he looks at you, he reminds me a bit of my husband when we were younger. This is so important, understanding each other and give each other space. Although it has not been always easy for my husband, I have not always been the easiest to get around with, he was always there for me. Last year I have been diagnosed withy asperger, a form of autism. In my case I do understand now why I am the way I am. But he has always been there for me, and when I need my time alone he understands, and this is the way our marriage works so well, space?wishing you and Johan all the best in the world?.

    Reply
  14. Carina

    Tack för ännu ett fint inlägg. Jag känner så väl igen mig när det gäller behovet av utrymme och egentid. Jag har hittills inte haft turen att hitta en kille med samma behov och värderingar, men är övertygad om att sådant kommer falla sig naturligt när man väl hittat rätt 😉

    Reply
  15. Lindan

    Vad intressant att få höra lite om det gått med “sambolivet”! 🙂 Vad skönt att allt löst sig så bra! Jag tänker att det måste ju bli lättare att få utrymme för egentid när du inte har ett jobb med fasta tider, eller en arbetsplats där du ska befinna dig i massa sociala sammanhang från 9-18 typ…! (som jag har! När jag kommer hem varken vill eller orkar jag prata med någon…! Och jag skulle nog bli GALEN om jag inte bodde ensam…haha…) Men så som ni kan lösa er vardag låter ju perfekt!
    För ett par år sedan bodde jag tillfälligt hos min dåvarande pojkvän (hade en period då jag försökte bli lite mer “normal”, och trodde jag skulle kunna leva i en relation med någon…hehe…;) ) en hel sommar, då jag studerade. Jag trodde på allvar att jag skulle bli TOKIG till slut!!? Det var som om jag tappade bort mig själv. Till slut kunde jag knappt höra min egen inre röst, och det kändes som om jag tappade kontakten med det som var “jag”…
    Så till slut var jag tvungen att dra iväg en sväng. Lånade hans bil, bokade hotell i en närliggande stad…Tog med mig massa värmeljus, böcker och tidningar. Köpte vin, ostar och maasssa godis…Och sedan gick jag knappt ut..Låg jag på hotellrummet och läste, “svullade” och pratade med mig själv lite…:D 😉 Det var som att jag landade i mig själv igen…!
    Sedan kom jag tillbaks som en ny “Lindian”….. 😉 😀

    Vad glad jag blir att det funkar så bra för dig och Johan! För jag förstår verkligen hur det är att behöva ensamtid. Och det är ju ingen självklarhet att allt faller på plats så bra som det verkar ha gjort för er…!
    Själv har jag ett stort behov av att “bestämma över min fritid”, att känna en frihet i vad jag gör med min tid, och att inte känna mig “styrd”.
    Kanske är det som du skriver att när/om man hittar rätt person så försvinner de där problemen. Eller snarare – det ÄR inget problem längre!

    All lycka och kärlek till er!!! <3 <3 Ni är så fina ihop! Det lyser om er! <3 <3

    Reply
  16. made by mary

    Jag och Magnus har ju varit tillsammans i 10 år i maj, så för oss har det förändrats över tid men det har gått så smärtfritt och magiskt att jag knappt notera det. I början bodde vi ju isär och då var det naturligt med den där egna tiden, men ju oftare vi sågs och iom att jag blev upp över öronen kär på en nanosekund så ville jag ju vara med honom hela tiden. Visst tar det alltid ut sin rätt på livet i övrigt men så tror jag det är för alla som blir förälskade, ensamvarg eller inte. Vissa skiter i att plugga till tentan el kan helt enkelt inte koncentrera sig, andra vill inte ens prioritera egentid fast man vanligtvis alltid prioriterat just det och någon annan kanske ringer in och sjukanmäler sig för att man helt enkelt spenderat hela natten pratandes om livet och allt el inget med den man älskar. Kärleken, där där pirrande kärleken som genomsyrar hela ens väsen har en tendens att konsumera en och jag tycker att det är helt i sin ordning att tillåta den att göra det. För den där början, den är ändå speciell.

