Hur jag träffade Johan

Förra veckan så fick jag besök av Peter Carlsson, nöjesredaktör på Tidningen Ångermanland och Jerker Ullerstam, som är nöjesredaktör på Sundsvalls Tidningen. Tillsammans har de podcasten “En slät kopp”, och nu hälsade de på mig för att spela in ett avsnitt, som kommit ut idag! Ni kan lyssna på avsnittet med mig HÄR. Det är lite över en timmes långt prat om allt mellan himmel och jord. Om skoltiden, om bloggen, om flytten. Det var en riktigt trevlig fikastund med Peter och Jerker! Har för övrigt insett att jag pratar väldigt fort när jag är nervös! Jag har vetat om det innan, men nu är det nästan irriterande fort ibland. Jag ska tänka på det framöver : )

I podcasten pratar vi bland annat om min kärlek till Johan och hur vi träffades. Jag vet att ni är många bloggläsare där ute som väntar på att jag ska berätta om hur vi träffades och blev ett par, och eftersom jag ändå berättar lite kort om det i podden så tänkte jag nu berätta det här i ett blogginlägg också!
031510

Det brukar ju sägas att den stora kärleken dyker upp när man minst anar det. Att när man allra minst tänker på att man ska träffa någon, och allra minst letar efter den, så dyker den upp. Jag har väl aldrig tidigare lagt någon större vikt på den “myten” men i mitt fall, så stämde det helt och hållet.

Jag minns inför nyårsafton 2015, att ett av mina nyårslöften var att jag inte skulle bli kär. (haha?!)Jag ville liksom helt och hållet distansera mig från den typen av känslor eftersom jag kände att kärlek är något som helt och hållet kan få en att tappa tråden. Jag hade inte tid att bli kär, och jag ville inte ens lägga tid på det nu. Mitt 2015 skulle bli året då jag skulle fokusera på mitt jobb och på den kreativa biten i mitt liv, utan att bli störd av några känslor för en annan människa.

I lokaltidningens reportage om mina nyårslöften stod det bland annat “Koppelträna Nanook, ge ut en fotobok, och inte bli kär“. Det är ganska komiskt att samma år som jag gått ut i tidningen med att jag inte ska bli kär, så hittar jag mitt livs kärlek.
031513

Den allra första kontakten som jag och Johan hade, var faktiskt här genom bloggen. Jag minns så väl första gången som han totalt fick mig att tappa hakan med en kommentar han skrev. Det var i augusti, och det var efter det som jag började lägga märke till honom och hans vackra sätt att se på saker och beskriva känslor. Till och med min mamma sa “Men Jonna, har du läst det här? Så fint! Jag undrar vem denna Johan är“. Jag höll med henne om att hans kommentar var otroligt vacker, men svarade “Jag tror nog att Johan är en äldre man.” Jag kunde inte ens tänka mig tanken på att det skulle kunna vara en kille i min egen ålder som kunde skriva sådär, varpå mamma säger “Nej…nej…Johan är inget namn på en äldre man. Jag är nyfiken på han, ja” Jag skrattade till lite. Jag gissar att det var någon slags instinkt hos mamma som kände på sig att den där Johan skulle bli hennes framtida svärson.

Jag fortsatte att läsa hans vackra kommentar och svarade ibland. Men det var den 1 september som det hela verkligen började. Johan skickade ett mail till mig, utan något som helst krav på att jag skulle svara tillbaks. Han ville bara förmedla en vacker tanke och visa uppskattning för det jag gör. Det var, precis som hans kommentarer, väldigt vackert skrivet. Trots att min inkorg fylls varje dag så stack hans mail ut i mängden. Dock svarade jag inte på det direkt, och visste inte heller om jag skulle svara på det. Men det låg där i bakhuvudet hela tiden och jag hade svårt att sluta tänka på det.
090912

Nio dygn senare var det norrsken på himlen, och jag stod ute och fotade den kvällen. Jag hade fortfarande inte svarat på hans mail. En kommentar på Instagram trillade in på en av mina bilder. “Gissar att du är ute och fotar nu”. Och det var från Johan. Jag läste det när jag stod där under norrskenet och tog den här bilden, och skrattade till lite för mig själv. Jag visste ju då att han bara bodde fem mil bort så han var nog också ute och tittade på norrskenet som täckte hela himlen.

När jag sedan gick och la mig samma natt så drömde jag om Johan. Jag drömde att jag hade något väldigt viktigt att säga till honom, så jag ringde honom på telefonen, men när han svarade så glömde jag helt bort vad jag skulle säga. Sedan minns jag inte mer av drömmen.

Men nästa dag, då svarade jag på hans mail. Och sedan var det kört. 

Vi började maila med varandra, kanske 2-3 gånger i veckan. Varje gång jag läst klart ett mail som Johan skrivit så satt jag med tårar i ögonen. Jag trodde inte ens att det var möjligt att någon människa kunde uttrycka sig så vackert i ord som han. Det var bortom denna värld. Han fascinerande mig gång på gång med hans sätt att skriva. Våra mail blev längre och längre och tillslut var det som långa romaner haha. Men ju mer vi började skriva till varandra desto mer växte texten. Det blev bara mer och mer intressant, samtidigt som jag nästan tyckte det var läskigt. Det var så ofattbart mycket likheter. Vad vi än pratade om så kände vi exakt samma sak, och bar med oss så mycket liknande erfarenheter från livet. Det var som om vad jag än sa, så förstod han till fullo, och vice versa. Aldrig tidigare hade jag känt mig så förstådd och lyssnad på tidigare. Jag visste stundtals inte om han helt och hållet ljög om allt för att försöka vara lik mig. Tanken fanns där, samtidigt som jag fick en känsla av att han var helt ärlig. Tänk om? Tänk om min själsfrände finns där, 5 mil bort?

I nästan två månader mailade vi med varandra, och mot slutet blev det bara mer och mer intensivt. Och jag blev rädd, för jag började känna mig kär, i någon som jag inte ens träffat. I en fantastifigur som jag byggt upp i huvudet av någons ord. Ja, jag hade förälskat mig i hans sätt att skriva och i den människa som jag anade där bakom orden. Men rädslan att han inte skulle finnas på riktigt började verkligen göra sig påmind. Det är så typiskt mig, och jag har råkat ut för det många gånger innan, där jag förälskat mig i någon som jag inte ens träffat. Jag har lätt för att skapa mig en bild för något och fantisera ihop något alldeles fantastiskt. Jag är en obotlig romantiker och det har sina nackdelar. Men jag hade ju lovat mig själv att aldrig falla dit igen. Därför fanns det bara en väg ut.

Den 26 oktober, en måndag efter en jobbig helg med mycket tankar, så skrev jag till Johan och frågade om han kunde komma till mig. Samma kväll. Ja jag hade egentligen redan gett tusen ledtrådar på att jag ville att han skulle komma hem till mig men som den gentleman han är så var jag tillslut tvungen att säga det rakt ut och be honom komma hit, hur desperat jag än lät. Jag orkade bara inte gå i ovisshet längre. Jag ville veta vem han var, och om det faktiskt var på riktigt. Som tur var kände han precis samma sak. Vi var bara väldigt blyga. Men han sa att han skulle komma hem till mig den kvällen. Och det gjorde han.

Första bilden som jag tog på Johan, första kvällen som vi sågs. Nanook blev totalt förälskad i Johan och vägrade nästan låta honom va :)

Första bilden som jag tog på Johan, första kvällen som vi sågs. Nanook blev totalt förälskad i Johan och vägrade nästan låta honom va 🙂

 

Den första kvällen som vi sågs, minns jag väldigt lite ifrån. Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Månen lyste starkt den höstkvällen och när han kom med bilen trodde jag att jag skulle få hjärtinfarkt. När han öppnade bildörren och klev ut så gav vi varandra en lång varm kram. Och det kändes så bra.

Resten av kvällen satt vi i köket och pratade och försökte göra så gott vi kunde åt den väldigt annorlunda situationen som varken jag eller Johan var särskilt bekväm i. Det var nervöst. Det var lite tyst. Men det gjorde ingenting. Varje gång jag tittade på honom så kändes det som jag drömde. Vi spenderade i alla fall hela kvällen tillsammans, och när vi stod ute under månljuset igen för att säga hejdå så sa jag “Jonna och Johan…det klingar bra“.

Efter det första mötet kände jag mig alldeles virrig i huvudet. Jag visste varken in eller ut. Hade detta verkligen hänt? Men bara några dagar efter det så kom Johan till Grundtjärn igen och hade med sig sin hund. Jag var mycket mindre nervös den gången, och jag minns så starkt när han klev ut ur bilen och jag fick se honom i verkligheten igen. Jag bara visste då. Jag log för mig själv och tänkte “Japp…det är han. Det är han jag ska leva med“.
031511

Den tredje gången vi träffades så hälsade jag på hemma hos honom i Överå. Han hade tänt upp hela uppfarten med marschaller, sådär som jag brukar göra på lucia-filmerna haha. Mitt hjärta smälte. Jag var så kär redan då så jag trodde att jag skulle sväva iväg. Vi satt framför brasan i hans vardagsrum hela kvällen och natten och drack te och bara pratade om allt möjligt. Det var en sån himla fin stund. Strax efter 3 på natten skulle jag ta bilen och fara hem mot Grundtjärn. Vi stod ute på gården för att säga hejdå, och då kysstes vi för första gången. Jag har aldrig känt ett sådant starkt pirr i hela mitt liv : )

Den 13 november kallade jag Johan första gången för min pojkvän inför någon annan, så därför satte vi det som datum för när vi blev tillsammans. Tiden efter det har varit som en dröm. Jag har fått spendera hela vintern med Johan, och han har varit hos mig här i Grundtjärn så mycket han har kunnat. I söndags firade vi fyra månader tillsammans, och det har verkligen varit de mest magiska fyra månaderna i mitt liv. Jag kunde aldrig ana att sådan här kärlek faktiskt existerade. Jag trodde inte det var möjligt att det kunde kännas så bra. Så problemfritt. Så lättsamt. Det är som en bäck med forsande vatten. Ett flöde utan motstånd, och som bara växer hela tiden.

