“Hej Jonna,
Tack för du tog dig tid att svara på frågor.
Men är du riktigt ärlig? Det är väl klart att man känner sig ensam ibland när man som du (och jag) bor ensam. Inget att hymla om. Komma hem ensam till en kall, tom stuga. Det vet vi väl hur kul det kan vara…
Din positiva image krackelerar ibland. Trovärdigheten rinner ner i sprickorna. Allt behöver inte vara fantastiskt, vackert, hänförande och super. Det vet vi ju alla.
/ Barbro”

Jadå, jag är helt ärlig. Jag har aldrig haft problem med att vara själv. Har aldrig känt mig ensam här på det sättet som du beskriver det. Men att komma hem till en kall stuga är inte så kul däremot. Men det är bara att elda på så blir det varmt efter en stund. Och att allt inte är fantastiskt och superbra tycker jag att jag visar ganska bra. Allt från hur jag kämpar med ved, kyla och annat som krävs när man bor såhär. Men det är ju en annan sak

Det låter på din kommentar som om du gärna vill tro att jag känner mig ensam men håller uppe någon slags positiv fasad. Men jag är verkligen helt ärlig. Jag har många gånger skrivit i bloggen och berättat hur jag klarar av “ensamheten”. Jag har alltid trivts väldigt bra att vara själv. Till och med så föredrar jag ofta att vara själv framför att umgås med vänner en helg. Jag är en väldigt social människa när jag är bland folk, men när jag är själv så är det väldigt, väldigt sällan som jag ens kommer på tanken att t.ex ringa en vän. Tycker det är lite tråkigt att jag är så. Men å andra sidan så är klarar jag mig väldigt bra själv. Något jag har mycket nytta av i livet jag lever idag.
Det är ju så otroligt stor skillnad på oss människor också, vad vi behöver för att må bra. Vissa vill aldrig vara ensamma, medan andra trivs alldeles utmärkt med att vara själv.

När jag var liten så var jag ibland rädd på helgerna för att kompisar skulle ringa och fråga om vi skulle leka. För jag ville inte. Jag lekte hellre själv. Det kanske låter konstigt, men så är det. Och så har jag varit hela mitt liv. Jag lekte hellre själv med kottar eller klädnypor när jag var liten haha. Och nu när jag är vuxen, så har jag så mycket projekt och idéer som jag vill ägna min tid åt. Saker som jag behöver vara själv för att göra. Och jag har helt enkelt väldigt lätt för att roa mig själv.
Jag känner mig ofta dränerad av att vara runt folk för länge. Jag blir spänd och kan inte riktigt slappna av. Är jag bland mycket folk en längre tid behöver jag ofta stänga in mig själv i något rum en stund, eller gå ut för mig själv. Bara för att samla lite ny energi. Det har inget att göra med folket jag är med. Det kan vara min familj och vänner som jag tycker jättebra om! Men ändå behöver jag komma iväg och vara själv en stund. Det är jätteviktigt för att jag ska fungera som vanligt.

Så, nu när jag kom hem efter nästan en hel vecka med min familj och vänner så känns det inte alls ensamt och trist att komma hem till min stuga. Och jag lovar att jag är helt ärlig när jag säger det. Jag försöker inte att verka ”tuff” eller slå på någon fasad av att allt är så fantastiskt och bra. Det kändes jättebra att komma hem, och inte ensamt på något vis.

Det här med hur vissa ser på ensamhet är lite lustigt. När jag flyttade hit insåg jag att vi har ganska skevt perspektiv på vad som är ensamhet och inte.
Hade jag t.ex bott i en lägenhet själv och bloggat om mitt liv där, så hade nog aldrig någon ens nämnt något om ensamhet. Men bara för att jag bor själv i en stuga ute i obygden så uppfattas man plötsligt som väldigt ensam. Den vanligaste frågan jag får är ”Känner du dig inte väldigt ensam?”.
Jag försöker komma på varför man tänker så, för det gjorde jag själv också innan jag flyttade hit.För egentligen kan jag nu svära på att det är tvärtom. Om jag ska gå efter min egen erfarenhet så kunde mitt liv i storstaden få mig att känna mig ensam ibland. Därför att om man någon dag kände sig lite ensam, så gjorde det inte saken bättre av att man befann sig runt tusentals människor som inte ens sa hej till en när man gick förbi. Som inte ens lyfta blicken. Som inte ens gav ett leende tillbaks. Där var man nobody. Bara en i mängden.

Jag försöker tänka mig in i hur det skulle vara om man bodde själv och kände sig ensam i en storstad. Man kanske inte har några vänner. Ingen familj och släkten kanske bor långt bort. Man har massvis med grannar i lägenhetshuset. Man kanske sover 1 meter ifrån någon, då bara väggen är emellan. Men ändå säger man inte ens hej till varandra i trappuppgången. Man går ut på stan, ser människor överallt, men själv känner man sig som osynlig. Och att lära känna någon bara sådär, hur lätt är det? Börjar man prata med någon vid busshållplatsen tror de ju att man har något fel i huvudet eller är påverkad av någon drog. Om man inte trivs med den ensamheten kan jag tänka mig att den är fruktansvärd.

Jag tror att ensamhet kan kännas lättare när man bor på landsbygden, även om de flesta nog tror tvärtom. Men jag kan bara spekulera utifrån mina egna erfarenheter.
När jag flyttade hit blev jag så varmt välkomnad av byborna i Grundtjärn, och även i Myckelgensjö. Jag blev inbjuden på festligheter och fick direkt komma in i gemenskapen. Man pratar med sina grannar, säger hej och hjälper varandra med olika saker.
Man blir sedd. Så även om man bor helt själv, och kanske inte skulle ha några nära vänner, så blir man ändå sedd. Något som är så viktigt, speciellt om man skulle känna sig ensam.

Tro det eller ej, men jag har ett mycket rikare socialt liv nu än vad jag hade i stan. Jag bor själv, men jag träffar oftare folk. Det blir mycket mer spontanbesök. En granne knackar på dörren och man sitter och pratar en timme över en kopp kaffe. Man känner igen folk när man åker och handlar och det är inte ovanligt att det tar en halvtimma längre att handla just för man pratar så mycket med folk som man träffar.
Så att man är mer ensam bara för att man bor ute på landsbygden är verkligen en myt. Enligt mig i alla fall. Jag bor inte bland hundratusentals människor, eller i ett stort lägenhetshus med 200 grannar. Jag bor själv i ett hus med min hund, i en by med 10 grannar som jag känner, träffar och pratar med.
Så känner jag mig ensam? Inte ett dugg!

Jag kan ibland känna mig ensam när jag är bland massvis av folk. Men inte ett dugg ensam när jag sitter för mig själv vid en sjö, i absolut tystnad.