Att våga

Jag fick en sådan fin och bra kommentar för ett tag sedan, och jag tänkte att jag skulle svara på den nu i ett blogginlägg.

Hej! Jag kommentar aldrig någonsin något. Aldrig!
Förrän nu. Jag kan verkligen inte låta bli, jag har stirrat på ”Skicka kommentar”-knappen jättelänge och är så glad över att jag faktiskt kommer att klicka på den!
Det jag vill säga till dig är att jag aldrig för känt en sådan likhet, avundsjuka, förebild och hopp om livet i en och samma person. Du är allt jag vill vara och har allt jag vill ha. Hur vågade du? Jag sitter instängd i en osmaklig lägenhet i Göteborg, hör bruset av tusentals bilar och spårvagnar och nedanför kryllar det av stressade människor som oroar sig mer över hur mössan sitter än om den stackars tiggaren på gatan. Jag vill också bort, bort till friheten. Jag vill att mina barn ska kunna springa barfota om somrarna, kunde andas frisk luft och uppleva snöiga vintrar med pulkabackar och grillad korv. Du har precis visat mig att man kan förverkliga sina drömmar! Men hur fan vågade du släppa allt? / Sandra”

Tack Sandra för din kommentar. Kände igen mig mycket i det du skrev. När jag bodde i en lägenhet i stan kände jag likadant som du gör nu. Anledningen till att jag vill svara på kommentaren såhär i bloggen är för att din fråga om hur jag vågade släppa taget är en av de vanligaste frågor jag får. Jag har gått och tänkt ett tag på vad som fick mig att våga. Jag har haft svårt att komma fram till ett svar.

Jag tror att först och främst, så kände jag att jag inte hade något att riskera. Så för mig var det nog aldrig en fråga om att våga eller inte. Det fanns bara en väg som jag vill gå, och just i den stunden när jag tog beslutet så fanns det ingen direkt oro eller rädsla för om det skulle fungera eller inte. Jag var mest så fokuserad på att bara ta mig till Grundtjärn att jag inte tänka på “riskerna”. Vilket var bra. Annars kanske jag inte hade vågat.

Att ta ett steg som förändrar ens liv helt och hållet tror jag nog alltid blir bra, om man gör det för att ens hjärta vill det. Det är i alla fall ett bevis jag har fått. Att när man kastar sig ut och släpper taget om det som håller en kvar, så öppnas nya vägar som man aldrig i sin vildaste fantasi skulle kunna föreställa sig. När man släpper taget om rädslan att förlora eller misslyckas, och verkligen gör något fullt ut för att det är det som känns rätt, ja då blir det rätt.
Självklart så kan det ju försvåra eller förenkla att släppa taget om något beroende på vilken livssituation man är i. Om man ser till det steget jag tog, att byta stadslivet för en stuga ute på landet, eller obygden kanske man kan säga, så befann jag mig just då i en livssituation som gjorde det ganska enkelt för mig.

Jag var själv. Inga barn. Ingen kärlek som höll mig kvar. Jag bodde hos mina föräldrar i lägenheten på Stampgatan. Jag trivdes inte i stan. Jag trivdes inte med min utbildning. Jag trivdes inte med något av de jobb jag hade eller hade haft. Jag hade underbara vänner men vi sågs inte sådär jätteofta så jag visste att dem skulle jag ha kvar även om jag flyttade. Och, en annan sak som spelar väldigt stor roll, är att jag hade släktens stuga, den gamla skolan, att flytta till så länge.

För mig fanns det ingenting som höll mig kvar. Det fanns ingenting som jag kände att jag kunde förlora. Men jag visste att om jag blir kvar i stan, så förlorar jag mig själv och min dröm.

Sedan är jag säker på att mina föräldrar spelat en stor roll till att jag tänkte som jag gjorde, och vågade att bryta det mönster som jag “borde” ha valt. Jag tror inte att alla föräldrar hade tyckt det var helt helt okej när ens 21-åriga dotter sätter sig ner vid köksbordet och säger att hon vill hoppa av studierna, lämna stan och flytta till en stuga ute i ingenstans. Jag kan förstå att det hade gjort många föräldrar lite oroliga, och kanske hade de försökt övertala om att studierna är viktigare osv.
Jag är enormt tacksam att jag alltid fått välja vilken väg jag vill gå. Jag har aldrig behövt känna någon press på att bli något, att ha höga betyg i skolan eller att välja en viss väg i livet. Oavsett vilken väg jag velat gå så har mina föräldrar stöttat mig i det. Att välja att bo i en stuga utan varmvatten med skogen som granne, var inte i deras ögon mindre värt än att bo i stan och plugga. Det betyder så mycket att få med sig det stödet i livet och det val man gör.

