Sömnparalys

I morse klev jag upp ganska tidigt. Jag gjorde upp en eld i kaminen och sedan la jag mig igen. Jag brukar göra så ibland. Somna om en kort stund, lägga i mer ved, somna om, och sedan gå upp när det blivit ca 15 grader inne. Det är bekvämare så. Men i morse när jag somnade om och sedan vaknade, så befann jag mig i sömnparalys, som de så fint heter. Det var en lugn paralys denna gången, utan några hemskheter, men den varade länge. Jag var vaken, och hörde att det tystnat från kaminen i köket så jag visste att det var dags att gå och lägga i mer ved innan den slocknar. Jag kämpade och kämpade, men lyckades inte ta mig ur paralysen och somnade tillslut om. När jag sedan vaknade igen så hade elden slocknat.

Det är inget ovanligt för mig att detta händer. Och nu fick jag lust att skriva om sömnparalys, som är ett tillstånd under REM-sömnen då man är vaken fast kroppen fortfarande sover. Jag har aldrig skrivit om detta förut på det viset, och det är väl inte heller något jag brukar prata med folk om, om det inte är väldigt nära vänner så att jag slipper några större konsekvenser av att verka psykiskt sjuk. Men nu känner jag att jag hellre delar med mig av det än att gå och hålla tyst av rädsla att “göra bort mig” eller framstå som knäpp. Det är ett ämne värt att lyftas fram.
Och om något tycker att jag är helt rubbad efter att ha läst det här, då är får den tänka det. Helt okej med mig! 😉

Jag kommer att dela med mig lite av mina erfarenheter kring detta nu. Jag vill också varna känsliga att inte läsa om ni tycker att detta är otäckt. Jag kommer berätta helt utan censur så att säga. Och låter det väldigt sience fiction eller påhittat, så får ni tro det också. Jag kommer bara berätta utifrån det jag upplevt och det som är verkligt för mig.  Jag vet ju att det finns många där ute som upplevt eller upplever detta med sömnparalys och kanske kan det vara till någon hjälp att jag delar med mig lite av mina upplevelser. Det pratas på tok för lite om detta fenomen.

Har en hel del foton som jag tagit med inspiration från mina upplevelser av sömnparalys. Den här kallar jag för "Maran".

Har en hel del foton som jag tagit med inspiration från mina upplevelser av sömnparalys. Den här kallar jag för “Maran”.

Jag upplevde sömnparalys första gången när jag var 16 år. Jag kommer aldrig glömma den natten. Jag hade lagt mig och var nära på att somna när jag plötsligt kände en konstig känsla i kroppen. Som ett brus. En vibration. En känsla av att sugas in i något. Jag ruskade på mig lite så att det försvann, och tänkte “Vad var det där för märklig känsla? Försökte somna om men efter en liten stund igen så kom den där brusande, vibrerande känslan i kroppen igen. Den här gången lät jag det få vara. Känslan ökade och efter några sekunder så var jag plötsligt som på en annan plats, fast fortfarande i min säng. Folk skrek i mitt öra, det blinkade ljus i extrem hastighet och det kändes som att befinna sig mitten av ett kaos. Jag öppnar ögonen och ser en mörk skepnad ovanför mig, och jag känner ett tryck mot bröstet och jag får svårare att andas. I panik försöker jag att röra på mig men inte ett finger lyfts. Jag gör motstånd med all min kraft, och efter en liten stund lyckades jag röra några fingrar och paralysen släppte. Helt andfådd tänder jag lampan, kryper upp mot väggen och kan inte sova resten av natten.

Jag kunde inte koncentrera mig i skolan den dagen. Allt jag tänkte på var min upplevelse från natten. Jag visste att jag inte sov. Jag var helt vaken. Det var något jag aldrig tidigare upplevt. När jag kom hem försökte googla på konstiga sömnuppleveler/drömmar osv. Efter lite forsking hittade jag tillslut exakt det som jag hade upplevt: Sömnparalys och hypnagoga hallucinationer. Jag blev överlycklig över att det fanns en stämpel att sätta på det hela. Att jag inte var ensam.

Sleep paralysis

Nu nästan tio år senare så är detta något jag upplever lite då och då. Det går ofta i perioder och jag brukar bli väldigt trött under dessa perioder. Ibland kommer det när jag ska försöka sova, och ibland vaknar jag in i det, som i morse. Varje gång det händer så hamnar jag som på olika “platser/plan” eller “dimensioner” som jag nästan tänker mig. Många gånger så blir det en otäck upplevelse, och det är lite beroende på om jag känner mig rädd när det råkar hända, eller vilken plats jag är på. I mitt hem här har jag sällan upplevt något otäckt på det viset, men när jag bodde i den gamla skolan mitt första år här i Grundtjärn så fick jag inte mycket sömn. Då var det riktigt otäcka upplevelser under mina sömnparalyser.

Ofta så kommer någon/något in genom den låsta dörren, går sakta fram genom huset och står tillslut vid dörrkarmen och tittar på mig. Allting hörs precis som i helt vaket tillstånd. Varje steg. Varje knarr i golvet. Jag kan inte röra någonting i kroppen förutom ögonen. Men dom brukar jag sällan öppna eftersom jag inte vill se vad som händer eller vem som är där.
När jag bodde i den gamla skolan så var det nästan alltid samma person/varelse/något som kom till mig. En kvinna, fast jag kände det som att “den” bara var förklädd. Men det var en kvinnlig energi på något sätt. Ush, jag ryser när jag skriver det här. Jag hoppas ni slutar läsa om ni mår dåligt av det.

012015

Hon brukade precis som vanligt komma in genom ytterdörren, men hon hade min mammas röst. Jag fick alltid lite panik då eftersom jag trodde att det var mamma som kom, och att hon skulle tro att jag var död eftersom jag låg i paralys och inte kunde röra på mig. Men det hände alltid samma sak. Hon närmade sig rummet, och tillslut kände jag att det inte alls vara mamma. Det var bara ett sätt att “lura” mig att tro att det var mamma. Det var den här “kvinnan”. Detta hände nästan varje gång. Ibland kom hon bara in i rummet och en spred en hemsk energi och skräck. Valsade omkring. Ibland lade hon sig bredvid mig i sängen, riktigt nära och viskade mitt namn i örat. “Joooooonnna“. Med en röst som lät som allt annat än en mjuk kvinnoröst. Mer som en rasslig, hes, skärande mansröst.

Den gången som jag upplevde som absolut mest otäckast var när hon kom in genom rummet och satte sig på huk precis vid sängkanten. Jag låg med ansiktet utåt och hon satt riktigt nära med sitt ansikte precis mitt emot mitt. Sedan började hon sjunga och nynna. En vaggvisa med bara moll-toner. Har nog aldrig hört något mer otäckt i hela mitt liv. Sedan började hon skrika på mig. Hon skrek skällsord, och upprepade snabbt konstiga meningar som “Är dina öron igenklistrade eller?“. Som att jag inte hörde vad hon sa.

012011

Efter den upplevelsen så orkade jag inte mer. Strax efter så flyttade jag från den gamla skolan, inte bara på grund av detta, men det hade definitivt en del i det. Sedan jag flyttat hit till huset jag bor i nu så har jag aldrig upplevt den här “kvinnan” mer. Däremot har jag sömnparalys lite då och då, och det har hänt mer eller mindre otäcka upplevelser, men aldrig på det sättet. Ibland blir det tvärtom, en riktigt härlig upplevelse. Då kan de vara konstiga, märkliga människor/väsen omkring mig som är som ljusa vackra energibollar. De säger snälla saker, har vackra röster, gör rummet ljust och frågar hur jag mår. Ibland kan jag få hjälp med att flyga. De drar mig ur min kropp så att jag sedan kan sväva ut och se mig själv ligga kvar i sängen. Jag har dock inte riktigt lärt mig det här med styrningen än. Jag flyger upp i taket och sedan svävar jag lite snett längs golvet och lyckas inte riktigt hamna rätt. Det är en konst det där! haha.

sleep paralysis OBE

Alltså, när jag skriver det här så inser jag att det måste låta helt sjukt för dem så aldrig upplevt något liknande. Jag hoppas verkligen att ni tar åt er av det som ni känner att ni kan ta in, och de som låter helt bortom rimliga gränser ; släpp det. För det finns inget vettigare sätt som jag bättre kan förklara det här på.

Jag har egentligen hundratals berättelser kring allt jag upplevt med sömnparalyser, men nu tror jag att jag förklarat mer än nog för denna gång. Jag ser det som både något positivt och negativt att jag har dessa nattliga upplevelser. Jag blir som sagt väldigt trött när det kommer ofta. Vissa nätter dras jag in i det här så fort jag är på väg att somna. När jag inte vill att det ska hända så måste jag röra på kroppen innan det är försent och den blir paralyserad, vilket gör att jag måste hålla mig vaken. Ibland måste jag gå upp och vakna till helt och hållet för att få bort en viss känsla i kroppen som känns när jag har lätt för att hamna i det. Men trots allt negativt med det så känns det egentligen mest positivt. Sedan den första gången jag upplevde detta så är det som om jag fått bättre uppfattning om hur kroppen och själen hänger ihop. Att vi bara är i en kropp en stund. Vi är inte bunden till den. Att vi inte är vår kropp. Och också att det fysiska planet vi befinner oss på inte är det enda. Jag upplever det som olika dimensioner av olika frekvenser. Att den där vibrerande känslan innan en paralys egentligen är en frekvenshöjning, eller sänkning. Att det är lite som att byta frekvens på radion. Beroende på vilken frekvens vi är på kommer vi till olika “platser”. Och att jag också tror att alla människor går igenom detta var och varannan natt, bara att vi inte är medvetna om det om man inte råkar hamna i det där tillståndet av “mitt emellan sömn och vakenhet”, som kan bli väldigt otäckt. Det är bara en teori jag har. Jag är väldigt noga om att inte säga “såhär är det”. Jag har inte en endaste aning om det jag upplever är något verkligt eller bara ett spratt från hjärnan. Men för mig är det lika verkligt som att handla mjölk på affären.

012012

Jag har faktiskt en gång försökt söka lite hjälp för mina konstiga sömnrubbningar, som trötthet, vakendrömmar och sömnparalys. Men jag hann inte ens förklara, eller blev inte lyssnad på hos vårdcentralen. Istället drog doktorn ett skämt så att jag började skratta och konstaterade sedan att “Du har i alla fall inte narkolepsi, för då brukar man somna om man skrattar“. Sedan fick jag en remiss till ett “snark-centrum” för att kolla om jag snarkar om nätterna. Haha.

Så, nu vill jag veta vad ni tänker om detta.  Jag höll föredrag om sömnparalys i gymnasiet en gång (hahaha) och alla tittade konstigt på mig, förutom en enda tjej i klassen som sa “JA! Jag har upplevt samma sak! Jag var livrädd och jag har aldrig vetat vad det var!“. Då blev jag jätteglad. Då kände jag att jag valde ett bra ämne. För mig räckte det med att i alla fall en människa kände igen sig och kände lite “tröst” i att inte vara ensam om det.

Är det någon här som känner igen sig, som upplevt sömnparalys? Skulle vara otroligt värdefullt om ni i så fall har lust att dela med er av lite tankar och upplevelser. Och ni som aldrig varit med om liknande, vad tänker ni om det här? Rynkar ni på pannan och tänker att jag har en skruv lös? Eller vad tänker ni? Allas tankar är värda mycket i det här ämnet tycker jag!

314 Kommentarer på “Sömnparalys

  1. Ann

    Jag tycker det verkar intressant, men har nog inte själv upplevt det. Det enda jag kan komma ihåg har hänt är att jag vill lyfta en arm eller ett ben och verkligen inte kan, eller att jag vill springa iväg från något men kan inte röra mig, fast det är i sömnen, eller jag tror iallafall att jag fortfarande sov och det var en dröm 🙂

    Låter dock som att du skulle kunna skriva lite korta spännande spökhistorier med dina upplevelser, och ha med dina spöklika bilder. Folk gillar ju sånt, sitta framför en brasa och berätta läskiga saker 🙂

    Reply
    • Falconetti

      Sömnparalys är något fruktansvärt. Ren skär ondska. Har aldrig upplevt något positivt. Jag har sömnparalys mot min vilja. Jag vill inte se eller uppleva det – men tvingas var gång. Det går inte att stänga ögonen. Jag har mkt svåra kroniska attacker och haft det i över 30 år. Vid var attack är jag mkt rädd att jag ska dö, då de är så tunga, dvs att min kropp inte ska orka rent fysiskt (samt psykiskt). Det som står i Wikipedia stämmer inte. (har aldrig upplevt något av sexuell karaktär). Varför tvingas jag se ondska, varför ska min kropp hamna först som i ngn centrifug, dvs känns som jag ska skakas sönder. Ljud som är otroligt höga – och sedan är de där – i mitt rum. Jag kan ej röra mig, jag kan ej stänga ögonen, jag tvingas se dem. Jag tvingas också se vad de gör och det är otroligt skräckfullt. Det är ren skär ondska. jag vill inte se sådant men tvingas. Ibland är det en portal. Den är som ett svart hål med eldflammor runt. Då ska man skakas sönder igen som i en centrifug och ljuden är förfärliga samt otroligt höga. Man far rätt ini skiten och hamnar på flera platser typ flygandes och tvingas se ren skär ondska. Skräck. Och alla gånger de kommer via portalen och står vid min säng. Först skakas man sönder etc sedan blir allt stilla och de är där – i ditt rum – och du kan inte göra något. Inte röra dig, inte skrika, inte blunda. Jag vill inte se dem. Jag vill inte se vad de gör. De är otroligt ondskefulla och från en annan tid – det ser jag på deras kläder. Det är så hemskt ch min skräck är total. Varför är jag drabbad av sömnparalys. jag kämpar var gång inom mig vid var attack att #de inte ska ta mig”. Deras kraft av ondska är total. Vem skulle tro mig? Jag känner igen de vid det här laget. Det har ju pågått i över 30 år- det är olika som kommer var gång, ibland ensamma och ibland fler. Men de är ren skär ondska. Jag önskar jag slapp sömnparalys. Vad vill de mig? Jag kämpar varje gång att inte ge efter för sömnparalysattacken – men det finns inget att göra, den kommer ändå. Jag kan även känna en obehaglig känsla (vid vaket tillstånd) flera timmar innan, att det är på väg. Typ som en obehagskänsla i hela rummet. Då vet jag.

      Reply
      • Fredrik

        Du är rädd. Du måste vara medveten om att en yttre ondska som antagligen inte kommer från våran värld eller våran dimension inte kan skada dig! I en sömnparalyz öppnas du upp mot den yttre världen. Men det ända du behöver göra är att vara medveten om att du inte kan skadas! Var inte rädd utan stå upp för dig själv och intala det till dig själv att inget kan skada dig eller göra dig något illa över huvud taget.

        Reply
        • Kristian Malki

          Eller så gör du som mig, be till Jesus. Säg Herre befria mig I Jesus namn. Det hjälpte mig som har blivit drabbad 2 gånger. Första gången jag såg detta greps jag av panik eftersom min bror irl fick en demon i sig mitt framför ögonen på mig och flertals andra. Vilket i sitt sätt hoppade över till brorsans kompis som bad för sig själv “ snälla sluta låt detta ske på mig istället ´´ Vilket det gjorde. Så jag tänkte för mig själv allt detta är påhitt Pga att de vill att jag ska bli relligös etc… Så jag trodde inte på dem. Men jag lyssnade noga på vad min bror gjorde för att vakna till. Han sa att han bad en bön till Jesus. och inte var rädd under händelsen.

          Nu kommer det bästa. Brorsan går ut ur rummet som jag och han delar på. (kanske ngn månad efter händelsen). Lampan står tänd, och dörren stängs 95% det lägger jag märke till. Jag tänker o så skönt o vakna tidigt. Ska precis upp och gå på toa som man gör på morgonen. Joo vad händer? jag blir strypen av en hand ner kvävd i kudden(ligger på rygg). Försöker skrika ERIK jag tror på dig nu och det som hände. inte ett ord kommer ut ur munnen. Munnen och hela kroppen blir allt mer förlamad och tjockare (precis som en bedövning av en läkare när du har tagit ur en tand) Så jag började be till Jesus. Hjälp mig herre, jag är inte rädd för djävulen herre. Jag vet att du inte släpper taget herre. I jesus namn ber jag om hjälp!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! vad händer tror ni? jag känner sakta men säkert att handen som kväver mig dras sakta sakta sakta bort ur halsen och jag flygger uppåt samtidigt i och med att det är gud som drar bort djävulens hand ur mig. Jag flygger plötsligt in i kuden väldigt hårt med huvudet helt klarvaken. Och den dagen insåg jag att utan Jesus Kristus så är jag inte mer än en liten plastpåse.

          Allt detta är sant och ni in villiga att kontakta mig på fb om det är så att ni känner fört. MVH Kristian

          Reply
          • linda

            Har ochså fruktansvärda upplevelser av nattskräck, konstigt nog händer det bara när jag är i ett förhållande. Det inträffar när min partner ska iväg tidigt på jobb och jag ligger kvar i sängen antingen har jag ( sovmorgon, började senare eller är ledig) så min nattskräck eller “påhälsning” får jag bara på morgonen.

            Första gången jag drabbades var 2006 , hade flyttat till en annan stad där jag hade min dåvarande pojkvän.

            Min första attack av skräck, var den morgonen min dåvarande skulle iväg tidigt på jobb kl 04:30 steg han upp, gjorde sig i ordning,åt frukost, packade sina saker , låste dörren efter sig och lämnade hemmet.

            Bara en stund efter han hade gått, fick jag en märklig känsla i kroppen , som successivt stegrades. Var som att jag blev drogad eller låg i narkos. Kroppen kändes tyngre och tyngre , förmågan att inte kunna röra mig och ögonlocken som motvilligt ville sluta sig. Jag blev rädd att inte ha förmågan att styra min kropp och vilja. Jag sögs in i ett tillstånd där jag var vaken men samtidigt i sömn. !?

            Hörde hur någon låser upp dörren , smyger in i lägenheten, hasar sig fram med tunga steg…! Jag försöker vakna till liv i panik och förvirrande.

            Känslan av maktlöshet och utsatthet visste jag varken ut eller in. Var det min pojkvän som vänt för att hämta någonting han hade glömt??? Men känslan jag befann mig i kändes onaturligt konstig och kuslig. Jag försöket ropa, jag kan inte, försöker med all kraft att skrika , det är som att någon har makten över min röst. Jag kan inte göra mig hörd, ligger i sängen helt förlamad och totalt vettskrämd. Kämpar upp ögonen för att se vem det är i mitt hem. Känner en obehaglig närvaron och iakttagelse. Hör hur stegen hasar sig till köket , det prasslar och för oväsen. Som om någon letar hysterisk efter någonting.

            Ljudet ekar i öronen. Helt plötsligt tysnar det. Stegen närmar sig till sovrummet, känner hur hjärtat rusar. Med ansträngning lyckad jag vinkla huvudet mot dörröppningen till sovrummet, där stod en gestalt ,lång man , med en svart rock, och spetsig hatt. han hade inget ansikte , ett hålrum. ( och lovar det var inte min pojkvän.)

            han närmade sig sakta, som om han gled eller flöt fram och den kusliga tystnaden som uppstod, fick mitt blod att frysa till is. Kändes som denna demonliknande varelse njöt av min känsla av panik, rädsla och maktlöshet.

            Väl så nära gestalten var vid sängkanten , såg jag texturen av hans utseende. ( som att kasta sten i stilla vatten, det bildas ringar,) jag kämpar med att hålla ögonen öppna, men tappar kontrollen och blir helt nockad, dras in i ett sömnliknande tillstånd, känns som jag faller baklänges ner för ett stup som aldrig tar slut. Vaknar upp av ett ekande skrik, som med ord inte kan förklaras hur vidrigt det låter.

            De här är bara ett av tusen upplevelser jag får bevittna i min ensamhet, när min parter låser dörren om sig och går.

            Efter ca 3 års uppehåll från “nattskräck” (då jag vart singel)

            Har jag nu ett nytt förhållande , och min partner vet om min förmåga att drabbas.

            fick jag i morse pånytt uppleva en skräckfylld morgon, förlamad,vettskrämd och helt maktlös. I klorna på något jag inte vet vad det är, eller vad denna ondskefulla väsen vill mig? Denna demon som besöker mig då min trygghet lämnar hemmet .

            Ska man stå ut med denna skräckfyllda terror varje morgon han låser dörren om sig!?? 🙁

            Reply
            • Linda

              Prova att ropa namnet Jesus (som i Jesus Kristus, Guds son). Om du inte kan tala, börja med att tänka hans namn. Snälla åtminstone bara prova. När du sedan upptäckt makten i namnet Jesus, så kan du gå vidare med att öppna en bibel. Du har inget att förlora. Det finns många verser i bibeln som beskriver hur onda andar fruktar Jesu namn. Det beror på att han besegrade mörkret på Golgata. Snälla bara prova. Kram! / Linda

              Reply
          • Ida

            Vad underbart att höra att du mött Jesus på detta sätt! De gånger jag upplevt skräckfylld sömnparalys har jag sagt “Jesus” och det räcker för att skräcken ska försvinna. Hans namn är mäktigt, det onda flyr för Jesu Kristi namn!

            Filipperbrevet 4:6-7Svenska Folkbibeln (SFB)

            “Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.” Filipperbrevet 4:7

            Reply
      • jeanette eriksson

        äntligen hittat någon som skriver om det, jag har detta med, det är 1 gång som va riktigt stark då jag höll på att kvävas, fick ingen luft, på brösten ovanifrån blev jag kvävd och sedan bakifrån där jag kramades ihop så ja inte fick luft, så fruktansvärt. Sjukt intressant att få läsa om det att andra pratar om det med, så man inte känner sig som en fullständig idiot.
        ska ordna en hemsida, men skriver ut den som finns

        Reply
        • Tim

          Det har även hänt mig ett flertal gånger och det har varit otäckt några gånger. Men nu var det längesedan sist det hände och jag minns vad det var som fick det att sluta.
          Från början kunde jag inte röra mig alls. Bara ögonen och hörseln fungera. Annars var det så man var förlamad.

          Jag minns att jag hade en stor äcklig spindel som åkte ner från taket och ner i sängen på täcket, allt var så verkligt, jag minns precis allt jag gjorde i detalj. Flickvännen vaknade ju också och fråga vad jag gjorde eftersom jag var helt hysterisk.
          Hon ifrågasätter och säger att jag måste ha drömt men för mig var det verkligt, jag var vaken, isåfall kände jag mig helt vaken och var fortfarande säker på att spindeln var verklig, såg den inget mer den dagen.

          Nästkommande natt så ser jag i ögonen den där spindeln igen den här gången vid balkongdörren, den här gången hade jag bestämt mig för att inte vara rädd, jag kliver upp och går mot spindeln och tänker inte släppa den utan ska kolla vart den tar vägen, jag ser hur den kryper, men så helt plötsligt så (poffar den) och försvinner mitt framför mig och samtidigt känner jag att jag som vaknar till på riktigt även om jag kände mig vaken vid den stunden, jag visste vad jag gjorde och vad jag såg och det var då jag förstod att spindeln jag såg inte var verklig, och att jag fortfarande sov men var uppe.

          Sen den händelseb har jag inte haft drömmar när jag legat paralyserad, eller sätt saker så verkligt att det inte går att skilja på om man är vaken eller drömmer och det tror jag beror på att jag såg hur det fungerade. Det blev så glasklart för mig.

          Reply
      • Linda

        Ropa på namnet Jesus när detta händer! Eller tänk hans namn om du inte kan säga det. Bara prova! Jesu namn har makt över det där.
        Kontakta mig om du vill veta mer efter att du provat och upptäckt att Jesu namn avbryter sådana demoniska upplevelser. Kram! /Linda

        Reply
      • Anonym

        Jag vet inte om detta stämmer för dig men jag var med om en liknande upplevelse där det kändes som om främmande varelser kom in i rummet och jag var som i en tvättmaskin som skulle ”transformera” mig. Sängen skakade och det var fruktansvärt obehagligt. det var under en period när jag mediterade en del och jag tänkte att jag skulle prova att meditera mig genom upplevelsen, uppleva den helt och fullt. Som att jag accepterade den. Sen har jag inte haft någon sån upplevelse.

        Reply
    • Falconetti

      Forts av mitt inlägg:

      Och inte kan man berätta för någon. Det är ingen mening – jag skulle klassas som “crazy”. Angående obehagskänslan jag kan få flera timmar innan jag går och lägger mig. Den känns i hela rummet. Detta gör att jag inte vågar lägga mig och håller mig vaken så länge jag kan. Till slut ger kroppen upp och jag somnar och Jajjamen – sömnparalysattacken är ett faktum. Har även använt ögonmask (typ ögonbindel) under natten för att slippa se, men det är nästan ännu värre. Sömnparalysattacken är ett faktum ändå. Det orehörda höga ljudet dånet samt känslan att skakas sönder som i en centrifug. Sedan när allt det är över Då är de där i ditt rum. Med ögonmask ser jag inget men jag känner hur exempelvis kvinnan i svart klädsel sitter på min säng (ungefär vid min midja). Hon är den som återkommit flest gånger under åren. Hennes specialité är att sitta på sängen och sedan vara typ 2 milimeter från ditt ansikte samt öra. Hon är mkt farlig och det finns ingenting jag kan göra. Jag vet exakt hur hon ser ut och kan beskriva både hennes hår samt klädsel. Med henne följer alltid ett högfrekvent elektroniskt ljud (nej det är ej tinnitus) i tystnaden som känns som ett vakum. Sedan hör jag fruktansvärda ting plus hennes ondskefulla vad det än nu hon säger. Sedan när allt är över så kan ngn på jobbet t ex fråga: har du sovit gott inatt? Jag ljuger och säger: Ja, jag sover Alltid Bra. Jag törs inte berätta för någon om mina sömnparalysattacker

      Reply
      • Julia

        Falconetti.
        Du har upplevt sömnparalys fler gånger än du kan räkna. Har attackerna någonsin skadat dig fysiskt? Jag tror inte det. sömnparalyser ska man inte vara rädd kan skada en på riktigt trots hur otäckt det än är. Det bästa man kan göra är att antingen, om man hinner, skaka av sig den vibrerande känslan, ta sömnmedicin om du har (om du somnar in i sömnparalys) gå upp och gå lite eller ha bakgrundsljud när du somnar. Som mindfullness sessions, finns nog någon bra på youtube.

        Jag fick hemska sömnparalyser med ”the ring tjejen” som kröp in genom en altandörr tvärs över det inte så stora rummet mot min säng. Och en lång vålnad utan ansikte för som bara stirrade på mig för några år sedan då jag var 13-16 och bodde i fosterhem. Mkt stressig och jobbig period för mig. Trodde bara det var mardrömmar.

        Sen försvann det tills efter jag fyllt 19 och hade en nära döden upplevelse hos min nuvarande pojkvän. Hade slutat andas på fentanyl. (En muskelavslappnande drog) och inte långt efter det började jag uppleva det vibrerande, narkosliknande stadiet följt av röster/ljud och blinkande lysen. Men framförallt (vid insomning) röster som sa random ord eller meningar, sen skrek dom. En morgon när jag nyss hade vaknat skulle jag lägga mig ner och ligga och dra mig ett tag till och så fort mitt huvud hade snuddat vid kudden föll jag in i paralys utan att hinna blinka. Jag trodde jag skulle dö. Förlamad, vibrerandes, med elektriska laddningar som tjöt i mina öron. När jag vaknade upp skrikandes och gråtandes i full panik så jag ringde rådgivningen och tänkte aldrig gå nära sängen igen. Fick åka till sjukhuset och prata på akutpsykiatrin. Där fick jag antipsykotiska Olanzapin Actavis. Mediciner för schizofrena framförallt. För att våga sova. Det hjälpte. Nu har jag melatonin och imovane som jag tar vid behov. Och så har jag min pojkvän som somnar först efter mig om jag är rädd att det ska hända. När jag börjar andas häftigt, (vilket är det enda jag kan göra i paralys) så stryker han mig på armen så jag blir lugn. Men det som många inte tänker på, är att låtsas som om man vore helt okej med att dö. Att slappna av HELT och hållet trots otäckheterna och förlamningen. Om du låtsas som att du dör så kommer man oftast ur det. Och farligt är det inte. All lycka fellow sömnparalysare!

        MVH Julia, 19

        Reply
        • Sara

          Testa att säga Jesu namn som flera andra här har sagt. Han ska ha makt över alla andar och de måste lyda honom, de kan inte annat. 💛

          Reply
  2. Monnah

    Jag har aldrig råkat ut för något liknande, men i perioder då jag är väldigt trött eller stressad drömmer jag ofta mardrömmar som näst intill tar knäcken på mig. Skulle jag vara vaken och uppleva samma saker skulle jag nog bli knäckt… Vilka fantastiska bilder du tagit! De beskriver så väl det du berättar i texten. Spännande!

    Reply
  3. H

    Hej Jonna,

    Har upplevt detta ca 5 gånger i mitt liv. Första gången var en riktigt otäck händelse som jag aldrig glömmer!
    Jag ryser när jag läser det du skriver, trodde jag var ensam om det här.

    Reply
  4. Per Asp Bölen Junsele

    Se där du är övernaturlig har ju sagt förut att du är en Älva och detta ska du inte skämmas för ta vara på det och utveckla det.Bor själv i ett hus där det pågår övernaturliga saker folk pratar nere i köket på nätterna täcket dras av när man sover så man vaknar dörrar öppnas och stängs men själv tycker jag det är lite hemtrevligt

    Reply
    • J.

      Fast övernaturligt är det ju inte. Sömnparalys är en av många naturliga förklaringar på det som människor upplever eller snarare vill uppleva som övernaturligt.

      Reply
  5. min tekopp

    Här haft liknande upplevelser som dig, nu var det så länge sedan att jag nästan hade glömt bort det. Under en tid hände detta mig väldigt ofta, det är otroligt otäckt att känna känsla av att någon är i rummet, att man är vaken utan att kunna kontrollera sin kropp. Förstår verkligen att Du valde att flytta. Och du är inte ensam! Tack för att du delar med dig.

    Reply
  6. Tinis - en blogg som vill göra dig glad!

    Jag har upplevt liknande saker, men det kanske mer är drömmar. Typ jag är halvvaken. Och då ser jag typ kryp i sängen och skriker eller liknande. Alltså, när jag förklarar det för andra så låter det helt sjukt men jag har ändå vant mig och accepterat det. Liksom blir jag ännu mer rädd för själva grejen, känns det som det kommer bli värre.

    Bra ämne!

    Pusshej!

    Reply
    • Lena

      Ha ha, jag brukar vakna och se spindlar i sängen eller på väggen bredvid mig ibland och då flyger jag upp ur sängen (har spindelfobi). 😀 Just då känns det otroligt verkligt, men när jag har vaknat till (och ibland tittat runt i sängen) så inser jag att jag inte skulle ha kunnat se en spindel i mörkret.
      Jag brukar också vara i ett halvvaket tillstånd ibland. Jag är medveten om det som händer omkring mig men drömmer samtidigt. Min ex-sambo brukade prata med mig ibland när jag var i det här tillståndet. Jag svarade honom men blandade in drömmen i samtalet, så det blev väldigt osammanhängande för honom men helt självklart för mig. 🙂 Dagen efter kunde jag dock inte förklara det jag hade pratat om.

      Jag tycker att det är jätteintressant att läsa om det du upplever Jonna och du beskriver det väldigt bra. Övernaturliga händelser, utomkroppsliga upplevelser eller liknande är så spännande! Jag tror verkligen på sådana saker även om jag aldrig har upplevt något själv. Ibland önskar jag att jag hade förmågan, men samtidigt skulle det nog skrämma mig.

      Reply
  7. Gustav

    Sömnparalys har jag aldrig upplevt tror jag. Känns som jag borde minnas det i så fall. Ryser bara jag tänker på det du beskriver. Låter fruktansvärt obehagligt! Jag har som någon annan också beskrev, ganska mycket mardrömmar i perioder när jag är stressad/orolig för något. Men går ju inte att jämföra med detta överhuvudtaget känns det som. Jag har hört talas om fenomenet att man kan känna sig förlamad vid vaket tillstånd om muskelkontrollen inte synkar med sömnen. Men jag har inte hört om någon som upplevt det tror jag.

    Bilderna är jättefina och jättesnyggt gjorda…..dom skrämmer i och för sig skiten ur mig, men ändå! 🙂

    Reply
  8. solweig

    Tror många har upplevt fenomenet som inträffar i “mellanläget mellan dröm och vakenhet”. Under den sk REM-sömnen har man ingen viljekontroll över musklerna. Typ hjärnan är aktivt vaken men musklerna är borta. Händer mig då och då.

    För mig är det ofta att jag springer från eller till något men benen vägrar röra sig trots att jag anstränger mig allt jag kan. Eller så kan situationen vara att jag kör bil efter en kurvig väg och försöker bromsa, förtvivlat men ingenting händer. Ramlar också nerför trappor trots att jag krampaktigt försöker hålla i mig i trappräcket men fingrarna lyder mig inte.

    Samma fenomen händer även om jag ställt klockan som ringer på morgonen och jag reflexmässigt trycker på snooze-knappen, och sjunker in i drömtillståndet igen.

    Alla drömmer vi, men ofta kommer vi inte ihåg våra drömmar. Men i vissa lägen har jag – av ljud eller annat – vaknat hastigt mitt i en dröm. Ibland slår hjärtan hårt och jag kan vara mitt i en ren skräckhistoria. Dom gångerna finns känslorna kvar som verkliga, trots att jag med förnuft vet att det var en dröm.

    Som sagt det händer mig då och då. Med det menar jag typ 10 ggr/år ca. Har också upptäckt att om jag slumra till en radioföljetong på radion så kan jag “kapa” mig in i den handlingen också. Kan bli riktigt dråpligt, givet jag kommer ihåg det efteråt.

    Reply
  9. Angelica

    Jag har upplevt sömnparalys några gånger i mitt liv. Jag har dock aldrig hallucinerat, bara legat helt förlamad i sängen och inte kunnat röra på mig. Då brukar jag fokusera på att försöka röra ett finger. Till slut brukar det lyckas och då följer resten av kroppen med. Upplever även klardrömmar ibland. Inte i samband med sömnparalys utan mitt i en dröm, mitt i sömnen, så att säga. Plötsligt ser jag allt lika klart i drömmen som i verkligheten. Den där diffusa känslan drömmar har försvinner och jag ser allt omkring mig som om jag vore vaken. Jag brukar inte kunna styra vilken miljö jag befinner mig i men jag kan styra vad jag gör. När en dröm “blir klar” gör jag alltid samma sak. Flyger! Miljön jag befinner mig i är den som jag var i innan drömmen “blev klar” så det varierar vad jag flyger över. En gång flög jag över ett landskap av brinnande industrilokaler och det var något av det mest fascinerade jag någonsin drömt. Det var som en scen ur ett dataspel eller en film. Det ska tydligen gå att träna upp förmågan att ha klardrömmar och det är något jag velat göra länge men det har inte blivit av att läsa på mer om det. Annars är ju sömnparalys ett perfekt tillfälle att “ta kontroll” över en dröm för att klardrömma men jag upplever sömnparalys så sällan att jag måste göra det på något annat sätt.

    Reply
  10. Nicole

    Har upplevt liknande saker. Oftast så sover kroppen, men jag är vaken och kan se personer komma in i rummet som jag sedan börjar prata med. Alltid samma känsla “hjälp jag är ju nästan naken under täcket” haha. Andra gånger så hör jag bruset och det känns som att kroppen skakar i “sitt eget skal”. Då brukar jag fundera på om jag ska våga resa mig upp eller inte.

    Reply
  11. Maria

    Jag studerar just detta på högskolan, det du upplever är just som du säger sömnparalys, hypnogogic hallucinations, och “Out of body experience”. Det är tillstånd som finns empirisk forskning kring och som många människor upplever. Det finns också forskning om vad det är som händer i hjärnan vid dessa upplevelser. Det är fullkomligt normala tillstånd men som kanske ofta tystas ner i och med den vanliga rädslan för att vara “onormal”. Dock är det ganska ovanligt att uppleva det i så stor utsträckning och så kraftigt som du gör, jag blir nästan avundsjuk haha 🙂 Men det finns mycket att läsa om detta som sagt, kan tipsa om t.ex hemsidan sciencedirect.com där du kan söka och hitta vetenskapliga artiklar. Det finns också en bok som heter “Consciousness the science of subjectivity” av Antti Revonsuo att ladda ner som pdf om du googlar. I den finns bland annat ett kapitel om sömn och upplevelser i samband med sömnen.

    Reply
    • Evy

      Jag hade Antti Revonsuo som lärare då jag läste Neurosciense på högskolan. Mycket intressanta studier kan jag lova.

      Jag har även upplevt liknande det Jonna beskriver men mer en person som var avundsjuk på mig och försökte skrämma mig. Till slut blev jag så arg att jag “skällde ut” denna någon. Inte högt men inne i mitt huvud förklarade jag för denna kvinna, för jag kände att det var en kvinna, att hon inte skulle vara avundsjuk för det var andra tider nu. Och vad jag förstått så fungerade det. Har inte haft något obehag sedan dess. Har också ofta känt att något blåser på mig. Ont blås som försöker få upp mig i taket. Dessa gånger har jag blivit stel av skräck och inte vågat röra mig och till slut somnat om. Då har jag varit glad att ha en make i sängen bredvid.

      Reply
  12. maria

    Jag har upplevt det en gång. Jag vaknade och trodde att jag hade en katt som låg och och sov på bröstet, tills jag insåg att jag inte alls var hemma utan på mitt studentrum och att det inte fanns någon katt där. Jag öppnade ögonen och kunde se att det inte fanns någon katt (eller något annat) där men det tog en stund innan känslan av tryck över bröstet försvann och jag kunde röra mig igen.

    Reply
  13. Ida

    Har inte själv upplevt sömnparalys men tycker det inte låter konstigt. Snarare spännande, låter inte så dumt att få flyga! 😉

    Reply
  14. Nina

    Du är lite medial alltså 🙂 jag har också upplevt sömnparalys ibland – dock mer när jag var yngre (är lika gammal som dig), den första jag minns var jag nog max 6 år. Men jag har inte upplevt dessa “varelser” mer än eventuellt nån röst. Det jag upplever är att jag är vaken men är “fast” i kroppen, och inte kan röra mig. Det är lite läskigt!! Upplever också att man kan “skaka av sig” tillståndet om man precis är på gränsen och liksom blir medveten om att man är på väg att hamna i paralys, haha, det är svårt att förklara! Men jag känner igen mig i vad du berättar helt klart!

    Reply
  15. L

    Fick riktigt rysningar av det du berättat, låter verkligen verkligen otäckt det där som hände i skolan!

    Det har hänt åt mig några gånger att jag inte kunnat röra på mig, men har ganska snabbt somnat om sedan så de har inte varit direkt obehagliga. Har endast varit ett par gånger som det varit obehagligt där jag sett/känt att en mörkklädd (i en kåpa eller nåt) “varelse” varit i rummet och betraktat mig. Den första gången gick jag i lågstadiet tror jag, och den stod högt uppe vid fotändan. Jag var verkligen vettskrämd när jag väl lyckats få liv i mina armar o ben och sprang direkt till föräldrarna och det visade sig att min badrock hade hängt där vid fönstret bredvid, konstigt nog. Men jag är än idag säker på att jag i mitt mellanläget mellan dröm och vakenhet såg även något annat än den där badrocken där eftersom det jag sett i paralysen var obehagligare än en vanlig ljusröd badrock som bara hängde där. Låter säkert helt fjantigt. Kunde inte somna om den natten. Den andra gången hade jag ryggen mot varelsen, men jag vet inte hur jag “såg” att den var där. Känns så obehagligt när man känner på sig att någon är i rummet och man inte kan röra på sig.