Nu har vi snart bott tillsammans i fyra underbara veckor och det är en sådan pirrande glädje varje dag när jag vet att han kommer hem på kvällen. Det finns massor som jag vill berätta om hur det är att flytta ihop och hur mitt liv ser ut nu när jag bor med Johan, men det kommer jag skriva om i ett inlägg längre fram.
jj11

Nu vet ni hur allting började och hur vi blev tillsammans. Någonting jag verkligen lärt mig från det här är hur minsta lilla händelse, minsta lilla ord, kan växa och bli till något så oändligt vackert. Att ett litet frö kan bli till den vackraste blomma, bara man vågar låta det gro. Det var nära att jag på grund av rädsla inte svarat på Johans mail, och jag vågar inte ens tänka mig på hur livet hade sett ut idag då. Så den här kärlekshistorien inspirerar mig till att vara mer öppen för de små gåvor och frön som livet ger oss, och det hoppas jag att kanske fler kan inspireras av! ♥

Om ni också har en kärlekshistoria att berätta, så gör gärna det här! Skulle vara helt underbart att läsa! Vilken kärleks-boost ♥

109 Kommentarer på “Hur jag träffade Johan

  1. Isa

    Är så glad för er skull! Och väldigt roligt att få läsa om hur ni träffades, varje kärlekshistoria är ju unik 🙂

    Reply
  2. Ellinor

    gaaah! så härligt och fint skrivet <3
    Jag fann min kärlek när jag minst anade det och på en plats där man tänker att man aldrig ska kunna träffa någon.
    Jag fick honom till och med att flytta till Sverige (han är ifrån Schweiz) och nu har vi varit tillsammans i fem år och han är mitt ljus i livet.
    Grattis till kärleken!

    Reply
  3. Åsa-Saga

    Åh, så himmelens fint Jonna! Och så fint bildsatt. Jag älskar bilden på dig när du skuttar längs den dimmiga grusvägen. Just den känslan är det ju när man träffat någon och känner sådär. Jag träffade min pojkvän Henke på lite liknande sätt, för åtta år sedan nu, och jag till och med svimmade första gången vi kysstes! Det blev liksom för mycket lycka för att rymmas inuti..! 🙂

    Jag jublar inombords när jag läser också, och blir så glad för din och Johans skull, för jag vet hur mycket fint och äventyr ni har framför er, och hur mycket ni kommer att få uppleva den där magiska känslan av att komma varandra bara närmare och närmare (trots att man ibland inte tror att det är möjligt). ♥

    Årets inspiratör? Jag tycker att du är alla års inspiratör! Din blick på livet och naturen och kärleken, både i ord och bilder. Det är så himla vackert att få ta del av. Tack!

    Reply
  4. Ida

    Åååå så fint! Jag kan så relatera till känslan när jag träffade min man. Det är så himla häftigt att bara hitta den person en alltid väntat på.
    Jag skrattade när jag läste att du inte skulle bli kär 2015. 2008 skulle jag inte bli kär heller, det gick sådär.
    Stort lycka till ❤️

    Reply
  5. Annie

    Det här är verkligen så fint! Det är som att läsa en extremt cheesy romantisk bok. Det är sånt som man tänker inte kan hända på riktigt. 🙂

    Reply
  6. Tove Janitzky

    Underbart att läsa om hur Ni träffades! Johan och Jonna låter mycket bra! Och bilderna Du sätter ut är så fina. Den allra första bilden av Johan, den allra första kvällen är alldeles speciell och mycket fin, tycker jag. Så fiffig – och modig Du var som fotade honom direkt!
    Vilket minne dessutom. –

    <3
    Så vill jag mycket gärna berätta hur det kan kännas då man är lite äldre, och har hittat den underbaraste människan på jorden!

    O, så lika det kan vara. Pirrigt? Jag skulle kalla det ett Kärlekens dallrande, som man = jag inte vet hur jag skall handskas med. En Kärlek utan like!
    Han kom in i mitt liv utan att jag alls på något sätt skulle ha varitförberedd. Ja, så kan det vara. Och det är ju alldeles underbart! Han kom. Ville mer. Ville tala mer. Och jag var lycklig! Berättade gärna förstås. Jag älskade hela hans väsen från första stund. Han talade och uttryckte sig så fint. Mjukt, ja nästan smekande! Jag älskar honom oändligt då han kommer emot mig! Möter mig med hela sin kropp och sin själ, för själen bor i kroppen. Eller var det tvärtom? –

    Han kommer till mig. Och jag älskar varenda ögonblick i hans närhet! Men visst kan man vara rädd ändå! Hur skall man mötas "på riktigt"!? Då det är så fantastiskt så jag knappt ännu förstår att det är sant.

    Ni var modiga Ni båda två! Och jag önskar Er all lycka i Livet!

    Tove

    Reply
  7. Isabell

    Så fint, så fint. Blir helt varm inombords!

    Jag träffade min Fredrik när vi var tolv första gången. Vi båda spelade trumpet på våra olika byaskolor och vi träffades en vårdag för att spela en låt för kungen (detta låter så påhittat, haha!). Redan då la jag märke till en brunhårigs, söt kille med smilegropar i kinderna. Året efter hamnade vi i samma klass i högstadiet, sen följdes det av flera år av smsande, trånande och häng som kompisar innan vi hösten 2008 när vi började gymnasiet blev ett par. Om två-tre veckor har vi hållit ihop i 7,5 år, vi har vår gård med mina hästar och våran katt ihop, det är så mysigt <3

    Reply
  8. made by mary

    Åh, vad magiskt vackert, och tack fina du för att du delar med dig! Vilken otroligt fin bild på din Johan som du tog första kvällen. Ja alla dina bilder är ju alltid fantastiska, men det är ngt speciellt över den. Han ser otroligt lycklig ut, och lite sådär generad som man kan bli i början när den man är kär i tittar på en. Det är så galet det där, hur man kan träffa “den där personen”. Det går att fantisera ihop vad som helst, men verkligheten tycker jag ändå överträffar allt. Jag träffade min Magnus för snart 10 år sen, den 13 maj. Fast då hade vi “vetat om” varandra i 2-2,5 år. Han hade försökt bjuda ut mig så länge men jag har fått för mig att han “inte var min typ” *fniss*. Ja jag trodde att han var en dryg östermalmsbrat så jag sa nej och undvek honom. Ja jag får höra det då och då ska du veta 😛 Men sen blev det en dejt, som vi nästan inte kunde avsluta för att vi inte ville sluta umgås..så vi stod och frö ute i majnatten tillsammans, och sen dess är det vi. Du delar med dig så öppet så jag tänkte att jag kan dela med mig lite även om jag skriver i kommentarerna. <3 Tack för att du är du Jonna, så glad för din skull!

    Reply
  9. Maria i Uppsala

    Så underbart Jonna! Jag gläds verkligen med er! Att vara förälskad är underbart!
    Kramar till er båda!

    Reply
  10. Louise Stigell

    Båda dina de här inläggen om kärlek och att hitta sin själsfrände har berört mig så otroligt mycket. Så mycket att jag knappt ens kunnat kommentera för orden räcker inte till.

    Jag träffade också min fästman/sambo på nätet, så jag känner igen mig i precis allting: De långa mailen som bara växer och växer. Nervositeten över att ha för höga förväntningar. Hur extremt awkward det var första gångerna man sågs, när man varit så totalt nakna inför varandra i mailen men nu sitter här i den gråa verkligheten och knappt kan fatta att det är samma person. Första kyssen. Och den där känslan att man hittat hem. Att man är i hamn. Att hela en själv bottnar i en person på det där sättet. Och sen, rädslan. Den förlamande skräcken att något hemskt ska hända som sliter oss ifrån varandra.
    Jag har varit med min kille i över 8 år, förlovad i 6 år. Vi har haft några riktigt stora kriser och nästan skilts åt för livet. Men det är som att det är menat att vi ska vara varandras. Vi har mognat tillsammans, lärt oss hur man hanterar konflikter och bråkar på ett hälsosamt sätt. Vi har vår gemensamma humor och jargong. Alla våra gemensamma minnen. Vi kan varandra utan och innan. Men den där kärleken som du beskriver och som jag minns så väl – den är lika stark än idag. Jag älskar honom om något ännu mer. Får fortfarande panik av tanken på att mista honom. Kan inte se mig själv i framtiden utan honom. Blir pirrig när han ser på mig. Vill dela hela mitt liv med honom, och nästa också.

    Jag är så så så lycklig för er skull. Att hitta det ni hittat är den högsta vinsten i livet. Men jag tror inte på slump, jag tror verkligen att det var meningen hela tiden att det skulle bli ni två.

    Tack för att du delar den här historien med oss. Det är så härligt att bli påmind om de här känslorna. Båda gångerna när jag läst dina inlägg så har min pojkvän inte varit hemma, och jag har blivit så sentimental och saknig att jag varit tvungen att ringa honom. <3

    Reply
    • Lindan

      Louise! Vad fint du skriver! Och tack för att du satte ord på MINA känslor också… 😉 Det där om att man blir så berörd så man knappt kan kommentera, för att man saknar ord, eller de räcker inte till för att beskriva det man upplever..Exakt så känner jag också!!

      Önskar dig ett fint liv med ditt livs kärlek! <3 🙂

      Reply
  11. Amanda

    Jag funderar, trots alla fina hejjarop i dina kommentarsfält, om du får tillräckligt tillbaka i jämförelse med vad du ger oss via bloggen. Kanske, kanske inte- nu har den i alla fall bringat kärleken till dig, så klart den skulle göra det<3

    Reply
  12. Helena

    På tal om inspiration – visst har du en inspo månad ?? Får man lov och be om ett inlägg där du beskriver hur du redigerar dina bilder? Typ som bloggen Krickelin på Elle Decoration gjort. Letat din blogg men hittar inget sånt. Hade varit sååå inspirerande om du kunde dela med dig :)) Kram och lycka till med ♡

    Reply
  13. Emschen

    Jag och min man träffades för att bi bodde i samma trappuppgång men kärleken kom när det regnade in i min lägenhet och två andra grannars lägenhet. I Andreas lägenhet regnade det inte in så när vi grannar började hänga i trappuppgången (ingen orkade se eländet som det var iom att det regnade in) så kom också kärleken smygande. Andreas är 8 år yngre än mig och jag hade ju dessutom gett upp med killar (lång historia) så jag var inte super mottaglig. Haha Nu är vi gifta, har hus med trädgård, två pojkar som bråkar och älskar precis som barn ska, vi har vår pälskling och vi åker på husvagnssemester på sommaren. Det är ett underbart liv jag har fått, allt pga att det regnade in. 🙂
    Kram

    Reply
  14. Sofia

    Så himla fint att jag fick nästan tårar i ögonen. Önskar er bara att det bästa och tack för att du inspirerar oss andra att våga leva våra drömmar.
    <3

    Reply
  15. Madeleine

    Galet fint!

