Kommentarer till Följ din egen väg

Av: Klara Forsström

Klara Forsström — Wed, 12 Aug 2015 10:36:54 +0000

Har suttit med kommentarsfältet uppe bra länge och funderat på vad jag ska skriva för att du ska förstå hur mycket du inspirerar mig, men jag kommer ingenvart. Jag bor just nu utanför Örebro men drömmer om att flytta till Norrland, bo på en liten gård med mina hästar och hund och få vara nära naturen. Men sen blir jag osäker när folk ifrågasätter min dröm. “Varför flytta så långt?” “Vad ska du jobba med om du bor flera mil från närmsta stad?” “Du kommer bli så ensam” “Kommer du verkligen ha råd?” osv osv. Så jag har stängt ute drömmen och försökt intala mig själv att det är nog bättre att bo kvar, men jag kommer aldrig till ro, jag längtar hela tiden bort. Och så hittade jag din blogg för bara en, två månader sedan och kände direkt att “kan hon så kan jag” och nu är drömmen starkare än någonsin. Om en vecka tar mitt vikariat slut och jag har egentligen ingenting som håller mig fast här. Jag har börjat kika på jobbannonser uppåt i landet och leta som en galning bland husannonser men inte hittat något att hyra än. Det är ju en del som måste klaffa och ibland känns det totalt omöjligt, men jag vågar tro att inom en ganska snar framtid så står jag där utanför mitt hus och blickar ut över hästarna som går och betar, med Izor sittande vid min sida. Så tack Jonna! Tack för att du är dig själv och delar med dig av dig och ditt liv, du väckte nånting inne hos mig som var på väg att slockna!

Av: Lovisa

Lovisa — Sun, 12 Jul 2015 16:19:17 +0000

Så fint skrivet!! blir så inspirerad av dig och alla fina bilder du delar med dig av <3

Av: Annette

Annette — Thu, 09 Jul 2015 21:53:43 +0000

Du är förförd av Norrland Jonna. En gång Norrlänning alltid Norrlänning, det finns liksom i blodet på nåt vis 🙂

Av: Carsten Palmer Schale

Carsten Palmer Schale — Thu, 09 Jul 2015 10:50:09 +0000

Kära Jonna!

Jag har varit med om båda, och – nej – inget av alternativen är fel. Dessutom kommer jag, som du, just från Göteborg. Mitt ena liv gick däremot av stapeln i din ålder och senare, mitt andra och nuvarande mycket senare (vid 40 års ålder). Men jag ångrar ingenting. Våra kamrater (till min stockholmska fru och mig) trodde att vi skulle klara av det här – att leva på en ö i Bohuslän – i…ja, tre månader. Nu är det över 20 år sedan. Men här finns ett annat liv än på “Götaplatsen” eller “på Söder”. ÅRET RUNT. Här finn ro och rymd. Liv. Jag beundrar dig mycket, och hoppas du fortsätter den vandring som är din; vad du än gör. Allt gott!
/Carsten Palmer Schale

Av: Jens

Jens — Thu, 09 Jul 2015 05:21:56 +0000

Jag är alltid impad av dina fina bilder, och likaså din inställning till livet….önskar att jag haft den insikten, visheten i din ålder och våga ta steget att göra precis vad man känner för. Ju äldre man blir, ju svårare tror jag det blir att ta sig ur sin “komfortzon”, men man ska aldrig säga aldrig….
Ha en fortsatt skön sommar däruppe i norr, där solen vägrar gå ner vid den här tiden på året…

Hälsningar
Jens

Av: anna svedberg

anna svedberg — Wed, 08 Jul 2015 17:41:43 +0000

Känner igen mig i det du skriver!
Jag tycker att det är så skönt när man verkligen förstår vem man är! Man behöver något mer utav livet än blöta utekvällar. Att verkligen kunna känna glädje rakt igenom kroppen. Att hitta hem… <3