    Reply
  16. Ulrica

    Detta har jag också varit med om, dock inte i den utsträckning som du. Det har hänt tre gånger och är flera år sedan nu. Första gången var riktigt otäck, kunde inte röra mig och minns den paniken, och kände att en kvinnlig skepnad (inte direkt otäck) stod vid sängkanten och tittade på mig. Ville röra på mig men det gick inte. När jag vaknat gick jag in till min syster och frågade vad hon hade velat mig (tänkte att det var hon) men hon tittade på mig frågande och sa att hon inte varit i mitt rum. De andra gångerna har jag fått känslan av att det varit en man som tittat på mig, lite mer läskigt eftersom jag inte alls kunde relatera till vem det skulle kunna vara. Andra gången var ganska otäck också, men tredje gången minns jag att jag andades lugnt igenom det och sa till mig själv att det snart försvinner. Det tog ett bra tag innan jag förstod vad jag varit med om, trodde först att jag fick spökbesök 🙂 vem vet!

    Reply
    • Evelina

      Jag tror ändå på spökbesök! Gammal släkt och familj som vill se att du har det bra, besök vid sängen är faktiskt konstigt nog det vanligaste besöksstället. 🙂

      Reply
  17. H

    Usch, det är en vidrig känsla att vara klarvaken men inte kunna röra sig och inte få fram ett ljud ( fast man skriker inom sig).
    När detta hände mig så vaknade jag av att någon kom in i rummet, först stod hon i dörröppningen och bara tittade. Jag försökte säga något men hade inga krafter.
    Känner samtidigt en kraftig vibration som går genom hela kroppen.
    Tanken som kom till mig var: nu dör jag.
    Kvinnan mumlade med otäck röst på ett språk jag aldrig hört. Hon gick fram i rummet och vibrationen blev starkare och starkare.
    Inom mig skrek jag och kämpade för mitt liv!
    Helt plötsligt skrek jag på riktigt – rakt ut! Och kvinnan var borta.
    Så läskigt!!

    Reply
  18. Julia

    Jag har upplevt mycket liknande saker. Jag är helt bombsäker på att jag är vaken men egentligen sover jag.
    Senaste drömmen jag hade var för bara 2 veckor sedan och det var det värsta jag varit med om, jag sov, men vaknade upp i samma rum, på samma plast i sängen som jag låg och sov i (på riktigt) och varje gång hände det något nytt, ungefär som i Inception. När jag vaknade sprang jag upp helsvettig i lägenheten och tände varenda lampa vi har och satte på tvn, det tog 3 timmar innan jag kunde äta något (och jag äter alltid direkt när jag vaknar).
    Det är extremt läskigt, jag har aldrig haft som du beskriver “positiva” drömmar, alla mina har varit obehagliga.. men det händer alltid i exakt samma rum som jag sover i, och varenda gång är jag 100% säker att jag är vaken. Skulle nog behöva söka vidare inom det här för jag har alltid undrat varför jag har så intensiva och konstiga drömmar.

    /J

    Reply
  19. Liie

    Fint att du berättar om detta! Jag känner igen mig, om än mildare. Jag brukar kunna röra mig, och aldrig har någon kommit så nära men jag tycker det är lika jäkla läskigt när de håller sig på avstånd. Dimmor av olika slag däremot som närmar sig från taket, de kan komma riktigt nära och vara väldigt kvävande. Usch jag tycker bara det är obehagligt det här, vad jag kan komma ihåg så har jag aldrig haft en positiv upplevelse. Brukar hjälpa om jag sover någonstans där det är ganska ljust då händer det sällan, men då är det ju istället aningen svårare att somna.

    Reply
  20. Evelina

    Riktigt delade tankar här kan jag säga! Jag är väldigt praktisk av mig och anser att det finns en logisk förklaring till allting, samtidigt som jag inte nekar att det finns andar omkring oss. Det jag läser ur din text är att det funnits en ande i gamla skolan som utnyttjat dina paralyser, såvida du undermedvetet inte mått dåligt medan du bodde där, tex saknade din mamma/någon mer än du gör nu och att det därför var huvudmålet i dessa episoder-något du ville ha men inte kunde få. Men jag skulle satsa mina pengar på någon form av andligt väsen! Låter dock riktigt läskigt att få sådana kraftiga utspel! Själv är jag ruskigt lik “solweig” i det hon beskriver, springer utan att ta sig fram, och att “omedvetet” snooza larmet, jag kan snooza ett 5min-larm i en timme och behålla samma dröm genom hela. Mitt största “problem” är nog att jag ofta har drömmar i drömmarna, och då av det verkligare slaget, en gång låg jag i min egen säng och vaknade av att jag saknade tänder, de flesta, och blödde kraftigt. Vaknade, pustade ut och det första jag gör är att känna efter i munnen-tänderna är där.. Utom två! För att då vakna på riktigt 🙂 Ska då gå in direkt och läsa om det du skriver om, blev nyfiken!

    Reply
  21. Mor Natalia

    Låter riktigt intressant och jag måste säga att jag tycker att du är modig. Hade jag varit med om EN sån upplevelse i den där gamla skolan så hade jag flytt med benen på ryggen. Samtidigt som min nyfikenhet väcks än mer. Vem var den där kvinnan, vad är det för varelser som du träffar? Uppenbarligen har du förmågan att känna av energier tydligare än andra. Jag är livrädd för de sakerna du beskriver samtidigt som jag är otroligt fascinerad. Ja, jag har också upplevt, kännt och sett saker som ingen annan ser, mina barn detsamma… Jag fascineras men är rädd…ska bli spännande att följa fler inlägg om sömnparalys och dina upplevelser. Kram på dig vännen <3

    Reply
  22. Emelie

    vad fint att du berättar om detta!
    jag upplever själv detta flera gånger i månaden (vanligen ca 2gånger i veckan) dock känner jag inte igen mig i att man skulle flyga eller sväva…. upplever dock att jag glider ur sängen eller upp mot väggen samtidigt som någon försöker strypa mig.
    jag känner väldigt mycket igen “historien” om en kvinnas energi som hukar sig vid sängen och sjunger. denna situation har för mig uppstått kanske 5 gånger, och det är väldigt obehagligt. har också upplevt att denna kvinnogestalt sjungit samtidigt som hon sakta rört sig bort från min säng mot min hund för att skada honom samtidigt som hon sjunger och hemsk låt men är väldigt väldigt glad, detta är den absolut värsta sömnparalys jag haft, tack och lov bara 2 gånger. har länge tänkt söka hjälp för detta då det påverkar mitt liv mycket. men har varit rädd att bli “dömd”, men nu kanske jag äntligen vågar 🙂 tack för det!
    har du fått någon hjälp för detta? vet du om man kan få hjälp med det?
    tack för att du berättade om detta! helt plötsligt känner jag mig inte lika ensam.

    Reply
  23. Malin

    Jag har upplevt det regelbundet sen jag gick i lågstadiet. Det har varit slitsamt i perioder och är fortfarande det. Det är dock lite olika hur jag upplever dom, ibland är det människor som “hälsar” på, ibland blir jag kroppen bara paralyserad osv.

    Du är inte ensam! Men det lät otäckt med den där elaka kvinnan…

    Kram!

    Reply
  24. Verena

    Vad intressant! Har aldrig hört talas om sömnparalys, kul att du tar upp det! Hoppas att du aldrig mer kommer att ha sådana hemska upplevelser dock, det lät riktigt otäckt!

    Reply
  25. Nina

    Jag har upplevt sömnparalys sedan ung. Har ofta tänkt att det varit fråga om mardrömmar av något slag. Det brukar börja så att jag sover och i sömnen blir helt frusen. Jag fryser fruktansvärt och vet att någon eller något kommer in i rummet. Har aldrig hört någon röst eller sett vad. Vanligen vet jag att den kommer fram till min säng och jag kämpar så för att vakna för det är så obehagligt. Ofta har jag lyckats vakna och efter det länge kännt mig uppskakad. Brus har jag även upplevt och den senaste upplevelsen som kändes som dröm var som en varm fin kram av något gott.
    Jag har pratat om mina drömmar med mamma för jag vet att min mormor hade liknande. Jag har också sett sanndrömmar och de skrämmer mig ibland. Brukar inte prata om detta med så många för det kan verka som fantasi eller galenskap. 🙂

    Reply
  26. Mariann

    Jeg har opplevd dette fenomenet noen ganger. Første gang var for ca et år siden, i en periode med mye stress. Lå i senga på rommet mitt, i kollektivet jeg bodde i, og prøvde å sove. Plutselig hørte jeg noen som løp i trappa, og tenkte at det var en av jentene jeg bodde sammen med. Deretter hørte jeg noen lukke en dør, før jeg hørte noen komme inn i rommet mitt, bort til sengen og legge seg ved siden av meg, bak ryggen min. En mannsstemme snakket til meg, og jeg ble livredd. Våknet like etterpå.

    Opplevde det samme to ganger til, men jeg skjønte hva som skjedde, og klarte å stoppe paralysen før “noen” kom inn på rommet mitt.

    Reply
  27. Cornelia

    Vad intressant! När jag läser det här så får jag känslan av att det kan vara något andligt, medialt? Som om du i detta tillstånd mellan sömn och vakenhet blir mer öppen och mottaglig för den andra sidan? Tänkte just på det med kvinnan, att hon bara försvann när du flyttade, hon kanske var en ande i det förra huset? Jag har ingen aning om det här kan stämma men skulle tro att det kan ha nåt med det att göra? Vad tror du?

    Reply
  28. Hanne

    Jag har alltid haft sömnsvårigheter, främst insomnia som ibland spårar ur totalt, men jag har även upplevt sömnparalys, fast inte så kraftfullt som du. Det har aldrig varit något jag lagt vikt vid, utan mer “jag är vaken och jag drömmer” men jag är medveten om att jag är vaken och drömmer, det är mer något jag förknippar med min insomnia, att hjärnan inte riktigt får till det och eftersom jag “vet vad som händer” och har haft det i olika grader hela livet är jag nog så van att det aldrig känts skrämmande. Men det verkar häftig (och läskigt) att få så kraftiga upplevelser som du, många naturfolk håller ju på med olika former av trans/syner fast ofta framtvingade med olika “hjälpmedel”, kanske var du schaman i ditt förra liv 😉 själv är jag glad att jag inte levde för ett par hundra år sen, då hade jag nog blivit bränd på bål, haha.
    (sen är läkare helt meningslösa när det gäller sömn, det enda dom gör är att dom skriver ut tabletter)

    Reply
  29. Josefine

    Jag har upplevt det två gånger. Sista gången det hände var det inte så mycket. Jag sov på magen och vaknade av att det kändes som att en mörk figur stod och tittade på mig i rummet. Första gången det hände vaknade jag av att vara typ omslingrad av en slags skelettliknande varelse, typ som Gollum tänkte jag mig. Den höll mig om halsen med sina armar och ju mer jag försökte röra mig ju hårdare tog den tag om mig. Jag förstår precis hur du känner när du säger att det känns som på riktigt, för det gör det verkligen. Lyckligtvis så varade min sömnparalys inte så länge och jag lyckades somna om ganska direkt igen. 🙂

    Reply
    • Anonym

      Jag har också sömnparalys och fick det första gången när jag var 16 år. Det började som brusbild från en tv, jag hörde röster som kom allt närmare och närmare i mitt öra. Det kändes som om de tjatade på mig. Försökte säga ” ja ja jag hör er”, sen helt plötsligt, pang en bild. Afrika! jag är i Afrika. Ser en vild flod och en människa som kämpar för sitt liv för att sen försvinna ner i floden. I nästa ögonblick sitter jag på flaket på en bil med benen dinglande och när den kör iväg är det en kvinna och man som ser jätteledsna ut och ser mig fara iväg. Det var jätteläskigt och även som så många andra här blev helt paralyserad av skräck. Samma känsla infann sig knappt en vecka senare precis vid insomning men då var jag snabb att tända lampan och kom ut ur tillståndet.

      Reply
      • Heléne

        Hela mitt liv har jag emellanåt drabbats av detta. Min förra sambo hörde mig skrika flera gånger när det inträffade. Oftast är det känslan av att någon går in i mig. Jag kan då inte röra mig och blir stel av skräck och försöker skrika ( vilket jag tydligen lyckas med med tanke på att sambon vaknade flera ggr. Värst var det nog i Augusti 2018 då jag ” kände” att någon tog på mina ben. Sen var det en mörk gestalt ( helt svart, inget ansikte) som sakta gled upp och svävade precis ovanför mig. När huvudet var precis vid mitt började den suga in luft och ta min. Helt paralyserad lät jag det hända innan jag med hela mitt JAG sa ”sluta ta min energi” och då försvann gestalten och jag flög kallsvettig upp ur sängen. Inte haft någon påhälsning sen dess. Nu förtiden hamnar jag i sömnparalys 1-2 ggr/ år. Skräckfyllt varje gång. Sover alltid med en lampa tänd.

        Reply
        • Maini Langpohl

          Jag upplevde detta första gången när jag var 5 år, omkr 1950! Sen har jag haft det några gånge och jag har sagt till min man att han måste väcka mig när jag låter, för det anstränger jag mig att göra. Då skakar han mig så att jag vaknar. Den första gången, när jag var 5 år så hade jag en, som jag upplevde det, en häxa som satt gränsle över mitt bröst. På morgonen frågade jag mamma om det hade varit någon hemma under natten och mamma förstod inte alls, det var så verkligt för mig, Sen har det hänt att jag varit ute och flugit och det känns som jag måste ha gjort det i verkligheten. H

          Reply
  30. Rebecka

    Vad skönt det var att läsa det här Jonna! Har nästan trott att det bara var mig det är fel på,och försökt bortförklara det som jag känner/upplevt. Precis dom du skriver är det SÅ VERKLIGT när det händer, man minns varje detalj efteråt.. Iallafall jag. Jag har återkommande störningar som du under nätterna, oftast är jag klarvaken i huvudet och hinner tänka att nu händer det igen, nu kommer “det/den” då kan jag få lite panik ibland att jag inte kan väcka mig själv, vaknar oftast efter att något har hunnit hända redan. Oftast är det “något” som rör mig på täcket, det prasslar och tyngs ned. Och ibland säger det något, senast “nu ska vi se vad vi har här, hahaha!” Usch. En gång vrålade det precis intill mitt öra, som ett dödsskrik. Det var hemskt! Försöker tvinga mig själv att röra mig, vakna så det försvinner.. Det är riktigt jobbigt!!! Jag gillar det inte alls. Händer inte varje vecka som tur är.

    Reply
  31. Martin

    Hej Jonna

    Jeg har prøvet det en enkelt gang, for ca. 1,5 år siden. Vågnede midt om natten, i helt mørke, og kunne ikke bevæge mig. Havde aldrig hørt om fænomenet før, og begyndte at gå i panik, men ikke så meget som en tå villle røre sig, lige meget hvor hårdt jeg anstrengte mig. Det lykkedes at få gang i kroppen til sidst, lige pludseligt, men sjældent har jeg været så rædselslagen! Troede at jeg var lammet permanent. Googlede også om det dagen derpå, og fandt ud af at jeg langt fra var den eneste. Håber ikke at opleve det igen.
    De andre ting du beretter om, har jeg ikke oplevet, ikke noget der ligner. Det lyder skræmmende, men tror bestemt ikke at du har en skrue løs. 🙂

    P.S.: Håber ikke du har noget imod at læse lidt dansk. 🙂

    Reply
  32. Anita

    Så fint och bra skrivet Jonna! Dina upplevelser känns nytt för mig, men du skriver så bra så jag känner nästan som jag upplever det själv. 🙂 Mycket intressant att fundera över. Tack för att du berättar!

    Allt gott, vännen!

    Reply
  33. Sara W

    Oj det låter väldigt fascinerande men oxå jobbigt, med sömnparalyserna som du beskriver. Förstår att du inte orkade bo kvar i skolan efter de upplevelserna. Men det låter oxå väldigt härligt med de positiva ljusa upplevelserna. Det måste kännas skönt att uppleva såna oxå o inte bara de jobbiga. Själv har jag inte haft några sömnparalyser. Men en gång hade jag en väldigt jobbig o kraftig feberhallucination, för 18 år sen, som fortfarande gör sig påmind ibland på olika sätt. Det är fascinerande med alla sorters utomkroppsliga upplevelser. Håller helt med dig om att vi är så mycket mer än bara vår kropp. Det finns så många dimensioner o så mycket vi inte kan se o “förstå”. Det känns spännande. Man känner sig liksom ödmjuk inför allt som man inte kan förklara, tycker jag 🙂

    Reply
  34. Lisa

    Hej Jonna!
    Jag har också upplevt detta en gång. Otroligt obehagligt den gången tyckte jag men har inte upplevt på samma sätt efter det. Jag bodde då i en liten stuga med min dåvarande pojkvän, vaknade av att han lyfte upp mitt ena ben och blev rädd då det slog mig att han ju inte var hemma denna natt. Kunde inte röra mig alls utan kände bara att någon stod där.
    Obehagligt, men inte så ovanligt! 🙂

    Reply
  35. Anonym

    Om du i vaket tillstånd ser, hör eller känner sådant som inte finns och är övertygat om att det är verkligt, så har du en hallucination och är det pr definition ett psykotisk tillstånd, alltså en sinnessjuka. Om du i ett halvvaket tillstånd upplever drömska sakar som du i efterhand inser varande av icke verklig natur, så är det lugnt, då har du bara en sömnstörning. Om någon i efterhand tror att upplevelserna är del av verkligheten så är det nog mest tecken på okunskap och naivitet.

    Reply
    • Anonym

      Förresten är det inte bara snarkbesvär som utredas i sömnlab/”snarklab” utan även parasomnier, som din beskrivna sömnparalys tillhör. Det finns t.o.m sömnskolar! Det vore kull att se en sådan klass i funktion, jag får tokiga inre bilder av ett helt klassrum som sitter och hänger med huvuden och en nöjd lärare!

      Reply
  36. Marlene

    Tror helt klart att många spökhistorier har sin grund i sömnparalys. Mycket intressant text och jag skulle nog inte vilja uppleva det.

    Det närmaste jag kommer en märklig sak vid sömn är kanske att mamma sett mig sova med halvöppna ögon 🙂

    Reply
  37. Lillemor

    Har upplevt detta flera gånger. Det är hemskt, vågade knappt lägga mig.
    Man är vaken och det händer saker och man kan inte röra sig.
    Det är så verkligt och man har det kvar i kroppen. Det är länge sedan nu jag
    upplevde detta,och inget jag saknar.
    Du är bra att förmedla och har en sådan trevlig blogg!

    Reply
  38. Matilda

    Jag har också upplevt sömnparalys flera gånger men tack och lov aldrig hallucinerat under tider, låter obehagligt. Första gången jag upplevde sömnparalys fick jag panik och fick svårt att andas för att jag blev så stressad.

    När jag hade vaknat till och lugnat ner mig så berättade jag för min kille vad jag upplevt. Eftersom ingen av oss hört talas om sömnparalys så trodde vi att jag bara drömt att jag var vaken men paralyserad. Jag kände ju att det egentligen inte var någon dröm men vi kunde inte komma på någon bättre förklaring.

    När det stod mycket i media om alla barn som drappats av narkolepsi pga vaccinationerna så nämdes det att en del av barnen med narkolepsi även drabbades av sömnparalys och då äntligen fick jag en bekräftelse på att det jag upplevde ibland inte bara var en dröm utan jag var verkligen vaken i huvudet men kroppen sov. Vilken lättnad att höra att även andra upplevde samma sak som mig! (men självklart jättesynd om alla dom som drabbats av narkolepsi)

    Dom andra gångerna jag upplevde det fick jag inte längre panik utan andades bara lungt och väntade på att även kroppen skulle vakna till, men nu var det flera år sedan det hände sist.

    Reply
  39. Boel

    Tack för att du delar med dig av dina upplevelser, som det verkar på övriga läsares kommentarer är du inte ensam. Jag har haft tillfällen då jag vaknat före kroppen och ligger där på rygg (händer bara då jag sover på rygg) och hör /känner mig själv andas rossligt, nästan som snarkningar, men jag kan varken styra min andning eller min kropp utan ligger där som en tung sten helt klarvaken i huvudet. Till slut brukar jag kunna röra ett ben med mycket möda, och kan då släppa paralysen och kliver upp- vill inte fortsätta sova då. Jag brukar undra om det är sådär man upplever det när man är i koma. jag tycker det är otäckt, även om jag inte upplever att jag får besök av någon- som du beskriver. Dock får jag ibland besök då jag är vaken- mitt på dagen. Halva min familj har samma förmåga att “få besök”, så jag tror det finns i släkten på något vis. Återigen- kul att du delar med dig!

    Reply
  40. Uppskattar

    Vad coolt att du öppnar dig för sådan tankar och funderingar som många människor har men inte vågar prata om i rädsla över att folk ska tycka att en är tokig! Guld värd!

    Reply
  41. Johanna

    Alltid lika intressant att läsa om liknande erfarenheter. Jag har haft perioder med sömnparalys i stort sett hela mitt liv. Minns att jag som liten var livrädd för mina drömmar “där jag inte kunde vakna”, och att jag några år senare vaknade ibland om morgnarna utan att kunna lyfta ett finger. Kunde knappt kontrollera min andning, än mindre ropa på någon som kunde komma och väcka mig. Jag var alltid säker på att jag var vaken, då jag kunde se mig om i rummet och lägga märke till detaljer som jag kunde verifiera senare i helt vaket tillstånd. Jag lade märke till att det oftast inträffade om jag somnat på rygg, och gärna i stressade situationer. Sover förövrigt dåligt i största allmänhet i perioder, med livliga och ytliga drömmar. Har du liknande “problem”, även mellan sömnparalysperioderna? Jag vet ingen annan än min syster som drömmer så livligt som jag gör.
    Nu har jag de senaste åren lärt mig kontrollera dessa tillstånd, och de skrämmer mig sällan längre. Tidigare präglades dessa tillfällen av mörka skuggor som tassade runt i rummet, och jag kunde höra hur de svepte över golvet. Ibland hörde jag kedjor och såg hur draperierna fladdrade. Fruktansvärt jobbigt. Nu här jag lärt mig att somna om direkt, och ofta hamna i ett drömstadium där jag kan styra mina drömmar. De präglas inte längre av mörker, utan jag regisserar själv handlingen och tycker dessa är mina absolut bästa drömmar. Har du upplevt något liknande?

    Reply
    • Johanna

      Just det. Glömde tillägga att även jag upplevt att sömnparalyserna är olika i olika byggnader/rum/lägenheter, även om jag aldrig upplevt något så skrämmande som din “skolfröken”.
      Må väl

      Reply
    • Anonym

      Jag har upplevt detta många gånger och det var i början riktigt obehagliga upplevelser. När de kommer nu, vilket de gör ganska ofta så tänker jag att jag är omhändertagen av ljus och gudomlig kärlek och då upplever jag att min sömnparalys blir kortare/ ljus och kärlek

      Reply
  42. Jennifer

    Inget konstigt alls. Jag har haft sömnparalys och vakendrömmar sen jag var liten. Då trodde jag det var något onaturligt och vågade inte berätta för mina föräldrar. När jag blev äldre så googlade jag på det och såg att det var ett tillstånd. Efter det har jag aldrig varit rädd. Jag älskar numera min sömnparalys och vakendrömmar då det är en härlig känsla, en känsla av att vara någonstans där ingen annan är, en annan värld. Jag brukar hålla i det så länge det går. Spännande och läskigt. Jag önskar jag kunde säga till lilla mig att det är ingen fara, det är inget farligt och det är ok att berätta det för någon. Min läkare trodde jag hörde röster när jag berättade, inte alls en bra erfarenhet

    Reply
  43. Lena

    Hej!
    Jag känner igen mig i mycket det du skriver. Jag har haft mycket sömnparalyser och “universala resor” eller vad de nu kallas
    Alltså när man svävar. Jag känner att de är jätte häftigt och skön känsla. Men ibland får jag lite panik när jag lämnar kroppen för det känns som att jag “dör” eller inte finner tillbaka till min kropp. Jag får sömnparalys oftast vid insomning och under min värsta period fick jag de minst varje vecka. Detta gjorde mig också väldigt trött dagen efter så de stal mycket energi av mig. Stickande avdomnande känsla i hela kroppen och ett tjutande eller dånande ljud i öronen. När de ljudet avtar har jag varit med om flera gånger ett hav av människor som surrar i munnen på varandra. Det är otroligt svårt att lyssna på en specifik när alla kommer på en gång. Men några gånger har jag lyckats höra vissa ord tex. 1962-63 , huvudet osv.. jag har känt att någon har kommit och satt sig vid sängkanten min. Och en gång våga jag öppna ögonen och såg en blond tjej i min ålder som tog min hand och ledde mig upp ur sängen samtidigt som hon sjöng nån melodi. Jag såg henne bakifrån och hon var som bara ett väsen. När hon vände sig om och titta på mig blev jag jätterädd och lyckades vakna från tillståndet. Det hela är väldigt märkligt och jag vågar egentligen inte prata om detta heller men blir liksom du glad när jag ser att andra varit med om samma. Man får bekräftelse om att man int är helt koko i huvve 😀 jag tog kontakt med ett medium och bad om hjälp då min sömn blev så störd att de påverkade min vardag väldigt negativt. Hon gav mig vägledning och tips och sedan dess har jag inte haft problem med detta. Nästan så jag kan sakna mina “nattspöken” lite. Haha nä men nån gång då och då vill jag detta ska hända för de är skräckblandad förtjusning. Bara inte så ofta som det kunde vara vissa perioder.

    Reply
  44. Tobias A

    Hej Jonna,

    Som jag förklarat så var det lite konstiga omständigheter som fick mig att hitta tillbaka till denna blogg. Jag skrev om det bara för några inlägg sedan. Till denna dag har jag alltid känt att det var av någon anledning och att jag haft en känsla att det funnits något bortom dina texter som tyder på några djupare funderingar. Detta inlägg bekräftar bara vad jag känt sedan dag ett och det är så roligt att se att du vågar skriva öppet om detta.

    Skulle verkligen vara roligt att diskutera detta med dig någon gång och jag hoppas vi en dag får möjlighet till detta. Tills dess vill jag bara säga att du inte alls har någon anledning att känna dig konstig över det här inlägget. Kom ihåg att det är du själv som skapar din egen verklighet. Då det hänt mig har jag bara fokuserat på att inte låta rädslan ta över (även då rädslan stirrat mig rakt i ansiktet) och istället har jag lyckats ta mig ur det eller kunnat vända det till något positivt.

    Vi människor har något i hjärnan som kallas tallkottkörteln eller också känt som det tredje ögat. Det tredje ögat producerar ett ämne som kallas för dimethyltryptamine och det är primärt när vi sover som detta ämne släpps loss i vår kropp. Detta ämne kan även produceras fram genom kontrollerade metoder som meditation och det är just detta som givit upphov för många av de upplevelser som människor tagit del av genom historien och som har tillåtit oss att färdats till verkligheter bortom oss själva.

    Om man tar sig förbi rädslans tröskel så kan jag lova att du finner något som är bortom vad du någonsin kunnat förställa dig. Någonting där ord ej längre är tillräckligt för att förmedla den verklighet som väntar.

    Detta är ett ämne som numera är en del av mig vardag och det har fullkomligt förändrat mitt liv. Om du har några funderingar så är min dörr alltid öppen. Jag har försökt lägga ner alla pusselbitarna som landat över mig i och med varje upplevelse och jag börjar sakta se vad detta pussel ska efterlikna 🙂

    Ta hand om dig!

    Reply
  45. J

    Du är inte ensam. Och jag kommer nog att låta ännu knäppare. Jag tror nämligen inte att det har med någon fysisk förklaring att göra. Jag tror på att alla varelser har en själ. Jag tror på spöken, demoner och andra onda varelser. Samtidigt tror jag på att det finns en god motsats. Änglar och kanske till och med en gud.

    Första gången jag upplevde en “sömnparalys” var jag 19 år. Jag vaknade av att jag inte kunde röra mig eller öppna ögonen. Jag fick total panik och kände en stark ondska i rummet. Som tur är hade min mamma berättat om sådana händelser eftersom att hon och många andra hon känner hade varit med om det. Jag hade fått tipset att ropa på “gud” så jag gjorde det så starkt jag kunde. Efter en stund så uppstod ett otroligt starkt ljus och jag kunde röra mig och öppna ögonen. Mitt täcke låg då på andra sidan rummet. Några dagar tidigare hade en mörk skepnad med djävulshorn stått vid min sängkant. Då bad jag varelsen att gå iväg. Jag tror att det var den varelsen som besökte mig igen. Efter den gången fick jag samma upplevelse flera gånger. Jag bad mycket till gud och förklarade för varelsen/varelserna att jag valde den goda sidan, den ljusa sidan. Att jag inte ville ha med mörkret att göra.

    Till slut så slutade de mörka varelsen att komma. Jag kan fortfarande ibland få “sömnparalyser” men de är inte längre hemska eller onda på samma sätt. Nu är det mer att jag kan se olika saker i rummet på natten. Exempelvis “fjädrar” som flyger runt. Kan tillägga att jag sedan jag var liten kunnat se spöken och andra varelser och speciellt i vissa lägenheter jag bott i. Jag ser det fortfarande. Ibland är det folk jag känner igen som dött och ibland okända.

    Du tycker säker att det här låter helt galet. En sak jag lärt mig är när det onda är på väg. Jag får alltid en konstig känsla i kroppen och då vet jag att det är en demon. Då tänder jag ljus vid mina ikoner och ber en bön. Visar att jag är stark. Jag tror att kvinnan i skolan som du upplevde var en förklädd demon. Det sägs att demoner går efter starka själar som de vill äga.

    Hoppas att jag inte skrämmer upp dig.Tycker alltid att det är skönt att läsa om andra som haft liknande upplevelser. Tack för inlägget. Känner att min kommentar blev väldigt flummig. Kanske ska tillägga att jag inte är religiös och inte har en stark gudstro på det sättet. Men i de “sömnparalyser” jag varit i har ingenting annat hjälpt, vilket såklart fått mig att tro på någon slags högre god makt som jag väljer att kalla för gud. Massa kramar!

    Reply
  46. emma bergbäck

    Jag har upplevt det en gång. Jag somnade på kökssoffan. Sen vaknade jag & klev upp. Trodde jag. Det var någon som ropade & jag vaknade plötsligt upp på kökssoffan igen. Jag hade inte alls klivit upp.
    Så då skulle jag stiga upp denna gången på riktigt, men tog mig ingenstans. Jag satt liksom fast. Jag försökte skrika & röra mig, men hur jag än försökte gick det inte. Tillslut somnade jag om & nästa gång jag vaknade så kunde jag röra mig igen. Efteråt var jag alldeles skakig & kunde knappt tro vad jag varit med om. Som tur är var det ingen läskig vålnad med. Jag var helt själv tack & lov! 🙂

    Reply
  47. Terese

    Jag upplever ofta sömnparalys när jag har mardrömmar. När jag kämpar som mest i drömmen blir det oftast att jag “vaknar” och försöker skrika och röra på mig men det går inte. Det värsta är när jag har lagt armarna ovanför mitt huvud och armarna & händerna “ramlar” ner på mitt ansikte och jag inte har förmågan att flytta på dem. Tror aldrig jag har varit med om det när jag har upplevt det som något fint tyvärr, men jag skulle gärna vilja göra det. För mig har det blivit väldigt obehagligt många gånger vilket har gjort att jag inte vågar somna om av rädsla att det ska hända igen. Men det är skönt att få läsa att det är fler som har upplevt samma sak och att det går att göra något bra av det. Jag har aldrig tidigare hört någon som har varit med om samma sak!

    Reply
  48. Sara

    Har varit med om det massor med gånger! Brukar “skrika” tills att det hörs på riktigt och mannen väcker mig. Jag får det om jag är stressad eller har oregelbunden sömn. Var helt besatt av det fenomenet ett tag men nu är jag så van!

    Och apropå rädsla inför att prata med folk som jag tror du skrev om här om dagen så vill jag tipsa om act terapi som handlar om att acceptera alla känslor och all ångest istället för att motverka, vara i kroppen och acceptera att det är skitjobiggt men inte farligt.

    Kram på Dig!

    Reply
  49. Annika F i Bölen

    Du beskriver så bra vad som händer – och det är bra att såna “fenomen” tas upp och pratas om.
    För mig är det helt naturligt, men jag tror att vi genom årtusenden har “lärt” oss att förtränga och försöka glömma att det faktum att vi är det som kallas själen och kroppen bara är ett skal som vi lånar ett tag.
    Jag hade mer såna sömnparalyser när jag var ung, nu händer det sällan, men då höll jag på kväva mig själv ibland när jag vaknade mitt i det och befann mig liggande på mage med ansiktet rätt ner i kudden och inte fick luft. Det krävdes en otrolig kraftansträngning att få huvudet att vrida sig så pass att jag fick luft, ja jag trodde att jag skulle dö mer än en gång.
    Men känslan av att flyga från rum till rum och bara kasta sig ut från ett fönster och känna att det bar – den känslan är underbar och man kan i tanken styra sin färd och se vad man vill.
    Har som tur är inte varit med om så mycket otäcka andra varelser i mina möten – mest kära återseenden från kära som gått före till andevärlden.
    Du ska vara så tacksam för att du kan känna och uppleva detta – det berikar ditt liv och jag förmodat att det ger dig lika mycket trygghet som det ger mig, Vetskapen att det finns nåt mer än det vi ser och kan ta på i denna ärlde vi lever i just nu.
    Kram på dig/Annika

    Reply
  50. Lisa

    Jag tror att vissa människor är extra känsliga för upplevelser av det här slaget. Jag tror att du är en sån person. Dessutom vistas du mycket i naturen och jag tror att den hjälper till med känsligheten – att ta in andra dimensioner.
    Jag är övertygad om att det finns flera dimensioner och frekvenser, och att vi inte bara är en kropp.
    Jag har haft såna upplevelser och är övertygad för min del.
    Sen får man tro vad man vill.
    Tycker ändå du är modig som tar upp ämnet!
    Lisa

    Reply
  51. Liza

    Jag tror på dig ! Har själv varit med om sömnparalys ( visserligen i ett par sekunder) vaknade kunde inte öppna ögonen
    Så jag tycker det är bra du tagit upp detta !

    Reply
  52. Pernilla

    Som barn hade jag ofta en stark ovilja inför att gå och lägga mig. Ville bara att det skulle bli ny dag utan att behöva sova. Hade ofta mkt obehagliga nattliga upplevelser och kände mig minst “beskyddad” när jag sov. Kunde vakna på natten men det kom redan i drömmen- obehaglig doft, ljud och sedan denna obehagliga närvaro. Det är först nu i vuxen ålder som jag upplever att det har vänt. Att drömmarna är lättare- klardrömmer också som någon beskrev det. Bland de starkaste upplevelserna jag har haft i mitt liv- där jag svävar fram i mkt hög hastighet över landskapet med en stark känsla av att jag blir visad världen ur ett helt annat perspektiv. Dessa “drömmar” ger mig mkt hopp och styrka. Drömmer ibland sanndrömmar också. Inte lika ofta längre. Upplever också ofta att i svåra stunder får jag vägledning i mina drömmar. Känns då som om jag befinner mig i ett mellanrum- bortom dröm och verklighet. Dessa drömmar är jag mkt rädd om- skriver ner och begrundar. Är dock mkt tacksam för att de obehagliga förnimmelser jag hade som barn nu är borta. All kärlek till dig Jonna och tack för att du delar <3

    Reply
  53. Retrophilia

    Jag drabbades av sömnparalys under en period när jag var totalt slutkörd pga mitt arbete. Kroppen sov men hjärnan var vaken. Det var hemskt de första gångerna, det var ungefär som du beskriver med ljus och skepnader. I mitt fall var det utomjordingar som stod vid sängkanten och pratade med konstiga röster, jag försökte att ropa på min sambo som var i vardagsrummet men jag fick inte fram ett ord. Jag var helt förlamad.
    Jag somnade till slut och sedan var det bara att kliva upp och åka iväg och jobba och jag tänkte inte mer på det, förrän det hände igen.
    Ljussken, varelser som kommer närmare och närmare, pratar på ett språk som jag inte förstår, jag kände hur de rörde vid mej. Försökte att kliva upp ur sängen men jag kunde inte ens lyfta huvudet från kudden. Dagen efter googlade jag och fick fram sömnparalys. Efter det så var det bara att försöka blunda och somna om när varelserna dök upp.
    När jag slutade på den arbetsplatsen så försvann sömnparalyserna.
    Det låter helt galet och jag har hört talas om människor som säger att de har blivit bortförda av utomjordingar eller utsatta för experiment, men jag tror mer på sömnparalys 🙂

    Reply
  54. Hanna

    Jag har upplevt sömnparalyser regelbundet i fem-sex år nu, och bara under sommaren. Brukar ha ett eller två tillfällen med sömnparalys per sommar, och ibland är det harmlösa saker som att jag “vaknar” och ser min systers hund ligga bredvid mig och hör min systers röst fast hon befinner sig 150 mil bort, och ibland är det skräckframkallande saker som att någon utan ett mänskligt ansikte står i dörröppningen och tittar på mig och lägger sig bredvid mig i sängen, eller att skuggorna på väggen från fönsterpersiennerna tar form av något annat, något läskigt. Jag har också upplevt den där vibrerande känslan som du pratar om, alldeles innan man ska somna in, men sedan jag förstod att den hör ihop med paralyserna försöker jag alltid vakna helt och bryta den innan jag somnar in. Är för rädd för mina paralyser, har vaknat så många gånger i ren och skär skräck och inte vågat somna om. Även om jag VET att det inte är på riktigt är det för verkligt och för otäckt för att jag ska vilja uppleva det igen.

    Reply
  55. Emilia

    Usch vad dina upplevelser låter otäcka men ändå så intressanta! Fick riktigt rysningar då jag läste. Två gånger i mitt liv har jag själv upplevt något liknande. Då har jag känt mig helt vaken och varit medveten om allt omkring mig, men ändå inte kunnat öppna ögonen/röra mig. Efter en stund när jag kämpat tillräckligt länge med att försöka få upp ögonen så lyckas det till slut och då vaknar jag. Har alltså inte lika otäcka och hemska upplevelser som du.
    Hoppas att du skriver mera sånahär inägg då jag tycker de är så otroligt intressanta! Kram från Finland 🙂

    Reply
  56. Hejhej

    Alla får tycka och tro vad dom vill om “vad det är”.

    Men personligen så tror jag att det inte är något konstigt alls, utan helt enkelt vanliga drömmar.
    Fantasier som kommer från en själv och som du säger i ett “halv vaket tillstånd”.

    Inget att skämmas över och inget att lägga så mycket allvar i eller bli rädd för.

    Reply
  57. Amelie

    Åh det där har jag också upplevt flera gånger, fast har aldrig upplevt hallucinationer eller liknande. Bara en otäck känsla av att inte kunna röra kroppen fastän hjärnan är vaken.

    Jag har också en del sömn”störningar” eller vanor eller vad man ska kalla det som jag undrar hur det kommer sig. Jag sover väldigt bra och gott varje natt men har liksom ett väldigt “levande” sömnliv som det verkar. Till exempel pratar jag i sömnen nästan varje natt och har gjort hela mitt liv. Det händer ibland strax efter jag somnat att jag har nån slags mardröm (som jag aldrig minns) som gör att jag tvärt vaknar med panik och skrik. Min pojkvän har flera gånger fått trösta mig men jag vaknar knappt utan sommar snabbt igen men har ändå kvar en obehaglig känsla. Somnar sjukt snabbt och kan nästan känna att jag sover lite väl djupt på nåt sätt…knäppt, undrar verkligen var sömnparalys och annat kommer från…

    Reply
  58. Jonathan

    Sömnparalys är förstadiet till lucida drömmar Jonna.. det är bland det mest häpnadsväckande man kan uppleva. Men först måste man ta sig förbi paralysen, och in i drömmen. Medveten. Jag har aldrig klarat det men det finns många som har och som berättar om hur man gör.