    Att bli kär över internet, det har jag blivit. Han i England och jag här i Sverige. Vi skrev och skrev tills morgonen gick upp och solen tittade fram och jag var tvungen att gå till skolan. När jag hade slutat gymnasiet så åkte jag till honom, första gången i utlandet och han visade mig sitt London och jag blev mer och mer kär. Efter 3 dagar blev vi ihop och spenderade ett par veckor tillsammans innan jag for hem. Vi hade distansförhållande i två år tills vi gifte oss och han flyttade till mig i Sverige. Vi fick barn och vi var ganska lyckliga en lång tid, nästan 7 år var vi tillsammans. Nu har vi gått skilda vägar, mest för att vi växte isär men han var min första stora kärlek och jag kommer alltid minnas tiden med honom med värme.

    Reply
  16. Ullis

    Helt fantastiskt! Ni är ju som gjorda för varann. Det känns som om allt var förutbestämt, din flytt och han bara fem mil därifrån, vad är oddsen för det?! Ta hand om er! Kram

    Reply
  17. Hilding R

    År 2000, hade skadat en hälsena så golfspelandet gick på sparlåga. Satt i köket på kansliet då Inger, kanslisten, kom in å undrade om nån kunde följa med en greenfeegäst ut å spela. Nä, ingen. -Hon vägrar hosta upp 300 om ingen följer med, sa Inger. Tyckte det var synd att klubben skulle gå miste om slantarna så jag skulle följa med 9 hål. Det var en dam som bodde i Åre, hennes mor var född på andra sidan sjön där vi spelade. Nu hade hon besökt sin kusin vars man låg för döden. Vi spelade 9 hål, drack kaffe å fortsatte de sista 9 också men mej haltande bredvid.
    Det var en partävling på lördag, jag hade ingen att spela med å damen spelade bra så jag frågade om hon ville ställa upp? Hon hade tänkt sej upp till Åre då men kunde vänta 1 dag. Vi spelade, hon åkte hem men ringde då hon passerade Sveg. Hon ringde igen 2 veckor senare för då hade kusinens man dött. Hon skulle flyga från Trondheim till Oslo men ingen kunde hämta henne där. Eftersom jag jobbade skift hämtade jag henne.
    Hade tidigare blivit spådd av Marie Duval vad som skulle hända mej. 2 saker hade redan slagit in, nu skulle jag träffa en äldre kvinna “ett tag”. Kerstin var 5 år äldre än mej. Vi fick 12 år ihop innan hon dog i cancer 1012. Eftersom jag gifte mej redan 1965 å levt i 2 långa förhållanden skulle jag nu leva ensam å så blev det även ett 3:je. Kram

    Reply
  18. Sandra Brunnström

    Vilken fantastisk historia du delar med dig av, man blir alldeles varm!

    Jag har faktiskt ett kompispar att tacka för min stora kärlek. Min bästa vän började nämligen oroa sig för att jag skulle bli en gammal nucka som satt hemma på gården med mina djur, penslar och countrymusik så hon tog vid alla möjliga åtgärder till det hela. Bland annat anmälde hon mig till Bonde söker fru, som dessutom ringde upp mig – som såklart inte fattade någonting! Jag tackade nej till att vara med och kände mig kallsvettig till vad hon kunde ta sig till, haha. Men hon fixade även tillsammans med sin sambo en blinddate mellan mig och sambons barndomsvän. Och nu börjar det brännas. Sällan har jag väl varit så nervös, jag valde klänning i flera timmar innan, lockade håret, försökte hitta på samtalsämnen – ja allt möjligt onödigt! Vi skulle ses på Sundsvalls Gatufest och jag minns än idag hur mina kinder brände när jag såg honom. En sån stilig karl! Han var lika nervös som jag, och lika blyg dessutom. Vi satt och pratade medan musiken dånade runt omkring, jag minns att han började prata om hästar (som min vän antagligen skvallrat om att jag är förtjust i) och då tänkte jag bara – nehej du! Den går jag inte på! Hur många killar börjar helt plötsligt att prata om hästar, vilket himla knep bara för att få mig intresserad! Men det fanns något där, det kunde jag inte förneka. Det följde månader av sms-kontakt – trots att jag hatar sms så måste jag erkänna att pirret jag kände varje gång jag hörde sms-signalen var oslagbart! Vilket äventyr! En vinterkväll bjöd han hem mig till sina föräldrars hus där han då bodde medan han studerade i Luleå. Jag tror jag höll på att köra i diket en handfull gånger av ren nervositet, men fram kom jag. Den kvällen kysstes vi för första gången, på farstukvisten med snöflingor i luften.

    Idag har vi en gård tillsammans strax utanför Sundsvall, jag lever det liv jag alltid drömt om. Med hästar (det var inget cheaptrick från hans sida – han var faktiskt intresserad av hästar), ankor, kaniner och hund. Vi gifte oss i somras och hade logdans på vår egen loge. Och om bara någon vecka är det beräknat att vi ska bli föräldrar!

    Det är vår historia, och som min morfar skulle ha sagt – “Var rädda om varandra, en dag finns bara minnena kvar”.
    /Sandra

    Reply
  19. Lindan

    Åååhhh…salta tårar blandas lite med pollychokladen jag trycker i mig medans jag läser….SÅÅÅÅ FIIINT!!
    Nu har jag ju aldrig läst någonting Johan skrivit, men om han är hälften så duktig som du är på att använda orden, få dem att bli magiska, och på att beskriva sina känslor, så FÖRSTÅR JAG om du föll för honom….!! 😀 <3

    Själv har jag svårt för att bli kär. Gillar ensamheten för mycket tror jag, och har kanske lite för stor integritet….Men någon gång emellanåt "trillar" även jag dit…. 😉 Och en av de personer som jag känt allra mest för, och som jag beundrat mest lärde jag faktiskt känna på lite samma sätt som du o Johan gjorde.
    Vi mailade länge och väl (utan att ha setts), och jag, liksom du, blev förälskad i hans sätt att skriva. Hans sätta att uttrycka sig, och hans helt enastående förmåga att beskriva händelser, tankar och känslor. Och alltid med en stor portion humor.
    Man kunde märka att han var en otroligt intelligent person. Så jag föll pladask, innan jag ens hade träffat honom!!
    Jag ville som du inte heller bli kär…Men kanske just därför blev jag det!? Det var ett magiskt första möte, som jag aldrig kommer glömma! Nästan lite som i en film du vet…Allt stämmer. Rätt belysning, perfekt musik, varenda ögonkast och rörelse är perfekt. Det går nästan att TA på stämningen.
    Och jag minns hur förundrad jag var. Jag hade knappt vågat tro att han skulle vara lika fantastisk som han verkade i sina mail…men det var han!

    Vad som hände sedan är en helt annat historia…;) Jag anser fortfarande att han är en helt FANTASTISKT person….Men kanske var vi inte ämnade för varandra.
    Inte som du och Johan!! 🙂 <3
    Och tänkt vilken "mamma-intuition" din mamma hade! Mammor har en speciell känsla tror jag…! 😉 😀 (mammor och hundar kan man lita på! ;))

    Så himla roligt det var att få läsa om hur det gick till när kärleken "slog ner" i Grundtjärn!! Tack för att du berättade!!! Är såååå glad för er skull!! <3 <3 <3

    STOR KRAM!!

    Reply
  20. Ebba

    Åh! Blev tårögd av att läsa din historia, så himla vackert! Är så glad för din skull, för ER skull! Du har bevisat att så länge det finns liv, finns det hopp. Våga tro, våga känna, våga släppa kontrollen och våga lita på att det löser sig!
    All lycka till er Jonna! Kärlek <3

    Reply
  21. Mia

    Va roligt Jonna! Nä man vet aldrig när och var man möter den stora kärleken. Själv träffade jag mitt hjärta i Sareks vilda vidder…. Och det va vi från dag två.

    Reply
  22. Hejhopp

    Jag och min sambo har varit ihop i snart 6 år nu.

    Det började såhär:

    Han skrev till mig på internet. Han var en i mängden. Tjejer är vana vid att random killar skriver nästan varje dag, så chansen att jag skulle svara honom var väldigt liten, jag ignorerade mejl från killar dagligen. Men på nått konstigt vänster så bestämde jag mig för att svara. Han bodde över 30 mil i från mig och det kändes ganska lönlöst. Men efter långa telefonsamtal och en känsla av att vi var så lika varandra och klickade så kom han till slut och hälsade på.

    Han hälsade på några gånger och till slut så kände jag mig trygg med att åka hem till honom och hälsa på. Tanken slog mig att det inte var så smart att åka 30 mil ensam med en kille från internet och åka ut till hans stuga i skogen. Men magkänslan sa att det var rätt.

    Första skymten av hans hus var inte så bra. Det var vargavintern, den som du brukar prata om jonna. Då det var så in i helvete kallt. Det var becksvart och där låg ett litet hus. Jag blev lite ångerfylld.

    Men när jag kom in i huset så hade han gjort så fint. Han lagade god mat, vi tände en brasa och hade en underbar vecka ihop. Jag stekte pannkakor och vände dom i luften, vi spelade tv spel och pratade framför elden. Jag kände mig som hemma.

    Nästa vända upp så fick jag en egen garderob och vips så hade jag flyttat dit. Den vintern så fick vi verkligen sätta våran relation på prov. Vi kämpade oss genom kylan tillsammans. Precis som du gjorde jonna. Vi vaknade till ett iskallt hus och eldade så mycket som det gick. Hade täckbyxor på oss inomhus. Så det var ingen lugn första period i vårat förhållande utan vi fick samarbeta och hjälpas åt med hemmets alla jobb. Men det var det så värt för sen hade vi en underbar sommar framför oss! 🙂

    Och nu har det gått snart 6 år 😀 Vi bor fortfarande kvar, vi renoverar lite i taget och har två missar som bor hos oss.
    Jag är så glad att jag tog chansen annars hade jag missat alltsammans ju!

    Reply
  23. leif

    Ååå! du skriver så vackert om ert möte och den kärlek ni upplever att jag blir rörd.
    Påminner mej om Bernard Nords roman Nybyggarna.
    Snart kommer det en långfilm om ert möte
    Och liv i Grundtjärn med Alicia Wikander och Brad Pitt i huvudrollerna.
    Du tror jag skojar men det är fullt möjligt.
    Som du brukar säga inget är omöjligt det finns inga gränser, det får tiden utvisa. Film namnet blir Romans i vildmarkens skugga.

    Håll dej för skratt nu.men att le liten är okay. Jag kallas lappen i Stockholm så jag kan spela lapp, är nämligen bra på att jojka.
    Inget är omöjligt
    Ha en trevlig kväll ni två, mys i det vackra vädret som blir den här veckan.

