Väldigt många har frågat mig om jag blir mörkrädd ibland. Jag sover ju här helt ensam, och många som vart här säger att de helst inte skulle vilja sova här själv. Det är ju ett väldigt gammalt hus, och att det är en gammal skola gör det nästan ännu kusligare 🙂
Det konstiga är att jag inte blir mörkrädd, och jag förstår inte varför. När jag bodde i lägenheten i stan var jag ofta mörkrädd.
Men sedan jag flyttade hit så försvann det totalt. Jag kan tänka mig att det kanske beror på att jag förstod att jag aldrig skulle kunna bo såhär ifall jag var mörkrädd. Så jag bara stängde av det…eller något 🙂
Ofta springer jag ut till vedboden mitt i natten, och då är det verkligen kolsvart ute, man ser ingenting. Jag letar mig fram in i den gamla vedboden med hjälp av händerna, och snubblar lite.
På natten om jag behöver gå på toa så har jag fyra mörka rum att gå igenom om jag sover i sovrummet, men det känns inte läskigt alls, inte ens när jag kommer in i den stora salen. Jag förstår det inte ens själv att jag kunnat bli så orädd av mig.
Spökar det då? Hmm…jag vet inte. Ibland känns det så. Jag kan höra ljud från hallen där kaminen står. Det låter nästan som om någon är där. En natt förra veckan när jag sov i köket, så knackade det 7 gånger från hallen. Och flera gånger har Nanook vaknat mitt i natten och tittat mot hallen och morrat. Detta har hänt väldigt många gånger nu. Så jag kallar “spöket” för eldvaktaren.
För jag är säker på, att om det nu finns något “spöke” här, så är det inget ont alls, utan tvärtom. Säkert bara någon som vill att jag ska ha det bra här, och som vaktar elden åt mig under natten 🙂
Eldvaktaren?
Eldvaktaren?
Huuuva Jonna, det där ju ett riktigt spöke! 😉 Men hon vill dig bara väl… 😉
Skämt åsido så tror jag inte mörkret här uppe skrämmer. I en trygg miljö är man inte rädd. Jag är inte heller mörkrädd, men trots det skulle jag nog dra mig för att gå ut i en mörk vedbod ensam…
Gonatt.
Jag gillar verkligen eldvaktarbilden!
Du är tuff Jonna!
Tack!! =)
Bra med eldvaktare. Men hoppas att du har en brandvarnare också.
Marja-Lisa.
Ja jag har en brandvarnare, och även en brandsläckare! =)
Jätte-bra.
Marja-Lisa.
Mörkret är naturligt på landet …Jag bor också lite ödsligt så jag vet vad menar.. Men har aldrig varit rädd för mörker här i skogen!
På något vis tror jag att man har mer att oroa sig över (när det gäller människor med mindre välvilliga avsikter) i städer än i mörkret på vischan. Vem tusan skulle väl trava runt våra hagar eller åkrar?
Jo, förstås. Det skulle vara jag själv då, då! 😉
Jag säger det igen: Vad modig och tuff du är! Jag vill också bota min mörkrädsla.
Fantastiskt!
Jag blir så glad, att det finns ungdomar som du. För mig känns det tryggt att läsa din blogg. Det finns hopp.
Jag tänker på hur världen ser ut idag, med ungdomar som vägrar göra jobb, som gör att man får skit under naglarna. För dig kommer livet att gestalta sig som lyckat , den dag du ska summera dit liv. Och visst kommer du att få jobb ……Jag säger bara LYCKA TILL I LIVET och hoppas det går bra med smyckestillverkningen.
Själv har jag idag anmält mig till en silversmideskurs…..
Ha det gott..
Jag har en hemsida också om du vill titta. Jag är konstnär…men går i pension den 23 denna månad…
http://www.anitabrannstrom.com
Kram Anita
Hej Anita!
Tack för din kommentar! 🙂 Jag tittade in lite på din hemsida. Du har verkligen vackra målningar! Och vad skönt att du går i pension denna månaden. Grattis!! =)
Kramar
Hej Jonna.
Vilka underbara bilder av ditt liv! Har själv levt på liknande sätt under några år men fann det svårt att kombinera med heltidsjobb i stad och tonårsbarn som inte valt detta. Har nu valt en medelväg, radhus i ett pyttigt samhälle med skogen utanför dörren. Passar också mina djur,4 katter, 1 hund och 2 kaniner. Saknar dock mina hönor och ensamheten på landsbygden. Inte funderat på att skaffa hönor? Otroligt sällskap och goda ägg. Önskar dej all lycka,ge inte upp! Kanske kan även jag leva min dröm när barnen flyttat ut.
