En dag som denna, när det är 22- ute, så drar jag mig från att behöva gå ut och leta mobiltäckning för att ringa viktiga samtal. Så istället sitter jag upptryckt mot fönsterrutan i köket. Där är det i alla fall en plupp av fem i täckning. Det hackar i samtalet men om man koncentrerar sig noga kan hjärnan lyckas fylla i orden i meningarna som försvinner. Jag har blivit duktig på det sen jag flyttade hit

Och när man ändå sitter där och pratar i telefon och gör fettfläckar på rutan med pannan och näsan, så kan man titta på det magiskt vackra isformationerna som bildats på fönsterrutan. Jag begriper inte hur de kan bli så vackra. Det ser nästan ut som änglavingar =)