    Allt eftersom åren gått för oss, så har jag märkt att mitt behov och hur jag ser på ensamhet förändrats. Det jag tidigare specificerade som “ensamtid” var just jag, helt ensam. Idag, 10 år senare, så känner jag att när jag är med Magnus så belastar det ändå inte mig. Han “stör” inte min kreativitet och ensamhet, han är istället en del av den. Med honom är jag mig själv till 100%, jag förställer mig inte, försöker inte vara ngt jag inte är och känner heller inget behov av att kolla med honom i fall att han känner sig bortprioriterad. Behöver jag vara själv är det naturligt, inget konstigt men väldigt ofta märker jag att den där känslan av ro infinner sig när jag är med honom. Det kreativa kommer lika lätt med honom på en skogsstig som om jag gick där själv. Istället för att se det som en belastning med mina “ihhhh jag vill gå in häääär och titta/upptäcka/fota” (se. buskage med magiskt motljus som innebär att man måste klättra genom en buske med taggar, vada genom vad som endast kan beskrivas som ett träsk och uppför en bran kulle) möts av förståelse, lugn och positiva tillrop vilket gör att jag får vara kreativ på det sättet jag måste. Jag vet inte om jag får fram det jag vill säga, men kortfattat är det så att vara med mitt livs stora kärlek, min numera äkta make, gör att den där egentiden gärna delas med honom. Givetvis vill jag fortfarande vara helt i mitt eget, i min process och det får jag iom att jag som du jobbar hemifrån. Men iom att han “är som han är” så går det så bra att vara tillsammans med honom i de stunderna också.

    Tidigare, i andra relationer har jag känt att jag vill “fly” och jag har ofta “tröttnat” efter 6 månader och liksom känt olust osv. Men med Magnus blev det aldrig så. Vi är lika på de sätten som är bra och olika på de sätten som är bra, vilket gör att vi passar så magiskt bra tillsammans.

    Så är det inte för alla, men så har det utvecklats för mig och det trodde jag faktiskt aldrig!

    Så mysigt att läsa om er, och kul att se mer fina bilder!

    stor kram

    Reply
  17. Anonym

    Jag har ett stort behov av ensamhet, men också väldigt lätt för att “fastna” i min partner och vilja vara nära hela tiden, är dock välsignad med en make som sätter mig i bilen och kör ut mig i skogen om jag inte varit ensam eller i naturen på länge.

    Reply
    • Diana

      Härligt med någon som känner en bättre än man känner sig själv! Tänk att det kan vara en kärlekshandling att köra ut sin partner i skogen, helt underbart :)!

      Reply
  18. ISA

    fint att du tar upp detta ämne. tror fler än man kan förstå är berörda av ämnet egentid. Du & Johan verkar vara perfect match. så fint att se. ger hopp till en annan om kärlek med, ahha!

    Reply
  19. Evelina

    Så härligt att höra om andra som också tycker att “är det lätt, så är det rätt”. Jag fick stora hejarop och gratulationer från mina kompisar när jag flyttade ihop med min pojkvän. För mig var det inte alls en så stor händelse, det kändes bara väldigt naturligt. Det faller sig också väldigt naturligt för oss att inte behövs umgås hela tiden, även om jag känner igen fenmonenet med att ha svårt att slita sig från sin partner för att ta hand om sina egna sysslor. 🙂

    Reply
  20. Diana

    Jag lever sedan 11 år tillbaka med en man som accepterar att jag är som jag är, dvs en ensamvarg. Det är aldrig sura miner om jag drar mig undan eller hellre stannar hemma om han drar iväg någonstans. Han ger mig rätten att få min egentid, jag ger honom rätten att vara social.
    Han reser rätt mycket i jobbet och är ofta borta dagar, kanske veckor i sträck. Därtill har han en hobby som gör att han är iväg i timmar lediga dagar. Jag trivs jättebra med att ha hemmet för mig själv, men det är också väldigt skönt när han väl är hemma. Antagligen för att han är så mycket iväg…
    Bodde själv några år innan jag träffade denna man, och det passade mig väldigt bra. Har också levt i förhållanden med killar som inte alls förstått mig och där det ständigt varit bråk över att jag är så “konstig”. Och jag tyckte i min tur dom var konstiga… Jag är så glad att inte ha det så mera!!
    Kan förstå Malva som inte riktigt vet hur hon ska prioritera detta med egentid kontra den man älskar. När min sambo är hemma vill jag vara med honom, jag vill vara i hans närhet och göra saker med honom, för jag älskar honom. Ingen får mig att skratta som han, han är så klok och bra att prata med, jag älskar hans blå ögon som är dom snällaste som finns och han är en trygghet jag inte vill vara utan. Och ändå; mitt i allt detta så behöver jag komma ifrån! Även om jag önskar jag inte behövde det.
    Har lärt mig dock att jag SKA gå ifrån för det är bättre att gå och “tanka” energi i ensamhet och sen vara trevlig, än att jag inte bejakar det behovet och istället går in i ett närapå vaket zombie-tillstånd efter ett tag.
    Förhållanden kan se ut på så många olika sätt och ändå vara starka och bra!
    Härligt att du hitta Johan! Önskar er en underbar vår!

