Att våga följa sitt hjärta

Senaste tiden har jag fått så otroligt många fina mail från läsare, unga som gamla, och som alla ställer liknande fråga “Hur vågade du flytta och lämna tryggheten? Var du inte rädd för att misslyckas? Vad var det som fick dig att ta steget att följa ditt hjärta?

Det här är ju en väldigt vanlig fråga jag får, och jag har tidigare skrivit ett långt inlägg om just detta. Eftersom jag har så många nya läsare och så många som undrar kring dessa frågor så tänkte jag lägga upp det jag skrev igen. Det är ju ändå något som är lika aktuellt nu som då. Frågor som är viktiga och något som jag verkligen brinner för. Att våga släppa på förväntningarna som vi känner från andra och från samhället, och från vägen vi “borde” gå, eller hur vi borde bete oss, det är något jag själv jobbar hårt med hela tiden.

012205

Hej! Jag kommentar aldrig någonsin något. Aldrig!
Förrän nu. Jag kan verkligen inte låta bli, jag har stirrat på ”Skicka kommentar”-knappen jättelänge och är så glad över att jag faktiskt kommer att klicka på den!
Det jag vill säga till dig är att jag aldrig för känt en sådan likhet, avundsjuka, förebild och hopp om livet i en och samma person. Du är allt jag vill vara och har allt jag vill ha. Hur vågade du? Jag sitter instängd i en osmaklig lägenhet i Göteborg, hör bruset av tusentals bilar och spårvagnar och nedanför kryllar det av stressade människor som oroar sig mer över hur mössan sitter än om den stackars tiggaren på gatan. Jag vill också bort, bort till friheten. Jag vill att mina barn ska kunna springa barfota om somrarna, kunde andas frisk luft och uppleva snöiga vintrar med pulkabackar och grillad korv. Du har precis visat mig att man kan förverkliga sina drömmar! Men hur fan vågade du släppa allt? / Sandra

Tack Sandra för din kommentar. Kände igen mig mycket i det du skrev. När jag bodde i en lägenhet i stan kände jag likadant som du gör nu. Anledningen till att jag vill svara på kommentaren såhär i bloggen är för att din fråga om hur jag vågade släppa taget är en av de vanligaste frågor jag får. Jag har gått och tänkt ett tag på vad som fick mig att våga. Jag har haft svårt att komma fram till ett svar.

Jag tror att först och främst, så kände jag att jag inte hade något att riskera. Så för mig var det nog aldrig en fråga om att våga eller inte. Det fanns bara en väg som jag vill gå, och just i den stunden när jag tog beslutet så fanns det ingen direkt oro eller rädsla för om det skulle fungera eller inte. Jag var mest så fokuserad på att bara ta mig till Grundtjärn att jag inte tänka på ”riskerna”. Vilket var bra. Annars kanske jag inte hade vågat.

Att ta ett steg som förändrar ens liv helt och hållet tror jag nog alltid blir bra, om man gör det för att ens hjärta vill det. Det är i alla fall ett bevis jag har fått. Att när man kastar sig ut och släpper taget om det som håller en kvar, så öppnas nya vägar som man aldrig i sin vildaste fantasi skulle kunna föreställa sig. När man släpper taget om rädslan att förlora eller misslyckas, och verkligen gör något fullt ut för att det är det som känns rätt, ja då blir det rätt.
Självklart så kan det ju försvåra eller förenkla att släppa taget om något beroende på vilken livssituation man är i. Om man ser till det steget jag tog, att byta stadslivet för en stuga ute på landet, eller obygden kanske man kan säga, så befann jag mig just då i en livssituation som gjorde det ganska enkelt för mig.

Jag var själv. Inga barn. Ingen kärlek som höll mig kvar. Jag bodde hos mina föräldrar i lägenheten på Stampgatan. Jag trivdes inte i stan. Jag trivdes inte med min utbildning. Jag trivdes inte med något av de jobb jag hade eller hade haft. Jag hade underbara vänner men vi sågs inte sådär jätteofta så jag visste att dem skulle jag ha kvar även om jag flyttade. Och, en annan sak som spelar väldigt stor roll, är att jag hade släktens stuga, den gamla skolan, att flytta till så länge.