Av: Felicia

Felicia — Wed, 08 Jul 2015 10:29:55 +0000

Vissa saker behöver inte förklaras med ord, man kan förklara det genom att dela själva upplevelsen. Antingen tillsammans, eller så kan man få ta del av en liten, liten bit från dina bilder och från dina tankar runt dem som du skriver här. Om man bara är villig att förstå tror jag man kan få ett bra perspektiv på hur du känner genom att göra det.
För Åh, vad jag känner igen mig. Är snart 16 år och längtar bort. Men inte till någon storstad, nej till Gotland. Där jag kan springa längst kusten med endast vajande gräs och träd i närheten och med vinden som sällskap. Se solen stiga och sjunka. Lägga märke till årstidernas skiften och varje litet glädjeämne som just den specifika årstiden för med sig. Det är då man känner sig levande, när man lever i nuet. Här hinner man inte det, allting ska bara göras och tillslut flyter allt tillsammans och tiden går. Önskar jag kunde leva i nuet här men på något sätt är det som att det inte går. Här handlar allt bara om att ta sig till den ena punkten till den andra och jag uppfattar helt enkelt allt det runtom då. Det känns som att livet rinner mig ur händerna, jag vill ju uppleva mer, känna mer, dofta mer, se mer, röra mer!
Jag vill kunna ha en hund eftersom de skänker mig så mycket lycka. Men här hade det inte gått förrens om typ 20 år, det är inte förrens då jag möjligtvis skulle ha tid att ge en hund det liv den förtjänar. Och det bryter ned mig, 20 år är alldeles för lång tid innan jag kan börja leva. Då har liksom 36 år av mitt l i v redan förflutit.
Vet inte hur jag ska kunna ta mig ur det bara. Pengar sätter käppar i hjulet. Jag måste ha pengar för att kunna ha en bostad, en hund, mat… Och för att få pengar måste jag ha ett jobb, och för att få ett jobb jag trivs med (veterinär har alltid varit drömmen) måste jag ha en utbildning… Och det kommer ta flera år innan det är klart. Innan jag kan börja leva…

Ojsan, såg nu att jag visst hade tappat bort mig lite i skrivandet, hehe.
Din morgon verkade underbar, hoppas att det kommer många fler
Kram

Av: Emma

Emma — Wed, 08 Jul 2015 07:59:50 +0000

Folk måste nog alltid ha sett mig som lite konstig redan från början, för alla mina udda livsval har sällan ifrågasatts. 😉

Men nog minns man tydligt de gånger man har stött på någon som inte alls har kunnat förstå, som de fantastiskt otrevliga och nedlåtande läkarna jag hade att göra med när jag steriliserade mig, eller den där gången när jag var 22 och en kompis kom och hälsade på med en polare och hans flickvän… efter att jag och flickvännen hade suttit och småpratat ett bra tag och lekt med vår hundvalp framgick det att hon trodde att min make bodde i vår villa med sina för stunden bortresta föräldrar och deras hundvalp och att jag bara var hans flickvän eller ett ragg på besök. Hon såg fortfarande chockad ut när de gick igen! Haha!

Av: Jonna

Jonna — Wed, 08 Jul 2015 04:31:41 +0000

Fint skrivet. Ja, jag tror nog det går att känna lycka på så många sätt. Och jag tror nog att den kan kännas lika bra oavsett om den är delad med en annan person, en familj eller om man delar den med sig själv :) Kram

Av: Jonna

Jonna — Wed, 08 Jul 2015 04:30:03 +0000

Åh tack Boel. Blev så glad för din kommentar. Ja, alla är vi ju så olika. Vissa trivs inte alls i naturen eller tystnaden. Men jag är precis som du, jag behöver det för att inte bli stressad. Så himla fint att du tagit ett beslut att bryta dig loss och bo där du vill bo. Tack, blir så inspirerad av sånt Lycka till! Kram