Det var inte min mening att ta mig friheten till att skriva något så långt, och så pass personligt, men det värmer hela mitt hjärta av att jag får gensvar. Tack.

jag brukar inte kommentera blogginlägg men denna gång kunde jag inte stå emot, och innan jag sätter igång med min långa text som jag inte vet vad jag vill få ut av, så vill jag bara som många andra skriva några ord om hur underbar du verkar vara. Du verkar vara fylld av godhet och omtänksamhet, och det tycker jag är så fint. Du förgyller nog vardagen för väldigt många.

Efter att ha läst dina sista skrivna meningar som löd “Återhämtning. Rensar oss från gammalt som ligger kvar och tar upp plats, så att vi kan ge ny plats åt allt underbart som inte än har hänt.” så höll jag på att gråta. Jag fick anstränga mig för att hålla tillbaka tårarna eftersom det var en så pass värdeladdad mening för mig, men samtidigt väldigt vacker, en mening som jag över allt annat vill ska bli sann även för mig, mina nära och kära, och kanske framförallt för min mamma som jag håller väldigt kär. För jag vågar inte hoppas, därav skriver jag i stället att jag vill. Och nu öppnar jag upp mig för ingen, men kanske samtidigt för någon på ett sätt som jag bara har låtit vara inom mig. Jag vill be om ursäkt för att jag tar mig friheten till att skriva, samtidigt som jag är i behov av att skriva av mig – det visade sig bli här och nu.

Jag har tillsammans med min familj haft ett fruktansvärt år – framförallt för min mamma. Som familj är vi starkt sammansvetsade, och jag älskar min familj över allt annat på denna jord. Min mamma har alltid varit en kämpe, stark, men samtidigt väldigt skör. Min mamma har fått ta på sig mer än vad som har varit rätt, och har alltid varit den personen som har fått ta ansvar för allt och alla.

För över ett år sedan insjuknande min mamma plötslig i lymfom. Det kom från bar himmel. Och jag minns så väl att jag fick höra detta av min pappa som då hämtade upp mig från tågstationen efter en lång skoldag. “Mamma har cancer”. Jag blev paralyserad. Sedan den dagen har min mammas och vår värld vänt sig upp och ned. Den har näst intill förstörts, långsamt mer och mer för varje tickande sekund.

Vid operationen innan cellgiftsbehandlingen blev min mamma inte sövd/lugnad ordentligt då en ansvarig sköterska i stället pratade med en bekant och tiden rann iväg. Detta resulterade i ett trauma för min mamma, och något som vi inte har kunnat anmäla. Det var även en utdragen läkningsprocess efter operationen med ständig smärta. Efter sex starka cellgiftsbehandlingar har kroppens alla slemhinnor tagit stor skada, men numera ständig sveda framförallt i munhåla och underliv. En sved-smärta som knappt morfin kan lindra. Det finns inget annat som kan hjälpa, och ingen annan vet, hur många läkare vi än har pratat med.

Ett tag senare gjorde min mamma ett självmordsförsök. Min mamma orkade helt enkelt inte med att lida mer. All väntan på besked samt ständig oro och smärta. Oro som ingen psykolog i världen kan bota, och smärta som ingen läkare i världen kan göra något åt – enbart konstatera. Den natten vaknade jag. Jag vaknade plötsligt och fick se min mamma sovandes i en ovanlig ställning. Jag försökte väcka henne gång på gång, men lyckades inte. Till slut skymtade jag en lapp vid nattduksbordet och blev fullkomligt stel av rädsla. Det är skrämmande hur fort något som man inte trodde var konstigt så snabbt kan omvandlas till något så skrämmande. Jag sprang ut till min pappa som sedan lång tid tillbaka har sovit i ett annat rum tillsammans med min bror, då det är jag som har stått som vårdare för min mamma under föregående skoltid, och på så vis sovit sida vid sida intill min mamma under lång tid. Jag väckte pappa med gråten i halsen och skräcken av att mamma inte gick att väcka. Min bror vaknade i samma stund. Mamma drogs ned på golvet och min bror turades om med min pappa med hjärt- och lungräddning. Ambulans och brandkår var på väg.

Transporten till akuten var fruktansvärd. Röster hördes konstant, och trots att jag och min bror var i vaket tillstånd kändes man fullkomligt tom inombords.

Efter en omtumlande tid på akuten var intensivmottagningen nästa stopp. Från den tiden minns jag så väl min mamma, med slang i både näsa och mun, rädd och ensam. Det är även här svårt att finna orden. Minnena tar överhanden.

Nu är det januari år 2018. Efter många månader är min mamma någorlunda tillbaka, men har fortsatta och ständiga besvär med sveda. Däremot har en ny oro uppkommit efter ett telefonsamtal i morse. Det kom som ännu ett nederlag. Ny väntan på besked.

Det känns som att det är någon som inte vill oss väl. Någon som håller i trådarna och som tycker om att skapa oro och rädsla, en känsla av att aldrig komma till ro. Aldrig få ett slut på eländet. Att varje gång min mamma eller vi tar ett steg framåt, så är det någon eller något som gör att bakslaget blir ännu hårdare, ännu kraftigare. Det känns fruktansvärt.

Innan ett nytt år möts man av glada miner och förväntan. Det hade jag en gång i tiden. Det hade vi en gång i tiden. Jag vill inget hellre än att vi ska kunna känna det igen, att allting kommer att ordna sig och för en gångs skull – bli bra. Att vi är friska och lyckliga, och kan uppskatta livet för allt det goda och underbara som det har att erbjuda. Därav blev jag berörd av dina sista meningar. Jag vill innerligt att det blir bra för oss alla, och inte minst för min mammas skull. Det vill jag så gärna.

Tack.