För mig fanns det ingenting som höll mig kvar. Det fanns ingenting som jag kände att jag kunde förlora. Men jag visste att om jag blir kvar i stan, så förlorar jag mig själv och min dröm.

Sedan är jag säker på att mina föräldrar spelat en stor roll till att jag tänkte som jag gjorde, och vågade att bryta det mönster som jag ”borde” ha valt. Jag tror inte att alla föräldrar hade tyckt det var helt helt okej när ens 21-åriga dotter sätter sig ner vid köksbordet och säger att hon vill hoppa av studierna, lämna stan och flytta till en stuga ute i ingenstans. Jag kan förstå att det hade gjort många föräldrar lite oroliga, och kanske hade de försökt övertala om att studierna är viktigare osv.
Jag är enormt tacksam att jag alltid fått välja vilken väg jag vill gå. Jag har aldrig behövt känna någon press på att bli något, att ha höga betyg i skolan eller att välja en viss väg i livet. Oavsett vilken väg jag velat gå så har mina föräldrar stöttat mig i det. Att välja att bo i en stuga utan varmvatten med skogen som granne, var inte i deras ögon mindre värt än att bo i stan och plugga. Det betyder så mycket att få med sig det stödet i livet och det val man gör.

När jag väl kom hit, så minns jag att jag kände en sådan enorm lättnad. Just då hade jag inget jobb, inte så mycket pengar och jag hade inte den blekaste aning om hur länge jag skulle kunna stanna. Men det oroade mig inte alls i den stunden. Jag vara så lycklig över att jag äntligen var där jag skulle vara. Där jag ville vara. Så jag tog nog bara ett steg i taget. Om jag hade tänkt på alla tusen steg innan jag flyttade hade det känts alldeles omöjligt och jag hade nog aldrig vågat. Så det där med att ta ett steg i taget är nog väldigt bra. Att ta varje dag för sig, och inte se alla problem som kanske kan hända i framtiden. För de existerar ju inte mer än i ens eget huvud.

Jag har aldrig ångrat mig en endaste sekund att jag flyttade hit. Jag har aldrig känt att det varit fel val. Däremot har jag efter flytten ibland tyngts ner av oroande tankar och rädslor. ”Tänk om jag inte gjort rätt val, tänk om jag kommer ångra mig i framtiden, tänk om jag kommer bli olycklig, fattig och ensam, tänk om bla bla”. Alla de där ”tänk om” som skapar kaos i människor.

Det enda jag ångrar är att jag ibland varit rädd att jag ska ångra mig. Eller rädd för allt annat som går att vara rädd för. Jag har funderat så mycket under åren jag bott här. Lärt mig så mycket om mig själv. Grubblat så mycket med mig själv. Och jag har insett att många gånger i mitt liv har jag varit mer rädd för att leva än för att dö. Det är så absurt. Valet jag gjorde har ändå hjälpt mig så mycket i att våga följa mitt hjärta och inte lyssna för mycket på människor som säger att det inte går. För allt går.

Så, mina tips för att våga;

Fokusera på vad det är du vill, och inte på vad du inte vill. Känn glädjen som om du redan nått dit du vill. Omge dig av människor som tror på dig, som lyfter dig och vill dig väl. Ta ett steg i taget, och gå inte händelser i förväg, för oftast är de då alla problem kommer upp som man i nuläget inte har någon aning om hur man ska lösa. Det är bättre att skapa möjligheter som inte finns, än problem som inte finns. Nya vägar öppnas när man minst anar det, så dem kan man inte ”förutspå”. Var tacksam för det lilla och ge inte upp när det skett för många motgångar. Var inte rädd för att misslyckas. Som min mormor brukade säga ”De värsta som kan hända är att man dör”. Men det är inte särskilt troligt. Oavsett, så tar vi ju oss inte ur det här livet levande ändå. Så det är bara att köra på och inte spendera för mycket av sin tid i livet på att vara olycklig eller göra något som man inte trivs med. Våga att leva! ♥

