Sedan första dag jag nådde de stora bergen och höga fjällen så har jag känt en skräckblandad förtjusning inför alltings storhet. En känsla av att vara nyfiken på något och vilja gå närmre, samtidigt som det nästan skrämmer mig lite. Dessa stora, öppna ytor och gigantiska naturskapelser. Det påminner om känslan jag kan få när jag på hösten för första gången får se en riktigt klar stjärnhimmel, med hela vintergatan som sträcker sig över himlen. Jag hukar mig ner mot marken, för det känns som jag ska trilla ut i rymden. Samma sak när jag får beskåda ett riktigt stort norrsken som dansar över hela himlen. Det blir en övermäktig känsla inför något så vackert och magiskt men som samtidigt visar på något så mycket större än oss. Dessa stora, respektingivande berg och fjäll med sina branta sluttningar får mig att känna precis samma sak. Att bara blicka upp mot de dimmiga topparna har fått det att pirra och knipa i magen sådär som när något väldigt spännande, och kanske lite farligt, väntar.
Under nätterna när jag varit ute bland bergen och fotat så har jag fått ta mod till mig för att verkligen våga ge mig ut. En del av mig har velat kura ihop bakom en sten och nästan gömma mig, av någon slags märklig rädsla. Medan en annan del av mig ville kasta mig ut och möta de mäktiga landskapen och känna deras uråldriga väsen borra sig in i själen på mig.
Så jag gjorde det.
Jag känner samma när jag möter sådana berg och landskap! De är mäktiga men ogästvänliga, ett kargt landskap utan skydd eller något grönt, det är en annan känsla än att vara i skogen det 🙂
Vilka berg. ?Känns övermäktigt på nåt vis. Men helt underbart. Tack Jonna för att du delar med dej. Kram. ? ❤
Jag känner precis samma sak och jag bor vid Klippiga Bergskedjan i Colorado så jag har enorma bergstoppar framför mig!
Har väldigt svårt att köra upp till bergen för det hisnar och blir liksom “för mycket” av det mäktiga, men samtidigt så vackert.
Vet precis vad du menar! Kram!
Blått!! Blått och mäktigt <3
Så bra att du gjorde det!!!!!!
Fantastiska bilder! Den sista bilden WOW!!!!
Hoppas vi får se fler bilder!! 😉
Naturen är fantastisk och har du tänkt på att den ALLTID vinner över människan!!
Kram!
Om man tänker på det krafter som har behövts för att forma det där landskapet så är vi väldigt, väldigt små, så det är kanske inte så konstigt att du känner som du gör. Vidderna i norr ger mig lite av samma känsla som när jag står ytterst i skärgården och tittar ut över havet och ser hur det försvinner bakom horisonten.
Stor kram!
Hej Jonna! Du bjuder verkligen på helt makalösa fotografier och berättelser och jag fylls nästan av vemod av längtan upp. Jag var uppe i Stekenjokk och vandrade för en del år sedan. Samma känsla som du beskriver så bra kände jag också. Det var så överväldigande att sitta där på fjällsidan och se ut över små sjöar och vattendrag långt där nedanför. Jag fick nästan svindelkänsla och blundade för att hålla kvar “alltings storhet” inom mig. Då hör jag ett litet pip alldeles brevid mig. Först förstår jag ingenting men så vände jag mig mot en liten tuva och i den lilla tuvan fanns en ingång till ett litet, litet fågelbo med två små ungar. Känslan av det lilla lilla boet i boet under tuvan och att sedan vända sig om och ta in den fantastiska utsikten och bergen runtomkring var nästan för mycket. Jag har ofta tänkt på hur känslan av hur liten jag kände mig uppe i de stora vidderna i norr och hur härlig naturen och djurlivet är däruppe. De bekymmer och funderingar jag bar med mig försvann. Inget var stort nog att tvivla och fundera över där och då. Vi tältade ett par dagar däruppe innan vi fortsatte in i Norge och sedan neråt mot Stockholm igen. Längtan upp är stark och snart så måste jag upp till fjällen igen. Det var som sagt många år sedan men känslan finns kvar i mitt hjärta. / Anna
Ibland är det bästa att just “kasta sig ut”…! I alla fall om man känner sig rädd eller tveksam…. 😉 Och vilken tur att du gjorde det! 😀 Mäktiga bilder!!
Jag säger/skriver som många av de andra här – man längtar verkligen ut i naturen när man ser dessa fantastiska bilder!! Fast det räcker ganska långt att “bara” få se dem med dina ögon! Tack!!
<3
Enormt vackert, men snälla Jonna ta på dig mera kläder! Ser så kallt ut, måste vara försiktig så du inte blir sjuk!