Kram till dej och Nanook.
Inga-Lill
Pingback: Den coolaste bloggen — Johanna Frölander
Jag är så imponerad av dig! Jag är jätte mörkrädd! Bor med min sambo i vårt hus på landet, men aldrig att ja sku spring ut i vedboden mitt i natten 😀 + i en gammal skola så sku de ju va ännu läskigare som du säger! men du är väldigt modig,
och coolt att du verkligen tagit tag i dina drömmar och gör det du vill 🙂
Och det ser himla mysigt ut också, ha det fint 🙂
Hej Jonna!
Jag och min Anna har eldat med ved året runt i mer än 35 år nu så vi vet vilket jobb det är! Men mysigt också när järnspisen sprider sin värme i köket! 🙂
Vi bor också i ett gammalt trähus. Knakar också här. beror säkert på att trähus “lever” och rör på sig allt efter temperaturskillnaderna. För det är väl ett trähus, skolan?
Annars kan det ju också vara hustomten som är uppe och röjer och städar åt dig! 🙂
Lycka till där uppe i Grundtjärn!
//Carl
Hej jonna sitter i mitt kök kl 6.24 i mitt 100 gammla trygga hus å läser din bloog som jag nyss har hittat jag blir nästan tårögd så immponerad blev jag
Kan du inte berätta om det övernaturliga du var med om när du var yngre?
Läskigt!
Tack för inspirationen…
En saga:
Det var en gång en sådan där kall sommardag. Ja du vet som det kan bli i bland på en sommar.
Dom hade just slutas dansa och spela musik på Louven och Jens följde med mig en bit innan han
behövde svänga sig av mot sitt hem.
Det tog inte alls lång tid förens jag började se mitt familjehem skymta i horisonten.
Jag bestämde mig för att gå genom gräset för att spara några minuter.
Kallt var det, ja inte bara i luften utan det kändes nästan som frossa på gräsen när stråna
försökte smita sig i mellan mina tår.
Solen har flera timmar kvar nu innan den vill komma och värma gräset.
Väl inne så tog jag av mig jackan och gick in till kaminen.
En brasa är bra att få igång innan jag går och lägger mig för det är alltid mysigare att höra ljudet
från trät när det knakar till och elden får tag i vedträna.
Så där. Nu har jag fixat i ordning mig och sminket är av och mysbyxorna på.
Täcket är ljummet av värmen som har fyllt rummet och jag kan se ut att dom sista ljusen är på väg ner.
Skönt tänker jag. Det är lättare att sova när solen väl lagt sig och huvudet mitt åker rakt ner på kudden.
Jag ska just till att somna så hör jag det.
Vet inte riktigt vad än. Men jag kan höra att det är som någon finns i rummet bredvid och grejar.
Först drar jag täcket över huvudet men inte länge för snart är den nere vid näsan och jag spejar ut
mot rummet bredvid.
I ljuset från elden ser jag en skugga som försvinner och kommer tillbaka.
Med mod i kroppen ropar jag: Vem där? Hallå är det något där.
Men jag får inget svar men skuggan slutar inte röra på sig och hålla på med oljudet.
Jag slänger mig upp från sägen rusar in i det andra rummet och ser att luckan från kaminen var öppen och ett vedträ hade ramlat ur.
I ren panik så tog jag tag en en bit av trät som inte brann och öppnade ytterdörren och slängde ut den.
In igen för att stänga luckan och sedan ut igen för att hälla vatten på elden.
Ute i kylan kan den väl inte göra något och blöt som den är så lär den inte börja brinna igen tänker jag och går in.
Dagen efter så ringde jag mamma. Vi pratade en stund och så valda jag att berätta vad som hade hänt kvällen innan.
Mamma skrattade på andra sidan av telefonen och sa: Dotter min, du har träffat Eldvaktaren.
Vi har alla sett henne. Hon har stoppat många bränder från att ske i det huset.
Mamma och jag satt och pratade om hennes och hennes tre bröders upplevelser som dom haft genom åren som dom bodde där som små.
Så nu om kvällarna så känns det som en lättnad för även om många skulle säga att jag bor alldeles ensam i huset så gör jag inte det.
För jag har någon som ser över mig och vill mitt bästa.
Mvh William
Du verkar så trygg….önskar jag vore likadan! / Gizze