012206

33 Kommentarer på “Att våga följa sitt hjärta

  1. Alfred Björklund

    Riktigt fint skrivet och fina bilder som vanligt. Har också funderat på att flytta ut i skogen för det är faktiskt den bästa platsen som finns och jag som går skog på gymnasiet får vara i skogen väldigt ofta och jag njuter av varje sekund vi är ute.

    Reply
    • Jonna Post author

      Tack! Ja om du trivs att vara i skogen skulle du säkert trivas att bo såhär 🙂 Och eftersom du går skog på gymnasiet är det nog inte större svårigheter för att få jobb i skogen sen. Perfekt 🙂

      Reply
  2. Annica

    Har precis börjat att verkligen GÖRA det mitt hjärta säger, inte bara lyssnat och tänkt: jo, men jag tar det sen. Jag tar också små steg och hoppas att det blir bra 🙂

    Reply
  3. Tobias A

    Så inspirerade och vackert inlägg. Det börjar växa till en skyskrapa över så många gånger som du slagit huvudet på spiken med dina tankar.

    Känner igen mig i det där med att inte våga leva. Jag var så under stora delar av mitt liv. Som jag ser det så finns bara två känslor som är grunden till alla andra känslor. Detta är kärlek och rädsla. Allt för ofta så hamnar fokuset omedvetet på rädslorna. Under stora delar så lät jag dem styra och det styrde mig bara längre ner. Men du har varit en inspiration för att våga kasta sig ut och inse att rädslan bara är en illusion.

    Det är som att kliva in i ett kolsvart rum. De flesta av oss känner obehag i den stunden. Inte för att det är mörkt men för att vi är rädd för vad som kan gömma sig där. Men så fort man tänder ett ljus så flyr allt mörker från rummet och man kan se klart igen. Kliver man däremot in i ett ljust rum så har mörkret ingen effekt. Rummet kommer lysa lika starkt.

    Så det handlar om att våga vara ljuset och inse att det får allt mörker att försvinna.

    Jonna, du är detta ljus och som genom ditt varande tänder små ljus inom oss alla!

    Reply
    • Jonna Post author

      Åh, men så vackert skrivet. Du är så bra på att sätta ord på känslor!
      Tack för att du delar med dig ♥

      Reply
  4. Marcus

    Jag hoppas alla som läser din blogg och innerst inne vill göra samma sak får se att det faktiskt går!!
    Jag har gjort en liknande resa.. Jag har alltid längtat ut till mormor/morfars gård i obygden, 2007 köpte jag den och har haft den som ‘fritidsboende’. I samma veva som köpet träffade jag min fru.
    Vi har bott centralt i Sundsvall, åkt ‘hem’ var fredag och tillbaka till stan på söndagkväll. Hela tiden malde tanken om att hitta ett jobb i närheten av gården, men den ligger ju i obygden? För tre år sedan gick det inte längre, det var faktiskt min fru som utbrast “att nu får vi fan göra nåt!” Jag låg vaken många kvällar, till slut var det bara att satsa för hem skulle vi!! Jag stegade in på banken, lånade 50000kr för att läsa elbehörighet. Sade upp mig från elektrikerjobbet, sålde lägenheten och lyckades göra en vinst som blev ett aktiekapital. Nu bor vi i urskogen där vi odlar potatisen själva som kokas på vedspis. Och även här behövs elektriker!!
    Jag är snart 40år, här blir jag kvar tills jag inte längre kan gå.
    Och stan, den står ju kvar!

