Livet på gården

Kära vänner, vad mycket kärlek ni öst över oss den senaste tiden efter bröllopet. Jag vill börja det här blogginlägget med att tacka er för alla otroligt fina gratulationer och lyckönskningar.
Vi läser allt ni skriver och vill verkligen att ni ska veta att både jag och Johan är så djupt tacksamma och glada för alla vackra ord och all glädje och kärlek som ni skänker oss.

Tack, tack, TACK! ♥

Det känns som sommaren har varit som en enda lång, intensiv film med tusen saker som hänt samtidigt. Och nu efter bröllopet, så har vi sakta börjat hitta lugnet och rytmen igen. Äntligen.

Att klämma in flytt, renoveringar, massvis med jobb och bröllop på två månader…det blev egentligen lite för mycket för oss. Samtidigt så är vi så tacksamma att allt roddes i land. Det hade aldrig gått utan all hjälp vi fått från våra älskade familjer.

Trots att vi haft väldigt roligt med allt som gjorts så har jag längtat efter den här tiden, när de här stora projekten är över och vi får landa i en vardag igen, utan att ständigt behöva avbryta för något som måste göras.
Att få sitta ute på trappan i kvällssolen och blicka ut över vår drömliknande gård och bara känna stillheten.
Att inte vara på väg någonstans, eller att ha tusen tankar i huvudet.
Bara få vara.

Nu när den extrema värmen kom så tog vi en långhelg helt ledigt från allt. Vi badade, solade, lagade god mat och pysslade på med små roliga projekt i vårt hem. Och åh, vad det gjorde mycket.
Det är först nu efteråt som jag inser att jag varit lite “stängd” senaste tiden.
För någon vecka sedan så sa jag till Johan
Det känns som om jag aldrig mer kommer kunna göra en film igen. Eller att ens ta ett foto. Jag känner mig helt tom på kreativitet.

Jag vet av erfarenhet att det finns få saker som får mig att må så dåligt som när jag känner mig kreativ och vill fota, filma eller skapa något, men tiden finns inte.
Bara små korta stunder, så man knappt hinner komma in i känslan.
Och så har det varit under lång tid. Jag vill, men tycks liksom aldrig hinna dit. Vilket inte är konstigt egentligen, eftersom det verkligen har varit fullt upp.

En lärdom jag tagit under åren är att då “släppa taget” och inte lägga någon som helst press på mig själv vad gäller det kreativa. Låta kameran ligga och bara “stänga av” och se till att “get shit done” så att alla de där betungade små sakerna och “måstena” blir gjorda. Först efter det kommer den där härliga, glädjefyllda friheten igen som liksom är kärnan för att jag ska vilja skapa något överhuvudtaget.
Och exakt den känslan kom nu efter helgen. Alla måsten var gjorda, och de här lugna dagarna blev som gödsel och vatten på en torr gräsmatta.
Något växte till liv igen och öppnades.

En annan sak som varit jättekonstigt senaste tiden, är att jag inte kunnat känna ren glädje för huset och gården. Det har nästan känts som en sorg istället, för att på något märkligt vis så har jag trott att vi ska behöva lämna det snart.
Som om gården bara varit ett hus vi hyrt över sommaren. Hur mycket jag än försökt övertala mig själv att det inte är sant, så har liksom min hjärna ändå hållit fast vid känslan att det här bara är tillfälligt. Att vi snart måste lämna.

Så senaste månaden så har jag liksom inte kunnat ta in något. Jag har försökt men det har mer känts som en konstig tomhet. Jag har nyligen gjort ordning min ateljé i ett av de gamla husen på gården, och det är så vackert så mitt hjärta värker. (Ska visa er bilder senare)
Den blev som allt jag någonsin drömt om i en ateljé. Men så har en känsla av sorg kommit, som liksom säger “Nej juste…det är bara nu. Snart måste vi packa ihop allt igen“.

Jag vet inte var den känslan kommer ifrån? Jag har blivit galen på den. Jag ville ju våga känna glädjen igen, som när vi precis flyttade in. Känna att det är på riktigt!
Men kanske kan det bli så när man så länge drömt om något och plötsligt så är man mitt i det, och allt känns för bra för att vara sant. Man är omringad av så mycket vackert att hjärtat nästan svämmar över och stänger av för att orka bearbeta det. Jag vet inte. Vad tror ni?