    Reply
  21. Ulf

    Lite som en parallell… Sen man fick barn så minimeras egentiden i några år, men det är värt det, dom växer upp snabbt. För snabbt.

    Reply
  22. Anette

    Fint och hoppfullt att läsa om kärlek och egentid i ljuv förening! Och vilken underbar bild på dig och Johan på vedhögen. Blickarna ni ger varandra… Det lyser verkligen förälskelse om er! <3

    Reply
  23. Hanna

    Vad är egentid egentligen?
    För mig är det när jag tar hänsyn till hur jag mår; när jag tillåter mig att göra sådant som gör att jag hinner bearbeta intryck, när jag i lugn och ro kan sortera tankar och hitta ett lugn i mig efter dagens händelser.
    Det beror alltså, för att använda biologi och psykologi, på hur mycket reaktioner på intryck hjärnan har tagit emot under dagen. Har jag gjort mycket, har jag stort behov av att vila, vare sig det är fysiska eller psykiska skeenden som ska bearbetas. Jag älskar att arbeta fysiskt, för då blir jag trött i kroppen men utvilad i huvet. Själv trodde jag inte att en sådan logisk förklaring skulle hjälpa mig, men den var viktig för att helt kunna acceptera mig själv, och därmed också andra.
    Empatisk/lyhörd/bra föreställningsförmåga, borde vara lika högt värderat som “stresstålig”. För alla människor är bra på sitt eget sätt, det viktiga är bara att acceptera de olikheter som kan finnas, fastän att de inte alltid gör så stort väsen av sig, eftersom de tyvärr ofta förtrycks.

    För den intresserade rekommenderas att läsa om “highly sensitive person”, StarkSkör, Elaine Aron eller Ilse Sand, som har olika vinklingar på karaktärsdraget känslighet.

    http://hsperson.com/
    https://en.wikipedia.org/wiki/Highly_sensitive_person

    Jag har på senaste tiden börjat tänka kring de värderingar som finns om känslighet, vilket har gett många jobbiga, omvälvande insikter om vilka värderingar som finns idag. Vi lever ju i förnuftets tidsålder som gått över styr kan man säga. Förhoppningsvis kommer vi allt mer kunna kombinera förnuft och känsla till något konstruktivt. Det ligger ju i tiden… “Hållbart och högteknologiskt.” Man skulle kunna dra sig till att säga att det hållbara = att lita till sina känslor. Det högteknologiska = tankarna. När vi tillåter oss släppa andras nedvärderande tänkesätt, kan vi må som bäst, och då kan jorden också må som bäst.

    Tankarna kan feltolka känslan, men känslan kan inte feltolka tankarna. Det är ju bara en reaktion, en känsla, och den måste få finnas. Det är den som måste accepteras för att man ska kunna ta sig vidare.

    Hälsningar känslig som äntligen accepterat sin känslighet:)
    Pust och stön och usch, men det är så värt det i slutändan:)

    Reply
  24. Helly

    As a mother of three young children, and someone who craves time alone, I am struggling with this a bit right now. I’ve chosen to keep the kids home and school them myself, and I am also trying to run a creative business from home as well. I know this phase won’t last, but sometimes it’s hard when everyone is loud and demanding and a bit overwhelming, to find your peaceful place. I’ve had to learn to do it despite my circumstances – I can’t just wait till the kids are in bed to make art, because I am too tired to stay up late, so I do it when they are around me, and now they have learnt a few things, (You don’t paint or draw on mamas artwork, please don’t bump mum’s elbow when she’s drawing) it goes a bit smoother. My youngest two usually see it as a great time to grab out their art supplies and paint with mama, so it’s good for that reason. Sometimes I just need to leave the house by myself for an hour when my husband comes home, and he understands that and is happy for me to go.
    Not sure what the conclusion is here, but I guess we find in all phases of life that we are able to adapt if we wish to, and make it work for us. I know my kids will be bigger soon (they are seven, four, and two right now) and I don’t regret the sacrifices I am making for them, I just hope it makes them better people. 🙂