    Reply
    • Jonna Post author

      Vad inspirerande att läsa din berättelse. Så häftigt att du följde ditt hjärta och att ni lyckades!! ♥

      Reply
  5. Fanny

    Vilket fint och inspirerande inlägg. Har själv det väldigt jobbigt i livet just nu och din blogg ger mig kraft och hopp. Drömmer om att leva ett liknande liv som du. Mitt ute i naturen utan press och måsten. I frihet.
    Är 26 år gammal, arbetslös och känner att jag redan är trött på livet. Har nästan inga vänner, de jag känner i min ålder har alla jobb, går nån utbildning, har barn och gör allt detta som man borde göra. Jag känner mig ibland så oerhört ensam, som att jag inte hör hemma och passar in någonstans. Jag är känslig och lite blyg. Jag dricker inte och tycker inte om att gå ut och festa. Jag klarar inte av drama. Jag har ingen pojkvän Folk tycker jag är konstig. Att jag borde ändra på mig, skaffa en utbildning, ett jobb bli mera utåtriktad och social. Men jag vill inte. Jag önskar jag var lika modig som du Jonna. Även om jag inte är omgiven av en massa folk känner jag mig inte ensam när jag ute i naturen och när jag bara får vara, inte tänka på att göra rätt hela tiden, och göra sånt jag tycker om.
    Men jag försöker trots allt att tänka positivt och strunta i vad alla andra tycker även om det ibland är svårt. Kanske jag då en dag hittar rätt. Det känns så oerhört skönt och tröstande när man läser eller hör att det finns människor som har liknade tankar och värderingar som en själv, då känns ensamheten inte så stor. Tack för att du delar med dig Jonna.

    Reply
    • Jonna Post author

      Åh men tack Fanny för att du skrev så ärligt och öppet om ditt liv och hur du mår. Kändes jobbigt att läsa att du känner sådär. Jag hoppas så innerligt att du får kraft och energi att gå din egen väg och våga vara den du är. Även om det är så lätt att bry sig alldeles för mycket om vad andra tycker.

      Glad att min blogg kan ge dig lite kraft och hopp, och att du drömmer om att leva lite liknande. Vill inte förstöra din tanke om hur du vill leva, men vill också berätta för dig att mitt liv är egentligen precis som andras liv, med press och måsten. Med jobb och oro över ekonomi och framtid osv. Däremot är jag omgiven av naturen och den friheten som den ger. Jag har alltid den nära till hands och det gör otroligt mycket skillnad. Den skänker ett lugn och en frid som jag tror vi är många som saknar idag. Vi behöver naturen för att må bra.

      Hoppas att du hittar en väg för att leva så som du vill. Det kommer gå bra ♥

      Varma kramar
      / Jonna

      Reply
    • Kristina

      Du är inte ensam om att känna det ju känner. Jag tror att många människor känner sig ensamma, oavsett ålder och även om de inte alltid är ensamma. Själv har jag ofta känt att jag inte passar in, tycker så olika mot alla andra och att andra människor verkar vara så nöjda och lyckliga. Man får försöka hitta de små tingen i livet som faktiskt är positiva, de finns. Om man försöker att vara mer i nuet, sluta tänka så mycket på hur allt måste vara för att man ska bli lycklig, ja då tror jag att man kan känna sig nöjd och lycklig. När man ställer för stora krav på sig själv och hur ens liv ”måste” vara, då känner man sig liten och olycklig. Man får försöka hitta sig själv, älska sig för den man är och våga möta nya människor, t.ex. genom att våga prata med någon man möter som man inte känner, då mår man bra. Om man försöker hitta inom sig vad man mår bra av och göra det lite mer, då mår man också mycket bättre. Kram ❤

      Reply
    • Jonna Post author

      Thanks ♥ Ya i really like to think that way! Makes me take life less serious in a good way. Like not paying to much attention to small shity problems 🙂