    Reply
    • Luna

      Hello Jonna, what a beautiful start with your soulmate, I am wishing you all the happiness in the world?
      I met my husband Jan (Johannes) on the phone. We both worked for the military, except in other countries. We were both switchboard operators. He worked in the village my parents were living so one day, I was looking for a Dutch operatot who could help me to order some flowers for my mothers birthday, he helped me. Sometimes we spoke and he asked me to go out for a drink when I would be there to see my parents. At that time I had a boyfriend, but much later I went over to his parents house for a coffee. Later he told me that since that time he fell in love with me. A few years later I got married, and Jan bought us a toaster for our wedding. He worked on the family farm to offer rose bushes for in my new garden. My marriage did not last, I nearly married again, but when I was in deep trouble he was the one to help me move back to my mothers house. This now had been 25 years, we have two sons three cats and two parrots, live in my parents house and used the old wedding gift, the toaster until it broke down last year. We both love nature, our animals and our children. Luna.

      Reply
  24. Sabina

    Jag älskar att läsa sånt här, blir så glad och lycklig så jag hoppas att många publicerar sina kärlekshistorier i kommentarerna 😀 Här är min:

    I augusti 2004 träffade jag en söt pojke i matsalen. Han satt snett mittemot mig och hade världens mest intensiva och blåa ögon som tittade på mig så att jag blev alldeles tyst och blyg. Han frågade vad jag hette men jag svarade så tyst att han inte hörde och sen sågs vi inte mer på ett tag.

    Oddsen att vi skulle springa in i varandra igen var inte så bra eftersom byggnaden har gick i skola i låg på andra sidan campus mot vad min byggnad låg. I slutet av november 2004 var min klasskompis kär i en av hans klasskompisar och därför drog hon med mig till den byggnaden. Jag kände igen Mattias direkt när jag kom in i deras klassrum. Jag tyckte fortfarande att han var söt så jag tänkte inte ligga lågt denna gång utan började genast skoja och småbråka med honom. Han hade massa Wheel of time böcker på sin arbetsbänk som jag hade högläsning ur och jag försökte även sätta mig i hans knä vilket han blev ganska förskräckt utav. Det fanns en risk att han skulle ha tyckt jag var sinnessjuk efter detta men tvärtom så började vi umgås mer och mer. Äta lunch tillsammans, träffas mellan lektioner och sms-a massor. Detta var helt klart den roligaste killen jag nånsin träffat och jag hade aldrig förut känt mig så bekväm i en pojkes sällskap såhär på en gång. 14 december 2004 kom Mattias hem till mig för att vi skulle byta julklappar, och inte nog med att jag fick en bok så stod den finaste texten på första sidan som han skrivit själv. <3
    Jag kände att jag verkligen inte skulle kunna leva utan den här fantastiska personen, och den känslan har aldrig försvunnit! Den kvällen hade vi vår första kyss. Vi förlovade oss 3 år senare och gifte oss 13 december 2013 (jag älskar luciadagen lika mycket som du Jonna!) 🙂

    Reply
  25. erk

    All lycka till dig Jonna! Har varit med om mitt livs kärlek också. Mitt tog ett snöpligt slut Numera vill jag bara rocka och lyssna på Chuck Berry´s No Particular Place to Go och drömma mig bort. Jag menar se till nya ting i livet!

    Jag tycker Johan verkar vara en rejäl karl! Så håll fast vid honom!

    Perk (rock & roller)

    Reply
  26. Jarl

    Så fint. Så vackert. Tårar.
    Jag har alltid trott på att vi har vår tvillingsjäl någonstans, men att få finner den.
    Hoppas så att ni båda funnit den!

    Reply
  27. Lina

    Sitter här med tårar i ögonen och önskar er all lycka och välgång. Era mail borde ni skriva ut, häfta ihop och spara. Jag tänkte direkt på filmer som handlar om krig, där huvudpersonerna skriver långa kärleksfulla brev hem till sin kära. Tror det är fint för eventuella barn och barnbarn att ha senare i livet och tänka tillbaks på er och er kärlek med värme. Kram på er!

    Reply
  28. Carl

    Hej Jonna och Johan!

    Jag tror mig om att vara en av dina äldsta vänner “rent bloggmässigt” Jonna. 🙂
    Ända sedan jag skrev om dig första gången 2012 på min blogg på http://hittaupplevelse.se har jag följt dig och ärligt talat har jag ofta tänkt på dig som en ensam kvinna som jag hoppades skulle hitta någon. Och jag har också funderat på hur allt kommer att förändras den dagen du hittar din själsfrände. Då är du ju inte längre den där unga tjejen som bor ensam i en stuga i Norrland och eldar med ved, gosar med Nanook och fotograferar norrskenet. Samtidigt är jag glad för din skull då livet alltid är bäst att leva tillsammans med någon. Vet hur ensam min egen dotter, Rebecka, kände sig innan hon träffade “sin, John”..
    Man brukar ju säga att Kärleken är störst och eftersom jag och min, Anna, varit gifta med varandra i mer än 40 år kan jag bara instämma i det.
    Livet har ju inte alltid varit en dans på rosor men tillsammans klarar man det mesta. Men för att klara av att leva så länge tillsammans som vi har gjort behövs det kärlek, förståelse, förmåga att glömma sig själv för den andre, att båda kan ge och ta, att kunna lyssna, att kunna förlåta. För man kommer alltid i något litet gräl någon dag, det är oundvikligt. Då är det bra att inte vara långsint. En sak som vi har kört med under alla år som är väldigt viktigt, Jonna och Johan, det är att man aldrig skils som ovänner! För om något händer…. om det sista man sagt till varandra är hårda ord..? Ja, då kommer det att göra väldigt ont. Nej, nu ska jag inte plåga er med goda råd längre.
    Jag önskar er båda ett långt och lyckligt liv tillsammans! 🙂
    Love & Hugs
    //Carl

    Reply
  29. Linnéa Isaksson

    Så himla fin story! Ni är så vackra tillsammans. Jag är så glad för din skull Jonna! Du har nog funnit din soulmate <3
    Jag var som du var, vägrade bli kär, hela mitt liv faktiskt, för jag ville vara fri och kunna resa och leva precis så självständigt som jag ville när jag ville hur jag ville var ja ville (haha)! ..men så en kväll i november 2013 övertalade en kompis mig att pröva en "meditation to attract your soulmate", ett 25 minuters youtube-klipp att lyssna på och jag tänkte varför inte? Jag trodde då inte att något skulle hända, men något inom mig fick mig att lyssna till klippet tre gånger på rad innan jag faktiskt kunde koncentrera mig, och i slutet av meditationen såg jag den vackraste man jag sett, med långt hår och ögon med samma turkosa färg som havet är på en solig dag.
    Jag tänkte inte mer på det, men två dagar senare när mina kompisar bad mig följa med ut på Sydneys största nattklubb sa jag först nej, som vanligt, men fick sedan för mig i sista sekund att jag faktiskt borde följa. Och vilken tur, för den kvällen mötte jag min soulmate! Han hade sett mig genom folkmassan på nattklubben och tog tag i min arm, och jag vände mig om och såg in i de där turkosa ögonen som jag sett några dagar tidigare i min meditation..
    När vi började träffas kände jag samma som dig, är han på riktigt såhär lik mig eller ljuger han?! Kan det vara sant?! Och tack och lov så vart det det! Sorry att jag skrivit en hel novell här haha! "Hela" storyn finns här vid intresse: http://www.followthesun.photography/how-a-meditation-to-attract-your-soulmate-can-change-your-life/

    Massa kärlek till dig och de dina!
    Och tack igen för all inspiration, superwoman! <3

    Reply
  30. Helena Enqvist

    Så himla fin berättelse! Jag bilr alldeles tårögd! <3.
    Jag träffade min stora kärlek under vätternrundan 2010. Jag var i ett förhållande och cyklade den rundan med min dåvarande sambo men så slog kärleken ned ordentligt. Det var en jobbig tid men ändå bland det bästa som hänt mig! I bland måste man våga lite och lita på sina känslor.
    Storyn är så lång, skrev ett inlägg om det för något år sedan http://www.helenaenqvist.se/uncategorized/vatternrundan-en-lovestory/

    Reply
  31. Anonym

    Jag träffade min Henrik, han med stort H också så där otippat och när jag hade bestämt mig precis att jag inte skulle bli kär, fast lite längre tid än du satte upp, från 19 till 25, för jag tänkte att när man är 25 är man mogen nog att hitta en bra fin man. 😉 Men så var han på en bygdegård bland massa andra ungdomar. När jag klev in i rummet så blev alla andra suddiga och han skarp. Jag trillade dit vid första blicken. När vi senare på kvällen mulade varandra i snön var det vrålkört. Nu, 14 år senare har vi tre barn, hund, hus och häst. <3 Vaknar fortfarande på natten ibland och tänker att jag har sån tur att han vill vara min. Kram Maria

    Reply
  32. Asta

    Nästan samma datum som vi har! Vi firar 14 november. När vi varit tillsammans i fem år så förlovade vi oss den 14 november och när vi hade varit tillsammans i tio år så gifte vi oss den 14 november 🙂 På så vis är det inte så många datum att komma ihåg.

    Reply
  33. Lars 8463

    Kärlek kan få en att hitta tråden.
    Tråden som leder till ett nytt universum!
    Eller hur?
    En mycket blyg kram?

    Reply
  34. L

    Så vakkert det bildet av Johan og Nanook var! Det sier så mye!

    Jeg kjenner meg igjen i følelsene du beskriver. Jeg har dem fortsatt til min mann, nå har vi vært gift i 15, snart 16 år. Det er en så stor velsignelse! Det gir meg håp til verden når jeg kan vite at slik kjærlighet finnes.

    Reply
  35. Lanclin

    Vi bor 211 mil ifrån varandra men jag känner kärleken och romantiken stråla ända ner till mig i södra Tyskland 🙂
    All lycka till er och era pälsklingar!
    Vänliga hälsningar Linnea

    Reply
  36. Monnah

    I dagens verklighet är det så mycket som ställer saker och ting på ände för unga människor tycker jag, så jag blir alltid extra glad då människor verkligen hittar varandra och får kontakt på en nivå som står utanför alla yttre attribut som verkar så viktiga nu för tiden. Så glad jag blir för er skull! Njut.

    Reply
  37. Mimmi

    Åh så underbart att läsa din berättelse!