När jag väl kom hit, så minns jag att jag kände en sådan enorm lättnad. Just då hade jag inget jobb, inte så mycket pengar och jag hade inte den blekaste aning om hur länge jag skulle kunna stanna. Men det oroade mig inte alls i den stunden. Jag vara så lycklig över att jag äntligen var där jag skulle vara. Där jag ville vara. Så jag tog nog bara ett steg i taget. Om jag hade tänkt på alla tusen steg innan jag flyttade hade det känts alldeles omöjligt och jag hade nog aldrig vågat. Så det där med att ta ett steg i taget är nog väldigt bra. Att ta varje dag för sig, och inte se alla problem som kanske kan hända i framtiden. För de existerar ju inte mer än i ens eget huvud.

Jag har aldrig ångrat mig en endaste sekund att jag flyttade hit. Jag har aldrig känt att det varit fel val. Däremot har jag efter flytten ibland tyngts ner av oroande tankar och rädslor. “Tänk om jag inte gjort rätt val, tänk om jag kommer ångra mig i framtiden, tänk om jag kommer bli olycklig, fattig och ensam, tänk om bla bla“. Alla de där “tänk om” som skapar kaos i människor.

Det enda jag ångrar är att jag ibland varit rädd att jag ska ångra mig. Eller rädd för allt annat som går att vara rädd för. Jag har funderat så mycket under åren jag bott här. Lärt mig så mycket om mig själv. Grubblat så mycket med mig själv. Och jag har insett att många gånger i mitt liv har jag varit mer rädd för att leva än för att dö. Det är så absurt. Valet jag gjorde har ändå hjälpt mig så mycket i att våga följa mitt hjärta och inte lyssna för mycket på människor som säger att det inte går. För allt går.

Så, mina tips för att våga;

Fokusera på vad det är du vill, och inte på vad du inte vill. Omge dig av människor som tror på dig, som lyfter dig och vill dig väl. Ta ett steg i taget, och gå inte händelser i förväg, för oftast är de då alla problem kommer upp som man i nuläget inte har någon aning om hur man ska lösa. Nya vägar öppnas när man minst anar det, så dem kan man inte “förutspå”. Var tacksam för det lilla och ge inte upp när det skett för många motgångar. Var inte rädd för att misslyckas. Som min mormor brukade säga “De värsta som kan hända är att man dör“. Men det är inte särskilt troligt. Oavsett, så tar vi ju oss inte ur det här livet levande ändå. Så det är bara att köra på och inte spendera för mycket av sin tid i livet på att vara olycklig eller göra något som man inte trivs med. Våga att leva ♥

022301

56 Kommentarer på “Att våga

  1. Jenny

    Du har så rätt. Vågar man bara stänga en dörr så öppnar sig alltid en ny. Det är jätteotäckt att hoppa utan att veta var man landar men det löser sig alltid! Människor behöver nog utmana sig själva mer 😉
    Tack för en inspirerande blogg och ett inspirerande leverne

    Reply
  2. Carl Stridsberg

    Hej Jonna!

    Jag är väl en av dem som följt dig längst? I alla fall vill jag tro det! 🙂
    Ända sedan det här inlägget på min egen blogg i vart fall; http://blogg.hittaupplevelse.se/2012/02/jonna-jinton-och-livet-i-grundtjarn/

    Du har blivit som en god vän för mig fast vi aldrig träffats. Och jag känner igen min egen dotter, Rebecka, i dig väldigt mycket!

    Att gå in på din blogg är som att stiga in i en värld av blommor, fjärran från all prylhysteri och stress. Din blogg är som medicin för mig och för många många andra också. Det är jag säker på. Läkarna borde råda människor som “gått in i väggen” att kika in på din blogg för då skulle de må bättre! 🙂

    Och du har så rätt i mycket du skriver. Din mormor var också en klok kvinna.
    För det är ju så; Det är farligt att leva, man kan rent av dö!