I alla fall, så försvann även den känslan efter den här helgen. Det var som att dessa dagar löste upp en propp i mitt inre. Något som klumpat ihop sig och fastnat när allt vackert kom på en och samma gång.

Återigen kunde jag känna det där “pirret” när jag går omkring på gården, så som jag gjorde i början. Jag får pirr i kroppen och rysningar, av välbehag.
Det suger tag i magen som om jag åker berg och dalbana.

Plötsligt är det som om jag ser och känner allt igen. Jag känner varenda vindpust med dofterna från den intilliggande skogen och de vajande älggräset.
Jag känner de varma blickarna från de stora granarna som vaktar vår gård med sina starka, tunga grenar.
Jag ser trollsländorna som flyger över den lilla skogstjärnen och leker i dungen av björkar.
Bäcken som nu porlar väldigt tyst, när högsommarvärmen törstande sugit upp det forsande vattnet.

Allting här vibrerar av liv. Denna gården är magisk.
Jag menar det. Den är magisk.

Jag har varit ute om kvällarna för att utforska trädgården och plockat örter som jag torkar och ska göra teer av så att skafferiet och medicinskåpet är proppat inför den kommande vintern.

Varje dag upptäcker vi något nytt. Varje dag blommar nya blommor som vi aldrig tidigare sett. Varje dag häpnas jag av ljusets dans i trädkronorna.
Varje dag ser jag trädgården från nya vyer och blir lyrisk över alla hemliga små ställen som finns att upptäcka.

Den har allt. Som naturens alla olika skiftningar på en och samma gård.
Från granar, tallar och skogsmark med lingonris och doft av torra barr, till fuktiga träsk med spirande grönska, trollsländor och grodor.

Och rosor. Både rödrosa och vita, som doftar så gott när man kommer nära.
Det märks verkligen, att den här gården varit älskad av många innan oss. Som tagit hand om den och planterat alla möjliga vackra blommor och växter.

Ett eget litet rallaros-fält har vi också. Ja…jag inser jag nu att det inte är konstigt att det blev overload i min hjärna när vi flyttade in.
Att både få detta enorma utrymme att röra oss på och samtidigt få vara omgivna av allt detta vackra. Det är som en egen liten värld.

Och nu när sensommaren kommer med mörkret, så är det som att få uppleva ännu en dimension av gården. Att få tända upp ljus och lampor, och se hur mörkret och ljuset samspelar mot de röda ladugårdsväggarna.

Huset ser så kärleksfullt ut när det lyser i fönstren. Och jag har nästan längtat lite efter mörkret, just för att få se det från mörkrets perspektiv.

Ända sedan vi flyttade in så har vi sovit med ett av sovrumsfönstren helt öppet. I maj somnade vi till den forsande bäcken utanför, och alla tusentals fåglar som sjöng natten lång.
I juni, juli så tystnade fågelsången allt eftersom de hittade sin kärlek.

Istället byttes ljuden ut mot koskällorna från ängen nedanför huset.
Stjärna råmar ibland, när hon vill att jag ska komma ned med lite gott att äta. Tänk, att jag kan ropa på henne från köksfönstret. Bara det liksom…

I farstun lyser det vackert om kvällarna, och det doftat gott av örterna jag hängt upp på tork.

I skrivande stund är det måndag, och regnet öser äntligen ned igen efter en vecka av solsken. Jag sitter återigen i mitt lilla “häbre” och skriver, och känner mig som pånyttfödd efter helgen. Johan är i smedjan och jobbar på.
Än så länge är smedjan kvar i gamla huset, men förhoppningsvis får vi klart den nya till september.

Nu känns det som att nästa kapitel har tagit vid. Flytten är avklarad, bröllopet är över och högsommarens intensiva dagar har börjat lugna sig.
Det känns lite som att det är nu livet på vår nya gård börjar på riktigt.

För nu har jag verkligen förstått att vi bor här.
Vi ska inte lämna snart. Här ska vi stanna

Jag önskar er alla en underbar vecka. KRAMAR! ♥