    Jag befinner mig på en mycket liknande resa med mitt livs kärlek. Jag hade provat så många gånger, och jag varje gång VILLE jag verkligen att det skulle vara Han med stort H. Men det var det inte, och jag blev alltid så besviken.
    Den här mannen hade funnits i mina tankar till och från under tre år sen jag för första gången såg honom tvärs över folksamlingen under en körfestival. Men jag hade slagit bort alla “förbjudna” tankar. Han var säkert “för ung” då jag är bland de äldre i såväl min egen kör som sådana sammanhang, och dessutom kom alla andra körer så långt söderifrån jämfört med min från Umeå så det skulle i så fall bli distansförhållande. Han hade dessutom säkert inte lagt märke till mig.

    Hösten 2014 flyttade han hit upp för att börja plugga, och jag anade redan då han anslöt sig till just min kör att jag skulle råka illa ut.
    Först nu i september började jag och han prata på riktigt om djupare och mer abstrakta ämnen, och vi hade så mycket gemensamt. Hans insida var precis lika vacker som den utsida jag för så länge sedan fallit för. Jag hade gett honom hintar om mina känslor under en lång tid, men efter en måndagkvälls tedrickande i några timmar var jag tvungen att vara mer rättfram trots att jag skulle hem till min dåvarande pojkvän efteråt. Jag kände mig lika pirrig och klumpig som en 15-åring (jag blir snart 28).
    Dagen efter fick jag reda på att mina känslor var besvarade, och även om jag inte visste till vilken grad så kände jag att jag verkligen måste prata med han som snabbt (och smidigt och ömsesidigt utan några “hard feelings”!) blev mitt ex. Och dagen efter det kom min Lukas hem till mig, och vår gemensamma framtid började direkt.
    Han hade blivit störtkär i mig redan strax efter att han börjat i kören, men hade liksom jag inte trott att det kunde vara besvarat. Han är dessutom fem och ett halvt år yngre, och det hade vi båda använt i våra inre monologer som argument för att inte ens nämna saken för varann.

    Vi har just firat fem månader tillsammans, och har bott ihop i snart tre veckor. Älskar att sitta tillsammans väl påklädda ute vid en sjö i skogen och titta på norrskenet eller solnedgången…
    Redan efter sådär två veckors förhållande hade vi sagt de tre stora orden (som ÄNTLIGEN fick den mening jag ville att de skulle ha då jag sa dem till någon!) diskuterat barn, giftermål och hur känslor kan vara såhär starka.
    Ingen annan kan känna så starkt för varandra som vi gör! …eller? 😉

    All lycka! <3

    Reply
    • Anonym

      En fin och hjärtvärmande beskrivning av vårt möte och nuvarande livssituation älskling. Du är min för evigt vackraste trefasare!

      Reply
  38. Gabriella

    Så otroligt fint Jonna! Tack för att du delar med dig!
    Jag pluggade tillsammans med en kille på Chalmers och vi pendlade båda tillsammans till skolan. Det var ett kort program på 7 månader, augusti-mars och i december när min pappa skjutsade oss in till Gbg gissade han (pappa) att någonting var på gång fast jag förnekade detta, jag skulle inte bli kär, jag tänkte resa runt i världen. Men i mars när plugget var slut så gav sig denna kille iväg för att segla över Atlanten och från dag ett saknade jag honom enormt. När han kom hem i juli började vi umgås, det blev typ varje dag men blyga som vi båda är så blev vi inte tillsammans fören 28 november och har bott ihop sen dess. Jag är så glad för att han och jag är så lika, med samma typ av intressen, syn på livet och allt. Han har också lärt mig mycket, utvecklat mig fast jag inte riktigt märkte när detta hände själv. Vi firade 5 år tillsammans förra året. När jag läste ditt inlägg blev jag påmind om våran första tid tillsammans. Den där spända darrande luften mellan oss hela hösten innan vi blev tillsammans, alla sms, första kyssen, första mötet med hans föräldrar, första gången min farmor träffade honom och tyckte att jag hade gjort ett riktigt bra val och att hon tyckte om hans lejonman till hår *fniss*.

    Tack alla andra som delar era historier bland kommentarerna, den obotlige romantikern i mig har suttit suckat lyckligt över varje historia, keep it coming!!

    PS. Jag håller verkligen tummarna för dig i Finest Awards!

    Reply
  39. :)

    Så roligt att du hittat kärleken, och en väldigt fin historia är det. =) Önskar er all lycka tillsammans! Jag tycker dock det är synd att du tappat lite utav öppenheten på din blogg. Det är ju när du blir personlig, som du blir allra bäst!

    Det som fick mig börja läsa din blogg var historien med den amerikanska killen du hade en fling med. Tidigare hade jag bara svängt in här någon gång ibland, utan regelbundenhet, men där blev jag fast på riktigt. Det var så himla mysigt och fint att du så öppet lät oss läsare vara delaktiga i den resan med honom, att du delade dina känslor, även fast relationen inte höll i slutändan. Du bjöd ju med oss från start, och det var verkligen roligt. När du sedan träffade han som bodde långt uppe i norr, märkte man att du hade blivit lite mer dämpad, men han var ju fortfarande inte helt dold och man fick ju små hintar om honom hela tiden. Så man känner sig lite “snuvad på konfekten” nu om du förstår vad jag menar, när man läst din blogg under en lång tid, och så poff, håller du ditt livs kärlek hemlig ända tills den dagen han flyttar in. Det är ju en så stor händelse liksom. Finns det någon speciell anledning till att du ändrat ditt sätt att vara på bloggen? För jag har upplevt att din blogg verkar vara ganska skonad från troll, till skillnad från tex Blondinbella och Kissie som får mängder med hatkommentarer. Man gillar ju dig så mycket, för du skriver så fint. För att du alltid känts så äkta, öppen och känslosam. =)

    Reply
    • Hanna

      Jag kan förstå att hon inte berättat på en gång innan hon visste säkert utan bara låtit oss ana. Det är ju faktiskt väldigt privat så jag beundrar Jonna som delar så mycket.

      Reply
  40. Arjo

    Hi Jonna, I am so glad for you both!! You are both such a special persons! I realy hope that that you will be happy for ever! You give so much energy and love in your blog and stories; so it is good to have someone to give energy and love to you too. How special that you first start mailing and felt in love by words! Most important! But what a nice surprise he is such a handsome man! And you are as sweet and beautiful outside and inside! Thank you jonna for making me happy by your beautiful pfotos and stories! Thank you for sharing this all! Be sweet and good for each other! Hugs from the netherlands from Arjo ( with a daughter named Jonna too)

    Reply
  41. Johanna

    Hej!
    Lyssnade på när du var med i “En slät kopp” där du nämnde att du ibland inte vet vad du ska skriva om på bloggen, här följer lite saker som jag skulle vara intresserad av att läsa om!

    Din bil! För flera år sedan sa du att du ville lära dig att mecka med bilar, hur har det gått med det? Har även för mig att du hade en annan bil förut men du har ej skrivit något om bilbytet? Är intresserad av typ alla dina tankar kring bil!

    Fotografering! Du nämnde att du inte kunde något om fotografi överhuvudtaget innan du kom till Grundtjärn. Hur fasiken har du lyckats bli så duktig? Har du något tips, knep, något man skall tänka på?

    Sen verkar du ju vara så otroligt händig och så… Kommer ihåg att du gjorde en egen klädhängare av en gren och skulle vilja veta mer exakt hur man gör?

    Och sen sist men inte minst så väntar jag med spänning på en guide till hur man kular. 🙂 eller i alla fall tekniker som man kan använda sig av.

    Hoppas detta inlägg var inspirerande!

    Reply
  42. Maria Gustafsson

    Åhhh Jonna vad fantastiskt vackert skrivet om eran fina genuina kärlek. Du skriver så tårarna kommer…
    Det är väldigt sant det du skriver om att kärleken, att den riktiga kärleken ofta dyker upp när man minst anar det, när man inte väntar och trängtar eller ligger sömnlös för att man är utan kärlek… Den kommer när man sätter livet man lever före och lever det, då öppnar man dörren till kärleken. <3

    Reply
  43. Karin

    Vilken fantastiskt fin kärlekshistoria! Önskar er all lycka ❤️

    Jag träffade min sambo vid jul 2009. Jag bodde i London då men var i min hemstad för att fira jul, och i mellandagarna gick jag på fest hos min bästa kompis (som jag känt sen vi var 1 år). Det första hon säger är “Karin, jag har en kille till dig här som jag vet skulle passa dig!” Jag skulle ju tillbaka till London och dessutom skulle jag absolut inte tillbaka till min hemstad inom nån snar framtid, så att träffa någon där kändes helt uteslutet!

    Men… Min kompis hade så rätt! Han och jag hängde med varann hela kvällen, och sen bara fortsatte det! Det slutade med att vi typ dejtade på distans i 1,5 år medan jag pluggade klart i London, det blev mer och mer seriöst under den tiden och till slut flyttade jag hem, och vi flyttade ihop. Och vet du, nu ligger vår lilla bebis som snart är en vecka gammal bredvid oss..!

    Tänk vad häftigt livet är, alla dessa möten som så lätt inte hade kunnat bli av (tänk om nån av oss fått förhinder och inte gått på festen osv osv), men som leder till så otroligt mycket bra! ❤️

    Reply
  44. När Annie fotograferar i Kalifornien

    Åhh, när du har tid, läs hur jag och sambon blev ihop här: http://narannie.se/2015/february/nar-det-ar-alla-3s-dag.html

    Det finns lite bilder och så. Jag skrev det på alla hjärtans dag för över ett år sedan nu, i tron om att vi då skulle behöva skiljas åt. Men kärleken och möjligheterna tillsammans gjorde att vi fortsatt ihop och nu vet vi att vi med säkerhet har ett år till ihop. Sedan kan Visum-problem komma mellan oss. Jag tror dock inte att någonting kan komma emellan oss. Jag har aldrig älskat någon så här djupt och jag tvivlar på att jag någonsin skulle kunna älska någon lika djupt. Som sagt, kika in och läs när du har tid. Det är en väldigt fin historia!

    Reply
  45. Maria Bom

    Nätterna hade nyss varit isande kalla, isnätter förmår inte värma någon, och när allt kommer omkring, vad mer än värme behöver en människa? Snön veckade sig över fälten och hängde sin huva över tallar och granskog, men trots moln, rök, skugga och dimma, frös jag inte längre.

    Vi möttes på en jazzklubb och så som musik alltid fått människor att släppa sina skydd och öppna sig för musiken och livet, så stod vi där vidöppna för musiken och … såg varandra. Jag visste inte då att du älskar barn och hundar, att du är musikalisk och orättvist allmänbildad. Att det inte går att låta bli att skratta när du skrattar. Att du pratar med din mamma varje dag och är generös mot alla du känner.