    Och när du skriver “var tacksam för det lilla” så tänker jag på mitt favoritcitat som kommer här;

    “Uppskatta de små sakerna. En dag kommer du kanske att se tillbaka och inse att det var de stora sakerna. ~ Robert Brault”

    Tänk om man hade tänkt så när ens barn var små! Stunderna med ens barn när man lekte med dem och läste godnattsagan var så här i efterhand, när man blivit gammal och grå; De bästa stunderna i ens liv!

    Till sist vill jag avsluta med, medans jag betraktar din vackra bild i gyllene soluppgång;
    Tack för att du förgyller mitt liv!

    Love & Hugs!
    //Carl

    Reply
  3. VI SOLENS BARN INTERNATIONAL.

    Tack för att du finns Jonna och för att vi får del av det som finns under ditt ljusa hårsvall som glänser av Sol… Kramar och klappar…

    Reply
  4. solweig

    Så klokt skrivet. Jag tror att tilltron till sig själv och tryggheten i att inget är omöjligt tror jag beror mycket på uppväxten. Om man tilläts att “ta ut svängarna”.

    Man vågar mer om man får förtroende och respekt/uppmuntran och vet att hur man än landar så landar jag i en ny erfarenhet. Man blir modig av tilliten till sin egen förmåga.

    Sedan tycker jag du förmedlar det så bra.

    Reply
  5. Magnus

    Du är så klok så man kan tro att du är 100 år! Minst!
    Jag önskar att jag hade varit lika klarsynt som du när jag var 21. Då hade mitt liv troligtvis sett väldigt annorlunda ut, men en dag hoppas jag att jag kommer på hur jag skall göra för att kunna hoppa av det liv jag lever nu, utan att ramla och slå mig illa.

    Reply
  6. Maria

    kommer ihåg att jag skrev till dig precis efter att du flyttat upp och sa de där är min dröm oxå! att bara lämna stockholm och flytta till norrland.

    idag några år senare så i början av januari så vann jag och sambon budet på en gård vi tittat på en bit utanför sundsvall. ingen stor gård och inget stort hus med de ligger mitt i skogen och utan att kunna se till sina grannar! precis de vi letade efter! började kolla jobb i trakten men tre veckor senare så kom nästa överraskning. jag va gravid. helt oplanerat då vi skyddat oss! Men vi sa direkt ja då tar vi de som de kommer då! men sköt upp flytten med ett år då vi känner att en viss inkomst är bra att ha fast när man väntar tillökning! Men om ett år hoppas jag på att jag lämnat stockholm för gått! 🙂

    Reply
  7. Elsie

    Vilka kloka föräldrar du har som gav dig frihet att följa ditt hjärta. Ingen press att du i första hand måste skaffa dig en utbildning. Varma kramar till hela familjen.

    Reply
  8. Gårdsbacken

    Jag kan för min värld inte förstå hur så många människor väljer att bo i storstan, eller i små städer heller, för den delen. Att bo på landet, med närhet till naturen, bland djuren, det är livet!!! Och inte speciellt märkvärdigt heller kan jag tycka, för typ ett par generationer sedan levde många i vårt land på självhushåll, men tyvärr har bristen på jobb och dyra drivmedel som till exempel bensin, gjort vardagen tuff för oss som vill fortsätta leva i våra förfäders spår, på landet, i naturen, bland djuren. Skulle fler flytta ut på landet, skulle vi bli starkare, och lanthandeln och små byskolor skulle blomstra. Ensam är tyvärr inte stark och det känns trist när våra små orter avbefolkas, kanske speciellt här i norrland. Jag har svårt att förstå att så många människor ändå väljer storstadens neon och betong. SE NATUREN!
    Kram på er alla!
    /Paula på Gårdsbacken

    Reply
  9. PJ

    Sammanfattningen i slutet på ditt inlägg är bra. Just detta att fokusera på det som är ens dröm och val, att lägga sitt tidigare liv bakom sig och istället föreställa sig hur det kommer att se ut om en timme, en dag, ett år. Ett steg i taget; själv har jag som slogan på min blogg: “Även en milslång vandring börjar med ett första steg”. Vem man umgås med är också viktigt. Det finns de som drar ned en, det finns de som lyfter en.