    Reply
  59. Hanna

    Jag har upplevt liknande. Inte vett vad det varit. Jag har kallat det för att jag drömmer vaken. Ibland kommer någon på besök och några gånger har det varit kryp som är gigantiska som är på väg mot mig. Jag har haft det sedan jag var liten. Det är bara krypen som skrämmer mig. Människorna har aldrig varit farligt. Jag har ibland blivit rädd när jag har vaknat. Det är så verkligt. Förnuftet säger att jag har drömt men annars är det precis om om det hänt på riktigt.

    Reply
  60. Ingo

    Tänk vad man glömmer! Hade liknande upplevelser som liten! Har helt förträngt det!
    Kunde även styra mina drömmar ibland.
    Minns att det var riktigt trevligt att styra drömmarna så att dom blev häftigare! Kunde vara rena superhjälten i bland!
    Tack för att du påminde mig!

    Reply
  61. mia

    Aldrig upplevt men läst endel om det och tycker det är sjukt intressant! Både ditt inlägg och flera kommentarer med olika teorier.
    Har hört att man kan träna sig så en kan uppleva det, kanske ska ta upp träningen igen..
    Iaf, superbra inlägg!

    Reply
  62. Jenny

    Huu. Har upplevt just samma som du. Det är faktiskt längesedan nu, men det hände ofta i äldre tonnåren. Och faktiskt aldrig under mina graviditeter (har 3 kids) men nog efter att de föddes. Jag “vaknar till” eller blir liksom medveten om mitt tillstånd, brukade börja med att det brusa i öronen och jag kände ett slags surr i bakhuvudet. Kunde int röra mej och det känndes tom ibland som att jag inte hade kontroll över min andning, fick verkligen kämpa för att andas! Eller överhuvudtaget få min kropp att röra sig. Den där känslan när man skriker men ingenting kommer ut ur min mun… Ibland kännde jag mej tillräckligt modig för att ge efter och kände hur jag svävade iväg i rummet. Ibland snurrade jag bara omkring i rummet som om en kraftig virvelvind for omkring men ibland for jag iväg ut genom fönstret. Har bara diffusa minnen från dom gångerna… Kan inte heller minnas att jag känt någon närvaro men nu blev jag osäker… Sitter nu i soffan och vet int hur jag ska våga sova

    Reply
    • Jenny

      Oj, halva min kommentar föll bort. Nåjo, ville bara ännu säga att det är skönt att du skriver om detta, borde ha läst det redan för en c.15 år sedan så skulle jag inte ha behövt oroa mig över min eventuella hjärntumör (som ja va rädd att jag hade pga av upplevelsena)… och ja, blir nog svårt att somna inatt 🙂

      Reply
  63. Mellan skog och gård

    Hu, ryser av all läsning. Som tur är har jag inte upplevt paralys, däremot så kunde jag styra mina drömmar några gånger när jag var lite. Tror dock inte det var klardrömmar, för det blev snarare mer drömmigt då och jag vaknade ganska fort.
    Jag tränade upp det genom att intensivt tänka på ett tecken innan jag somnade, jag valde mina händer. När jag sedan i drömmen såg mina händer så blev jag medveten om att jag drömde och kunde börja styra dom. Såklart så flög jag, det bästa som finns i drömmar 🙂

    Reply
  64. Nicklas

    Första gången jag upplevde sömnparalys som jag inte visste att det hette så var i tio årsåldern om jag inte minns fel. Kommer ihåg att jag vaknade och hade någon konstig känsla att jag svävade och försökte stoppa det men det gick inte jag kunde liksom inte röra mig. Jag berättade det för mina föräldrar men dom sa “de vart något du drömde”. Ganska ofta hade jag de här upplevelserna och jag var så rädd trodde jag skulle dö. Tillslut tog min mamma mig till sjukhuset där dom undersökte hjärnan tog EEG för de trodde jag hade någon sjukdom men allt var normalt. Nu är det inte ofta jag har sömnparalys men för ca två veckor sedan upplevde jag det med den där obeskrivliga känslan och även nu i vuxen ålder får jag den där känslan att nu dör jag nog. När jag var liten kallade jag det för att flyga när jag fick sömnparalys. Min mormor brukade berätta att hon fick tryck över bröstet ibland på natten och sa då att hon blivit riden av Maran och jag undrade så vad hon menade med Maran.

    Reply
  65. Annie

    Tänk! Under hela mitt liv har jag också upplevt liknande saker, men aldrig reflekterat över varför eller att det kan vara ett förekommande fenomen som många upplever. Jag själv har alltid kallat dessa för “mellandrömmar”, då de många gånger inträffat för mig när jag försökt vakna upp från en mardröm.

    Som liten drömde jag riktigt grova och hemska mardrömmar, väldigt ofta. På grund av detta, började jag (tror jag) att drömma klardrömmar; plötsligt förstod jag mitt i min mardröm att jag faktiskt drömde och utvecklade ett sätt för att vakna upp från dem. I drömmen så stänger jag mina ögon riktigt hårt, och sedan öppnar jag dem hårt men långsamt. Det tricket använder jag fortfarande och ofta så lyckas jag vakna! Dock så har det också en baksida, och det är här jag kommer till det fenomenet du talar om. Vissa gånger så har jag “vaknat upp” i min säng och varit helt säker på att jag är vaken. Jag har legat på min exakta plats och sett ut i mitt rum exakt så som det är. Snabbt infinner sig dock en känsla av obehag, att det är något som inte stämmer och därefter börjar dörren som leder in till mitt rum, att öppnas långsamt. En mörk skepnad kommer in och går mot mig medan jag ligger orörligt kvar i min säng. Första gången detta hände, kände jag ren och skär skräck, det var helt fruktansvärt. Senare gånger har jag lärt mig att inse att så fort den obehagliga känslan tar vid, förstår jag att jag fortfarande inte är helt vaken. Då försöker jag göra om mitt trick med att sluta och öppna ögonen, ibland funkar det och jag vaknar, ibland inte, och jag öppnar ögonen för att fortfarande se ut i min förbannade, fruktansvärda dröm.

    På senare tid, när jag oftast förstår att jag fortfarande drömmer och bara gått från mardröm till mellandröm, så har jag många gånger försökt att skrika på hjälp. Att någon ska komma och väcka mig. Vissa gånger har jag sett min mobiltelefon ligga på nattduksbordet bredvid mig och förgäves försökt nå den för att ringa efter någon som kan väcka mig. Det är så sjukt, haha! Gemensamt är dock att alla mina sådana här upplevelser alltid baseras på en mörk, hemsk känsla. Det är enklare när man förstår att man drömmer, men fortfarande väldigt obehagligt.

    Reply
    • Jasmin

      Jag har samma som du Annie! Eller mer när jag var liten. Jag blev medveten i drömmen om att jag drömde och när det blev jobbigt (nästan fångad av monstret el dyl) så kröp jag ihop till en boll och knep med ögonen (har tom vid ett tillfälle berättat för min pappa – i drömmen alltså – hur han ska göra om han vill vakna). När jag öppnade ögonen efter att ha knipit ihop dem så lyckades jag ibland vakna, ibland hamnade jag i en mellandröm. I mellandrömmen vaknar jag i mitt rum men förstår på vad som händer att det inte är på riktigt (ibland läskiga grejer, oftast inte) och fortsätter försöka, vaknar i min “egen säng” varje gång, fast ofta fortfarande i en mellandröm. Ibland hamnade jag i ett konstigt halvvaket stadium på slutet, då jag ser någon stå i skuggorna i rummet. Jag kunde stirra och stirra och stirra tills det på något sätt försvann. Var sällan jätterädd, men visst är det lite obehagligt då det händer – brukar dock räcka med att jag typ gömmer mig under täcket för att jag ska kunna somna om.

      Reply
  66. Linda

    Hej Jonna
    Visste inte att det fanns ett namn på detta.
    Jag har upplevt det en gång, jag var 18år och sov ensam i ett gammalt torp på landsbygden.
    Det var den mest otäcka upplevelse jag varit med om. Jag skrek på hjälp men inte ett ljud lämnade mina läppar.

    När det äntligen bröts var jag helt slut. Lämnade torpet och sprang över fältet till huvudbyggnaden. Fick sova där resten av natten. Jag återvände aldrig till torpet.

    Det är snart 20 år sedan. Minns den natten som igår.

    Reply
  67. Patricia Helga

    Hej

    Fint skrivet. Jag har haft liknande upplevelser av att vara fast i sömn men ändå vaken.

    De är nått fint med det där. Att så många olika världar/frekvenser/tider sammanstrålar då vi talar om sömn och upplevelser i sömn. De påminner ju lite om internet faktiskt, så många människor/ tider/ världar som sammanstrålar vid olika tidpunkter.

    Ingen ordning på nått : )

    Kram

    Reply
  68. Lina N

    En väldigt lätt sömnparalys är kanske vad Medier försätter sig i för att kommunicera med andevärlden eller de andra dimensionerna.
    Jag har ofta innan jag ska somna ett slags mellanläge, något meditativt tillstånd där jag får in rätt frekvens på min “radio” och börjar höra, tar emot fantastisk musik i huvudet som jag aldrig hört förut. Obeskrivligt fint och samtidigt lite läskigt att känna en viss närvaro i rummet.. Låter väldigt knäppt, men så är det ^.

    Reply
  69. Maria

    Wow, så otroligt spännande och intressant läsning både från dig, Jonna, och alla kommentarer! Jag har själv aldrig upplevt något sådant, men min morfars kusin berättade för mig om en gång när hon var ung då hon låg i sängen och i dörröppningen kunde hon se en avliden nära bekant stå och skina som en ängel. Hon (morfars kusin) kunde inte röra sig eller säga något, men hon blev inte rädd. Jag har funderat länge på det hon berättade, och utifrån det jag läst här så verkar det ju kunna ha varit en sömnparalys hon hamnade i. Tyvärr kan jag inte längre fråga henne om det. Men, som sagt, mycket intressant läsning! 🙂

    Reply
  70. Ninni

    Det är så lustigt detta, med sömnparalys. När jag var sex år gammal flyttade vi till ett hus, vars “energier”, om jag får kalla det så(!), jag verkligen inte tyckte om. Där vaknade jag nästan varje natt av att befinna mig i ett tillstånd som jag skulle beskriva som “mittemellan” vaket och i sömn. Jag minns det så tydligt än idag – det är snart 20 år sedan!
    Varje natt “vaknade” jag till, öppnade ögonen och stirrade ut i mitt sovrum. Min sovrumsdörr stod alltid på glänt. Jag hörde släpande fotsteg i hallen utanför min dörr som rörde sig mot mig. Sakta, dragandes över golvet. Dörren puttades alltid till och ljudet blev högre och mer intensivt ju närmre mig “det” kom. Till slut lät det som om stegen sprang mot mig. Jag var säker på att jag skulle dö. Det kändes så. Kunde inte röra ett ben i kroppen. Kunde inte skrika på hjälp. Ibland, lyckades jag “väcka” kroppen genom att ta i så hårt att jag var matt i flera timmar. Då lyckades jag bryta mig loss och springa in till mina föräldrar. Men jag kunde sällan prata och berätta vad som orsakade denna panik. Den rädslan kommer jag aldrig att glömma. Vissa nätter gick det inte att ta sig ifrån sängen, och jag tror att jag till slut lyckades somna till, vissa gånger av utmattning. Ibland kunde jag ligga en lång tid, en tid som kändes som flera timmar, i detta tillstånd. I ren skräck och förlamning. Men det var sällan jag såg vad “detta” var, detta något, som orsakade ljudet. Även om detta är ett naturligt fenomen så kändes det så brutalt. Man var så utlämnad och ensam. Totalt hjälplös. Detta pågick ständigt i kanske fyra år, sedan flyttade vi och det hände bara en gång till, i mitt vuxna liv. Märkligt. Men detta är jag tacksam över, så klart.

    Idag vet jag att både min mamma och min pojkvän upplever detta rätt ofta. Men på olika sätt. Min mamma beskriver det som en häftig, wow-upplevelse. Hon kan somna till i soffan och vakna till och skåda sig själv i soffan från ovan. Detta fascinerar mig. Min pojkvän däremot har rena skräckupplevelserna. Otäcka “vålnader” som tränger sig på och han lyckas inte vakna till. Vissa nätter skakar han av panik. Det går dock i perioder, så det kanske finns något samband.. Men det är hemskt att skåda någon som befinner sig i en sömnparalys, man riktigt ser och hör paniken och svårigheten hos personen att skrika och andas.
    Jag upplevde ju detta en gång i mitt vuxna liv. Det var något år sedan. Jag tog en tupplur i soffan efter jobbet. Mitt på ljusa dagen. Sen “vaknar” jag till och blickar ut över vardagsrummet. Allt såg ut som vanligt. Ljust och soligt och fåglarna kvittrade utanför fönstret. Sen hör jag hur denna någon rusar mot mig. Osynlig som vanligt. Stampande, hetsiga steg. Jag vet inte varför jag inte kan se någon individ. Men jag tror jag ska vara glad över detta. Fy, vilka hemska historier man hör. Och att läsa om kvinnan i gamla skolan som du upplevde, som hemsökte din sömn, gav mig riktigt kalla kårar.

    Jag tror dock som dig, att detta delvis är någon spirituell upplevelse. Men jag har svårt att förstå varför så många måste uppleva något så skräckinjagande. Ja, vissa kan frukta natten och sömnen något så otroligt att det förstör hela dennes liv. Där sömnparalysen hemsöker personen varje natt och medför panikångest etc… Så tragiskt och hemskt. Läskiga tillstånd.

    Kärlek och ljus ♡

    Reply
  71. Magnus

    Måste säga att jag är ganska tacksam för att jag slipper sådana upplevelser. Jag drömmer inte ens speciellt ofta “vanliga” drömmar, inte som jag kommer ihåg när jag vaknat i alla fall. Det närmaste jag kommit ett sånt där orörligt tillstånd är väl dom gånger då jag legat dumt på ena armen så den “somnat”. Kan säga att man vaknar ganska fort när man hittar en hand/arm i sängen som inte tillhör en själv! Speciellt när man VET att man är ensam i sängen. Skräcken släpper dock när den “levande” handen når upp till axeln på den där främmande armen för där någonstans brukar känseln vara normal. 🙂

    Reply
  72. Sandra

    Det här var skrämmande och otroligt intressant på samma gång. Rysningar – check! 😉
    Jag tycker nästan det låter som om det lika bra kunde varit spöken? Fast det kanske är samma sak rent utav? Jag tror att de som gått vidare finns i en annan dimension… kanske. Det kan ju förklara människor som pratar med de “döda”.

    Jag har inte varit med om något liknande, men något jag tänkte på precis är sådana drömmar där en händelse hänger ihop med vad som händer i verkligheten. Jag kan drömma hela natten och i slutet av drömmen, på morgonen när jag håller på att vakna, kanske någon ringer på en dörr – och då är det en ringklocka i verkligheten som plingat!
    Svårt att beskriva, men jag menar, hur kan hjärnan veta I FÖRVÄG att en dörrklocka ska plinga?

    Fortsätt gärna att dela med dig av dina upplevelser!

    Reply
    • Agneta Lind

      Hej! Svarar ingen särskild men känner igen allt. Är över 50 år gammal så när jag var ung kunde man inte googla på saker.
      Är fortfarande väldigt rädd när det händer.

      Reply
  73. Markus

    Det ska vara rätt vanligt vad jag uppfattat. Framförallt den med “maran”. Jag kallar henne för “trollpacka” och vissa kallar henne för “häxan”, men det är samma fenomenen. Känslan att någon (ofta en gammal kvinna) sitter på bröstet och av att inte kunna andas. Hon kommer titt som tätt till mig i perioder då jag är stressad och emotionellt instabil, vilket inträffar alldeles för ofta. Man vänjer sig aldrig vid det utan det är samma skräck varje gång. Man släpper dock rädslan/skräcken mycket fortare när det väl är över och tänker inte mer på det. Man liksom inser att det bara är i huvudet och inte “på riktigt”.

    Det är ganska kul att tänka på som fenomen egentligen. Din hjärna är fortfarande fast i drömstadiet men börjar helt plötsligt tolka olika yttre sinnesintryck och som följd uppleva starka hallucinationer. Sömn är konstigt.

    Vill du läsa mer om andra personers upplevelser kring det så borde du surfa in på Reddit och söka på just det. Finns fler historier än vad som går att läsa om “maran” och sömnparalys.

    Ta hand om dig!

    Reply
  74. John

    Jonna en varning, om du läser detta bli inte rädd för det finns en som beskyddar och vakar över de sina.
    Den här världen och allt i den är bra mycket mer fascinerande än vad vi får lära oss i skolan och vad som är den gängse uppfattningen. Vi har en synlig värld där vi lever och en andevärld som omger oss. Andevärlden är i en annan dimension och dom som befinner sig där kan komma över i våran dimension. Det finns människor som har förmågan att se in i andevärlden och uppleva delar av den. Jag tror du är en av dom fast du inte har närt den förmågan som tur är. Jesus säger att vi ska hålla oss borta från andevärlden för den är oss övermäktig. I den gamla skolan mötte du troligen en demon från andevärlden. Mycket riktigt var det inte en mänsklig varelse som du såg utan en demon som försökte likna en människa. Jag tycker du gör rätt i som försöker undvika detta tillstånd då ditt medvetande (själen) hamnar “utanför” kroppen. Bra att du har förstått att vi bor i en kropp en kort tid här på Jorden. Var vi sedan ska tillbringa evigheten beror på om vi har tagit emot Jesus eller inte. Vi kommer att få en ny kropp “lik änglars” som Jesus säger. Det mesta i andevärlden här nere på Jorden tillhör han som är herre över Jorden och majoriteten av människorna här. En mycket otrevlig varelse som blev utkastad från himmelen när han försökte ta makten från Gud. Vi som tagit emot Jesus i våra liv har Guds ande i oss och behöver inte frukta andevärlden fastän vi hela tiden får kämpa mot den ondes demoner och andar. Jag har själv upplevt detta några gånger när jag sover. Ett speciellt otrevligt tillfälle var när en demon försökte ta sig in i min kropp och jag fick ropa till Jesus om hjälp! Först när jag åkallade Jesu blod gav sig demonen av. Jag kände tydligt ett tryck över kroppen som hela tiden ökade som om nåt försökte tränga sig in genom skinnet. Riktigt hemskt. Har spelat in vad som händer när jag sover och det händer en del saker som inte är naturliga. P.g.a detta pratar jag med Jesus i sömnen som skydd. Desto mera man söker Jesus och Gud desto mera försöker den onde attackera och få oss bort från Gud.
    Livet här är mycket allvarligt och tyvärr vet inte folk om detta.. Dom flesta lever i en lögn som dom blivit itutade av samhället och har ingen aning om allvaret. Visst känner dom att nåt är fel/saknas men dom kan inte förstå vad. Vi är skapade att vara med Gud och utan honom är vi inte kompletta. Detta är den sanning som jag känner och den är inte socker söt utan bitter och tung. Utan Jesus är man körd… man kanske slipper attacker från andevärlden men evigheten kommer att bli otroligt vidrig. Funderade om jag verkligen skulle skriva detta då det inte är så idylliskt direkt, men eftersom du upplever det du gör är det kanske bäst att få veta hur det är. Allt finns beskrivet i Bibeln och på tusen andra ställen, men akta dig så du inte hamnar i newage flummet eller österländsk mysticism. Allt detta är irrläror som är skapade för att lura bort folk från Gud. Vi människor består av Ande, Kropp och Själ. Kroppen lämnar vi här på Jorden när det är dags att gå vidare in i evigheten. Tänk att Gud skapade allt annat med sitt ord, men människan formade han med händerna och blåste in sin ande i människan så den fick liv. Vi är skapade till Guds avbild, och han vill ha oss alla hos sig i himmelen en dag. Han älskar oss alla, även IS krigarna i Irak. Däremot hatar han deras synd och Islam som är från den onde.

    Lite om andevärlden från Bibeln
    http://www.bibeln.se/las/sok?q=furstar+och+v%C3%A4ldigheter&goto_book_1917=&goto_book_2k=&goto_book_k12=&b=1917
    http://www.bibeln.se/las/1917/kol#q=Kol+1%3A16

    Reply
  75. Matilda

    Har aldrig upplevt sömnparalys, men jag kan få en känsla av hur det är utifrån din text och dina bilder. Bilderna är verkligen vackra, om än lite smått läskiga (vissa av dem). Du kan konsten att fånga, och visa, känslor!

    Reply
  76. Sandra

    Jag har upplevt detta flera gånger, men i perioder. Mycket när jag var liten, allt var så verkligt och när jag väl vaknade så skrek jag hysteriskt så att mamma fick komma och vagga mig till sömns igen (Jag kommer inte ihåg om det hände när jag var riktigt liten, men jag har tydliga minnesbilder från när jag var 5-10år att detta hände ofta). Kan det vara detta som kallas för “nattskräck” hos barn tro?
    Sen hade jag inga sådana upplevelser förrän i vuxen ålder, och då enbart i perioder med ångest. Min gymnasietid, jag vantrivdes, vaknade med detta många nätter, och då alltid i den formen av att det är något/någon mörk gestalt som liksom står över mig och “trycker” ner mig i sängen, andningen är tung, skräcken kryper i kroppen och man vill bara skrika rakt ut. Sen uppehåll igen när jag mådde bra och så kom det tillbaka när jag gick in i den där kända väggen. Sjukskrivning, ångest, stress… detta verkar i alla fall vara det som triggar sådana händelser för mig. Obehagligt, men senaste gångerna har jag nästan kunnat resonera mig ut ur det i mitt eget huvud (“Detta är inte verkligt”, “Detta är ingenting som kan skada dig”, “andas så försvinner det”). Jobbigast tycker jag är att jag försöker skrika med varenda cell i kroppen men inte ett ljud kommer ut…

    Väldigt skönt att läsa att man inte är ensam om dessa väldigt konstiga och ganska läskiga händelser!

    Kram till dig, Jonna, för att du skriver och driver en fantastisk blogg!

    Reply
  77. Sofia

    Jag har också upplevt sömnparalys i perioder av mitt liv.

    För ca 5 år sedan, då jag ofta “drabbades” så bestämde jag mig för att ta reda på vad det var och kom för första gången i kontakt med just ordet sömnparalys. Vilken lättnad det var att känna att det faktiskt fanns ett begrepp för det.

    För mig har jag märkt att detta ofta kommer då vilar på dagen. Tar en lite längre powernap alltså. Eftersom jag inte sover så ofta på dagen nu för tiden så slipper jag det.

    För mig har det aldrig varit någon positiv känsla. Allt som oftas känner jag panik, då jag bara måste vakna för att kunna fly från det som händer. Men det går inte att röra mig eller öppna ögonen, än fast jag ser vad som händer. Jag känner exakt igen den där bruset och vibrationen, och den är så förbannat obehaglig. Ibland upplever jag den även då jag vaknat tvärt mitt i REM-sömnen och inte är kvar i en paralys.

    Däremot har jag aldrig känt det där som “spöken” som kommer in. Eller ja, det kändes som det var så du beskrev det. Jag är ganska andlig och har upplevt det vid andra tillfällen. Men under sömnparalysen är allt väldigt verkligt för mig. Personerna som kommer in i rummet är riktiga, även om det inte alltid är folk jag känner. Däremot är det väldigt vanligt att jag lämnar kroppen. Men inte sådär att jag svävar över och ser mig själv, utan att jag försöker fly och det enda som lyckas ta sig en bit från sängen/soffan är “jag”, medan kroppen ligger kvar. Men jag når sällan längre än någon meter innan jag dras tillbaks igen som om jag satt fast i en spänd gummisnodd.

    Sedan jag tog reda på vad det här var för något, har de blivit något lättare att hantera. Istället för att försöka tvinga mig att vakna och fly, så tvingar jag mig att försöka slappna av och somna om / sova vidare.

    Ja du, det finns mycket att säga om detta. 🙂

    Ha det fint,
    Sofia

    Reply
  78. Mats

    Tack för att du skrev om detta!
    Jag har upplevt lite av detta då och då så länge jag minns men egentligen aldrig haft något man på det. Slog nu upp “Sömnparalys” på Wikipedia och läste bland annat:
    “Den förlamning och de hallucinationer man upplever vid sömnparalys, är således delar av REM-sömnen som stannat kvar trots att man redan har vaknat. Ofta känns det som om man inte kan andas, som om man håller på att kvävas.” Detta stämmer helt in på mina upplevelser och i dessa fall brukar det sluta med att jag far upp ur sängen i en väldig fart när jag till slut får kontroll över musklerna och skrämmer upp min fru som inte förstår vad som händer….
    Jag minns också några gånger när jag nog hamnat i mer positiv sömnparalys och kunnat flyga vilket var helt fantastiskt.

    Inser att du verkar ha mycket starkare upplevelser av detta och hoppas du lär dig “utnyttja” det till positiva upplevelser. Som vanligt gillar jag din sunda och jordnära inställning till detta och att du vågar dela med dig av något som egentligen är väldigt vanligt och naturligt!

    Reply
  79. Jonna Post author

    Oj oj oj vilken intressant läsning!!! Wow, kunde aldrig ana att ni var så många som upplevt liknande. Så underbart att ni delar med er av tankar och känslor. Helt fantastiskt. Ska gå igenom allt mer noggrant senare och svara på lite kommentarer.
    Tack underbara ni ♥

    Reply
  80. Stu

    I’ve never experienced it, but have been told twice by friends a story that sounds like yours…that’s some weird shit.
    I’ve wondered in the past where your inspiration came from for those images, sure i told you how good they were before but i’ll say it again…those images are superb !!

    Reply
  81. Julia

    Jag har upplevt det ett par gånger, men aldrig på ett positivt sätt. Den där skuggan du berättar om har jag också sett, fast för mig är det en manlig skepnad. Den kommer in genom dörröppningen, stannar till vid sängen, greppar tag inuti mitt bröst och försöker dra upp mig ur sängen samtidigt som jag känner ett enormt tryck över bröstet. Andra gånger har jag lyckats ta mig till dörren och skriker hysteriskt på hjälp men när jag blinkar så ligger jag i sängen igen, orörlig. Blir lika rädd varje gång fastän jag vet att det inte är något farligt.

    Reply
  82. camilla

    Jag hade det för många år sedan , i tonåren. Speciellt om jag gick och lade mig på eftermiddagen, efter skolan tex. Jag vaknade och försökte röra mig men det gick inte. I medvetandet reste jag mig upp men sedan befann jag mig i sängen igen. Om och om igen försökte jag gå upp eller röra en arm bara för att upptäcka att jag låg kvar orörlig i sängen. Skrämmande första gångerna det inträffade men till slut upptäckte jag att jag kunde häva tillståndet om jag verkligen tog i av alla krafter och ansträngde mig till det yttersta för att röra en arm. Nu drabbas jag aldrig, kanske det är vanligare när man är yngre?
    Camilla

    Reply
  83. Mitra Sohrabian

    Jag har upplevt det många gånger när jag var yngre. Då kände jag att mitt huvudet blev pressades ner och ner i kudden.Jag fick en så hård trygg på bröstet och hela min kropp blev så uppblåst och kändes som en ballong eller en tuggummi som blev större och större och mitt huvudet fastandes under min kropp och jag kände som jag håll på kvävas. jag inte kunde röra mig och kunde inte göra något men kände att jag var vaken.Jonna, men jag har inte upplevt av andra saker som besök från konstiga varelser och de måste vara hemskt. Nu har jag inte sådana upplevelser, Jag kommer ihåg att jag berättade det för min pappa som berättade att han hade ofta dem också. Så bra att du skriver om dem, man kan ser att de påverka dina bilder i ett positiv sätt så att du kan skapa de underbara bilderna. TACK älskade fina Jonna. Kramar på dig.

    Reply
  84. line

    Så fint du skriver.har upplevd mera sånt förr och va oerhört rädd.numera sugs jag ur och kan hoppa o skutta o sväva genom saker.kan fortfarande vara rädd men försöker hänga med i stora farten istället.det du skriver påminner mig hur det var – jag är så glad det är bättre nu.du har en vacker blogg och ger så mycket.tack

    Reply
  85. Robin

    Jag har också återkommande sömnparalys, har märkt att det händer mer frekvent när jag är stressad, har mycket att göra eller inte fått nog med sömn men också om jag sovit alldeles för mycket, till exempel om jag är sjuk. Det hände första gången när jag var åtta, och jag var helt säker på att djävulen satt på mitt bröst, det var så tungt och svart. Nu är det oftast mer harmlöst, men jag har väldigt mycket kvävningsskräck och tycker att känslan av att inte kunna kontrollera andningen är väldigt läskig. Skönt att du skriver om det, så betryggande på något vis att se att så många känner igen sig!

    Reply
  86. Matilda

    Jag känner igen detta! Intressant att du skrev om det. Jag har aldrig varit med om något särskilt otäckt dock, snarare irriterande. Det händer ibland precis när jag håller på att vakna, särskilt om jag tagit en tupplur på dagen. Det är som att hjärnan tycker det är dags att stiga upp, men inte kroppen. En gång låg jag och hörde min familj prata i köket och jag försökte gång på gång stiga upp och gå ut till dem, men varje gång jag kom fram till sovrumsdörren så insåg jag att jag fortfarande låg i sängen. Andra gånger ligger jag och lyssnar på ljud runt om mig – någon som pratar med mig, en sprakande brasa – men jag kan inte öppna ögonen. Sedan inser jag att jag inte har någon brasa i rummet, eller att jag är ensam hemma. Jag vet att det inte är verkligt, men det känns inte som en dröm. Känner mig vaken och närvarande.

    Reply
  87. Vera

    Jag har en vän som också upplever hypnagoga hallucinationer och paralys. Fantastiskt bra skrivet. Tycker att det är otroligt viktigt att vi pratar om sådanthär då det ändå är relativt vanligt och för att det inte ska vara skambeläggt att göra det.

    Reply
  88. Mikael

    Oj du har verkligen rivstartat ditt bloggår på ett bra sätt!

    Drömmar kan vara underliga. Jag var precis som några andra tvungen att googla detta. Gissa vem som låg femma på listan…
    Jag har ibland(sällan) upplevt korta sömnparalyser, alltid i samband med längre tid av lite sömn och att jag sover på en annorlunda tid på dygnet. Har lyckligtvis aldrig upplevt det som obehagligt utan snarare försökt stanna kvar i upplevelsen så länge som möjligt utan att lyckas särskilt bra. Är också alltid glad när jag vaknar i en dröm så att jag kan minnas den (vilket händer betydligt oftare), är nyfiken på mina drömmar och det som vi kallar undermedvetna.

    Men jag tror inte på i mitt tycke sagor som t ex många religioner och det bl a uråldriga kvinnoförtryck som de förmedlar.
    Din blogg kommer locka nya läsare, några antagligen lite mer gammelmodigt religiösa än andra. Den typen som säger sig “veta” och hotar med diverse saker om man inte lever som de lär ut. Sådana kommentar ser jag inte fram emot. Ser däremot alltid fram emot nästa post från dig. Ibland en fin bild, ibland en bit tankfulla tankar, ibland en glädjespridande fransk trudelutt på dragspel : )

    Reply
  89. Skorpan

    Det finns något som kallas “utomkroppsliga upplevelser”, ingår i begreppet Parapsykologi. Läs gärna mer om det!
    Du är helt klart mottaglig/öppen mot andevärlden, bara att gratulera. Jag brukar likna det med musik; var och varannan kan nynna men inte alla kan komponera..
    Mitt råd till dig är att lära dig att stänga dina sinnen, hur just du gör det kan vara personligt. Jag fick följande tips av ett medium;
    tänk dig att du skjuter igen en taklucka, ta i av all kraft, känn hur du får luckan att ändra läge och hur då slutligen skjuter igen den och stänger den helt med ett klick. Det tipset har funkat för mig:)
    Skorpan

    Reply
  90. Louise Cederholm

    Hej

    Känner igen mig helt och håller, har varit oerhört rädd för detta hela min uppväxt, men någon gång i 30-års åldern vände det, jag lärde mig att styra det fråga inte hur det gick till. numera älskar jag mina flygdrömmar, förut var jag så rädd för att jag inte skulle komma hem igen, men efter att ha lärt mig att styra mina flygningar så längtar jag efter alla platser jag besöker i drömmen.
    Det som jag fortfarande inte kan styra över är när någon sitter på en och man inte kan andas det är verkligen obehagligt.
    När jag var i 10-årsåldern flög jag ut i rymden i mina drömmar det var verkligen obehagligt, jag fick svårt att andas samtidigt som jag var tyngdlös, trodde aldrig jag skulle komma tillbaka i min kropp eller hem över huvud taget, hade det i några år. nu är jag 45 så det har tagit många år att förstå och fatta att man inte är ensam om dessa känslor och upplevelser.
    när jag var yngre tyckte jag att jag var annorlunda då jag kunde se och höra saker som inte mina kompisar kunde se, skrev till och med en uppsatts om det i högstadiet, hittade den för något årsedan minns inte att jag skrivit den tills den kom fram igen.

    Lycka till med dina drömmar hoppas du kan lära dig att styra en del av dom då dom kan bli riktigt intressanta. MVH:Louise

    Reply
  91. Jenny

    Åh vad roligt att du skriver om det här Jonna! Det är inte alls något konstigt, det är supervanligt om man ser till hela jordens befolkning. Men det finns olika nivåer beroende på hur perceptiv man är och du är helt klart en av de som ser lite mer. Om du hade fötts i Asien istället hade du inte behövt formulera dig så försiktigt utan det hade varit en del av din verklighet från början. Det är ju många människor som försöker framkalla det där tillståndet under sömnen, finns till och med hjälpmedel för det. Om man lyckas “vakna” i drömmen och vara medveten om att man drömmer kan man lära sig flyga, det är det vanligaste. Det här tillståndet, som är ett transtillstånd precis som när man blir hypnotiserad ger en möjlighet att komma åt det undermedvetna. I många religioner, framförallt de gamla naturreligionerna finns/fanns många metoder att framkalla transtillstånd med hjälp av droger och allehanda suggestiva religiösa riter. För att man visste att detta var ett sätt att närma sig den andliga världen, det är mycket gammal kunskap. I Sverige idag så är ju denna kunskap lite bortglömd men det betyder inte att människor inte har sådana upplevelser för det har de ju i allra högsta grad. Det sker idag ett försök att “omlära” gammal kunskap med hjälp av ny. Man forskar till exempel på Karolinska Institutet kring begreppet flow, som ju är ett kreativt transtillstånd som man plötsligt kan komma in i då man kan skapa fantastiska saker helt på autopilot utan att vara medveten om att tiden går eller någonting, du har säkert upplevt det. Kreativa människor är mycket mer intuitiva och inkännande än logiskt tänkande matematiska människor som är ganska fantasilösa och robotliknande. Jag rekommenderar absolut meditation som är ett sätt att öva koncentration för att få kontroll över processen. Då blir man inte inkastad i det utan kan gå in och ut ur transtillståndet som genom en vanlig dörr. Vi är mycket mycket mer än bara den fysiska kroppen och världen som vi ser omkring oss är bara en liten del av det som egentligen är den riktiga världen. Jag är helt övertygad om att du har helt rätt i att det finns olika “frekvenser” och att man kan ställa in sig och ta in sändningar på andra frekvenser än den som man normalt hör, när man befinner sig i transtillståndet.

    Reply
    • Maria

      Det förvånar mig hur illa jag tog vid mig av den här kommentaren. Men så kommer jag på att det är nog en väldigt vanlig reaktion på att bli kallad något man inte är, av kommentarer som saknar grund i verkligheten. Det är lite som att vara tillbaka i skoltiden när elaka rykten sprids om en som man inte kan värja sig mot annat än att säga “Nej, nu har du fel om mig”. Det du skriver är en väldigt subjektiv bedömning. Jag är verkligen inte fantasilös och robotliknande, “trots” att jag är en logiskt tänkande matematisk människa. Och jag tycker dessutom att det är helt makalöst häpnadsväckande vilken otrolig fantasi de forskarna måste ha som har tänkt och funderat kring hur världen kom till och fungerar, och sedan formulerat detta i matematiska formler!!! Gentemot deras fantasi lägger jag mig platt.

      Peace, love and understanding, eller vad man nu ska säga… 🙂

      Reply
  92. Maria

    Har upplevt sömnparalys många gånger, mest med hallucinationer. Någon går omkring och grejar i lägenheten. Skuggor som liksom är i rummet och går omkring. Det läskigaste var när en liten figur satt på sängkanten och rökte, samt någon som låg bredvid mig i sängen och när den vände sig om så var det ett djuransikte, liknade en varg eller nåt. Trodde jag skulle dö! Brukar försöka skrika och skaka mig ur själva tillståndet. Nu var det dock länge sen jag upplevde det, får för mig att om jag känner att det är på gång så brukar jag liksom tänka att jag sluter in mig själv i en bubbla. Det har hjälpt. Om detta har en naturlig förklaring eller inte, jag vet inte. Min gamla mormor brukade säga att hennes döda bror kom och hälsade på henne ibland på natten…

    Reply
  93. Svempa

    Du är inte bara enastående – du är fantastisk också! Du beskriver livet ur många vinklar och du gör det alltid välformulerat, lättbegripligt och sympatiskt. Tack för att du delar med dig!

    Reply
  94. Elise

    Jag har inte upplevt att jag är paralyserad och inte kan röra mig fastän jag är vaken, men jag har ofta en känsla av att jag inte är ensam när jag ligger i sängen på kvällen och ska sova. Min sambo ligger oftast brevid och ibland också våra två barn. Ibland känns det tryggt, ibland bara otäckt när jag uppever det här. Det känns overkligt och ibland blir jag rädd. Jag vet inte vad det är. Jag ser hur någon rör sig i rummet, jag kan känna hur någon stryker längs min kind, pillar i mitt hår eller håller i min hand. Det blir varmt och sticker och pirrar där jag känner beröringen. Ibland tror jag att blivit galen på riktigt. Det kan även hända på dagtid eller när jag sitter uppe ensam på kvällarna. Lamporna brukar blinka här hemma och tv:n har stängt av sig själv. När jag inte orkar mer ber jag om att bli lämnad ifred och det brukar fungera för stunden. Så jag får sova i alla fall.

    Reply
  95. Sara

    Hej Jonna!
    Jag vill börja med att berömma dig för din kreativa och alternativa blogg som gör att jag alltid är lika intresserad av att läsa vad du har att dela med dig. Jag beundrar ditt beslut att flytta från storstaden närmare naturen och det verkar som du nu har tid för att lyssna in naturen och begrunda livets stora frågor. Jag brukar själv säga att jag en dag ska bygga ett hus närmare naturen och leva med mina djur för att få en bättre balans i livet och låta tankarna och kreativiteten flöda…
    Hursomhelst, angående sleep paralysis så är det modigt av dig att dela med dig av dina erfarenheter, och trots att det finns människor som inte delar dina erfarenheter och därför inte förstår och håller med om vad du skriver om, så vet jag att det är många som råkat ut för liknande händelser, inklusive jag. Oftast händer detta om jag är stressad eller känner mig otrygg på en främmande plats och kan då vakna av att någon skriker mitt namn eller att skuggor “ser på mig”, kroppen känns tung och liksom bortkopplad från hjärnan som förstår att jag egentligen “sover”. Jag har diskuterat det här med mina vänner och några av dem säger liknande saker men visste inte vad fenomenet betecknas som. Sprids informationen så tror jag fler kan identifiera sig med detta och på så vis blir det inte lika konstigt och främmande längre och förhoppningsvis inte något man behöver “dölja” genom att inte prata om det.
    Skickar positiv energi för fortsatt superbra bloggande!