    Läs resten här om du vill. Vilken underbar gåva att du hittat din Johan!
    http://mariabomcasselbrant.se/2016/02/varning-for-karlek/

    Reply
  46. Anna-Karin

    Hej! Vilket vackert inlägg. Är så glad för er skull. Jag ska berätta om en kärlek som inte höll men som förändrade mitt liv i grunden. Jag har alltid velat ha barn men inte förstått hur det skulle gå till. Jag har haft flera sambos och det har alltid känns bra och så men det var aldrig känts som att det var 100% rätt. Sen träffade jag HAN. Och allt var fel. Allt var rätt. Vi var så olika men så lika. Han hade flytt från kriget i Bosnien som barn. Han var muslim. Han var rom. Jag var vanlig svennebanan. Vi var totalt olika. Jag träffade honom och VISSTE att det är med honom allt ska hända. Jag blev livrädd. Nej, nej, nej inte med honom. Jag stretade emot länge men det vi kände var för stark att stå emot. Min familj tyckte jag var galen. Hans familj tyckte han var galen. Vi flyttade ihop. Fick barn. Jag minns hur vi bodde i en sketen lägenhet i förorten och kände mig så lycklig ända in i märgen. Jag tänkte att det är den här känslan som betyder allt. ALLT. Jag kan vara rik eller fattig, tjock eller smal spelar ingen roll för med den här känslan är jag rikast i världen. Iallafall så hände massa och vi gick isär till slut. En sorg som skakade hela min själ. Idag bor jag i fint område, är universitetsutbildad, har fast jobb och en ny stabil karl. Allt är som det ska. Ibland när jag träffar mitt barns far ( oundvikligt att inte ses när man har barn) så kan jag känna en stor längtan tillbaka till den sketna lägenheten i förorten.

    Reply
  47. Rebecka

    Såå fint och vad roligt att läsa om er historia 🙂 ni är så perfekta ihop ! <3

    Jag träffade också mitt livs kärlek på nätet, jag visste nästan direkt att det var min framtida man och älskling. Det första han Skrev till mig var "vart har du varit hela mitt liv?" Det låter lite klyschigt men jag kände lika starkt för honom…. Äntligen hittade vi varandra! Vi träffades första gången på riktigt i februari 2015, flyttade ihop efter två veckor, vi gifte oss 4 juni 2015 och den 11e dec 2015 föddes vår älskade lille son 🙂 j

    Reply
  48. Geli

    Dear Jonna!
    I think living so close to nature helped you to find Johan! I can see through your photos of him your love for him and in his eyes there is a great heart and soul.
    Love the black and white photo of him and your cute dog. I’m a fan of this kind of photos. You can see the important things …
    I’m sure he is the love of your life …little princess of the forest.
    Take care,
    Geli

    Reply
  49. Jenny

    Vilken fin historia! Har full förståelse för att du höll honom hemlig i början. När man är nyförälskad är allt så intensivt och skört på något vis och då förstår jag om man inte vill skriva om varenda liten känsla i bloggen. Den första tiden var er förälskelse bara för er två och det är så det ska vara 🙂

    Reply
  50. Cornelia

    Åh vilken fin läsning såhär på morgonkvisten! Skönt att höra att det är fler som blir lite nervös på första dejten, att det kan bli lite tyst men gå vägen ändå! 🙂 ofta så kan jag tycka att det känns så kravfyllt att behöva “leverera” inför en människa man inte ens känner. Men har man bara överseende med den Andres och sin egen nervositet och ger varandra fler chanser. Tack Jonna för att du delar med dig av eran fina kärlekshistoria!

    Reply
  51. Emilia

    Jag har precis börjat följa din fina och mysiga blogg. När jag läste detta inlägg kände jag att jag bara var tvungen att kommentera. Du skriver vackert och förmedlar verkligen den där pirriga och svindlande känslan som kärlek ger. Det påminde mig om den första tiden med min sambo för fem år sedan. Vi träffades på en gård i norra Skåne där vi båda var volontärer (via WWOOOF). När jag först såg honom tänkte jag “vad är det för en flummig hippie-typ?”. Han kom från Holland och bodde i sin gamla husbuss och hade långt rufsigt hår. Han såg ganska cool ut där han stod med en cigarett i handen (han har tack och lov slutat nu!) och lutade sig mot bussen. Efter flera långa tedrickarkvällar i hans buss blev det vi. Jag har aldrig känt sådan stark och mäktig kärlek till någon förut. Nu har vi en glad liten son tillsammans och har precis köpt ett hus mitt ute i skogen i ingenstans där vi, precis som du, vill komma närmre naturen och leva livet så som det ska levas.
    Tack för att du skriver så fint om ditt liv.

    Reply
  52. Åsa

    Fantastiskt Jonna! Det här berör mig så. Du lyckas verkligen sprida din varma och innerliga glädje. Tack för det <3

    Reply
  53. Siv

    Det är så härligt att läsa om er kärlek. Jag tillhör nog de lite äldre läsarna. Jag träffade min blivande man för ganska precis 39 år sedan. Vi gifte oss på min 24 årsdag och har i år varit gifta i 37 år! Då kan du räkna ut hur gammal jag är?

    Reply
  54. Maria

    Fantastiskt! Jag började för snart sju år sen träffa en kille i min klass på högskolan efter att det nyligen tagit slut med mitt ex. Båda tänkte att det var perfekt, ingen av oss ville ha något seriöst och han skulle åka utomlands för att plugga snart så vi visste att det skulle få ett naturligt slut. Efter att vi setts några gånger kände jag inte ville vara med mer. Han såg på mig på ett sätt jag inte var van vid och jag blev rädd. Jag ville ju inte ha något seriöst, jag ville vara fri och ensam, något jag inte varit på länge. Och framför allt ville jag inte gå igenom ännu ett förhållande där man sliter på varandra.
    Samtidigt gick jag i terapi av helt andra anledningar. På en av våra allra sista träffar sa jag till min terapeut att jag skulle sluta träffa den här killen. Terapeuten såg på mig och sa kort: “ja, så kan man tänka, eller så kan man se att det är ovanligt att man träffar någon som man tycker så mycket om.” Jag protesterade, inte gillade jag honom! Vi lämnade saken och de sista gångerna vi var hos henne pratade vi inte mer om det. Men terapeutens ord hade fastnat i mig. Jag fortsatte träffa honom. Hans utlandsstudier blev uppskjutna ett halvår.
    Jag skickade ett tackkort till terapeuten på vår bröllopsdag. Utan henne hade jag nog inte vågat lita på det som jag kände innerst inne. Det är det bästa råd jag någonsin fått.

    En annan kärlekshistoria är den om naturen som du har åter väckt i mig genom din blogg. Jag är uppvuxen mer eller mindre på landet, men av olika anledningar är vi just nu bundna till staden. Så nu letar jag och min man efter ett fritidsboende på landet så jag får komma ut bland träd och ängar igen, där jag verkligen kan andas. Tack för att du fick mig att minnas.

    Reply
  55. bella

    Ibland bara det händer och det är tur att internet finns för det var där jag träffade min pojkvän med.

    Det är en ganska långdragen historia, för vi träffades första gången när vi båda var tillsammans med någon annan. Han var förlovad och jag och min före detta hade börjat planera barn.
    Vi träffades via World of Warcraft och han bodde i grannstaden och kände min moster, också genom spelet, och kom dit på en fika samtidigt som jag och mitt ex var där. Då trodde jag att han lätt var 5-7 år äldre än mig för han vart rejält schleten då, han är 6 månader äldre.
    Det hände dock massa skit där efter som gjorde att vi båda blev singlar ungefär samtidigt.

    Vi såg dock aldrig varandra som någon vi ville vara med, det var mer oskyldigt flörtande och vänskaplig, han flyttade dessutom hem till Skåne. Så det tog oss lite över ett år efter våra uppbrott innan vi sa att vi skulle försöka träffas. Vi träffades sen på en festival och det var bara meningen att det skulle vara en engångsgrej, att det inte skulle bli mer än så. Men vi fastnade lite för varandra och ville utforska detl ite mer så han kom upp till mig på sin semester och bodde hos mig i totalt två veckor.
    Sen när hans semester var slut så kändes det fruktansvärt hemskt att behöva separera och gå tillbaka till våra vanliga liv så vi bestämde att jag under resten av året skulle försöka flytta ner dit, jag hade aldrig varit utanför min hemkommun och jag ville bara komma därifrån.
    Så jag slutade mitt jobb, fick ett jobb i skåne tre veckor senare, och två månader efter den där helgen på festivalen så bodde vi ihop nere i skåne.

    I år firar vi fem år tillsammans… Nu bor vi dock i mina trakter igen men det är ett val vi båda trivs med.
    Så när man väl bestämt sig är det bara att köra. oavsett om man varit tillsammans i tre veckor eller tre år, är det dags så är det dags.

    Reply
  56. Magnus

    Härlig läsning, och det känns ju onekligen svårt att tro annat än att ni träffat helt rätt båda två! Jag önskar er båda all lycka i er gemensamma framtid!

    Det där med kärlek verkar däremot inte vara min grej. Den har mest gjort ont, riktigt jä-la ont dessutom, och har vid två tillfällen skickat ner mig på botten fullständigt. Det är tur att jag trivs så bra med att sköta mig själv! Visst saknar jag ibland någon att dela vardagen med men jag känner ingen panik över att leva själv. Jag trivs riktigt bra med att bara ha mig själv och katten att tänka på. Kan i och för sig ibland känna en gnutta sorg över att jag aldrig kommer att bli förälder för nu har jag uppnått en ålder där det skall mycket till för mig att ta steget att bli pappa. Men samtidigt, man vet aldrig om och/eller när hon med stort “H” plötsligt kanske korsar min stig i livet! 🙂
    Stor kram!

    Reply
  57. Sophie

    Så fantastiskt..!! Jätteroligt att du delade med dig 🙂 Så roligt att han var en bloggläsare och vilken tur att han hade hittat till din blogg..! Tänk om han inte hade gjort det.. Har han berättat hur han hittade den, om det var en slump eller kanske ett tips..?
    All lycka! Hälsn Sophie, Göteborg

    Reply
  58. Isabella

    Varför raderar du massa inlägg precis innan Johan kom in i bilden ? Är det för att texterna är så snarlika med viss annan kille att du inte kan stå för de? Skrivs ju en del om killen du hade förr på andra bloggar och att det var väldigt lika texter om honom som om Johan..