    Din mormor var också en klok människa. Själv brukar jag tänka: “Det är sällan så dåligt att det inte kunde vara sämre. T.o.m. mycket sämre”. Tänker man verkligen efter så är det så och det ger styrka och tillförsikt. Man måste våga misslyckas ibland och ändå har inte det värsta hänt!

    Till sist några ord av Dalai Lama:

    Människan offrar hälsan för att tjäna pengar,
    sedan offrar hon pengar för att få tillbaka hälsan.
    Hon är så angelägen om sin framtid
    att hon inte njuter av nuet.
    Följden blir att hon inte lever i nuet
    och inte heller i framtiden.
    Hon lever som om hon aldrig skall dö
    och så dör hon utan att någonsin ha levt.

    Reply
  10. KH

    Fundrar lite… Flyttade din mamma dit samtidigt som dej eller kom hon efter? Mina barn går även de sina egna vägar…Kan säja att den äldsta gör precis tvärt emot dej! Flyttat från en liten stad här till Sydney! Yngsta gav sej i väg så långt norrut det går (nästan). 8-9 säsonger i Jukkasjärvi! Nu långt ut i Stockholms skärgård. Så skönt att de är starka o fria! Kram

    Reply
  11. Helena

    Inspirerande text, det där med rädslan är nog grunden till att många inte tar steget till förändring när livet känns trångt. Så även för mig men om man tar det i små steg och “tränar” så kan man göra förändring. Att ändra en liten sak i taget, är att göra något och har man barn så kanske man inte kan/ska släppa allt på en gång.
    Helena.

    Reply
  12. A

    Grymt bra skrivet, väldigt inspirerande! Min sambo brukar säga: “Det är bättre att ångra något man gjort än att ångra något man inte gjort”.

    Reply
  13. Sara - Lev Livet Levande

    Tack Jonna.
    Från djupet av mitt hjärta – Tack!
    Just detta behövde jag få till mig just idag.
    Att sluta vara rädd för det som kanske kan gå fel – och istället se alla de miljoner möjligheter som livet erbjuder.
    Har lovat mig själv att alltid följa mitt hjärta – men ibland är det svårare än man tror, särskilt när det finns andra människor inblandade.
    Men jag följer mitt hjärta, om än i små små steg ibland.

    Kram

    Reply
  14. Bloggläserskan

    Fantastiskt bra skrivet! Väl uttryckt och det märks att du funderat en hel del för det är en väldigt klok text från en klok tjej 🙂

    Och köket blev jättefint 🙂
    kram

    Reply
  15. Dick Scott

    Väldigt bra beskrivet av dig om vikten av att våga!
    Här kommer en liten dikt av mig om detta viktiga ämne;)

    Att våga är att förlora fotfästet en stund
    Att inte våga är att förlora sig själv
    DickScott

    Reply
  16. Bara anna

    Tittar in här titt som tätt och ser hur du har det. Skriver ibland en liten hälsning, som nu. Det där du skriver om dina föräldrar tar jag till mig lite extra. Exakt ett sånt stöd vill jag bli för mina barn. Fantastiskt….
    Tack för att du är du, vi ses snart igen.
    Kram

    Reply
  17. D

    Så fint inlägg. Skrev om det i min blogg där jag även la upp din bild. Säg gärna till om det inte är OK, har gjort det väldigt tydligt att det är din bild och självklart även länkat!

    Reply
  18. Roger Ivarsson

    Hej Jonna!
    Vackert skrivet av dig och du får till det bra i din beskrivning av stan kontra landet och jag känner verkligen till kontrasterna. Även om jag bara har flyttat en liten bit från det som jag betraktar som “stan” så är det underbart att höra tystnaden. Men vi människor är som tur är olika och bör följa sitt hjärtas mening så mycket vi kan men som inte alltid är så lätt.
    Finns alldeles för mycket krav runt om som gör att vi människor inte vågar. Jag kommer att tänka på några textrader från Mauro Scocco, de lyder som följer. “jag ser människor som jobbar dygnet runt för att slippa känna efter hur dom egentligen mår”.
    Underbart är kort som det sägs, och det gäller att göra det man vill och inte vänta för länge med sina drömmar.
    Fin bild du bjuder på och nu väntar vi på våren. Tack så mycket och sköt om dig.
    Kram Roger

    Reply
  19. Lena

    Om du visste vad detta inlägg kom i rättan tid.. nu skall jag fortsätta våga, har kravlat mig fast på en avsats och fegat ett tag efter att jag vågade för några år sedan. Tack.