    Reply
  96. Ludde

    Kan inte med ord beskriva hur skräckslagen jag skulle bli av damen som besökte dig i skolan. Du beskriver det så bra att
    man skulle kunna göra en skräckfilm bara kring dina upplevelser där. Tack för en bra blogg.

    Reply
  97. Anneli

    Vilket spännande inlägg. Hoppas du redan vet att det inte är något fel på dig. Sömnparalys är något som många människor upplever, över hela världen, och har gjort långt tillbaka i tiden. Jag tror att våra drömmar kan fungera som “portar” in i djupare medvetandetillstånd. Eller som du själv skrev ett sätt att ställa in sig på andra frekvenser. Tror också att sömnparalys eller klardrömmar (lucida drömmar) kan fungera som ett slags förstadium till astralresor. Alltså där ens medvetande lämnar ens fysiska kropp och man kan “resa”. Mycket spännande!
    Om du är intresserad av drömmar rekommenderar jag Louise Minerva-Lis böcker. Detta är ett utdrag ur en av hennes böcker, Genom döden. där hon skriver om sömnparalys;

    “Detta tillstånd uppstår när delar av de subtilare kropparna är på väg ut ur kroppen. Då har man också öppnat sitt medvetande för att se bortom det rent fysiska och in i andra regioner. På grund av sin egen rädsla ser man skräckbilder. Detta är inget farligt alls, men eftersom man blir rädd och då stelnar till och spänner sig, hindrar man utträdet. Astralkroppen, eller den subtilare kropp som håller på att göra utträdet, hamnar då i ett mellanläge och är inte i samklang med den fysiska kroppen och inte heller utanför den. I denna obalans mellan kropparna blir man liksom förlamad och kan varken röra den fysiska kroppen eller den subtila.
    Om man i detta läge, med vetskap om vad som pågår och om att det inte är något farligt, kan slappna av och var trygg, kan utträdet ske harmoniskt eller stoppas så att man i stället landar helt i sin fysiska kropp. Då försvinner förlamningskänslan. Man kan själv välja huruvida men vill landa i sin fysiska kropp eller gå ut, genom att avslappnat men bestämt tänka på det man väljer.”

    Tyckte det var väldigt intressant att du skrev att upplevelserna hade varit annorlunda i skolan du bodde i. Har nämligen läst att dessa upplevelser kan vara platsbundna. Det kan vara att det finns “minnen” eller negativa energier på platsen som man i det tillstånd kanske är extra känslig för så att säga.
    Jag har inte haft så starka upplevelser som du beskriver med sömnparalys men jag har en annan sorts erfarenhet med drömmar som jag kom att tänka på och som kanske kan vara intressant. När min mormor dog för snart två år sedan drömde jag om henne strax därefter. Jag visste om i drömmen att hon var död men jag kommer ihåg att jag frågade henne saker och fick svar. Jag kommer inte ihåg vad jag frågade eller vad hon svarade bara att det var något viktigt och att hennes svar gjorde mig glad (låter konstigt jag vet). Min mamma berättade också för mig att när hennes bror dog så drömde hon om honom också strax därefter. Hon frågade honom vad han gjorde där för hon visste att han var död, han sa att han bara var och hälsade på och så gav han henne en kram. Mamma berättade att hon fortfarande kommer ihåg det, hon sa att kramen kändes så verklig och att hon kunde känna hur han luktade och allt. Självklart kan detta bara ha varit “vanliga” drömmar men jag tror att våra nära och kära kan komma och hälsa på oss i drömmarna, Jag tror att drömmar är så mycket mer än hjärnans sätt att bearbeta intryck osv. Jag tror det är en dörr till andra världar inom oss och utanför.

    Reply
  98. Gabriella

    Jag upplever liknande ibland, fast kanske inte lika ofta och lika intensivt. Jag har på nåt sätt lärt mig att tvinga mig själv att somna om, så att jag vaknar “normalt” sen. Fast sist det hände var det bara trevligt – jag låg och slumrade på soffan under dagen. Då kommer min döda pappa till mig och smeker mig på armen, sen börjar han skämta med mig, han är uppsluppen och drar undan kudden under mitt huvud och jag kan riktigt känna hur huvudet liksom skakar till utav det. Jag fattar att jag sover, men tänker ändå att jag ju inte kan göra det, eftersom allt är så verkligt och jag ser, hör och känner honom. Blir i vilket fall bara glad utav det hela. Men när jag sen vaknar “på riktigt” så ligger kudden kvar under huvudet. Hade nog blivit gladare om den verkligen var borta.

    Reply
  99. Vendelay

    Jag har också sömnparalyser till och från, men mina är sällan skrämmande som dina utan mer obehagliga för att jag inte kan röra mig. Jag skrev ett inlägg om mina upplevelser precis, för när jag först fick reda på vad sömnparalys var så läste jag bara om människor som haft väldigt obehagliga upplevelser. Jag blev såklart väldigt skrämd, kanske kan mina erfarenheter lugna någon som är oroad av fenomenet.

    Reply
  100. Henrik

    Har själv hamnat i den där känslan av att lyfta/sväva/flyga när jag sover och når ibland till liknande tillstånd om jag mediterar ganska “intensivt”. Drömmar kan jag vara otroligt närvarande (medveten i) i till en sådan grad att jag kan avfärda dem som just drömmar. Ibland när jag ska stiga upp på morgonen är det ungefär som att jag är i sömnparalys, kroppen vägrar att röra sig fast sinnet är vaket ända tills då kroppen till slut hinner ikapp och vaknar eller hur man ska förklara det. Men något väsen gott eller ont är aldrig närvarande så vit jag vet.

    Ha det bra Jonna!

    Reply
  101. Paula

    Jag har aldrig upplevt en sån sömnparalys, men kanske jag har varit på väg? För ibland när jag ligger å halvsover i soffan eller sängen för all del å så tänker jag att jag måste gå upp för att göra nåt, kan vara viktiga eller oviktiga saker, spelar ingen roll, så ligger jag bara kvar å jag måste lixom “ta i” å tänka att jag MÅSTE gå nu! Men jag ligger ändå bara kvar å så försöker jag röra på armen eller benen för att komma mej iväg, men det går inte…på en gång, men efter en stund så är det som att jag får liv i min kropp å reser mej. Kanske det är ett förstadium till sömnparalys? Har aldrig upplevt nåt otäckt dock, för jag är som helt vaken i huvudet, men har som ingen kontakt med kroppen

    Reply
  102. stefan

    Jag vet inte vad detta fenomen beror på. Men det är intressant. Jag antar att det är något psykologiskt betingat eller kemiska substanser i hjärnan som är i obalans. Att hjärnan är i drömläge medan en del av dig är vaken. Svåraste är väl dock att sortera bort en vanlig dröm mot en sådan här upplevelse. Plågas man av det kanske man bör söka hjälp, i annat fall får man väl se det som lite extra spänning i tillvaron 😉 Du verkar ju ha hittat dina knep för att undvika det. Haha den där kvinnan som viskade dig i örat lät ju bara för jävla otäckt.

    Reply
  103. Signe

    Jag har fått sömnparalys två gånger i mitt liv, iallafall som jag känner till och kommer ihåg. Båda gångerna var under en helg när jag var stressad och hade allmänt mycket ångest.
    Jag sov hos min pojkvän (benämns som P i fortsättningen) under nätterna med paralys, vi har dock rätt olika dygnsrytmer så han går och lägger sig mycket senare än vad jag gör. Så när jag ligger och sover sitter han vid datorn någon meter ifrån.

    Hur jag vanligtvis drömmer:
    Jag har mestadels falska uppvaknanden i långa rader med riktiga uppvaknanden inemellan så jag vet sällan om jag faktiskt är vaken eller inte. Detta förstärks av att jag ofta fortsätter drömma när jag halvsover och därmed hör vad som händer runtomkring mig och de ljuden tar sig in i drömmen utan att passa in, vilket gör att jag i drömmen blir medveten om att jag inte är vaken och börjar försöka väcka mig själv, vilket leder till ett nytt falskt uppvaknande.

    Sömnparalys med falska uppvaknanden:
    Jag vet inte hur det började men jag “vaknade” och insåg att jag faktiskt inte alls var vaken, typ som att jag fick glimtar av att jag fortfarande låg i sängen som jag “vaknade i” och då började hela arbetet med att väcka mig själv. Det tog kanske ytterligare två “uppvaknanden” innan paralysen kom. De första “uppvaknande”-drömmarna handlade hela tiden om att jag skulle berätta någonting för P, jag skulle berätta någontings om jag hade drömt. P är alltså med i drömmarna från början, han sitter vid sin dator precis som han gör i den vakna verkligheten, alltså har jag datorknattret i bakgrunden hela tiden.

    När jag först märkte att jag inte kunde röra på mig så blev jag såklart jätterädd
    och försökte röra mig, skrika, prata, vad som helst. Jag sover oftast på mage så ansiktet är tryckt mot madrassen och armarna är nästan under mig, det är svårt att röra sig då även om man inte har paralys.
    Men jag försöker ändå göra vad jag kan för att tala om för omgivningen att jag behöver hjälp, det vill säga “P för i helvete sluta spela dator och kom och väck mig!” När jag till slut lyckas sparka med benet och P kommer till mig är det först en enorm lättnad, sedan hör jag ljudet från hur det knattrar vid datorn och jag förstår att jag fortfarande sover och P sitter fortfarande vid datorn.
    När jag inser detta märker jag även att P som har kommit för att väcka mig har ändrat form och istället blivit en skuggfigur som gäckar mig “Du sover fortfarande, hur känns det att inte kunna röra sig?” jag tror inte att det var någonting som figuren faktiskt sa men det var absolut den känslan över det hela, en av gångerna lade sig skuggfiguren på min rygg för att tynga ner och jävlas med mig ännu mer.
    Och så höll det på kanske två-tre gånger till innan jag faktiskt lyckades sparka och röra mig på riktigt och faktiskt bli väckt ordentligt.

    Stackars P som inte hade någon aning om vad som hände utan blev nerdragen i sängen för att jag skulle kunna ha någonting att klamra mig fast vid för att känna att jag var vaken på riktigt, det tog en bra stund innan jag hade samlat mig tillräckligt för att kunna förklara vad det var frågan om.
    Därefter somnade jag av ren utmattning och slapp drömmar resten av natten.

    Reply
  104. GA

    Hejsan Jonna jag har försökt många gånger att kommentera dina inlägg men det har nästan aldrig funkat men jag måste försöka igen. Du förstår sedan jag började följa din sida så har jag tyckt att det är något märkligt med dig o dina bilder,det är svårt att förklara men när jag läste detta du skrivit nu förstår jag. Jag funderade nästan på att ringa dig men jag provar igen här du förstår när jag tittar på dig o dina bilder så är det som att du är genomskinlig även när du inte gjort bilden sån du verkar vara där men ändå inte så jag har funderat på om du kanske är overklig men ändå verklig detta är så svårt att förklara o låter säkert verkligrn flummigt men det är något med dig som jag inte kan sätta fingret på. Du är säkert medial o kanske kan hoppa mellan dimensionerna skulle verkligen vara roligt att träffa dig i verkligehen men du bor för långt bort.
    Varma hälsningar från Tanten i Småland

    Reply
  105. Hanna från Skalmsjö

    Hej Jonna! Befinner mig i Norge på semester så ligger efter i alla inlägg 🙂 Du anar inte hur glad jag blev att ditt inlägg! Detta har jag varit med om 4-5 gånger och även om det inte är så många tillfällen så har det verkligen etsats sig fast hos mig. Obehagliga personer har kommit in i mitt sovrum och jag har kämpat för mitt liv att för att vakna så att jag ska kunna göra motstånd. Tror jag aldrig varit så glad som när jag vaknat upp från detta. När jag berättat detta för personer i min närhet tror alla liksom jag att det är en vanlig dröm, eller egentligen inte jag, jag har ju känt att detta är så mycket starkare än en vanlig dröm men inte vetat om detta med sömnparalys! Men nu vet jag! Tack för ditt inlägg!
    /Hanna

    Reply
  106. Anna

    Det är faktiskt ganska vanligt och ingenting som “existerar” om du menar det som att det faktiskt finns andra dimensioner. Det har en väldigt biologisk bas. Du gick nog till fel läkare, om du går till en neurolog som kan lite mer kan du få utskrivet ett läkemedel som sänker ditt sömndjup (har själv fått det, behövde bara ta det i någon månad och sen fick jag inga fler hallucinationer/paralyser trots att jag slutade med medicinen – men för dig lät det nästan positivt så du kanske inte skulle vilja ha denna medicin) – man får läkemedlet i väldigt låga doser men det är effektivt och sänker ditt sömndjup (sömnparalysen sker nämligen precis mellan sömn och vakenhet, när man dröjer sig kvar där lite för länge). Det har också att göra med ett hormon som utsöndras av hjärnan så att din kropp är stilla när du sover (antagligen för att man inte ska gå i sömnen, men när man är en sån som går i sömnen är det troligtvis något lite tokigt med den funktionen också!). Vid sömnparalys utsöndras hormonet lite för länge så att du inte kan röra på dig även fast du nästan är vaken.

    Sen är det självklart upp till dig att lägga din egen mening i dina sömnparalyser, men det kan vara bra att veta att det faktiskt är något helt normalt som har en väldigt fysiologisk bas (det har alltså väldigt mkt att göra med kroppen). De flesta ser och upplever också liknande saker, som några av de saker du nämnde: tryck över bröstet, skugga eller kvinna som kommer in i rummet, ofta hotfull stämning. Också den där vibrerande känslan är vanlig att ha!

    Reply
  107. Lena

    Jag kände igen det du skrev, fast jag har aldrig förut hört att det finns ett ord för det. Häromdagen tänkte jag på att jag inte varit med om det på väldigt många år. Kanske går det över när man blir äldre och tryggare?

    Reply
  108. Annika

    Du är helt makalös på att beskriva tillstånd och känslor. Framför allt mod att lämna ut dig. Har upplevt den “vibrerande” känslan en gång. När jag föder mitt andra barn, smärtan är mig övermäktig. Så känner jag en “vibrerande” känsla i kroppen. Jag lämnar min kropp, ser mig själv ovan i från. Allt blir tyst och stilla i rummet, innan jag “sugs” in i min kropp igen…

    Reply
  109. Agnes

    Lite off topic… men tiden när du bodde i skolan låter så mystisk och som att det hände en del märkliga saker . Kan du inte göra ett inlägg där du berättar lite mer om det:)? Tack för en jättefin och inspirerande blogg!

    Reply
    • Jonna Post author

      Tack Agnes! Jo absolut, tack för tipset!! Ska skriva ett inlägg framöver om tiden i den gamla skolan.
      Kram!

      Reply
  110. Catharina

    JA! Jag har inte vetat vad det är jag varit med om men nu förstår jag att det är ju exakt detta som hänt mig! Tack för att du skrev om det. Det har hänt mig tre gånger tidigare men nu kan jag känna mig lugnare nästa gång det händer.

    Reply
  111. Lisa

    Har vart med om samma sak flera, flera gånger. Det skedde väldigt ofta under gymnasietiden när jag kom efter skolan och sov en eftermiddagslur. Minns att jag blev väldigt rädd första gångerna, men nu vet jag att det bara är vänta så går det över.

    Reply
  112. Hanna P

    Hej Jonna! Och ni andra för den delen! 🙂 Jag tror att jag kan ge dig en förklaring till vad detta som du beskriver är.

    Jag har hört mitt namn viskas tätt intill mitt öra, precis som du nämnde. Jag har sett och känt av saker i vaket tillstånd. Både ont och gott. Det beror på att det finns en andevärld bortom det fysiska som vi ser. Alla människor är mer eller mindre känsliga och öppna för andevärlden, och du Jonna verkar vara en ganska öppen person. – Vilket är både jätte bra och dessvärre ganska riskfullt då du då är ganska blottad för det onda.
    Som de flesta nog förstått så finns det en ond sida och en god sida. Den onda består av satan och hans fallna änglar (demoner) som förklär sig för att lura till sig människans själ. De tar ingen hänsyn utan försöker på alla vis att “äga dig”. Den goda sidan är otroligt mycket mäktigare och den består av Gud och hans änglar. Han är en gentleman som lockar på dig och “knackar på ditt hjärtas dörr”. Han älskar dig miljoner gånger mer än vad satan hatar dig.
    Detta har inte jag filosoferat ihop utan allt detta står klart och tydligt i Bibeln. Om man nu vill tro på den sanningen.

    Jag är 26 år och kristen sedan 4 år tillbaka. Innan dess så ville jag inte ha något med Gud, kyrkan och kristna att göra. Jag var nöjd med mitt liv. Hade allt jag ville ha. Men jag började mer och mer brottas med tankarna att “detta kan inte vara allt”.. “jag måste ha missat något med livet”.. Jag var deprimerad. Hade ångest varje kväll.
    I min arbetslöshets-desperation sökte jag jobb på och blev anställd (fråga mig inte hur) på ett kristet företag och började märka att det var något särskilt med människorna där. De var inte som alla andra.. de hade en inre frid som smittade hela atmosfären kring dem.. Det påverkade mig så mycket att jag blev arg. Försökte stå emot men kan bara förklara det som att jag kände hur hjärtat började värka av gråt och allt det hårda smälte, steg för steg. Jag fick en otroligt stark längtan efter det som de hade. Så som en fjäril dras mot en lysande lampa drogs jag mot denna “renhet”, som jag aldrig förr känt någon annanstans. Jag kunde inte motstå allt det vackra som Han är och hela min Guds-bild vändes uppochner. Jag förstod snart att Han inte var en likgiltig, hård Gud utan en kärleksfull, god, förlåtande far. Han smälte mitt hjärta.

    Hursomhelst. Jag bestämde mig för att börja leva som kristen. Jag vet att det kan klinga bittert i vissa öron. Jag ber om förlåtelse å många andra “kristna”s vägnar. Men vad det handlar om är att ha en relation med Jesus. Att känna honom som är “Konungars konung” (Jesaja 44: 6)
    Han lever. Jag känner hans kärlek varje dag och han talar till mig. Och han är mycket mäktigare än allt ont.

    Från bibeln:
    “Gud är ljus och inget mörker finns i honom”
    1 Joh 1:5

    “Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn,
    för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, i himlen och på jorden och under jorden”
    Fil 2:9-10

    När jag fattade detta så tvekade jag inte en sekund med att säga/ropa “Jesus” när jag kände mig rädd eller såg/märkte något konstigt och ont. Och jag lovar dig.- DIREKT försvinner det. Varför? – För att Jesus är kung och döden har ingen makt över honom.
    Sammanfattningsvis: Du är kropp, ande och själ. Den onda sidan bråkar om din själ och Jesus (Gud) kallar på dig. Han längtar efter dig. Han älskar dig. Han har allt gott förberett åt dig. Hos honom är du fullkomligt trygg.

    “Jag vet väl vilka tankar jag har för dig, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens, till att ge dig en framtid och ett hopp”
    Jeremia 29:11

    Se gärna:
    http://vimeo.com/113321805

    KRAM!

    Reply
  113. Händel

    Jag får sömnparalyser lite då och då. Vanligtvis utan obehagliga hallucinationer.

    Många av våra muskler stängs av under REM-sömn för att vi inte ska leva ut våra drömmar fysiskt. Det är alltså en bra sak, och det är bra att tänka på detta när en paralys slår till. Om man är rädd för fenomenet så kommer ju detta ofta att speglas i hallucinationerna.

    Jag vill också rekommendera alla som får sömnparalyser att läsa lite om WILD (wake induced lucid dreaming). Lika bra att göra något meningsfullt av sömnparalyserna.

    Reply
  114. Y

    Håller med dig, det är så obeskrivligt obehagligt! Men dina låter helt sjukt jobbiga och läskigt spökliga! För mig är det ofta någon som kommer in och går fram och böjer sig över mig, och där ligger man och vill skrika, slåss och fly men kan inte röra sig. Oftast nu för tiden känner jag igen att det är sömnparalys någonstans i undermedvetandet när det sker, men det gör inte att det känns det minsta bättre, tyvärr. Den obehagskänslan som är förknippad med sömnparalysen är inte jämförbar med någon annan känsla… Det brukar sluta med att jag efter att ha kämpat mig till vakenhet ungefär tjugo gånger i sömnparalysen (det vill säga, jag tror att jag har vaknat och tänt lampan bara för att inse gång på gång på gång att jag fortfarande är fast) faktiskt vaknar på riktigt. Sen är man totalt livrädd för att slumra till igen!!

    Skönt att du slipper de värsta scenariona nu i alla fall…

    Reply
  115. Ingela

    Hej! Har varit med om några egna erfarenheter. Tror på Jesus, har tagit emot honom i mitt hjärta och har upptäckt kraften i hans namn och i Jesu blod. Det otäcka som du beskriver och det som skrämmer försvinner i Jesu närvaro då han har vunnit seger över mörkret i andevärlden. Som någon annan skrev i kommentar här tidigare så tror jag också att det har även att göra med en andlig öppenhet för andevärlden.
    Jag vill uppleva mer av den frid och glädje som jag har i Gud. Hans uppenbarelser, kärlek och äventyr är det absolut bästa som finns. Jesus har gett mig all den kärlek och bekräftelse som jag behöver. Det gör mig lycklig!
    I Sverige är det ett ganska stort motstånd mot att prata om just Jesus. Det stämplar ofta till att då är man verkligt “ute”. Bara att tala ut namnet Jesus ger ofta ganska starka reaktioner. Tyvärr gör många människor onda saker i “Guds namn” vilket är så fruktansvärt. Men de har inte lärt känna honom. Han är kärlek och inget mörker finns i honom. Han har gett mig av sin kärlek. Tack för en intressant blogg Jonna!

    Reply
  116. Lise

    Mange barn har jo “natteskrekk”, og det har jeg forstått er relativt vanlig. Natteskrekk og søvnparalyse med hallusinasjoner må da være det samme? Mange barn er jo livredde, hylskriker og forteller at de ser personer etter episoder med natteskrekk. Dette er jo det samme?
    Har man barn som er plaget med natteskrekk skal de vekkes i løpet av de to første timene etter at de har sovnet for å bryte søvnen, og det skal hjelpe. Kanskje det hjelper voksne også? Sette en alarm ca en time etter at man legger seg?

    Reply
  117. Ida

    Hei! Jeg har opplevd det noen ganger i mitt liv, men ikke så ofte som deg. Når det skjer føler jeg at jeg er våken, men jeg kan ikke åpne øynene og klarer ikke røre på kroppen. Jeg tror at noen er i rommet. Det er skikkelig ekkelt å ikke klare å rive seg ut av paralysen! Får hjertebank og våkner til slutt svett og fortumlet.
    Jeg så nettopp en dokumentar om dette på norsk fjernsyn, og de sa at dette er et eldgammelt fenomen, blant annet framvist i kunst. Interessant!

    Reply
  118. Anna

    DU ÄR INTE KONSTIG! Har också känt mig så men upptäckt att fler och fler upplever samma grej. Det är ju inte jätte vanligt men alltid skönt att veta att man inte är ensam!
    Jag har inte upplevt sömnparalys på samma sätt som du, men liknande.
    Många gånger har jag känt hur jag faller ur min säng, glider över golvet och sen vaknar jag, eller jag tvingar mig själv att vakna. Allt börjar med ett surr/brus och det känns som att jag sugs ner i sängen, ofta stannar det där därför att jag inte vill uppleva eller gå igenom det där..Oftast har ajg liksom en obehagskänsla efteråt, oavsett om jag “gick hela vägen” eller stoppade mig själv från att gå in i sömnparalysen. En gång gled jag över golvet bort till min systers rum som var stängt, jag ville knacka på men kunde inte och plötsligt slängs dörren upp och där stod hon med en kniv. Helt bisarrt, jag vaknade i panik.
    En annan gång (natten innan studenten) var jag inne i ett rum där någon svingade runt mig.. personen höll mig i fötterna och jag for runt runt runt. Plötsligt slår jag huvudet i en tavla och får näsblod.. där hamnar jag i något konstigt tillstånd och sätter mig upp i sängen med handen för näsan men det var inget näsblod som rann..ingenting. Jag vänder mig om och ser en kvinna med utsläppt hår, vitt nattlinne och ganska lik mig egentligen som ser ut att ha stått böjd över mitt nattduksbord men när jag tittar på henne reser hon sig sakta och försvinner iväg åt motsatt håll. Poff, borta.
    Vet inte om detta är sömnparalys, men något åt samma håll tror jag.
    Under den tiden jag bodde hemma så hände många märkliga saker i det huset, tror att om andra “dimensioner/världar” finns kvar i vår närhet så på något sätt kan de få oss att hamna där med dom.. på något sätt, jag vet inte hur. Bara en tanke.
    Ha en fin helg! Kul att vara inne här och läsa igen!
    Undrar lite bara.. vad var det som hände med mannen du träffade för ett par år sen efter den där polarresan som du gjorde?
    Jag har nämligen inte läst din blogg på ett långt tag och hittade hit igen eftersom jag kom och tänka på dig för några dagar sedan och hur mycket jag saknade din blogg. Googlade mig fram och hittade hit igen, du skriver lika härliga inlägg fortfarande :):) //Anna

    Reply
  119. Johanna

    Har inte läst igenom alla kommentarer så det är möjligt att detta redan har sagts, men läste i alla fall in mig på detta för flera år sedan efter att ha varit med om en mycket mild sömnparalys där jag upplevde det som om något slags kattdjur satt på mitt bröst och tittade på mig för att sedan hoppa ner (det sista jag kände var svansen som strök över ansiktet), detta under en tid då jag inte ägde några husdjur! 🙂 Blev riktigt rädd efter all läskig läsning, och kan än idag inte somna på rygg! 😀

    Hur som helst verkar det återkomma över hela världen, läs denna länk t ex: http://www.theatlantic.com/health/archive/2011/09/the-dark-side-of-the-placebo-effect-when-intense-belief-kills/245065/
    Min första pojkvän brukade ibland somna oroligt, och när jag väckte honom hade han alltid “drömt” att en kör sjöng på ett okänt språk i hans huvud och att ljudet blev högre och högre tills han knappt stod ut. Hade även en dejt med en kinesisk kille en gång som hade en hemsk tatuering på ena armen föreställande en slags demonkvinna, och när jag frågade om den sa han något i stil med att hon jagade männen i hans familj när de sov, och att han tatuerat in henne för att hålla henne borta – sjukt läskigt!

    Jätteintressant skrivet, och fascinerande att vi är så många som upplevt detta! Din blogg är både fin och välskriven, så tack!

    – Johanna (som träffade dig på Fjällräven Classic, först genom att hälsa i ett badrum (socialt geni…) och sen i Alesjaure, det var jag vandrade med två ex-pojkvänner om du minns 🙂

    Reply
  120. Anna

    Åhh nu vet jag vad jag var med om för nån månad sen!! Jag vaknade mitt i natten av ett dån i rummet eller huvudet och att det kändes som att jag eller sängen skakade eller vibrerade! Jag trodde det var jordbävning sänkte och morgonen efter frågade jag folk om de hört oljudet el känt “jordbävningen” men det hade de såklart inte haha, jag har grubblat som fasen på vad det var jag upplevde!! Det kanske var inledningen på en sömnparalys? Jag minns att när jag var liten kunde jag vakna och se en mörk skepnad sitta vid fotänden på sängen och då kunde jag inte röra mig, men jag har alltid tänkt att jag bara var “stel av skräck” liksom. Det känns som att nåt har klarnat nu!!

    Reply
  121. Malin

    Tack för att du skrev om detta. Nu förstår jag vad det är som händer ibland. Det är inte en kvinna utan en man, som tack och lov inte säger något … “vaknar” och kan inte röra mig på en lång stund fast jag ärr rädd och vill väcka maken som ligger bredvid.
    Har följt din blogg länge, nu förstår man ju de här bilderna som man undrat över ibland. Tack för en fin blogg.
    /Malin

    Reply
    • Malin

      Ibland händer det även att jag får in “andra frekvenser” som en radiokanal, när jag precis har somnat eller precis innan (?) men bara med en röst, min egen, det är inte otäckt, bara fascinerande.
      Hade en del konstiga sömnproblem även som liten och som tonåring.

      Reply
  122. Jen

    Hej Jonna

    Har varit med om sömnparalys ett antal gånger i mitt liv, och för min del är jag glad att det inte händer oftare.

    Min upplevelse är i princip den samma varje gång. Inte väldigt dramatiskt, men det påverkar mig i minst 24 timmar efteråt.
    Jag vaknar upp mitt i paralysen. Inser att jag inte kan röra kroppen och får panik. Vid det här laget så vet jag at jag hamnat i sömnparalys, men ändå kan jag inte vara lugn och sansad. Jag försöker skrika, klösa min pojkvän för att han ska väcka mig. Men inget händer ju såklart. Andningen är jobbig, det känns tungt och trögt, men efter några minuter kan jag lugna ner mig och enda sättet att komma ur det är att somna om.

    För mig handlar det inte om något övernaturligt eller religiöst, men alla ha sina egna uppfattningar och jag har inte sett människor eller varelser i mitt rum. Ändå är det lika hemskt varje gång. Märkligt med en så start upplevelse inte kan tas emot på större allvar i vården.

    Hoppas du bara får positiva sömnparalyser från och med nu!

    /J

    Reply
  123. Therese Lantz

    Aha! Ofta när jag ska somna så uppfattar jag att jag fortfarande är vaken och ligger och tänker, medan Markus petar på mig för att jag ska sluta snarka. Jag blir lika irriterad varje gång eftersom jag tycker att jag är vaken och inte alls snarkar. Kanske är det en minisömnparalys, att kroppen sover (och snarkar) medan huvudet är vaken?

    Reply
  124. Pingback: Januarifavoriter – Blogginlägg | Boho Bando

  125. Nathalie

    Hej 🙂
    Jag som aldrig kommenterat på en blogg väljer nu att kommentera detta redan väldigt kommenterade inlägg 😛 Kan inte direkt påstå att jag haft såna upplevelser som du men som så många andra så har jag trott att jag har varit vaken fast jag sovit. Men en gång hade jag en underbar upplevelse där sömnparalys troligtvis är förklaringen. Har aldrig tidigare hört talas om sömnparalys och måste säga att det var ett väldigt bra inlägg. En gång i tiden hade jag en Katt som jag älskade väldigt mycket, stumpan hette hon. En underbar bondkatt som betedde sig mer som en hund. Hon dog alldeles för tidigt och plötsligt av tarmvred. Efter det att hon hade dött så låg jag en natt och var på väg att somna, då hörde jag stumpan komma tassandes upp för trappen. Hon gick in i mitt rum och som så många gånger förr så hoppade hon upp i sängen och lade sig ovanpå mig, på sidan av min mage. Jag såg henne inte för jag låg vänd mot väggen och blundade men jag kände henne. Jag kände hur hon span och jag somnade in i en väldigt behaglig sömn. Dagen efter vaknade jag och tänkte ”Men herregud Stumpan är ju död! Hon kunde ju inte vara här”. Den dagen har alltid funnits med mig och jag har många gånger funderat över förklaringar, varför kändes det så verkligt? Varför tyckte jag inte att det var konstigt att hon var där när hon inte fanns längre? Varför vände jag mig inte om och tittade på henne? Sömnparalys låter som en rimlig förklaring och jag tackar och bockar för att du delade med dig av dina händelser.

    Vill även tillägga lite kort att jag precis har blivit frälst i din blogg och rekommenderar den till alla som jag känner. Jag och min fästman pratar om att i framtiden flytta ut på landet och ditt skrivande om din vardag får mig att längta tills den dagen kommer. Det finns många anledningar till att flyta men för mig skulle en av de största anledningarna vara luften. Att bo nära en flygplats som jag gör är inte hälsosamt när man är sjuk. Dessutom har jag alltid trifts ute på landet och drömmer om att få odla mina egna grönsaker. Du är otroligt stark som har gjort det du har gjort, att inte bara flytta så långt bort men att flytta till en sån liten by måste ha varit en otroligt stor omställning med många prövningar på vägen. Jag ser fram emot att följa din blogg och se hur det går för dig och jag önskar dig all lycka till i framtiden!

    Reply
    • John

      Det är mycket med en här världen vi inte förstår. En stund efter att våran senaste katt blivit påkörd av en bil så hon dog hörde jag henne tydligt när hon kom trippande uppför trappen till övervåningen. Jag tittade efter och där fanns ingenting.
      Vi har en andevärld runt oss och ibland tränger den igenom och vi kan förnimma dess existens.

      Reply
  126. Elina Hansi

    Snubblade in på ditt inlägg när jag i vanlig ordning googlade runt på sömnparalyser. Jag gör det lite då och då, för att läsa om andra människors uppfattning av detta. Jag har levt med sömnparalyser så länge jag kan minnas nämligen. Jag kanske var fyra år första gången det hände och försökte i panik förklara för mamma att jag helt plötsligt inte kunde andas när jag låg och sov. Det tog mig en jäkla massa år innan jag fick veta vad detta faktiskt var. Det blev en så naturlig del av mig att jag slutade fundera över det. Jag tyckte det var jätteintressant att läsa dina tankar om sömnparalyser och jag kände verkligen igen mig i dina ord! Det är alltid svårt att förklara för folk som aldrig upplevt detta hur det känns, men jag vill bara säga att jag vet precis vad du pratar om. Jag har också funderat på om jag ska söka hjälp, men har insett efter en hel del research att det mest troligt inte är värt det. Men det går att leva med, även om jag än idag tycker att det kan vara väldigt obehagligt. Men jag har levt med det regelbundet så länge att man lär känna sig kropp, precis som du beskriver. Det är läskigt, men jag känner också att jag fått bättre förståelse för min kropp och hur den fungerar. Nu blev det här jättelångt, men jag vill bara säga att jag förstår exakt vad du pratar om och tacka för en väldigt fin text om något som är väldigt svårt att beskriva. 🙂

    Reply
  127. Helene

    Hej Jonna!

    Vilken fin beskrivning du skrivit av något för mig välbekant. Har sedan barndomen varit med om liknande episoder av sömnparalys i perioder i livet.

    Jag jobbar som läkare och har förstått att det finns medicinsk förklaring till fenomenet i hjärnan; hur regleringen av nervimpulserna sker i vissa delar av hjärnan. Jag har också läst att man oftare drabbas av sömnparalys om man sover på rygg. Min personliga erfarenhet är också att jag inte får det lika ofta om jag sover ihopkrupen på sidan.

    Min erfarenhet är att det verkar vara ärftligt. Min mormor som var född 1905 berättade historier för mig när jag var liten om händelser hon upplevt nattetid, dörrar som plötsligt slogs upp, personer som stått lutade över henne i sängen, mysiska ljud och dofter. För henne var det “vålnader och spöken”. Jag kan nu se att jag upplever samma saker men finner tröst i att det handlar om kemiska felkopplingar i hjärnan och inte övernaturliga händelser i vårt hus.

    För ett tag sedan berättade min tioåriga son för mig om hemska upplevelser han haft mitt i natten. “Jag låg helt fast i sängen och hela rummet surrade av ett konstigt ljud och jag såg ansikten i mörkret” sa han. Jag höll om honom länge och kände mig så ledsen att han verkat ärft samma läggning som mig och min mormor. Vi är alla tre kreativa och känsliga med mycket fantasi, något som ju berikar livet i stort men kanske en sån hjärna är mer nära det gränspsykotiska tillståndet som dömnparalys är. Både min son och jag hade nattskräck som små och jag gick extremt mycket i sömnen vilket jag som tur är slutat med…

    Mitt råd är att försöka sova på sidan om man är drabbad och att prata om det med andra så att kunskapen sprids!

    Vänlig hälsning/ Helene

    Reply
  128. Madelene

    Hej!

    Jag känner igen mig så väl i det du skriver.
    Kl är nu 02.27 och jag har hamnat i det tillståndet 2 gånger ikväll/natt.
    Fick barn för 4 månader sedan och har haft detta minst 4-5 gånger i veckan sedan dess. Jättejobbigt.
    När detta händer så försöker jag i “drömmen” att ropa på min sambo och även försöker jag ta mig upp ur sängen. Men inga ljud kommer när jag skriker och inte kan jag röra mig. När det går över är jag helt svettig och kan inte somna om på många timmar.
    Va tvungen att googla lite på det nu i natt, då hittade jag din blogg.
    Tack för att du delar med dig!

    Mvh Madelene

    Reply
  129. Anso

    Snubblade in på din blogg idag när jag googlade på sömnparalys. Hände mig senast idag på eftermiddagen när jag vilade inför mitt nattjobb. Har hänt mig till och från så länge jag kan minnas. Ibland har jag upplevt det som att väsen stått vid min sida och iakttagit mig. En gång kändes det som att någon försökte ta över min kropp, fick en känsla av att det var en ung flicka. Några gånger har jag lämnat min kropp och svävat ovanför och sett mig själv. Upplevelsen idag var nog värre än någon annan tidigare. För första gången hörde jag ljud. Det lät ungefär som att jag hade en geting i varje öra och genom bruset så kunde jag höra mina barn skrika efter mig. Hela kroppen kändes iskall och jag hade gåshud. Det blixtrade framför ögonen och jag visste att jag var vaken men det tog nog iallafall 5 minuter innan jag ens kunde öppna ögonen. Som tur är så är jag inte speciellt lättskrämd så jag kunde somna om och sova lugnt i någon timme till. Det här är tydligen något som “går” i släkten. Min mamma och min mormor har haft liknande upplevelser så jag har ju alltid vetat att jag inte var ensam om det. Men ändå rätt skönt att hitta hit och se att det verkar vara relativt vanligt. Tack för en bra blogg 🙂

    Reply
  130. Carolina Ekström

    Hej Jonna!

    Känner igen mig så mycket i det du skriver och det är första gången jag fått höra om nån annan som också har sömnparalyser. Har själv sömnparalys ett par gånger i månaden sen jag var liten. Förstod aldrig när jag var yngre vad det var för något, men började undersöka vad det var under gymnasiet och fick därför förståelse. Håller med dig om att det här är lika verkligt för mig som resten av delarna i livet.

    Jättebra att du skrivit om detta!

    Reply
  131. Sanna

    Hej!
    Jag har idag vid 29 års ålder förmodligen haft min första sömnparalys. Somnade på soffan hos en vän, vaknade upp och försökte röra mig men var liksom fast i min egen kropp, begravd under flera ton snö ungefär. Tog i med all energi jag hade för att kunna röra på mig och skrika på hjälp, men kunde inte röra en millimeter av min kropp. Efter ett tag fick jag extrem andnöd och jag låg i flera minuter och försökte formulera “snälla hjälp mig” till min vän som låg bredvid, men ingenting fungerade. Grät och skrek inombords, trodde verkligen på riktigt att jag var på väg att kvävas och kunde inte ens lyfta ett lillfinger för att förmedla vad som skedde.

    Nåja, behöver ju inte skriva en novell här om upplevelsen i detalj, men det var iallafall det i särklass läskigaste jag varit med om. Har suttit och googlat ett tag nu och hamnade av en slump på din blogg, och det känns jätteskönt att se att jag inte är ensam om detta. Känns också otroligt skönt att höra att det inte behöver vara enbart läskigt samt att du till viss del lärt dig att kontrollera det… det ger mig lite hopp om att, ifall att nu historien skulle upprepa sig, jag också kommer kunna göra det i framtiden.

    Så jag vill egentligen bara säga tusen tack för att du vill dela med dig, din text kändes otroligt värdefull för mig.
    Stor kram och mycket omtanke.

    Reply
  132. Anna

    Hej, jag har också varit med om sömnparalys, fast jag har aldrig förstått att det är det förren nu. I panik försökte jag ta mig ur den när jag kunde höra en hund bervid min säng som gick över golvet och en man som skrek att jag skulle ge mig iväg. Han satte sig gränsle över mig och fortsatte skrika och slog sin knytnäve i kudden bervid mitt huvud. Riktigt läskigt! Jag försökte förgäves röra på mig så jag kunde vakna och ögonlocken liksom bara flackade. Jag var vaken men kunde knappt göra något. Inte ropa på hjälp inte ta mig därifrån. Läskigt. Det var nog den läskigaste gången. Jag har alltid trott att det var ett spöke eller liknande som var bundet till det huset jag var i. Men man vet inte! Lite spännande när man kan tänja tillbaka på det nu. Tack för din berättelse den hjälpte faktiskt.