    Hur hanterar du det som skrivs ute på bloggar om dig just nu bland annat Stureplansbloggar: att din beskrivning av att träffat Johan är mer en besatthet, att du är creepy osv ? Att vänta så länge på att berätta just av den anledningen, du skämdes?

    Reply
    • Johanna

      Eh va? Vaddå raderar? Hon berättar om de största händelserna i sitt liv, räcker inte det?
      Varför skulle hon bry sig om vad som sägs på Stureplansbloggar?
      Ja, kärlek är väl en sorts besatthet.:)

      Reply
  59. Nils

    Så fint 🙂 kär i stalkern 🙂

    BTW vilka wowguilder har du spelat i? Jag känner igen dig från någonstans och jag har inte sett din blogg förut, hittade den på allehanda nu.

    Reply
    • maggie

      Jo faktiskt – kär i stalkern!
      Johan lyckades med vad han hade föresatt sig!
      Jag tror å andra sidan att han är schysst – ser väldigt trevlig ut på den första bilden med Nanook!

      Reply
  60. Thérèse

    Så underbart att få ta del av er kärlekshistoria. Jag sitter och storler framför datorn, och är så glad för er skull.

    Jag träffade min man i ett kloster. Det är bara nästan så vrickat som det låter 😉
    Det finns ett ekumeniskt kloster i mellersta Frankrike som heter Taizé. Dit reser hundratusen ungdomar varje år från hela världen, för att mötas, samtala och dela brödernas bönegemenskap. Jag reste dit första gången i slutet på 90-talet, och har sedan varit där sju, åtta gånger. Det är min lilla oas i livet där jag kan hämta kraft. Sommaren 2008 skulle jag resa dit igen, och hade haft det tufft en längre tid. Min dåvarande fästman hade dött i cancer två år tidigare, bara 24 år gammal, och jag hade inte varit i Taizé sedan veckorna innan han dog. Men nu var det alltså dags.

    Jag hade redan bestämt mig för att jag aldrig skulle bli kär igen. Att jag aldrig skulle kunna älska igen. Men på bussen från Sverige fanns det en man som jag bara inte kunde ta ögonen ifrån, och av en slump hamnade vi i samma samtalsgrupp i Taizé. “Kärlek vid första ögonkastet” låter så hollywoodaktigt att jag nästan kräks lite, men det var verkligen så. Fyra dagar senare var vi tillsammans. När vi väl kom hem igen insåg vi att vi bodde mindre än en kilometer ifrån varandra, men vi var tydligen tvungna att resa hundra mil till Frankrike för att träffas. 😉 Vi tillbringade all ledig tid vi hade den sommaren tillsammans, och tre månader senare flyttade vi ihop också på pappret. Nu är vi gifta och firar snart åtta år tillsammans.

    Jag som aldrig mer skulle bli kär…

    Reply
  61. Anette

    Så härligt att läsa om både din och Johans och alla andras kärlekshistorier! Jag blir alldeles varm i hjärtat. Och får nytt hopp om kärleken, att det kanske inte är helt kört ändå… Så roligt också att du fick kontakt med Johan via bloggen – jag minns hans kommentarer, när de plötsligt upphörde undrade jag vart han tog vägen. Inte kunde jag tro att ni då satt och kysstes, haha. ; )

    Och jag håller verkligen med Jenny; tycker det är både naturligt och sunt att du höll det för dig själv till en början! Vissa saker måste ju få vara i fred för att utvecklas. Det där lilla fröet… det behöver få spira i lugn och ro. Dessutom finns det ingen skyldighet att berätta om allt i sitt liv bara för att man driver en blogg. Det är inte att lura sina läsare, det är att ha en hälsosam privat sfär! Hur skulle det annars vara? Som att leva i ett skyltfönster ju. Nä, du väljer!

    Reply
  62. N

    Fint skrivet om hur ni träffades och se andras fina berättelser. Men vad hände med den där Jonna som gillade att vara ensam i sin stuga med sin hund och katt? Tyckte lite synd om dig när du skrev i tidningen att du skulle fira julen helt ensam med dina djur? Kanske hade du någon hos dig! Ville du inte gå ut med det hade det varit bättre att du inte skrivit något alls eller hur? Hur som helst vill jag önska er lycka till!

    Reply
  63. Carolina

    Tråkigt att vissa skriver så negativa kommentarer, även om de flesta är stöttande och positiva. Jag tycker det är jätteroligt att du har träffat Johan iaf och hoppas att allt kommer fortsätta kännas så bra som det gör nu 🙂

    Jag träffade min kille när jag fortfarande var tillsammans med mitt ex, så var verkligen inte på jakt efter någon ny.. Även om det hade varit lite knackigt mellan mig och mitt ex ett tag. Jag åkte iaf till USA för att volontärarbeta i 3 mån och då var han där samtidigt, engelsmannen som nu är min sambo. Jag tyckte att han var jättestörig i början, och så var jag ju inte ute efter att träffa någon som sagt. Men vi bodde i samma hus och spenderade mycket tid ihop tillsammans på ett projekt vi båda var iväg på, så det var svårt att ungdå att lära känna varann. Så sakta men säkert så ändrade jag uppfattning och när han berättade att han var intresserad av mig så kunde jag inte hålla tillbaks mina egna känslor heller längre. Jag och mitt ex gjorde slut medan jag var i USA (inte p,g.a min nuvarande kille utan för att vi helt enkelt inte var kära i varann längre) och sen hade jag och min engelsman distansförhållande i ungefär ett år innan jag flyttade till honom i England 🙂 3 år har vi precis firat och vi har haft många bra och några dåliga dagar men kan inte tänka mig någon annan jag hellre vill dela mitt liv med!

    Reply
  64. Cilla

    Vilken fin kärleksberättelse! Förstår att du inte ville gå ut med ert förhållande på bloggen på en gång man får faktiskt ha lite privatliv! Men jag måste bara fråga en sak. Kommer ihåg att du ofta hade så fina blombuketter hemma hos dig som man kunde se på dina bilder i ditt hem. Var det från någon kille? Såg så fint och kärleksfullt ut måste varit en riktig romantiker!! Vad hände med den fina killen om det nu var från en kille men det tror jag nog såg ut så på buketten! All lycka till dig och Johan!

    Reply
  65. Hanna

    Återigen så fantastiskt fint skrivet! Och det största beviset är när husdjuren älskar personen vid första ögonkastet! 🙂

    Jag träffade min man redan när vi var 15 resp 17 år, genom gemensamma vänner på en fest. Så fort han klev in i rummet gick det som en stöt genom hela min kropp och min inre röst sa “jag tror jag är kär!” men mer än så blev det inte. Varje gång vi sågs kände jag mig skakig och nästan febrig. Men jag slog bort det, vi var dels så unga och dels skaffade han en flickvän ganska snart efter vårt första möte. Jag vågade aldrig erkänna ens för mig själv eller någon av våra gemensamma vänner hur jag kände. Vi förblev vänner, men träffades inte så ofta. Däremot höll vi kontakten på internet av och till genom åren, även när han flyttade från stan. Så fort hans inlogg dök upp på msn kände jag mig yr och febrig! Så ja “jag fick feber bara av att höra hans namn” stämde verkligen på mig 😛 jag märkte att det var något mellan oss men det var ingen jag undersökte vidare eftersom han var i ett förhållande.
    Min mamma frågade någon gång vem han var, jag tror att hon kände på sig att det var något särskilt.
    Efter 5 år skrev han till mig att han hade avslutat sitt förhållande och skulle flytta hem till stan. Känslorna var lite all over the place, för oss båda. Vi bestämde med en gång att vi skulle ses, det var svårt att låta bli! Men jag kände varningsklockor i bakhuvudet, “det går för fort, han har precis kommit ur ett långt förhållande”, men jag slog bort det med att det var ju hans liv och hans känslor så jag antog att han var redo. Vi träffades konstant i ett halvår utan att vi uttalade hur vi skulle ha det. Han försökte nog hantera att vara nybliven singel samtidigt som vi inte kunde hålla oss ifrån varandra. Men efter ett halvår, på våren, slog bromsen in och han fick kalla fötter. I efterhand vet jag att han inte var beredd att få så starka känslor för någon ny direkt efter sitt uppbrott. Det var ett hårt slag för mig och vi träffades inte på hela sommaren. Jag var knäckt, men inom mig kände jag på något vis att det ändå skulle bli vi två. Annars hade jag inte orkat.
    På sensommaren skulle våra kompisar ha fest och jag visste att han skulle komma dit. Jag hade bestämt mig för att inte dyka upp, men blev övertalad av vår kompis. Tur såhär i efterhand. Vi träffades där på festen och det var lite stelt men tillslut tog han med mig ut i köket och vi pratade ut och han bad om förlåtelse. (vi pratade mycket om det även senare). Det kändes bättre och några veckor senare var vi några som träffades hemma hos mig. Han kom också dit, vi satt bredvid varandra i soffan och någon gång under kvällen möttes våra läppar och vi kunde inte sluta kyssa varann. Det var som att hela världen försvann under mina fötter och allt var ett enda töcken och virrvarr. Den kyssen varade i ett ögonblick och en evighet på samma gång. Jag frågade efteråt om min kompis märkte att vi kysstes och fick till svar “vem kunde ha MISSAT det?” haha. Sen dess har det varit vi. 3,5 månader senare var vi officiellt tillsammans och nu har det gått 8,5 år. 🙂
    Jag har alltid varit en ensamvarg som bott själv, så när han efter 1 år föreslog att vi skulle flytta ihop fick jag först tänka lite på det.. (EN hel dag!) innan jag sa ja. Och jag hade ALDRIG tänkt gifta mig. Inte jag inte! Även om tanken kändes mindre främmande efter att han kom in i mitt liv. Men när han under en konsert drog in mig i sin famn och viskade “gift dig med mig!” kändes det som att ingenting annat spelade någon roll förutom oss och jag hörde mig själv svara “Ja. Jag vill inget hellre!”. Nu har vi snart varit gifta i 5 år. Förälskelsen kommer och går, men den kommer alltid tillbaka. Det är underbart!! <3
    NJUT av er kärlek och ert liv tillsammans! <3

    Reply
  66. Solsippan

    Jag måste erkänna att jag har varit… inte orolig, men tankfull kanske, när det gäller kärleken. Att bo i en liten by med inte så många familjer ger kanske inte så stor chans att träffa just “den där” personen. Men så funderade jag vidare att med all publicitet och kanske senare stora konstutställningar och så vidare så kommer du att möta rätt person ändå. Aldrig kunde jag gissa att han fanns runt hörnet!! Det känns en aning märkligt att fundera så mycket över en person man aldrig mött, men om jag varit lika modig som du hade jag nog baske mig gjort en liknande resa. Inte när det gäller kärleken kanske, men just den andra delen, djuren, naturen och fotograferandet. Förmodligen inte lika bra, men det hade varit ett superfint äventyr!
    Nåväl… Jag ville nog mest säga att det ger mig tuppskinn av lycka att läsa om er!
    Önskar er all mjukhet på vägen!