    Reply
  20. Sandra R

    Jag blir så lycklig när jag läser det här, det var precis vad jag behövde just nu. Jag flyttade ner till Göteborg 2006 från Västerbotten med min dåvarande pojkvän, det tog slut efter några månader. 2008 träffade jag min sambo som jag älskar över allt annat. Och visst gillar jag Göteborg, särskilt om somrarna, men jag saknar Norrland. Jag saknar att promenera ut på min “hemliga” hjortronmyr, fiska på sjön, promenera i skogen med hunden och dra in de största andetagen av frisk luft, och plocka svamp.

    Jag är omgiven av tusentals människor där vi bor i vår lägenhet, men jag känner mig så ofta ensam. Det är ingen som hälsar, ingen vill ju någonsin möta någons blick, det är stress och panik och ingen verkar kunna ta tillvara på de små ögonblicken och stanna upp och njuta. Och som någon skrev tidigare i kommentarstråden, folk här är mer uppmärksamma på hur mössan sitter på huvudet än på tiggaren på gatan.

    Vi tittar på hus varje dag, jag och min sambo. Nu har vi hittat en liten gård som vi verkligen älskar, en plats där vi kan se oss själva bo. Det finns två hus i närheten, men det är bara ett som man ser och det är en äng emellan. Vi vill ha höns och getter, hund och trädgårdsland, barn och stjärnhimmel (Visst är det skrämmande sällan man verkligen kan se en RIKTIG stjärnhimmel i Göteborg!?). Jag har heltidsjobb men det har inte min sambo, och vi oroar oss hela tiden för om vi kommer ha råd, om vi ska vänta, om det är en så himla bra idé.

    Men just nu, efter att ha läst ditt inlägg, så tänker jag bara “Fuck it! Varför ska vi oroa oss? Kan vi få ett lån och få vårt drömhus – varför inte satsa och ta chansen? Våga hoppa! Vad är det värsta som kan hända?”

    Tack tack tusen tack för en så oerhört inspirerande blogg! Jag känner mig så nära Norrland igen när jag läser din blogg och ser dina bilder, och jag känner mig betydligt närmre min dröm om ett liv på landet!

    Varma kramar
    /Sandra

    Reply
  21. Skorpan

    Kloka ord från en klok tjej,,och så många kloka kommentarer sen! Önskar verkligen er alla som tittar in här och läser att ni hittar ert eget mod och vågar ta steget mot en inre frid.
    Välkommen till Norrland, den bortglömda delen av vårt land.
    Skorpan

    Reply
  22. Erika

    Enastående läsning av dig Jonna. Jag har själv förändrat mitt liv genom att flytta många mil från f.d hemort. Flera år innan flytten kunde jag känna vantrivseln satte sina klor i mig. Mer och mer hur jag började tyna bort känslomässigt och mentalt. Jag levde bodde utmed en järnväg, flera vägar gick kors och tvärs utanför mina fönster. Balkongen om somrarna hördes endast däckljud på asfalt ,tåg tutade i bland konstant när människor tog kortaste vägen över järnvägsspåren. Jag kunde står utmed balkongdörren ser andra flytta från område, men det var aldrig jag. Tårarna föll otaliga gånger och jag visste till slut inte vad jag skulle tar mig till. Så en dag i början på det året startade jag upp min dator, det första som kommer upp dit flyttar jag var min tanke.

    En sida kom upp med orden “Flytta till Dalarna du också” väldigt fort skred jag till verket. Kontakt slöts mellan mig och personen på den bostadsförmedlingen. Inom endast ett par veckor skrev på kontrakt på för mig osedd lgh. Jag visste när jag pratade med personen via telefon att det var seriöst. Direkt efter det sade jag upp min lgh, planerade flytten för mitt boende många mil iväg. Någon säger till mig med skräck i rösten, inte ska du väl flytta dit alldeles själv du känner ju ingen där. Visst ska jag det svarade jag tillbaka. Jag flyttade för att får ro i själen, en rofylldhet som inte gick att finna på f.d ort. Jag sökte så mycket och fann det här.

