Kommentarer till Att våga följa sitt hjärta

Av: Marjo

Marjo — Wed, 28 Jan 2015 10:29:29 +0000

Tack för en inspirerande blogg! Jag själv skall snart bosätta mig i sommar stugan men är så mörkrädd:) men det får bli en utmaning jag har ju två hundar då känns det nog bättre.

Av: Camilla

Camilla — Sun, 25 Jan 2015 20:27:02 +0000

Verkligen ett bra inlägg och kommentarer om att våga och finna sin lycka. Vad är lycka då?
Jag står i den fasen i livet att jag inte vet vad som är lycka för mig, allt bara rullar på.
Men vad vill man då med livet ? Allt går liksom in i varandra, att våga, finna lyckan,
hitta glädjen att finna sig själv och sin ro för själen och sitt fortsatta liv.
När vet jag att lyckan finns i min tillvaro?
Hur känns det?

Av: Anonym

Anonym — Sun, 25 Jan 2015 15:08:29 +0000

Men det är absolut skillnad när man har barn, kolla hus i glesbyggd, kolla närliggande skolor…. Det är hårt slit men det är en befrielse att bo på landet. Många hus är mycket billigare än den lägenhet du antagligen bor i … men det behövs styrka för ved och att våga lämna jobb. En by har ofta en bygemenskap så ta en dag och gå runt och presentera er så brukar det mesta bli bättre =) Att våga är att vinna. Trivs du inte på en plats men inspireras av Jonna så finns det massor av byar att ta sig till =)
Våga vinn, vi har bara ett liv – Ta vara på det !

Kran L

Av: Erika

Erika — Sat, 24 Jan 2015 15:25:44 +0000

Jag har aldrig varit rädd för att tar ett stort steg ut i det okända, det okända som jag själv valde. Däremot visste jag att tiden måste vara rätt och till slut kom den tiden. Slog på datorn en dag i januari för snart fem år sedan. Fick upp en länk där följande stod att läsa “Flytta till Dalarna du också” efter det flöt det hela på så fort att jag häpnade över hur allt utvecklades till min fördel. Ganska så fort skrev jag på kontrakt på en osedd lgh, men med en person från den bostadsförmedlingen i telefon visste jag att den lgh skulle verkligen falla mig i smaken, vilket så gjorde. Det här var alltså januari för snart fem år sedan, och innan jag fick upp länken på datorn hade jag redan börjat rensar ur mina garderober, för jag visste att jag skulle flytta från den ort jag bott i fjorton år, fjorton år av tuttande tåg, vägar kors och tvärs utanför mina fönster. Det spelade ingen roll vad jag befann mig så hördes detta otyg av ljud natt som dag.

Människor undrade om jag kanske mist några celler eftersom flytten var sextio mil iväg, och hur skull det gå jag kände ju inga människor där, ja så fortsatte pratet, och jag såg på dom att dom gärna ville har det jäklar anmanar som jag bestod av, men dom vågade inte tar klivet till en förändring. Det går inte och tror att man inte kan, inte vågar, det går hur bra som helst.

Idag bor jag i ett väldigt lugnt område, fågelkvitter, trädkronors sus i sommarbrisen, alla årstider kan upplevas utan tåg, lastbilar, och allt annat som lät fruktansvärt illa. Området i sig hade också tenderat att blir riktigt fult på alla sätt och vis på gamla orten!.

Lycka till ni som funderar på att förändrar ert liv. Jag har aldrig ångrat mitt val.

Av: Felice A

Felice A — Sat, 24 Jan 2015 13:18:49 +0000

Så himla fint skrivet Jonna.! Du beskriver allt så himla bra och du hittar rätt ord för känslorna. Du är så inspirerande! Jag längtar till den dag jag slänger mig ut i världen för att utforska livet och lära känna mig själv på en ny nivå. Med saker man inte visste att man kunde för att man har aldrig varit med om det tidigare. När man sätts inför nya situationer i livet som man inte vet hur man ska klara av, men har en känsla av att det på något vis ska gå! Så fina bilder du tar, du fångar verkligen känslan i bilderna! (Jag var även på din utställning hemma i grundtjärn och träffade dig för några veckor sedan, och du är verkligen en glad och positiv människa utifrån det jag fick se då i verkligheten också. Även om bloggen ofta strålar om energi och kärlek. :) Sköt om dig! Kram

