Hon lägger sig alltid till rätta i mitt knä när jag precis ska resa mig upp. Hon kan öppna stängda dörrar och skrika högre än en bebis. Hon skvätter kattsand över hela hallen och kan öppna byrålådor för att hämta mina undangömda fjädrar. Hon älskar Nanook villkorslöst trots att han aldrig visat något intresse i henne. Hon bäddar länge och kryper ihop tätt, tätt intill bara för att få vara kvar i några sekunder innan Nanook reser sig och går.

Jag får aldrig duscha ifred längre och hon hänger med på varenda promenad med Nanook om jag inte låter henne stanna inne. Hon till och med rastar sig själv vid diket som om hon vore en liten hund. Ibland sitter hon länge och betraktar mig med ögon som ser klokare ut än en gammal människas. Hon får mig att undra vem det är som gömmer sig i den lilla kattkroppen. Tänk vilken tur att jag fick just henne. Lilla älskade Nayeli.