      Reply
  6. Carl Stridsberg

    Fast du hade ju din mor och mormor o morfar där. Flera vänner och så med om jag förstått det rätt. Frågan är väl om det inte hade varit farligare att stanna kvar i storstaden? 🙂
    Bilavgaser, stress och jäkt, ensamhet, vild trafik och så vidare är ju inget jag själv trivs med. Så din flytt från detta monster var ju kanske det bästa du kunde göra.
    Själv var jag alltid orolig när min dotter åkte till Mozambique för att jobba som volontär. Medellivslängden där nere är ca 35 år på grund av AIDS och att så många dör av det. Min dotter träffade många ensamma barn som mist båda sina föräldrar på det barnhem hon jobbade på..
    Men alla väljer de vägar de vill gå här i livet. Det finns ju så mycket som man vill upptäcka, uppleva och utforska under det korta liv man har på vårt vackra jordklot…

    Kram från Carl

    Reply
    • Jonna Post author

      Min mamma bodde inte här. Hon är däremot född i byn. Men hon flyttade upp hit senare, till sitt barndomshem 🙂 Och mormor och morfar hade jag i Sollefteå, 6 mil från Grundtjärn. Det var underbart att ha dom nära de första åren ♥ Och släkt har jag massor av här i krokarna. Vänner hade jag inte några, men har skaffat mig nu under åren 🙂
      För mig är ju Grundtjärn ett hem, ända in i mina rötter. Min mormors mor bodde här. Och hennes mor. Och det känns i hjärtat på mig på något vis. Och det förenklade ju jättemycket för mig att jag hade folk runt omkring mig. Det skulle vara en helt annan sak om jag bara slumpvis valt en by att flytta till utan några inre rötter eller folk som jag kände. Min mammas morbror Tage bor ju här i byn också och han har varit till enormt stor hjälp, med allt praktiskt osv. Mycket som man ska lära sig om man plötsligt flyttar ut på landet.

      Förstår att du var orolig när din dotter åkte till Mozambique. Men vilket stort hjärta hon har som åker dit för att hjälpa andra, trots att det är till fara för henne själv ♥

      Kram!

      Reply
  7. Madde

    Lider av väntdöden jag med. Man väntar och väntar. Det verkar alltid finnas någon anledning till att man inte får tummen ur och gör det man vill. Ska jag våga är frågan?

    Reply
    • Jonna Post author

      Förstår dig precis!! Det är som att man väntar på att “börja leva”. Ibland känner jag så också.

      Reply
  8. Anneli

    Fint skrivet Jonna. Tror verkligen på det här med attraktionslagen. Precis som du skriver att man ska fokusera på det positiva för det du tänker och utstrålar i energi drar du till dig mer av. Verkar när jag läser på din blogg som att du är en glad person och väldigt tacksam för det “lilla” så att säga. Värme i huset, en vacker morgon, ett besök hos en familjemedlem mm. Så även om du har det tufft ibland (vilket jag tycker är fint att du också delar med dig av) så uppskattar och gläds du av saker och ting som många andra kanske tar för givet eller missar i vardagen. Och tacksamma människor får mer att vara tacksamma för. Det finns ju människor som har fina jobb, stor umgängeskrets och stora summor på banken men ändå känner tomhet och sorg i livet och det är ju för att det är inte i sånt som lyckan finns. Det handlar inte om hur man har det utan hur man tar det. Ens inställning till livet, att man försöker se möjligheter och att man tar det “negativa” som händer som en möjlighet till att lära sig något och växa som person.
    Jag själv försöker också leva ett liknande liv. Inte arbeta heltid, vara kreativ och leva nära naturen.Men precis som du har jag mycket oro kring framtiden, pengar osv. Det är inte lätt att gå emot strömmen (som är samhällets förväntningar mm) men om man följer sitt hjärta och är sann mot sig själv tror jag att man får universums (eller vad man nu vill kalla det) stöd och att hjälp kommer till en när man behöver det.
    Känner ju inte dig men när jag läser dina texter verkar det som om du precis som jag är en så kallad högkänslig person (HSP). Vet inte om du redan känner till det begreppet men tänkte bara tipsa dig att läsa om det annars för det har hjälpt mig mycket. Att liksom få bekräftat att det inte är något fel på mig, och att jag börjat acceptera mig själv istället för att jämföra mig med alla andra och försöka passa in. Elaine Aron är en författare till böcker inom ämnet annars kan du bara googla så kommer massa upp.