Av: Kristina

Kristina — Fri, 23 Jan 2015 21:54:08 +0000

Det var några tips och ett svar till Fanny

Av: Kristina

Kristina — Fri, 23 Jan 2015 21:51:41 +0000

Du är inte ensam om att känna det ju känner. Jag tror att många människor känner sig ensamma, oavsett ålder och även om de inte alltid är ensamma. Själv har jag ofta känt att jag inte passar in, tycker så olika mot alla andra och att andra människor verkar vara så nöjda och lyckliga. Man får försöka hitta de små tingen i livet som faktiskt är positiva, de finns. Om man försöker att vara mer i nuet, sluta tänka så mycket på hur allt måste vara för att man ska bli lycklig, ja då tror jag att man kan känna sig nöjd och lycklig. När man ställer för stora krav på sig själv och hur ens liv ''måste'' vara, då känner man sig liten och olycklig. Man får försöka hitta sig själv, älska sig för den man är och våga möta nya människor, t.ex. genom att våga prata med någon man möter som man inte känner, då mår man bra. Om man försöker hitta inom sig vad man mår bra av och göra det lite mer, då mår man också mycket bättre. Kram

Av: gammelmor utanför Paris

gammelmor utanför Paris — Fri, 23 Jan 2015 20:17:08 +0000

Jag tycker sâ mycket om dig mina lilla älva och dina fina ord ! Hoppas du fâr det trevligt i Finland.Hälsningar till stiliga Taga och din fina mor och andra bekanta.

Av: Nisse

Nisse — Thu, 22 Jan 2015 21:56:56 +0000

Det är svårt att börja skriva nåt bra, men..
Att kommentera här är att dela med sig. Att ibland känna igen sig i andra i deras kommentarer eller ta del av dom därav är ett sätt att se och förstå att flera har samma funderingar eller gått igenom liknande saker som en själv. Att man är långt ifrån ensam och att många finns därute. Vilket kan betyda mycket. Och har gjort det. Kan tänka mig att kommentarerna kan va lika viktiga som inläggen, ibland.

Av: Erika

Erika — Thu, 22 Jan 2015 21:34:57 +0000

Hej!

Jag känner igen mig med. För flera år sedan bodde jag i London, levde rövare men mådde inte speciellt bra. Så en dag fick jag nog och sökte en folkhögskola i Småland som jag kom in på. Där mitt ute på landet hittade jag ett frö som jag visste behövde få gro. I ett år fick jag förkovra mig med att måla, sy, snickra mm och bestämde mig att jag ville bo på landet och utveckla det kreativa. Det har tagit lång tid, att komma hit där jag är nu och jag är fortfarande inte framme men åtminstone på rätt plats och alla förutsättningar att göra det jag önskar. Jag behöver inte jobba heltid, konsumerar nästintill ingenting (onödigt iallafall;) strävar efter att aktivt gå emot strömmen, få andra att inse att vi kan inte alla gå samma väg i all evighet. Förr sökte jag hela tiden efter sånt som skulle bli “min grej” eftersom många andra verkade ha hittat det. Hitta ett jobb som är roligt och inspirerande betalar bra osv. men efter en utmattning fick jag tänka om.

och nu när vi flyttat till Ångermanland, har jag insett att ett jobb är bra att ha för inkomstens skull men det är vad jag gör på mina lediga dagar som räknas, nu kan jag njuta av att göra det som faller mig in, utan att känna mig stressad över att jag borde göra något annat, viktigare. För inget är viktigare än att må bra och känna sig fri.
Precis som Anneli (som skrev om HSP) så känner jag igen mig i mycket, har boken hon rekommenderar. Och det har faktiskt hjälpt mig mycket i mina tankar om hur jag är och beter mig i olika situationer. Och om det är något jag ångrar så är det att jag lät så många år gå innan jag verkligen följde mitt hjärta. Men som sagt, bättre sent än aldrig!