    Reply
  25. Lars 8463

    Du Jonna
    Jag är jätteglad att du mår så bra och får Johan att må minst lika bra.
    Du kan byta ut bra mot det rätta ordet.
    För bra är alldeles för litet.
    Kram :-

    Reply
  26. H

    Vad fint du skriver 🙂 Jag bor med min sambo, vi har varit tillsammans i 8 år i augusti och bott ihop snart 6 år. Han behöver nog mer ensamtid än vad jag gör. Vi har olika intressen så det blir en del tid på olika håll ändå. Ibland om vi går en långpromenad kan han säga att han vill gå en lite längre väg hem ensam för att ha lite egentid och så går jag raka vägen hem själv. Jag tycker att det är skönt att han säger till när han vill vara i fred och att jag kan göra det om jag vill också.

    Reply
  27. Ella

    Jag och mun pojkvän löser det som så att vi får ” egentid tillsammans” medan jag läser, svarar på mejl eller liknande så läser han sina nyheter, spelar datorspel eller liknande, trots att vi är I samma rum eller till och med nästan i knäet på varandra.
    Annars får jag min egentid när jag åker till stallet. Det är mitt ställe där jag egentligen inte vill ha pojkvännen med, just för att de är min tid för mig själv och med min häst. Himla skönt att ha något man ” måste göra” så att man kommer ifrån varandra litegrann om dagen ( utöver jobb)

    Tack för en fantastiskt inspirerande blogg!

    Reply
  28. Marthine

    Dette med egentid synes jeg kan være litt vanskelig. Det er ofte ikke nok tid igjen etter jobb og alt som må gjøres. Det kjennes som dagene/livet går i et høyere tempo enn hva man klarer å henge med på. Likevel er det de dagene hvor det faktisk er tid til å være for seg selv, bare finne på det man har lyst til som er de dagene jeg har det best.

    Reply
  29. Agnes {Cashew Kitchen}

    Vad fint att läsa att era liv har smält ihop så naturligt och bra! Jag tror det är en väldigt bra match som “ensamvarg” att dela sitt liv tillsammans med någon som går till en arbetsplats på dagarna, om en själv jobbar hemifrån. Jag har också stort behov av ensamtid, och det får jag framförallt under dagarna när jag jobbar ensam hemma. Min tjej jobbar med ett väldigt socialt jobb på dagarna, så på kvällarna gör vi ofta lugna, “low key” aktiviteter tillsammans vilket passar mig perfekt 🙂 Hon är inte i behov av lika mycket egentid som jag, men är däremot väldigt lyhörd och kommunikativ och förstående, så hon vet precis hur jag fungerar <3 Tvärt emot hur det har varit i tidigare relationer, så uttrycker hon min integritet kring mitt ensambehov som en styrka. Som ett tecken på att jag är sann mot mig själv, vet vad jag mår bra av och håller hårt på det. Och att det är beundransvärt. Så fint! Precis som Johan säger när du vill jobba i ateljén på kvällarna, "det är bra att du gör det du mår bra av/behöver göra" typ. Egentiden är ju egentiden en så viktig del av ens personlighet, och utan den skulle åtminstone jag bli odräglig haha. Om ens partner är med på det så tror jag nog att hen förstår och inte tar det personligt.
    Fin dag till dig nu!
    Kram

    Reply
  30. Fanny L

    Väldigt fint inlägg <3 jag har aldrig levt ihop med någon jag haft ett förhållande med, men jag har ofta upplevt det som väldigt svårt att hitta en balans när jag bor ihop med någon. Jag behöver i princip vara helt och hållet ensam för att kunna slappna av. Annars är det som att jag hela tiden förhåller mig till de personer som befinner sig i närheten, jag kan inte fokusera inåt när någon annan rör sig på samma plats. Då funderar jag nästan omedvetet hela tiden på den personen, känner av stämningen, funderar på om jag måste eller borde göra någonting. Det blir väldigt tröttsamt även om man verkligen älskar personerna och bryr sig om dem. Därför känns det så himla skönt nu när jag sedan några månader tillbaka har ett helt eget boende, bara jag och katten 🙂 Jag hoppas jag hittar någon jag kan vara mig själv runt helt och hållet var det lider, som du kan med Johan!