    Reply
  133. Rebecka

    Jag har återkommit till kommentarerna på ditt inlägg ett flertal gånger. Otroligt intressant! Jag brukar ha “falska uppvaknanden” som någon kommentator tidigare kallade det. Det värsta jag varit med om var en lördagkväll/natt då jag hade haft dessa falska uppvaknanden i flera omgångar. Till slut vaknade jag på riktigt och bestämde mig för att gå ut och gå sväng för att hindra dessa uppvaknanden (vilket jag brukar göra nattetid). Jag går förbi ett stängt uteställe och då börjar några män tilltala mig och försöker sedan vålda mig. Jag försöker skrika men jag får inte fram några ljud. Till slut lyckas jag kvida fram “hjäääälp” och då frågar min kille mig vad det är som händer. Jag vaknade helt. Jag låg forfarande i sängen och hade aldrig klivit upp, det hade aldrig hänt.

    Reply
  134. Anonym

    Jag har det här 2-3 gånger i veckan. Kopplat till fenomenet nattskräck, pavus nocturnus. Just det hypnagoga eller hypnapompa hallucinationer du berättar här. Jag skriker på riktigt, inte inbillat i dessa tillstånd. Det är mer än en jag gett smått hjärtinfarkt när jag illvrålar i dessa tillstånd, som hoppat raklång ur säng och undrar om jag i jössefrid håller på att bli mördad.
    Blir jag väckt på riktigt får människor mest förvirrade svar även om jag just då kan precisera detaljer extremt väl. Just som ljud dofter kläddetaljer, kroppsdetaljer med mer som jag inte kan när jag drömmer mardrömmar.

    Tyvärr har jag också full muskeltonus när det händer vilket gör att jag på riktigt gör illa mig ofta då jag rusar upp och i väg ur säng, men hjärnan inte är vaken på riktigt.

    Det är många många gånger jag fått söka vårdcentral för “oförklarliga” stukningar och blåmärken. Som jag vet inte hade kvällen eller dagen innan. Jag verkligen dessutom illvrålar i panik så jag på riktigt är helt röstlös!! När jag vaknar. Jag kan endast väsa och har ont i halsen, och en vansinnig torrhosta.
    Då förstår jag att jag haft nattskräck igen.

    Många är det som vittnar om att jag säger:hallå, hallå(skrämt) är det nån där? Hallå hallå. Jag har också skrämt upp andra ur deras drömmar med upplevelserna och det våldsamma skrikandet, där jag haft dem kravlandes letande ormar skorpioner och gud vet allt på uppmaning av mig i mitt vrålande.

    Där de ter sig lika förvirrade som mig och inte eg vet vad de letar efter om man verkligen väcker och får dem vakna.
    Då är de förvirrade och förstår inte vad de gör i min säng.
    Detta har jag varit med ett otal gånger med både barn och vuxna. Jag vet detta om skorpioner bla då jag vaknade till på riktigt ur nattskräcken då en vän plötsligt befann sig i min säng.Jag frågade vad som gjordes i MIN säng?! Skorpioner svarade personen också halvt om halvt sovande. Varpå jag i vaket tillstånd fick tokspatt och hoppade upp i fönsterkarmen, på fönsterbrädan. Det var INTE en del av pavus nocturnus utan där var jag vaken. Det var personens svar som fick mig till en amygdalahandling.

    Men sedan kunde jag tänka klart och förstå att varför i friden skulle det vara skorpioner i ett svenskt hem och säng?
    Så då insåg jag att det varit ännu ett utslag av pavus nocturnus som i sin tur skrämt upp(fysiskt) även kompisen som i halvsovande tillstånd reagerat på mitt skrikande som den gången var skorpioner.

    Så så här håller jag på dels flera gånger per natt, och vecka. Det är inte mardrömmar. Hypnagoga hallucinationer är inte mardrömmar!

    Mardrömmar kan jag redogöra för. Jag vet vad jag drömt och kan återge, samt är redig när jag vaknar.
    I nattskräcken är jag som förblindad av skräck och ger förrvirrade orediga svar vid uppväckning, samt är inte helt vaken ändå vid väckning.

    Tyvärr nonchaleras man i vården om man inte kommer till en doktor som är intresserad och förstår sömnstörningar. Annars blir man bortviftad som någon som borde sitta på hispan. Inte för upplevelserna utan för att man har psykotisk fantasi.
    Så ja jag förstår att du inte säger det till vem som helst.
    Inte ens sömnologer förstår alltid detta. Utan det måste vara någon som på allvar är intresserad och kan sätta sig in i det som berättas, utan att avfärda en.

    Ja du. Jag skulle kunna berätta spaltmeter, km om alla mina sådana här upplevelser ända sedan jag var bebis fram till nu ca 40+ senare. Fortf pågående. Så jag säger: jisses vilken cirkus jag lär ställa till på “hemmet” om jag då fortfarande håller på så här då. 😉

    Nu var det inte just av denna anledning jag hittade dig. Visserligen på sömnparalys. Men jag sökte eg pga narkolepsi och kataplexi, men jag hittade inte det jag eg söker.

    Men läste ditt inlägg och kände att ja DET! faller ju definitivt inom ramen för mina i övrigt minst sagt störda sömnmönster ovanpå eg numera idiopatisk hypersomni.
    Tokiga eller ej så har vi, eller upplever det iallafall. 🙂
    Vi har en minst sagt berikande värld.. Du och jag o fler med oss.

    Reply
  135. Anneli

    Jag har haft det i 7 år att jag vaknar men kroppen sover, kan inte röra mig och inte prata, känns som det sitter i nästan en timme men svårt och få uppfattning om tiden. Började i samband med att jag fick nervsmärtor under fötterna som sen spridit sig uppåt och domnar till midjan mer eller mindre när jag vilar på dagen.varit hos neurologen men inte fått nån diagnos.

    Reply
    • Marcus

      Större delen av min barndom, ända upp i vuxen ålder upplevde jag då och då det fenomenet. Alla gånger vaknade jag i samband med en mardröm, “kände” en skepnad som närmade sig och stannade intill sängen. Jag skrek för full hals, fullkomligt vrålade, men det var just det att jag åstadkom inte ett ljud i verkligheten. Svårt att veta hur länge man var paralyserad, men kan nog tänka mig 5-10 minuter som kändes riktigt långa. -Riktigt vidrigt sätt att vakna på…
      Idag är jag över 40, har inte upplevt det här på minst 15 år, förmodligen mer, och är oerhört tacksam för det. Jag drömmer aldrig längre, eller förmodligen minns aldrig att jag drömt, och i det här sammanhanget är det en klar befrielse…

      Jag ramlade in på den här sidan pga att jag just pratat med en god vän på telefon och vi kom in på drömmar. Jag googlade på fenomenet och råkade hamna på den här sidan. Ser ut som att det finns fler som råkat ut för det än man tror.

      Reply
  136. Anonym

    Jag har varit med om min första sömnparalys för första gången i hela mitt liv för ca 1 månad sedan. Jag är en tjej på 18 år. Jag minns att jag drömde att en svart skugga jaga mig och sen “vaknar” jag av att jag sitter upp i sängen (fast jag i själva verket ligger ner) och ser att min dörr till mitt rum öppnas och en svart skugga närmar sig mig. Jag blir rädd och ska skrika på hjälp men jag får inte fram något ljud och jag är förlamad. Kan verkligen inte röra mig eller skrika. Sedan efter några sekunder så vaknar jag på “riktigt” och är livrädd och vågar inte somna om. Det var det läskigaste jag varit med om, trodde att jag skulle dö. Jag hoppas inte det händer igen. Men det är ganska intressant att läsa andras historier. Sen vill man försöka förstå om om det är något andligt eller att det är något själsligt? Jag vet inte. När man berättar för folk så tror jag att de tror att man är helt dum i huvudet. Men det som hände det hände, för mig kändes det verkligt.

    Reply
  137. Åsa

    Hej,

    Vad bra att du delar med dig av dina erfarenheter. Jag är äldre än dig och började få sömnparalyser när jag var i 14 årsåldern.
    Samma som du att jag inte kan röra sig och man hör ljud av att någon närmar sig, antingen någon man känner eller en hemsk varelse. Samma panik över att någon ska komma och så kan man inte röra på sig. När jag blivit äldre (44 år nu) har sömnparalyserna blivit annorlunda. De är mer i form av stark kraft som tar tag i mig och drar mig upp mot taket eller att jag svävar ovanför min egen kropp. Mina sömnparalyser har alltid gjort väldigt ont när man kämpar för att kunna röra sig. Väldigt utmattande. Kramar

    Reply
  138. Netza.se - amatörfotograf och kulturhistorisk nörd

    Hej Jonna!

    Jag har aldrig haft någon sömnparalys och efter detta inlägg är jag nog glad för det, man hade väl aldrig vågat sova igen, annars. 🙂

    Denna Nattmara du skriver om är ju väl dokumenterad i folktron, och jag tänker att eftersom du inte upplevt henne efter att du flyttade kanske hon är som en symbol över att något kanske var stressigt eller jobbigt för dig i det huset? Jag har inte följt din blogg så noga men har förstått att värmen i huset var ju en börda att få till, om inte annat. 🙂

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Mara_%28nordisk_mytologi%29

    Reply
  139. Maria

    Hej! Inatt upplevde jag sömnparalys IGEN! Någonstans förstod jag att så var fallet men det som hände runtomkring var lika verkligt ändå. Jag kände mig rädd och någon (eller några) stod vid mina fötter, jag kunde i te röra mig för att titta närmare. Men de ville ta och dra i dem. Jag blundade och kände hur jag bestämde mig för att lägga mig i sängen (då jag låg i soffan). Jag tog filten som jag hade på mig och gick upp och lade mig i sängen….skönt tänkte jag. Tänk att jag “lyckades”…men så tittade jag upp och förstod att jag inte klarat det eftersom jag låg kvar i soffan. Jag kände paniken och närvaron. Såå otäckt, som alltid. Jag försökte ropa men det kom inga ljud…jag försökte igen och tittade upp emot taket….och helt plötsligt hade jag en kristallkrona, jag kunde se det mycket klart! Jag blev rädd och försökte skrika den här gången. Någon ellé något fanns vid mina fötter men jag vågade inte titta utan bestämde mig för att bara skrika tills det kom ljud. Jag vet inte hur länge jag höll på men för var gång jag försökte blev det lite högre ljud. Bestämt skrek jag med ångest i rösten och till slut gick det om än väldigt hest. Min före detta sambo som sov i sängen kom rusande och ruskade om mig. Jag kände en enorm glädje! Jag visste att det handlade om sömnparalys men det förstod inte han. Stunt samma, han fick mig ur den! Jag får det här för ofta, säkert någon gång i månaden och det har varit så i ett på år. Tidigar kunde det hända någon gång om året. Att tillägga sov jag på rygg. Det brukar jag inte göra. Jag tar tacksamt emot kommentarer om det ör möjligt. Tack / Maria

    Reply
  140. A.

    Hej! Intressant läsning hade likaväl kunnat vara jag . 🙂 jag fick min första paralys 16 år gammal (för 10 år sedan) haha. Då även med hallucinationer.. Samma hallisar har kommit tillbaka flera gånger men först nu på senare år har jag fått reda på att de är Sömnparalyser. Mina paralyser kommer ofta i samband med en deppression , då är de ofta paralyser utan hallisar. Jag är bipolär så har hypomaniska tillstånd också och då kan jag tyvärr uppleva dessa sömnparalyser med hemska syner / röster osv precis som du beskriver ! Jag trodde verkligen jag började bli knäpp när de hände första gången , och ja, “knäpp” är jag väl av den bemärkelsen att jag har en psykisk sjukdom, men detta med sömnen kan ju drabba vilken frisk människa som helst också! Nu de senaste två sömnerna har jag haft paralys, inga skrämmande ! Men jag har verkligen tänkt mig in i dom och koncentrerat mig på vad jag vill göra nu, satt mig upp, svävat upp, flyter omkring, den känslan är häftig! Förutom den senaste då jag hade tryck över bröstet men vågade inte öppna ögonen. Då kändes de som om öronen vibrerade , svällde och sen börjar de skräna i öronen med konstiga ljud, då visste jag precis vad de var som hände så jag började försöka röra mig och han ta mig ur de innan jag kom för djupt. Verkligen ett intressant fenomen !!

    Reply
  141. A.

    För att tillägga, detta kommer när jag har ångest / deppression eller är enormt stressad. Kommer oftast bara när jag sover på rygg

    Reply
  142. Annie

    Gör precis som du idag som du gjorde när du var 16. Googlar runt för svar till mina drömmar.
    Har kommit i dessa sömnparalyser tidigare och inte reagerat så mycket över det. Jag har tagit det hela med ro då jag vet att (Nu låter väl jag ännu knäppare) vi har “gäster” hemma i huset som inte är av mänsklig skepnad. Mer kvarlevande från förr. De gör inte större väsen av sig mer än att rycka i handtag och välta lite grejor ibland.
    Men under denna veckan har jag hamnat i sömnparalyser 2/3 gånger och jag är skiträdd när jag vaknar. De flesta gångerna brukar jag lixom bara glida med i det och se vad som händer. Men nu verkar det som om någon eller något vill mig illa.
    Jag kommer in i flera “drömdimensioner”, nästan som Inception. Första dimensionen är jag hos syrran och hennes kille och ska sova. Min vita katt springer runt på golvet och tycks leka och sedan stelnar han till och kollar på mig och under sängen. Sedan fräser han och springer och gömmer sig. Då blir jag chockad och kryper upp i sängen. Då börjar det riva under sängen och händer kommer fram och försöker gripa tag i mig. Då vaknar jag och är i min säng. Men hela min kropp är fastklistrad i sängen och speciellt mitt öga. Det är hoplimmat och jag får inte upp det…(?) Jag slår mig själv i ansiktet för att vakna till då jag vet att det är en dröm. Ska försöka tända lampan men den är trasig.
    Så jag lägger huvudet på kudden och försöker blunda. När jag tror att jag vaknat igen så river eller krafsar någon under min säng. Jag försöker tända lampan men det går inte denna gången heller.
    Sedan vaknar jag och min vita katt sitter framför mig i sängen och fräser mot mig. Jag blir jätterädd och ska tända lampan men den går fortfarande inte igång. När jag gör ett sista försök och bara sliter mig upp ur sängen så vaknar jag (på riktigt) och kan äntligen tända lampan.

    Jag har hamnat i sömnparalyser tidigare där det är som du berättar. Någon som tynger ner än och man kan inte göra ett ljud eller liknande och sedan har någon svart skepnad kollat in i rummet. Men jag har aldrig upplev mina sömnparalyser så kraftiga och mångdimensionella som denna..

    Reply
  143. Sanna

    Jag upplevde sömnparalys rätt nyligen. Har upplevt det förr och har då inte kunnat röra mej men denna gång hallucinerade jag. Trodde jag vaknat så slog upp ögonen och ser en demon stå i fotändan av sängen. Den liksom glider upp i sängen och kryper mot mej och jag försöker skrika pojkvännens namn men kan inte. Den kommer upp och pressar ihop min bröstkorg så jag inte får nån luft och bara väser mig i ansiktet så nära att vi nästan stöter ihop. Hela tiden försöker jag ropa efter hjälp men inte ett ord kommer fram. Jag kämpade för att röra mej och tillslut kunde jag halvviska fram ett hjälp. Plötsligt släpper det och demonen försvinner. jag börjar kunna röra mej lite och får fram ett tillräckligt högt hjälp för att pojkvännen ska höra mej och kan hålla om och trösta mej. Var något av det absolut obehagliga jag någonsin upplevt. Tillräckligt hemskt för att få en vuxen människa att gråta! kollade upp vad detta kunde vara för något och fick då fram just sömnparalys (med en mycket passande bild av en demon sittande på en kvinnas bröstkorg).

    Reply
  144. Madde

    Jag har upplevt det 4 eller 5 gånger. de senaste två gångerna var värst. Först kändes det som en dröm, jag låg i min säng och såg att dörren till mitt rum var öppet. Eftersom jag inte kan sova med öppen dörr så ville jag gå och stänga den, men jag kunde inte röra mig alls. Då såg jag spindlar över hela rummet. Det var mitt på ljusa dagen så jag kunde se allt tydligt. I panik försökte jag röra mig för att kunna springa därifrån. Spindlar brukar inte kunna skrämma mig sådär men hela rummet var fullt av de. Jag kämpade för att kunna röra ett finger men kunde inte. Till slut lyckades jag vända på huvudet för att se ännu fler spindlar gå mot mig på min säng. När jag vaknade igen och kunde röra mig kollade jag noga att det inte var några spindlar i rummet innan jag stängde dörren. Ville somna om men kunde inte. Sen dess har jag typ haft fobi för spindlar. Senaste gången så var det mörkt och jag visste vad som höll på att hända för jag hade varit med om det innan, men den här gången var det inga spindlar. Jag hade känslan av att det var något i rummet. Jag kunde se en svart skepnad och blev rädd, Men jag tänkte att om jag blundar och inte kämpar för att röra mig så låter den mig vara. jag kommer inte ihåg att jag somna om, men när jag vaknade och kunde röra mig var det fortfarande mörkt så jag kunde lugnt somna om, dock helt skärrad.

    Reply
  145. C.F

    Hej. Jag upplevde sömnparalys första gången för ca 10-12 år sedan. Första gången var väldigt otäck!! Jag minns inte exakt vad som hände, men jag upplevde en ondskefull närvaro på ett sätt som aldrig tidigare. Att jag var tillfälligt “förlamad” gjorde ju inte saken bättre! Nu händer det periodvis. Ca 10-15 gånger om året. Inatt är en sån natt då jag faktiskt känner i min kropp att jag troligtvis kommer uppleva sömnparalys och den svischande förbigående känslan i huvudet blir återkommande även i denna stund som jag skriver. Inte är det alltid som jag upplever det som ondskefullt. Mitt sätt att uppleva det på är att jag är vaken i mitt huvud och ser saker ibland som inte är där, och ibland är saker eller människor som verkligen är där inte där. Väldigt invecklat. Däremot har jag inte upplevt det lika påtagligt som du beskriver det. Men jag vet att min far hade samma som mig, och även en av mina äldre bröder. Väldigt intressant skrivet! ps. Lycka till med allt! =)

    Reply
  146. Nikki

    Jag tycker det var väldigt intressant att läsa. Själv så har jag varit med om lite sömnparalys själv fast inte på samma sätt som du har. Jag har t ex aldrig sett eller hört någonting medans det hände.

    Reply
    • Nikki

      Jag tycker det var väldigt intressant att läsa. Själv så har jag varit med om lite sömnparalys själv fast inte på samma sätt som du har. Jag har t ex aldrig sett eller hört någonting medans det hände. Istället så kommer jag ihåg en dag då jag låg i sängen och kände att min kropp slutade röra på sig. Jag var helt klarvaken och det vet jag eftersom jag hörde min familj som vanligt på nedervåningen. Jag kunde dock inte röra mig eller göra något ljud ifrån mig. Det ända va att jag kunde se mig omkring. Detta höll sig i åtminstående en halv timme innan jag lyckades röra mina fingrar. Efter det så tog det ett tag innan jag kunde röra helt på mig igen. Det var riktigt skrämmande och eftersom jag inte ens va trött så vet jag inte om det här är samma sak som sömnparalys men det kändes lite som det. En annan gång (detta har hänt flera gånger) så låg jag i soffan och lyckades somna till en film eller något liknande. Då kände jag att jag vaknade men att min kropp tog lite längre på sig. Varje gång jag satte mig upp så kändes det som om det var någon som tryckte ner mig igen. Och då kändes det på nytt att jag vaknade och låg helt stilla. Detta kunde jag pröva om och om igen med samma resultat att bli nertryckt tillbaka i soffan. Sällan lyckades jag att ställa mig upp men strax efter det skulle samma sak hända. Det kan ibland kännas som om detta kan ta upp till en timme om inte längre och jag brukar börja få lite smått panik om det varar sig ett tag. Det känns som om det aldrig tar slut. Finns det någon annan som har upplevt samma sak och har några tips på hur man kan väcka sig själv eller bara har några idéer på hur man kan få det mindre obekvämt?

      Reply
  147. Annapanna

    Hej! Så bra skrivet, du satte ord på varenda känsla!
    Jag har upplevt det flera ggr! Jag har svävat och glidit över golvet! Så häftigt när det vart en sån paralys.. Men har också upplevt mörka röster och gestalter. Det där med vibrationer och tjutljud känner jag väl igen! ?

    Jag hade en sömnparalys som var väldigt märklig.. Eller alla är väl det men just den här.. Då såg jag ett stort AIK märke sväva runt framför ögonen på mig och samtidigt hörde jag supermriolåten haha så stört…
    När dessa psralyser inträffat så har det vart när jag är utvilad och ändå ska ta en powernap.. Det är så man kan framkalla paralyser man ska va pigg och sen försöka sova.. Men alla är olika. Men ett mycket intressant ämna.. ?

    Reply
  148. S

    anser du att sömnparalyser och varelserna/upplevelserna är allt annat än övernaturligt ?

    Jag har haft många sömnparalyser och blir alltid lika rubbad över att det ska vara något övernaturligt, jag är livrädd för sånt där och det hjälper verkligen inte när man ser skepnader/ansikten osv..

    senast inatt såg jag nåt nytt, skrämde skiten ur mig haha fick be min mamma lägga sig jämte mig så jag kunde vila innan jobbet haha!

    Reply
  149. M

    hej! Jag har sömnparalyser i perioder och upplever att det är när jagr stressad fast kan hända annars också. Jag tycker att det är oerhört jobbigt fast att jag inte hallicunerar så mycket eller hur man ska uttrycka det. Ibland ser jag bara rummet precis som det är. Sist såg jag en väldigt massa olika klockor på väggen. Ibland har jag dock en väldigt stark känsla av att någon står jämte mig eller bakom mig om jag ligger med ryggen utåt och att denne någon strax kommer att röra vid mig. Jag kämpar så mycket för att rycka undan kroppen men kan ju såklart inte.
    Jag tycker det är skitjobbigt rent ut sagt och under perioder då jag ofta har sömnparalyser så börjar jag oroa mig redan tidigt på kvällen och tänka “hoppas jag inte får en paralys inatt.” Det är alltid när jag ska somna. Jag har aldrig vaknat med det på morgonen.
    Det hjälper inte heller att jag vet vad det är och att det inte är farligt jag blir ändå helt uppskakad varje gång och har hög puls länge efteråt.
    Tråkigt att du har så otäcka hallucinationer ibland. Det hjälper på något konstigt sätt att veta att man inte är ensam men jag hoppas att du ska slippa de hemska upplevelserna någon gång.

    Mvh M

    Reply
  150. L

    Vad den första bilden beskriver känslan av sömnparalys bra! Jag brukar få känslan av att någon ligger bredvid mig i sängen, jag kan känna hur någon blåser lätt på min kind eller är i nacken på mig. I natt fick jag besök av en hel del människor/varelser i min lägenhet och jag var absolut livrädd! Jag brukar alltid försöka vakna genom att röra på mig och skrika och känner verkligen hur kroppen försöker vakna, som en trögstartad motor. Ibland är det bara att ge upp, medan det andra gånger går snabbt att vakna. Jag tror det blir läskigare och svårare att vakna om man får panik (som jag typ alltid får..)

    Reply
  151. J

    Tips som brukar funka: sov inte på rygg. Och jag kan alltid vicka på tårna, det enda som inte blir paralyserat. Så kan man väcka resten av kroppen sakta.

    Reply
  152. Therese

    Jag har det likadant som dig och efter morgonens paralyser så kommer jag definitivt kontakta vården, det finns hjälp att få. För mig börjar det med att jag hör en basgång/vibration när jag sluter ögonen och då vet jag vad som komma skall. Jag har alltid hemska och morbida paralyser, aldrig varit med om någon “vänlig”

    Tack för din berättelse.

    Reply
  153. Hampus

    Har fått sömnparalys typ 3-4 gånger.
    Å somna nån skrev tidigare (tips sov inte på rygg) tyckte jag var intressant, som sakt så är jag än person som brukar sova på mage och när jag tänker på dom gångerna jag har fått sömnparalys är när jag har lyckats somna på ryggen….intressant…

    Reply
  154. Ella

    Hej!

    Otroligt bra skrivet och precis som du säger är det skönt att vetat att man inte är ensam i det och det är något verkligt vem som helst kan uppleva.

    Jag upplevde detta för första gången i somras. Det var bland det värsta var varit med om.
    Det var så att jag hade sovmorgon och hade vaknat till lite, somnade lite halvt om igen men kom egentligen in i detta tillstånd då. Eftersom jag då kände att jag inte somnat om helt tänkte jag att jag lika gärna kunde gå upp. Men det gick inte. Det började med att jag skulle öppna ögonen men det gick bara med ett öga. Det andra ögat kändes som utslitet ur mig. Jag tänkte att jag då skulle ta armen till ögat och klia men inte gick det heller. Jag tänkte att då är det bäst att jag blundar en stund för att försöka igen lite senare. Tänkte att jag var så himla trött att ögonen inte kunde öppnas. Samma sak igen och kunde fortfarande inte öppna ögonen. Tänkte dock denna gång att okej då får jag gå upp ur sängen och till toaletten och spola ögat och se om det gick bättre. Men jag kom bara halvt upp med överkroppen ur sängen innan jag blev nerputtad igen och allt blev svart. Detta hände kanske 10 gånger minst. Jag försökte skrika och veva på armarna men inget hände. Jag tänkte att, nu dör jag. Efter det sedan hänt flertal gånger till vaknade jag upp på riktigt storgråtande men lättad över att se att min kropp fungerade och jag kunde se med båda ögonen.

    Det var en hemsk upplevelse men kändes inte konstigt att det hände mig. Jag har alltid haft kontakt med andra världen och kunnat prata med andar och liknande. Min mamma är likadan. Det började när jag var mindre. Vi bodde i ett stort hus och jag kände mig inte riktigt ensam. Och det var alltid värst när jag skulle duscha. Jag kände en negativ energi som lekte med mig. Tillslut vågade jag inte ens ha duschdrapperiet fördraget när jag skulle duscha. En dag när jag skulle duscha kändes det starkare än någonsin och när jag står där i duschen sen jag hur först min morgonrock börjar röra på sig och sedan hur handdukarna ramlar ner på golvet. Självklart blir jag livrädd och börjar gråta och ropar på mamma. Hon tar mig i sin famn och förstår precis vad som hänt direkt. Vad jag känner. Hon berättar sedan om massor av konstiga saker som hänt tidigare innan jag känt av det på det där sättet. Hon berättar tillexempel att ytterdörren som varit låst plötsligt öppnats och liknande. Efter att jag sedan också börjat upplevt detta känns det som att energierna endast ökar och ökar. Framförallt de negativa. Det går så långt att vänner som är hemma hos mig inte vågar gå upp på övervåningen själva för att hämta något eller gå på toa eller liknande. Jag och mamma känner att det gått översyr när saker som legat inuti stängda lådor ramlar ner på marken och vi knappt kan sova om nätterna. Vi flyttar sedan därifrån och det blir betydligt bättre. Men efter en tag i nya lägenheten börjar det hända saker där också. Dock inte lika läskiga. Men nu har gestalterna börjat visa sig själva. Oftast när de går upp och ner för trappen, samtidigt som vi hörde deras fotsteg. Det var först så jag började få kontakt med andarna. På något sätt kunde jag via teleparti prata med dem och komma överens med dem att inte störa mig i min sömn och inte mina föräldrar heller. Att de fick vara vart de ville förutom i våra sovrum när vi var där. Och det kändes faktiskt som att det bli bättre. Dock så fortsatte de på dagtid att skrämma oss lite ibland, smälla i dörrar och liknande. Men det var skönt att ha kontakt med dem. Kunde även börja duscha lugnare då jag fick kontakt med dem och kunde säga att de inte fick befinna sig i badrummet när jag duschade vilket de accpeterade. Detta kanske också låter helt psyko, men detta är sant. Och jag tror att de flesta har upplevt någon paranormal aktivitet, men inte vågat tro att det varit det.

    Så jag tycker alla ska släppa loss och tro på det som händer och inte vara rädd för det. Försök ta kontakt med de som stör er och se om ni kan hitta någon lösning! Blunda inte för problemen, det finns medium som kan hjälpa er om det inte löser sig!

    MVH, Ella

    Reply
  155. Caisa

    Hej
    Inatt upplevde jag sömnparalys återigen, sökte info om det och kom att hitta och läsa ditt inlägg om det. Jag har nog aldrig förstått vad det är som händer, varit med om det sen jag var liten, oförmåga att röra sig, en känsla av att någon är i rummet, det skrämmer mig stundtals fortfarande litegranna. Men du satte så bra ord på hur det känns. Sen vill jag tacka dig för dina otrolig vackra foton!
    /Caisa

    Reply
  156. C

    Hej,
    Jag upplevde sömnparalys för flera år sedan. När jag bodde hemma så hade jag mitt rum i en gammal vinkällare, det var litet och fanns inga fönster.
    En natt när jag låg och sov så vaknade jag upp av att någon bankade på min dörr, jag skulle gå upp och kolla vad det var men upptäckte att jag inte kunde röra på mig. Kunde inte röra en kroppsdel. Det kändes som att någon höll fast mig. Det var så längesedan så jag kommer inte ihåg den exakta känslan. Jag kommer ihåg att jag låg lite på sidan och då såg jag någonting vitt framför mig, kändes som att det var en kvinna som var därinne, jag såg inte en person direkt men “klänningen” rörde på sig framför mig. Detta varade i ca 10 min, kändes det som iaf.
    Sedan när detta släpptes så sprang jag ut och gick och la mig bredvid min lillebror. Sedan tog det 1 månad tills jag kunde sova i mitt rum igen.

    Jag har sedan upplevt vid andra tillfällen av att det är någon som stirrar på mig och så vaknar jag och ser ögon eller vad man nu ska säga som kollar på mig. Jag har även upplevt att det är en man som står inne i rummet. Men ingen av dessa gånger har varit som den första, eftersom att jag har vaknat upp på direkten när jag har sett detta. Kanske låter konstigt, men det är så svårt att berätta.

    Reply
  157. Fanny

    Hej!
    Jag har narkolepsi och har haft sömnparalyser i 5 år nu. det din doktor säger om att man somnar när man skrattar är inte alls sant, det är ett sidosymptom som kallas kataplexier som gör att narkoleptiker (VISSA) blir förlamade i någon minut vid känslotillstånd som humor, rädsla osv. Man somnar ej , så det skulle kunna vara narkolepsi, men då krävs det att du har sömnattacker på dagarna med 🙂
    Blir bara irriterad på okunskap från doktorers sida!!
    Annars , grymt intressant läsning, har själv hypnagoga och hypnapompa hallisar, läskigt men intressant fenomen 😉

    Reply
  158. Sofie

    Jag upplevde det alldeles nyss när jag somnat i soffan och skulle vakna, som tur var hade jag hört talas om det så jag höll ögonen stängda och väntade på att jag skulle vakna. Men jag blev ändå helt livrädd..

    Reply
  159. Sofia

    Hej Jonna, tack för att du delade med dig av dina upplevelser! Jag har under senare tid upplevt många liknande om ej lika detaljerade situationer; jag vaknar och är helt säker på att jag håller på att dö. Det är alltid något jag glömt göra, ta någon sorts medicin eller något annat konstigt som inte stämmer. Jag ligger helt handlingsförlamad med känslan att jag inte kan andas – trots att jag ju andas, sedan kommer jag sakta till sans och inser att det inte var på riktigt. Usch, jag mår dåligt hela dagen efter de här nätterna. Jag tror det är stressrelaterat i mitt fall, gå och prata i sömnen hör till min vardag också, suck!
    Ta hand om dig!

    Reply
  160. Hanna

    Upplevt detta en gång när jag pluggade på universitet i Linköping. Jag bodde då i studentkorridor. Jag hade ätit middag och lagt mig på sängen för att vila. Jag somnade till och sov någon timme, sedan vaknade jag upp av att jag trodde jag fått nått hjärtfel eller liknande, kände hur bröstkorgen trycktes ned i sängen och kunde inte röra kroppen. Samtidigt rakt fram såg jag en man intill dörren vid toaletten. Trodde att nu dör jag.. Fy fan!! Värsta jag varit med om. Livrädd att det ska hända igen

    Reply
  161. Clara

    Jag upplever detta regelbundet och senaste gången var igår natt. Jag kan helt relatera till det du berättar då jag också får någon slags berusning i kroppen, gör allt för att röra på mig och komma ur denna sömnparalys, men måste verkligen anstränga mig för att lyckas. När jag befinner mig i paralysen befinner jag mig alltid i mitt rum och nästan alltid kommer en mörk gestalt in i mitt rum och gör att jag liksom får svårt att andas (lite som en dödsätare från Harry Potter ;)). Ända sedan jag varit liten har jag upplevt detta mardrömsscenario och min hypotes har alltid varit att jag trott att jag vaknat upp någon sekund, men sedan somnat om och på den sekunden då hunnit komma ihåg hur mitt rum såg ut exakt. En nästan “häftig” sömnparalys jag hade var en gång för ett halvår sedan då jag vaknade upp mitt på natten och sedan när jag skulle somna om började sömnparalysen. Jag kommer inte exakt ihåg vad som hände i den paralysen, men innan jag vaknade riktade jag min blick emot mitt rums fönster i paralysen, och när jag vaknade, vaknade jag tittandes emot samma fönster i exakt samma riktning och ställning med huvudet, fast enda skillnaden var att rummet var helt ljust och upplyst…… Som tidigare nämnt så har jag upplevt detta ända sedan jag var ca 4 år och sömnparalysen kommer regelbundet. Jag har nästan vant mig vid dessa “mardrömmar” nu och lärt mig hur jag på bästa sätt kommer ur dem. Nu, 10 år efter jag fick min första paralys sökte jag för första gången på det på nätet, och din beskrivning av din sömnparalys var nästan exakt som min, så jag kände att jag blev tvungen att kommentera av glädje att jag faktiskt inte var ensam med att uppleva detta!! <3 Detta kanske blev lite rörigt, men jag hoppas du förstod ändå. Tack så mycket för att du skrev ditt inlägg och fick mig att förstå att jag inte är ensam med att uppleva sömnsparalyser! <3

    Reply
  162. Louise

    Jag har också varit med om detta. Inte förrän jag träffade min nuvarande pojkvän visste jag att det hade ett namn och att man (läskigt nog) drömmer liknande saker.

    Första gången var värst eftersom jag faktiskt inte visste om det var verkligt eller “dröm”, jag vaknade som vanligt i mitt sovrum och har alltid gjort det senare också. Ingenting är onormalt förutom att jag inte kan röra mig – plus den där känslan av att någonting är väääääldigt fel och att någonting finns nära mig.

    Första gången jag verkligen såg någon var då jag sov i min dåvarande lägenhet. Det stod först en man jag bara såg siluetten av i dörrkarmen. Minns att han hade hatt. Jag blundade (har lärt mig att jag kan vakna i mardrömmar om jag blundar hårt en gång). När jag öppnade ögonen var han inte där och jag trodde att jag hade vaknat, men hjärnan hade spelat mig ett spratt, när jag kollade till höger om min säng stod han där istället, då han började huka sig ner mot mig vaknade jag på riktigt.
    Det var första gången och det jobbigaste var att inte veta om det var nåt som hänt på riktigt eller något jag drömt. Men när jag sen flyttade till mitt nuvarande hus så hände det igen och då förstod jag att det är min hjärna som kokar ihop en del.

    Detta har jag drömt ungefär tre gånger sen jag flyttade till mitt hus:
    Jag vaknar, kan inte röra mig förutom ögonen. Jag hör att någon kommer upp för trappan utanför sovrummet, jag har alltid dörren öppen så jag såg att det kom någon krypandes uppför. Denna varelse hasar sig in i mitt sovrum och försvinner nedanför fotänden av sängen. Sedan ser jag två händer som kommer upp och tar tag i mina ben och allt eftersom så börjar varelsen dra sig upp i min säng.

    Det är så FRUKTANSVÄRT, just för att det känns så verkligt. Jag försöker skrika för att väcka min pojkvän, men allt som kommer ut är små jämranden.
    Men tillslut kan jag skrika lite högre i drömmen och tillslut vaknar jag till och allt är borta.

    Nu har jag lärt mig av min pojkvän att så fort det händer att man vaknar och inte kan röra sig ska man försöka att börja vicka på fingrar och tår. Eller försöka tänka sig att man flyter ner i sängen, för då vaknar man i regel. Efter detta har jag inte upplevt det något mer tack och lov. För att för mig är det bara obehagligt.

    Reply
    • Ida

      Hej! Du kanske inte ser der här men jag försöker!
      Det är så att min pojkvän upplever ungefär samma saker som dig. Han kan höra någon som går från köket in till vårat sovrum (man ser köket ifrån sängen där han ligger) och den personen är oftast en man som ibland går lugnt mot honom eller som i natt (17/11-15) är det en man som går tungt och springer snabbt imot honom men han hinner vakna precis när de kommer fram till honom och han vaknar genom att skrika högt eller tvinga kroppen att röra sig, som inatt han skriker så högt och i panik så jag blir så rädd att jag tror allvarligt att någon är inne hos oss och håller på att mörda honom. Vi bor ensamma med tre katter då ingen av katterna förstod vad som hände förutom ena som låg nere vid hans fötter och hon var så rädd inatt så hon inte visste vart hon skulle ta vägen men tror det mest var för han skrek.
      Men iallafall oftast är det en man som kommer imot honom men en gång har det varit Kalle Anka som har vart arg och gått imot honom då insåg vi att det är hans hjärna som håller på, men efter inatt så börjar man undra om det verkligen är en hans hjärna. Det här händer bara när han somnar på ryggen speciellt när han är full eller väldigt trött så han vågar inte sova på rygg längre och inatt vågade han inte ens somna om.
      Vi bor i ett gammal hus där vi vet att det har funnits andar innan vi renoverade hela huset till två lägenheter, för våran vän bodde där innan men sin familj och han upplevde att någon gick upp för trappen (där vårat kök är nu) och gick mot hans sovrum där vi har vårat rum. Så undra om det faktiskt kan vara så att anden som våran vän har sett att mannen har börjat visa sig för min pojkvän?
      Det har vart väldigt lugnt sen vi flyttade in men grannen under (pojkvännens mamma) har börjar höra saker och framför allt och känt att någon lägger sig bakom henne i sängen när hon är helt ensam hemma. Så det här har börjat nu med mamman och min pojkvän.
      Men innan vi flyttade så hade det hänt ungefär två gånger tidigare där vi bodde innan men det var inte lika hemska. Men de är bara min pojkvän som upplever det men han skrämmer mig på kuppen jag som är så rädd och har tillräckligt med mardrömmar.

      Jag hoppas jag har fått med allt och jag hoppas du kanske har några svar och ens ser det här. Men skönt att veta att min pojkvän inte är den enda!