    Att våga är som bekant att vinna. Att vara rädd för att förändra sin livssituation är nog den kanske som inte vågar göra just en förändring. Jag vet att jag hade tynat bort om jag inte gjort det jag gjorde den Januari dagen när datorn startades upp. Jag lever ett lyckligt och bra liv nu. Jag har livskvalitet, jag har naturen inpå knutarna, jag har en sjö att går till, jag har framför allt en tystnad jag kan tar på, och min stora kärlek!

    Kram till dig Jonna!

    Reply
  23. Maria i Uppsala

    Vad du är klok, du underbara Jonna! Jag säger som Magnus, man kan tro att du är 100 år! Kram och hoppas du mår bra igen!

    Reply
  24. Kerstin

    Fint skrivet Jonna! Tänk om alla ungdomar vore så kloka och modiga som du är. Vi har bott i två villaområden, alla klippte gräsmattan på lördagar och tvättade bilen på söndagar, sneglande på varandra… Efter två hus och en lägenhet, där vi inte bara packade upp något, hittade vi HUSET! Inte så stort med massa rum men tillräckligt för oss. Vi har nu bott i HUSET med skog, ängar och berg som tomtgräns, i snart 19 år,inte så långt från närmsta lilla stad, och har trivts varje sekund! Vi vågade ta steget, trots att alla “förfasade” sig över att vi flyttade från ett stort hus till ett litet, men trivs man spelar det ingen roll. Jag tycker du är toppen Jonna och önskar dig allt gott! Och skön värme inomhus!

    Kram!
    Kerstin

    Reply
  25. Josefin

    Om man inte vill ta steget fullt ut till landet så kan man flytta till en mindre stad, där det är en helt annan stressnivå än i större städer. Vi bor i Övik och fast vi bor i ett villaområde har vi skog och närhet till naturen. Vi har stor tomt så dottern kan springa barfota på sommaren. Grannarna har skoter och behöver inte ens korsa en väg innan de är på skoterspåret. Så det finns ju lite andra alternativ om man inte vill/vågar flytta helt till landet.

    Reply
  26. Steve

    Så underbart skrivet. Du utstrålar samma klokskap och övertygelse som när jag började följa dig för några år sedan. Jag kommer ihåg att jag då i första hand såg dig som en ambassadör för Norrland och landsbygden. Någon som inte bara i ord utan även i aktiv handling visade på att det i Norrland och på landsbygden finns en framtid för den som vågar gå mot strömmen och i vart fall prova på ett liv fjärran från storstaden och dess s k möjligheter. Jag hoppas att flera än Sandra finner inspiration och kraft hos dig och vågar ta “det där steget”.

    Reply
  27. Ing-Marie

    Du är så otroligt klok, du inspirerar och är en så väldigt fin och bra förebild. Med en sådan visdom och klokhet måste du ha en gammal själ. Du uträttar storverk!
    Kram

    Reply
  28. Claudia

    Jag Älskar Dig! Jag rös när jag läste “jag var mer rädd för att leva än för att dö” mitt på pricken. När jag går ut gymnasiet om några månader ska jag bara följa mitt hjärta som du gjort 🙂 <3

    Reply
  29. Miriam

    Åh jag vill också! Skulle gärna släppa allt här och börja om helt någon annanstans där man kan känna sig fri och göra det man älskar. Istället för att vara tvungen att gå till ett jobb man tröttnat på eller känna pressen från folk att ” du kunde alltid gjort det bättre ” – det är liksom aldrig bra nog. Känner mest att jag står och stampar på samma plats men kommer ingenstans, och drömmarna är långt härifrån. Det som stoppar mig är väl alla ” tänk om.. ” ( mest hur jag ska tjäna pengar dock ) och tanken på att vara långt ifrån dom man älskar och är van att träffa ganska ofta, om inte dagligen. Så jag vill så gärna, men vet inte hur.

