Det påminde så mycket om våren. Då blir det väldigt mycket sådana spontana rus ut genom dörren för att något alldeles magiskt händer utanför. För att inte missa det springer jag allt jag orkar för att hinna fram i tid. Naturen är sådär skiftande. Den kan bjuda på ögonblick som är bortom denna värld, men lika snabbt kan de försvinna igen. Det gäller att vara där när det händer. Därför älskar jag att bo med naturen utanför fönstret. På några minuter kan jag befinna mig där, mitt i naturens skådespel.

Vi sprang ner till isen, in i den tjockaste dimman. Det var som att kliva in i en värld av rosa bomull och aprikos.

Space. Ja, här har jag mitt utrymme. Långt från köer och trängsel. Långt från stadens puls, men mitt i naturens hjärtslag.

Nanook vandrar runt på isen under månen.

En sak jag verkligen upptäckt under tiden jag bott här i Grundtjärn, är att det kan vara en enorm njutning att andas. Något som jag aldrig tidigare tänkte på. Det skedde automatiskt. Men här, kan jag ibland uppleva hur ett andetag av den friska luften fyller mina lungor med ett lugn. Det är en underbar känsla. Jag älskar att andas här.

Skymning och fötterna börjar bli kalla. Då är jag glad att grannarna och de som har stuga här i byn har kört upp skoterspår att gå på se det går fortare att ta sig hem än att springa i den djupa snön och känna blodsmak i munnen.

Lycka

Jag hade en utbytesstudent hemma hos mig ett tag, han var från Chile, och sedan dess blev jag förälskad i landet Chile. På somrarna hängde jag en Chilensk flagga utanför vårt hem (haha). Jag läste böcker om landet, om författare, om kulturen och om vackra platser att besöka. Min underbara spanskalärare Patricia i högstadiet var också från Chile. Hon var även min danslärare och hon inspirerade mig otroligt mycket. Några år senare, i gymnasiet, så åkte även jag till Spanien som utbytesstudent ett tag.

Min stora dröm ända sedan jag var tonåring är att få åka till Sydamerika och resa runt och besöka vackra länder. Chile. Peru. Colombia. Se Machu Picchu, Atacama öknen, vandra på gamla pilgrimsleder, dansa på små salsabarer, äta tapas och uppleva magiska platser. Någon gång, förhoppningsvis snart, hoppas jag att den drömmen kan bli sann.

Det här med spanskan i skolan var dock inte något som alltid var positivt. I högstadiet så började det blomstra ordentligt men i gymnasiet så tappade jag fokus när det gäller skolbiten. Jag var ganska skoltrött. Jag älskade fortfarande språket lika mycket och pratade lika mycket spanska, men den grammatiska delen höll på att ta död på allt intresse.

För mig var det som två olika världar. Spanska lektionerna i skolan, och spanskan som jag använde på min fritid. Det gick inte ihop där. Jag tyckte ändå jag var bra på spanska, men det visade sig inte riktigt i skolan och jag tyckte det kändes så orättvist. När jag hittade det här pappret från gymnasiet nu så fick jag en klump i magen. Det skar nästan till i hjärtat på mig. För jag minns hur jag kände då. Jag minns hur ofta jag gick ifrån lektionen med gråt i halsen och hur ofta jag kände mig totalt värdelös på spanska.

Jag minns denna uppgiften mycket väl. Jag kan erkänna att jag nog inte la hela mitt hjärta i att göra dessa skoluppgifter. För mig var det en annan värld som lockade. Jag ville lära mig spanska genom att prata. Genom att uppleva. Genom att lyssna på texterna i musiken. Genom att prata med härliga latinamerikaner på La Sombrita (en restaurang med salsa musik i Göteborg där jag ofta var med min familj). För mig var det så jag lärde mig och det var det jag behövde för att utvecklas och förstå.

Att trycka ner ansiktet en skolbok med grammatik som bara blir till jobbiga bokstäver, det funkade inte för mig. Lektionerna, proven, pressen. Jag förstod inte då att alla inte kan lära på samma sätt. Det enda jag tänkte då var att jag var hemskt urusel på spanska och att jag aldrig skulle kunna lära mig grammatiken. Intresset försvann lite under denna period. Men jag kämpade mig ändå igenom och valde frivilligt att läsa den högsta, sista och svåraste kursen. Jag valde det till och med före Fotografisk Bild som jag av hela mitt hjärta också ville läsa. 

Den dagen när jag tog studenten och fick gå upp på scenen och ta emot stipendium tillsammans med de andra som läst högsta kursen var helt underbar! Då kändes det som det var värt allt slit. Trots att jag ibland snuddade vid Icke Godkänt på proven så klarade jag mig.

Nu slipper jag jobbiga lektioner och försöker att hålla språket vid liv så gott det går genom filmer och musik och texter. Det finns inte så många här i Grundtjärn att prata spanska med. Men jag tror att det ligger inom mig och när jag börjar prata så kommer det tillslut naturligt. Och som sagt så hoppas jag att få använda språket på plats i Chile någon dag…eller Spanien eller något annat spansktalande land

Jag hittade ett papper med den här dikten, och blev nästan tårögd. Vi hade en skoluppgift där vi skulle tolka dikter och den här dikten tyckte jag var så otroligt vacker, så jag sparade den. Jag tänkte att jag skulle översätta den åt er men jag har svårt att finna ord som passar på svenska…det blir inte alls samma sak. Den ska liksom vara på spanska.
Men här har jag översatt ett litet utdrag bara så ni ska få känslan för vad den handlar om.

“En dag ska jag skriva en dikt till dig, utan att nämna luften eller natten.
En dikt som utelämnar namnen på blommorna, som inte har jasminer eller magnolior.
En dag ska jag skriva en dikt till dig, utan fåglar och källor. En dikt som kringgår havet och som inte tittar på stjärnorna.
En dag ska jag skriva en dikt som doftar av dig, en dikt med rytmen av dina hjärtslag, med den krossande intensiteten från din famn”