    Reply
  9. Robin

    Hej Jonna.

    Jag har följt din blogg ett tag nu (något år?), och känner att det är dags att lämna en kommentar. Jag uppskattar starkt att få ta del av ditt liv via bloggen du bedriver. Mycket som du pratar om eller fångar på bild kan jag relatera till, då jag själv vuxit upp på landet. Det är bland annat tack vare människor som du att jag är där jag är idag.

    Jag pluggar till civilingenjör och har inte ångrat mig en sekund. Det har alltid kännts rätt, helt enkelt. Något som jag dock ofta funderat kring är vad människor runt omkring mig tycker angående mina val i livet. Som tur är så har mina föräldrar alltid stöttat mig, oavsett vad (som dina, då!). Det är väl kanske bra och dåligt, men det känns rätt naturligt att vilja ha ens föräldrars stöd.

    Du är en klok människa, som bidrar mycket till att hjälpa sådana som mig att ibland få lite extra motivation o dylikt. Fortsätt med ditt fantastiska arbete och var alltid dig själv.

    Tack!

    Reply
  10. Erika

    Hej!

    Jag känner igen mig med. För flera år sedan bodde jag i London, levde rövare men mådde inte speciellt bra. Så en dag fick jag nog och sökte en folkhögskola i Småland som jag kom in på. Där mitt ute på landet hittade jag ett frö som jag visste behövde få gro. I ett år fick jag förkovra mig med att måla, sy, snickra mm och bestämde mig att jag ville bo på landet och utveckla det kreativa. Det har tagit lång tid, att komma hit där jag är nu och jag är fortfarande inte framme men åtminstone på rätt plats och alla förutsättningar att göra det jag önskar. Jag behöver inte jobba heltid, konsumerar nästintill ingenting (onödigt iallafall;) strävar efter att aktivt gå emot strömmen, få andra att inse att vi kan inte alla gå samma väg i all evighet. Förr sökte jag hela tiden efter sånt som skulle bli “min grej” eftersom många andra verkade ha hittat det. Hitta ett jobb som är roligt och inspirerande betalar bra osv. men efter en utmattning fick jag tänka om.

    och nu när vi flyttat till Ångermanland, har jag insett att ett jobb är bra att ha för inkomstens skull men det är vad jag gör på mina lediga dagar som räknas, nu kan jag njuta av att göra det som faller mig in, utan att känna mig stressad över att jag borde göra något annat, viktigare. För inget är viktigare än att må bra och känna sig fri.
    Precis som Anneli (som skrev om HSP) så känner jag igen mig i mycket, har boken hon rekommenderar. Och det har faktiskt hjälpt mig mycket i mina tankar om hur jag är och beter mig i olika situationer. Och om det är något jag ångrar så är det att jag lät så många år gå innan jag verkligen följde mitt hjärta. Men som sagt, bättre sent än aldrig!

    Reply
  11. Nisse

    Det är svårt att börja skriva nåt bra, men..
    Att kommentera här är att dela med sig. Att ibland känna igen sig i andra i deras kommentarer eller ta del av dom därav är ett sätt att se och förstå att flera har samma funderingar eller gått igenom liknande saker som en själv. Att man är långt ifrån ensam och att många finns därute. Vilket kan betyda mycket. Och har gjort det. Kan tänka mig att kommentarerna kan va lika viktiga som inläggen, ibland.

    Reply
  12. gammelmor utanför Paris

    Jag tycker sâ mycket om dig mina lilla älva och dina fina ord ! Hoppas du fâr det trevligt i Finland.Hälsningar till stiliga Taga och din fina mor och andra bekanta.

