En saga:

Det var en gång en sådan där kall sommardag. Ja du vet som det kan bli i bland på en sommar.
Dom hade just slutas dansa och spela musik på Louven och Jens följde med mig en bit innan han
behövde svänga sig av mot sitt hem.

Det tog inte alls lång tid förens jag började se mitt familjehem skymta i horisonten.

Jag bestämde mig för att gå genom gräset för att spara några minuter.

Kallt var det, ja inte bara i luften utan det kändes nästan som frossa på gräsen när stråna
försökte smita sig i mellan mina tår.

Solen har flera timmar kvar nu innan den vill komma och värma gräset.

Väl inne så tog jag av mig jackan och gick in till kaminen.
En brasa är bra att få igång innan jag går och lägger mig för det är alltid mysigare att höra ljudet
från trät när det knakar till och elden får tag i vedträna.

Så där. Nu har jag fixat i ordning mig och sminket är av och mysbyxorna på.

Täcket är ljummet av värmen som har fyllt rummet och jag kan se ut att dom sista ljusen är på väg ner.

Skönt tänker jag. Det är lättare att sova när solen väl lagt sig och huvudet mitt åker rakt ner på kudden.

Jag ska just till att somna så hör jag det.
Vet inte riktigt vad än. Men jag kan höra att det är som någon finns i rummet bredvid och grejar.

Först drar jag täcket över huvudet men inte länge för snart är den nere vid näsan och jag spejar ut
mot rummet bredvid.

I ljuset från elden ser jag en skugga som försvinner och kommer tillbaka.
Med mod i kroppen ropar jag: Vem där? Hallå är det något där.

Men jag får inget svar men skuggan slutar inte röra på sig och hålla på med oljudet.

Jag slänger mig upp från sägen rusar in i det andra rummet och ser att luckan från kaminen var öppen och ett vedträ hade ramlat ur.

I ren panik så tog jag tag en en bit av trät som inte brann och öppnade ytterdörren och slängde ut den.
In igen för att stänga luckan och sedan ut igen för att hälla vatten på elden.

Ute i kylan kan den väl inte göra något och blöt som den är så lär den inte börja brinna igen tänker jag och går in.

Dagen efter så ringde jag mamma. Vi pratade en stund och så valda jag att berätta vad som hade hänt kvällen innan.
Mamma skrattade på andra sidan av telefonen och sa: Dotter min, du har träffat Eldvaktaren.

Vi har alla sett henne. Hon har stoppat många bränder från att ske i det huset.
Mamma och jag satt och pratade om hennes och hennes tre bröders upplevelser som dom haft genom åren som dom bodde där som små.

Så nu om kvällarna så känns det som en lättnad för även om många skulle säga att jag bor alldeles ensam i huset så gör jag inte det.
För jag har någon som ser över mig och vill mitt bästa.

Mvh William

Jag och min Anna har eldat med ved året runt i mer än 35 år nu så vi vet vilket jobb det är! Men mysigt också när järnspisen sprider sin värme i köket! 🙂

Vi bor också i ett gammalt trähus. Knakar också här. beror säkert på att trähus “lever” och rör på sig allt efter temperaturskillnaderna. För det är väl ett trähus, skolan?

Annars kan det ju också vara hustomten som är uppe och röjer och städar åt dig! 🙂

Lycka till där uppe i Grundtjärn!
//Carl