    Reply
  30. Eva

    Tack Jonna!! Dina förmåga att, utan att vara medveten om det, sätta ord på mina känslor och träffa så rätt med det du skriver ger mig gåshud!
    Perfekt timing! Idag var jag och tittade på ett torp som känns helt rätt. På väg hem började tvekan gnaga sig in i mitt omdöme… men så dyker detta upp, precis vad jag behövde. Fler än mig, just i dag tydligen. Intressant nog i sig…
    Men som sagt, tack för att du delar med dig!
    Om torpet blir mitt kommer din blogg vara en inspiration, även om jag bor längre söderut så är “inget varmvatten inomhus” en utmaning även här 🙂 MEN det fanns en täljstenskamin… i sovrummet! 😀 OCH en vedspis! Lycka!

    Reply
  31. Charlotte

    Vilken fantastisk människa du är Jonna som delar med dig av ditt liv och inspirerar oss andra. Jag måste säga att jag tycker att det är fascinerande att du med dina blogginlägg om ditt liv i Grundtjärn får folk att reflektera över sina egna liv. Får folk att öppna upp och bekänna i kommentarsfältet vad deras hjärta egentligen längtar efter, det är stort. Du ger människor nya perspektiv med din blogg och jag tror faktiskt att du räddar liv med den. Din blogg blir som en hjärt- och lungräddning för oss som har fallit i medvetslöshet. Varje inlägg ger ett tryck och stimulerar hjärtat och ger oss nytt syre och plötsligt vaknar vi till igen, fast beslutna om att vi ska ta vara bättre på vårt liv!

    Reply
  32. Mellan skog och gård

    “…när man kastar sig ut och släpper taget om det som håller en kvar, så öppnas nya vägar som man aldrig i sin vildaste fantasi skulle kunna föreställa sig”.

    Precis där är jag nu.
    Några vägar har visat sig som jag kanske drömt om men inte trott var möjligt, inte för mig, inte på riktigt.
    Som kommit just på grund av att jag vågat släppa taget om andra saker som hållet mig tillbaka.
    Det är så läskigt bara, att se att det faktiskt kanske är möjligt att göra annorlunda, att följa hjärtat. Tvivlet vill gärna göra sig påmint och osäkerheten kommer smygande.

    Det känns som om jag står och försöker ta ett djupt andetag och våga kasta mig ut och dina ord träffade rakt i hjärtat idag!

    Reply
  33. Emma Andersson

    Otroligt fint skrivet, det var riktigt härligt att få läsa dina ord och det var otroligt inspirerande faktiskt. Älskade speciellt meningen: “Att ta varje dag för sig, och inte se alla problem som kanske kan hända i framtiden. För de existerar ju inte mer än i ens eget huvud”. Det är så sant, man måste tänka mer på det viset. Den meningen sitter som en påminnelse på en post-it framför skrivbordet nu.

    Reply
  34. Alexandra

    Jätte bra och fint skrivet!
    Känner igen mig mycket utav det du skriver Jonna med ditt tankesätt osv.
    Ditt val behöver du nog aldrig ångra, du bor där du helst vill och gör något du gillar så var stolt över dig själv! Kramar från mig och Trixi och hälsningar till Nanook 🙂

    Reply
  35. När Annie fotograferar

    Du skriver vackert och jag tror på varje ord. Jag har precis tagit ett beslut som kommer att förändra mitt liv. 🙂 Ska kasta mig ut till ett okänt land och plugga något jag antagligen inte kommer försörja mig på. Har det “tryggt” här hemma men kände att det var dags för någonting nytt. Att ta beslutet var inte svårt. För det var så mycket som lett mig hit till platsen där jag tog avstampet. Det ska bli otroligt spännande och kul att se vad det här året kommer att innehålla, och vem som kommer komma hem i mina skor ett år senare! Tack för att du peppar!

    Reply
  36. Lars

    Vill att du ska veta att jag mår så otroligt bra när jag läser din blogg. Har ingen betydelse om man mår dåligt eller om det spöregnar ute. Du ger mig så mycket glädje, hopp och energi att varje dag blir som en sommardag. Tack så mycket för att du finns.
    Kram/ Lasse.

    Reply
  37. Mitra Sohrabian

    Sandra är inte ensam att inte våga.TACK finaste Jonna för de kloka orden. Du är en stor inspiration källa för alla.

    Reply

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.