    Reply
  67. Idas eskapader

    Vad kul och fint att få ta del av er historia! Tack för att du delar med dig!

    Hösten 2014 hade jag precis blivit singel vilket jag var väldigt nöjd med. Jag tyckte att det var skönt att vara för mig själv och hade bestämt att det skulle dröja länge innan jag gav mig in i ett förhållande igen (haha).
    I december började jag prata med en kille på självförsörjningsforumet alternativ.nu.
    Vi kom sjukt bra överens, tyckte lika, hade jättemånga otippade gemensamma intressen, samma drömmar och ideal och så vidare. Dessutom var vi jämnåriga och bodde i samma kommun.
    Jag hade inte så många vänner som hade samma tankar som jag, och inte han heller, så vi bestämde oss för att ta en kaffe och träffas i verkligheten.
    Han kom hem till mig en januaridag efter flera veckors konversation via mail och facebook. Jag kan inte säga att jorden slutade rotera när jag såg honom för första gången, men vi klickade direkt som människor. Vi var dock båda två så extremt inställda på en vänskapsrelation. Av någon anledning så fanns det liksom inte ens en tanke på något annat. Han kom till mig vid fyratiden på eftermiddagen den där första gången, och åkte hem vid fem på morgonen. Vi hade suttit och pratat och pratat hela natten och till slut var han helt enkelt tvungen att åka fast samtalsämnena var långt ifrån slut. Efter det träffades vi nästan hela tiden, nästan varje dag. Något drog oss hela tiden till varandra. Vi pratade, spelade och sjöng hela nätterna och han åkte hem i gryningen (som tur var så var han mellan jobb just då). Självklart blev stämningen laddad så småningom. Vi började få känslor för varandra men var rädda för att prata om det, så vi gick som katter kring het gröt istället. Det trappades upp mer och mer, ända till en tidig morgon i mars efter en hel natts djupa samtal, där han till slut blev den första att erkänna att han var kär. Jag kommer ihåg det gråmjuka ljuset och att mitt huvud snurrade av overklighetskänslor. Efter det gick det fort. Ett par dagar senare var vi ett officiellt par, och veckan efter hade vi planerat framtiden i detalj. Det var liksom så självklart att det skulle vara vi, att det inte kunde vara på något annat sätt (och det är lika självklart idag också).
    Jag var omtumlad och det tog ett tag för mig att liksom låta känslorna sjunka in, men det var en magisk första tid.
    Jag minns speciellt en gång runt påsk när vi bilade hem från ett långväga besök. Natten hade precis lagt sig över den öde landsvägen, och en lysande orange måne hängde, stor som en överdriven filmkuliss, över de svarta trädtopparna och lät sitt ljus bölja över oss. Allt var så andlöst vackert, men jag ville inte ens titta ut genom bilrutan, för allt jag hade ögon för var honom.

    Reply
  68. Renstrumpan

    Johan verkar ha samma vackra själ som du Jonna.
    Va roligt att du träffar kärleken i ditt liv <3
    Jag önskar er all lycka.

    Reply
  69. Karin

    Vackert och poetiskt skrivet. Som en underbar lovsång över kärleken!

    Träffade min man på Åreskutans topp när vi klev av kabinbanan, jag hade åkt kabinbanan upp för att min skida hade gått sönder så jag kom nerifrån byn. Skulle absolut inte träffa någon då och nu har vi varit gifta i 25 år. Barnen tyckte det var roligt att se precis var vi träffades när vi var i Åre hela familjen när de var små. Tänk så det kan bli pga en trasig skida!

    Reply
  70. Annelie

    Vad fint det var att läsa om detta!

    Jag träffade min Henrik för drygt ett år sedan. Vi träffades också på nätet och när han frågade var jag jobbar visade det sig att vi jobbar för samma arbetsgivare men i olika städer ca 10 mil ifrån varandra! Efter ett par veckors intensivt och djuplodande chattande kom han till min stad för en fika på stan och möjligtvis skulle vi ses igen på kvällen om det kändes bra mellan oss. På väg till fikan fick jag veta att jag fått förhinder hela kvällen, så jag fick börja med att berätta det – vilket han såklart trodde var ett uselt och fegt sätt att direkt säga att jag inte ville ses igen! Hur som helst, fikan gick bra och han var snygg och trevlig osv. Men jag blev genast skrämd av avståndet och sa nån dag senare att jag gärna håller kontakten men då bara som vänner, att det kändes som att vi bor för långt ifrån varandra.

    Två veckor passerade och vi fortsatte chatta dagligen. Jag föll mer och mer för honom och började omvärdera mitt beslut. En dag skrev jag “Jag tänkte att jag skulle komma hem till dig på Alla hjärtans dag. Som en dejt. Och du bor ju rätt långt bort så jag tänker nog sova över.” Han blev nog lite förvånad men glatt överraskad. Jag körde hem till honom, vi pratade om precis allting hela dagen, jag bjöd på hembakta bullar formade som hjärtan dagen till ära, tog en promenad i skogen ner till sjön och på kvällen såg vi melodifestivalen. Han frågade mig tillslut hur jag tyckte det kändes, för han tyckte i alla fall att det kändes väldigt bra och kunde inte sluta tänka på att han ville kyssa mig. Jag blev jätteglad och sa att jag gärna ville det också, och då kom den där blandningen av himlastormande fyrverkerier och rofyllt lugnt, det kändes så rätt! Nästa dag när jag åkt hem skickade jag ett meddelande och skrev “Jag tänker nog bli kär i dig” och han svarade “För mig är det redan kört…” och sedan dess har det varit vi.

    Pga våra situationer där vi båda har barn sen tidigare så har vi valt att inte flytta ihop förrän barnen har flyttat hemifrån om en sisådär 15 år… Men tack vare att vi har samma arbetsgivare kan vi enkelt jobba vår barnlediga vecka på distans och därmed är vi sambo på halvtid och i sommar gifter vi oss! <3

    Reply
  71. Emelie

    Ni är så fina, tänk att få hitta sin själsfrände så! <3

    Min nuvarande sambo träffade jag också över datorn första gången. Genom ett spel vi båda spelade, där man har kontakt med människor över hela världen. Han uppmärksammade en dag att jag mådde dåligt, så han började prata med mig. En dag bestämde vi oss för att träffas, och jag åkte ner 40 mil från Västernorrland till Stockholm för att träffa denna tuffa Stockholmsgrabb. Kär blev vi, och en månad senare var vi ett par. Nu, 3 år senare, är jag en Stockholmstjej och trivs bra här. Trots att jag saknar naturen lite. Därför går jag ofta in och läser din underbara blogg! <3

    Reply
  72. Sandra

    Åh Jonna <3 jag satt här med ett stort leende på läpparna genom hela texten. Så underbart att du och Johan fick varann! 🙂 Är så otroligt glad för din skull. Det krävs en fin man för att fånga en så stor själ 🙂 Kramar

    Reply
  73. Anonym

    Hi hi! Jag fann min älskade under en gran, inte så långt bort från dig. Inte i obygd men långt ut på landet några mil ifrån dig. Jag var inte inställd(trodde jag) på kärlek och hade avvisat en hel hög i staden där jag bodde. Nej inte intresserad. Jag värnade om min singelhet. Han såg mig komma med en buss med inte hink och spade, men väl skurhink och mopp mitt i vintern. I full vintermundering, så hur han kunde se något och bilda sig en uppfattning å det snaraste vet jag inte. Men kärleken är ju blind sägs det..
    I alla fall var jag trött efter flytt och lång resa så jag ägnade inte direkt någon större uppmärksamhet åt karln. Han var dock hjälpsam och hjälpte till med ett igenisat lås så jag kunde komma in i min nya bostad. De 2 första dagarna sov jag mest och försökte hitta rätt till affären etc, så nej varken själ eller hjärta var inställd på kärlek. Jag gick ut på byn och fraterniserade med människor och mina grannar för att akut lära känna byn där jag ska bo lite mer.

    Karln svassade runt mig eller runt mina grannar. Jag trodde han svassade runt för fikat som bjöds på offentligheten..
    Ett par gånger till under samma vecka gjorde han sig igenkänd i alla fall, så jag i alla fall började lägga märke till hans uppenbarelse. Efter ca 5 dagar började jag tycka att: jomen det kunde kanske vara trevligt att få lite “vänner” i byn, och han är några år äldre än mig, men inte så farligt. Nu har han ett offentligt jobb där man kan få syn på honom då och då, så jag gick till offentligheten och satte mig i deras fik, så kom han dit, och så här höll det på ett par dagar till. Sedan var det julfest i byn och då kom han direkt till mig och frågade om jag skulle gå dit? Svar: ja. för jag tänkte att, jag måste ju se vad det är för folk i byn. Kvällen kom, och jag blev satt bredvid hyresvärden och värdinnan, och då kom han som anställd och satte sig alldes intill. Vi började prata mer ingående, och senare blev det dans. Han valde att dansa med mig mest hela kvällen. Väldigt trevligt och var och en gick hem till sig.

    Dagen efter hade han lyckats genom sina arbetsgivare hitta mitt telefonnummer. Det var till att vara angelägen.. Så han frågade om jag skulle följa med på kvällens skinksmörgås och julkaffe på biblioteket. Tja varför inte. Där och då kände jag att, jo sällskapet var angenämt och värt att inledas lite närmare.

    En otroligt mjuk och behaglig person. Till min egen häpnad började jag där och då känna mig smått kär. På Lucia 2016 frågade han rent ut om vi kunde vara ett par. Uj uj här gick det undan minsann. Jag betänkte det några timmar och sade sedan ja jag tror det… Och på den vägen är det, knappt ännu 4 månader senare, och både jul och nyår spenderades i hop. Så nykärleken spirar ännu. Till midsommar förlovar vi oss, och jaaa det känns bara helt rätt. Man ska inte behöva fråga när det känns rätt, det vet man. Så vi är som solar båda två just nu i alla fall.

    Jag som flyttade till orten för lugnet, tystnaden, djurlivet och naturen och definitivt inte inställd på kärlek. Snarare totalt tvärtom, vad skönt att inte ha den typen av uppmärksamhet, så det blev lite lugn och ro, hå hå ja ja.. 😀 <3

    Reply

Lämna ett svar till Mia Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.