    Reply
  31. Ninna

    Känner igen mig, behovet av att vara själv parallellt med att leva verkligt nära någon. Har ett par misslyckade “försök” bakom mig, men lever nu i en relation som påminner om det du beskriver. Vi jobbar båda hemma, han är modellsnickare och har sin verkstad på gården, jag har mitt arbetsrum inne i huset. Det bara flyter på utan att vi måste orda om det, det faller sig naturligt. Nu funderar vi på att flytta, men då har han ingen verkstad hemma utan måste pendla, i början i alla fall. En nyfiken (men snäll) fråga – hur funkar det för er när Johan har så långt till jobbet? Blir det påfrestande med så långa dagar/restider? Har ni planer på att han ska byta jobb och få kortare resväg? Inte bara till att byta, ju, när man bor i glesbygd… Vi har lite svårt att känna vad vi ska prioritera där…

    Reply
  32. Mimmi

    Hittar man rätt person som tycker om en för den man är blir det som för dig (och mig) tror jag, att den andra respekterar att man behöver egen tid automatiskt. Jag är som du, behöver också mycket tid själv, och det är aldrig ett problem efter 14 år med min fina man. Sen när jag fick barn (har två) blev det lite tuffare (i alla fall under bebisåren), men även där löser det sig om man vill. 🙂

    Reply
  33. Victoria Warg

    Du skriver så himla fint om det här, som om det mesta 🙂
    Jag har varit tillsammans med min pojkvän i snart 4 år & vi har bott tillsammans i ca 3,5 år..
    Jag har alltid trott att jag varit en sådan person som vill ha mycket ensamtid, men när jag hittade honom ändrades det i så fall..
    Så i början tyckte jag att det var lite jobbigt att det kändes som om han behövde ensamheten mer än mig, jag kände mig som en jobbig flickvän som ville ses så ofta osv. Han uttryckte inte att han tyckte det var jobbigt, det gick aldrig så långt..
    Men i alla fall försökte jag jobba på att faktiskt gilla ensamtiden mer, skaffa lite hobbys & inte vara SÅ “beroende” av min pojkväns sällskap.
    För jag vill inte att han ska känna sig trängd, och heller inte att jag ska tappa MIG & mina intressen.
    Så nu känner jag att vi hittat en fin balans, vilket är skönt.

    Tack för en fantastisk blogg, min favorit i alla kategorier!

    Reply
  34. Sanne Brännström (warginna)

    Åh, Jonna vad fint att du tar upp detta viktiga ämne <3

    Jag lever också tillsammans med min drömprins, vi har varit ihop i fyra år och bott ihop i snart tre! 😀 Jag är precis som du, i stort behov av egentid! Men eftersom att min Isak elitsatsar på hockey och tränar väldigt mycket blir det en lite speciell situation. När hockeysäsongen är i full blomstring är han borta väldigt mycket, och då har vi (precis som ni) främst kvällar under veckodagarna och varannan helg tillsammans. Så allt har liksom fallit sig helt naturligt.

    Ju längre man är tillsammans desto djupare lär man känna varandra och vad den andre behöver, det är fint. Så även om vi är lediga samtidigt kan jag åka iväg till skogen ensam med hundarna för att få insupa lite naturkraft på egenhand. Och han har aldrig klagat. Precis som du skriver "är det rätt så är det lätt".