Jag planerar resa till Sveriges norr och är så himla glad! Dina bilder gör mig ännu gladare så att jag bara räknar dagar till juli…
Jag förstår! Känslan av att vilja ge mig in i fjällvärlden och bli ett med den, slukas upp. Men samtidigt känna en sådan respekt och underkastelse att jag också vill kura ihop mig i trygga soffan på något hotell.
Wow den där sista bilden är helt magisk!
Modig och stolt likt en indian står du och blickar över det kala fjället och de isiga sjöarna. En fantastisk resa ut i det blå utan allt för tydliga mål, men dit infallen, lusten, väder och vind för dig. Uppe hela den ljusa natten, sover i bilen när du blir trött, uppsöker endast civilisationen för att laddar batterierna och spolar av dig vägdammet när du av omständigheterna blir tvungen. Även jag var så i yngre dagar och får av dina bilder och text lust därtill igen. Men det blir nog skönt att komma tillbaka till grönska, blommande hägg och äppelträd och kvällsdofterna från Ångermanländska växtligheten här i tiden mellan hägg och syren. Tack för turen! Du är verkligen en äkta inspiratör!
Det är så förunderligt vackra bilder du tar – och utan att låta teatralisk vill jag säga att bilderna verkar spegla din själ! Jag ryser när du skriver om uråldrig natur som fyller dig… Så oerhört vackert! Jag känner också igen mig, jag grips så starkt av naturen, både av fjäll, skogar och hav. Idag var jag ute vid Malö Strömmar med min kajak, och fylldes av en så stark känsla av tidlöshet, av urkraft. Jag visste inte om jag var glad eller ledsen. märklig känsla. Så små vi ändå är. Tack för att vi får resa med dig!
Efter knappt 400 tältnätter i fjäll
och berg, har jag lyssnat på
många röster.
Den kan vara så svag att mina
pulsslag ekar genom dalen.
Den har varit så stark att den
överröstat mina tankar,
och slitit sönder mitt tält.
Den kan vara varnande, likt en
humlas surrade. När den bygger
upp blixturladdningen.
Den kan vara inbjudande,
likt bäckens muntra porlande.
Har man respekt för bergets natur
och lyssnar på dess röster.
Finns det ingenting att oroa sig för.
(lätt för mig att säga)
Så välkommen Jonna!
Nackdelen? Är att jag fått ett gravt
frihet och utsiktsberoende.
Jättefin text och bilder.
Tror din inre resa är mycket större
än din yttre.
Kram!
Tack Jonna för att vi fått följa med på ännu en av dina resor!
Det spelar ingen roll om du tar oss med på en resa till en fysisk plats eller in i din inre tankevärld. Det är alltid tänkvärt, inspirerande och vackert det som du serverar oss i ord och bilder… Ser med spänning fram emot resultatet av ditt “trum-projekt” :))
Kram!
Vandring i fjellheimen fyller meg alltid med en blanding av lykkerus og respekt. Men bare en gang i livet har jeg kjent nøyaktig den “frykt” eller “redsel” du beskriver. Og det var i de samme traktene du befinner deg. Jeg kom fra Troms og tok av ved Trofors inn mot Sverige. Da jeg kom opp i høyden og skuet inn over den svenske siden kom denne følelsen av nesten som av noe truende stort. Så sterkt at jeg måtte stanse. Jeg skulle også bare opp for å se over grensen, men det er rart å lese hvordan du setter ord på min opplevelse også. Jeg ble stående en stund og lytte til en stillhet som var nesten skremmende uvirkelig i et så mektig vidt og voldsomt landskap. Du skriver så godt! For en reise i ditt indre. Og for noen bilder! Og for ei jente!! Vakkert og gripende!
Jag blir så inspirerad av din blogg! Det tar så otroligt fina bilder och det är verkligen inspirerande med människor som dig som följer sitt hjärta och gör det de brinner för och längtar efter.
Jag bor just nu i Wanaka i Nya Zeeland och här är det också otroligt vackert med bergen och sjöarna. Jag har känt ett tag att jag sett alldeles för lite av Sverige och speciellt norra Sverige. Jag är väldigt sugen på att utforska mer av den delen av landet när jag kommer tillbaka och vandra. Dina fina blogginlägg gör mig ännu mer sugen på det. Tack!
Fränt ansikte du fångat på den andra bilden 🙂
Verkligen mäktig natur och landskap, kan sätta mig in i hur liten och utelämnad man känner sig i allt, speciellt när det skymmer och blir mörkt, det är viktigt att värna om allt detta och naturligtvis på andra ställen i världen bla. t.ex. regnskogar som av människans hunger till vinst och välstånd håller på att försvinna.
Ha det jättebra på din härliga resa i den övre delen av Sverige!
Dags å lämne de klibbiga bergen å komme sig him, Jonna!
I cant figure out how you have all these photos of you, if you are alone??