Som jag skrivit till dig tidigare, så kommer vi att få till ett möte med Länsstyrelsen så snart Forsca lämnat in sin ansökan. Detta möte blir troligtvis av någon gång på försommaren. Då hoppas jag att du och Anita följer med på mötet! Jag tror det blir ett viktigt möte för oss – och då behövs vi alla! Kram Anita

Ja, som Anita skrev så känner jag till planerna om vindkraftsparken runt Grundtjärn. Har varit på några möten angående det, och självklart är detta något som berör mig djupt. Jag har inget emot vindsnurror, de är ju miljövänligt. Att jag absolut inte vill att detta bygge ska ske här i skogarna runt Grundtjärn beror ju på att jag så djupt älskar denna plats och vill för allt i världen inte att Sveriges största vindkraftspark ska byggas här…i mitt paradis.

Jag har gråtit mig till sömns många nätter för detta och har bett av hela mitt hjärta att det inte ska bli av. I vintras, i samband med att min mormor blev sjuk och gick bort, så kändes det som om allt jag tyckte om skulle försvinna från mig. Planerna på vindkraftsbygget gick inte att undvika längre och tillslut kände jag ingen mening med något. Jag såg ingen mening med att ens bo kvar här fram tills bygget skulle påbörjas. Jag tittade ut mot sjön och mot den vackra orörda skogen, och allt jag såg i mitt inre var de 200 vindsnurrorna som med sina blinkande ljus snart skulle få Grundtjärn att befinna sig mitt i ett industriområde.
Jag förberedde mig på att så fort som möjligt lämna Grundtjärn, för att få minnas denna plats så stilla och ljuvlig som den är. Det kändes nästan som mitt hjärta redan lämnat.

Det var en tid av fullständigt kaos i mitt inre. Tills en dag, när jag plötsligt insåg att jag inte kunde fortsätta leva i tron på att jag måste lämna mitt liv här. Det gick inte att leva med att lägga all sin energi på att oroa sig om framtiden. Så jag bara bestämde mig, fullt ut, för att ändra mina tankegångar. Jag var helt enkelt tvungen för att kunna ta mig upp igen. Sen den dagen har jag inte tänkt så mycket på vindkraftverken. Jag oroar mig inte på det sättet, för att det hjälper inte att jag oroar mig. Nu försöker jag bara tänka positivt. Jag vågar till och med tro för mig själv att det inte kommer att bli något bygge. Jag tror mycket kommer hända de närmsta åren. Hur det än blir, vad än framtiden kommer med, så försöker jag tänka att det är nu jag lever, och just nu är Grundtjärn den mest fantastiska plats jag upplevt och jag njuter av varje dag jag får titta ut över den orörda skogen bortom sjön. Nu är allt som det ska vara.

All oro kring vindkraftverken har jag, som Anita skrev, valt att inte skriva om här på bloggen. Av den anledning att jag vill att bloggen ska vara ett andrum, med vackra och positiva tankar, som kan sprida glädje. Jag skulle inte kunna skriva om vindkraftverken utan att i den texten lämna ut hela mig själv och mitt hjärta. Och jag visste också att jag inte skulle klara av att möta kritiken och debatten som det inlägget skulle väcka. För vindkraftverk är ju ett hett diskussionsämne just nu, vilket jag tycker är bra. Det är bra att det diskuteras och kommer in olika synvinklar om ämnet. Men den diskussionen och debatten lämnar jag gärna utanför min blogg. Därför har jag, för min egen skull, valt att inte skriva om det här.

Nu blev det här en väldigt lång kommentar. Det var inte tanken från början. Det bara blev så när jag började skriva 🙂 Men den här frågan om vindkraftverken har kommit upp flera gånger tidigare, så jag kände att det var dags att skriva lite om hur jag upplever det från min sida, och en förklaring varför jag inte skrivit ett riktigt blogginlägg om det.

Kramar! <3
/ Jonna

Ha en bra vecka/Kram Eva