    Och ytterligare en sak: man lär sig att vara ensamma tillsammans!!! Även om båda är hemma så kan man utan problem sitta tysta i timmar och jobba med sitt. Kanske vid varsin ände av soffan, eller i varsitt rum. Det är väldigt skönt, och bara en sån liten sak räknar jag som värdefull egentid! 🙂

    Kram! <3

    Reply
  35. Madde

    Jag har också stort behov av egentid, medan min man helst hade velat vara påklistrad på mig mest hela tiden. Det kan skapa lite gissel ibland, jag tror han känner sig avvisad när jag visar att jag behöver mitt space. Har tyvärr blivit ännu tydligare nu när vi har en son på 8 månader. Men det funkar ändå 🙂

    Reply
  36. AnnaS

    Egentid, vilket underbart ord!
    Trodde att man var tvungen att vara småbarnsförälder för att få ta till det men har nu kommit på att jag behöver det även om jag bara bor ihop med min man på helgerna.
    Lycka till med ditt nya liv Jonna!

    Reply
  37. Åke

    Det finns ett uttryck när man säjer att två blir en.
    Det har ni blivit och det funkar väldigt bra,jag vet.
    Men jag vill se mer av hundar och katter.

    Reply
  38. Emschen

    Vilket kärleksfullt inlägg!

    Jag har stort behov av få vara själv men jag tror sånt faller på plats när man träffar rätt person, då löser det sig liksom självmant ja om man fortsätter vara ärlig mot sig själv och ta den tiden man behöver.

    Kram

    Reply
  39. Tuva-Lena Bodin

    Egentid är viktig, så viktig att ibland går jag ut i skogen enbart för att få vara ensam. Sambon är en pratkvarn och jag vill hellre ha det tyst. Inte den bästa lösningen men man lär sig att anpassa sig. Jag har också lärt mig att stänga dörren om mig när jag vill vara ifred, något som jag trodde skulle vara “kränkande” för sambon innan. Visst händer det att han kommer och “stör” men eftersom han överser med mina egenheter så får jag överse med hans, som innebär att han inte alltid visar hänsyn. 😉 Ja du, att bo ihop med någon innebär ett evigt tråcklande, åtminstone när man har levt ihop några år och “förälskelsen” inte längre är aktuell utan har övergått i en vänskaplig “kärlek” till sin partner. 🙂

    Reply
  40. Rania {Rania Maria Photography}

    Så himla härligt att höra mer om det här, hur ni gör och att det fungerar så bra för er! Jag hoppas verkligen det fortsätter så 🙂 Vi vill ju bo väldigt litet, men i sådana här lägen måste det vara skönt att ha ett lite större hus så man kan vara själv i ett rum eller till och med på en annan våning.

    Jag är också själv om dagarna medan Andreas är på jobbet, så jag får mycket egentid till att bara vara, arbeta, fotografera osv vilket är jättebra! Men sen när han kommer hem vill jag umgås, medan han som varit på jobbet bland folk hela dagarna vill vara själv. Oftast går det bra ändå, vi umgås lite och sen är han själv men vissa dagar är hans behov av att vara själv större, han är extra trött osv och vissa kvällar är mitt behov större av att umgås. Men man tar sig igenom sånt där 🙂

    Däremot tycker jag det är SÅ svårt, när han faktiskt är hemma, att göra mina egna grejer, fotografera, träna yoga eller gå ut i skogen själv. Jag har jättesvårt för att slappna av och bara göra saker för min skull, även fast att jag vill. Men jag försöker verkligen jobba på det där. Att gå ut och fotografera som om han inte vore hemma. Det går bättre och bättre hela tiden!

    Förut har jag alltid trott att jag är extremt extrovert, speciellt gentemot just Andreas som är mer introvert. Men nu börjar jag inse att det inte är sådär svart på vitt och även om jag är väldigt extrovert så har jag mycket introverta drag och det måste jag lyssna till, annars mår jag inte bra.

    Reply
  41. Min Lau

    Hej Jonna.
    Jag är tillsammans med en kille som jag tror egentligen behöver lite mer egentid än mig. Eller snarare har jag tillräckligt med egentid i min vardag men han har inte det vilket gör att det känns som att hans behov är större än mitt. Jag undrar hur Johan känner för det här med egentid eftersom han jobbar hela dagen och sedan kommer hem till dig? Hur gör ni hemma när han behöver egentid, eller lyckas han få den på jobbet? Det hade varit jättekul med ett inlägg som Johan skrivit eftersom du berättat att han skriver så vackert. Tack så väldigt mycket för den mest fantastiska bloggen i världen!
    //Min

    Reply

Lämna ett svar till Anette Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.