      Reply
  163. Jessan

    Hej Jonas! Jag råkade ut för min första sömnparalys för några veckor sedan. Jag upplevde en katt som gick och trampade på mig när jag låg i sängen.Upplevde en stark obehaglig känsla. Försökte dra på mig täcket men det gick inte…undrade hur i helsike katten kommit in i lägenheten eftersom det var låst….
    Försökte dra till mig täcket många gånger men hade ingen kraft….till Slut lyckades jag blinka ett antal gånger och då släppte det…. Berättade för min 15 årige son som haft jättemånga upplevelser av detta slagit och han var helt övertygad om att det rörde dig om sömnparalys

    Reply
  164. Ida

    Hej Jonna! Jag vill berätta att jag är såå avundsjuk på ditt sätt att leva! ? Har en stuga själv som jag gärna åker till, älskar att vakna på morgonen och tända en brasa för att sedan lägga mig igen som du skrev att du gör. Har du el? Jag har solceller på taket och ett batteri till, men jag använder inte elen, det ger inte den här känslan med el. ? Tänk att få bo så året om!? Sömnparalys va det ja! ? Igårmorse vaknade jag och somnade i sömnparalys. Kommer ihåg att jag försökte be den som var där att gå. Känslan att någon försöker “ta över” kroppen kunde inte lämna mig. Det händer lite då och då att det blir så, men inte vetat vad det va förrän igårkväll när jag hittade din blogg! ? Tack Jonna! Och tack till den som länkat till din blogg, det känns som att det är meningen på något vis. ? Mig blir du inte av med som följare i första taget! Hoppas du får en fin dag i kylan! ❄️

    Reply
  165. Tove

    Snubblade över ditt inlägg, även om det nästan är ett år gammalt vill jag bara dela med mig av mina upplevelser. Jag hamnar ofta i sömnparalys och känner igen mig så mycket i det du skriver! Mer i tonåren men det händer fortarande ibland. Du beskriver det så otroligt väl!

    Första gången det hände mig var jag 16 år och låg och sov i soffan efter skolan. När jag vaknar är det fullständigt kaos hemma, någon springer hysteriskt upp och ner i trappan så att det dånar i hela huset, det var fem olika julsånger igång samtidigt på hög volym och musse pigg var i rummet (lika stor som en människa). Kommer ihåg att jag försökte ropa på min syster men fick inte fram ett ljud, försökte istället gå upp eller röra mig över huvud taget och misslyckades med det också. När jag tillslut kom ur tillståndet var jag ensam hemma och allt var alldeles tyst (det här var på våren någon gång så julsångerna var helt malplacé). Kommer aldrig att glömma den första gången, tror att det var min längsta sömnparalys någonsin.

    Försökte förklara det för min kompis på tunnelbanan någon dag senare men hon tittade bara frågande på mig, hon förstod inte alls vad jag pratade om. Mitt i mina försök att förklara lutar sig en kvinna fram några säten bort och säger ” jag vet precis vad du menar, jag har det också”. Blev, precis som du beskriver, otroligt lättad över att inte vara ensam om mina upplevelser. Några år senare hörde jag ett radioprogram om det och då föll allt på plats (Institutet i P3).

    Det gick ganska snabbt för mig att lära mig att “hantera” mina paralyser. Jag noterade att det bara inträffade när jag hade vaknat och sedan somnade om igen. Om jag gick upp så fort jag vaknade slapp jag hamna “där”. Detta oavsett vilken tid på dygnet jag sov. Att ligga och dra sig på morgonen har aldrig fungerat för mig (önskar jag kunde, det verkar fantastiskt skönt). Det har gjort mig till en morgonmänniska 🙂

    Jag upplever också att det blir mindre otäckt (för mig har det mest handlat om ljud och röster/skrik, jag har kunnat känna på energin att någon är i rummet men aldrig sett någon särskilt tydligt, med undantag för musse pigg första gången det hände) om jag bara slappnar av och fokuserar på att vakna helt. Så när jag känner det där bruset försöker jag bara slappna av och tänka “ingen fara, nu kommer paralysen, när den är över är det dags att gå upp”.

    Även om det är obehagligt att hamna i det läget är jag glad att jag har det, det är en enorm källa till kreativitet. Salvador Dali hade samma “problem” och många av hans surrealistiska tavlor är inspirerade av vad han upplevde under sömnparalysen.

    Vilken lång kommentar! Men ville passa på nu när tillfälle gav att skriva av mig om det här. Tack Jonna för att du lyfte ämnet och framförallt tack för en enormt fin och bra blogg. Jag älskar att följa ditt liv i Grundtjärn, det lyfter vilken dag som helst att kika in här!

    Ps. Landsbygen är framtiden!

    Reply
  166. Tuva-Lena

    Å va spännande! Jag har upplevt liknande händelser flera gånger och vet du va, jag bodde också ensam i ett gammalt hus när det hände som oftast. Märkliga varelser som visade sig och precis som du blev jag jätterädd i början, men så småningom så “vande” jag mig, släppte rädslan och följde med in i det okända. Något jag aldrig har ångrat.
    För mig börjar det alltid med att jag hör ett fruktansvärt oljud, ungefär som en turbomotor som går på högvarv och det var det ljudet som skrämde mest i början, men slappnade jag av och lät bli att kämpa emot så tystnade snart oljudet och byttes ut mot en total tystnad. Precis som du upplevde jag mig färdas genom en “tunnel” eller liknande och en kort stund efteråt kom en underbar känsla över mig då jag kände fullständig ro och harmoni. Det är i det stadiet man kan “flyga” iväg, lämna kroppen och ge sig ut på upptäcksfärd. 😉
    Jag minns när jag var barn, kanske 7-8 år gammal, så svävade jag iväg ut genom fönstret och trots att det var vinter så frös jag inte. Det var vad jag la märke till då: “Vad konstigt tänkte jag, jag fryser inte…?”
    En gång ville jag experimentera lite och eftersom hunden alltid ligger nedanför sängen hos mig och sover, så tänkte jag att jag skulle klappa honom och se hur han reagerade… Men gissa om jag blev förvånad när jag ser att handen går rakt igenom hunden, den försvinner alltså in i kroppen på honom utan att han reagerar!
    Andra gånger har jag träffat “varelser” som ser ut som “spöken”, jag ser kroppskonturerna men kan inte urskilja någon kropp direkt.
    Det är en spännande värld man träder in i och egentligen ingenting man behöver vara rädd för. I den litteratur jag har läst så kallas de här upplevelserna för “Utom-kroppsliga-upplevelser”, eller UKU:s.
    Jag har så många spännande upplevelser av det här slaget och skulle kunna skriva en hel bok om dem! Det är också anledningen till att jag kallar min blogg för Natur-o-magi 🙂 Kraaam!

    Reply
  167. Lewis Pettersson

    Hej, jag sitter i skrivande stund i sängen.. Och jag har precis vaknat upp ur en sömnparalys..
    Jag har narkolepsi och det började drabba mig i samband med det.. “varför tog man den jävla sprutan?” – Har också vissa perioder där det händer ofta, sen vissa perioder där det händer mer sällan..
    Denhär gången var det en riktigt hemsk en.. Räcker väl att säga att jag kände Djävulens närvaro så fort jag började somna in, och när man inser att “fuck, nu börjar det igen” så får jag känslan av att vara besatt, och jag börjar såkallat göra saker mot min vilja..
    Även om jag har varit drabbad av detta i ett par år nu, så känns det ibland som om det verkligen bara var en dröm..
    Så jävla skönt att läsa sånthär då :’)
    Tack 🙂 / Kille 19 bast med narkolepsi

    Reply
  168. Rickard Johansson

    Har haft detta återkommande senaste 15 åren ungefär. Jag öppnar aldrig mina ögon under detta. Håller de alltid stängda. Hade mina ögon öppna en gång. Aldrig igen, skuggorna skrämmer skiten ur mig. Jag fick panik i början när detta skedde. Nu kan jag bara slappna av medans de händer och komma ur det på egen hand. Men oavsett så är jag lika skakad efteråt och kan inte vänja mig vid detta. Det känns som något ont som vill åt mig men kan inte hålla kvar mig. Som något från en annan plats som inte kan dra igenom mig till dom.

    Är 27 år nu och kan ha längre perioder utan att detta sker. Men när de väl sker igen då sker de konstant en period.

    Reply
  169. Lars Granat

    Vi verkar ha många saker som är lika du o jag Jonna .
    Har upplevt detta många gånger, alltid lika läskigt är som i en skräckfilm. Känns som man är fast bunden och hur mycket man för söker komma loss så går det inte, man försöker skrika efter hjäp men man kan varken prata eller röra sig när man väl kommer ur det vaknar man alldeles pinsvättig med ett skrik sen vågar man inte sova mer. Ännu en sak som man inte är ensam om skönt o höra att de finns fler som jag. Har inte pratat så mycket om det med nån, har precis som du fått e skratt o en konstig blick.

    Reply
  170. Paola

    Vaknade precis upp från detta, har haft det några gånger och bestämde mig för att googla det.

    Inga skepnader som kommer fram till mig men denna kamp om att vakna men inte lyckas… Jag vet att jag sover och att jag inte kan vakna. Läskigt. Jag befinner mig i ett “drömtillstånd”. Jag tror att jag lyckas röra på mig men det har jag inte. Kämpar, kämpar och tillslut lyckas jag vakna på något vis, men riktigt jobbigt att få upp ögonen ändå och anstränger jag mig inte så finns risken att jag trillar tillbaka. Sömnparalys! Det skall jag kolla mer på. Tack för att du skrivit detta.

    Reply
  171. Peter

    Hi guys, I believe in today’s world through our diverse worldviews many real and otherwise normal things get filtered out. As if the darkness was creeping in just like in the Lord of the Rings but the knowledge of this Evil has been long lost in sands of time. I think we were and are being trained today to ignore the Truth, the full view of our identity, our position in regard to the world around us. General confusion is the state when shadows can move and do their deceptive job, but you always can defend and win over them.

    I truly believe the experiences described above are genuine. From stories old and very recent, from far away and next door, I have learnt that there is a person whose name has authority over everything, both visible and invisible.

    If this happens again, cry out in the time of dire need:

    JESUS!

    and they have no longer power over you.

    Reply
  172. Gina Bäck

    Hej!
    Jag upplevde min andra sömnparalys för en halvtimme sedan. Den första jag var med om var bara att jag vaknade utan att kunna röra något förutom ögonen, jag trodde att jag blivit förlamad och skräcken spred sig. Till slut somnade jag av utmattning på grund av rädslan och när jag vaknade var allt som vanligt.

    Idag vaknade jag, men kroppen var förlamad. Jag förstod att det var en sömnparalys. Men till skillnad från första gången skrek människor runt mig, högt! Och en annan röst sjöng något jag inte kunde tyda, också väldigt högt. Det var inte något konsertliknande, utan det var skräckfyllt.. Jag vågade inte öppna ögonen. Det kändes som “myror” i hela kroppen, som när en fot somnar och det kändes som att jag svävade lite ovanför min kropp. Som att själen lämnade.. Är fortfarande skärrad.

    Reply
  173. Jens

    Har hamnat i sömnparalys ganska många gånger i livet och dom har tyvärr varit onda. Nu var det kanske 1,5 år sedan men min senaste var det värsta jag någonsin upplevt. I mina paralyser är det alltid den kvinnliga skepnaden som kommer “på besök”. En hämsk skepnad är vad det är. Det börjar med att de vibrerar någonstans på kroppen, oftast benen om jag minns rätt och då gäller det att röra på sig fort. Annars är man fast.. Man känner hur man blir mer och mer paralyserad för varje kroppsdel, då kommer hon och man får väldigt svårt att andas. Det känns som att hon lägger tryck över bröstet och halsen samt att hon skriker förfärligt högt rakt in i öronen. Nått väldigt konstigt skrik nästan som förhäxat. Iallafall senast när jag fick paralys sov jag över hos en kompis allting var frid och fröjd. Men jag känner att det börjar vibrera o tänker direkt – nej inte nu! Jag skriker högt vakna, Jens vakna! Men det går inte och direkt sveps jag in i något konstigt o mörkt ställe. Där finns hon. Det är första gången jag verkligen möter denna mara mitt framför mig i (drömmens verklighet). Spring tänker jag lika snabbt som gjort, hon hack i häl med det förfärliga skriket. Då kommer jag tillbaks till medvetandet, kan inte röra mig eller andas och de känns som att sängen jag ligger i vibrerar som vid en jordbävning. Jag får ett kallt slag på min högra fot (som att hon fångat mig) direkt efter det får jag världens omgång på ryggen. Det känns som tusen nålar och sylvassa naglar som river mig över hela ryggen. Jag försöker slita mig loss från paralysen genom att röra på tårna och vips så flyger jag upp ur sängen, livrädd. Snabbt fram till en spegel men jag har inte ett enda märke. Det vart ju inte direkt nå sömn den natten. Tack alla som delat med sig! man blir verkligen lättad över att andra varit med om liknande!. Jens 25år.

    Reply
  174. Mulle Amin

    Jag trodde att jag var ensam om det, en lättnad att du/ni upplevt detta med. Händer mig ofta, sist igår då det hände mig 2 gånger samma natt.

    Reply
  175. Viktoria

    Jag har också upplevt sömnparalys ganska ofta i mitt liv, men aldrig så kraftig att jag fått fullkomlig panik. Har legat i sängen, kunnat se rummet delvis men varit helt stel i kroppen. Har även tittat på klockan flera gånger, trott att jag gått upp och klätt på mig etc, men sedan vaknat igen och känt “öh, vad hände just?”. Ibland kan jag ligga i flera timmar och hoppa mellan vakenhet och det där tillståndet (händer alltid på morgonen för mig när jag egentligen är utsövd men fortsätter sova). Jag läste en gång ett tips någon skrev, att man skulle röra på stortårna för att komma ur det (var enligt tipsaren den enda kroppsdel som skulle gå att röra på just då). Det roliga i detta var att det fungerade perfekt för mig! Kommer alltid ur det förstelnade tillståndet med en gång. Kanske inte är något som fungerar för alla, men möjligtvis kan det vara värt att testa om man inte hittat någon lösning ännu. 🙂 Jag är även en person som tror att själen möjligtvis kan skutta ur kroppen lite vid tillfällen som dessa, därför säger jag till mig själv varje kväll “nu bestämmer jag att själen stannar kvar i kroppen hela natten, tack”. Peppar peppar har jag inte hamnat i någon paralys sedan dess. Kanske bara är turen, men det är ju ingen jobbig mening att upprepa varje kväll så jag fortsätter med det. 🙂
    Tack för en fin blogg, Jonna! Kram

    Reply
  176. Robin

    Går att framkalla sömnparalys genom att ej röra sig i typ 30min då man ska sova.. men fokusera på att ej somna i skallen 🙂 Kan vara riktigt obehagligt dock.. Brukar börja med vibrationer i hela kroppen för mig

    Reply
  177. John Stone

    Hello! I am so sorry that you are experiencing this as a negative state and hope that my words can offer comfort and give you a little insight into what is happening…

    First, it actually is quite a gift that you are being offered, something that can be experienced positively in way that is likely beyond your imagination.

    I remember the first time I experienced that state, with the vibrations and load roaring. I could not wake up, ha. I had been water skiing all day and had drifted into such a deep sleep. I had also been reading about out of body travel and had wanted to have an out of body experience, so I knew that I was on the edge of the experience. Still it was too much for me and not something I was prepared to deal with at the time. I was 17.

    Years later, I now know that the roar, vibrations, and loud noises of the astral plane are experienced at the separation from the body – when having an OOBE (out of body experience). I now experience these states as the ultimate bliss. Feelings of oneness, peace and love that really cannot be fully experienced in the physical Earth at this time.

    I never got comfortable with the noises and such, though I did experience them several times. Instead, my spiritual guides taught me to wake up AFTER leaving my body. The result is that I can enter super conscious experiences, where my consciousness is sometimes perhaps 20 times greater than it is when awake, with minimal discomfort. I actually love the sleep paralysis state, and try my best to make that last as long as possible. (Though I do live in the mountains and understand needing a fire 🙂

    I could say more about this, and have written books on the subject. I have one in particular that might help more. And I have two blogs on such spiritual dreams. I haven’t directly written about the downside of paralysis, as I have always except for that one occasion, experienced it as bliss. But my blog posts might help, as they indirectly lead you on a path of making peace with these higher and great Universal energies – you can find my blogs on website. There are two in the left navigation.

    http://www.consciousdreaming.org

    Feel free to contact me if you are needing more help or have additional questions. You have stumbled on this at an early age and with a little help, could turn this into the most amazing gift you could ever imagine…

    But developing a spiritual practice where you are able to transmute fear, will allow you to receive these energies that are coming to you – instead of feeling resistance. And in that receptive state of oneness, the dark aspects are rendered powerless..

    Blessings..

    Reply
  178. Titti

    Jag googlade på meningen “en svartklädd figur i kåpa stod i mitt sovrum” och hamnade här hos dig. Jag tolkar det som att man får besök av det Onda och Döden och jag går emot det i Jesu namn och i kraft av Jesu försoningsblod och proklamerar att Jesus har övervunnit döden och krossat Den Ondes makt. Jesus har detroniserat honom, avväpnat honom och gjort honom till en skam inför andevärldens furstar och väldigheter. Man kan befalla tig och försvinn i Jesu namn och kom inte tillbaka. Jesus representerar det goda och i hans namn finns räddning från det onda. Du kan tänka och ropa namnet Jesus inom dig även om är paralyserad. Försök med det.

    Reply
  179. Isabella

    Jag har upplevt en del av det du skriver och en del annat också. Det började nog när jag var runt 15 men kan minnas sånt som kan vart samma sak i barndomen också. Jag är alltid på plats i den sängen jag sover och tror jag är vaken, fast på senare tid är jag medveten om att det är det här tillståndet jag befinner mig i. Det började med att jag lyfte från sängen och ibland snurrade runt. Någon gång var det bomber som smällde utanför fönstret följt av kraftigt ljus och den gången trodde jag verkligen att det hände. Sen började det bli mer som att någon verkligen låg på mig när jag låg på mage, sen började jag också kunna flyga ut ur rummet och in i andra. Har också flygit upp genom taket en gång och flera meter upp i luften. Nu senast lyckades jag “gå ut”, var medveten om tillståndet och verkligen kämpade tills jag kunde röra mig och upplevde att jag gick ut. Den kanske mest skrämmande upplevelsen var för nått år sen när jag bodde i ett hus på landet och var ensam hemma den natten. Började höra steg i hela huset, dörrar som öppnades och stängdes, nycklar som rasslade i låsen och mitt i det tänker jag “nu fattas det bara att någon börjar spela på pianot också” och då händer det också och jag är livrädd, tills jag plötsligt vaknar och allt är tyst. Nu senast drömde jag att min mamma kom in i rummet och pratade med mig medan jag var i tillståndet och försökte ta mig ur det och tänkte också “jaha kan jag prata i det här nu också” tills jag vaknade och hon såklart inte var där! Hehe… Spännande att se vad som händer här näst, jag hoppas att jag slutar vilja ta ur mig det och istället bara slappnar av och låter det vara!

    Reply
  180. Fredrik

    Var med om detta flera gånger när
    jag var lite yngre. Oftast på dagtid
    när jag vilat middag. Har dock aldrig
    upplevt det som skrämmande.
    Snarare som en erotisk laddning
    som kommer smygande. Känslan
    att nån befinner sig i närheten är
    mer lockande. Jag är klarvaken i
    huvudet men kroppen känns som
    en sten. Jag vet att om jag försöker
    röra mig så riskerar jag att vakna.
    Så jag kämpar inte emot. Jag vill
    vara kvar i detta tillstånd så länge
    det går. Det pirrar i kroppen, som
    om jag var redo. Jag sluter ögonen
    och väntar. Ibland rycker jag till
    ock vaknar i besvikelse. Snabbt
    försöker jag återgå till detta
    tillstånd. Ett par gånger har det
    hänt att jag hamnar i detta tillstånd
    direkt igen. Då infinner sig känslan
    av att det är jaget som kontrollerar
    tillståndet. Har även hänt att jag
    drömmer mer som en vanlig dröm
    med skillnaden att jag i drömmen
    vet att det är en dröm och kan
    därför påverka handlingen.
    Samma regler då. Rör inte ett
    finger:)

    Reply
  181. Anders

    För mig är sömnparalys den renaste, klaraste skräck som finns. Jag brukar inte ha hallucinationer men jag fick det för några dagar sen. ,
    Det konstiga med min skräck är att det egentligen bara är en känsla, jag ser inget ovanligt som händer eller så, förutom sista gången då.
    Vanligtvis inträffar detta för mig när jag är väldigt trött men håller mig vaken. Jag får sällan någon förvarning utan det känns bara som att jag är på väg att glida in i sömn men så händer något och min ögon är öppna och känslan av total skräck kommer.
    Jag skriker alltid under detta tillstånd fast det är bara det att jag inte får ur mig skriket. Jag hör mig själv när jag ligger där och trots att jag tar i för allt jag är värd så hör jag att det enda som kommer ur min mun är ett dämpat och kvävt väsande. Jag ser och hör allt i rummet men kan inte röra mig alls, inte ens ögonen så jag stirrar på den punkt som jag såg när jag hamnade i det. Kanske skulle jag kunna se mig omkring fast jag inte testat bara, det är bara det att skräcken är så intensiv så det enda jag kan fokusera på är att skrika så någon hör mig. Ibland har jag lyckats väcka min fru med mina väsande ljud, jag kan höra att hon börjar röra sig så jag skriker ännu mer och har jag tur kan hon väcka mig.

    Sista gången det hände låg jag i sängen med min 5 årige son liggande mot min rygg (han brukar komma över till vår säng fram på småtimmarna), min fru hade svårt att sova och skulle upp tidigt så hon hade lagt sig i grabbens rum. Denna gång ligger jag på sidan och stirrar mot dörröppningen, plötsligt känner jag skräcken och jag kan inte röra mig. Jag känner fortfarande Elias mot min rygg men ser nu en figur vid dörrposten som liksom lutar sig fram, det är min son, men jag känner bara intensiv skräck och att något är fel. Han går fram till mig och stryker mig över kinden och jag skriker allt jag kan. Jag hör hur min fru börjar röra sig i rummet bredvid men hon vaknar inte, jag tar i för allt jag är värd och så släpper det med ett ryck som får varenda muskel i kroppen att hoppa till, så blir det varje gång. Efteråt är jag väldigt rädd för att sova och totalt utmattad.
    Detta kan påverka mig i några dagar efteråt, en liten eftersläntrare av känslan finns liksom kvar i mig och lite av rädslan.
    Det var intressant att läsa att så många andra upplever liknande saker för när jag talat om det med vänner och bekanta så har ingen varit med om något liknande.
    Jag har aldrig varit inne på den här bloggen förut, har inte läst så mycket bloggar alls faktiskt och kom in på denna sida när jag sökte på sömnparalys. Därfär har jag inte sett så mycket mer av dina bilder men jag tycker dom som var i detta inlägget var fina, får en melankolisk känsla när jag tittar på dom.
    Mvh/ Anders

    Reply
  182. Jenny

    Hej Jonna.

    Jag har narkolepsi med alla symtom, men det där varierar ju jättemycket från person till person. Jag får nästan lust att prata med din läkare, som uteslöt narkolepsi bara för att du inte somnade när du skrattade. För det första så somnar vi inte, utan är fullt vakna men förlorar all muskelkontroll. Detta kallas kataplexi och sker vanligtvis vid starka känsloupplevelser. För det andra så har 25% diagnosen utan att ha kataplexi över huvud taget.

    Jag vet inte mycket alls om dig, men såg en helt fantastisk video där du dansar fram i snötäckt natur. Du verkar verkligen sprudla av liv och kreativitet. Så länge du inte lider av hallucinationerna och sömnparalyserna och inte har ofrivilliga sömnattacker under dagen, så vore det himla synd att ge sig in i medicin-härvan. Min dröm är att en dag kunna hitta ett sätt att leva med narkolepsi utan att ta mediciner.

    Du påminner om mig själv, innan narkolepsin blev ett problem. Det tog många år innan jag fick diagnosen (detta var 15 år sedan och bara 500 hade diagnosen i Sverige då, så många hade aldrig hört talas om N). Ibland funderar jag om mitt liv hade sett likadant ut om det hade upptäckts tidigare. Det är DÄRFÖR jag skriver till dig, Jonna. Jag föreslår att du bokar en tid hos en neurolog. Om det du upplever just nu skulle vara föraningarna till att narkolepsi håller på att utvecklas i dig, så skulle du definitivt kunna ha nytta av att veta det. Förhoppningsvis kan du i såna fall få tips och knep till att förhindra den att eskalera…och slippa behöva ta en massa mediciner.

    Hallucinationerna kan man tyvärr inte göra något åt, men dom kan bli lättare att hantera när man VET varför dom förekommer.

    Hör av dig till mig när som helst om du har funderingar eller bara vill prata med någon som upplever samma saker som dig.

    Dina bilder är magiska.

    Kram från Jenny

    Reply
  183. Pingback: Sömnparalys – nattens skräck | Jonna Jinton

  184. När Annie fotograferar i Kalifornien

    Har aldrig upplevt hallucinationerna, men paralysen har jag upplevt ett par tre gånger. jag har vaknat men varit typ förlamad, inte kunnat röra någonting av kroppen. Första gången det hände satt jag i bilen och mamma och syrran satt i framsätet och pratade. Jag hörde syrran säga “Annie har somnat” och jag försökte protestera men kunde inte röra läpparna och inte ens öppna ögonen. Det var sjukt obehagligt och jag kämpade länge, tills jag gav upp. Sedan kom ett kraftigt gupo i vägen och jag “slingades ur” paraysen och vaknade på riktigt och det var så sjukt obehagligt. Jag kunde upprepa vartenda ord dem sagt i framsätet men dem trodde mig inte, utan sa “du slumrade bara”… Pratade inte med någon om det efter det. Men det har hänt ett par gånger sedan dess, men då när jag varit ensam och inte lika rädd.

    Jag drömmer aldrig mardrömmar. Men så lever jag väldigt lyckligt också och ser inga obehagliga filmer eller podder. Vilket tror jag bidrar en del.

    Reply
  185. Jennifer

    Googlade på sömnparalys, och kom in på din sida.
    Intressant och läsa, jag känner igen mig jättemycket i det du skriver.
    Mig händer det lite då och då. Oftast mitt i natten.
    Hör alltid brus och tjut, blir rädd för att jag är medveten och vaken, men att jag ändå sover, och kan inte röra på kroppen.
    Första gången jag upplevde detta va jag litet barn, och minns att jag blev livrädd.
    Jag hade inte en chans, jag bara sögs med in i ett mörker bland konstiga ljud, och rätt som det va stod jag utomhus i skogen och solen sken.
    Sedan vaknade jag, panikslagen.
    Oftast är det som att jag ligger i ett mörker och hör mumlande ljud i rummet, precis som att det står folk omkring mig och pratar med varandra.
    Men jag ser aldrig något.
    Ett starkt minne som jag har som hände för ett par år sedan, är att hörde jag min döda mormor säga:
    – Jennifer, hör du mig inte? Varför lyssnar du inte på mig? Sedan har jag även upplevt att min döda pappa står vid sängkanten och skrattar.
    Inatt gick jag in i sömnparalys igen, och då vet jag att jag skrek i mina tankar – Sluta! Jag vill inte! Jag blir rädd! Sedan hörde jag ett mumlande med folk som sa – Hon blir rädd, låt bli. Sedan vaknade jag.

    Märkligt det där.
    Har aldrig pratat om det här med någon förut. Är rädd att folk ska tro att man är sinnessjuk.
    Intressant och läsa att det finns fler där ute i världen som upplever liknande saker.

    Ha en bra dag.

    Reply
  186. Kristina

    Jag har inte haft många sömnparalyser i mitt liv men jag har upplevt mycket konstiga och obeskrivliga saker. Jag fick en sömnparalys en gång när jag sov över hos min kusin, jag var runt 16 år vid detta tillfälle. Jag låg i sängen och såg hur dörren sakta öppnade sig och att en man med fräknar, rött och lite längre krulligt hår, med en gammaldags millitärklädsel långsamt gick fram till sängen, sträckte sig över mig och tog tag i mina handvrister så jag inte kunde röra mig. Det var inte ett snällt och vänligt ansikte och jag var livrädd. Han stod där och tittade på mig i säkert två minuter innan jag lyckades blunda och röra mig igen. Det intressanta var att morgonen där på berättade jag för min mamma om händelsen, och när jag var påväg att beskriva honom fyllde mamma i orden i meningen, alltså att hon beskrev honom exakt som jag sett honom, utan att jag berättat något om honom för någon. Då berättar hon att hon sätt samma man den natten. Får rysningar bara jag tänker på upplevelsen.

    Reply
  187. Monika

    Hej
    Jag har samma problem som du. Har haft detta sedan jag var barn.
    Mina demoner som jag kallar dem har blivit flera.
    Första gången jag såg en stor fågel som en örn eller uggla, med kvinnoansikte som försökte strypa mig. Det börjar alltid vid 02.10, jag har tittat på klockan.
    Problemet är att dem har ökat, förut kände jag en varelse, men nu är dem tre, och jag ser dem. Jag har många gånger tänkt att jag har blivit galen men det känns skönt att jag inte är ensam om detta

    Reply
  188. Michelle

    Jag har inte upplevt själva paralysen, men den känslan som kommer i början känner jag igen så väl!
    Jag får den väldigt ofta när jag ska sova, och det känns som om jag ömsom sugs in i något, ömsom trycks ut ur något. Ofta börjar mina öron ringa samtidigt. Måste alltid röra på mig/upp och gå för att bli av med det.
    Dock har jag varit med om att titta på mig själv uppifrån. Har endast hänt en gång vad jag kan komma ihåg, men det var riktigt häftigt!

    Reply
  189. Jenny

    Hej!
    Har hört talas om det och även pratat med andra som upplevt liknande. Jag har själv upplevt det ett fåtal gånger. Precis som du skriver att en skepnad står i dörröppningen och man kan inte röra sig men inte så dramatiska som du med kvinnan som skrek. Lät otäckt faktiskt!! Kommer speciellt ihåg en gång när jag var ute och tältade med mina tre hundar. Valde att sätta läger på en kulle en bit ifrån en fjällstuga. Mitt i natten vaknar jag av det som vibrerar i hela kroppen och jag ligger ca.1dm ovanför liggunderlaget, har en ren skräckkänsla i hela kroppen. Det håller i sig ett tag innan jag kan vaknar till ordentligt och det avbryts. Hundarna var lugna då men hade varit lite oroliga i tältet innan. Lite jobbigt var det att ligga ute i mörkret…tända lampan eller ja tända pannlampan blev ju inte mindre otäckt. Nå, väl somnade om och överlevde 😉 Tack för att du delar med dig!

    Reply
  190. Karl Hermansson

    Hej!
    Jag känner igen mycket av det du skriver. Jag fick själv min första sömnparalys när jag var runt 15-16 år. Det har oftast varit väldigt obehagliga upplevelser. Det är alltid en tant som är dyker upp och får obehagliga saker att hända. Hela rummet förändras när hon är på väg. Jag minns särskilt en gång när jag verkligen försökte blunda och slappna i hopp om att slippa allt. Det gick bra tills jag kände en varelse som låg bredvid mig och flåsade och knuffade mig i sidan. Jag öppnar ögonen men ser inte vad som är bredvid mig eftersom att jag ligger på rygg. Däremot ser jag tanten sitta och hånflina åt mig i fotöljen framför sängen. “Gick det bra att ignorera mig?” säger hon och skrattar. Hon fortsätter att håna och skratta åt mig medans jag i panik försöker skrika efter hjälp och röra på mig. När jag väl lyckas röra på mig slutar allt och rummet blir som vanligt igen. Det är intressant att läsa andras upplevelser och det känns skönt att jag inte är ensam om detta.

    Reply
  191. Barbara Roberts

    May I make a suggestion? The next time you find yourself out of your body ask firmly for full awareness…this will help you raise your vibrations so you bypass the nastier regions. What you are experiencing is Out Of body exits. You can control them. What you see is what your mind shows you, in essence if you believe you will see nasty things then you will. You have a great and wonderful opportunity to explore the universe and any others that exist. I would suggest you pick up a few books by an author named William Buhlman and Jurgen Ziewe. Both are very experienced OBE explorers. Thank you for your blog, its just wonderful!

    Reply
  192. Denice

    Usch nu ligger jag här i min säng och vågar inte somna om, har precis haft en sömnparalys och min flickvän ligger
    här bredvid mig och sover. Jag låg här och skrek och skrek men hon vakna inte sen låg jag bara och skaka helt galet mycket men trodde det va hon som skaka jag var i köket och hämtade kokande vatten som jag tappade till golvet för att jag föll ner, hon vakna tillslut och bad mig lägga mig i trapphuset men jag har ju inte ens skrikit eller pratat med henne. Alltså usch jag tycker det är så jävla läskigt och har upplevt massa sånt här stört, men det allra värsta är att du tror du skriker på hjälp fast du inte gör det.

    Reply
  193. Dennis malm

    Nu ligger jag vaken och inte vågar somna efter en paralys fyfan säger jag !

    Jag har inte haft det på länge, men i helgen har jag haft “våra” två barn och tagit hand om ensam.

    Jag har adhd och det har varit väldigt mycket.

    Jag kan tänka mig att det är stressrelaterad “överdriven stress ” ?

    Reply
  194. Johanna

    Jag har upplevt sömnparalys två gånger, men om man jämför med dina erfarenheter så var det väldigt “milt”. Dock kände jag en enorm paranoia och trots att jag inte såg någon var jag säker på att någon främmande var på väg in i mitt rum. Känner igen mig när du beskriver en känsla av “energi” av någon/något i rummet. Har läst en hel del om det och tycker det är superintressant. Älskar att du skriver om det så öppenhjärtigt! Trots det hoppas jag att jag slipper fler sådana upplevelser, de skrämmer mig.

    Reply
  195. Fredrik

    Hej, finns det något sätt att ta kontakt med dig och fråga dig lite saker om sömnparalyzer? Jag kanske kan få frågor besvarade och bara allmän diskussion kring detta. Detta är första gången jag hittar en person som skriver om det jag själv har varit med om.

    Reply
  196. E

    Asså usch jag hörde ditt inlägg på creepypodden och blev helt tagen av likheterna på mina sömnparalyser!!!!
    En gång vaknade jag av att min pojkvän kom hem, hörde hur dörren öppnades till sovrummet. Jag låg med ryggen mot dörren och när jag skulle vända mig om gick det inte, visste att jag hade en paralys och när “pojkvännen” gick runt sängen och satte sig på huk bredvid sängkanten var de inte alls han.
    Har även vaknat av att en kvinna satt bredvid min säng bara några centimeter ifrån mig. Är glad över att det inte hänt på ett tag nu..

    Reply
  197. Maria

    Hej, Vad kul att läsa…..Jag har också varit med om liknande drömmar. Inte alls lika hemska men jag drömde ofta att jag flög när jag var liten….att jag måste flaxa snabbt med armarna för att inte dyka ner (Kanske hade och göra med ett supermariospel jag spelat;) ). Som barn kunde jag också vara med om att jag inte kunde röra mig, att jag försökte ropa på mamma och att jag försökte öppna ögonen….jag spärrade upp dom men såg inget. Som vuxen har jag (under en period efter en misshandel) drömt att någon knackat på fönstret och då kunde jag inte göra något. Skulle ringa efter min pappa men kunde inte röra mig, inte få ut en hjälp. Intressant!
    Igår sökte jag på att lyssna till sin magkänsla och hamnade på din sida. Idag sökte jag på drömmar och kom till din sida…känns som att jag verkligen skall kolla igenom din blogg:).

    Reply
  198. Lilitha Hex

    Hej Jonna. Vilken otroligt vacker och intressant blogg du har. Följer den på facebook nu. Den inspirerar mig verkligen till något som jag inte riktigt kan ta på. Det där med sömnparalys är väldigt spännande och som jag upplevt många gånger i livet. Redan som liten hamnade jag i detta tillstånd. Något som jag sen utvecklade till ut ur kroppen upplevelser, UKU. Gå gärna in i min blogg och läs om mina resor. http://lilithahex.tarotguiderna.se/category/ut-ur-kroppen/

    Ha en bra dag. Kram Lilitha Hex

    Reply
  199. Emz

    Jag var med om det oxå, hunden kom in genom dörren fast att den var stängd minns det som igår för jag va så rädd vi hade ju kaninen där och vår hund skrämde alltid den. Minns att jag försökte skrika på min syster men mina ord kom aldrig fram tills slut stängde jag ögonen och reciterade lite av Koranen och sedan vaknade jag direkt det var riktigt läskigt.

    Reply
  200. Janusz

    Hi Jonna. It is just so sad to read that people may have so much anxiety on this subject. It is a result of accepting Christian, childish concept of good
    and evil. Evil does not exist. God is all there is. What may appear as evil is merely lack of understanding about divine and benign nature of reality.

    There is absolutely nothing wrong with you or anybody else having these experiences. But they can not be understood within paradigm of western
    science, we are taught in school, that spirit or consciousness is a derivative of physical matter. Just the opposite is true. Matter and our physical
    bodies are projection from or made of, are animated and simultaneously observed by consciousness. Contemporary quantum physics reluctantly
    confirms that. What appears as solid matter to our senses, on a deepest level is merely a wave of energy, a vibration coming out of nowhere,
    dancing around for a while and disappearing back into nowhere.

    Human being is built like an onion. In the centre there is a spark of pure consciousness animating and observing everything. It never becomes
    anything other than already is: universal, pure consciousness or Spirit but its knowledge of this fact is veiled by power within consciousness called
    Maya or illusion. To navigate labyrinth of Maya it is equipped with several abilities like discriminative intellect, emotions and sense of individual self, to put it in a simplified way. Memory of every action is stored in a causal body or unconscious mind. This body determines what kind of thoughts and emotions appear in a next layer called subtle body. It may be called a soul. On the outside there is gross, physical body. Names and content of each
    particular layer may differ and overlap in various spiritual teaching but the idea of an onion is a commonplace.

    The whole purpose of human existence is for the spark to see through its identifications with the layers of Maya and return to identification with pure,
    universal consciousness which it already is anyway. God just likes playing games with itself.

    In order to stir some memory of its true nature in a little spark of itself universal consciousness uses a lot of different tricks. Their purpose is to make spark wonder and start asking questions about what is going on. If it is consistent and patient answers will bubble up from universal consciousness.

    Out of body experience is simply one of these tricks. Subtle body or soul leaves physical body every night but we only occasionally have memory of it. It either stays close to a body or travels in subtle or astral dimensions. It is never completely disconnected from the body until death. Sleep paralysis
    is a phenomenon that may occur while leaving or entering the body. Of course this may be scary if one does not know what is happening. But you
    correctly observe that a remedy is to try move a little body part like a finger until full reentry happens. You also spontaneously notice that type of astral
    planes one travels to and extraphysicall entities met depend on our emotional state or vibrations we send out. This explains the existence of heavenly
    or hellish realms. It is remarkable how well you handled extraphysical intruder (ghost) in an old school. It is a classic part of every horror movie:
    the more scared people become, the worse things get. Intruders are attracted by energies they lack.

    The only difference between earthly and astral dimensions is that identification with physical body and its five senses structures our reality.
    Ultimately all dimensions: earthly or astral, heavenly or hellish appear on the background of consciousness but consciousness itself is never
    changed or affected by them. It can only be seemingly tricked by Maya into false identification. Deep spirituality is full of apparent paradoxes.

    You will find answers to any questions you may have in a book by Luis Minero – “Demystifying the out-of-body experience”. It is written from
    the perspective of consciousness, simple, comprehensive, no-mystical-nonsense, eye opening book. But there may be something more to this
    book than out-of- body experience. I will write about again.

    Reply
  201. Janusz

    Hi Jonna. In my opinion this book may also serve as a good introduction to deep spiritual knowledge. I can not help having an impression that this is the message you receive from universal consciousness in your dreams like editing a video from Yosemite.

    Trip to Yosemite was a very enjoyable event and, in my view, represents your life. Everything seems to be going really well and this is fantastic, nothing
    wrong with that. And yet you try to “edit” it (understand it – obviously one has to understand before editing anything) and something is not quite right,
    something is missing. What is it ?