    Reply
  13. Felice A

    Så himla fint skrivet Jonna.! Du beskriver allt så himla bra och du hittar rätt ord för känslorna. Du är så inspirerande! Jag längtar till den dag jag slänger mig ut i världen för att utforska livet och lära känna mig själv på en ny nivå. Med saker man inte visste att man kunde för att man har aldrig varit med om det tidigare. När man sätts inför nya situationer i livet som man inte vet hur man ska klara av, men har en känsla av att det på något vis ska gå! Så fina bilder du tar, du fångar verkligen känslan i bilderna!
    (Jag var även på din utställning hemma i grundtjärn och träffade dig för några veckor sedan, och du är verkligen en glad och positiv människa utifrån det jag fick se då i verkligheten också. Även om bloggen ofta strålar om energi och kärlek. 🙂
    Sköt om dig! Kram ♥

    Reply
  14. Erika

    Jag har aldrig varit rädd för att tar ett stort steg ut i det okända, det okända som jag själv valde. Däremot visste jag att tiden måste vara rätt och till slut kom den tiden. Slog på datorn en dag i januari för snart fem år sedan. Fick upp en länk där följande stod att läsa “Flytta till Dalarna du också” efter det flöt det hela på så fort att jag häpnade över hur allt utvecklades till min fördel. Ganska så fort skrev jag på kontrakt på en osedd lgh, men med en person från den bostadsförmedlingen i telefon visste jag att den lgh skulle verkligen falla mig i smaken, vilket så gjorde. Det här var alltså januari för snart fem år sedan, och innan jag fick upp länken på datorn hade jag redan börjat rensar ur mina garderober, för jag visste att jag skulle flytta från den ort jag bott i fjorton år, fjorton år av tuttande tåg, vägar kors och tvärs utanför mina fönster. Det spelade ingen roll vad jag befann mig så hördes detta otyg av ljud natt som dag.

    Människor undrade om jag kanske mist några celler eftersom flytten var sextio mil iväg, och hur skull det gå jag kände ju inga människor där, ja så fortsatte pratet, och jag såg på dom att dom gärna ville har det jäklar anmanar som jag bestod av, men dom vågade inte tar klivet till en förändring. Det går inte och tror att man inte kan, inte vågar, det går hur bra som helst.

    Idag bor jag i ett väldigt lugnt område, fågelkvitter, trädkronors sus i sommarbrisen, alla årstider kan upplevas utan tåg, lastbilar, och allt annat som lät fruktansvärt illa. Området i sig hade också tenderat att blir riktigt fult på alla sätt och vis på gamla orten!.

    Lycka till ni som funderar på att förändrar ert liv. Jag har aldrig ångrat mitt val.

    Reply
  15. Anonym

    Men det är absolut skillnad när man har barn, kolla hus i glesbyggd, kolla närliggande skolor…. Det är hårt slit men det är en befrielse att bo på landet. Många hus är mycket billigare än den lägenhet du antagligen bor i … men det behövs styrka för ved och att våga lämna jobb. En by har ofta en bygemenskap så ta en dag och gå runt och presentera er så brukar det mesta bli bättre =) Att våga är att vinna. Trivs du inte på en plats men inspireras av Jonna så finns det massor av byar att ta sig till =)
    Våga vinn, vi har bara ett liv – Ta vara på det !

    Kran L

    Reply
  16. Camilla

    Verkligen ett bra inlägg och kommentarer om att våga och finna sin lycka. Vad är lycka då?
    Jag står i den fasen i livet att jag inte vet vad som är lycka för mig, allt bara rullar på.
    Men vad vill man då med livet ? Allt går liksom in i varandra, att våga, finna lyckan,
    hitta glädjen att finna sig själv och sin ro för själen och sitt fortsatta liv.
    När vet jag att lyckan finns i min tillvaro?
    Hur känns det?

    Reply
  17. Marjo

    Tack för en inspirerande blogg! Jag själv skall snart bosätta mig i sommar stugan men är så mörkrädd:) men det får bli en utmaning jag har ju två hundar då känns det nog bättre.

    Reply

Lämna ett svar till Felice A Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.