    Ultimately what matters here is not a fleeting experience but knowledge your intellect extracts from it because it is knowledge that will stay with you
    and determine your future perceptions. If someone thinks that out-of-body is a horrible experience he/she will experience this horror over and over again. But you spontaneously (and cautiously) conclude: It looks that I am not my physical body. Obvious question to ask next is: If I am not my
    physical body then who or what am I ?

    When you say: ” I am Jonna” and carefully look inside you will realize that prior to Jonna saying her own name, there is a background that is aware
    of Jonna saying her own name. This is what you and everybody else ultimately is: spark of pure, universal consciousness. Knowledge of its true nature veiled by Maya it starts identifying with physical body and whirlpool of thoughts generated by its likes and dislikes stored in causal body. This whirlpool causes agitation and suffering.

    When you are alone in nature its beauty stops this whirlpool in your head. You start perceiving things directly as pure consciousness. Being pure
    consciousness does not feel like anything. It is beyond experience. But stoping this whirlpool causes incredible relief for a human being. Probably
    the best word to describe it would be peace. This is what you are truly addicted to. Nature serves only as a trigger, a catalyst. For others spiritual
    people this trigger may be traveling to India. Collective energy of deeply spiritual Indian culture does it for them. Or going to spiritual retreats.

    But you see what is the problem here. Being who you are does not depend on anything outside of you because you are it all the time. All we need
    to do is to remove ignorance of our true nature. This is what spiritual knowledge is all about.

    We need to fearlessly look into our causal body and find out what is there that causes whirlpool of agitated thoughts and emotions
    to appear in our subtle body. This may be very difficult thing to do. We suppress stuff because it is too painful to deal with it.

    You are aware of of this problem when you describe two Jonnas. Jonna 1 ( pure consciousness identified with certain thoughts) is not able to buy
    salt. Jonna 2 (pure consciousness perceiving things directly) walks into the store confident as an elephant. But you meekly admit that you have
    no idea what causes this switch. This is exactly what you need to find out through spiritual knowledge.

    Damn it. How difficult it is to express all this in a few simple sentences. It feels like trying to catch a fish in water with bare hands. On a human level
    I have zero desire to inspire or teach anything to anybody still having so much to learn myself. And yet I can not help that urge to express and post
    this message is so powerful that can only be compared to you running around naked in freezing forest trying to take a picture. What a pickle !!!
    To be continued.

    Reply
  202. Janusz

    Hi Jonna. Effort required to put into words something that is obvious to me on a higher level, brings even more clarity of to my understanding. So, if inspiring others is what you are after, it certainly works in my case. Thank you wonderful human being. I just hope that you are not upset when I write something that you do not necessarily want to hear.

    Nature has been always a source of inspiration for mankind. Nature is our true self, pure consciousness, manifesting but our true self is so much more than just a nature. It is a field of pure potential and unlimited possibilities. This is where all your inspiration really comes from.

    You are no longer a city girl viewing nature on a tv screen. You work and walk fields and woods. But nevertheless you enjoy pretty much all the conveniences of modern civilization. Correct me if I am wrong but I have an impression that you still view nature as some fuzzy, cuddly teddy bear and
    this is not helping your spiritual unfoldment because you do not see things the way they are. Nature certainly is beautiful but can also be indifferent,
    unforgiving, unpredictable and furious. Do you see this as a part of its beauty too ? Did you see a movie: “Into the wild” ? It is based on a true story
    of an American who left behind “bad civilization” and tried to homestead in Alaska. He starved to death because he did not know how to survive.

    When I was a kid I loved reading books about Norwegian early polar explorers Fridtjof Nansen and Roald Amundsen. Damn, these guys knew what
    the hell they were doing. They grew up in the north, loved polar nature but did not have any romantic illusions about it. They managed to survive in
    harshest polar conditions. Luckily for us, your loving family of devoted readers of your blog, you did not venture north further than Abisko and only in
    early summer. Just kidding.

    Pursuit of spiritual knowledge is not just about you. You have such an incredible spiritual intuition. People follow your blog because they see you as
    a beacon of hope that there is something beyond this material reality they can not yet see themselves. Knowledge will make this beacon even brighter.
    But always remember that your primary spiritual duty is to yourself. Obviously, you can not do much for others if you do not do it for yourself first.
    Women have a tendency to to sacrifice themselves completely for others, inspired by their maternal instinct. Beside being a seasonal fluctuation of
    energy, these periods of exhaustion you experience, may have something to do with that too.

    There is a myth in spirituality that some people are more intellectual while others more intuitive and emotional and quite often it is associated with being
    male or female. It is a complete nonsense. Everybody has intellect and emotions. Both have to be developed simultaneously.

    Please, just do not get nervous that you are not doing something right. You could not do anything more beautifully than you already do. Just reflect on
    all this, become aware that there is always another step to take, another rung of a ladder to climb. Who knows exactly when. Maybe a little bit at the time now, maybe later in life, maybe in another incarnation. You are a young women in love who may yearn for her own family. This may be more important at this stage of your spiritual unfoldment than spiritual knowledge.

    You wrote that you will never get tired of listening to silence. One of my spiritual teachers used to say that silence is the only language God speaks.
    He is the silent background on which all the sounds appear. You will find all the answers there. Just keep asking questions and patiently wait for answers. I have learned over and over again that this is the most important part of spiritual pursuit. Universal consciousness just loves answering through our thoughts and circumstances of our lives. When our minds are reasonably quiet we can hear and see them all.

    Reply
  203. Micke

    Tror att sömnparalys är ett tillstånd då man kommer i direkt kontakt med andevärlden. Dom otrevliga och nästan identiska upplevelser som folk runt om i världen delar är demoniskaktivitet/demoner som försöker skrämma och skapa otrygghet som är deras bränsle! Och ju mer man läser om olika otrevliga upplevelser som skrivits här så kan man nästan lägga ihop 1+1.

    Reply
    • Per

      Går man inför att hamna i detta läge så kan det vara en upplevelse. Dock brukar känslan vara så obehaglig innan man kommer in i det att jag undviker att hamna i det.Vill man undvika tillståndet så får man försöka finna ett läge att somna på där man inte kommer in i det. För mig gäller att somna på sidan. På rygg faller jag in i det direkt. Och tänk inte på det om ni inte vill att det händer. Är man snabb så hinner man vakna till liv innan man faller in för långt. Annars är det svårare att ta sig ur.

      Reply
  204. sleepless

    Har och har haft många sömnparalyser. Väldigt många.
    Först på senare tid har jag också insett att “sömnincidenter” i yngre år troligtvis varit någon form av sömnparalys.

    Tänker inte gå in på alltför mycket detaljer, det blir för mycket att skriva.
    Ett brutalt exempel är en natt då det hände 2 gånger. Det slutade med temporär förlamning i mina ben. I vaket tillstånd.

    Ytterligare ett brutalt exempel är då jag vaknar med “delvis” sömnparalys. Jag kan alltså stiga upp (aningens panikslagen ja) Kan knappt se, då mina ögon är förmörkade att detta svarta virvlande… (ni som känner till dom svarta trasselbollarna, tänk er att vara inuti en sån) det känns som jag har 50kg tyngd över halsen/axlarna, kan inte sträcka på mig… en närstående ser dessutom detta hänga ovanpå/ovanför/runt mitt huvud, och får ca 1 vecka senare sin första sömnparalys.

    Reply
  205. Linn

    Hej!
    Jag är 28år och har haft sömnparalys sedan jag var 16år, precis som du 🙂 Ibland flera gånger i veckan och ibland mer sällan. Har försökt hitta något bra/seriöst forum för detta och googlat runt lite då och då. Tråkigt nog är det ofta “ande” forum eller annat.. Vet du något? eller om någon annan läser detta och har något tips?

    Jag själv har uppfunnit ett “trix” för att ta mig ur sömnparalysen, men den är otroligt jobbig och är båda fysisk och psykiskt påfrestande. Det hade varit roligt och höra om någon annan också har kommit på detta “trix”.

    Jag gör så att när jag befinner mig i en sömnparalys styr jag mina tankar extremt till en viss kroppsdel, för mig brukar insidan av låren fungera bäst eller ena underarmen, men detta kan variera beroende på vilken sovposition jag har. Jag fokuserar sedan på att spänna denna kroppsdel så mycket jag kan, vilket är nästintill omöjligt eftersom man är paralyserad. Det jobbiga är att man måste vara hundra procent fokuserad på kroppsdelen hela tiden, för förlorar du kontakt med muskeln måste du börja om helt och hitta kontakt igen (svårt att förklara, måste nog testas för att förstå vad jag menar). Tillslut lyckas man vakna till, men då måste man “skaka” på hela kroppen för att inte trilla tillbaka i paralysen. En gång fick jag en sömnparalys när jag åkte buss… Var väldigt pinsamt när jag vaknade och alla stirrade på mig när jag hade “skakat” mig till liv igen haha.. Personligen tror jag inte att sömnparalys är något “övernaturligt” eller “andligt”, men jag är självklart öppen för dessa teorier också. Men enligt min bedömning tror jag att det är som forskarna säger – man hamnar i ett mellanläge, kroppen har inte hunnit koppla igång musklerna än men har kopplat på hjärnan. Därför tror jag att mitt sätt att vakna till liv på något sätt “tvingar” fram signalerna i hjärnan till kroppen och tillslut kan man få kraft att vakna upp och få tillbaka rörligheten, kanske ett ganska bra sätt att lära sig “styra” sina tankar och meditera. Svara gärna på detta om någon har provat eller har någon annan metod som funkar 🙂

    Mvh Linn

    Reply
  206. Swimmer

    Hej Jonna, och tack för din uppriktiga text om detta!

    Jag känner mig manad att svara eftersom jag kan bidra med några referenser, som eventuellt kan leda vidare för dem som känner sig behöva hjälp.

    Först ska jag säga att jag bara förstår detta konceptuellt (har ingen egen stark uppleves av “Maran”, mer än att jag vet att hon finns). I Sverige kan man säga att vi haft Maran i minst tusen år*, och att hennes motsvarighet finns i t.ex. i Nordamerika i form av “The Old Hag”. Om man tolkar de data som presenteras av John Michael Greer i boken “Monsters” (Llewllyn) kan man räkna med att ca 20% av befolkningen har upplevt Maran/The Old Hag. Det som är intressant med fenomenet är att det är många som tror att de är ensamma om att uppleva henne, fast ändå beskriver i detalj det som är karaktäristiskt för just Maran (därför är det också intressant att läsa alla kommentarer om henne även här).

    För egen del har jag inga problem att betrakta Maran både ur ett materialistiskt perspektiv och ett icke-materiellt perspektiv. Rent materialistiskt är hon ett sömnparalys-fenomen, som troligen triggar en slags “arketypiska” nervsignaler hos en ganska stor del av befolkningen. Mycket längre än så kommer man dock inte, rent materiellt. Den som däremot vill bemöta henne i det icke-materiella tillstånd där hon gör som mest skada, kommer troligen mycket längre genom att betrakta henne som just icke-materiell. Greer klassar Maran som “hostile spirit” (därmed räknas hon inte som en demon), och skriver följande i boken Monsters:

    “The Conviction that spirits do not and cannot exist is an asspumtion, not a proven fact, and if a phenomenon such as the Old Hag is best understood by throwing out the assumption, then out it should go.”

    Nu har jag tyvärr ingen egen erfarenhet av hur Maran bäst kan bemötas. Däremot skulle jag vilja påstå att det rimligen borde finnas fungerande metoder — förutsatt att det finns en öppenhet inför att fördjupa sig i det icke-materiella perspektivet av verkligheten. Greer är t.ex. ganska tydlig med att den västerländska magiska traditionen kan användas inte bara för att bemöta andar, utan också flera andra typer av “monster”.

    När det gäller Maran gissar jag att Greer skulle rekommendera att utföra “The Ritual of the Rose Cross”, varje kväll på den plats där sängen står. Det är en ritual som frammanar positiva och välsignande energier, istället för att på något sätt fördriva det onda. Eller med andra ord: ett väldigt fredligt sätt att bemöta Maran på.

    En liten sidonotis: Den som inte är främmande för att verkligheten är mer än bara atomer och mekanik, drar kanske slutsatsen att den icke-materiella verkligheten påverkar oss alla. Att vara naturligt känslig för den icke-materiella verkligheten blir i det perspektivet en gåva. Men samtidigt — när det så uppenbart finns icke-materiella varelser som är allt annat än änglalika — borde de “seende” också känna sig manade att utbilda sig, inte minst genom lyssna noga på vad föregångarna har sagt om den icke-materiella världen. För egen del är jag förtjust i att läsa John Michael Greers syn på det mystiska, eftersom hans utgångspunkt är väldigt praktisk och saklig, och så icke-flummig som möjligt i detta sammanhang (som lätt kan bli VÄLDIGT flummigt, och därmed kanske även skadligt).

    *En av den tidiga kungarna i Sverige, Valande, sägs ha blivit strypt till döds av Maran (enligt Vilhelm Moberg, “Min svenska historia” Del 1. Sid 79.), vilket inte nödvändigtvis betyder att Valande dog av Maran, men väl att folk upplevde henne så långt tillbaka som för 1000 år sedan.

    Reply
  207. Anna

    Å wow! Tack för vad du skriver! Googlade på “känsla av att dö på natten” och hittade din text.

    För mig började det i höstas för ca 7-8 mån sen, första gångerna kunde jag inte röra på mig, min kropp bröts ner i snabb takt och det var så fysiskt verkligt, jag var helt klar i huvudet, blev livrädd och kände att “nu dör jag”. (jag som trodde att jag var sams med idén om sk “död” när fysiska kroppen dör 😉 ). Sedan lärde jag mig att jag faktiskt inte dör så det blev inte läskigt mentalt. Första gången jag inte kunde röra på något annat än ögonen var heller inte kul, men nu har jag lärt mig att snabbare börja röra på mig igen också. Alltid vid 4-5 tiden på tidig morgon när jag vaknar första gången.

    Ibland blir den obehagliga känslan kvar, tex idag.
    Nu kommer det oftast en känsla av att benen bryts ner, på olika sätt. Alltid benen. Det känns som om mina ben är barbie-ben; plastiga och väldigt smala, och bryts ner i snabb takt. Blir som ben på en person som inte kan gå, saknar helt muskler och är väldigt smala. Alt sträcks ut, som om de dras ut i tortyr. Jag känner ingen smärta, bara otäck känsla. Har heller inga hallucinationer, eller väldigt få. När de kommer kan jag mentalt också säga att det här är too much, pallar inte. Ofta hör det ihop med en tortyr-situation känsla, eller att vara ensam och ihopkrupen i en cell.

    När det blir för mycket går jag upp, sätter mig på sängen och känner på benen. Ställer mig upp och går och visar sinnet att benen håller mig. Tittar på de i en spegel och ser att jag har kvar mina ben som jag känner dem.

    Vet inte om det här passar in exakt på sömnparalys, men det vore skönt, om det hade en förklaring.
    Igen, tack för att du delade, och alla andra. Nu ska jag läsa genom vad ni skrivit också.
    Kommentera jättegärna om du känner igen dig eller har inputs.

    Vänner jag berättat för har tolkat det som omedvetet (unconcious) material som kommer upp, ev/troligtvis från tidigare liv. Och de är inga “New-age personer” som vanligtvis rör sig kring sådana ämnen.
    Ärligt talat så resonerar detta i mig, det känns inte som om hjärnan “hittar på”.

    Reply
  208. Marrebarrebus

    Hej, jag hade mkt sömnparalys, utomkroppsliga upplevelser och liknande i tonåren, en gång när jag var 14 stod ett helt gäng fr skolan runt sängen. Och när jag var 15-16 år många gånger vaknade jag och i sängen låg tex mamma eller mormor! Jag kunde sätta mig upp, känna mig helt vaken och stirra på dessa mänskor, förstod inte varför de var där.. stirrade på dem upp till en minut innan de försvann eller förvandlades till den som egentligen på riktigt låg brevid mig i sängen. I nittonårsåldern vid ett tillfälle hjälpte jag en kompis att flytta. Jag blev trött och lade mig på hennes säng på sidan med ansiktet mot väggen medans hon pysslade och packade upp. Jag vaknade efter en stund och kunde inte röra mig, men ändå var min “inre” kropp vriden åt rummet till så jag låg och iaktog henne när hon höll på att packa upp grejjorna. Nu förtiden när jag är 44 år så händer det att jag ser konturerna av möblerna i ett rum som är becksvart. Ibland tänder jag en lampa och kontrollerar att det verkligen är möblerat så som jag ser det. (Ofta testar jag detta när jag sover över hos folk och möblemanget är nytt för mig, det är ganska odramatiskt, men kul, ger mig en känsla av att det finns så mkt mer spännande att utforska.

    Reply
  209. Marrebarrebus

    Oj, glömde berätta det bästa. När jag var 20 bodde jag i ett ödsligt torp i skogen. En natt drömde jag en dröm med verklighets känsla, kanske var jag utanför kroppen på riktigt, en flygdröm var det iallafall; jag flög med korparna över mitt eget hus och såg taket från kanske 20-30 m’s höjd. Flygdrömmar älskar jag, mera sånt tack!

    Reply
  210. Marrebarrebus

    Det läskigaste ska jag berätta också…
    Det hände mellan 7 -13 års ålder. Jag kunde vid insomnandet ligga och leka med perspektiven i rummet; låtsas att jag tittade in väldigt nära i ett dockskåpsrum. Efter jag liksom ställt in blicken så att det kändes som jag verkligen kikade in i ett dockskåp så brukade konstiga ljud höras. Det var nån slags tidsförskjutning i dessa ljud. Vid första intrycket av dem så var det som om en näve grus kastades mot en gammal plåtblecksbalja. Men när jag efter några år försökte bena isär ljudet för att förstå vad det bestod av var det mer som en massa mänskliga röster som komprimerats och smattrade på med hela sina ord och meningar in i ett enda smatterljud. Jag blev rädd och försökte att inte gräva djupare i detta men lyckades inte förrän jag steg upp och satte på musik.. då bröts detta. Ibland började det spontant och det var obehagligt, kändes nästan som jag blev hemsökt av andar, men jag lyckades att mota bort och ignorera detta tills det inte mer fick fäste hos mig. Mycket obehagligt. Knappt jag vågat nämna detta under alla år ifall man skulle spärra in mig. Good riddance! (Pust)

    Reply
  211. Indra Berglund

    Hej Jonna!
    Jag har i natt suttit och skrivit ett blogginlägg om min historia med sömnparalys. Det blogginlägget är väldigt mycket riktat till dig, för ditt blogginlägg i ämnet blev en totalförändring i mitt liv för två dagar sedan. Om du vill får du gärna gå in och läsa det. Men framför allt vill jag tala om att jag har lånat och illustrerat med ett av dina foton. Jag har självklart skrivit att det är ditt, och länkat hit till dig. Men om du ändå inte vill att jag ska ha ditt foto där så säg ifrån direkt så tar jag bort det omedelbart. I allafall ber jag om ursäkt att jag lånade ditt foto utan att fråga först, men jag ville så gärna få publicerat mitt inlägg innan morgonen.

    Välkommen in till min blogg: http://www.cherlindrea.se
    Med vänliga hälsningar och många tack till dig för det ditt blogginlägg har gjort för mig!
    Indra Berglund

    Reply
  212. T

    Är på ett sätt lättad över att ha hittat det här inlägget, och alla er som har berättat era personliga upplevelser.Samtidigt blir jag skit rädd över att det här är någonting man ska leva med?
    Jag hade min första upplevelse för 4 dagar sen. (Jag tror det är den första, men nu när jag tänker efter har jag säkert upplevt det när jag varit yngre också. Men inte på samma sätt som den här gången.)
    Jag och min mamma sover i familjens nya lägenhet utomlands. Det är mitt i natten, men det har börjat ljusna och jag vaknar och tittar mig runt. Kroppen är tung, som att den dras ner i sängen. Allt är super suddigt, precis som att jag var nyvaken och behövde “vakna till” lite. Men när jag tittar mot mammas sida av sängen så är det en mörk skugga som står bredvid henne. Lång, som en fullvuxen människa. Nu minns jag inte om den rörde sig, men den stod där, och jag kände på en gång att det var en främmande och skrämmande energi gentemot min mamma. Jag greps av fullständig panik, och på nåt sätt kunde jag faktiskt lyfta mina armar och ben, så att jag försökte slå bort den från henne, skydda henne. Tänka NEJ! BORT! Och jag VET att jag slängde med armarna, herregud jag såg det så väl, jag kände det. Och jag tänkte Vad i helvete är det som händer? Jag måste komma ihåg det här, för det här är fan ingen dröm! Och så tänkte jag att mamma måste tro att jag är dum i huvudet som vaknar av att jag fäktas med armarna hejvilt. Men jag var tvungen att markera eller få bort den energin som stod där. Jag somnade sen, tror jag. För sen vaknade jag på morgonen och berättade för mamma vad jag hade upplevt. Hon tyckte det var jätte obehagligt, men hade inte känt nåt.
    För min del ser jag det inte som en positiv energi, inte alls. Men jag väljer att se det här som en varning? Jag väljer att hantera den här negativa och skrämmande känslan, till att kunna göra bättre val i livet. Jag tar det verkligen jätte allvarligt.
    Samtidigt vill jag inte vara öppen för den här känslan något mer, den gör mig inget gott i slutändan. Jag är tacksam för att jag blev uppmärksam nu, men jag vill inte uppleva något mer. Det skrämmer mig.

    Reply
  213. Rose-Marie Byström

    Oj, vad många som kommenterat och upplevt liknande fenomen! Googlade på detta fenomen och fann ditt blooginlägg Jonna och fann att det är vanligare än jag trodde. Har också upplevt detta, så sent som i veckan när jag sov på hotell och hörde någon komma in i rummet och lägga sig bredvid mig i sängen. Har även tidigare vaknat av händer som trycker ner mig i sängen. En gång vaknade jag av att jag hörde något leka med kulorna i julgranen och då såg jag små silvriga väsen runt granen. Men jag kunde inte prata eller röra mig. Jag upplever det mest när jag har det stressigt runt omkring mig och har tolkat det som att då blir jag mer öppen för andra frekvenser och energier när jag försöker slappna av. Som att jag hamnar ofrivilligt på fel frekvens. Mycket intressant att läsa om allas upplevelser. Betydligt vanligare än jag trodde.

    Reply
  214. Emeli

    Hej Jonna!
    Jag har hört om fenomenet förut och tyckte att det lät spännande och intressant. Nästan så att jag avundades dem som hade upplevt detta. Inatt blev det min tur och det var fruktansvärt. Det jag upplevde var en man som var utan ansikte och som gjord av mörk materia av nåt slag som kom in i mina drömmar. Jag var på en kyrkogård och när jag rörde vid gravstenen började allt susa och det var som om jag sögs in och jag hörde en massa höga ljud. Mannen var där framför mig och jag låg i min säng. Jag försökte skrika och röra mig men inget hände. Mitt hjärta värkte och jag låg i ren panik tills paralysen släppte och jag skrek rakt ut och väckte min sambo. Jag grät, försökte somna om och så kom den där mannen igen och alla oförklarliga ljud och känslan kring hjärtat. Åter försökte jag skrika och peta på min sambo som låg bredvid men förgäves. Lyckas tillslut skrika och vaknar till av min sambo som kramar mig. Vi sätter oss upp lite och tänder lampan försöker tänka på annat. Men när jag återigen ska somna om händer samma sak en tredje gång. Sängen var vid det här laget genomsur av svett och klockan var mycket. Känslan i hjärtat försvann inte men när jag väl somnade om efter tre paralyser på raken är jag utmattad och somnar sen på riktigt. Idag är jag trött. Jag känner fortfarande en konstig känsla i mitt bröst och jag har svårt att tänka på annat än det som hände. Jag googlade sömnparalys och hittade din blogg 🙂 Fantastiskt fin och så bra förklarat! Så tack ♡

    Reply
  215. Sissel Anita

    Jeg har hatt opplevelser med søvnparalyse og “ut av kroppen opplevelser” så lenge jeg kan huske, men har ikke visst at opplevelsene hadde ett navn før de senere år. Det kan være slitsomt og vondt, og det kan være helt “ut av denne verden vakkert”! Jeg savner det og føler at noe mangler hvis det er lenge siden sist. ? Jeg tror det er mye mer mellom himmel og jord enn vi noen gang kan forstå.

    Reply
  216. Glenn Edell

    Jag har precis börjat att uppleva sömnparalys. Det är oerhört skrämmande och jag går med en otäck känsla i kroppen i några dagar efter det har hänt.
    Skillnaden för mig är att jag kan känna när den kommer till mig redan under dagtid. Jag känner det i ögonen. Om jag rullar på ögonen, tittar åt höger, vänster eller upp och ner så blixtrar det i huvudet och strålar ner i mina fingrar, tår och kroppen. När detta händer så vet jag att jag kommer att få en svår natt.
    Det är oerhört svåra nätter när jag befinner mig i detta tillstånd och det var senast i natt. Jag har inte tidigare sökt information om det här men det var på något sätt oerhört skönt att läsa att fler har liknande problem.
    I nattens maror såg jag mig krypa ner från min säng bort till min fru som jag klamrade mig fast vid. Jag tänkte att de farliga inte skulle kunna ta mig så länge jag höll fast vid henne. Men något tog tag i mina ben och lyfte mig mot taket varpå en röst skrek att hon inte får följa med dit jag ska. Vi båda flög upp mot taket men min fru föll handlöst ner på golvet igen medan jag fortsatte upp in i ett annat universum där diverse mystiska saker försegick.
    Jag vaknar flera gånger på en natt under mina sömnparalyser. Men återvänder direkt in i paralysen om jag somnar om. Vissa nätter vågar jag inte somna om och håller mig vaken.
    Andra gånger ser jag människor omkring mig i rummet efter att jag har vaknat och är vid mitt fulla vakna tillstånd, men de brukar försvinna efter en liten stund.
    Jag är dock alltid medveten om att jag befinner mig i en dröm och försöker hitta vägen ut till ett vaket tillstånd.
    Det här är ett frutansvärt tillstånd och jag mår verkligen dåligt av att det här har kommit in i mitt liv.

    Reply
  217. Robert Heikkinen

    Hej!

    Har haft sömnparalyser 4-5 ggr och det är vidrigt! Man tror att man är vaken men kan inte röra sig. Man sliter och drar och försöker ta sig upp ur sängen men till slut så inser man att det är bara att ge upp och inse att man fortfarande sover och sluta ögonen, slappna av och ta det lugnt och försöka andas lugnt. Jag tror att det har med att kroppen är utarbetad eller mycket stress. En natt låg jag hela natten och stirra in i väggen men hela kroppen var förlamad.

    Reply
  218. Tobbe

    hej, fick den känslan inatt vart lite orolig men sen så läste jag om det och det du skrivit så nu är det inga problem.

    Reply
  219. Lisa T

    Hej på dig! Otroligt det du beskriver för precis så har jag också upplevt, många gånger. Första gången blev jag livrädd för jag trodde att det var precis så det var i ett dödsögonblick, alltså jag trodde jag skulle dö. Jag skrek, försökte slå på min sambo som låg i sängen bredvid och kommer ihåg att han var en stor skit som inte kunde väcka mig, jag märkte att min son, då i 2 årsåldern, kom in och ställde sig vid min säng, jag tog honom på armen (och det var verklig hudkänsla) och försökte trösta honom om att inget var farligt. Sen vaknar jag av riktigt häftigt ryck och allt var tyst och stilla och mörkt som det brukar när man sover. Min ambo sov i godan ro likaså min son, då förstod jag att de två hade inte hört mig skrika. Detta hände några gånger och jag vågade inte somna utan satt upp i en fåtölj tills jag somnade i den. Min sambo tyckte jag var löjlig men jag vågade inte berätt för honom om mina nattliga konstigheter, för jag var alltid vaken trots att jag sov, tänk om han tvingade mig att lägga in mig på psyk. detta kunde jag ju inte riskera. Dessa upplevelser har följt mig i många många år, inte varje natt, tack och lov, för det är tröttande. till sist blev jag så trött på dessa upplevelser så när jag kände det där fruktansvärda susandet i öronen och känslan av att huvudet växte så tänkte jag .. Okey, jag låter det gå och ser vad som händer…. och då kom jag på något vis iväg någon annanstans med massor av folk runt om kring men min känsla var att de inte märkte av mig. Varje gång detta hände så var det alltid något nytt och konstiga grejer kunde visa sig som att en gång ver det en person som gick på mitt balkongräcke, fast där inte fanns något. Ja jag var vaken hela tiden men sov ändå. Ha ha, ja det låter konstigt för de som aldrig upplevt det men för mig är det inte konstigt. Numera är jag inte rädd för det men jag blir så trött dagen efter. Något jag också upplevt och det har inte varit när jag blivit paralyserad utan då kan jag röra mig, det är att en skepnad i svart långcape eller rock och med en hatt på huvudet, har stått vid min säng och bara tittat på mig, inte sagt något, min känsla är att det varit en man. Det går några nätter och sen är han där igen men närmare sängen, så har det fortsatt i många år och ju närmare han kommit så har han blivit ljusare. Sist han “hälsade på” var han grå och då satte han sig på sängen brdvid mig och då frågade jag vad han ville, men jag fick inget svar. Denna man, eller vad det nu var , har följt med mig i alla mina flyttningar. Jag testade en gång med att ha en liten lampa tänd i hallen och efter det så har han inte kommit, trots att jag inte längre tänder en lampa då jag ska sova, tyvärr jag saknar honom lite ha ha låter inte klokt, jag vet. Jag har öäven känt någon som tar mig på kinden, och det är en veklig hudkontakt, liksom den lille handen som en gång tog mig i handen. Jag vet inte vad allt detta är men jag vet att jag med all säkerhet sover fast jag upplever att jag är vaken. Ja jag är väl tokig haha. Men något är det nog för både min mor, mormor och min mobror har haft och har lite av det övernaturliga i sig. Det är obehagligt att känna såhär men jag tror absolut inte att det är någon som vill mig illa. Nu verkar det som om det inte går att rätta stavfelen här för när jag gör det så skriver den över alla andra ord så felen får vara kvar och jag hoppas ni förstår i alla fall vad det står. Ha nu en riktigt god och störfri natt när ni väl ska lägga er, för det ska jag ha.

    Reply
  220. Lisa T

    Jag igen… Lisa T. Jonna jag glömde i mitt förra inlägg… att tacka dig för din vackra bilder. Skulle vilja göra sådan själv. Så tack än en gång.

    Reply
  221. Knugen

    Har haft det nu under flera år! Nu vet jag hur man tar sig ur det och det är bara att ta det lugnt slappna av så mycket som möjligt desto fortare vaknar man. Kämpar man emot och får panik då får man det väldigt jobbigt tar dessutom längre tid när man är “paralyserad”. Jag har alltid en dröm innan jag hamnar på steg 2 dvs när man inte vet om man drömmer när man tror att man vaknar för mig var det alltid i min säng och sen blev de mer och mer absurt känslan i kroppen osv sedan steg 3 då man ligger och är vaken och inte kan röra sig och då spelar det in mycket vad man har omkring sig. Jag hade tex en ängel på väggen och vaknade på rygg då såg jag att ängeln såg ut som en äldre herre som betraktade mig lite läskigt andra gånger har jag haft en vägg mitt framför mig och då såg ja inte ett skit så omgivningen spelar klart in! Desto mer spänd du är desto längre blir du paralyserad så märker du att du har en sån dröm slappna av försök förlöjliga det du ser skratta åt de avväpna det! Din svaghet ger plats åt negativa tankar och upplevelser. Jag hade precis en sömnparalys haft de nu några dagar i streck måste börja äta bättre tror ja. Jag visste att jag hade en så ja nöp mig skrek och slog på allt när inget hjälpte slappnade jag av helt bara och tänkte jaha nu får ja väl sitta här bara vips vaknade direkt! Må väl!

    Reply
  222. Consuela

    I have experienced this many times! I wasn’t aware of the term “sleep paralysis” until a few months ago, when an acquaintance told me that she experiences it, and then described what it is. Most of my experiences have been a mix of confusing and terrifying, and I’ve wanted to do anything possible to prevent or stop them. But in more recent years, I have had a few positive experiences, too. It used to happen more when I was younger – as a child, and in my teens and 20s. I would say it happened on average once a month. But it would usually happen in waves, like a few nights in a row, and then none for a few months. I’m now in my 40s, and it happens less often. But I’m more interested in the phenomenon now, knowing that it’s an actual thing that people experience and not just “a really really bad nightmare,” as I used to describe it in the past. I enjoyed this post very much, Jonna, and I’m enjoying reading other people’s experiences and interpretations of this phenomenon as well. 🙂

    Reply
  223. Katja

    Har också upplevt nån form av sömnparalys ett antal gånger. Den jag minns bäst var hos min vännina som bor mitt ute på landet i ett stort hus som gått i arv från hennes släkt i flera generationer. Hon hade renoverat i sitt hus och gjort om ett litet hörn i huset till ett gästrum. Där det förr var en trappa ner till första våningen stod det istället en gästsäng.
    När jag la mig gick det knappt en timme innan jag började känna den där vibrerande känsla. Som nån elektrisk känsla var det. Sen såg jag nåt i ögonvrån som kom gåendes. Jag kunde inte röra mig, inte vrida huvudet. Kände panik! Och sen hoppar varelsen jag såg i ögonvrån upp på mitt bröst. Min bröstkorg tyngs ner och varelsen tittar mig i ögonen och hånflinar. Varelsen ser ut som blandning av en katt och en varulv i kanske ett lodjurs storlek. Jag försöker skrika, röra mig men klarar inte av nåt. Varelsen hoppar ner och jag känner mig livrädd,fullständig panik. Har aldrig upplevt den skräcken, hela rummet känns obehagligt. Sen kommer två svarta långa gestalter fram och står en bit i från och tittar på en. Jag börjar tro att det spökar, för allting känns så verkligt. Jag känner mig vaken men kan inte röra mig. Personerna kommer fram. Dom ser jättelånga ut och jag ser att det är en man och en kvinna som är äldre. Mannen har en hög hatt på sig kvinnan har en huckla. Dom står precis över mig och pratar om mig. Dom frågar mig om jag verkligen ska skaffa barn, om att jag inte är tillräckligt mogen för det ansvaret. Dom låter inte snälla utan mer dömande. Till slut vaknar jag upp och hör min kompis dotter som gråter. Jag går upp halvvaken ser en svart katt sitta utanför min kompis dotter rum. Tror att jag sett fel och tänker att det är kompisens katt. Går till kompisens rum och säger att jag inte kan sova i gästsängen för jag bara drömmer obehagligt. Är inte helt vaken utan känner mig fortfarande fast i sömnparalysen för jag känner att det är en obehaglig stämning i hennes rum. Ser när jag ska lägga mig ser jag att hennes katt ligger i hennes säng och fattar inte hur han bara för en sek sen satt utanför hennes dotters rum. Kompisen säger att hennes dotter drömt mardrömmar och vaknat. Jag lägger mig och somnar rätt fort. Och bara nån sekund efter kommer det fram massa vålnader svarta gestalter som ropar hjälp mig, hälsa familjen att allt är bra och det bara väller fram personer eller gestalt efter gestalt och till slut ber jag att min pappa ska komma (som är död). Har aldrig upplevt sån stark paralys, bara det där att man inte kan röra sig. Iaf så kommer min pappa och jag upplever som att allt blir ljust och han sätter sig på sängkanten och jag känner hur sängen tyngs ner av hans tyngd och han säger till personerna eller vålnaderna att jag inte vill prata med dem och alla avlägsnar sig och jag somnar.
    Dagen efter berättar jag om händelsen till min vännina och jag brister ut i gråt för jag tror jag blivit galen. Hon berättar att den svarta katten som jag sett är en katt som hennes ex sett flera gånger med och hon också. Hon tror att katten bott där innan. Jag hade aldrig innan hört talas om sömnparalys och trodde jag varit med om nåt övernaturligt eller att jag höll på att bli galen. Jag upptäckte även också gamla foton på hennes gammelfarmor och farfar och såg att dom ser exakt likadana ut som dom jag såg i min sömnparalys. Fotografierna har luggit på vinden och hon hade bara satt upp dom för nån dag sen. Va det var för djur som hoppade upp på mig har jag ingen aning om.Och jag vet att det låter som nåt påhittat eller nåt som en galning upplevt men så är det. Det här var hur min sömnparalys var. Min kompis berättade även att hon tyckte det kändes obehagligt när jag la mig i hennes säng för hon kände nån stark energi från mig som om att jag hade nåt starkt sken om mig.Låter helknäppt jag fattar det knappt själv. Att hennes dotter drömde mardrömmar samtidigt var också konstigt.

    Reply
  224. Maria

    Jag har upplevt och sömn paralysering det senaste veckorna ganska kraftigt varje dag faktiskt, oftast när jag är ensam hemma så kommer det vanligtvis så är det en man som står framför mig och står böjd över mig ibland så går han bakom mig som man hör fotstegen innan, i natt när jag sov så stod han bakom mig fast sängen är in mot väggen och fläktade med en plåt man hörde aluminiumets ljud och jag köpte vinden i ryggen men samtidigt så ligger jag utåt med ansiktet och ser ingenting men det är väldigt ofta samma man jag ser. Jag har lärt mig med tiden få kroppen att sakta vakna ur paralyseringen genom att vicka på fingrar och tår, små rörelser i muskler. jag har även nu senaste gångerna lyckats skriker. senast var hemma hos en kompis då jag sova över och hon börja fundera på varför jag skrek mitt i natten men hon sa ingenting förrän på morgonen det var riktigt läskigt för att liksom då så stod han över mig och börja titta på mig. när jag hemma hos pojkvännen så hände med aldrig min psykolog tror det beror på stress. Jag vill bara att det ska sluta då det är obehagligt och läskigt.

    Reply
  225. Tiffany D. Davidson

    I have never experienced this ( and thankfully so ) but I have a dear friend who has sleep paralysis for most of her life. The really interesting thing is she has described experiences to me that sound so similar to what you have described here – especially with the chest pressure, the woman, the figure walking toward the bed from the door, or just stopping at the door. She even told me about an old gnarly woman crouching over her in bed and screaming.

    I think this is so interesting that you have the same experiences… I wonder what that means about it all?

    I feel I am a very sensitive person and am surprised I have not experienced this, as I feel so much that seems ‘otherworldly’ at times, and an ability to tap into what others are feeling/experiencing/thinking… but I believe sleep paralysis would make me feel existential :/

    I know this is a couple of years old – do you still have sleep paralysis Jonna? How has it evolved over the years, if at all?

    Thank you for sharing – I think sharing the balance of good/bad light/dark is a wonderful thing, especially online where most of us just share the good things, it can feel alienating to the real human reading about this other person’s “only positive and bright” life. When we all know, nothing in natre is so one-sided.

    Sending hugs x

    Reply
  226. Kohzad

    Tycker inte alls att det låter knäppt ?❤ har haft nu några såna men mest positiva. Den jag hade nu inatt var typ romantiskt och sen kände jag på mig i drömmen att det var något som inte stämde så jag vaknade typ upp och då satt de en kvinna på mig och höll mig nere och fnittrade lite högt. Så snäll som Jag är så ville Jag inte ta i av respekt. Jag kunde röra på mig och kände på hennes ben. Men till slut så sa jag att de får vara nog så kunde jag vända på mig och vakna upp och under tiden så försvann hon. Jag är inte direkt rädd av mig för jag har med nu sista tiden upplevt saker men för varje gång så blir jag allt starkare. Jag har och känner att jag blivit en healare eller vad det nu heter. Vissa av mina vänner har känt att dom blivit besatta och har jätte ångest som knappt syns. Jag brukar känna på mig att de bär på något tungt och frågar snällt. Har du ångest och känner att du vill kasta in handduken? Svar. Ja. Och sen på något sätt så driver jag ut deras ångest eller demon vad man nu vill kalla det för. Jag känner när den försvinner ut ur deras kropp. Jag hittar inte på! Jag vet med att folk inte alltid vill tro på en men jag bryr mig inte ❤?
    Är så tacksam för att du delar med dig ❤

    Reply
  227. L. b

    Jag har också detta… Jag undrar vad det där starka vibrerande är som händer med en när man hamnar i detta tillstånd? Allra mest i huvudet på mig…

    Reply
  228. Sacha

    Jag har varit med om detta säkert runt 50 pluss ggr. Allt början med att när jag var 16 och såg shirley maclaines film ut på yttersta grenen och där lämnar hon kroppen i en scen. Jag tyckte att det vekade häftigt och ville pröva men visste inte hur. Några dagar senare är jag på drottninggatan i stockholm och kliver in på en bokhandel som heter vattumannen, en bokhandel med paranormala böcker, rätt som det är så läser jag en bok om ut ur kroppen upplevelser och tekniker på hur man framkallar dessa, jag memoriserar detta och går hem och prövar i min säng. Helt plötsligt så känner jag att jag blir tung och har svårt att rörra mig samtidigt som det susar eller vibrerar på ett mycket konstigt sätt, vibrationerna ökar och jag kan inte röra en endaste mm av kroppen och liksom flyter uppåt ca 20 cm känns det som. Sedan efter ett tag så kan jag röra mina armar och händer och jag tittar upp på händerna som ser nästan genomskinliga ut och det är som en gråaktig dimma som är i rummet eller jag uppfattar att allt ser grått ut på något sätt. Jag är helt klar vaken och är 100 procent medveten om vad som händer, detta är ingen dröm, jag tittar på handen och för den mot väggen som är på min högra sida, den känns normal och sedan så trycker jag med fingerspetsarna mot väggen och den bara liksom glider in i den, det känns lite som skumplast fas tätare som om vägen omsluter handen och jag börjar as skratta och tror inte att det är sant, vad är det som händer egentligen är jag galen. Sedan prövar jag med väggen som är bakom mitt huvud. Jag ligger i sängen som står i ett hörn i mitt sovrum och samma sak sker igen alltså, handen åker in i väggen igen och jag bara fortsätter skratta och tror knappt det är sant , är jag galen vad fasiken är det som sker sedan så provar jag att köra den högra handen igenom det vänstra men där tar det stop det är som en elektrisk laddning och liksom bara stöter bort och det går inte. Sedan känner jag lite obehag och vaknar upp i min vanliga kropp springer ut i köket och berättar för mina förädrar som viftar bort det och säger att jag drömt men så var det inte jag var helt klar vaken. Detta hände när jag var 16 och nu är jag 44 och minns i princip varenda detalj. Efter följande åren hade jag väldigt lätt att ta mig ur kroppen nästan när jag ville, allting sker precis på samma sätt , det börjat med att jag inte kan röra en fena och sedan känner jag vibrationerna och hur jag oftast dras uppåt. Jag har hört röster, musik , skrik på hjälp sett människor och känt närvaror av varelser. Haft både skrämmande och trevliga upplevelser. Det kunde hända både när jag själv ville eller helt spontant när jag var väldigt trött eller bara låg och vilade. Ibland vågade jag inte lägga mig för att ta en tupplur för att jag var rädd att det skull ske. Efteråt har jag alltid känt mig utvilad och pigg som om jag hade liksom hade laddat upp ett baterie eller fyllt på mina energier igen. Jag har läst allt jag kommit över om detta ämne och tror att det rör sig om astralprojektion men skulle vilja komma i kontakt med fler som varit med om detta eller någon som kan lära mig att hantera och ev utveckla gåvan jag har fått, att bemästra den på ngt vis

    /Sacha

    Reply
  229. Ahiga Audrey

    jag heter Ahiga Audrey, jag bor i Ohio USA och jag är lyckligt gift med en härlig och omtänksam make med tre barn. Ett stort problem uppstod i min familj för ett år sedan, mellan mig och min man, så hemskt att han tog saken till domstolen för en skilsmässa. Han sa att han aldrig ville stanna med mig igen, och att han inte älskade mig längre. Så han lämnade huset och fick mig och mina barn att gå igenom allvarliga smärtor. Jag försökte alla mina möjliga medel för att få honom tillbaka genom mycket tiggeri men alla till ingen nytta. Slutligen bekräftade han att han har fattat sitt beslut och han ville aldrig se mig igen.
    På en ödesdigra kväll, när jag kom tillbaka från jobbet, träffade jag en gammal vän av mig som frågade min man. Jag förklarade allt för henne, så hon berättade för mig att det enda sättet jag kan få min man tillbaka är att besöka en stavningskastare eftersom det verkligen har fungerat för henne också. Däremot trodde jag aldrig på stavning, men jag hade inget annat val än att följa hennes råd. Hon gav mig e-postadressen till stavningskastern som är “wiseozizaspiritualhome@gmail.com”
    Så nästa morgon skickade jag ett mail till adressen som hon gav mig och stavningskraven försäkrade mig om att jag kommer att få min man tillbaka inom två dagar.
    Vilket fantastiskt uttalande !! LOL !!! Jag trodde aldrig, så han talade med mig och berättade för mig allt jag behövde göra. Nästa morgon, förvånansvärt, min man som inte har ringt mig i över ett år ringde mig att han skulle komma tillbaka . Så fantastiskt rätt?
    Jo, det var så han kom tillbaka samma dag, med mycket kärlek och glädje, och han bad om ursäkt för sina misstag och för de smärtor han orsakade för mig och mina barn. Från den dagen har vårt förhållande varit starkare än tidigare. Tack för hjälpen från den här stora stavningskanalen.
    Mitt råd för alla där ute genom olika utmaningar är att kontakta den här stora mannen och precis som han gjorde för mig, kommer han att lösa alla dina problem. Du kan skicka honom ett mail via denna e-postadress. Jag lovade honom att jag skulle berätta för hela världen om hans magnifika krafter. (Wiseozizaspiritualhome@gmail.com),
    om du befinner dig i något sådant tillstånd, eller om du har något problem med att “ta tillbaka din ex. inte bara det han kan
    hjälpa dig
    1) bli främjad i allt du gör.
    2) Tjäna bra pengar eller vinn en lotteri.
    3) uppnå framgång i affärer.
    4) andliga problem.
    5) vinna domstolsfall
    6) Leta efter din livspartner.
    7) få ett välbetalt jobb.
    8) få kontroll över ditt äktenskap.
    9) få fördel och få attraktion från människor.
    10) få tillbaka förlorade pengar.
    (11) läker dig av alla sjukdomar. både härdbara och ohälsosamma precis som hiv / aids, cancer, något alls
    (12) lösa graviditetsproblem och välsigna dig med barn.

    hans e-postadress är igen (wiseozizaspiritualhome@gmail.com)

    Reply
  230. leah

    hej..tack för att du delade med dig av detta verkligen och kände igen mig i det du skriver verkligen….det började ett tag efter min bästa vän dog , och jag tror det va startfaktorn av sömnparalysen att jag hade sån sorg…jag kallade dom panikångestdrömmar innan jag fick mer svar på va det va…
    jag började först vakna av att någon/något höll mig fast i sängen, hur mycket jag än försökte slita mig loss så låg jag fan bara där som en död fisk och det höll på kanske minst en halvtimme och jag minns att jag hade tusen frågot och försök till lösningar för att slita mig ur greppet men inget hjälpte men
    till slut skrek jag fast det inte hördes, tills jag plötsligt fick luften tillbaka och kunde höra mig själv och då släpptes jag….jag va totalt skräckslagen och vågade inte sova ens med lampan släkt på flera veckor….andra upplevelsen ja att jag vaknade upp av att jag kände trycket igen men nu blev det även sexuellt… kändes precis som om när någon tar på dig fast utan det normala känslan av beröring jag kunde känna att något stort förskte tränga sig in men inte riktigt lyckades och
    va livrädd verkligen och försökte allt i min makt att vrida mig fri och jag grät som fan,men det osynliga höll mig stenhårt och då började jag slappna av istället och då kom oljudet och surrande i öronen på mig och jag trodde jag skulle kissa på mig av skräck… till slut återigen skrek jag låt mig va släpp mig tills det släppte.. tror jag satt i tre timmar och vaggade mig själv tills min familjehemsmamma kom in på morgonen och hitta mig ….’efter där har jag haft drömmar där jag enbart känner av oljudet och surret och att jag inte kan röra mig …och ju mer jag slappnar av dessu högre och kraftigare blir oljudet och surret och precis som du beskriver nästan som vibrationer…men nu när jag är van är jag inte lika rädd längre jag blir arg istället så in i helvete oxå och det gör att jag kan slå mig fri och vakna men är sjukt svårt då och hålla mig vaken så ibland sliter dom tillbaka mig och då får jag på nytt skrika allt va jag har tills jag vinner kampen….min pojkvän har vaknat ibland över att jag ligger lixom och rycker och blir livrädd när jag skriker rakt ut och vaknar…men han vet va det handlar om och försöker stötta mig såklart…men ALDRIG jag önskar ens min värsta fiende detta…fy fan ,men känns ändå tröstande att jag inte är ensam om detta<3 :,( mvh leah

    Reply
  231. Annie

    Hej fy , vilka skräck upplevelser för många av er. Själv har jag haft problem ett med att någon väster och ropar mitt i natten. Ofta mitt namn, vaknar av det och svara ofta saker som vad är det? Sedan inser jag att det inte är någon där som kan ha ropat. Blir ofta skräck slagen av det. Sover med kudde över huvudet varje natt. Har också vaknat av att det känns som om någon kilar mig under fötterna några gånger. Eller att det känns som att sängen skakar. Skönt att det verkar finnas flera i liknande situation så man intr är helt knäpp! Rädd

    Reply
  232. Karolina

    Hej,

    så intressant att läsa både dina och andras upplevelser. Vackra bilder. För mig började det i tonåren när jag satt barnvakt åt grannarnas små barn tidigt på morgnarna. Jag vaknade av att flickan stod i dörröppningen och grät, men jag kunde inte röra mig för att komma upp och trösta henne, och heller inte prata. En sådan hemsk känsla. Sedan helt plötsligt gick jag uppför trappen till vår lägenhet och gick in i mitt rum, började sväva över mig själv uppe vid taket men det var en ganska klumpig svävning. Slog i mig lite här och där. Efter den första gången hade jag massor av sömnparalyser, framför allt när jag var ca 19-20 år och levde med min föredetta. Då var det allt från eld utanför fönstret, aliens på bröstet, någon ond skepnad vid sängen och alltid samma fruktansvärda skräckkänsla. Särskilt när jag försökte skrika på min sambo och denne inte vaknade, kändes som man tog i så man blev blå för att få fram ett ljud. Jag har fått det till och från sedan dess, och har lärt mig att på mig börjar det alltid med ett surr i öronen/olustkänsla, och då försöker jag slappna av och låta bli att “gå in” i det om möjligt. Att slappna av är nyckeln. Sedan har jag upptäckt att jag ofta får det nån kväll/morgon om jag sovit dåligt natten innan. Att sova på sida läste jag någonstans skulle underlätta också, och nu var det flera år sedan jag hade en. En gång fick jag det på natten fast det gått några år sedan gången innan bara för att jag hade talat om det med en väninna på dagen om just detta, så till viss mån framkallade jag det kanske själv omedvetet. Får se om jag får det ikväll 😉

    Reply
  233. Ayumi

    Hi Jonna,

    Yes! Exactly as you have described I have experienced the same for so many years and times. I have categorized this “guys” in groups and one of them are those evil astral beings who feed themselves on our emotions of fear.
    They disappeared as I slowly learned to become stronger person in my daily life. I started verbally opposing them during the paralysis as I would any nasty person in a real life.

    It’s an energy war. I exercised talking to them with confidence, ordering them to leave “…for I am a sovereign being, bastards!” I would add yelling and almost hear them laugh. But, with time it finally worked.

    There are also a good ones. They helped me several times to get out of my body and took me to a places far out of Earth’s orbit, somewhere for a “refreshment and routine meetings” of the tasks we are currently involved in on this Earth and which are very much connected with our personal growth.

    Hope it helped a bit. I am so happy that many persons share openly similar experiences here!

    Thank you Jonna!

    Hugs and kisses to all

    Reply
  234. Joskus

    Min man har exakt samma.
    Du satte allt på prick när… helt sjuk.. allt han berättat så tänkte jag att jag var tvungen o googla nu efter några år.. och läser ditt & inser att han berättat likadant… ?

    Reply
  235. Sandra

    Åh så skönt att läsa detta, det gör att jag inte känner mig fullt så konstig längre.. ?? Känslan av att vara ensam om detta är jättejobbigt, flera av mina vänner säger att det måste vara övernaturligt, att det spökar hemma osv. Men jag vill inte tro det för då skulle jag bli skräckslagen, är sjukt mörkrädd sedan barnsben.
    Upplevde min första paralys när jag var kring 20, bodde ensam i min lägenhet och brukade sova med tv:n på pga mörkrädslan. Vaknade mitt i natten och kände hur hela kroppen liksom “surrade”, som sockerdricka. Ljudet från tv:n upplevdes som om jag varit under vattenytan, liksom grumligt.. Såg tv:n och programmet men kunde inte röra en fena… Fick panik och försökte skrika men kunde inte det heller. Det släppte efter en stund men jag sov inte mer den natten… Tog sedan över 10 år innan jag upplevde det igen, men nuförtiden händer det nån gång/månad, oftast i samband med insomnade. Upplever att det står en mörk skepnad intill sängen och känner en tyngd över bröstet om jag ligger på rygg eller på höften om jag ligger på sidan. Ofta känns det som om täcket dras av mig långsamt men när paralysen är över ligger det kvar där det ska. Samma “surrande” känsla under hela tiden. Blir fortfarande mycket rädd varje gång och får svårt att andas… vet någon hur man kan få det att sluta, upplever detta mkt obehagligt…

    Reply
    • Sandra

      Forts.
      Vid ett tillfälle nyligen vaknade jag med ett ryck när jag upplevde att någon väste mitt namn i mitt högra öra. Min sambo ligger på min vänstra sida… Brukar sova väldigt tungt och vaknar inte av småsaker….

      Reply
  236. Anonym

    Märkligt att så många upplever samma sak vid sömnparalys. Man kunde tro att de ser en svart varelse vid sängen därför att de läst eller hört talas om något liknande tidigare och att de projicerar fram ett minne. Jag vet att det inte behöver vara så.
    Själv var jag fem-sex år när jag vaknade mitt i natten och såg en svartklädd person gå genom rummet. Först trodde jag att det var pappa, men så såg jag honom sova i sin säng. Själv sov jag i mammas säng och hon sov hon också. Jag blev mycket rädd, dels för att det var en främling, dels för att han var helt svartklädd med nån skrud som gick ända ned till golvet och huvudet täckt av en kapuschong, och dels för att han verkade så oberört lugn där han skred fram. Han var verklig, men kändes onaturlig på något sätt. Men han passade inte in i min bild som spöke; vid min ålder föreställde jag mig spöken som absolut vita, typ lite som spöket Laban.
    Jag knep ihop ögonen av skräck, och när jag tittade igen var han borta. För en sekund blev jag lättad, men sen såg jag att han satt på huk vid min fotända och bara stirrade på mig. Jag ville väcka mamma, men kunde inte röra mig eller tala.
    Självklart trodde alla att jag bara hade drömt, men händelsen var så verklig att den följt mig genom livet och jag är fortfarande i vuxen ålder mörkrädd när jag är ensam.
    När jag läste Jonnas berättelse kändes det som en lättnad, en bekräftelse. Samtidigt är det besynnerligt att flera haft besök av en liknande person vid sömnparalys. Man undrar om den mänskliga hjärnan är förprogrammerad att ta fram en svart varelse när man får sömnparalys, eller om det finns läskiga varelser omkring oss som bara visar sig vid sömnparalys. Men vad vill de oss då? De bara står där eller lutar sig över en och bara glor och utstrålar starkt obehag eller ondska.

    Reply
  237. pj

    En natt vaknade jag av att jag inte fick luft. Jag kunde inte andas och kände ett tryck över bröstkorgen. När jag öppnade ögonen såg jag en svartklädd kvinna sitta på mig så jag inte kunde andas. Jag började få panik av att inte kunna få luft, och samtidigt kunde jag inte röra mig alls för att mota bort den som satt på mig. Det kändes som jag skulle kvävas till döds och det kändes som det var den svartas avsikt. Hon utstrålade en ondska och hennes lugna blick visade att hon var målmedveten om vad hon gjorde. Jag trodde att jag skulle dö. Istället måste jag ha somnat om. Det var först flera år senare som jag fick reda på att det fanns något som kallas att man blir riden av maran, och att faktiskt andra också upplevt det. På ett sätt kändes det skönt att få bekräftelse på att jag inte inbillat mig det som hänt, men när jag läst mer om det blir jag rädd för vad det kan vara. Hur kan olika människor uppleva samma onaturliga händelse?

    Reply
  238. Nina

    Hello Dear. What you are experience is a Nighthag. They usually come if you have past trauma or negative experience that you are denying. That’s why she said to you ” Don’t you have ears” You have to ask yourself what you are blocking inside of you. For example you witness your parents fight when you were a kid and need to heal that aspect of yourself.
    Your sleep paralyzes will stop. Sounds CRAZY but I it helped 1000s

    Reply
  239. wendy andreesen

    This experience is real, but its evil. I am a christian, and very well aware of the spiritual world. I have had attacks while asleep too, which I will not go into detail. But what you are dealing with is demonic. The only way to be delivered from this is the blood of Jesus. If I get attacked while asleep, I say go away in the name of Jesus. I sense you are very spiritual, but be careful….you cannot delve into the spiritual world protected if you do not follow Jesus. Read the Bible and seek info from people that know about this. If you want personal information on the subject, just email me.

    Reply
  240. Anna

    Tycker detta är ett så intressant fenomen. Tog upp det vid en middag ikväll och visade sig att en annan runt bordet också upplevt det. Jag har upplevt det flera gånger men nu är det längesen. För mig har det ofta varit förknippat med en sexuell beröring, vilket gjort det ännu obehagligare. Blandningen av skräck och njutning och svårigheten av att känna att det är härlig beröring samtidigt som man vet att man är ensam i rummet, och att den som tar i en känns allt annat än behaglig. Men som nån annan skrev är det lika verkligt som vad annat som helst så svårt att bortförklara som sömn när man känner beröring och tryck som om man vore vaken. Ibland har jag också kastats upp i luften på ett brutalt sätt som är lika fascinerande som obehagligt. Men det mest spännande tycker jag är att de allra flesta har upplevelser om samma typ av varelse, att det inte är en god snäll person utan nån obehaglig varelse. Är det en slump? Jag vet inte.

    Reply
  241. Kristian

    Jag började uppleva utomkroppsliga upplevelser i samband med att jag långsamt började förstå att medvetandet är fristående från det som vi kallar den fysiska världen. Enligt min förståelse nu så är det alla våra medvetande tillsammans som skapar den värld vi lever i.

    Hur som helst började detta när jag halvsov. Ett svagt brusande ljud i öronen och en vibrerande känsla i kroppen som blev starkare och starkare för att till slut vara väldigt intensiv. Sedan “plopp” försvann ljudet helt samtidigt som man lämnade kroppen och blev helt viktlös. Du beskrev att du inte kunde styra vart du skulle, och mitt tips är att du åker dit din tanke vill leda dig. Du är nämligen uppkopplad på ett helt annat nätverk nu och kan förflytta dig i rum och tid. Väggar, dörrar är bara en del av den “påhittade fysiska verkligheten” och dem kan man flyga igenom. Jag tog min färd till mina barns sovrum och såg hur de susade gott. Jag la även märke till en liten skavanker i taket jag aldrig någonsin sett tidigare.

    Detta blev för mig ett bevis senare, för när jag var tillbaka i min “kropp”/avatar var detta det första jag kollade upp. Och mycket riktigt. Det där märket i taket fanns på riktigt. Det var inte en dröm… det var verklighet!

    Många, liksom du o jag får uppleva läskiga saker när man träder in i detta stadie. Det är ett test för att se om du är redo. Man måste släppa allt som har med rädsla och ego att göra. Nästa gång, prova att istället ha en konversation med dessa varelser så ska du se att de försvinner. Din egen rädsla är det som hindrar dig att ta steget längre. Så är det fortfarande för mig ibland även om det nu är någon månad sedan sist jag fick uppleva detta. Det kommer i perioder för mig också. Men jag tror inte på döden som många gör. Det är något som vi människor hittat på för att förklara när vår avatar försvinner. Själv du, eller ditt medvetande, är för evigt. Det kommer alltid vara under utveckling och bygger på att vi ska släppa rädslan och få bort egot. När detta försvinner utvecklas världen till det bättre, sakta men säkert genom allas kollektiva medvetande tillsammans. Man skulle kunna kalla den värld vi lever i för en simulation som byggs tillsammans. Sannolikheter för varje händelse bygger på kollektivet, men även på ens eget medvetande. Men världen förändras inte av egoistiska tankar eller värderingar, men allt det andra går att påverka. Framtiden är inte skriven, den skapas gemensamt!

    Reply
  242. Bosse

    Jag har aldrig känt någon positiv känsla av sömnparalys…. som för övrigt alltid inneburit så kallade hypnagoga hallucinationer för mig.
    Första gången var jag 12 år….. vaknade av att jag hörde oväsen o buller under sängen….som av en trumma ungefär. jag låg på rygg och kunde inte röra mig alls…. men mitt rum såg ut som vanligt i nattmörkret. jag såg månen utanför fönstret genom persiennerna och förstod inte vad som hänt med kroppen som var förlamad…jag kände mig skräckslagen av förlamningen… men speciellt av det trummande ljudet… jag fick känslan av att ngt hemskt skulle hända…
    Då från ingenstans kom en tyngd över bröstet…. och en stor svart katt satt plötsligt på mig…… det värsta var blicken……
    kattens ögon lyste rött…. precis som lampor.. stirrande rakt mot mig…. ca 30cm från mitt ansikte… kattgestalten började göra utfall med framtassarna mot min hals…samtidigt som trumman under sängen blev starkare. jag kände luftdraget när klorna for förbi på 1cm avstånd
    Jag lyckades röra på ett finger o allt försvann
    … men det blev ingen mer sömn den natten
    … Det som är riktigt obehagligt är att detta hände 1969…..
    Då fanns inget internet….. Jag var 12år o hade väl hört skrönor om svarta katter o otur….
    Men aldrig att en svart katt med röda ögon skulle vara en symbol för djävulen…..
    Katten har aldrig återkommit…. men häxor som skrattar högt så det ekar i hela lägenheten… och kommer rakt mot mig… eller barnskratt under sängen… mumlande monotona röster…
    Men ingenting går upp mot dom lysande röda kattögonen i mörkret…. som utstrålade ren ondska…
    Visst.. en sömnstörning… naturlig förklaring…
    Jag vet vad jag såg….
    Men jag kan inte bevisa att det är övernaturligt
    …. Fast å andra sidan kan forskningen inte bevisa att övernaturliga fenomen ej existerar
    …. Det är en intressant reflektion

    Reply
  243. Elin

    Tack för att du skriver om detta jag har haft sånt här i 10 år och jag har upplevt fruktansvärda saker och precis lika verkligt som de grejerna var för dig lika verkligt är det när jag upplever att jag blir våldtagen och detta har hänt otaliga gånger men det är bara ett halvår sedan tror jag som jag hörde ordet sömnparalys första gången och då förstod att det faktiskt finns ett namn för det som jag haft så länge och precis som du skriver så finns det vissa saker man inte vågar skriva om för att man är rädd att folk ska tro att man till exempel har en psykisk sjukdom som schizofreni så därför är det så härligt att du skriver om detta och även alla andra och det är verkligen många som har skrivit! Under några år så hade jag en medicin att ta på kvällen för att kunna sova och jag förstod aldrig sambandet men då fick jag sånt minst vart tredje natt och även upplevelserna var så fruktansvärt rå som till exempel det här med våldtäkten och under olika perioder så har jag och min mamma bott ihop och det är inte alltid jag lyckades få fram ljud trots att man försöker allt man kan för att skrika på hjälp Men någon gång då och då så lyckades jag i alla fall få fram skrik och ropa på hjälp och det var så härligt för då hörde min mamma detta och väckte mig här kommer så tydligt ihåg när jag under sömnparalys upplevde en sån fruktansvärd våldtäkt men lyckades skrika på hjälp och då kom mamma och väckte mig annars hade det kunnat fortsatt hur länge som helst som det gjort andra gånger. Automatisk blev det så att min sömn började bli bättre av sig själv vilket gjorde att jag inte kände behov lika ofta av att ta den här medicinen som konstigt nog bland annat används mot psykoser och sånt och därför gör att man blir så väldigt trött men iallafall så märkte jag en tydlig skillnad direkt då detta händer mer sällan och när det väl var så att jag fick sådan paralys så var de här upplevelserna eller hallucinationerna eller vad man nu ska kalla det inte alls så fruktansvärt hemska utan Upplev den mest bara det här med svävning som jag såg att du också skrev om och visst är det fruktansvärt obehagligt men är ingenting i jämförelse med sånt där annat som du säkert håller med om då dina upplevelser varit på samma nivå som mina. Detta är första gången någonsin som jag skriver om detta och jag vill verkligen tacka dig för det känns så fruktansvärt skönt att bara få skriva det här och det hade jag nog aldrig gjort om jag inte hittat din text!

    Reply
  244. Ann-Sofie

    Mina sömnparalyser brukar vara behagliga. Någon gång olustiga med folk som rör sig i huset, men enda gångerna någon kommit fram till mig så har det varit ett ex som kommit och hållit om mig och det har varit njutbart och inget jag önskat komma ifrån.
    Händer bara morgon/dagtid när rummet är ljust.

    Reply
  245. Joakim

    Plötsligt hör jag en berättarröst i rummet: “Efter lång väntan lyckades Joakim till sist hitta till sin sömn. Så inväntade han sin insomning, men innan han somnade helt märkte han att något inte riktigt stod rätt till i rummet! Just det – spöken!”

    Och efter det hör jag en jätteläskig orgelbordun och ser ett jättestort spöke som gallskriker i rummet! Och jag är i sömnparalys.

    Jag har även råkat ut för exploding head syndrome. Sömnparalys plus hör en jättehög elektrisk överladdning och får för mig att det är jag som är en högspänningsledning.

    Reply
  246. Elsa

    Jag kom in här på detta inlägg av en slump.
    Jag hade ibland sömnparalyser som barn. Jag visste inte då vad det var och mina föräldrar trodde jag drömt mardrömmar. Jag kunde se ett runt föremål på väggen i många färger som snurrade väldigt snabbt och det var lika skräckinjagande varje gång. I andra änden av rummet stod ofta en lång mörk skepnad och jag själv var alldeles paralyserad av skräck och kunde inte röra mig.
    Jag vaknade ibland på soffan i köket där mina föräldrar placerat mig, efter att jag skrek i sängen.
    Sen upphörde de med åren men då jag födde mitt första barn för 9 år sedan upplevde jag igen något liknande. Det var natten efter förlossningen och jag sov i min sal. Plötsligt kände och såg jag en skepnad bredvid sängen, jag försökte vrida på huvudet men kunde inte röra en fena. Det kändes som att jag höll andan. Sedan har jag försökt intala mig att det var min skyddsängel som kom på besök just då jag var som lite skör. Vårt barn hade fötts 3 mån för tidigt och låg i kuvös, liten och i osäkert tillstånd om han skulle klara sig.
    Jag kan också berätta att jag är lite medial, som också min mamma, mormor (avliden) och som jag nu märker att också sonen fått samma gåva, förmåga.
    Jätteintressant detta, Tack för att du delar med dig Jonna, och tack för alla andras kommentarer också.

    Reply
  247. Linda

    Till mig låter det inte som sömnparalys, det låter helt enkelt som om att du är väldigt intuitiv och slöjan till andevärlden väldigt tunn. Så mottaglig att energier och väsen från andra dimensioner lätt kan kontakta dig. Varför det kan vara ovanligt att folk upplever det här idag är för att det är många saker i vårt moderna liv som blockerar den förmågan till exempel, stadsliv, diet, stress, tv tittande.. om man lever ett liv i ro i ett med naturen blir dom här upplevelserna lättare att nå. Om du inte vill uppleva dessa igen kan du kalla på dina skyddsänglar och genom att veta din egen kraft inte behöva uppleva det igen. Med kärlek, Linda.

    Reply
  248. Ann

    Oj, det du beskriver hade kunnat vara anteckningar från min egen dagbok (!!) Jag har mer eller mindre haft _identiska_ upplevelser med det du beskriver, men jag har inte ditt mod att berätta om det officiellt. Om du vill skicka iväg ett mail till mig så kan jag berätta mer, vore nästan lite skönt att få det ur sig. Har fortfarande omtumlande sömnparalyser ibland, för min del började de när jag gick på dagis. Har haft andra speciella upplevelser också (klardrömmar, utanför-kroppen-upplevelser, osv) men sömnparalyser är verkligen ett kapitel för sig!! Jag har dragit det så långt att jag pratat med olika läkare om detta och gjort en del utredningar, men de har inte kommit fram till nåt eller kunnat ge någon förklaring då jag inte har någon psykisk problematik som inkluderar vanföreställningar eller liknande. Jag är ingen religiös människa, men vid det här laget så har jag testat det mesta för att bli av med detta otäcka fenomen och ingenting har hjälpt. För två somrar sen var jag med om mitt livs värsta natt då jag hade 11 sömnparalyser I sträck ( Seriöst, hur är det ens möjligt!?? ? ) Jag var så chockad efteråt att jag knappt kände mig som en levande människa på ett dygn. Skulle väldigt gärna vilja ha en förklaring på detta!

    Reply
  249. Roxanne Brothers

    I started having sleep paralysis during puberty, it finally stopped in my 20’s. It is the most terrifying thing to go through. I remember being so scared to think of it when I was awake, thinking I would bring it on the next time I slept.

    Reply
  250. Lillemor Billing

    Hej Jonna!

    Först och främst tycker jag att du är fantastisk! Och grattis till ett fint bröllop ?! ( Gillade att katten fick vara med på ett hörn i filmen) ?.
    Det jag egentligen ville skriva att jag också haft sömnparalys, det är skrämmande och ångestframkallande. Men sedan jag fick mina barn, nu 29 och 31, så försvann det helt, gudskelov! Hoppas att du också blir fri från detta till slut, även om det är ofarligt är det ju en fruktansvärd upplevelse.

    Kram
    Lillemor, fd norrlänning i Gbg

    PS: Så roligt att du lärt dig kulning, hörde det ibland när jag var i Dalarna som barn. Så vackert!

    Reply
  251. Archie

    Is the vibrating sensation accompanied by an intense buzzing sound similar to that of a beehive? And when you are sucked into something, do you see lines of colour all interwoven and spinning in a clockwise motion? It’s interesting that you talk about the figure having a feminine energy!

    Reply
  252. Madde

    Hej Jonna! Tack för ditt inlägg om drömparalys. Jag har haft liknande men vet inte om det är drömparalys men det är som du säger jätteverkligt och jag är vaken och fullt medveten.
    Inatt låg jag vaken pga att min sömn blir störd och då har jag svårt att somna om. Jag ligger och försöker somna om och blir tillslut dåsig och avslappnad. Plötsligt hör jag hundtassar som springer runt i rummet sen hör och känner jag att hunden sätter tassarna på min sängkant och står och flåsar lite. Jag vet ju logiskt att jag inte har nån hund och tänker att det kanske är en drömparalys och så försöker jag att röra på kroppen och det går knappt, efter ett tag så kan jag få igång kroppen.
    En annan gång låg jag ner i soffan (hade feber) och vilade. Sen är det ett sånt tjatter och prat vid sidan av mitt öra och jag försöker säga till att det ska vara tyst men kan inte röra mig en millimeter, heller inte röra munnen. Efter ett tag lyckades jag få fram ljud ur halsen men utan att röra läpparna och försökte säga att de skulle vara tysta. Och tyst blev det. Sen efter ett tag kunde jag röra kroppen.
    En annan natt när jag låg i sängen och återigen hade sömnsvårigheter och vaknade ofta så låg jag vaken och hörde hur ett barn sprang i hallen och sen in i rummet bredvid mitt och bankade händerna hårt i väggen bakom mitt huvud. Jag var livrädd och vågade inte röra mig.
    En annan gång vaknade jag av hur sängen sjunker ner bredvid mig som att någon sätter sig där men jag ser ingen som sitter där. Väldigt obehagligt.
    Vet inte om detta är drömparalys men obehagligt är det och otroligt verkligt eftersom jag är helt medveten och kan tänka när det sker.

    Reply
  253. Ted

    Anledningen tror jag till rädsla i detta skede är för att jaget sitter så in märjat i ryggraden. Du vågar inte släppa suspekten av dig själv in i en paralys vilket gör att man stretar imot med rädlsa det du har fokus på blomstrar i stundens skede och rummet fylls av skräck. Släpp precis allt när detta intreffar. Kanske svårt men ett tipps du har alltid ett band från själ till kropp. Egot som oftast är jaget på många kan inte åka med ut i det stora just när allt sker så ditt jag gör allt för att vi inte ska släppa den delen. Utgår från egen upplevnad. En natt skädde nått som kallas för ego död. Hela mitt jag åkte från mig och visade sig vara en stor bluff ett stort klistermärke av toom skit. Vet ju vem jag är för de men jaget ligger mer som en old story i skallen idag istället eller utanför mig själv kanske vissa delar är svåra att skriva rakt upp och ner. Du är skaparen till allt inom dig släpp saker låt det strömma igenom dig då. Kolla på saker om du måste känn på saker men sedan tack och förlåt vad det nu gäller så saker får strömma som information upplevelsen osv. Vi lever på en veldigt cool plats och har en kropp som är helt underbart vacker och unik. I paralysen bestämmer du vad som finns känns det som beroende på om du gräppar en känsla och sedan slå på projektoen. Innan jag avslutar. Skrivit mycke vad jag upplevt samt teorier inget är si inget är så, inget är rätt inget är fel. Jag älskar hela universum mörkt som ljust kallt som varm. Allt behövs för en balance. Sä till att hitta dina spakar 💖💖🌠/ ted/mazzela

    Reply
  254. Dan

    Låter nästan som mina upplevelser när jag hamnat i sömnparalys. Första ggn jag upplevde det var rena skräckfilmen. Jag vaknade till av att det knackade på dörren , men kunde inte röra mig var väldigt obehaglig känsla , kändes nästan som jag var drogad men ändå inte. Jag låg i sängen i mitt rum allt såg precis ut som vanligt , men när jag tittade mot sovrumsdörren så såg jag en liten flicka med långt svart hår, såg nästan ut som hon i ”the ring ” började smått få lite panik , försökte röra både armar och ben men det var helt omöjligt . Sen ser jag att flickan går sakta mot sängkanten , kryper ner i sängen mot mig , försöker skrika men det går inte det heller ,känner ett tungt tryck över bröstet som hon satt sig på , ser hennes ansikte som är helt förruttnat väldigt vidrigt, får gåshud bara jag tänker på det . Hon bara stirrar på mig o skrattar samtidigt som hon närmar sig mitt ansikte , tills slut så får jag äntligen tillbaka känseln , slänger mig upp vevar med armarna för fullt springer ut från sovrummet skrikandes tänder alla lampor , sätter mig vid tvn o sover inte en blund till den natten.

    Jag var helt förstörd trodde det hade slagit slint i huvudet , allt var ju så verkligt så man visste inte vad man skulle tro.
    Men bara några dagar efter så upprepades det i flera nätter med samma flicka , fast paralysen blev kortare för var ggn som tur va 😁

    Har inte upplevt nått mer på över 2 år nu ,så det är väldigt skönt 😁

    Reply
  255. V

    Hej Jonna! Av en slump hamnade jag på den här sidan utan att ens sökt på ämnet.. så jag blev mäkta förvånad att den här sidan dök upp då sömnparalys är något som jag har upplevt sedan jag var i unga tonåren. Det måste varit någon mening med att jag hamnade här.
    Jag började få dessa upplevelser när jag var runt 15 år och jag har fortfarande nu 28 år senare, men inte lika frekvent.
    Jag visste heller inte vad detta var när det hände och jag var totalt livrädd. Jag upplevde det som att det stod en gestalt vid ändan av sängen och “ville ta min själ” och kände också ett tryck över bröstet som om gestalten satte sig på mig och ville mig illa. Jag var panikslagen varje gång det hände. Jag bytte rum i mina föräldrar hus för jag trodde det spökade i rummet, men trots att jag bytte rum fortsatte upplevelserna. Ibland upplevde jag det som en mörk gestalt, manlig, och ibland som en demon. När jag sedan flyttade hemifrån när jag var 16-17 följde upplevelserna med mig. Jag gick då till ett medium för att be om hjälp. Upplevelserna fortsatte ändå utan att jag förstod vad det var. Jag upplevde också detta med ett brusande ljud som var så överväldigande och enormt skrämmande. Det var som om vind blåste eller forsade genom mig. Upplevelserna varierade men det fanns alltid en mörk gestalt närvarande. Jag var totalt vaken och försökte ibland skrika på hjälp men kunde inte röra mig. Vid något tillfälle var jag så långt utanför kroppen att jag var uppe vid taket och upplevde vinden utanför taket.. Det tog mig många år innan jag hörde att det fanns en benämning för detta. Jag upplever det fortfarande i bland men jag försöker också kontrollera det innan “det tar över” när jag känner att det är på väg att hända. Ibland tar det ändå över och jag blir fortfarande rädd trots att jag vet vad upplevelsen inte är farlig. Ibland har jag hört röster som sagt saker och andra typer av gestalter som inte varit mörka utan neutrala. Vissa tillfällen har det varit mer än en entitet. Jag har mycket mer att säga om dessa upplevelser. Den beskrivning du ger är det närmsta likt min egen upplevelse jag har hört någonsin. Tack för att du delat med dig.
    Skulle vara intressant att prata mer om det med dig och andra om det.

    Reply
  256. Katarina

    Hej, jag har upplevt detta tillstånd då jag var gravid i sjunde månaden. Jag har upplevt det flera gånger, men alltid bara tillståndet av att vara paralyserad, förlamad, helt medveten samtidigt som kroppen går in i ett slags, brus, centrifug, som om elektricitet strömmar genom kroppen och allt löses upp, vibrerar och medan kroppen ligger kvar i sängen befinner sig mitt jag ovanför, jag tänker på det lite som att ha ett epileptiskt anfall då man är förlamad. Jag har försökt kommunicera med fenomenet för att komma ur det. De gånger jag har blivit arg och skrikit åt fenomenet att dra åt helvete har det blivit värre. De gånger jag provat med att säga till fenomenet att ok, som du vill, jag ger upp, typ och slappnat av, då har det lugnat ner sig. Det händer oftast under perioder då jag upplever mycket frustration eller stress i livet. Det intressanta är att den gången det hände då jag var gravid, barnet i magen blev som galet, började sprattla som tokig. Barnet kände alltså av paralysen. Paralysen händer alltså inte bara i hjärnan, om det vore så hade ju barnet knappast kännt av det. Eftersom barnet blev så hysteriskt drar jag slutsatsen att det var en otäck upplevelse för barnet. Jag tänker mig att det måste ha kännt vibrationerna i min kropp. Kanske skakade jag på riktigt, jag vet inte. Jag har alltid varit själv då jag haft paralyser. Den gången, då jag kände barnets reaktion, blev jag riktigt riktigt bestämd och jag sa med mycket klar och tydlig röst ett enda ord, men jag sa det på ett sätt som inte gav utrymme för kompromiss “SLUTA”. Och då slutade det. Jag är fortfarande förvånad över att det funkade, och det var enda gången jag helt lyckades få det att sluta på en gång genom att ta kontroll. Men då gällde det inte bara mig, utan först och främst barnet.

    Reply

Lämna ett svar till Lisa T Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.